Svensk rättspraxis

 

Civil- och straffprocessrätt 1973-1979

 

Av justitierådet LARS WELAMSON

 

Den föreliggande översikten är upprättad efter väsentligen samma principer som den närmast föregående översikten i ämnet, vilken återfinnes i SvJT 1977 s. 13 ff. Den nu aktuella översikten omfattar emellertid ett osedvanligt stortantal rättsfall. För att den inte skulle bli allt för omfattande har den i principbegränsats till HD:s och hovrätternas praxis; rättsfall från andra domstolar har anmärkts endast i några enstaka fall. Med litteraturhänvisningar har jag nödgats iaktta stor sparsamhet och förekommande hänvisningar gör inte anspråk på fullständighet ens beträffande litteratur där respektive rättsfall behandlats.

 

Innehållsförteckning

 

I. DOMSTOLSVÄSENDET 88 Rättegångskostnader 110Domförhet, domare 88 18:2 RB och särskilda beVite 89 stämmelser för föräldrarättsliga mål och ärenden 110II. RÄTTEGÅNGEN i ALLMÄNHET 89 18:3 RB 11118:4 RB 111A. Rättegången i tvistemål 89 18:5 RB 113Svensk domstols behörighet 89 18:8 RB 114Allmän domstol eller 18:14 RB 115specialdomstol 90 18:15 RB 115De allmänna domstolarnas inbördes behörighet 91 Rättshjälp 116Andra spörsmål om domstols Omfattningen av rättshjälp,behörighet 92 ersättningsgilla rättsPart och ställföreträdare, tale- hjälpskostnader 116rätt, processgemenskap 92 Ordningen för framställningOmbud och biträde 97 och prövning av anspråkFastställelsetalan 97 på biträdesersättningTalans väckande 98 enligt RL 119Återkallelse 98 Ersättningsskyldighet förÄndring av talan 100 rättshjälpskostnader 120Litispendens 102Resjudicata 102Intervention 107 B. Rättegången i brottmål 124Kvarstad och skingrings- Domstols behörighet 124förbud 107 Nedläggande av åtal 125Mellandom 108 Målsägande, angivelse 125Interimistiskt beslut 108 Offentlig försvarare 126Beslut under rättegången 109 Talan om enskilt anspråk ochUtformning av dom i mål om om förverkande 131underhållsbidrag 109 Tvångsmedel och säkerhetsåtFörlikning 109 gärder 131Kallelse till förhandling 109 Häktning 131Processledning 109 Reseförbud 133

 

6—23-162. Sv Juristtidning

 

82 Lars WelamsonGripande 133 Reformatio in pejus 167Beslag 134 Anslutningsvad 168Omröstning 134 Tilltrosparagraferna 168Identitetsspörsmål och därmed Avgörande i högre rätt utan husammanhängande frågor 134 vudförhandling 168Rättegångskostnader 136 Besvärsmål 169Tryckfrihetsmål 138. Undanröjande av lägre rättsdom eller beslut 170C. Gemensamma bestämmelser 139 Prövningstillstånd 171Laga förfall 139 Indexlagen 173Vilandeförklaring 140Delgivning 140 V. SÄRSKILDA RÄTTSMEDEL 174Rättegångshinder 142 Resning 174Avgöranden som kan bli föreIII. BEVISNING 143 mål för resning 174Bevisbörda, beviskrav och be- Instans som har att pröva anvisvärdering 143 sökan om resning 174Vittne 148 Resningsgrunderna 175Editionsföreläggande 149 Återställande av försutten tid 180Sakkunnig 150 Frister som kan återställas 180Laga förfall 181IV. RÄTTEGÅNGEN I HOVRÄTT Besvär över domvilla 185OCH HD 151 Besvär över strafföreläggandeFullföljdsrätt 151 eller föreläggande av ordFullföljdstid 159 ningsbot 186Fullföljdshänvisning och prövning av fullföljdsfrågor 161 VI. FT-LAGEN 186Fullföljdsinlaga 163Frågor om innebörden av parts VII. LAGSÖKNING OCH BETALändringsyrkande och vissa NINGSFÖRELÄGGANDE 188andra spörsmål angåendeomfattningen av högre VIII. SKILJEAVTAL OCH SKILJErätts prövning 164 DOM 190

 

I översikten behandlade rättsfall från den aktuella perioden
NJA NJA1973 s. 1 90,142 1973 s. 236 1371973 s. 8 146 1973 s. 239 1311973 s. 17 183 1973 s. 298 1541973 s. 29 139 1973 s. 337 911973 s. 35 11 1 1973 s. 341 921973 s. 39 130 1973 s. 354 991973 s. 42 97 1973 s. 355 921973 s. 55 96,142 1973 s. 379 179,1851973 s. 62 100 1973 s. 383 1411973 s. 66 94 1973 s. 385 1291973 s. 113 88,185 1973 s. 389 1471973 s. 123 116 1973 s. 412 981973 s. 126 143 1973 s. 417 1051973 s. 128 105 1973 s. 442 1461973 s. 139 90 1973 s. 444 1511973 s. 151 95 1973 s. 458 1061973 s. 154 97 1973 s. 467 1511973 s. 157 132 1973 s. 472 911973 s. 198 138 1973 s. 478 1071973 s. 206 103,105 1973 s. 480 190

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 83NJA NJA1973 s. 483 179 1974 s. 522 1261973 s. 486 106,174 1974 s. 533 1631973 s. 491 184 1974 s. 553 1341973 s. 527 90 1974 s. 562 941973 s. 620 190 1974 s. 573 1421973 s. 623 111 1974 s. 584 94,1591973 s. 628 106,169 1974 s. 595 1791973 s. 635 166,168 1974 s. 597 1561973 s. 654 110 1974 s. 604 1001973 s. 703 91,92,115,170 1974 s. 610 166,1671973 s. 740 192 1974 s. 614 1311973 s. 746 182 1974 s. 620 941973 s. 749 168,171 1974 s. 623 941973 s. 756 114 1974 s. 629 89,1061973 C 17 181 1974 s. 640 1001973 C 19 163 1974 s. 646 1681973 C 28 179 1974 s. 657 167,1731973 C 148 99 1974 s. 687 126,1371973 C 240 179 1974 s. 701 971974 s. 733 1741974 s. 11 136,177 1974 C 11 1811974 s. 13 93 1974 C 377 1191974 s. 16 1511974 s. 47 138 1975 s. 1 921974 s. 58 135 1975 s. 16 1001974 s. 63 164 1975 s. 21 1061974 s. 88 180 1975 s. 28 128,152,180,1811974 s. 106 182 1975 s. 32 1871974 s. 129 184 1975 s. 33 1671974 s. 144 88,91 1975 s. 69 1841974 s. 166 106 1975 s. 75 91,981974 s. 184 109 1975 s. 115 1401974 s. 203 108 1975 s. 123 971974 s. 220 182 1975 s. 144 1411974 s. 221 175,186 1975 s. 155 1141974 s. 229 134 1975 s. 193 1411974 s. 240 106 1975 s. 200 1021974 s. 248 134 1975 s. 218 1011974 s. 261 93 1975 s. 221 881974 s. 270 189 1975 s. 229 1861974 s. 273 99 1975 s. 260 1361974 s. 274 165 1975 s. 280 1431974 s. 277 174 1975 s. 314 1071974 s. 286 101 1975 s. 323 1381974 s. 287 1 10 1975 s. 332 1261974 s. 290 134 1975 s. 334 1111974 s. 295 105,174 1975 s. 343 (nr 63) 1801974 s. 308 154 1975 s. 343 (nr 64) 1841974 s. 311 89 1975 s. 351 1411974 s. 324 106 1975 s. 362 971974 s. 331 174 1975 s. 364 109,1521974 s. 333 89 1975 s. 429 971974 s. 356 154 1975 s. 431 1211974 s. 386 99,172 1975 s. 461 89,175,1771974 s. 390 89 1975 s. 502 1671974 s. 392 125 1975 s. 507 105,1741974 s. 454 135 1975 s. 515 152,1611974 s. 460 89 1975 s. 525 1571974 s. 486 119 1975 s. 536 1911974 s. 496 173 1975 s. 543 971974 s. 506 116,184 1975 s. 555 129

 

84 Lars WelamsonNJA NJA1975 s. 566 97 1976 s. 504 1091975 s. 574 91 1976 s. 518 1201975 s. 575 167 1976 s. 520 1271975 s. 577 103,143 1976 s. 522 1331975 s. 585 125,136,138,186 1976 s. 523 1471975 s. 589 91,175,177 1976 s. 530 166,1671975 s. 601 106 1976 s. 538 1161975 s. 603 167 1976 s. 539 891975 s. 611 96 1976 s. 554 115,1191975 s. 655 95 1976 s. 556 1111975 s. 657 144 1976 s. 560 (nr 115) 941975 s. 675 92 1976 s. 560 (nr 116) 1791975 s. 686 89 1976 s. 599 101,166,1671975 s. 691 170 1976 s. 609 1731975 s. 693 149 1976 s. 615 941975 s. 695 135 1976 s. 627 951975 s. 699 104 1976 s. 640 1191975 C 97 119 1976 s. 656 981975 C 102 119 1976 s.664 1761975 C 125 175 1976 s. 666 1741976 s. 667 1451976 s. 43 125 1976 s. 689 1061976 s. 50 88 1976 s. 699 1191976 s. 72 147 1976 s. 706 1901976 s. 76 108 1976 s. 711 91,1151976 s. 114 130 1976 C 421 1791976 s. 125 190 1976 C 473 881976 s. 150 136,138,139 1976 C 480 1861976 s. 213 1191976 s. 227 107 1977 s. 1 1471976 s. 233 177 1977 s. 37 117,1211976 s. 256 118,150 1977 s. 49 1441976 s. 259 114,121 1977 s. 67 1791976 s. 267 175 1977 s. 82 107,1311976 s. 280 117 1977 s. 112 109,1521976 s. 288 178 1977 s. 116 1201976 s. 289 98,109 1977 s. 129 921976 s. 306 119 1977 s. 137 1551976 s. 307 106 1977 s. 168 1461976 s. 312 127 1977 s. 176 1441976 s. 315 166,169 1977 s. 183 1871976 s. 327 157 1977 s. 185 1331976 s. 355 129 1977 s. 188 911976 s. 360 113,190 1977 s. 189 1091976 s. 368 135 1977 s. 192 911976 s. 371 146 1977 s. 219 1101976 s. 375 118 1977 s. 221 1181976 s. 378 175 1977 s. 232 1201976 s. 395 108 1977 s. 253 1801976 s. 407 175,185 1977 s. 254 1501976 s. 409 111 1977 s. 262 891976 s. 411 105,178 1977 s. 337 118,1201976 s. 419 157 1977 s. 349 142,1551976 s. 420 132 1977 s. 353 1591976 s. 422 90 1977 s. 367 1841976 s. 443 156 1977 s. 390 1021976 s. 446 180 1977 s. 393 921976 s. 455 119 1977 s. 403 1341976 s. 470 186 1977 s. 476 1631976 s. 471 109,173 1977 s. 477 951976 s. 493 164 1977 s. 495 110

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 85NJA NJA1977 s. 497 157 1978 s. 464 881977 s. 515 173 1978 s. 468 891977 s. 531 110 1978 s. 471 1321977 s. 545 146 1978 s. 473 1131977 s. 549 145 1978 s. 477 152,1611977 s. 566 97,169 1978 s. 530 1561977 s. 568 178 1978 s. 601 1461977 s. 573 134 1978 s. 610 1021977 s. 577 129 1978 s. 674 110,1871977 s. 580 99 1978 s. 676 971977 s. 585 157 1978 s. 685 1481977 s. 600 99 1978 s. 720 881977 s. 618 103 1978 s. 722 1131977 s. 664 105 1978 C 13 1101977 s. 694 167 1978 C 16 1821977 s. 704 101,111,124 1978 C 23 1781977 s. 706 90 1978 C 63 1791977 s. 735 166 1978 C 151 1871977 s. 741 126,127 1978 C 198 1751977 s. 743 106,108,123 1978 C 210 1711977 s. 751 91,175,178 1978 C 218 1741977 s. 756 143 1978 C 220 1581977 s. 796 89 1978 C 238 1621977 s. 827 142 1978 C 263 1781977 C 16 180 1978 C 357 1871977 C 22 114,121 1978 C 370 1251977 C 23 179 1978 C 371 1761977 C 38 186 1978 C 390 1101977 C 154 120 1978 C 420 1741977 C 165 141 1978 C 446 1621978 C 464 1821978 s. 3 1251978 s. 8 183,185 1979 s. 1 961978 s. 11 185 1979 s. 15 981978 s. 12 138,167 1979 s. 18 1691978 s. 35 146 1979 s. 67 1871978 s. 52 182 1979 s. 94 141,1671978 s. 55 99 1979 s. 98 1621978 s. 67 133 1979 s. 99 1161978 s. 104 90 1979 s. 101 1221978 s. 113 90 1979 s. 103 1171978 s. 125 95 1979 s. 107 90,1721978 s. 129 95 1979 s. 148 120,1721978 s. 132 141,142 1979 s. 151 891978 s. 136 157 1979 s. 157 1081978 s. 175 152 1979 s. 164 1161978 s. 176 105 1979 s. 169 941978 s. 200 95 1979 s. 205 951978 s. 221 172,184 1979 s. 237 1191978 s. 222 142 1979 s. 242 951978 s. 234 92 1979 s. 249 921978 s. 240 175 1979 s. 251 1281978 s. 291 135 1979 s. 258 97,1191978 s. 297 122 1979 s. 261 1321978 s. 307 112 1979 s. 282 1641978 s. 327 152 1979 s. 283 1411978 s. 347 94 1979 s. 293 1651978 s. 365 105,153 1979 s. 312 1631978 s. 383 111 1979 s. 314 1301978 s. 412 131 1979 s. 317 1081978 s. 449 126 1979 s. 377 96

 

86 Lars WelamsonNJA SvJT1979 s. 381 137 1973 rf s. 29 (nr 21) 1281979 s 394 161 1973 rf s. 30 981979 s 398 175 1973 rf s. 33 (nr 25) 1901979 s. 408 88, 146 1973 rf s. 33 (nr 26) 185, 1861979 s. 416 182 1973 rf s. 42 1851979 s. 417 177 1973 rf s. 43 (nr 30) 1571979 s. 425 131 1973 rf s. 55 (nr 37) 1891979 s. 433 116 1973 rf s. 55 (nr 38) 1151979 s. 442 146 1973 rf s. 63 1311979 s. 445 185,188 1973 rf s. 65 128,1361979 s. 448 95 1973 rf s. 70 1881979 s. 476 138,179 1973 rf s. 74 1141979 s. 478 180 1973 rf s. 75 114,1211979 s. 481 142,161 1973 rf s. 76 1171979 s. 483 145,166 1973 rf s. 80 1301979 s. 527 192 1973 rf s. 81 1521979 s. 541 95 1973 rf s. 83 (nr 55) 1151979 s. 565 167 1973 rf s. 85 (nr 57) 931979 s. 567 111, 112,124 1974 rf s. 13 158,1681979 s. 570 147 1974 rf s. 16 1551979 s. 584 119 1974 rf s. 17 1121979 s. 588 119 1974 rf s. 26 101 1881979 s. 591 187 1974 rf s. 28 169, 1711979 s. 602 139 1974 rf s. 31 89, 1831979 s. 635 141 1974 rf s. 32 1611979 s. 641 92 1974 rf s. 1631979 s. 646 130 1974 rf s. 38 221979 s. 655 141 1974 rf s. 41 911979 s. 666 190 1974 rf s. 42 161, 1681979 s. 682 1974 rf s. 42 161,1681979 s. 698 107 1974 rf s. 48 101,1731979 s. 700 93 1974 rf s. 52 (nr 28) 1141979 s. 700 93 1974 rf s. 52 (nr 29) 1221979 s. 706 151 1974 rf s. 64 1891979 s. 711 148 1974 rf s. 69 951979 s. 711 148 1974 rf s. 70 1011979 s 735 116 1974 rf s. 82 1101979 s. 769 114 1974 rf s. 84 1391979 s. 769 114 1979 s. 773 167,168 1975 rf s. 4 94,1071979 s. 802 136 1975 rf s. 6 1891979 s. 823 187 1975 rf s. 12 891979 C 9 181 1975 rf s. 13 1321979 C 59 160,184 1975 rf s. 14 (nr 8) 1491979 C 60 152 1975 rf s. 15 1081979 C 63 179 1975 rf s. 16 133,163,1891979 C 68 185 1975 rf s. 22 1671979 C 122 182 1975 rf s. 26 1091979 C 227 180 1975 rf s. 42 931979 C 262 129 1975 rf s. 46 1131979 C 310 185 1975 rf s. 48 1131979 C 315 184 1975 rf s. 49 1881975 rf s. 50 1471975 rf s. 57 1691975 rf s. 63 134SvJT 1975 rf s. 65 (nr 40) 1541973 rf s. 1 117 1975 rf s. 65 (nr 41) 109, 1731973 rf s. 8 133 1975 rf s. 66 931973 rf s. 15 109 1975 rf s. 67 (nr 43) 1491973 rf s. 18 116 1975 rf s. 71 1491973 rf s. 19 (nr 12) 116 1975 rf s. 73 96,1141973 rf s. 19 (nr 13) 148 1975 rf s. 77 114,187

