The Sunday Times Case — ett rättsfall om yttrandefrihetens och tryckfrihetens gränser
I artikel 10 av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som fastslår yttrandefrihetens princip, görs i ett andra moment undantag för sådana inskränkningar i yttrande- och informationsfriheten som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose vissa uppräknade motstående intressen, bl. a. upprätthållandet av domstolarnas auktoritet och opartiskhet.
Tillämpningen av denna undantagsregel har nyligen belysts i en dom av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i det s. k. Sunday Times Case. Målet har tidigare berörts av Gunnar Lagergren i en artikel i SvJT 1979 s. 33. Eftersom Sverige anslutit sig till konventionen och godtagit Europadomstolens domsrätt i frågor som rör konventionens tillämpning kan det vara av intresse även för svenska läsare att ta del av de resonemang som fördes inom domstolen.
Bakgrunden var följande. Ett brittiskt läkemedelsföretag, Distillers, hade 1958—1961 sålt läkemedlet thalidomid, en motsvarighet till vårt neurosedyn, till havande kvinnor. Omkring 450 barn föddes allvarligt deformerade. I fråga om de flesta av dessa anhängiggjordes skadeståndsprocesser mot Distillers under påstående att Distillers hade varit försumligt vid utprovning, tillverkning och marknadsföring av läkemedlet. Förlikningsförhandlingar mellan parterna fördes men drog långt ut på tiden. Ännu i september 1972 var det 389 fall som alltjämt väntade på sin lösning. Då publicerades i Sunday Times en artikel där thalidomidaffären behandlades och vari bl. a. en vädjan framfördes till Distillers att komma med ett mera generöst förlikningserbjudande än det som då förelåg. I en fotnot tillkännagavs att Sunday Times i en kommande stor artikel ämnade följa upp hur tragedin kunnat inträffa. Riksåklagaren ingrep då och begärde förbud mot publicering av den tillämnade artikeln, som han fått se i koncept. Framställningen bifölls — efter olika utgång i underinstanserna — av House of Lords. Artikeln ansågs innebära ett sådant föregripande av domstolens avgörande av de anhängiga skadeståndsmålen som utgjorde "contempt of court".
Sunday Times vände sig då i början av 1974 till Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna och gjorde gällande att det av House of Lords fastställda publiceringsförbudet stred mot bestämmelserna i artikel 10 av
Europakonventionen. Efter skriftväxling mellan klaganden och Storbritanniens regering fann kommissionen med 8 röster mot 5 att publiceringsförbudet innefattade en kränkning av konventionens bestämmelser om yttrandefrihet. Kommissionen fann sig emellertid böra hänskjuta beslutet till överprövning av Europadomstolen. Sedan muntlig förhandling i april 1978 hållits inför en avdelning bestående av sju ledamöter befanns målet så principiellt viktigt att det hänsköts till avgörande i plenum. Domstolens slutliga avgörande meddelades den 26 april 1979 och innebar att domstolen med 11 röster mot 9 kom till samma resultat som kommissionen.
Domstolen upptog först frågan om inskränkningen var föreskriven i lag. Man slog fast, att detta begrepp täckte inte bara lagstiftning utan också oskriven lag. Det saknade alltså betydelse att reglerna om "contempt of court" var en skapelse av "common law" och inte av lagstiftning. Domstolen uppställde två krav för att en bestämmelse skulle kunna anses "föreskriven i lag". För det första måste regeln vara på lämpligt sätt tillgänglig för den rättssökande allmänheten; medborgaren måste kunna få en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt klar uppfattning om de tillämpliga reglerna i ett givet fall. För det andra måste normen vara formulerad med tillräcklig precision för att medborgaren skall kunna anpassa sitt handlande därefter; han måste — eventuellt med hjälp av juridisk rådgivare — kunna i rimlig grad förutse vilka konsekvenser ett visst handlingssätt kan medföra. Domstolen fann att dessa villkor var uppfyllda och att således begränsningen av yttrandefriheten i detta fall var "föreskriven i lag" i den mening som avses i konventionens artikel 10: 2.
