Marknadsföring av jurister

 

Av professor PER OLOF BOLDING

 

 

Denna uppsats skall debattera ett flertal problem som alla har att göra med juristernas verksamhet i samhället — som yrkesmän, som opinionsbildare och som inflytelserika medlemmar i olika slags sociala grupper. Med jurister menar jag helt allmänt personer som har genomgått juridisk grundutbildning, men vissa av de berörda frågorna angår mer speciellt två kategorier: domare och rättsvetenskapsmän.
    Det övergripande problemet gäller ett identitetskriterium. När vi jurister går ut på marknaden och pekar på att vi är jurister, vilka karakteristiska drag är det som vi tillskriver oss själva? Har vi täckning för vad vi därvid säger? Har vi hemort i en bestämd vetenskaplig miljö? Skulle vi kunna göra mera nytta och få större utrymme på marknaden om vi reviderade vår syn på juridiken och oss som dess utövare? — Detaljfrågorna i sammanhanget är många och skiftande och kan bara beröras punktvis. De gäller bl. a. juristutbildningen, juridikens relation till andra vetenskapsområden samt frågan om möjligheten och angelägenheten av att en "juridisk metod" upprätthålls och verkar styrande på våra beteenden i samhället.1
    För att kunna ge uppsatsen koncentrerad form och kontroversiell prägel — förhoppningsvis stimulerande till fortsatt debatt — fogar jag in mina argument i ett scenario med en kort inledning och tre på skilda sätt vinklade debattinlägg.

 

Scenario

Några unga jurister har alla sökt en plats som direktörsassistent i ett stort svenskt företag. Medsökande är ett flertal personer med andrasorters utbildning: civilekonomer, företags- och nationalekonomer, sociologer, statsvetare m. fl. Vid en anställningsintervju har till juristerna ställts följande fråga: "På vilka sätt anser du att just en juridisk utbildning skulle kunna bli till nytta i en befattning av det här slaget?"

 

1 Uppsatsen innefattar i vissa avseenden vidareutveckling av resonemang som jag varit inne på dels i Juridik och samhällsdebatt (1968), dels i följande tre uppsatser: 1. Reliance on authorities or open debate? Two models of legal argumentation. (Scandinavian Studies in Law, 1969, p. 61 ff). 2. Domarens sociala tillhörighet. (SvJT 1974 s. 459 ff). 3. Missbruk av ordet "rättsregel". (Filosofi och Rättsvetenskap, red. Bertil Belfrage & Leif Stille, 1975, s. 27 ff).

 

42-13-170 Sv Juristtidning

658 Per Olof Bolding    Några av juristerna träffas efteråt. Ingen av dem fick platsen.Kanske berodde detta delvis på att de inte kunde ge något bra svar på intervjuarens fråga? Saknar juristerna förmåga att effektivt marknadsföra sig själva utanför de arbetsområden som är reserverade för jurister? Man beslutar att ordna en diskussion med tre inbjudna inledare, representerande olika sätt att se på juridiken och dess plats i samhället. Vi kan kalla inledarna A, B och C. A är kritiskt inställd till gängse juridik, han anses av många som destruktiv. B och C är mer konstruktivt inriktade, men det går markanta skiljelinjer mellan deras åsikter. A, såsom förste inledare, har fått mest tid till sitt förfogande.


A: Profilerar sig juristerna alltför starkt — och ibland orealistiskt — gentemot samhällsvetenskaperna och den allmänna debatten?
Jag skall . . . (säger A, den förste inledaren) . . . utgå ifrån intervjufrågan. Vilka möjliga svar kan vi tänka oss? En möjlighet är att vi skulle kunna få hjälp genom att se på de målbeskrivningar för juristutbildningen som har formulerats i de utredningar som låg till grund förvåra senaste utbildningsreformer. 1949 års kommitté för den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen beskrev i sitt betänkande år 1953 juristutbildningens syfte i följande ordalag:

 

". . . att skänka en levande förståelse av särskilda rättsreglers och hela rättsordningens förutsättningar, principer och sätt att fungera samt att grundlägga en förmåga att lösa vid rättstillämpning mötande problem.3

 

I fakultetsberedningens år 1976 avgivna förslag till ny juristutbildning sägs följande under rubriken "utbildningens mål":

 

"Utbildningen skall ge den studerande förmåga att förstå rättssystemets roll i samhället, att identifiera och analysera juridiska problem, att praktiskt tillämpa de juridiska kunskaperna. — Den som genomgått hela linjen skall ha god överblick över rättssystemet och skall ha förvärvat sådana teoretiska kunskaper och färdigheter som fordras för de yrken för vilka genomgången juristutbildning är ett kompetenskrav".4

 

Tydligen går det inte att hämta några bra uppslag till intervjufrågans besvarande genom att hänvisa till vad som här sagts. En direktörsassistent i ett företag — vad hans eller hennes arbetsuppgifter än må gå ut

 

2 Enligt Göran Boldt i JUSEK 1/81, s. 6, har antalet jurister inom industri och handelsföretag alltid varit lågt, industrin är "en vit fläck på juristernas arbetsmarknad".

3 Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning I (SOU 1953: 15), s. 87.