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 87SvJT SvJT1976 rf s. 1 118,150 1979 rf s. 1 1901976 rf s. 9 114,122 1979 rf s. 5 1891976 rf s. 12 129 1979 rf s. 8 1091976 rf s. 20 147 1979 rf s. 9 1901976 rf s. 32 189 1979 rf s. 13 1011976 rf s. 33 (nr 14) 125 1979 rf s. 18 1471976 rf s. 38 135 1979 rf s. 26 911976 rf s. 44 110 1979 rf s. 27 891976 rf s. 55 (nr 31) 154 1979 rf s. 32 1021976 rf s. 55 (nr 32) 120, 154 1979 rf s. 33 (nr 20) 1361979 rf s. 35 1081977 rf s. 1 (nr 1) 131 1979 rf s. 38 1891977 rf s. 1 (nr 2) 189 1979 rf s. 39 1121977 rf s. 4 109 1979 rf s. 41 1471977 rf s. 8 106 1979 rf s. 45 891977 rf s. 20 135 1979 rf s. 47 (nr 26) 1591977 rf s. 23 120 1979 rf s. 49 1421977 rf s. 24 (nr 17) 184 1979 rf s. 62 1881977 rf s. 24 (nr 18) 1861977 rf s. 25 173 AD1977 rf s. 28 125 , 1976 rrr 26 1471977 rf s. 29 91,155 1976 nr 1001977 rf s. 31 (nr 23) 159 1976 nr 1471977 rf s. 31 (nr 24) 115, 154, 191 1976 nr 601 911977 rf s. 37 189 1977 rf s. 38 120 1977 rf s. 39 93 1977 nr 67 1471977 rf s. 40 131 1978 nr 83 1901977 rf s. 47 120 1978 nr 163 1671977 rf s. 49 98,108 1978 nr 163 1671977 rf s. 50 1471977 rf s. 52 92 1977 rf s. 59 131 1977 rf s. 64 91 1973 ref42 1401978 rf s. 4 133,155 1974 refl20 1401978 rf s. 14 1881978 rf s. 15 1881978 rf s. 16 125 RRK1978 rf s. 22 98,100, R 73:2: 15 1621978 rf s. 23 147 K 73: 1: 8 1621978 rf s. 27 108 K 73: 2: 5 1621978 rf s. 33 118 K 73: 2: 10 1621978 rf s. 34 115,119 K 73: 2: 15 1621978 rf s. 37 139 1978 rf s. 39 133 1978 rf s. 47 188 R 74: 2: 1 1621978 rf s. 54 (nr 30) R 74: 2: 14 1741978 rf s. 54 (nr 31) 124 R 74: 2: 12 1611978 rf s. 55 981978 rf s. 56 96 R 75: 2: 32 1621978 rf s. 58 127 K77: 2: 17 162

 

88 Lars WelamsonI. Domstolsväsendet

 

Domförhet, domare
Frågan, om nämnd i tingsrätt haft tillräckligt antal ledamöter, fick HD att i anledning av domvillobesvär pröva i NJA 1973 s. 113. Sedan en nämndeman under huvudförhandling i ett brottmål avträtt ur nämnden för att företa en semesterresa, hade tingsrätten avgjort målet med endast fyra i nämnden. Situationen aktualiserade tolkningen av uttrycket "förfall för nämndeman" i 1:4 st.2 RB. Innebär det, att en godtagbar ursäkt för bortovaron skall ha förelegat, eller föreligger "förfall" så snart nämndemannen uteblivit, oavsett anledningen härtill? HD:s majoritet fann att förfall i den förra meningen förelegat och att tingsrätten därför varit domför. Två ledamöter kom till samma slut på grundval av det senare alternativet. Vilken ståndpunkt som de lege lata harde bästa skälen för sig skall här inte diskuteras. Sakligt sett är det emellertid uppenbarligen irrationellt att frågan, huruvida rätten varit domför trots att en domare uteblivit, skall kunna påverkas av skälen till domarens utevaro.
    Skilda bestämmelser om att nämnd skall deltaga i handläggningen av tvistemål eller ärende har givit upphov till tillämpningsproblem. Särskilt svårt synes det visserligen inte vara att av 6 § lagen om handläggning av domstolsärenden läsa sig till att — såsom HD konstaterat i NJA 1975 s. 221 — nämnd skall deltaga i tingsrätt vid avgörande av tvistigt ärende om förordnande av skiftesman för förrättande av bodelning i anledning av äktenskapsskillnad. Mera svårbedömt är emellertid vad som kan inbegripas under sådana mål om bodelning som enligt 15:29 GB skall avgöras under medverkan av nämnd. I NJA 1974 s. 144 — varom vidare nedan under II A, Andra spörsmål om domstols behörighet — ansågs mål rörande avtal om blivande bodelning utgöra sådant mål om bodelning som avses i 10:9 st. 2 RB. Mål vari parterna i anledning av pågående bodelning mellan dem för talan om fastställelse, den ena parten att viss egendom utgör andra partens giftorättsgods och denne att egendomen är hans enskilda, har däremot i NJA 1978 s. 720 ej ansetts som mål rörande bodelning enligt 15:29 GB. Gränsdragningen mellan fallen är onekligen subtil men förklaras av att den rättsliga betydelsen av en dom över sådan fastställelsetalan som fördes i 1978 års fall principiellt inte är begränsad till hur egendomen skall behandlas vid bodelning. — Mål om ogiltigförklaring av faderskapserkännande enligt 1:4 st. 3 FB har i NJA 1979 s. 408 ansetts utgöra mål om faderskap som avses i 20:1 FB. Tingsrätt och hovrätt har därför ansetts ha haft behörig sammansättning när vid handläggning av sådant målnämndemän deltagit i avgörandet.
    Vattenrättsdomare har i NJA 1976 s. 50 ansetts ej behörig vare sig i denna sin egenskap eller på vattendomstolens vägnar att fatta beslut i fråga angående avvisande av ersättningsanspråk på den grund att anspråket inte anmälts inom föreskriven tid.
    Frågor om domarjäv har aktualiserats i NJA 1976 C 473 och NJA 1978 s. 464. Själva jävsfrågan har i båda fallen måttligt intresse; i det senare fallet, som rörde jäv mot nämndeman i fastighetsdomstol, sammanhänger detta med att mål av det slag varom var fråga numera skall upptagas av bostadsdomstolen. Båda fallen har däremot intresse med avseende på ordningen för prövning av jävsfrågor. Det förra fallet belyser tillämpningen av bestämmelsen i 4: 15 st. 3 RB att när fråga om jäv mot domare uppkommit domaren inte får deltaga i prövning av jävsfrågan med mindre rätten utan honom ej är domför och

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 89annan domare inte kan utan tidsutdräkt ta säte i rätten. HD:s majoritet har här visat en i mitt tycke tämligen påfallande återhållsamhet vid bedömningen av frågan, huruvida en hovrättsavdelning förfarit felaktigt genom att, sedan jäv mot dess ledamöter anförts, i samma sammansättning pröva jävsfrågan med stöd av undantagsregeln i den nämnda bestämmelsen. NJA 1978 s. 464 gäller bland annat stadgandet i 4: 14 st. 3 p. 2 RB, enligt vilket fråga om jäv mot särskild ledamot av nämnd ej får väckas i högre rätt. HD har i fallet uttalat att stadgandet inte omfattar fall där, såsom förhållandet är beträffande nämndemän i fastighetsdomstol, nämndemän inte bildar ett kollektiv inom domstolen utan varje nämndeman har en fullt självständig ställning som domare med individuell rösträtt.

 

Vite
Angående spörsmål i mål om utdömande av vite, huruvida vitesföreläggandet var lagligen grundat, se NJA 1974 s. 333 (föreläggande att avge gåvodeklaration), SvJT 1975 rf s. 12 (rörande hälsovårdsnämnds behörighet att förelägga vite i visst fall), NJA 1974 s. 460 (föreläggande, meddelat under förberedelse i mål om äktenskaplig börd, om blodundersökning å person som ej var part i målet) och NJA 1977 s. 262 (föreläggande av byggnadsnämnd för fastighetsägare att inom viss tid ha upphört med att använda vissa bostadslägenheter i fastigheten som kontor). Om utdömande av vite enligt marknadsföringslagen, se SvJT 1979 rf s. 27. Se även NJA 1975 s. 461, anmärkt nedan under V,Resning, och SvJT 1974 rf s. 31, anmärkt nedan under V, Återställande avförsutten tid och laga förfall i övrigt.

 

II. Rättegången i allmänhet
A. Rättegången i tvistemål
Svensk domstols behörighet
Svensk medborgare, X, bosatt i Sverige, försålde genom ett i Spanien ingånget köpekontrakt vissa där belägna tomter till en i Spanien bosatt svensk medborgare, Y. Denne väckte talan mot X vid hans hemvistforum i Sverige med yrkande i första hand att X skulle vid vite åläggas att slutbetala det köp varigenom X förvärvat tomterna så att Y kunde erhålla lagfart och i andrahand att X skulle förpliktas utge skadestånd. Hinder för den svenska domstolen att upptaga tvisten till prövning ansågs inte föreligga. NJA 1979 s. 151. — INJA 1977 s. 796 väckte lastägare talan mot undertransportör angående ersättning för förlorad last och åberopade därvid som grund att undertransportören genom att ta ombord godset ådragit sig ett vårdansvar gentemot lastägaren. I målet uppkom fråga, huruvida undertransportören ägde som rättegångshinder åberopa en jurisdiktionsklausul som ingick i ett mellan lastägaren och huvudtransportören gällande konossement och som anvisade utländskt forum för tvister hänförliga till det konossementet.
    Beträffande barn som har hemvist här men utländsk nationalitet har frågor uppkommit om behörighet för svensk domstol att pröva talan i visst fall om faderskap mot utländsk man bosatt utomlands, NJA 1976 s. 539, talan om överflyttande av vårdnaden, NJA 1974 s. 390, och ansökan om namnbyte, NJA 1975 s. 686 (jfr NJA 1980 s. 232). Jfr Karlgren i SvJT 1978 s. 451. - Om begreppet hemvist såsom grund för svensk domstols behörighet, se NJA 1974 s. 629 (I), NJA 1978 s. 468 och SvJT 1979 rf s. 45. Jfr härtill även NJA 1974 s. 311 (fråga i

 

90 Lars Welamsonkonkursansökningsmål huruvida gäldenären ägde hemvist i utlandet) och NJA 1977 s. 706 (hemvist enligt 3 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande adoption).

 

Allmän domstol eller specialdomstol
Ett spörsmål som varit föremål för åtskilligt delade meningar är huruvida fastighetsdomstol är att vid tillämpning av 10:17 st. 1 p. 1 RB betrakta som särskild domstol. Frågan har, i överensstämmelse med ett avgörande i NJA 1978 s. 113, slutligen av HD i plenum besvarats j akande, NJA 1979 s. 107. I plenimålet — där den tingsrätt som handlagt målet ej var fastighetsdomstol — uttalas bland annat, att HD i det målet ej ingått i bedömande av frågan, vilken betydelse fastighetsdomstols ställning som särskild domstol enligt 10 kap. RB får i det fall, att den tingsrätt som handlagt målet tillika utsetts till fastighetsdomstol. För sistnämnda fall finns ett före plenimålet meddelat avgörande, NJA 1978 s.104. (Jfr sedermera RH 5:80.) HD:s majoritet, bestående av tre ledamöter, fann i detta fall att kärandens talan — oavsett om fastighetsdomstol var att anse som särskild domstol i RB:s mening — inte borde avvisas utan att målet borde i stället fortsättningsvis handläggas av tingsrätten i den ordning som gäller för fastighetsmål. En reservant kom till samma slut med motivering att fastighetsdomstol inte var att anse som särskild domstol. Själv var jag ensam reservant med avseende på slutet och fann, utifrån att fastighetsdomstol är att anse som särskild domstol, att kärandens talan bort avvisas. Sammanställda innebär de båda senast återgivna avgörandena, att fall där ett mål upptagits av tingsrätt i vanlig sammansättning men rätteligen skolat handläggas vid fastighetsdomstol kommer att i väsentliga hänseenden behandlas olika, allt efter som det är samma tingsrätt som skolat handlägga målet såsom fastighetsmål eller det är annan tingsrätt som bort upptaga målet som fastighetsmål, och detta trots att — för att citera JR Conradis votum i plenimålet — alla sakliga skäl talar för att fallen skall behandlas lika. "Självfallet talar detta", fortsätter Conradi i plenimålet, "emot riktigheten av majoritetens avgörande i nu förevarande mål." För egen del menar jag, naturligt nog, att det i stället talar mot riktigheten av majoritetens ståndpunkt i NJA 1978 s. 104.
I NJA 1973 s. 1 fördes vid fastighetsdomstol talan om ersättning för skada som käranden påstod vara orsakad genom miljöfarlig verksamhet. Talan ansågs böra upptagas utan avseende å svarandens invändning att det ej varit fråga om miljöfarlig verksamhet i miljöskyddslagens mening (I och II). Frågan, huruvida den mot vilken sådan talan riktas är ansvarig enligt miljöskyddslagens bestämmelser, ansågs inte böra prövas i den för rättegångshinder stadgade ordningen utan skola avgöras genom dom (I och III). — Talan om ersättning som käranden påstod grunda sig på avtal om förvaring ansågs i NJA 1973 s. 527 böra upptas av allmänt tvistemålsforum utan avseende på invändning att målet rörde hyresförhållande och därför hörde till fastighetsdomstolsprövning. Också talan om ersättning som käranden påstod grunda sig på avtalom överlåtelse av försäljningsrätt och agenturer har ansetts böra upptagas av allmänt tvistemålsforum utan avseende på invändning att målet rörde hyresförhållande och därför hörde till fastighetsdomstols prövning, NJA 1976 s. 422.
    Tvist i anledning av avtal om upplåtelse av jord till brukande mot vederlag har, fastän avtalet ej upprättats skriftligen, i NJA 1973 s. 139 ansetts utgöra arrendetvist enligt 8:32 JB. — Tvist om giltigheten av ett mellan parterna ingånget arrendeavtal har ansetts utgöra arrendetvist och skola prövas av