Härefter tog domstolen upp till behandling frågan om begränsningen hade sådant syfte som var godtagbart enligt den ifrågavarande artikeln. House of Lords hade anfört flera olika skäl för att bedöma artikeln som anstötlig. Den skulle ha föregripit domstolsavgörandet av frågan om Distillers gjort sig skyldigt till försummelse och därigenom stört den lagenliga rättskipningen. Den skulle ha utsatt Distillers för en allmän diskussion av omständigheterna i de anhängiga tvistemålen och för påtryckningar från utomstående. Ett föregripande ställningstagande i pressen skulle oundvikligen ha lett till repliker från parterna och därigenom skapat fara för "trial by newspaper", oförenlig med riktig rättskipning. Parterna borde skyddas mot att nödgas deltaga i en upprörd publicitet före rättegången.
Domstolen fann de åberopade skälen falla inom syftet att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet och ansåg alltså att inskränkningen i tidningens yttrandefrihet hade ett legitimt ändamål enligt konventionen.
Så här långt var domstolens ledamöter i huvudsak eniga. Endast tre ledamöter ansåg att de regler som tillämpats i detta fall inte var tillräckligt preciserade för att fylla kravet "föreskriven i lag".
När det däremot gällde det sista rekvisitet enligt undantagsregeln i artikel 10: 2, nämligen att begränsningen skulle vara "nödvändig i ett demokratiskt samhälle" för att fylla det angivna syftet, gick meningarna isär. Man var visserligen ense om att det i första hand ankom på de lagstiftande och dömande organen i konventionsstaterna att — med ett visst spelrum vid bedömningen — avgöra hur påtagligt det angelägna samhälleliga behov var som kunde göra det nödvändigt att medge avsteg från grundsatsen om yttrandefrihet. Europadomstolens uppgift är således inte att träda i de nationella domstolarnas ställe utan att granska dessa domstolars avgöranden och kon-
trollera att de står i överensstämmelse med vad staten åtagit sig enligt konventionen och särskilt att de restriktioner som läggs på yttrandefriheten genom förbud eller straffpåföljder står i rimlig proportion till de legitima syften som uppbär restriktionerna. Oenigheten gällde hur stort det spelrum var som de nationella myndigheterna hade.
I majoritetens domskäl undersöks först om de engelska domstolarnas syn på den omstridda artikelns eventuella effekter var "relevant in terms of the maintenance of the authority of the judiciary". Ett av de åberopade skälen var det tryck artikeln kunde ha medfört på Distillers att göra upp utom rätta på bättre villkor. Domstolen finner emellertid att redan år 1972 skulle publicering av artikeln antagligen inte ha inneburit någon större ökning av det tryck som Distillers redan var utsatt för. I juli 1973, när House of Lords meddelade sitt beslut, var denna situation än klarare. Vid den tiden hade thalidomidmålen debatterats i parlamentet och varit föremål för både ytterligare presskommentarer och en landsomfattande kampanj.
En synpunkt som särskilt understrukits av House of Lords var risken för att respekten för rättegångsordningen kunde äventyras och domstolarnas funktioner utsättas för intrång antingen om allmänheten föranleddes att bilda sig en uppfattning i den omtvistade rättsfrågan innan den avgjorts av domstolarna eller om parterna i rättegången måste underkasta sig "trial by newspaper". I domskälen medges att sådana hänsyn i och för sig är relevanta för upprätthållandet av domstolarnas auktoritet. Emellertid var den tillämnade artikeln i Sunday Times hållen i måttfulla ordalag och presenterade inte bevisningen ensidigt och gjorde inte heller gällande att det endast fanns en utgång som en domstol kunde komma fram till. Enligt majoritetens uppfattning skulle därför effekten av artikeln, om den publicerats, ha varierat från läsare till läsare. Även om vissa läsare på grundval av artikeln hade bildat sig en viss uppfattning i frågan om försummelse förekommit skulle detta följaktligen inte ha haft några negativa följder för domstolarnas auktoritet, särskilt som det under tiden hade förekommit en stor kampanj.