4 En ny juristutbildning. Förslag till utbildningsplan med kommentarer. UKÄ-rapport nr 4 1976, s. 21.

Marknadsföring av jurister 659på — kan inte göra nytta väsentligen genom att identifiera, analysera eller lösa "rättstillämpningsproblem" eller "juridiska problem".
    Låt oss då se på en annan möjlighet. Intervjuoffret skulle kunna svara att han eller hon genom juristutbildningen fått övning i juridisk argumentationsteknik och därmed fått förmåga att med sikte på varierande situationer sammanställa kunskapsunderlag för beslutsfattande.
    Detta är nog ett bättre svar. Men man får räkna med att besvärande följdfrågor kan komma att ställas. Exempelvis följande: Är svaret sanningsenligt, ger verkligen juristutbildningen, inklusive eventuellt åtföljande praktik, en kompetens som kan beskrivas i dessa heltäckande ordalag? Och vidare: Även om så skulle vara fallet, på vilka grunder skulle det kunna göras gällande att juristutbildningen i dessa avseenden skulle vara effektivare än de sorters utbildningar som de medsökande icke-juristerna fått?
    Vi, i den här diskussionen, har anledning att se väldigt allvarligt på dessa frågor. Och vi kan ha anledning att, när vi skall debattera dem internt, ge dem en något mer precis form. Är den juridiska argumentationstekniken applicerbar även utanför området för den egentliga rättstillämpningen? Kan man, genom att ha blivit inskolad i den juridiska argumentationstekniken, anses ha fått en speciell skicklighet att argumentera även beträffande frågor av mera öppen beskaffenhet, frågor som vid första påseendet alls inte kan sägas vara "juridiska"? Slutligen en fråga som är implicerad i de redan nämnda: Varigenom skiljer sig juridiska argument från andra sorters argument?
    Låt mig få ställa fram två små enkla exempel, avsedda som hållpunkter för det fortsatta resonemanget. Exemplen är valda så att de nämner händelser som kan ha inträffat — och vållat störningar — i vilken mänsklig gemenskap som helst, i nutid eller i gången tid, hos oss eller annorstädes.

 

Exempel 1. Någon har förgiftat vattnet i en annans brunn — kanske genom att kasta ner exkrementer, kanske genom att tillföra destruktiva kemiska ämnen. 

Exempel 2. Någon har olovligen tagit en annans fortskaffningsmedel — kanske en kamel, en kajak eller en motorcykel.

 

Vi kan tänka oss att vi i en eller annan egenskap — som yrkesdomare, som medlemmar av en tingsmenighet, som debattörer vid ett allmänt möte, som författare till ett upprop eller en artikel — skall fatta ett beslut eller uttala en åsikt om vad som bör ske i de båda fallen. Hur skall fallen behandlas? Vad skall göras med gärningsmännen? Vilka påföljder kan komma i fråga?
    Vi kan utgå ifrån att det finns nästan obegränsade möjligheter att finna och använda argument när det gäller att besvara dessa frågor (jag

660 Per Olof Boldinganvänder här ordet argument i en mycket allmän betydelse, såsom beteckning för ett påstått skäl, det må vara sakligt eller osakligt, rimligt eller orimligt). Det kan påstås att det ena eller det andra bör ske exempelvis beroende på att detta är gudarnas vilja, att så står det i Koranen, att en medicinman tycker så, att så har man gjort förut, att brottslingar bör förbättras genom att sättas i fängelse, att presumtiva brottslingar behöver varnas, att förfördelade människor och människor av samma ätt kan kräva upprättelse eller att landet skall hållas fritt från skadegörare.
    På den ovanstående bilden har jag markerat argument med prickar och har sedan försökt att med linjer och figurer antyda olika möjligheter att sovra och vikta (tillmäta vikt åt) argumenten.
    Vissa utgångspunkter förefaller givna. För det första är det klart att en beslutsfattares tillhörighet till en viss kulturkrets och en viss tidsperiod medför att en stor mängd argument utan vidare blir betraktade som irrelevanta (eller inte ens dyker upp i beslutsfattarens medvetande). För det andra måste i ett välordnat samhälle vissa prioriteringar genomföras i fråga om argument som är relevanta, eftersom allt inte kan få vara beroende på hur beslutsfattaren personligen värderar saker och ting. Speciellt stor vikt måste — enligt våra dagars sätt att se — tillmätas argument som kommit till uttryck i lagar eller i avgöranden av högsta domstolen, kanske också argument som fått särskilt stöd i "doktrinen" (jag använder detta ord i en vag betydelse och diskuterar inte alls lagförarbetenas roll; ibland använder jag ordet "rättskällor" som beteckning för lag, HD-praxis och doktrin). På

Marknadsföring av jurister 661bilden har jag gjort så att jag avskärmat irrelevanta argument med en oregelbunden yttergräns och markerat lagtext med en rektangel, HD-praxis med en fyrkant och doktrin med en rund ring. Argument som ligger utanför de sistnämnda symbolerna — men innanför yttergränsen — kallar jag "perifera argument".
    Vi kan fortsätta resonemanget genom att tills vidare bortse från de "rättskällor" som är symboliserade mitt på bilden. Vi tänker oss alltså en helt öppen situation, där ett problem skall diskuteras utan att lagtext, rättspraxis eller doktrin kan läggas i vågskålen.
    Om man i en sådan situation argumenterar för en viss problemlösning, vad innebär detta närmare bestämt? En viktig skillnad framträder beroende på om det är en redan uppkommen eller en hypotetisk framtida situation som argumentationen avser. Om situationen redan är uppkommen så blir formen för argumentationen mycket enkel: "Så bör vi göra, därför att . . .". Om siktet är inställt på en framtida hypotetisk situation får argumentationen en annan formell struktur: "Om . . . så . . ., därför att . . .". — I det följande är det främst hypotetiska argument av den senare typen som förtjänar uppmärksamhet.
    Om vi vill med hänsyftning på exemplen 1 och 2 härovan . . . (A har exemplen uppslagna på väggen) . . . försöka klassificera olika tänkbara argument efter deras tillhörighet till nutida traditionella vetenskapsområden så kanske följande argument kan få illustrera:

 

Förgiftning av dricksvatten måste bestraffas hårt med hänsyn till risken för spridning av sjukdomar! Man kan inte överlåta åt enbart kemister att avgöra hur farligt detta vatten är! Kommunikationsmedlen måste hållas intakta så att olika grupper i samhället kan interagera på ett optimalt sätt! Vi behöver utnyttja brottslingarnas arbetskraft, de bör inte dödas utan försättas i slaveri! Rättegångar får inte ta för lång tid, låt oss använda ståndrätter!

 

Sådana argument, kanske blandade med varandra, rationellt eller irrationellt viktade, kan ha funnits med i beslutsunderlaget när ett avgörande skedde. Om man så vill kan man säga att varje argument för sig har en viss anknytning — på en helt elementär nivå — till något kunskapsområde som numera är inmutat av någon vetenskap (t. ex. medicin, sociologi, nationalekonomi). Men en nutida utövare av någon av dessa vetenskaper skulle naturligtvis inte komma på den tanken att det föreliggande fallet skulle kunna bedömas i ett isolerat vetenskapligt perspektiv. En mångfald perspektiv aktualiseras. En klassifikation framstår som föga givande.
    Låt oss därefter föra in rättskällorna i bilden. Främst knyter sig intresset till lagtexten. Vi gör de båda exemplen dagsaktuella och

662 Per Olof Boldingkonstaterar att gärningarna är straffbelagda i brottsbalken. Ett nytt, fundamentalt, argument finns med, nämligen lagtexten, vilken konstituerar en regel, en norm. Hur pass dramatiskt är detta som skett när vi nu fått med reglerna som styrningsfaktorer mitt i detta virrvarr av argument? Har plötsligt allt blivit juridik? Är, hädanefter, allt vad vi gör som beslutsfattare att karakterisera som rättstillämpning?
    Om vi vill vara försiktiga kan vi inte göra ett så djärvt antagande. Redan en elementär språklig iakttagelse manar till försiktighet. Lagtexten har en annan formell struktur än — enligt vad jag nyss antog — ett vanligt argument. Lagtexten saknar det för ett vanligt argument karakteristiska ledet "därför att . . .". Den ställer upp ett handlingsprogram utan att i samma veva ge något skäl för detta. Men det finns alltid — om inte lagtexten kommit till genom något misstag — ett eller flera argument (". . . därför att . . .") i bakgrunden, ofta t. o. m. välpreciserade i motiven. Och vi vet ju alla att genomslagskraften hos en lagregel till stor del är beroende av att folk uppfattar regeln såsom grundad på rimliga argument. Att en lagregel kommit med i bilden tycks alltså väsentligen innebära endast detta — från här relevanta synpunkter — att vissa argument, som vanligen varit skönjbara redan tidigare, hädanefter skall viktas speciellt högt . . .
    (A dricker vatten. En del huvudskakningar. Mummel. A fortsätter:)
    . . . Detta måste jag, enligt vad jag märker, förklara tydligare. Min poäng är följande. I våra relationer till olika sorters vetenskapsidkare bör vi inte som jurister göra anspråk på ett större kompetensområde än vad vi har saklig täckning för. Det skulle ligga nära till hands att anta att förekomsten av en tillämplig lagtext — därmed menar jag en lagtext som enligt sina ordalag träffar det aktuella fallet — skulle göra alla andra argument överflödiga. Vi skulle alltså inte ha anledning att alls befatta oss med argument ute i periferin om vi kunnat konstatera att lagtexten ger en klar anvisning. Men så enkelt är det förvisso inte. Lagtexten är ett — det viktigaste — bland flera argument, och argumenten konkurrerar ofta med varandra. Ibland tillåter man sig att tillämpa lagen "analogivis" eller att göra "reduktionsslut" med utgångspunkt från lagen (jag återkommer till detta). En konsekvens härav är, som Ekelöf påpekat,5 att det inte finns någon grund för det ofta hörda påståendet att "lagen skall tillämpas efter sin ordalydelse då den är fullt klar". Vad kvarstår? Jo detta, att vissa argument till följd av lagen får en betydligt högre vikt än andra argument.
    Antag nu att denna slutsats är riktig. Vad följer därav? Det skulle då inte behöva dras någon subtil gräns mellan å ena sidan juridiska

 