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 91fastighetsdomstol, NJA 1976 s. 711. Tvist om bättre rätt till arrende — fråga var alltså inte om tvist mellan parterna i arrendeförhållandet — har däremot i NJA 1973 s. 337 ansetts skola upptagas av allmän underrätt i den ort där fastigheten är belägen. — Talan avseende betalning av förfallna hyresbelopp mot personer som tecknat borgen för fullgörande av hyresgästs åtaganden enligt hyresavtalet har i NJA 1977 s. 188 ansetts böra bedömas som hyrestvist och följaktligen skola jämlikt 12:71 JB höra till fastighetsdomstols prövning. På samma sätt har i NJA 1977 s. 192 bedömts mål var i hyresgäst, som frånträtt hyresavtal i förtid, yrkade skadestånd av hyresvärden, en kommun, under åberopande att han haft rätt att frånträda avtalet eftersom detta tillkommit genom ett lagstridigt kommunalt beslut och på grund av kommunens handlande i övrigt. Se även NJA 1979 s. 713 (återvinningstalan i konkurs angående återgång av hyresavtal). — Lika väl som tvist rörande krav på ogulden hyra är att anse som hyrestvist måste tvist rörande krav på återbetalning av hyra anses i princip utgöra sådan tvist. Tvivelaktigt ter sig däremot bedömandet ifråga om krav på återfående av sådan otillåten gottgörelse som avses i 12:65 JB. Eftersom sådan gottgörelse inte utgör någon ingrediens i själva hyresavtalet och det ju lika väl kan vara fråga om att en hyresgäst tagit otillåten gottgörelse för överlåtelse av hyresrätten till annan hyresgäst som att det är hyresvärden som tagit sådan gottgörelse för sitt medgivande till lägenhetsbyte eller eljest för upplåtelse av bostadslägenhet, kan det kanske synas ligga närmast till hands att inte betrakta en dylik tvist som hyrestvist. Bedömandet har emellertid — i ett fall där det var hyresvärden som påstods ha mottagit otillåten gottgörelse — blivit det motsatta i SvJT 1977 rf s. 64. Detta avgörande synes svårt att förena med rättsfallet SvJT 1977 rf s. 29, där talan med stöd av 24 § hyresregleringslagen om återfående av för mycket erlagd hyra ej ansågs gälla hyrestvist enligt 12:71 JB. Se om fallet vidare nedan under IV, Fullföljdsrätt. Rörande behörighet för specialdomstol, se vidare NJA 1975 s. 589 och 1977 s. 751 (spörsmål om begränsningar i marknadsdomstolens behörighet med hänsyn till tryckfrihetsförordningen) samt AD 1976 nr 601 (om prorogation i arbetstvist). Se även NJA 1973 s. 703, anmärkt nedan under IV, Undanröjande av lägre rätts dom eller beslut.

 

De allmänna domstolarnas inbördes behörighet
Tvist rörande avtal om blivande bodelning har, såsom redan förut nämnts, i och för sig ansetts utgöra tvist om bodelning som avses i 10:9 st 2 RB. När sådan tvist förekommer i samband med skillnadsmål, har dock lokal behörighet ansetts tillkomma den tingsrätt som handlägger skillnadsmålet. Ursprungligen föreliggande brist i fråga om lokal behörighet för tingsrätt har ansetts bli botad genom att sedermera under målets anhängighet inträder förhållande som gör tingsrätten behörig. Se NJA 1974 s. 144. — Yrkande omränta på legat som med åberopande av 22: 1 st 2 AB framställts mot dödsbodelägare har ansetts ej skola väckas vid arvsforum utan vid svarandens personliga forum, NJA 1973 s. 472. — Krav på kommunala renhållningsavgifter har i SvJT 1979 rf s. 26 av hovrätt ansetts inte vara att handlägga vid fastighetsforum. (Så sedermera även av HD i NJA 1980 s 116.) — Angående fråga i visst fall om laga domstol för väckande av talan om fastställande av faderskap, se NJA 1975 s. 574. — Om forum för anhängiggörande av talanjämlikt 223 (226) § 1944 års aktiebolagslag, se SvJT 1974 rf s. 41. - Klandertalan som enligt lag skolat väckas inom viss tid hade i NJA 1975 s. 75 anhängig

 

92 Lars Welamsongjorts inom denna tid men vid fel domstol. Hovrätt, dit forumfrågan fullföljts, hade enligt 10:20 RB hänvisat målet till behörig underrätt. Oavsett när hänvisningen ägde rum ansågs talan ha väckts i tid. Jfr Rodhe i SvJT 1979 s.630. - Angående hänvisning enligt 10:20 RB se även NJA 1973 s. 703, anmärkt nedan under IV, Undanröjande av lägre rätts dom eller beslut.

 

Andra spörsmål om domstols behörighet
I NJA 1979 s. 641 yrkade ett bolag att staten skulle åläggas att ombesörja viss prägling av guldmynt och till bolaget överlämna dessa mynt. Enligt 1 § lagen (1970: 1028) om rikets mynt har emellertid regeringen ensam rätt att tillverka och utge mynt. Detta stadgande ansågs utgöra hinder för domstol att pröva bolagets talan, oaktat till stöd för talan åberopades förhållanden som hänförde sig till tiden före stadgandets ikraftträdande.
    Angående domstols behörighet att pröva spörsmål om uteslutning ur förening, se NJA 1973 s. 355 och 1977 s. 393 (ekonomisk förening) samt NJA 1977 s.129 och SvJT 1977 rf s. 52 (ideell förening). — Socialhjälpslagen innehöll vissa bestämmelser om ersättningsskyldighet för hjälptagare för socialhjälp och anvisade för tvist härom ett särskilt prövningsförfarande med länsstyrelse som första instans. (Jfr numera 6, 33 och 36 §§ socialtjänstlagen.) I NJA 1975 s. 675 ansågs det likväl tillkomma allmän domstol att pröva talan om ersättning förlämnad socialhjälp som grundades på allmänna skadeståndsrättsliga regler. Enligt NJA 1978 s. 234 skulle sådan talan prövas utan beaktande av socialhjälpslagens regler om hjälptagares ersättningsskyldighet. Socialhjälpslagens ersättningsregler ansågs sålunda inte vara av sådan art att de omfattades av hänvisningen till särskilda föreskrifter i 1:1 SkstL. — Angående fråga, huruvida allmän domstol eller VA-nämnden ägde behörighet i mål rörande tvist mellan huvudman för allmän VA-anläggning och ägare av fastighet, som anknutits till anläggningen, om skadestånd på grund av översvämning i fastighetens källare, se NJA 1975 s. 1. - Ansökan om domstols förklaring att visst byte av släktnamn är förenligt med barns bästa har i fall som avses i 12 § namnlagen prövats utan hinder av att namnmyndighetens tillstånd till namnbytet ännu ej sökts. NJA 1979 s. 249. (Jfr NJA 1980 s. 232.)

 

Part och ställföreträdare, talerätt, processgemenskap
Frågan, huruvida viss sammanslutning eller liknande överhuvud kunnat vara part i rättegång, har aktualiserats i några fall. För att ideell förening skall kunna vara part måste den, enligt vad som allmänt förutsatts, ha antagit stadgar. Denna förutsättning har i NJA 1973 s. 341 upprätthållits beträffande viss ideell förening som bildats genom sammanslagning av tre lokala föreningar och inte antagit stadgar men som i sin verksamhet i tillämpliga delar följde de stadgar som gällt för de lokala föreningarna. Eftersom föreningen drev verksamhet och bl a hyrde lokal samt hade anställd personal måste emellertid, enligt vad HD framhöll, den som kom i konflikt med föreningen i dess verksamhet ha möjlighet att få tvisten prövad vid domstol. En tvist av detta slag borde, uttalade HD, anhängiggöras genom att talan väcktes mot den eller de personer som ansvarade för det ifrågavarande förhållandet. — Sedan talan i anledning av tvist om äganderätten till ett markområde väckts mot delägarna i ett skifteslag, hade käranden förklarats äga bättre rätt än skifteslaget till området och hade skifteslaget förpliktats utge ersättning för rättegångskostnader. Enligt HD, som fann att i målet inte förekommit någon omständighet utvisande

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 93att skifteslaget över huvud skulle kunna vara part i rättegång, fick avgörandet i målet anses innebära att käranden förklarats äga bättre rätt till området än delägarna och att förpliktandet att utge ersättning för rättegångskostnader också fick anses gälla dem. Utmätning på grund av avgörandet i kostnadsfrågan skulle därför ske hos delägarna. NJA 1974 s. 261.
    Spörsmål om partskapacitet aktualiseras inte sällan beträffande juridiskapersoner som blivit upplösta. I SvJT 1975 rf s. 42 ansågs dödsbo som avvecklats kunna föra talan i rättegång om påstådd ny tillgång. — I SvJT 1975 rf s. 66 väcktes talan (om utfående av ogulden hyra) av ekonomisk förening efter konkurs som avskrivits utan överskott jämlikt 185 § KL. Föreningen ansågs ej behörig att föra den i målet väckta talan, som följaktligen avvisades.
    Det är givetvis väsentligt att så långt möjligt förebygga att en upplösning av en juridisk person leder till att någon oförskyllt gör en rättsförlust. Synpunkten aktualiserades tidigare bla beträffande den statliga lönegarantin vid konkurs, eftersom — för fall där arbetsgivaren bestred att arbetstagaren hade fordran och det ej vid kronofogdemyndighetens prövning framgick att fordringen förelåg — arbetstagaren skulle hänvisas att inom en månad väcka talan mot arbetsgivaren vid äventyr att han förlorade sin rätt enligt garantin. I NJA 1974 s. 13 ansågs talan som här avses kunna väckas även mot arbetsgivare som var aktiebolag vars konkurs vid tiden för talans väckande avskrivits jämlikt 185 § KL till följd varav bolaget enligt 170 § 1944 års aktiebolagslag skulleanses upplöst. Numera har emellertid lönegarantireglerna ändrats så, att talan mot arbetsgivaren inte i något fall utgör förutsättning för rätt enligt garantin. Andra fall där talan måste kunna föras av eller mot en upplöst juridisk person är emellertid alltjämt tänkbara. Det synes exempelvis klart, att den ovillkorliga rätten för konkursgäldenär att klandra förvaltarens slutredovisning måste kunna utövas även när gäldenären är ett aktiebolag som skall anses upplöst enär konkursen avslutats utan överskott. I NJA 1979 s. 700 ansågs också sådan klandertalan, jämte skadeståndstalan mot förvaltaren och rättens ombudsman, kunna föras av bolaget. Det ansågs därvid kunna företrädas av firmatecknare, utsedd av ny styrelse som valts på bolagsstämma efter konkursens avslutande. (I rättsfallet var 1944 års aktiebolagslag tillämplig. Bestämmelserna i nu gällande ABL synes dock inte ge anledning till annat bedömande; jfr ett av Rodhe i målet avgivet utlåtande.) — Ett annat fall av intresse i sammanhanget är SvJT 1973 rf s. 85. I rättsfallet upptogs, sedan slutligt skifte av dödsbo skett, talan mot dödsboet om återgång av fastighetsköp eller i andra hand nedsättning av köpeskillingen. Här kan också anmärkas SvJT 1977 rf s. 39. Mot ett aktiebolag, vars konkurs avskrivits jämlikt 185 § KL, väcktes talan (genom lagsökning) av en bank med yrkande att vissa belopp måtte fastställas att utgå med förmånsrätt ur en fastighet vilken i konkursbouppteckning upptagits bland bolagets tillgångar. Hovrätten fann bolaget jämlikt grunderna för 13: 19 ABL skyldigt att träda i likvidation. Behörighet att företräda bolaget i målet förelåg vid sådant förhållande enligt hovrätten inte — såsom banken gjort gällande — för bolagets senast registrerade styrelse, och då bolaget såvitt visats ännu inte trätt i likvidation blev bankens talan avvisad. Enligt min mening är detta avgörande tvivelaktigt. Om man anser att ett beslut om likvidation varit erforderligt för att åstadkomma en behörig företrädare för bolaget — en ståndpunkt som synes i och för sig diskutabel och som inte omfattades av en reservant i hovrätten — synes talandet oaktat inte ha bort avvisas, vilket skulle ha kunnat leda till rättsförlust för

 

94 Lars Welamsonkäranden om någon frist för talans väckande varit att iakttaga. Man kan härmed jämföra den i NJA 1978 s. 347 (I och II) aktuella situationen. Sedan gäldenärs egendom avträtts till konkurs, väckte gäldenären vid tingsrätt talan som det rätteligen tillkommit konkursboet att väcka. Talan avvisades av tingsrätten. HD fann emellertid att tingsrätten, innan den fattade beslut i avvisningsfrågan, hade bort bereda konkursboet tillfälle att överta gäldenärens talan. Jfr också NJA 1974 s. 584, anmärkt nedan under IV, Fullföljdsrätt.
    Spörsmål om rätt att fora talan för dödsbo och enskild dödsbodelägares talerätt är besvärliga och ganska ofta återkommande. Allmänt kan här hänvisas till framställningen hos Beckman-Höglund, Svensk familjerättspraxis, 6 uppl. 1977 s. 308 ff. Från den här aktuella perioden har där anmärkts rättsfallen NJA 1973 s. 66, 1974 s. 562, 620 och 623 samt SvJT 1975 rf s. 4. Av dessa skall härendast något beröras rättsfallet NJA 1974 s. 562, som av Höglund återgivits utan kommentar. I rättsfallet har enligt referatrubriken enskild delägare i dödsbo som är försatt i konkurs ansetts behörig att ansöka om resning i mål angående tvistiga fordringar i konkursen. Motiveringen uttalar i behörighetsfrågan också endast, att sökanden fick i egenskap av delägare i det i konkursförsatta dödsboet anses behörig att söka resning i målet om tvistiga fordringar. Det förtjänar likväl framhållas, att dödsboet hade endast två delägare, att det var den ene av dem som genom lagakraftvunnet beslut berättigats att njuta utdelning med vissa belopp och att det var den andre delägaren som sökte resning. Jag hyser tvivel — trots att de inte vinner något stöd av vare sig HD:s motivering eller referatrubriken — på att bedömandet skulle ha blivit detsamma om beslutet avsett fordringsanspråk från tredje man i stället för från den ene av de två dödsbodelägarna. Jfr härtill NJA 1976 s. 560 (nr 115). Sedan dom meddelats i mål mellan A och ett bolag om bättre rätt till fast egendom, hade A avlidit. Efter domen hade en av delägarna i dödsboet efter A köpt viss del av egendomen från bolaget. Övriga delägare i dödsboet ansågs inte behöriga att å dettas vägnar söka resning i målet. — Av andra rättsfall, som inte kunnat beaktas i Svensk familjerättspraxis finns i detta sammanhang följande att anteckna. I NJA 1976 s. 615 väckte enskild delägare i dödsbo talanmot var och en av övriga delägare. Beträffande var och en yrkades att dödsboet skulle från honom tillföras viss egendom. Delägaren ansågs av HD— med fyra ledamöter mot en - inte äga föra denna talan. — I NJA 1979 s. 169 hade enskild delägare i dödsbo väckt talan mot annan delägare med yrkande att dödsboet skulle från honom tillföras viss egendom. En är ytterligare delägare fanns och dessa inte biträtt delägarens talan och ej heller eljest var parter i målet, ansågs delägaren — trots att hon förklarat sig föra talan för egen del för att utfå ytterligare arvslott — inte äga föra denna talan. De båda sist anmärkta rättsfallen kännetecknas i jämförelse med NJA 1974 s. 623 väsentligen av att inte alla dödsbodelägare utom käranden endera biträtt käromålet eller intagit sådan ställning av motpart att avgörandet blivit —såsom förhållandet blir vid arvskiftesklander enligt 23:8 ÄB — bindande församtliga intressenter. — Klander av arvskifte skall ju enligt nämnda lagrumske genom att klandraren instämmer samtliga övriga dödsbodelägare. Om han i stället instämmer dödsboet, måste talan avvisas, se HD:s beslut 1981 nr SÖ 993. I ett mycket speciellt fall har emellertid undantag gjorts från regeln att samtliga övriga delägare måste instämmas. I testamente, vari A och B upptagits som testamentstagare under 3 a samt C, D och E upptagits som testamentstagare under 3 b, föreskrevs bla att viss egendom skulle fördelas