Å andra sidan kunde publicerande av artikeln ha framkallat repliker. Detta gäller emellertid i större eller mindre utsträckning alla publikationer som hänför sig till tvisteämnen som är föremål för domstolsprövning. Eftersom inte alla sådana publikationer oundvikligen gör intrång på domstolarnas integritet kan konventionen inte ha åsyftat att de alla skulle kunna förbjudas. Dessutom menar majoriteten att, även om det nu avhandlade skälet för ett publiceringsförbud möjligen kan ha varit "relevant" enligt artikel 10: 2, man icke kunde avgöra om det var "sufficient" utan att undersöka alla omgivande omständigheter.
I domskälen riktas därvid först uppmärksamheten mot thalidomidmålens läge vid tiden för publiceringsförbudet. Någon noggrannare värdering anses inte behövas eftersom det är ett lika legitimt syfte att hindra påverkan på förlikningsförhandlingar i ett anhängiggjort mål som att hindra påverkan av pågående rättsförhandlingar inför domstol. Vad som hade betydelse var endast att förhandlingarna i detta fall varit mycket utdragna och sträckt sig över flera år samt att målet vid tiden för publiceringsförbudet ännu inte nått det stadium där en domstolsförhandling var aktuell. Emellertid framhålls att publiceringsförbudet faktiskt upphävts år 1976. Vid den tiden återstod ännu att avgöra inte bara några av föräldrarnas anspråk utan också ett mål mellan Distillers och deras försäkringsgivare där bl. a. frågan om försummelse var
aktuell. Detta mål hade dessutom utsatts till förhandling inför rätta. Upphävandet av förbudet under sådana omständigheter väcker enligt majoritetens mening tvivel om att förbudet varit nödvändigt från början.
I domskälen konstateras att yttrandefriheten utgör en av de väsentliga grundvalarna för ett demokratiskt samhälle. Den gäller inte bara informationer och idéer som får ett fördelaktigt mottagande eller anses harmlösa eller likgiltiga utan också sådana som stöter, chockerar eller stör staten eller någon befolkningsgrupp. Dessa principer är av särskild betydelse såvitt avser tidningspressen. Även om domstolarna är det forum där rättstvister avgörs hindrar inte det att tvisterna kan diskuteras på andra håll, i specialtidskrifter, i dagstidningar eller bland den stora allmänheten. Massmedia får naturligtvis inte överskrida de gränser som satts för att tillgodose intresset av en god rättskipning, men det åligger dem å andra sidan att förmedla information och idéer angående ämnen som blir föremål för domstolsprövning likaväl som i fråga om andra ämnesområden av allmänt intresse. Det är inte bara så att massmedia har till uppgift att förmedla sådana upplysningar och idéer; allmänheten har också rätt att få del av dem.
Thalidomidkatastrofen var ett ämne av obestridligt allmänt intresse. Den ställde frågan om det mäktiga bolag som marknadsfört preparatet hade något lagligt eller moraliskt ansvar gentemot hundratals individer som drabbats av en fruktansvärd personlig tragedi eller om offren kunde begära eller hoppas på gottgörelse endast från samhället som sådant. Avgörande spörsmål uppkom berörande skydd mot och ersättning för skador som uppkom till följd av vetenskaplig utveckling och många sidor av gällande lag på detta område sattes i fråga. Familjerna till det stora antalet offer för tragedin hade ett vitalt intresse av att få veta alla grundläggande fakta och alla olika möjliga lösningar. De kunde berövas denna information endast om det framstod som absolut säkert att dess spridande skulle ha inneburit ett hot mot domstolarnas auktoritet och opartiskhet.