5 Per Olof Ekelöf, Rättegång, Första häftet, 5 uppl. (1977) s. 62.

Marknadsföring av jurister 663resonemang och å andra sidan resonemang som förs inom exempelvis samhällsvetenskaperna. På båda sidor om gränsen — om en gräns alls skulle behövas — skulle det framstå som önskvärt att saker och ting blev penetrerade och diskuterade utan att några sorters argument blev avskärmade. Det skulle finnas gemensamma referensramar — med modernare uttryckssätt: gemensamma paradigmer6 — för alla kategorier av diskussionsdeltagare.
    Men är då den nämnda slutsatsen riktig? Den allmänna rättsläran svarar nej. Juridiken är något för sig, har sin egen referensram, sin egen paradigm. Detta är så självklart, tycks man mena, att det inte behöver frågas om utan bara på vilket sätt juristen resonerar annorlunda än andra. Det är särskilt två inslag som, i skilda varianter, sätter sin prägel på den allmänna rättslärans avskärmningsstrategi. Dels betonas starkt skillnaden mellan å ena sidan regler — juristernas gebit — och å andra sidan öppna argument. Dels använder man en särskild teknik — tolkning, analogiresonemang — varigenom öppna argument kan göras om till juridiska. I sina längst gående yttringar blir denna teknik helt magistral. Det finns visserligen luckor i lagen, medger man, men det finns inga luckor i "rätten"!
    Den starka markeringen av reglernas betydelse har fått såsom konsekvens en egendomlig vetenskaplig polarisering, särskilt i vad avser förhållandet mellan sociologi och juridik. Man säger: Sociologin handlar om vad som är, juridiken sysslar med vad som bör vara.7 Man förbiser att frågor om beslutsfattandets metodologi är centrala frågor även inom samhällsvetenskaperna. Antag att en sociolog skulle sitta med som domare i ett vårdnadsmål. Naturligtvis kan sociologen säga att han från sitt eget kunskapsområde kan hämta argument för en viss lösning av tvisten. Nog vore det malplacerat av juristdomaren att replikera: Ja, men jag kan åberopa en regel, och det är en helt annan sak! — Det är ju till sociologiskt relevanta omständigheter, bland annat, som regeln hänvisar.8
    Tekniken att genom tolknings- och analogiresonemang bilda "rättsregler" är ännu mer praktiskt betydelsefull och — genom subtiliteter i tillvägagångssättet — svårgenomskådlig och förrädisk. Beroende på vilken tolkningsmetod man vill använda kan man ge skilda sorters argument ökad tyngd genom att lyfta upp dem till paritet med lagtex-

 

6 Se Stig Lindholm, Vetenskap, verklighet och paradigm, 1979.

7 Se t. ex. Wolfgang Naucke, Uber die juristische Relevanz der Sozialwissenschaften (Frankfurt am Main 1972), s. 66: "Die empirischen Sozialwissenschaften können nur mitteilen, was ist. Sie können nicht mitteilen, was im einzelnen gerecht sein soll." Jfr min kritik i Statsvetenskaplig Tidskrift 1973 s. 204 ff.

8 Enligt FB 6: 7 skall "barnens bästa" vara utslagsgivande.

664 Per Olof Boldingten och inordna dem som element för fastställande av lagtextens "betydelse". Vi vet alla vilka rika möjligheter det bjuds på. Man kan lägga särskild vikt vid den ena eller den andra av en mångfald skilda omständigheter och, sedan man gjort detta, känna sig befriad från skyldigheten att ta andra omständigheter i beaktande. Tolkningen har ju lett fram till att lagen ger ett visst svar, eventuella motargument blir därigenom irrelevanta eller i varje fall mindre tungt vägande.
    Särskilt intressant i detta hänseende är den s. k. teleologiska lagtolkningsmetoden. Dess mest energiske förkämpe är Ekelöf.9 Man har enligt Ekelöf att räkna med "situationer, om vilka det ej kan avgöras, huruvida de täcks av lagens betydelse eller ej". I sådana fall skall man inte, som väl vore det naturligaste10 (min anmärkning), resonera som om lagen lämnade frågan öppen. Nej, man kan tillåta sig att även i dylika fall tillämpa lagen, nämligen antingen extensivt eller restriktivt. Ekelöf går emellertid ett steg längre. Lagen kan tillämpas även på så sätt att man använder den på "fall, som klart faller utanför dess betydelse", nämligen ex analogia. Såvida man inte vill göra tvärtom, vilket också är en möjlighet: man kan avböja att tillämpa lagen på "ett fall, som klart täcks av dess språkliga betydelse" (reduktiv rättstillämpning). Hur man än vänder sig kan man hänvisa till lagen som stöd — antingen på det viset att man "tillämpar" den extensivt eller analogivis eller också på det viset att man, tvärtom, driver ett restriktivt tolkningsresonemang eller gör ett reduktionsslut. — Innebär då denna lära att man vid bedömningen av lagens tillämpningsområde skulle vara fri att, utan inskränkningar, ta med perifera argument i diskussionen? Nej, juristen skall "fastställa ändamålet för ifrågavarande lagbud, tänkt såsom tillämpligt på de ordinära fallen". Juristen skall alltså välja ut vissa perifera argument och låta dessa få rangen av ingredienser i lagen. Icke-ordinära fall skall bedömas utifrån hänsynstaganden som gäller ordinära fall. De perifera argumenten får endast i begränsad mån komma till bruk som hjälpmedel för nyanseringar.
    Om vi vill försöka beskriva denna Ekelöfs metod med hjälp av den ovan intagna bilden så kan vi säga att metoden — på bilden illustrerad med en bubbla vid rektangeln (lagtexten) — placerar vissa argument i särklass och beskriver resultatet av denna operation såsom en utvidgning (extensiv tolkning, analogisk tillämpning) eller en inskränkning (restriktiv tolkning, reduktionsslut) av lagtextens betydelseinnehåll. Lagtexten, denna språkliga företeelse, har nu fått en betydelse som

 

9 De följande citaten är hämtade från Ekelöf, a. a. s. 60 ff.

10 Om man förutsätter att lagtexten skall kunna inordnas i ett datasystem så är detta en självklarhet. Lagtexten är en språklig företeelse. Är den med avseende på en viss fråga mångtydig så måste svaret bli: Ingen information!