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 95lika mellan de under 3 a och 3 b nämnda testamentstagarna. Genom ett av skiftesman förrättat arvskifte rörande ifrågavarande egendom, som utgjordes av enbart bankmedel, tillskiftades envar av testamentstagarna en femtedel av egendomen. Genom ansökan om stämning å C, D och E klandrade envar av A och B arvskiftet med yrkande att en fjärdedel av egendomen måtte tillskiftas henne. Deras yrkanden upptogs till prövning utan hinder av att de inte väckt talan även mot varandra. NJA 1979 s. 448. — Dödsbo, som enligt testamente skulle svara för arvsskatten på vissa på testamentet grundade förvärv, har i NJA 1979 s. 205 ansetts behörigt att föra talan i skatteärendet även när dödsboet inte varit skyldigt att förskjuta arvsskatten.
    Rörande andra frågor om talerätt är att anteckna följande.
    Testamentstagare har ansetts inte äga rätt att föra talan om ogiltigförklaring enligt 3:2 sista st FB av ett av testator avgivet faderskapserkännande. NJA 1975 s. 655. — Prövning jämlikt 3:8 lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, huruvida beslut om upplösning av äktenskap som meddelats i främmande stat skulle gälla här iriket, har ej ansetts kunna ske på begäran av dödsbo. SvJT 1974 rf s. 69. —Talan mot staten om skadestånd under påstående att regeringen eller riksdagen förfarit felaktigt genom att försumma att fatta beslut har i NJA 1978 s. 125 avvisats (jfr 3: 7 SkstL). — För A:s skatteskulder utmättes viss fordran hos B— ej grundad på löpande skuldebrev — och fordringsbeloppet inbetalades av B till kronofogdemyndigheten. Sedan C överklagat utmätningen under påstående att fordringen tillkom honom, meddelade överexekutor C hänvisning jämlikt 69 § UL och väckte C talan mot A och staten om bättre rätt tillfordringen. På klagan av staten över hänvisningsbeslutet blev detta emellertid undanröjt av hovrätten, och i omedelbar anslutning därtill redovisade kronofogdemyndigheten det inbetalda beloppet till staten som utmätningsborgenär. C ansågs därefter inte vara berättigad att få sin mot staten förda talan prövad. NJA 1978 s. 129. (Jfr bla NJA 1978 s. 200.) - Barn, fött i äktenskap mellanturkiska medborgare, väckte i NJA 1973 s. 151 vid svensk domstol talan om sin börd. Denna talan ansågs vara att bedöma enligt turkisk lag och eftersom enligt denna lag barn ej äger behörighet att väcka sådan talan blev barnets talan avvisad. Motsvarande ståndpunkt intogs i NJA 1979 s. 242 av HD med tre ledamöter mot två. Avgörande för majoritetens ståndpunkt har enligt motiveringen varit att man inte funnit tillräckliga skäl att med föregripande av pågående lagstiftningsarbete på området frångå hittillsvarande praxis. —Naturvärnsförening gjorde gällande rätt att föra talan som part i vattenmål. Vattenföretaget angick inte fastighet som föreningen ägde eller hade särskild rätt till. På grund härav och då föreningen ej ansetts äga påstådd talerätt därför att vattenföretaget kunde angå fastighet som medlem i föreningen ägde eller hade särskild rätt till samt enär enligt VL allmänna intressen bevakas av kammarkollegiet och vederbörande kommun, avvisades föreningens talan. NJA 1977 s. 477. — Fiskevårdsförening har ansetts ej äga föra talan om ersättning för skada på delägares i området ingående fiske. NJA 1979 s. 541.Talan om återvinning i konkurs kan föras endast för konkursboets räkning. Sådan talan, som borgenär förde för egen räkning efter det att återvinningsanspråket överlåtits på honom av konkursförvaltaren med samtycke av rättens ombudsman, blev därför avvisad. NJA 1976 s. 627. I SvJT 1977 rf s. 27 förelåg fråga om rätt att fa ansökan om rättelse i fastighetsbok upptagen till prövning; tillika fråga om vad som kan prövas i inskrivningsärende.

 

96 Lars Welamson    Frågor, huruvida nödvändig processgemenskap förelegat, har aktualiserats inågra fall. I SvJT 1978 rf s. 56 ansågs delägare i en mindre affärsrörelse (påstått enkelt bolag) äga att ensam föra talan mot säljaren av rörelsen medyrkande att återfå del av den erlagda köpeskillingen. (Jfr NJA 1973 s. 55, anmärkt nedan under C, Rättegångshinder.) Det måste antagas, att bedömandet blivit det motsatta, om talan i stället gått ut på återgång av köpet. Härmed bör jämföras NJA 1979 s. 377, där arrenderätt överlåtits till två personer och talan av den ene om att arrenderätten var gällande mot ny ägare "avseende rätt som tillkom honom" inte fick föras. (Den andre ansågs emellertid böra beredas tillfälle att inträda i målet.) - I SvJT 1975 rf s. 73 refererasett fall angående samebys talerätt, avseende ersättning för fallhöjd till fastighet som avstyckats från s. k. skattefjäll. I målet uppkom bl a frågor om nödvändig processgemenskap, rätt att inträda i pågående rättegång och tillämpning av 11:54 st 1 VL. — I NJA 1979 s. 1 har samefonden och samebyar ansetts båda företräda det kollektiva sameintresset. Då samebyarna framställt ett mera långtgående yrkande än samefonden blev detta yrkande därför beaktat även med avseende på fonden. — I NJA 1975 s. 611 hade tre personer, som gemensamt ägde en fastighet, anfört besvär över förrättning enligt lagen om enskilda vägar. Mot fastighetsdomstolens utslag besvärade sig en av delägarna, medan de båda andra bestred bifall till hans talan. Nödvändig processgemenskap ansågs föreligga, och den förstnämnde delägaren befanns jämlikt 14:8 st 2 RB äga ensam fullfölja talan. HD gjorde i rättsfallet följandeprinciputtalanden rörande innebörden av nämnda lagrum:
    "Av detta lagrum följer till en början att, när talan har väckts mot ägare av samfälld egendom, delägare som inställer sig vid tvistens behandling kan företa processhandlingar med verkan för övriga, ej tillstädeskomna delägare. Att handlingarna i sådant fall gäller "till förmån för" de ej närvarande delägarna kan inte ges annan innebörd än att handlingarna betraktas såsom företagna även för dem.
    Lagrummet måste även anses innebära att, om två eller flera av delägarna kommer tillstädes, samstämmighet inte behöver råda mellan deras processhandlingar. Företar de sinsemellan motstridiga handlingar — de framställer exempelvis olika yrkanden eller åberopar skilda grunder för talan — får var och en av dessa handlingar i princip anses i nyss angiven mening gälla till förmån för varje delägare. Samtliga ståndpunkter kan då prövas i målet.
    I överensstämmelse härmed får lagrummet vidare anses innebära, att varje delägare får oberoende av övriga delägares inställning fullfölja talan mot den lägre instansens avgörande."
    Den princip HD sålunda angivit för tillämpningen av 14:8 st 2 RB får väl anses i och för sig invändningsfri. Den är emellertid — såsom reservationen "i princip" också antyder — näppeligen användbar i alla situationer. Om exempelvis en part bestrider käromålet men medpart medger detta, kan det ju inte komma i fråga att medgivandet skall anses gälla för samtliga. Detta är säkerligen inte heller HD:s mening. Också bestridandet skulle ju anses vara gjort för samtliga. Det är emellertid svårt att föreställa sig, att målet skulle vara att bedöma som om samtliga medparter såväl bestritt som medgivit käromålet. Att det är bestridandet som skall tillerkännas företräde går enligt min mening inte att förklara med hänvisning till principen att varje processhandling skall anses såsom företagen för samtliga medparter. Den ifrågavarande principen synes inte heller användbar när ett vart av flera kvalitativt

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 97skilda yrkanden finnes förtjäna bifall och det gäller att avgöra vad som skall betraktas som det för medparterna i första hand framställda yrkandet.
    Följande rättsfall kan närmast sägas hänförliga till eller ha anknytning till frågor om ställföreträdarskap.
    Sedan i dom på äktenskapsskillnad vårdnaden om makarnas dotter tillerkänts mannen samt denne sedermera avlidit, förordnades modern på egen ansökan till vårdnadshavare. Dottern ansågs (med tre röster mot två i HD) inte äga själv föra talan mot beslutet, trots att hon vid tiden för beslutet fyllt 16 år (och vid tiden för avgörandet i HD var 17 år). NJA 1975s. 543. — Moder som är ställföreträdare för barn i faderskapsmål har vid tillämpning av 3 §lagen om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap ansetts vara att behandla som part i målet. NJA 1979 s. 258. Se om fallet vidare nedan under IIA, Rättshjälp. — I mål om bulvanförhållande i fråga om fast egendom har ansetts att åklagaren skall instämma bulvanen men att han inte är skyldig att instämma den för vars räkning bulvanförhållandet har ingåtts; den sistnämnde har dock ansetts skola erhålla tillfälle att yttra sig i målet. NJA 1974 s.701. — Stiftsnämnd har ansetts ej behörig att såsom företrädare för löneboställe klandra beslut av arrendenämnd. (9 § lagen om förvaltning av kyrklig jord, jfr 4 § instruktionen för stiftsnämnderna.) NJA 1975 s. 123. — Den i 40 § av 1953 års kommunallag meddelade föreskriften att kommunstyrelsens skriftväxling skulle ombesörjas av ordföranden eller under hans inseende har ej ansetts grunda behörighet för ordföranden att utföra den enligt 30 § samma lag kommunstyrelsen åvilande uppgiften att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden där detta inte på grund av lag eller fullmäktiges beslut ankommer på annan. NJA 1973 s. 154. — Om ställföreträdarskap för konkursgäldenär vid överklagande av konkursbeslutet, se NJA 1975s. 429 (dödsbo) och NJA 1975s. 566 (aktiebolag). Se angående ställföreträdarskap även NJA 1977 s. 566, anmärkt nedan under IV, Besvärsmål. Vissanknytning till stadgandena i 13:7 RB om partssuccession har NJA 1975 s. 362. Bostadsrättshavare, som hyrt ut lägenheten till annan, förde talan om avhysning av hyresgästen. I HD åberopade hyresgästen att bostadsrättshavaren under rättegången överlåtit lägenheten till tredje man. Överlåtelsen ansågs med hänsyn till överlåtelseavtalets innebörd ej utgöra hinder för bifall till bostadsrättshavarens talan. — Om partssuccession i bördsmål, se NJA 1978 s.676.
    Se vidare rättsfall anmärkta nedan under IV, Fullföljdsrätt.

 

Ombud och biträde
Advokat, som tillsammans med annan i handelsbolag drev advokatrörelse, förskingrade såsom förvaltare i en konkurs medel som han mottagit för konkursboets räkning. Av konkursboet mot handelsbolaget och den andre bolagsmannen förd talan om ersättning ogillades. NJA 1973 s. 42.

 

Fastställelsetalan
Sedan fastställelsetalan väckts med yrkande att svaranden måtte förklaras skyldig att ersätta käranden den skada denne lidit genom viss skadegörandehandling — utan att skadans art eller storlek samtidigt prövades — medgav sig svaranden vara vållande till skadan men hävdade att utgående skadestånd borde jämkas på grund av den skadelidandes medverkan. Denna tvist upptogs till prövning. I sin motivering uttalade HD bland annat, att en prövning

 

7-23-162. Sv Juristtidning

 

98 Lars Welamsonav frågan om skadeståndsskyldighet måste, för att tillgodose syftet att undanröja den skadades ovisshet huruvida han äger rätt till skadestånd och har anledning lägga ned arbete och kostnader på utredning om skadans storlek, i förekommande fall avse även de omständigheter som kan leda till en jämkningav ett skadestånd. HD tillade emellertid att förhållandena i ett skadefall kan vara sådana, exempelvis om barn är part, att det ej låter sig göra att pröva frågan om skadeståndsskyldighet oberoende av den uppkomna skadans art och storlek. NJA 1973 s. 412. Mot bakgrunden av det anförda måste, såsom uttalats av HD både i det nyss anmärkta fallet och i NJA 1976 s. 289, en talan av innebörd, att rätten skall förklara svaranden vara skyldig att ersätta käranden den skada som denne lidit genom viss angiven skadegörande handling, normalt anses innefatta, att skadeståndsskyldigheten skall fastställas under hänsynstagande till den (grad av) jämkning som kan vara påkallad av motpartens invändning om medvållande. (Angående sistnämnda fall se även nedan under Processledning.) — I NJA 1976 s. 656 förelåg fråga om tillåtligheten av talan om fastställelse av att hemskild make skulle vid framtida kompletterande bodelning beträffande fastighet, som enligt makarnas överenskommelse skulle tillskiftas andra maken, äga tillgodoräkna sig ett belopp motsvarande hälften av det skiftesvärde fastigheten enligt den förstnämndamaken skulle åsättas. — Angående fastställelsetalan se även SvJT 1977 rf s. 49 (anmärkt även nedan under Mellandom) och NJA 1979 s. 15.

 

Talans väckande
Sedan frånskild hustru efter stämning å sin förre man yrkat att vårdnaden om det ena av två barn som vid äktenskapsskillnad tillerkänts mannen måtte överflyttas på henne och mannen förpliktas utge underhållsbidrag för barnet, yrkade mannen att hustrun måtte förpliktas att utge underhåll för det andra barnet. Mannens yrkande ansågs inte ha "sådan nära anknytning" till det avhustrun anhängiggjorda målet att yrkandet kunde utan stämning upptas till prövning. SvJT 1973 rf s. 30. Enligt senare tillkomna bestämmelser i 20: 1 FB och 15:4- st. 2 GB krävs emellertid för upptagande av underhållsyrkande i vårdnadsmål endast att underhållsfrågan "har samband med" vårdnadsfrågan. Det är möjligt att detta rekvisit kan anses uppfyllt i ett fall som det förevarande trots att sambandet är tunt, eftersom underhållsyrkandet inte avsåg det barn om vars överflyttning fråga var. — Tiden för väckande av talan enligt 11:16 GB ansågs i SvJT 1978 rf .J. 55 skola räknas från den dag domen å äktenskapsskillnad vann laga kraft. Angående fråga, huruvida förutsättningar förelåg för prövning av yrkande enligt 15: 7 st. 2 GB, se SvJT 1978 rf s. 22. - Se även NJA 1975 s. 75, anmärkt ovan under De allmänna domstolarnas inbördes behörighet.