När det gällde att väga de olika inblandade intressena mot varandra och uppskatta deras respektive styrka gör majoriteten följande bedömning: I september 1972 hade thalidomidmålen varit förpuppade i flera år och det var långtifrån säkert att föräldrarnas talan någonsin skulle komma att prövas av domstol. Det hade också förekommit en officiell utredning. Engelska staten och en minoritet i kommissionen hade framhållit att det inte förelåg något hinder mot att diskutera de mera omfattande problemen, sådana som den engelska rättens principer i fråga om försummelse. Det hade också verkligen förekommit omfattande diskussioner i olika kretsar särskilt efter, men också före, förbudsbeslutet i första instans. Majoriteten finner det emellertid ganska konstlat att försöka skilja på "de mera omfattande problemen" och frågan om försummelse. Frågan var ansvaret för en tragedi av detta slag vilar är också en fråga av allmänt intresse. Visserligen kunde Sunday Times' artikel, om den hade publicerats på avsedd tid, ha förmått Distillers att offentligt och före rättens förhandling utveckla sina synpunkter på fakta i målet. Emellertid upphörde inte dessa fakta att vara föremål för allmänt intresse enbart därför att de utgjorde bakgrunden till en anhängig rättstvist. Genom att ta fram vissa fakta i ljuset kunde artikeln ha tjänat som en broms för spekulativa och okunniga diskussioner.
I betraktande av alla omständigheterna i fallet drar majoriteten den slutsatsen att det klandrade publiceringsförbudet inte motsvarade ett samhälleligt
behov som var tillräckligt starkt för att väga upp det allmänna intresset av yttrandefrihet i konventionens mening. Majoriteten finner därför att skälen för förbudet inte är tillräckliga och att förbudet inte står i rimlig proportion till det eftersträvade legitima syftet. Det var följaktligen inte "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle" för att upprätthålla domstolarnas auktoritet.
Minoriteten framhöll bl. a. att åtskilliga artiklar hade publicerats om tragedin med de missbildade barnen, både i Sunday Times och i andra tidningar, men att endast den nu ifrågavarande artikeln drabbats av publiceringsförbud. Enligt House of Lords berodde detta på att denna artikel skilde sig från de övriga genom sin speciella karaktär. Den nämnde en mängd tidigare opublicerade fakta rörande frågan om Distillers hade gjort sig skyldigt till försummelse. Artikeln redovisade detta material på ett sätt som gav ett klart intryck av att Distillers hade varit försumligt. Publicerande av artikeln var därför ägnat att leda till ett föregripande av avgörandet i denna fråga, som var av grundläggande betydelse för de anhängiga rättstvisterna. Ett sådant föregripande, som oundvikligen skulle framkalla genmäle från Distillers och åstadkomma en "trial by newspaper", skulle störa den normala gången av de vid domstol anhängiga tvisterna. Därför ansåg minoriteten att House of Lords hade grund för sin uppfattning att publicering av artikeln skulle ha sådana återverkningar på de anhängiga rättegångarna att den normala rättskipningen undergrävdes. Omständigheterna var också — enligt minoriteten — sådana att House of Lords hade grund för sin uppfattning att rättstvisterna inte kunde anses vilande. Av nämnda anledningar måste den nationella domstolens bedömning av frågan om nödvändigheten av ett publiceringsförbud anses rimlig. Man framhöll också att den inskränkning i yttrandefriheten som genom publiceringsförbudet ålades Sunday Times var begränsad såväl till sin räckvidd som till sin varaktighet. Sunday Times var sålunda oförhindrad att fortsätta med att publicera artiklar i ämnet om bara tidningen avhöll sig från att ta ställning till frågan om försummelse och från att behandla bevisning som hänförde sig till denna fråga. Tidningen hade fria händer att t. ex. kritisera den engelska produktansvarsrätten och framföra synpunkter på den moraliska sidan av saken. Beträffande varaktigheten framhölls att det enda syftet med förbudet var att säkerställa att under en viss tid förhastat publicerande inte skulle kunna inverka menligt på den normala rättskipningen i fråga om vissa anhängiga rättstvister. Förbudet hävdes ju också senare, sedan förlikning träffats mellan Distillers och de flesta av de skadade barnens föräldrar. Sammanfattningsvis ansåg sålunda minoriteten att det intrång i yttrandefriheten, som de nationella domstolarna bedömt vara nödvändigt i rättskipningens intresse, inte överskred de gränser som konventionens undantagsbestämmelse innehåller.