Marknadsföring av jurister 665inte har något att göra med språk, semantik, lingvistik. Den är ett hjälpmedel, varmed man kan legitimera ett resultat. Man har sökt argument ute i periferin men bara sökt i en viss riktning. Man har inte — trots att man förutsättningsvis har accepterat att lagen inte ger något bestämt svar — gjort en öppen inventering. Man har med andra ord använt ett tillvägagångssätt som inte är förenligt med gängse metoder inom andra vetenskaper.
    Därmed är jag framme vid något som jag tycker är en viktig poäng. Det är till stor del genom ett avancerat bruk av subsumtions- och tolkningsresonemang som juristen får sin särskilda profil och rättsvetenskapen sin särställning som vetenskap. Det finns starka skäl att betvivla subsumtions- och tolkningsmetodernas värde från vetenskaplig och praktisk synpunkt. Borde vi då ge upp anspråken på att som jurister företräda en särskild metod, den juridiska metoden? Borde vi kanske som jurister söka andra identitetskriterier än sådana som har att göra med metoder? — Som en tankeställare citerar jag vad en samhällsvetare nyligen sagt med anspelning på sitt eget ämne, statskunskap:"11

 

". . . kan man lämpligen först slå fast, att statskunskapen inte kan karakteriseras genom sin metod. Det finns ingen speciell statsvetenskaplig metod, ingen metod, som statskunskaperna har monopol på. Däremot finns det en rad vetenskapliga metoder, som är gemensamma för samhällsvetenskaperna (och andra vetenskaper). Statskunskaperna lånar friskt metoder från olika håll."

 

    Jag kan sammanfatta mina kritiska synpunkter på följande sätt. Som jurister har vi en benägenhet att profilera oss i förhållande till samhälls- och beteendevetenskaperna, från samhällsdebattörerna i massmedia och från den allmänna opinion som ibland intresserar sig för våra angelägenheter. Ett uttryck för denna profilering är vår markering av att juridiken har en metod som på väsentliga punkter skiljer sig från dem som används inom andra vetenskaper. Väsentliga ingredienser i juristernas särskilda metod är: För det första koncentrationen på vad vi kallar regler — eller normer — och vår starka differentiering mellan regler och vad jag nyss kallade argument. För det andra våra anspråk på att kunna tolkningsvis läsa ut djupare innebörd ur lagarna än vad som rimligen kan följa av språkliga analyser.
    Om denna sammanfattning innehåller en i huvudsak riktig beskrivning så följer därav viktiga konsekvenser i fråga om våra möjligheter

 

11 Torbjörn Vallinder i De samhällsvetenskapliga studiernas historik (Lund 1978), s. 124.

666 Per Olof Boldingatt marknadsföra oss själva som jurister. Vi kan inte ge övertygande svar på sådana frågor som den som intervjuaren ställde. Om vi säger att vi genom juristutbildningen "fått en förmåga att med sikte på varierande situationer sammanställa kunskapsunderlag för beslutsfattande" — ett tänkbart svar som jag utgick ifrån i början av anförandet— så förefaller detta inte som en riktig beskrivning av det som vi fått lära oss. Alltså tror jag att vår möjlighet att fa tillträde till den mera öppna arbetsmarknaden — den inom vilken juristexamen inte är behörighetsvillkor — är beroende av i vad mån vi kan komma fram till nya synsätt inom vår egen grupp. Detta i sin tur kräver nya tendenser inom juristutbildningen och särskilt inom ämnet allmän rättslära.

 

B: Gör juristerna störst nytta genom att hävda och utveckla "rätten" såsom en självständigt verkande styrningsmekanism i samhället?
    B, den andre av inledarna, har nu ordet:
    När jag här har hört på A:s inlägg så har jag känt ibland förvåning, ibland irritation. Och ofta har jag tagit mig för huvudet. Jag kan omöjligen ta upp till bemötande allt det som jag finner ohållbart eller tvivelaktigt. Jag skall försöka göra några reflektioner på en del punkter och skall i övrigt redovisa min egen uppfattning, som alldeles påtagligt skiljer sig från A:s.
    Först vill jag då framhålla, att jag inte är beredd att oreserverat godta de förutsättningar som den här diskussionen utgår ifrån. Det är en öppen fråga, tycker jag, om juristerna är underrepresenterade på den öppna arbetsmarknaden. Visserligen är det nog riktigt att en jurist har svårt att konkurrera med andra samhällsvetare när det gäller platser i näringslivet, men är inte detta en nödvändig konsekvens av att juristutbildningen måste vara en specialistutbildning, främst avsedd att få fram duktigt folk till de sorters yrken som är reserverade just för jurister?
    Men om jag nu tänker mig att jag skulle ha fått den där frågan som blev ställd under anställningsintervjun, vad skulle jag då från mina utgångspunkter ha svarat? Kanske följande: Juristutbildningen har givit mig överblick över det nätverk av regler som styr samhället och därmed även företagsamheten. Jag har fått lära mig en juridisk metod, som visserligen närmast har tagit sikte på rättstillämpningsproblem, men som har givit träning i tankeskärpa och vana vid att lösa problem på skilda områden, under beaktande av olika slags ändamålssynpunkter. En sådan utbildning borde passa bra för varje administrativ verksamhet inom näringslivet som inte är speciellt inriktad på frågor av ekonomisk, naturvetenskaplig eller teknisk beskaffenhet.
    Nu menar tydligen A att det ur marknadssynpunkt vore bättre om