 

Återkallelse
Skilda spörsmål om återkallelse av processhandling har ett sådant inbördes samband att de synts lämpligen böra behandlas i ett sammanhang. Under förestående rubrik beröres därför inte enbart frågor om återkallelse av den i målet väckta talan utan även frågor om återtagande av ändringssökande i högre rätt i såväl tvistemål som brottmål liksom även spörsmål om återtagande av medgivande.
    Om verkan av att käranden återkallar sin i målet väckta talan finns bestämmelser i 13:5 RB, innebärande att i dispositivt mål talan likväl skall prövas om

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 99svaranden ingått i svaromål i saken och ej samtycker till återkallelsen samt att i indispositivt mål återkallelse sedan dom fallit får ske endast med svarandens samtycke. För återkallelse av ändringssökande, varom lagbestämmelser saknas, gäller inga restriktioner (förutsatt att återkallelsen sker innan målet avgjorts i fullföljdsinstansen). När en klagande i högre rätt säger sig återkalla sin talan bör, såsom framgår av NJA 1974 s. 273, den högre rätten undersöka om avsikten endast är att återkalla den fullföljda talan, vilket leder till att lägre rätts dom står fast, eller partens talan i dess helhet, vilket under de betingelser som framgår av 13:5 RB kan föranleda undanröjande av lägre rätts avgörande. När såsom skäl för återkallelsen anges att förlikning träffats, lär enligt vad HD uttalat i nämnda rättsfall i allmänhet avses den mera vidsträckta återkallelsen.
    Beträffande återtagande i underrätt av återkallelse av talan märks rättsfallet NJA 1977 s. 580. Sedan tingsrätt i mål om äktenskapsskillnad meddelat beslut om betänketid framställde hustrun före betänketidens slut särskilt yrkande om äktenskapsskillnad. Innan förberedelse i målet ägt rum men efter det att betänketiden löpt ut återkallade hustrun detta yrkande. Återkallelsen delgavs mannen. Därefter, men innan tingsrätten meddelat beslut om avskrivning av målet, återtog hustrun sin återkallelse. Hinder ansågs inte möta för tingsrätten att handlägga målet som om återkallelse inte gjorts.
    Ett återtagande av återkallelse av ändringssökande kan, enligt vad som framgår av flera rättsfall, särskilt NJA 1974 s. 386 och NJA 1978 s. 55, innan beslut om avskrivning meddelats ske med verkan att målet skall handläggas som om återkallelsen inte gjorts. Det senare rättsfallet ger också vid handen att såsom huvudregel däremot gäller att ett avskrivningsbeslut som föranletts av återkallelse av vade- eller besvärstalan inte kan undanröjas därför att parten fullföljer talan mot beslutet med återtagande av återkallelsen. (Rättsfallet hänvisar härvidlag också till NJA 1973 C 148 och NJA 1973 s. 354.) Undantag kan dock enligt HD förekomma under alldeles speciella omständigheter; några tänkbara sådana anges också i rättsfallet.
    Beträffande återtagande av ett i rättegång gjort medgivande är till en början att märka, att enligt HD ett sådant medgivande, om ej särskilda omständigheter föranleder till annat bedömande, är att uppfatta endast som en processhandling, se NJA 1980 s. 56, jfr 1972 s. 439. Ett medgivande av denna art kan enligt dessa rättsfall fritt återtagas i den instans där det gjorts. (Viss reservation har gjorts for särskilda regler, såsom förbud att ändra fullföljd talan.) Rätten till återtagande i högre rätt av ett i lägre rätt gjort medgivande har i HD:s utslag NJA 1981 s. 780 vara begränsad i överensstämmelse med vad som gäller för återtagande av återkallelse av ändringssökande efter avskrivnings¬beslut och sålunda örutsätta förhandenvaron av speciella omständigheter. Ett fall där sådana omständigheter föranlett att medgivande fick återtagas ihögre rätt är NJA 1977 s. 600. I mål om underhållsskyldighet efter äktenskapsskillnad medgav mannen i underrätten att utge underhållsbidrag medvisst belopp för tiden närmast efter skilsmässan och med lägre belopp för en senare tidsperiod. Sedan underrätten för den senare perioden utdömt högre underhållsbidrag än mannen medgivit, frånföll mannen i hovrätten sitt med¬givande såvitt angick den tidigare perioden. Med hänsyn till att medgivandet för den tidigare perioden — ehuru till formen ovillkorligt — antogs ha varit beroende av att beloppet för den senare perioden inte bestämdes högre än till vad som för den perioden medgivits, ansågs hinder inte ha mött för mannen

 

100 Lars Welamsonatt på sätt som skett i hovrätten frånfalla sitt medgivande. - Härtill förtjänar antecknas också NJA 1974 s. 640. Löftesmän, som på köpeskillingsrevers avseende avbetalningsköp tecknat proprieborgen, hade enligt sitt medgivande av underrätt förpliktats att utge enligt reversen förfallna poster. Hinder ansågs ej möta att högre rätt, på talan av löftesmännen, prövade invändning om att huvudfordringen nedgått till följd av en överenskommelse om återtagande av viss del av avbetalningsgodset, vilken borgenären och huvudgäldenärens konkursbo träffat efter underrättens dom.
    Beträffande andra medgivanden än sådana som gjorts i vanliga dispositiva mål är följande fall att anteckna. Sedan moder till barn utom äktenskaplämnat samtycke till adoption av barnet samt underrätt givit makar tillstånd att adoptera barnet, anförde barnets moder besvär under förklaring, att hon ej längre vidhöll sitt samtycke, och med yrkande att underrättens beslut måtte upphävas. Denna besvärstalan bifölls. NJA 1973 s. 62. — Efter skillnad i äktenskap vari fötts ett barn har hustrun — utan att barnets äktenskapligabörd var föremål för prövning i rättegång — gentemot mannen åtagit sig att underkasta sig s. k. antropologisk undersökning. Ett sådant åtagande har ansetts oförbindande. Åtagandet har därför funnits ej kunna läggas till grund för föreläggande för hustrun att uppfylla det, oavsett att mannens talan därom medgivits av hustrun. NJA 1975 s. 16.
    Angående fråga, vid parts återkallelse av talan i skillnadsmål, huruvida betänketid börjat löpa och därför 15: 7 st. 2 GB skulle tillämpas, se SvJT 1978 rf s. 22.
    Om återkallelse av yrkande i brottmål, se även nedan under II B, Nedläggande av åtal.

 

Ändring av talan
Ändring av talan, bestående i framställande av nytt yrkande, får enligt 13: 3 RB ske endast i tre fall, där angivna under särskilda punkter. Av dessa undantag är endast det under p. 1 upptagna tillämpligt i högre rätt. Enligt denna punkt får käranden på grund av omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för honom kräva annan fullgörelse än den varom talan väckts. Grunderna för detta stadgande har i NJA 1974 s. 604 tillämpats i följande situation. Make hade vid av skiftesman förrättad bodelning i anledning av äktenskapsskillnad yrkat, under åberopande av 1 § i 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad, att en hennes make tillhörig fastighet måtte tillskiftas henne samt, då yrkandet ej bifallits, klandrat bodelningen. Sedan tingsrätten lämnat klandertalan utan bifall, fullföljdes målet till hovrätten. Under rättegången där såldes fastigheten på exekutiv auktion. Under påstående att köpeskillingen trätt i stället för fastigheten som tillgång i boet yrkade den klandrande maken att vissa av detta förhållande betingade ändringar måtte göras i bodelningen. Yrkandet ansågs jämlikt grunderna för 13:3 st. 1 p. 1 RB kunna upptagas till prövning. — Ett annat exempel på tillämpning av grunderna för nämnda stadgande erbjuder AD 1976 nr 47. — Sedan part vid tingsrätt yrkat underhållsbidrag med visst belopp men yrkandet endast delvis bifallits av tingsrätten fullföljde parten talan och yrkade därvid före fullföljdstidens utgång höjning av beloppet utöver vad som yrkats vid tingsrätten med det högre belopp från viss tidpunkt som motsvarade indexhöjning vilken efter tingsrättens dom beslutats enligt den s.k. indexlagen. Hovrätten fann indexhöjningen inte utgöra sådan omständighet som

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 101avses i 13:3 st. 1 p. 1 RB och ansåg följaktligen otillåten ändring av talan föreligga till den del av yrkandet gick över vid tingsrätten fordrade belopp. SvJT 1974 rf s. 48. Såsom anmärkts i Rättegång VI s. 56 not 6 delar jag inte denna uppfattning. Se härtill vidare nedan under IV, Indexlagen. — I Rättegång VI, s. 57 not 8, har också framhållits att man i några fall av helt särpräglad typ gjort undantag från principen att nytt yrkande i högre rätt får framställas endast i fall som avses i 13: 3 st. 1 p. 1 RB. Hithörande fall under den nu aktuella perioden är följande. — I ärende angående förordnande om försäljning av samfällt gods enligt lagen om samäganderätt hade delägare, som bestritt försäljning, i samband med överklagande av meddelat förordnande om offentlig auktion i andra hand yrkat, att ett pris måtte bestämmas varunder godset ej fick försäljas. Hinder ansågs ej föreligga att upptaga yrkandet till prövning. NJA 1974 s. 286. Avgörandet kan i och för sig inte anses oförenligt med ändringsförbudet i 13:3 RB, eftersom detta avser "väckt talan" och den delägare som bestred försäljning näppeligen kan sägas ha väckt någon talan som blivit ändrad genom hans i högre rätt framställda andrahandsyrkande. — I SvJT 1974 rf s. 70 hade makar i gemensam ansökan yrkat dels hemskillnad dels att hustrun måtte tillerkännas vårdnaden omsönerna A och B dels att mannen måtte förpliktas utge visst underhållsbidrag till hustrun och till vartdera barnet. Sedan tingsrätten förordnat i enlighet härmed fullföljde mannen talan och yrkade att han måtte erhålla vårdnaden om sonen A och att underhållsbidraget till hustrun måtte nedsättas. Sedan hustrun först medgivit bifall till den fullföljda talan hemställde makarna gemensamt att hovrätten måtte fastställa en mellan dem träffad överenskommelse av innehåll, att mannen skulle ha vårdnaden om båda barnen och att något underhåll inte skulle utgå för vare sig barnen eller hustrun. Hovrätten ansåg sig oförhindrad att ingå i prövning av spörsmålen om vårdnad och underhåll i deras helhet samt förordnade i överensstämmelse med vad makarna slutligen överenskommit därom. (Jfr NJA 1977 s. 704, anmärkt nedan under Rättegångskostnad, 18:3 RB.) — Angående frågan, huruvida, 13:3 st.1 p. 3 kan tillämpas i lagsökningsmål, se SvJT 1974 rf s. 26, anmärkt nedan under VII, Lagsökning och betalningsföreläggande. — Om tillämpning av 13:3 st. 1 p. 1 RB i fastighetsbildningsmål, se NJA 1976 s. 599 och därtill Gyllensvärd i SvJT 1981 s. 355 f.
    Såsom ändring av talan anses enligt 13:3 st. 3 RB inte att käranden åberopar ny omständighet till stöd för sin talan, om det inte innebär att saken blir en annan. Att parten åberopar annat lagrum än han ursprungligen angivit kan inte i och för sig innebära någon ändring av talan. Det sagda belyses av SvJT 1979 rf s. 13. Till stöd för yrkande om återvinning i konkurs avgåva av vissa fastigheter åberopades i stämningsansökan 34 § KL i dess lydelse före den 1 juli 1975. Vid muntlig förberedelse i tingsrätten åberopade konkursboet i andra hand 31 § 1 st. KL i dess från och med nämnda dag gällande lydelse. Hovrätten fann vad sålunda förekommit ej föranleda att den genom stämningsansökan väckta talan skulle ha blivit ändrad i strid mot 13:3 RB. — I NJA 1975 s. 218 hade lagfart på vissa fastigheter sökts på grundval av en som köpebrev betecknad handling. Sedan ansökningen förklarats vilande enär förvärvet var beroende av att förköp ej skedde och därefter vederbörande kommun beslutat att utöva sin förköpsrätt överklagades inskrivningsmyndighetens beslut av sökanden under påstående att överlåtelsen i själva verket utgjorde gåva och att förköpslagen därför ej var tillämplig. HD fann hinder i

 

102 Lars Welamsonoch för sig inte föreligga mot att sökanden först i besvärsmålet gjorde gällande detta.

 

Litispendens
Följande rättsfall gäller spörsmål om litispendens, d. v. s. huruvida talan borde avvisas jämlikt 13:6 RB därför att den avsåg fråga varom redan var rättegång mellan samma parter. - I ett av arbetstagare mot arbetsgivare anhängiggjort mål om betalningsföreläggande avseende lön och semesterersättning hade meddelats slutbevis. Vid utmätningsförsök på grund av beviset hade arbetsgivaren befunnits sakna utmätningsbara tillgångar. Sedan arbetsgivaren försatts i konkurs, som handlagts enligt 185 § KL, och arbetstagaren hos kronofogdemyndigheten yrkat betalning enligt lönegarantilagen, hänvisade kronofogdemyndigheten arbetstagaren att väcka talan mot arbetsgivaren vid domstol. Sådan talan ansågs emellertid med hänsyn till arbetsgivarens möjlighetatt söka återvinning i målet om betalningsföreläggande inte kunna mot stadgandet i 13:6 RB upptagas till prövning. NJA 1975 s. 200. Det bör härtill anmärkas, att lönegarantilagen sedermera ändrats så att rätt till betalning enligt lönegarantin inte längre kan göras beroende av att arbetstagaren efter hänvisning väcker talan mot arbetsgivaren. Ehuru fallet så till vida saknar aktualitet har det dock alltjämt intresse för tillämpning av litispendensregeln.— Sedan A väckt talan mot B om utfående enligt avtal av aktiebrev, väckte B— medan A:s talan var föremål för hovrätts prövning — talan mot A om avtalets ogiltighet. B:s talan avvisades jämlikt 13:6 RB. NJA 1977 s. 390. - I stämningsansökan hade A yrkat ogiltigförklaring av visst skuldebrev och att B, som till säkerhet för fordran enligt skuldebrevet erhållit vissa pantbrev, skulle förpliktas återlämna pantbreven till A. A:s talan ansågs inte utgöra hinder mot att pröva ansökan om lagsökning av B, vari yrkades att A måtte förpliktas betala en förfallen amortering enligt skuldebrevet och att fordringen skulle fastställas att utgå med förmånsrätt på grund av panten. SvJT 1979 rf s.32. Hithörande problem har behandlats ingående av Lars Heuman i denunder referatrubriken anmärkta uppsatsen SvJT 1978 s. 340 ff. — I tvist om underhåll mellan makar som var brittiska medborgare ansåg HD i NJA 1978 s.610 den omständigheten, att talan om samma sak var anhängig vid engelsk domstol, inte utgöra rättegångshinder. Ställningstagandet sammanhängermed att 13:6 RB givetvis bygger på förutsättningen att ett lagakraftvunnet avgörande i den första rättegången skulle ha utgjort res judicata i den senare och att denna förutsättning inte förelåg vid den i målet aktuella tiden. Storbritannien har emellertid sedermera tillträtt 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet. En motsvarande situation är därför numera att bedöma med beaktande av lagen (1976: 108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet.

