Straffrättskipning i gången tid

 

Något som även för juristkretsar bör vara av intresse att veta är att en i Linköping bosatt och verksam kulturhistoriker, teol. d:r Ove Hassler — tillhörande en känd bokskrivande syskonkrets — under en lång följd av år ägnat sig åt att samla äldre handskrifter, företrädesvis på det rättsliga gebiete. Härigenom har han förskaffat sig goda insikter i förhållanden före 1880. Detta motiveras med att telefonen vid denna tidpunkt slagit igenom, varför privatbreven inte kom att fortsätta i samma strida ström.
    Under 1980 utgav Hassler ett rikt illustrerat arbete med titeln Vadstena och Omberg i andras ögon, innehållande en mängd beskrivningar av Östergötland och härrörande från personer av skilda yrkesgrupper. Bland dessa skildringar märkes sålunda ett parti om Vadstenaortens korrektionshus.
    I två tidigare böcker, kallade Narcissen i Stångån samt Öschötar — Guskelôv från 1978 resp. 1979 har han behandlat en del näraliggande problem, ofta i anslutning till i gången tid avdömda brottmål.
    I sistnämnda bok, som refererar dylika mål från inte mindre än tre sekel, återspeglas de hårda och torftiga levnadsförhållanden, vilka "de små i samhället" hade att kämpa sig igenom. Såsom exempel nämnes en fattig familj med flera minderåriga barn, inte bara blindfödda utan också mindre vetande. Dessa hade tagit ett yngre syskon av daga. Med anledning härav fastställde Göta Hovrätt vederbörande häradsrätts uppfattning att de åtalade befunnits sakna den utveckling av sina själsförmögenheter och den ledning av förstånd, religionskunskap och rättsbegrepp, som varit erforderliga för att inse de begångna handlingarnas brottslighet och deras följder rätt bedöma. Rätten fann därför att något ansvar icke kunde dem ådömas, varför det överlämnades åt vederbörande att om dem taga sådan vård, att de icke vidare bleve vådliga för den allmänna säkerheten.
    I ett annat mål i samma bok, vilket likaledes rörde sig om barnamord förklarades fadern till ett fyraårigt av honom dräpt barn sinnessjuk och därmed straffri.
    I samma bok refereras ett s. k. arsenikbrott däri häradsrätten på anförda skäl dömde den åtalade, med tillämpning av 28 kap. missgärningsbalken och kungl. brevet den 14 nov. 1748, att för vållande till en sons död bl. a. plikta full mansbot samt uti Viby kyrka undergå en söndag uppenbar kyrkoplikt.
    De ovan omtalade målen ger otvetydigt vid handen, att begreppet förmildrande omständigheter — liksom i våra dagar — inte var domstolarna främmande.
    Ytterligare innehåller boken ett antal intressanta domar, avkunnade av åtskilliga rådhusrätter, gällande brott begångna av en person, som utgav sig för att bl. a. vara adelsman.
    I Narcissboken förekommer ett fall av brottsliga handlingar bl. a. mot en person, vars namn här nedan betecknats med bokstaven X. Denne, som var verksam i byggnadsbranschen, synes tillsammans med sin hustru ha bedrivit något slags pantlåneriverksamhet. I deras bostad infann sig den 6 okt. 1821

en trettiotvåårig skomakare i sällskap med hustrun till en vaktkarl. Deras besök gällde pantsättning av en genom stöld åtkommen silversak. Skomakaren lade därvid märke till ett X tillhörigt väggskåp, avsett att förvara kontanter i. Försedda bl. a. med skjutvapen inträngde samma dag i makarnas bostad den ifrågavarande skomakaren i sällskap med en yrkesbroder, även han i trettioårsåldern, samt en skräddare, tjugoåtta år gammal.
    Därvid åsamkades X:s hustru åtskilliga skottskador. Även hennes make blev beskjuten och tillika svårt knivskuren, varigenom han omedelbart avled. Skräddaren och den ene av de båda skomakarna hade några dagar dessförinnan rymt under en fångtransport från ett tingsställe till Uppsala kronohäkte. De hade därefter, medan de sålunda befunnit sig på fri fot, begått åtskilliga brott. Efter vad som skett med makarna X hade de båda skomakarna i panik tagit till flykten. Vid vederbörande häradsrätt, varest de tre männen häktades, hölls vittnesförhör. Fråga uppstod därvid om vem av dem som begått mordet. Enligt rättens uppfattning angående vad som tilldragit sig dömdes samtliga att "mista hand och att halshuggas". Göta Hovrätt återförvisade målet och förordnade att de tilltalade skulle i länshäktet på tjänligt sätt av vederbörande prästman förmanas till uppriktig bekännelse om deras förhållande till bl. a. mordhändelsen.
    Trots att de under den förnyade rannsakningen i samband med ytterligare vittnesförhör bestred, att de varit närvarande vid mordet, dömdes de för alla sina brott i en bot till dödsstraff eller att "mista högra hand och halshuggas". Hovrätten kom, såvitt nu är i fråga, för sin del till att — ehuru det syntes otvivelaktigt, att X genom de tilltalades gemensamma handverkan ljutit döden — dessa emot sitt nekande icke vore övertygade att hava avhänt X livet; dock som de vidgått att de i avsikt att stjäla gått till X:s hemvist, försedda med knivar och skarpladdade bössor, samt från X och hans hustru verkligen tillgripit åtskilliga varor och persedlar, att även därunder en av de medhavda bössorna genom fönstret i stugan, där tillgreppet skedde, avlossats jämte det att rysligt våld i övrigt, vid rönt motstånd, blivit använt, då ett sådant de tilltalades förövande blivit bestyrkt av flere förekomna omständigheter samt dessa tilltalade vore förvunna att vid berörda tillfälle ha begått rån, (alltså) prövade Hovrätten rättvist döma dem . . . att i en bot för alla sinabrott mista livet genom halshuggning. — Hos Kungl. Maj:t sökte de tilltalade ändring med hemställan tillika, att Kungl. Maj:t av gunst och nåd täcktes förskona dem från straff för det ådömda brottet. Dom meddelades den 15 maj 1823, däri Hovrättens beslut fastställdes.
    Med hänsyn till arten av de sålunda presenterade "rättsfallen" torde den önskan vara befogad att författaren jämväl i fortsättningen må ställa sina omfattande kunskaper till förfogande för kretsen av kulturhistoriskt intresserade.

Allan Löfgren