Marknadsföring av jurister 667vi som jurister kunde avstå från att göra anspråk på en egen juridisk metod, en egen vetenskaplig expertis. Detta förefaller mig orimligt av två skäl. För det första vore detta en falsk marknadsföring, eftersom vi som jurister faktiskt är bundna vid en juridisk metod. För det andra — som jag nyss antydde — får vi inte av marknadspolitiska skäl ge upp våra ambitioner att utforma juridiken som en ideologi och upprätthålla denna ideologi såsom ett nödvändigt instrument för styrning i samhället, för dämpande av aggressioner, för upprätthållande av en ordning som möjliggör ett stabilt samhällsliv.
    Jag menar alltså att A totalt har underskattat en hel del argument som hänför sig till juridikens övergripande funktioner, tydligt framträdande i den historiska utvecklingen, lika aktuella idag som någonsin tidigare. A har förlorat perspektiven genom att plocka sönder problemen i småbitar och genom att bortse från de totala effekter som juridiken har som en nödvändig maktfaktor i samhället.
    Detta var några invändningar av mer allmän beskaffenhet. Jag skall övergå till att bemöta A på några mera speciella punkter — det finns mycket att säga, men jag måste koncentrera mig på bara ett fåtal frågor.
    En fråga gäller då förhållandet mellan regler och vad A i sitt anförande kallade "argument". A ser tydligen ingen annan väsentlig skillnad mellan dessa företeelser än den att reglerna skall tillmätas större betydelse än argumenten. Detta finner jag häpnadsväckande. En alldeles grundläggande uppfattning bland jurister är ju den att rättsskipningen innefattar rättstillämpning, nämligen ett förfarande varigenom enskilda fall subsumeras under rättsregler. Man kan naturligtvis rikta kritik mot en hel del yttringar som följer i spåren av denna grunduppfattning, men det förefaller helt orimligt att försöka trolla bort hela problemet om rättstillämpningen genom att, som A här gjort, ge en överdriven betoning åt vissa formella beröringspunkter mellan regler och argument.
    En annan fråga som A var inne på gällde tillåtligheten av olika slags tolkningsresonemang. A framstår här som en puritan helt utan verklighetsförankring. Bara språklig tolkning vill han acceptera. Med denna inställning skulle det vara möjligt att klampa in och komma med protester på nästan vilket område som helst av vetenskap och konst. Ar det fel om en fysiker säger sig tolka utfallet av ett experiment på ett visst sätt? Eller när en litteraturvetare säger sig tolka en dikt?
    Med detta vill jag naturligtvis inte påstå att tolkningsresonemang inom juridiken borde kunna drivas alldeles ohämmat. Det finns ju något som kallas "lagvrängning". Men det förefaller mig uppenbart att icke-språklig tolkning i viss omfattning är både tillåtlig och från

668 Per Olof Boldingvissa synpunkter rekommendabel. A gjorde stort nummer av risken för att rättsvetenskapsmän genom tolkningsresonemang skulle tilldela sig roller likvärdiga med lagstiftarens. Även här tycker jag att hans kritik gick till överdrift. Det kan visserligen hända att representanter för doktrinen ibland har en alltför stor benägenhet att ge sina egna rekommendationer formen av lagtolkningar, men när sådant sker är det i allmänhet lätt att genomskåda saken. Domstolarna kan lätt se vad som är lag och vad som är doktrin. Och de känner inga hämningar mot att döma tvärs emot vad som har sagts av doktrinen.
    Denna sak har emellertid också en annan sida. Antag att man skulle vara precis så puritansk som A vill vara och avböja alla andra tolkningsresonemang än sådana som man har språklig täckning för. Skulle inte detta innebära att vi underskattade den roll som juridiken bör få spela som styrningsinstrument i samhället, som ett medel att reducera effekterna av allehanda försök från olika påtryckningsgrupper att åstadkomma förändringar än i den ena riktningen, än i den andra? Juridiken är, som vi fått lära av Strömholm,12 äldre som vetenskap än vad samhällsvetenskaperna är. Sundberg understryker behovet av att doktrinen gör lagtolkningar. Han tycks mena att den teleologiska lagtolkningsmetoden — i Ekelöfs version — kan fungera som motvikt mot vad Sundberg tillspetsat kallar "den socialistiska rättskälleläran", en lära som ger alltför stort utrymme åt radikala politiska värderingar. 13
    Jag lämnar öppet hur olika detaljargument i de här sammanhangen bör bedömas. I vart fall förhåller det sig så, enligt min mening, att A:s puritanska metod skulle lämna ett alltför stort spelrum för löst och osystematiskt tyckande och att det skulle vara helt orimligt att prioritera den framför gängse tolkningsmetoder, beprövade genom lång erfarenhet, ingående som väsentliga led i den juridik, den "samhällslivets ingenjörskonst", som bidragit till utvecklingen i västerlandet. Jag vet inte i vilken mån A är förtrogen med ämnet rättshistoria . . . (B småler) . . . men vill i alla fall slå fast att ingenting av vad A sagt idag tyder på att han skulle vilja väga in historiska aspekter i sina bedömningsgrunder. Skall — bortsett från de hårda rättskällorna: lag, praxis, doktrin — hela ansvaret för dömande och juridisk verksamhet i övrigt läggas över på företrädare för samhällsvetenskaper? Skall arvet från Rom, Bologna, de medeltida universiteten . . . (B exemplifierar ytterligare) . . . betraktas som dött gods?