 

Res judicata
Enligt 17:11 RB äger lagakraftvunnen dom rättskraft såvitt därigenom avgjorts den sak varom talan väckts. Vid bedömande av de frågor om sakens identitet som stadgandet aktualiserar erbjuder det oftast inga större problem att såsom utgångspunkt bestämma vad som yrkats och åberopats i den första processen och vad domstolen i denna process faktiskt tagit ställning till. I några rättsfall har

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 103emellertid svårigheter också i dessa hänseenden förelegat. I NJA 1973 s. 206 hade vid avstyckningsförrättning inte omnämnts en äldre avsöndrad lägenhet, vars område delvis ingick i den avstyckade fastigheten; av allt att döma hade avsöndringens existens förbisetts. I underställt mål om äganderättstvist, uppkommen i samband med begäran om gränsbestämning kring den avsöndrade lägenheten, ansågs förrättningen därför — i överensstämmelse med den i jorddelningsmål i allmänhet tillämpade grundsatsen om rättskraftens begränsning i förhållande till tredje man — ej kunna i vare sig äganderätts- eller fastighetsbildningshänseende tillmätas bindande verkan med avseende å den avsöndrade lägenheten. — I NJA 1975 s. 577  hade dödsboet efter A yrkat att av dödsboet efter B utfå en inteckning, men käromålet hade genom sedermera lagakraftvunnen dom ogillats med motivering att annat förhållande inte ådalagts än vad dödsboet efter B påstått, nämligen att innehavet av det intecknade skuldebrevet motsvarades av en fordran å inteckningsbeloppet. I senare rättegång yrkade dödsboet efter B förpliktande för dödsboet efter A att utge det intecknade skuldebrevets belopp, under påstående att dödsboet innehade inteckningen som säkerhet för fordran till motsvarande belopp.Gentemot invändning av svaranden att något skuldförhållande inte förelåg åberopade käranden den tidigare domen såsom res judicata. HD fann emellertid, att frågan om betalningsskyldighet ej var ens till någon del rättskraftigt avgjord genom nämnda dom. I domskälen uttalade HD bl. a. att det, när en part yrkar att han skall få besittning till viss egendom som motparten innehar, är tänkbart att yrkandet får antagas innefatta också en begäran om fastställelse att visst bakomliggande rättsförhållande mellan parterna består eller inte består, men att det ingalunda är givet att förhållandena i det enskilda fallet berättigar till en sådan tolkning. Mot antagandet att domstolen uppfattat föremålet för den första processen som en fastställelsetalan talade enligt HD det förhållandet, att domstolen funnit bevisskyldigheten beträffande samtliga fakta av betydelse för existensen av en fordran åvila A:s dödsbo. Detta kunde enligt HD vara rimligt i en till spörsmål om besittning begränsad process, medan det näppeligen kunde anses försvarligt att i en process om betalningsskyldighet finna innehavet av en inteckning rent generellt ägnat att befria den presumtive borgenären från skyldighet att styrka ens någon omständighet av beskaffenhet att kunna ha föranlett uppkomsten av en fordran på inteckningsbeloppet. (Se angående bevisskyldigheten vidare nedan under III, Bevisbörda, beviskrav och bevisvärdering.) Det låg därför närmast till hands att uppfatta avgörandet som begränsat till frågan om besittning. Denna uppfattning borde i allt fall läggas till grund för ställningstagandet i fråga om res judicata med hänsyn till att rättskraftens trygghetsfunktion syntes tillräckligt tillgodosedd om rättskraften av en lagakraftvunnen dom begränsades till spörsmål vilka med säkerhet kan antas ha varit föremål för domstolens avgörande. (Härtill kan anmärkas, att Ekelöf, Rättegång III s. 103, anser att dom över en talan om rätt att besitta en fastighet bör frånkännas varje betydelse i en senare process angående äganderätten till fastigheten; den tidigare rättegången rörande besittningsrätten skulle betraktas som rent possessorisk på samma sätt som en talan enligt handräckningslagen.)
    Det synes tidigare ha allmänt antagits, att rättskraften inte omfattar en alternativ rättsföljd som kvalitativt skiljer sig från den ursprungligen yrkade. Av stort intresse härvidlag är NJA 1977 s. 618. A — en vägförening — hade i rättegång mot B yrkat i första hand förklaring att A ägde bättre rätt än B till

 

104 Lars Welamsonvissa områden och i andra hand att B måtte förpliktas att utge gåvobrev på områdena. Båda dessa yrkanden hade ogillats genom dom som vunnit lagakraft. I ny rättegång yrkade A att B måtte åläggas att utge kvitterat köpebrev på områdena mot erhållande av 10 300 kr. HD avvisade A:s talan på grund av res judicata. I domskälen uttalades bla följande:
    "Jämfört med andrahandsyrkandet i det förra målet innebär yrkandet i detta mål endast den nyheten, att föreningen numera är villig att betala viss ersättning för den begärda överlåtelsen av områdena. Den skillnad som sålunda föreligger kan sägas vara av kvantitativt slag. Vidare är att märka, att mellan de tre olika yrkandena råder det sambandet, att de alla syftar till att områdena skall ingå i föreningens egendom. Detta resultat kan uppnås genom bifall till vilket som helst av yrkandena, och dessa är såtillvida alternativa sombifall till ett av dem utesluter bifall till de båda andra."
    Till uttalandet, att skillnaden kunde "sägas vara av kvantitativt slag" har Ekelöf, Rättegång III s. 106, anfört: "Men även skillnaden mellan en äganderätt och en nyttjanderätt till områdena kan ju värderas ekonomiskt! Och inte heller kan man säga att det råder ekonomisk ekvivalens mellan att avstå områdena kostnadsfritt och att göra det mot 10 000 kr. HD förefaller mig ha avvikit från den här ovan angivna principen och låtit domens rättskraft omfatta en alternativ rättsföljd, som kvalitativt skiljer sig från den som gjorts gällande i målet."
    Även om man med Ekelöf skulle bedöma HD:s avgörande som ett avsteg från den nämnda principen, är emellertid därmed inte sagt att det inte kan ha starka skäl för sig. Ekelöf ifrågasätter själv a.a.s. 105, att skälen är "så mycket starkare för att domen prekluderar icke åberopade grunder än för att så är fallet med icke framställda alternativa yrkanden." Visserligen kompliceras, såsom också Ekelöf antytt, bedömandet av att enligt 13:3 RB nytt yrkande inte får framställas i högre rätt, frånsett det i st 1 p. 1 angivna specialfallet. Man kan fråga sig, om det är rimligt att rättskraften får omfatta ett yrkande som i den första processen inte kunnat framställas i högre rätt. Härtill kan dock framhållas, att rättsfakta kan omfattas av rättskraften, även om parten efter underrättens dom i den första processen inte kunnat få dem prövade, därför att ett åberopande i högre rätt avvisats eller skulle ha avvisats med tillämpning av 50:25 st 3 RB. Möjligen kan därför reglerna om taleändring anses inte innebära någon för rättskraftsbedömningen avgörande skillnad mellan nya rättsfakta och nya alternativa yrkanden.
    När en dom går ut på att vinnande part skall å sin sida fullgöra viss motprestation, kan tvivel uppkomma om rättsläget, för den händelse motprestationen inte fullgörs. Stundom kan det då närmast bli fråga om en tolkning avavgörandet. Ett exempel härpå erbjuder NJA 1975 s. 699. Genom lagakraftvunnen dom i bodelningsmål, där fråga var bl. a. om tillämpning av 1959 årslag med vissa bestämmelser om makars gemensamma bostad, tillskiftades hustrun en bostadsrättslägenhet och förpliktades hon att till mannen utge ett penningbelopp till fyllnad av hans lott. Då hustrun inte förmått utge beloppet, yrkade mannen i ny rättegång bl. a. förklaring att bodelningen skulle anses förfallen i vad avsåg bostadsrätten. HD:s majoritet fann mannen ha på grund av hustruns underlåtenhet att betala blivit berättigad att häva bodelningen med påföljd att denna förfallit. Två ledamöter lämnade emellertid mannens talan utan bifall under åberopande av att domen inte innehöll några föreskrifter om att bodelningens giltighet skulle vara beroende av att hustrun verkli-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 105gen betalade den fordran som mannen genom delningen fått på sin lott. (Jfr NJA 1973 s. 417). — När part tilldöms visst belopp förutsätter verkställighet enligt lag eller enligt föreskrift i domen stundom återställande av eller anteckning om betalning på fordringsbevis. Det har i praxis förekommit att borgenären, i fall där det visat sig omöjligt att uppfylla denna förutsättning, tillåtits föra ny talan rörande samma fordran för att uppnå en exekutionstitel som gör verkställighet oberoende av nämnda förutsättning. I ett fall, där borgenären inte kunde få verkställighet av lagsökningsutslag, enär de till grund förutslaget liggande fordringsbevisen förklarats på grund av ocker förverkade, blev emellertid ny talan avvisad genom beslut som vann laga kraft. I ärende angående resning fann HD det inte kunna komma i fråga att med stöd av nämnda rättspraxis hävda, att avvisningsbeslutet skulle vara uppenbart stridande mot lag. NJA 1976s. 411. Det förtjänar antecknas att, såsom framhållits i ett tillägg av JR Hessler, talan i den senare processen grundades uteslutande på att svaranden lånat en penningsumma som tillsammans med administrationsavgift uppgick till det yrkade beloppet. Huruvida borgenären alltjämt hade möjlighet till prövning av ett yrkande, grundat på att, enär försträckningsavtalet var ogiltigt, svaranden åtminstone borde förpliktas återbetala vad han faktiskt uppburit eller om i allt fall av det skälet, att domen för ocker— med därtill knutna verkningar beträffande giltigheten av försträckningsavtal där fordringsbevis ansetts böra förklaras förverkade — vore att betrakta som en efter lagsökningsutslagets meddelande tillkommen ny omständighet, hinder ej förelåg att uppta yrkandet till sakligt prövning kunde enligt JR Hesslers tillägg inte bli föremål för bedömande i det förevarande sammanhanget. Se om rättsfallet vidare nedan under V, Resning.
    Principen om rättskraftens begränsning till parterna i målet belyses — förutom av det ovan anmärkta fallet NJA 1973 s. 206 - av NJA 1978 s. 365. I mål som avsågs i 14 § 2 st av 1915 års lag om avbetalningsköp hade dom meddelats på grundval av köparens medgivande av säljarens talan. Då köparens rätt enligt avbetalningskontraktet var utmätt när säljaren väckte sin talan och köparen på grund av utmätningen ej ägt att till förfång för utmätningsborgenären förfoga över sin rätt, ansågs avgörandet i rättegången mellan säljaren och köparen ej bindande för utmätningsborgenären. (Se om fallet vidare nedan under IV, Fullföljdsrätt.) Se om rättskraftens begränsning till parterna också NJA 1978 s. 176.
    I NJA 1974 s. 295 (anmärkt nedan under V, Resning) har antagits att dom,varigenom förlikning stadfästs, kan bli föremål för resning på den grund att förlikningsavtalet är ogiltigt. Det oaktat har i NJA 1975 s. 507 fastslagits, att lagakraftvunnen dom, varigenom mellan parterna ingången förlikning stadfästs, ej utgör hinder mot att av ena parten i särskild rättegång väckt talan om ogiltigförklaring av förlikning upptages till prövning. Skälen för och emot denna ståndpunkt har utförligt utvecklats av referenten, JR Nordenson, och i en reservation av JR Petrén.
    Angående fråga om betydelsen i visst hänseende av att utdelningsförslag i konkurs vunnit laga kraft, se NJA 1977s. 664 (II).
    En fråga om res judicata i vattenmål aktualiserades i NJA 1973 s. 128. I utslag innehållande tillstånd till vattenreglering befanns regleringsföretaget vara av sådan beskaffenhet att stadgandet om avgiftsskyldighet i 4:14 VL ägde tillämpning därå. Frågan om stadgandets tillämplighet på företaget ansågs inte kunna bli föremål för förnyad prövning vid bestämmande av avgift för ny avgiftsperiod (11:62 st 3 VL).

 

106 Lars Welamson    Flera frågor om res judicata i mål om arvsskatt och gåvoskatt har uppkommit i anslutning till reglerna rörande tidpunkten för upptagande till beskattning avvisst förvärv. - I testamente hade testator tillagt sina tre syskon gemensamt nyttjanderätten till viss egendom och tillika föreskrivit att då syskon avlidit dess andel i nyttjanderätten skulle övergå på efterlevande syskon. Sedan testator avlidit beräknades vid fastställande av arvsskatt efter honom kapitalvärdet av nyttjanderätten med hänsyn till det yngsta syskonets ålder, och det framräknade värdet fördelades för beskattning på de tre arvslotterna. Hinder ansågs föreligga att sedermera, när syskon tillträder nyttjanderättsandel efter avlidet syskon, uttaga ytterligare arvsskatt. NJA 1974 s. 240. — Beträffande universell testamentstagare som förvärvat egendom, belastad med avkastningsrätt till förmån för annan, uppkom vid rättighetens upphörande fråga, huruvida skyldighet att erlägga arvsskatt för förvärvet inträtt redan när den föregående innehavaren av egendomen avled. Bedömandet ansågs inte kunna påverkas av att domstol tidigare, vid inregistrering av bouppteckningen efter den föregående innehavaren, uttalat att arvsskatt för förvärvet inte då skulle uttagas. NJA 1975 s. 21. (Jfr NJA 1974 s. 166.) — En man hade av samme givare erhållit gåvor 1967 och 1972. I anledning av deklaration av den tidigare gåvan meddelades beslut, enligt vilken denna skulle upptagas till beskattning först framdeles. Hinder ansågs ej möta att i mål om beskattning av den senare gåvan — med verkan endast beträffande skatten för den gåvan — prövades frågan om tidpunkten för inträde av skattskyldighet för den tidigare gåvan, NJA 1976 s. 307.
    Av fall rörande res judicata återstår att beröra sådana som gäller utländska avgöranden. (Se härtill även Karlgren i SvJT 1978 s. 448 f.) - Utländsk dom,som i förmögenhetsrättsligt mål meddelats vid avtalat forum, har i NJA 1973 s.628 ansetts i princip kunna utan stöd av lag erkännas här. Motsatt ståndpunkt har däremot intagits beträffande dom varigenom faderskap till barn fastställts och bidrag till barnets underhåll utdömts i NJA 1974 s. 324 och beträffande dom angående vårdnad om barn i NJA 1974 s. 629, I och II (anmärkta även ovan under Svensk domstols behörighet). I linje med sistnämnda avgörande ligger, att stadfästelse enligt 3:8 lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap av utländsk dom på äktenskapsskillnad, vari även meddelats förordnande om vårdnanden av ett parternas barn, ansetts lagligen inte kunna omfatta sådant förordnande, se NJA 1976 s. 689.Om betydelsen i mål om underhållsbidrag av ett i utländsk stat enligt där gällande regler avgivet faderskapserkännande, se NJA 1977 s. 743 (jfr SvJT 1977 rf s. 8). — I mål om stadfästelse enligt 3:6 nyss nämnda lag å dom varigenom domstol i Schweiz dömt till äktenskapsskillnad mellan där bosattasvenska makar uppkom i NJA 1973 s. 458 fråga angående omfattningen av denprövning som enligt 3:5 samma lag skulle företagas, huruvida orsak tillskillnaden förelåg enligt svensk lag. — Sedan svensk domstol förpliktat P att utge underhållsbidrag till E med visst belopp i månaden från hennes födelse tills hon fyllt 17 år, ålade österrikisk domstol P att utöver det av den svenska domstolen fastställda beloppet utge visst belopp i månaden till E:s underhåll. Den österrikiska domstolens beslut ansågs utgöra ett avgörande av samma sak som den svenska domstolens och därför ej kunna verkställas här i riket (3 § 2 st 1965 års lag om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn). NJA 1975 s. 601. — I detta sammanhang förtjänar också nämnas, att i NJA 1973 s. 486 indexlagen anta-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 107gits ej tillämplig på ett av finländsk domstol och enligt finsk rätt bestämt underhållsbidrag, även om detta bestämts att utgå i svenskt mynt.
    Se angående res judicata även NJA 1977 s. 82, anmärkt nedan under II B, Talan om enskilt anspråk och om förverkande.
    Här må slutligen anmärkas, att i NJA 1975 s. 314 förelåg fråga om rättelse av införing i fastighetsbok med tillämpning av 19:17 JB.

 

Intervention
Sedan mot dödsbo, vars egendom avträtts till förvaltning av boutredningsman efter ansökan senare än som sägs i 21: 1 AB, talan väckts om betalning för den dödes gäld, yrkade en dödsbodelägare att få inträda i rättegången som intervenient på dödsboets sida. Yrkandet lämnades utan bifall. NJA 1973 s.478. — I mål mellan A och B om ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon uteblev B från första inställelse. B:s försäkringsgivare inställde sig emellertid, bestred yrkandet om tredskodom och hemställde att få inträda som intervenient. Sistnämnda yrkande ogillades och tredskodom meddelades. Försäkringsgivaren överklagade beslutet i interventionsfrågan, men tredskodomen vann laga kraft. HD fann att försäkringsgivaren, om interventionsansökningen bifallits, inte kommit att äga ställning av part i rättegången och följaktligen ej hade kunnat hindra att tredskodom meddelats. Med hänsyn härtill kunde interventionsyrkandet inte vinna vidare prövning. NJA 1976 s.227.