Enligt konventionen åligger det en stat, som fått en dom emot sig i Europadomstolen, att inom viss tid anpassa sin lagstiftning för att förhindra ett upprepande. Brittiska regeringen har också numera framlagt en proposition i parlamentet om ändring av reglerna rörande "contempt of court".
Skulle en tidningsartikel i motsvarande situation kunnat föranleda ett ingripande i Sverige? Sannolikt inte. Till en början kan konstateras att någon förhandscensur genom domstolsingripande eller på annat sätt inte kan komma i fråga. I tryckfrihetsförordningen (TF) stadgas uttryckligen att föregående granskning av skrift eller förbud mot tryckning därav inte får förekomma. Vårt system bygger i stället på ingripande i efterhand med straffpåföljd enligt
TF: s bestämmelser. Men brottskatalogen där innehåller ingen bestämmelse till skydd för domstolarnas auktoritet och opartiskhet. Endast bestämmelsen om straff för förtal kan möjligen bli aktuell, men endast om artikeln innehåller uttalanden som kränker enskild. Förtal av juridisk person faller alltså inte under straffbestämmelsen. Dessutom inträder straffrihet om den publicerade uppgiften är sann och det med hänsyn till omständigheterna bedöms ha varit försvarligt att lämna uppgift i saken.
Inte ens de etiska regler som pressorganisationerna själva antagit som rättesnöre för sitt handlande och vilkas efterlevnad kontrolleras av allmänhetens pressombudsman och pressens opinionsnämnd (jfr Cars i SvJT 1981 s. 1) torde kunna åberopas mot publicering av en artikel av åsyftat slag. Visserligen finns där regler som inskärper att nyhetsförmedling skall vara korrekt och allsidig, att domstols avgörande inte får föregripas genom att tidningen tar parti i skuldfrågan samt att båda parternas ståndpunkter skall återges. Men reglernas syfte är uppenbarligen främst att skydda den enskildes integritet.
Att publicering av en artikel skulle kunna utöva otillbörlig påtryckning på en part till förfång för hans processföring eller kunna påverka en domstol så, att den i sitt dömande omedvetet beaktar annat material än det som i vederbörlig ordning lagts fram inför domstolen vid förhandling eller låter sin bedömning influeras av den publicerade meningsyttringen, är tydligen något som inte föresvävat vare sig våra grundlagsfäder eller upphovsmännen till de etiska reglerna. Den naturliga slutsatsen är att tilltron till domstolarnas självständighet och oväld är större i Sverige än i England. Möjligen är det jurysystemet som givit upphov till de engelska reglerna. Det finns ju även andra bestämmelser som är avsedda att skydda jurymedlemmarna mot påverkan.
Det har dock förekommit fall även i Sverige av olämplig publicitet som kunnat inverka på avgörandet i pågående mål vid domstol. Inför tingsrättens förhandling i mål om åtal mot bröderna Bonnier sände sålunda TV ett program som innebar ett visst misstänkliggörande av dem. Trots att programmet prickades av radionämnden sändes det i repris kort innan målet efter överklagande skulle avgöras av hovrätten. De interna motsättningarna mellan olika grupper av assyrier/syrianer i Södertälje behandlades i tidningspressen och även i ett TV-program kort innan tingsrätten skulle avgöra målet om dödsmisshandeln av Aslan Noyan. Aven om förtroendet för domstolarna i Sverige är betydande förefaller det ändå onödigt att utsätta dem för den extra påfrestning — utöver den det innebär att avgöra en ofta svårlöst tvistefråga — som ligger i en föregripande meningsyttring, särskilt om den, till skillnad mot vad majoriteten ansåg i The Sunday Times Case, bygger på ett ensidigt material.
Anders Litzén