 

12 Stig Strömholm, passim.

13 Se Jacob W. F. Sundberg, fr. Eddan t. Ekelöf. Repetitorium om rättskällor i Norden (Malmö 1978), särskilt s. 284 f.

Marknadsföring av jurister 669C: Skulle nya perspektiv på juridiken ge juristerna chans att göra mer konstruktiva samhällsinsatser?

 

C, den tredje inledaren, har nu fått ordet, sedan applåderna efter B:s anförande tystnat.
    Jag vill börja med att ta upp en del invändningar som B framförde gentemot A. Dessa invändningar var delvis motsägelsefulla. Å ena sidan hävdade B att A gjorde ett för stort nummer av resonemangen om argument, regler och tolkning. Här tycktes B mena att skillnaderna i uppfattning inte var särskilt betydelsefulla. Å andra sidan tycktes du mena . . . (C vänder sig direkt till B, som sitter bredvid i panelen) . . . att A underskattade de fördelar som kan vinnas genom att juristerna representerar ett alternativ i samhället. Vad skulle bära upp detta alternativ? Jo, just den dogmatik som A nyss hade kritiserat. Jag tycker att du måste bestämma dig för den ena eller andra linjen. Är skillnaden i synsätt mellan A och dig utan större betydelse? Eller är det tvärtom så att A och du representerar två olika tendenser, så att det får betydelse på marknaden om man ansluter sig till den ene eller den andre av er? — Själv tycker jag att det finns en markant skillnad mellan era synsätt, även om en del av detaljfrågorna mest gäller nyanser.
    Jag skall därefter övergå till att ta upp en del särskilda frågor och börjar med en fråga som B gjorde ett visst nummer av.
    Juridiken är äldre än samhällsvetenskaperna. Det framhöll B, som är historiskt orienterad, med rätta. Men vilken sorts juridik syftar man på när man säger sådant som detta? En juridik som hade beröringspunkter mest med teologin, som i äldsta tider lade hårda band på det vetenskapliga tänkandet. Så och så skall det vara, basta. Annars hotar helvetet eller de straffrättsliga påföljderna på jorden. När samhällsvetenskaperna växte fram — de samhällsvetenskaper som vi ofta egocentriskt kallar hjälpvetenskaper till juridiken — så var en av förklaringarna till detta att juridiken var för ytlig och dogmatisk, att den präglades av skrivbordsspekulationer och inte hade tillräckliga ambitioner att pröva sina förutsättningar och sina teser med empiriska metoder. Mot bakgrund av detta förefaller det mig som ett dåligt försvar för juridiken att hävda att den är äldre.
    En annan fråga som B kom in på gällde: Hur har juridiken lyckats? Bra, menar B. Vi bör enligt B vara försiktiga med att göra ändringar i ett system som fungerat väl i samhällsutvecklingen. — Finns det verkligen grund för en så positiv uppfattning? Om vi använder någotsånär stora perspektiv och inte bara ser på våra egna hittills så idylliska förhållanden så är det väl i stället på det sättet att samhälls-

670 Per Olof Boldingutvecklingen är rent katastrofal. Jag menar inte att det är juridikens fel att det inte kan ges garantier för människornas säkerhet. Men å andra sidan är det godtyckligt att peka på vissa tillfredsställande utvecklingstendenser och gott skriva dem som resultat av en skickligt genomförd juridik. Juridiken kan inte göra mycket från eller till i de stora sammanhangen.
    Alltså ställer jag mig i stort sett skeptisk till det som B här har sagt. Men det innebär inte att jag är beredd att utan vidare godta A:s sätt att se på saker och ting. A drog inte ut konsekvenserna av de — för att citera B: "puritanska" — tankar som han redovisade. Därigenom tror jag att han missade en hel del. Det behövs preciseringar och nyanser.
    A hävdade att juridiken inte bör ses som en i metodiskt hänseende särpräglad disciplin. Vill man söka en identitet för juridiken så bör man, menar A, fråga vad juristerna jobbar med. Jag kan hålla med om detta, men bara om man ser saken på hög generaliseringsnivå och bortser från en hel del av detta som tillhör juridikens vardag. Varje juridiskt yrke för sig — domarens, advokatens, åklagarens, förvaltningsjuristens och alla andras — utövas efter metoder, som ofta är mycket precist utformade och ställer stränga krav på lojal följsamhet. Och det finns utan tvivel metodiska drag som är gemensamma för alla juristyrken: det sätt varpå man tillgodogör sig lagar, rättsfall och litteratur, det kyligt objektiva sätt varpå man mottar informationer utifrån och passar in dem inom givna referensramar.
    Om jag förstått A riktigt så är det just det sistnämnda som är den springande punkten. På vilket sätt använder juristerna informationsdata som kommer "utifrån", från andra källor än sådana som juristen betraktar som omedelbart "juridiska"? Har man en benägenhet att assimilera dem, att göra även dem till beståndsdelar av juridiska resonemang på ett sätt som är vetenskapligt oacceptabelt eller från andra synpunkter olämpligt?
    Jag introducerar här en bild som kanske kan vara till nytta i det fortsatta resonemanget:
    Bilden är avsedd att visa följande: Juristen får en mängd "indata" eller — om man vill använda A:s språkbruk — "argument". En del har karaktären av "rättskällor" (lagar, rättspraxis, doktrin), vilket betyder att de skall viktas högre än andra, mer perifera, data. Någonting sker inom "lådan" i mitten på bilden. Resultatet av detta skeende blir olika eventuella "utdata".
    Det är särskilt tre frågor som jag vill ställa i anslutning härtill.
    Den första frågan gäller det sätt varpå juridikens hjälpvetenskaper — psykologi, lingvistik, sociologi, ekonomi m. fl. — kan få betydelse såsom indata. Som jurist gör man ofta den iakttagelsen att dessa