 

Kvarstad och skingringsforbud
I SvJT 1975 rf s. 4 yrkade vissa delägare i ett dödsbo, som avträtts till förvaltning av boutredningsman, att annan delägare måtte enligt 3:3 st 2 AB förpliktas att återbära en fastighet till dödsboet (och till ett annat dödsbo). Tillika yrkades skingringsförbud på fastigheten. Hovrätten, som fann den förda talan i och för sig kunna prövas, enär den fick anses förd för kärandenas egen räkning (jfr ovan s. 94 med hänvisn.) ansåg det begärda skingringsförbudet inte lagligen kunna meddelas, enär yrkandet därom uppenbarligen grundade sig på 15: 1 RB men kärandenas talan inte avsåg vare sig betalning för fordran eller bättre rätt till egendom. Såvitt framgår av referatet är det svårt att se varför grunden för yrkandet om skingringsförbud — i vilket hänseende kärandena angav att det skäligen kunde befaras att svaranden skulle avhända sig fastigheten — skulle anses oförenlig med tillämpning av 15:3 RB, om nu 15:1 RB befanns inte kunna komma i fråga. Enligt min mening borde också sistnämnda lagrum ha kunnat tillämpas så liberalt, att man med en talan om bättre rätt till egendom jämställde den i målet förda talan (förutsatt att den överhuvud ansågs kunna föras av kärandena). Det förefaller inte rimligt att exempelvis ett konkursbo som yrkar återvinning av en rättshandling varigenom gäldenären frånhänt sig en fastighet inte skulle kunna utverka skingringsförbud beträffande fastigheten. Härtill förtjänar också uppmärksammas, att i NJA 1979 s. 698 HD funnit att, oavsett ordalydelsen i 15: 1 RB, kvarstad kan i mål om klander av skiljedom i och för sig beviljas på yrkande avsvaranden, till säkerställande av betalningsskyldighet som genom skiljedomenålagts motparten.
    Inskrivningsmyndighet förklarade ansökan om lagfart på fastighet förfallen, enär sökanden ej, i enlighet med inskrivningsmyndighetens föreläggande, väckt talan mot borgenär som utverkat skingringsförbud på fastigheten. Mot

 

108 Lars Welamsonbeslutet fullföljdes talan i hovrätten. Det förhållandet, att skingringsförbudet upphävts innan hovrätten avgjorde lagfartsärendet, ansågs ej föranleda ändring av inskrivningsmyndighetens beslut. SvJT 1975 rf s. 15. - I gällande rätt saknas föreskrift om anteckning i fastighetsbok rörande skingringsförbud påfast egendom. Begäran om sådan anteckning ansågs i NJA 1976 s. 76 inte kunna bifallas (jfr 19:1 st 2 och 19:2 st 3 JB).
    Angående spörsmål i tvistemål om fordran, vari part yrkat kvarstad och skingringsförbud, huruvida parten var ur stånd att ställa säkerhet för skada som kunde tillskyndas motparten och om parten visat synnerliga skäl för sin talan, se NJA 1979 s. 317.

 

Mellandom
En fråga om rättsverkan av mellandom förelåg i NJA 1974 s. 203. Vad som avgjorts genom mellandomen var, att visst anspråk var "jämlikt 8 kap. 8 § AB" (d.v. s. Svenska Teknologföreningens allmänna bestämmelser, formulär 20) "förfallet". Frågan blev, huruvida härigenom avgjorts att borgenären inte ägde rätt att för anspråket tillgodogöra sig av motparten ställd säkerhet. HD besvarade frågan jakande på grundval av en tolkning av bestämmelsen, enligt vilken denna inte skulle uppfattas som en regel av samma slag som den allmänna regeln om tioårspreskription utan till sin verkan mera var att jämställa med reklamationsbestämmelser som förekommer inom köprätten.
    I SvJT 1977 rf s. 49, anmärkt ovan under Fastställelsetalan, och NJA 1979 s. 157 har omständighet varom begärts mellandom funnits inte utgöra omständighet av omedelbar betydelse för utgången och följaktligen inte kunna föranleda mellandom enligt 17: 5 RB. Det skulle föra för långt att här redogöra för något av fallen. Det förtjänar emellertid anmärkas, att hovrättens avgörande i det sistnämnda rättsfallet har refererats i SvJT 1978 rf s. 27, utan angivande avatt målet fullföljts till HD. Det är viktigt att uppmärksamma att det är samma fall, eftersom HD helt tog avstånd från den av hovrätten intagna ståndpunkten.
    Angående kostnader vid mellandom, se NJA 1977 s. 743, berört ovan under Res judicata och nedan under Rättshjälp.

 

Interimistiskt beslut
Interimistiskt beslut om underhållsbidrag skall enligt SvJT 1979 rf s. 35 följas av dom. — Tingsrätt dömde i skillnadsmål till äktenskapsskillnad och förpliktade mannen att utge underhållsbidrag till hustrun med 500 kr i månaden så länge hon levde ogift. Tingsrätten föreskrev tillika, att vad som förordnats om underhållsbidrag skulle lända till efterrättelse från hemskillnadstidens utgång tills lagakraftägande dom i underhållsfrågan förelåg. På talan av hustrun i underhållsfrågan ändrade hovrätten tingsrättens domslut på det sätt att hovrätten bestämde bidraget till 800 kr. i månaden. Så snart hovrättens dom vunnit laga kraft kunde utmätning erhållas för uttagande av det högre bidraget, räknat från den dag då lagakraftägande dom i skillnadsfrågan förelåg och ej endast från den dag då lagakraftägande dom i underhållsfrågan förelåg. NJA 1976 s. 395. — I skillnadsmål yrkade hustrun bl. a. interimistiskt beslut beträffande vårdnaden om makarnas dotter. I samband med interimistiskt beslut om sammanlevnadens hävande lämnade tingsrätten nämnda yrkande utan bifall. Hovrätten fann emellertid, att tingsrätten förfarit felaktigt genom att inte med anledning av yrkande pröva, huruvida vårdnaden interimistiskt

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 109skulle anförtros åt hustrun, mannen eller eventuellt särskilt förordnad förmyndare. SvJT 1977 rf s. 4. - Indexlagen har i NJA 1976 s. 471 (i motsats tillvad som tidigare antagits i SvJT 1975 rf s. 65 nr 41) ansetts ej tillämplig på underhållsbidrag, fastställt genom interimistiskt beslut. (Jfr nedan under IV, Indexlagen.)
    Se vidare NJA 1975 s. 364 och 1977 s. 112, anmärkta nedan under IV, Fullföljdsrätt.

 

Beslut under rättegången
Om förfarandet vid meddelandet av beslut under rättegången, mot vilket talan kan föras endast efter missnöjesanmälan, se NJA 1977 s. 189.

 

Utformning av dom i mål om underhållsbidrag
I SvJT1979 rf s 8 hade tingsrätten utdömt underhållsbidrag till X till dess hon "genom eget arbete eller genom studiemedel erhåller egna medel till sin försörjning, dock längst till och med 31.12. 1978". Detta domslut fann hovrätten inte godtagbart och uttalade i anslutning därtill bland annat, att det av allmänna processuella grundsatser far anses framgå, att dom i underhållsmål inte får ges sådant innehåll, att avgörandet, huruvida ändrade förhållandensom kan föranleda ändring i en dom beträffande underhållsbidrag föreligger, överlämnas åt de exekutiva myndigheterna eller hänskjutes till förnyad domstolsprövning av den tidigare domens tillämplighet. — Se vidare rättsfall nedan under IV, Indexlagen.

 

Förlikning
Mål angående betalningsskyldighet jämlikt 77 a § uppbördslagen är att betrakta som tvistemål vari förlikning kan träffas. Se härtill SvJT 1975 rf s. 26.Om stadfästelse av förlikning innehållande sk supplerande moment, se SvJT1973 rf s. 15. Se angående förlikning också ovan under Res judicata och nedanunder Rättshjälp.

 

Kallelse till förhandling
Bestämmelsen i 42:21 RB att parterna skall kallas till huvudförhandling är enligt NJA 1974 s. 184 tillämplig även för det fall att part kallats till sammanträde för förberedelse och uteblivit från detta. En ledamot i HD var av skiljaktig mening. Denne uttalade i ett särskilt yttrande bl. a. att majoritetens ståndpunkt inte utesluter att huvudförhandling i nu avsedda fall ändå kan hållas i omedelbart samband med förberedelsen, nämligen om kallelsen utformas så, att den avser inte endast förberedelse utan även — med förbehåll att detta gäller endast om laga förutsättningar därför visar sig föreligga — huvudförhandling vid samma rättegångstillfälle. Jag — som ingick i majoriteten —är för egen del benägen att i nu angivet hänseende instämma i vad som anförts i yttrandet.

 

Processledning
Hovrätts åtgärd att, utan att klargöra innebörden av en rörande skadeståndsskyldighet förd fastställelsetalan, begränsa sin prövning på visst sätt ansågs i NJA 1976 s. 289, anmärkt ovan under Fastställelsetalan, strida mot gällande grundsatser i fråga om skyldighet att utöva materiell processledning och innebära sådant rättegångsfel som borde föranleda undanröjande av hovrättens dom. På motsvarande sätt bedömdes i NJA 1976 s. 504 underlåtenhet av

 

110 Lars Welamsontingsrätt att i visst fall klarlägga innebörden av lämnat medgivande av betalningsskyldighet.
    Se även NJA 1978 s. 674, anmärkt nedan under VI, FT-lagen.

 

Rättegångskostnader
18:2 RB och särskilda bestämmelser för föräldrarättsliga mål och ärendenI 18:2 RB föreskrivs, att om målet angår rättsförhållande som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom, rätten äger förordna att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader. Spörsmål om tillämpning av detta stadgande aktualiserades tidigare bl. a. i vårdnadsmål; i NJA 1973 s. 654 refereras fyra avgöranden av intresse härvidlag. Med giltighet från och med den 1 jan. 1977 har emellertid i 6:14 FB införts särskilda bestämmelser om rättegångskostnader i mål och ärenden rörande vårdnad, innebärande att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader med undantag dock förfall som avses i 18:3 eller 6 RB eller om annars särskilda skäl föreligger att låta part helt eller delvis ersätta motparts rättegångskostnad. (Angående övergångsproblem, se NJA 1977 s. 219, NJA 1978 C 13 och 1978 C 390 med vidare hänvisningar i sistnämnda avgöranden.) Den nya kostnadsregleringen för vårdnadsmål har i NJA 1977 s. 495 ansetts böra föranleda att i ärenden om namnbyte enligt 4 § namnlagen rättegångskostnaderna i allmänhet kvittas med tillämpning av 18:2 RB och att en annan kostnadsfördelning tillämpas endast om särskilda skäl talar för det.
    Också för faderskapsmål — som lämpligen synes böra beröras i detta sammanhang ehuru utrymmet för tillämpning av 18:2 RB i sådana mål redan tidigare var begränsat — har särskilda bestämmelser om rättegångskostnader införts. Bestämmelserna, som tillkom genom 1969 års faderskapslag och numera återfinns i 3:11 (och 3:12 st 3 p 2) FB, innebär att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. För svaranden gäller dock samma undantag som för part i vårdnadsmål. Den särskilda regleringen är dock begränsad till fall där barnavårdsnämnd för talan. Den ansågs i NJA 1974 s. 287 inte analogt tillämplig i fråga om faderskapstalan som fördes av vuxen person. Eftersom den uppgivne fadern var avliden var visserligen målet av beskaffenhet att 18:2 RB var i och för sig tillämplig, men skäl att frångå huvudregeln i 18:1 RB ansågs inte föreligga. Den särskilda kostnadsregleringen för faderskapsmål vari barnavårdsnämnd för talan har däremot i NJA 1977 s. 531 ansetts analogiskt tillämplig i fall, där talan i faderskapsmål väcktes av barnavårdsman samt fullföljdes till hovrätt och HD av barnets motpart och där barnet fick ensam föra sin talan i överinstanserna beroende på att barnet, medan målet var anhängigt i tingsrätten, hade uppnått myndig ålder och barnavårdsnämnden därför beslutat att inte längre lämna något bistånd. — I SvJT 1976 rf s. 44 ansågs en analogisk tillämpning inte ifrågakomma i faderskapsmål som avgjordes med tillämpning av västtysk lag. — Vid tillämpning av den särskilda kostnadsregleringen för faderskapsmål finns enligt förarbetena till 15 § faderskapslagen (prop. 1969:124 s 114 ff) i allmänhet inte tillräckliga skäl att kvitta kostnaderna för det fall att svarande fått en annan man instämd i målet. Om talan mot den sistnämnde ogillades borde denne kunna få ersättning för sina kostnader av den andre svaranden. I SvJT 1974 rf s. 82 uttalade emellertid hovrätten, att den inte fann särskilda skäl till avvikelse från lagens huvudregel om kvittning föreligga enbart med hänsyn till att en man indragits i rättegången på yrkande av annan man och inte på yrkande av barnet (och

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 111hovrätten fann i fallet inte heller eljest särskilda skäl till sådan avvikelse). —Ett exempel, utöver det nyss anmärkta rättsfallet NJA 1974 s. 287, på fall där 18:2 RB i och för sig kan tillämpas i faderskapsmål erbjuder NJA 1973 s. 35, avseende mål vari yrkats förklaring att erkännande av faderskap till barn utom äktenskap saknar verkan.
    Mål angående skyldighet att avlägga bouppteckningsed enligt 20:6 AB är enligt NJA 1976 s. 556 av sådan art att enligt 18:2 RB får förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Anledning att frångå huvudregeln om tappande parts ersättningsskyldighet ansågs emellertid i det aktuella fallet ej föreligga.

 

18:3 RB
I äktenskapsmål fastställde tingsrätt en mellan makarna M och H träffad överenskommelse om bl. a. underhållsbidrag för barn. Den bidragsskyldige, M, ändrade ståndpunkt i underhållsfrågan och fullföljde talan med yrkande om sänkning av bidragen. Sedan H medgivit ändringsyrkandet, biföll hovrätten M:s vadetalan och förpliktade hovrätten H att ersätta statsverket kostnaden för M:s rättshjälp i hovrätten. Efter besvär av H befriade HD henne från ersättningsskyldighet mot statsverket, emedan M ansågs ha onödigt föranlett rättegången i hovrätten. (Vidare ansågs M som tappande part i HD i fråga om rättegångskostnaderna där. Se härtill nedan under Rättshjälp.) NJA 1977 s. 704.