Marknadsföring av jurister 671vetenskaper inte kan, vid sådana tillfällen då man uppfattar det som behövligt, tillhandahålla säkra svar på just de frågor som man själv har blivit ställd inför. Men i ett sådant fall kan man inte rimligen dra följande slutsats: Alltså skall jag betrakta frågan som uteslutande juridisk! Ty säger man att ett visst spörsmål är psykologiskt, lingvistiskt, sociologiskt eller ekonomiskt så betyder inte detta att man kan vänta ett färdigt svar genom att vända sig till företrädare för dessa vetenskaper. Meningen måste vara att det åsyftade spörsmålet bör, om det skall utredas närmare, angripas på ett visst sätt, enligt en viss vetenskaplig metod. Och juristerna måste vara beredda att åstadkomma syntetiska resonemang som innefattar tillämpning — så gott det går på begränsad tid med ytliga kunskaper — av metoder hämtade från skilda vetenskaper. Detta innebär inte för juristens del någon kapitulation utan en speciell sorts frontinriktning. Juristens styrka bör hämtas inte från ett illusionsfyllt dogmatiskt system utan från heterogena argument, utvalda och sammanhållna med sikte på varierande problem som har att göra med bl. a. funktionärernas beteenden i samhället. Som jurist måste man vara, antingen man vill eller inte, en aktivt verksam utövare, på tillämpningsplanet, av samhällsvetenskaper.
    Den andra frågan gäller vad som händer i "lådan" ("the blackbox", vari data förs in och varifrån nya data levereras). Man kanske kan våga säga följande. Det som sker har en summarisk prägel, vilket innebär att en särskild teknik måste begagnas som tillåter leverans av utdata även i sådana fall då indata är ganska bristfälliga (här är bl. a. bevisbördereglerna14 av betydelse). En nödvändig beståndsdel i hän-

 

14 Bevisbörderegler bör inte anses som något speciellt just för juridiken. Jag citerar Sören Halldén, Nyfikenhetens redskap. En bok om kritiskt tänkande inom vetenskapen och utanför (Lund 1980), s. 102: "Var och en som arbetar med intellektuella frågeställningar har anledning att fråga sig i vilken mån han själv på ett besläktat sätt bör gradera sina krav på rimlig bevisning efter situationen."

672 Per Olof Boldingdelseförloppet är viktningen av indata, varigenom särskilt lag och rättspraxis får genomslagskraft. Materialet av indata samordnas med hänsyn till beskaffenheten av den typ av utdatum som beställningen avser. Materialet läggs sedan till grund för ett ställningstagande, vilket innebär att ett utdatum levereras. — Är detta en fullständig beskrivning? Innefattar skeendet i lådan även annat, t. ex. fastställelse av rättsregler och subsumtioner under dessa? Jag betvivlar, på tidigare antydda skäl, att vi kan vinna någonting på att se saken på det sättet.
    Den tredje frågan gäller vilka typer av utdata vi som jurister bör inrikta oss på att leverera. För de flesta kategorier av yrkesutövare är den frågan lätt att besvara. Advokaten skall ge rekommendationer, domaren skall åstadkomma domar o. s. v. Men för rättsvetenskapens del är frågan i hög grad kontroversiell. Varför denna starka koncentration på undersökningar "de lege lata", varigenom rättsvetenskapsmännen så ofta framstår som något slags besserwissrar i förhållande till domstolarna? Viktningen av de argument som kräver beaktande vid dömandet behöver inte domstolarna utomståendes hjälp för att göra. Vad domstolarna ofta behöver är däremot detaljinformationer, anvisningar på möjliga argument som inte domaren själv kan få överblick över med rimliga arbetsinsatser. Vore det därför inte bra om rättsvetenskapen agerade på ett djärvare sätt, oftare gav sig ut i periferin, avstod från kravet — ofta uppställt i dogmatikens namn — på fullständig behärskning av sådant kunskapsmaterial som redan finns tillgängligt i rättsfallssamlingar och annan litteratur?
    Denna sistnämnda fråga . . . (diskussionsordföranden knackar i bordet, och C tittar oroligt på klockan) . . ., denna sistnämnda fråga angår naturligtvis inte bara rättsvetenskapsmännen utan oss alla. Hur vill vi att de nya juristerna skall utbildas? Skall vi som jurister försöka behålla en "image" i så hög grad bestämd av juridikens dogmatiska prägel och dess koncentration på domstolsmässiga problem? Kan vi kanske marknadsföra oss bättre om vi gör mindre anspråk på att företräda ett eget fack och i stället söker oss mera aktivt ut till en större gemenskap i samhällsarbetet?
    Jag vill sluta med att säga . . . (C har lagt ner sitt manuskript) . . . att jag tycker att B har kommit på mellanhand i den här diskussionen, eftersom A och jag har utvecklat i stort sett samma åsikter och B varit ensam företrädare för ett alternativ. Men jag utgår ifrån att den skevheten kan bli utjämnad under diskussionen.
    C, den tredje och siste inledaren, har slutat. Ordföranden förklarar ordet fritt. B har redan begärt ordet för replik.