 

18:4 RB
I mål, där tvisten i hovrätten gällde enbart storleken av underhållsbidrag, bestämdes bidraget slutligen till belopp mittemellan vad parterna där yrkat. Parterna ansågs ha i hovrätten vunnit och tappat ömsom i sådan mån att —då särskilda omständigheter som föranledde annat ej förekom — ingendera parten borde svara för motpartens kostnader å målet i hovrätten. NJA 1973 s.623. Detta avgörande, som fattats av HD i plenum (med 16 ledamöter mot 9) betecknar en mycket betydelsefull brytning med en princip om gynnande i kostnadshänseende av käranden/borgenären, som varit fast rotad i tidigarepraxis. En direkt efterföljd till pleniavgörandet beträffande underhållsbidrag utgör NJA 1976 s. 409 (anmärkt nedan under IV, Indexlagen), se också NJA 1979 s. 567 (anmärkt nedan under Rättshjälp). Fastän pleniavgörandet i och för sig är begränsat till mål rörande storleken av underhållsbidrag torde dess betydelse få anses sträcka sig vida längre. Det synsätt varpå avgörandet är grundat har också, utan att hänskjutande till plenum ansetts erforderligt, kommit till uttryck i åtskilliga senare avgöranden på andra områden. Beträffande kumulation kan, från den nu aktuella perioden, antecknas NJA 1975 s.334. I mål, vari käranden yrkat dels betalning för matjord och dels ersättning för arbete, bifölls det ena yrkandet och ogillades det andra. Då kostnaderna för de olika yrkandena ej kunde särskiljas, fördelades rättegångskostnaderna med hänsyn till storleken av de båda yrkandena. I övrigt kan här särskilt hänvisas till NJA 1978 s. 383, avseende försäkringsersättning som efter rättensuppskattning bestämts till belopp som var lägre än den försäkrade yrkat men högre än försäkringsbolaget medgivit. Det bör emellertid framhållas, att varken avgörandet i plenimålet eller något annat förhållande kan anses föranleda, att en prutning efter skälighetsuppskattning skall påverka kostnadsbedömningen, när målet huvudsakligen rört andra frågor än skälighetsuppskatt-

 

112 Lars Welamsonningen. Se härtill NJA 1978 s. 307 och NJA 1979 s. 567. - Ett par hovrättsfall under perioden är enligt min mening oförenliga med det synsätt på vilket pleniavgörandet får anses vila. Ett av dessa är SvJT 1974 rf s. 17, somemellertid tillkommit före pleniavgörandet. Av större intresse är SvJT 1979 rf s.39. Part hade där yrkat jämkning av underhållsbidrag till vart och ett av tre barn och jämkningsyrkandena hade bestritts av motparterna. Käranden tillerkändes i tingsrätten jämkning ehuru med lägre belopp än han yrkat; beloppen låg t. o. m. närmare svarandenas än kärandens ståndpunkt. Det oaktat förpliktades svarandena av tingsrätten att återgälda kostnaderna för kärandens rättshjälp. Sedan talan fullföljts enbart av svarandena i kostnadsfrågan fann hovrätten — som uttalade bl. a. att tvisten i huvudsaken gällt huruvida käranden varit berättigad till jämkning i honom åvilande underhållsskyldighet — att käranden vunnit bifall till sin talan och att svarandena därför skulle återgälda kärandens rättshjälpskostnader i tingsrätten. Skäl till detta ställningstagande har utvecklats i ett särskilt yttrande av referenten i målet. Det framhålls där bl. a. att det i tvist om jämkning av underhållsbidrag förutsätts en prövning av frågan, om det föreligger ändrade förhållanden som motiverar jämkning, innan beloppets storlek bestäms. För egen del kan jag inte finna att vare sig den nu återgivna synpunkten eller något annat förhållande kunnat motivera att käranden i kostnadshänseende bedömts som helt vinnande. Enligt min mening hade en sådan bedömning varit försvarlig endast om kostnaderna i det väsentliga hänfört sig endast till frågan, huruvida förhållandena överhuvud ändrats på sätt som motiverade jämkning, och frågan om bestämning av storleken av jämkning inte dragit nämnvärda kostnader. Det är emellertid inte en sådan bedömning som ligger till grund för hovrättens avgörande. Det torde f. ö. sällan eller aldrig ligga till på det sättet i jämkningsmål; de omständigheter som har betydelse i frågan, huruvida jämkning överhuvud skall äga rum, måste åtminstone regelmässigt även i övrigt vara avgörande för underhållsbidragets storlek. Jag har således svårt att förlika mig med den av hovrätten intagna ståndpunkten (se också Ekelöf, Rättegång III s 166 not 96). I referatet har anmärkts att ansökan om prövningstillstånd avslagits av HD. Att dispens inte beviljades förefaller svårförklarligt. Det måste emellertid understrykas, att ur HD:s avslag på begäran om prövningstillstånd inte kan utläsas något gillande av hovrättens avgörande.
    I det föregående har förutsatts, att kostnaderna för olika delar av målet inte kan särskiljas. Så långt det är möjligt att åtminstone uppskattningsvis fördela kostnaderna på olika delar av målet bör man enligt min mening lägga en sådan fördelning till grund för kostnadsregleringen. Ett exempel på ett kostnadsavgörande baserat på en ungefärlig uppskattning av kostnadsfördelningen erbjuder också avgörandet i plenimålet beträffande kostnaderna i HD. Den underhållsskyldige hade här klagat såväl i huvudsaken som beträffande hovrättskostnaderna, och efter det att dispens vägrats i huvudsaken bifölls den fullföljda talan beträffande hovrättskostnaderna. HD:s majoritet fann att parternas kostnader fick anses till ungefär lika stora delar belöpa på huvudsaken och kostnadsfrågan samt kvittade HD-kostnaderna. En minoritet om fem ledamöter ålade den underhållsskyldige återbetalningsskyldighet för motpartens HD-kostnader med motivering att vad den underhållsberättigade tappat vara av ringa betydelse. Minoriteten har inte uttalat att den funnit någon uppdelning av kostnaderna inte kunna ske. Endast under förutsättning att detta varit minoritetens uppfattning kan emellertid ställningstagandet anses i

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 113och för sig acceptabelt. Om en part fullföljer talan till HD och får endast partiellt prövningstillstånd, avseende en del av målet av ringa ekonomisk betydelse, kan det ju inte vara rimligt att han skulle för förfarandet efter avgörandet av tillståndsfrågan få undantagslöst betala motpartens kostnader även om han vinner i den dispenserade delen.

 

18:5 RB
Enligt 18: 5 st 2 RB skall, när mål avskrivs på grund av att part återkallat sin talan, parten ersätta motparten hans rättegångskostnad om ej särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms annorledes. Frågan, vilka särskilda omständigheter som kan föranleda undantag från huvudregeln, belyses i några rättsfall. — I ett till rätten hänskjutet mål om betalningsföreläggande återkallade borgenären sin talan sedan gäldenären vid förberedelsen angivit grunden för sitt bestridande, varpå målet avskrevs. Den omständigheten att gäldenären först vid förberedelsen angav nämnda grund ansågs inte kunna föranleda undantag från huvudregeln vid återkallelse. NJA1976 s. 360. — Sedan en man instämt ett barn med yrkande om förklaring att ett av mannen lämnat erkännande av faderskap saknade verkan, återkallades talan och avskrevs målet. Anledning till återkallelsen var att tingsrätten förordnat om blodundersökning och mannen tagit del av resultatet därav. Mannen uppgav att han, sedan han råkat i tvivel om faderskapet, försökt få till stånd blodundersökning men att modern vägrat medverka härtill. Ho nmåste härigenom enligt mannen anses ha tvingat fram rättegången, varför sådana särskilda omständigheter förelåg att huvudregeln i 18:5 st 2 RB ej borde tillämpas. Huvudregeln tillämpades likväl. NJA 1978 s. 473. — Enligt 11:2 GB gäller för det fall, att endast en av makarna vill att äktenskapet skall upplösas, att maken har rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid. Betänketid inleds för sådant fall enligt 11:3 GB när makes yrkande om äktenskapsskillnad delges andra maken. Det förutsätts enligt samma lagrum att därefter särskilt yrkande om äktenskapsskillnad framställs efter det att betänketid löpt under minst sex månader; har sådant yrkande inte framställts inom ett år från betänketidens början är frågan om äktenskapsskillnad förfallen. Har frågan om äktenskapsskillnad förfallit av skäl som nu nämnts, skall enligt 15: 12 GB målet avskrivas och vardera parten bära sin rättegångskostnad. Mot bakgrunden av denna reglering är det naturligt att make, som under betänketid återkallat sitt yrkande om äktenskapsskillnad, ansetts inte böra när målet avskrivs på grund av återkallelsen åläggas någon betalningsskyldighet för motpartens kostnader. Se NJA 1978 s. 722 (samt i tidigare hovrättspraxis SvJT 1975 rf s. 46 och rf s. 48). Ingenting vore ju vunnet med att parten, som önskar att äktenskapsskillnadsfrågan skall förfalla, skulle se sig av kostnadsskäl för anlåten att i stället välja utvägen att underlåta att framställa särskilt yrkande inom ettårsfristen. I 1978 års rättsfall uttalas att "i regel" anledning saknas att från kostnadssynpunkt bedöma återkallelse under betänketid annorlunda än fall, där äktenskapsskillnadsfrågan förfaller enligt 11:3 GB. Frågan, vilka omständigheter som kan berättiga till undantag från regeln berörs inte; möjligen får reservationen "i regel" ses som uttryckt för en långt driven försiktighet. I rättsfallets rubrik har anmärkts, att återkallelse skedde innan svaranden ingått i svaromål. Motiveringen innehåller dock ingen antydan om att detta förhållande tillmätts betydelse. Både i rubriken och i motiveringen framhålls att återkallelsen skedde efter överenskommelse mellan parterna. Att

 

8-23-162. Sv Juristtidning

 

114 Lars Welamsonöverenskommelsen ansetts väsentlig förefaller emellertid kunna betvivlas inte minst med hänsyn till stadgandet i 15: 7 st. 2 GB enligt vilket svarandepart kan motsätta sig avskrivning på grund av återkallelse som sker under betänketid. - I NJA 1975 s. 155 hade villaägare yrkat ersättning av kommun för skador på villorna, uppkomna genom skakningar från biltrafik på gata inom villaområdet. De hade dessutom framställt vissa andra yrkanden som sedermera återkallades efter det att syftet med dem blivit i huvudsak tillgodosett genom beslut i administrativ ordning. Hovrätten, vars bedömning därvidlag godtogs av HD, fann i likhet med tingsrätten sådana omständigheter vara för handen, att vardera parten skäligen borde bära sin kostnad i återkallad del avmålet. I motiveringen uttalade hovrätten härom följande:
    "Det huvudsakliga syftet med den sedermera återkallade talan sökte vadesvarandena även uppnå genom att samtidigt föra talan i administrativ ordning. Anledningen till återkallelsen i tingsrätten var att frågan genom KM:s beslut d. 12 nov. 1971 avgjordes till deras förmån. Den återkallade talan var, åtminstone i vissa avseenden, av beskaffenhet att kunna prövas av domstol. Utredningen i målet var vidare delvis gemensam för den återkallade delen och skadeståndsfrågan. Ett anhängiggörande av talan i tingsrätten först efter det att ärendet slutligt avgjorts i administrativ ordning kunde av denna anledning förväntas medföra större kostnader än de nu uppkomna. Vadesvarandena kan därför icke anses ha saknat fog för att föra talan i tingsrätten oaktat det pågick ett administrativt förfarande."
    I mål rörande ansökan om handräckning, som ogillats i två instanser, förföll frågan om handräckning i HD på grund av ett av arrendenämnd träffat beslut. HD fann emellertid att sökanden varit berättigad till handräckning och tillerkände honom därför ersättning av motparten för kostnader i samtliga instanser. NJA 1979 s. 769.
    Enligt 18:5 st. 3 RB skall vid förlikning vardera parten bära sina kostnader om ej annat avtalats. Frågan, huruvida parterna träffat förlikning som föranleder tillämpning av detta stadgande, har aktualiserats i flera rättsfall under den aktuella perioden, se SvJT 1973 rf s. 75, SvJT 1976 rf s. 9, NJA 1976 s. 259 och NJA 1977 C22 (jfr NJA 1980 s. 68). Fallen kan emellertid närmast sägas gälla frågan om parters möjlighet att direkt eller indirekt disponera över statsverkets rättshjälpskostnader. De skall därför vidare beröras först nedan under Rättshjälp.

 

18:8 RB
Till detta lagrum finns att anmärka rättsfallen SvJT 1973 rfs. 74, 1974 rfs. 52 (nr 28) och 1975 rf s. 73, samtliga berörande ett övergångsproblem vid införande av reglerna om ränta på rättegångskostnad, vilket numera får anses sakna intresse. I NJA 1973 s. 756 utdömde HD ränta på belopp som part skulle återgälda statsverket i anledning av motpartens fria rättegång. Enligt senare ändring av 31 § rättshjälpslagen gör reglerna om återbetalningsskyldighet för rättshjälpskostnad emellertid undantag för ränta. Det får antagas att lagändringen får sin återverkan även beträffande återbetalningsskyldighet enligt lagen om fri rättegång, såvitt sådan alltjämt blir aktuell. Se vidare SvJT 1975 rfs. 77, anmärkt nedan under VI, FT-lagen.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 11518:14 RB
I SvJT 1973 rf s. 55 (nr 38) uppkom spörsmål om det processuella förfarandet med avseende på bestämmande av ersättning för rättegångskostnad i hovrätt i mål som fullföljts å ömse sidor, när vadetalan å ena sidan förklarades förfallen men på grund av ansökan om återupptagande sedermera prövades.
    I mål angående ansökan om tillstånd att anlägga allmän hamn framställde sakägare vid huvudförhandlingens slut yrkanden om ersättning för rättegångskostnader. Önskemål framfördes också om att vattendomstolen måtte avgöra rättegångskostnaderna genom deldom. Vattendomstolen beslöt emellertid — utan att ta ställning till kostnaderna — att inhämta yttrande av Kungl. Maj:t i tillåtlighetsfrågan, och avsevärd tid förflöt intill dess målet avgjordes i huvudsaken. Före detta avgörande yrkade parten förhöjda arvodesbelopp för det arbete som utförts till och med huvudförhandlingen, och parten tillerkändes också sådana belopp av vattenöverdomstolen. Denna uttalade i sitt beslut bl. a. följande:
    "Enligt 18 kap. 14 § RB skall part som vill erhålla ersättning för rättegångskostnader framställa yrkande härom innan handläggningen av målet avslutats. Så har skett. — Om part av någon anledning framför kostnadsyrkande på ett tidigt stadium av rättegången hindrar detta honom ej att senare ändra och komplettera sitt yrkande. Prövningen av kostnadsersättning sker då på grundval av partens slutliga ståndpunkt. I enlighet med fast praxis bedömes arvodesbelopp efter kostnadsläget vid målets avslutning, oavsett om arbetet helt eller delvis utförts avsevärt tidigare. Den omständigheten att partens slutliga yrkande getts formen av begäran om uppräkning av tidigare angivet arvodesbelopp skall inte rimligen leda till annan bedömning." Vattenöverdomstolen yttrade vidare bl. a. att modifiering av regeln kan vara motiverad i fall, då ombud eller biträde tidigare lämnat slutlig kostnadsräkning till huvudmannen eller av denne erhållit acontobetalning. SvJT 1978 rf s. 34. (Jfr NJA 1976 s.554, anmärkt nedan under Rättshjälp.)
    Advokat yrkade vid tingsrätt att som biträde enligt rättshjälpslagen få ersättning enligt kostnadsräkning med bl. a. vissa belopp avseende sakkunnig bevisning. Tingsrätten fann ersättning för beloppen inte kunna utgå av allmänna medel. (Jfr härtill nedan under Rättshjälp.) Advokaten yrkade då i hovrätten på sin huvudmans vägnar, att motparten måtte förpliktas ersätta beloppen. Yrkandet ansågs inte kunna upptagas till prövning. Stadgandet i 18: 14 RB har inte åberopats i HD:s beslut men däremot angivits i referatrubriken. NJA 1979 s. 709.
    Se vidare rättsfall anmärkta nedan under Rättshjälp.

 

18:15 RB
Bestämmelserna i 18: 15 st. 3 RB och 58:8 sista punkten RB har i NJA 1976 s.711 ansetts analogt tillämpliga i ärende om hänvisning till behörig domstol enligt 10:20 st. 2 RB. - I SvJT 1973 rf s. 83 (nr 55) har 18: 15 st. 3 RB tillämpats vid återförvisning av ärende till inskrivningsmyndighet. — Se vidare NJA 1973 s. 703, anmärkt nedan under IV, Undanröjande av lägre rättsdom eller beslut, och SvJT 1977 rf s. 31 (nr 24), anmärkt nedan under VIII, Skiljeavtal och skiljedom.

 

116 Lars Welamson    RB:s regler om rättegångskostnad har i NJA 1979 s. 164 tillämpats i ärende angående entledigande av god man, förordnad enligt 14: 10 ABL, vid tvist mellan aktieägare och den gode mannen (11 § ärendelagen).
    Synnerliga skäl har i visst fall ansetts föreligga att tillerkänna sakägare, som vunnit mål angående avstyckning, ersättning av statsverket för rättegångskostnader i HD (18: 2 FBL jämförd med 16: 14 st. 3 samma lag). NJA 1979 s. 433.- Om rättegångskostnad i högre rätt vid expropriation, se NJA 1979 s. 735 (I) och därtill Gyllensvärd i SvJT 1981 s. 347 f.

 

Rättshjälp
Det bör här först anmärkas, att jag av praktiska skäl funnit påkallat att begränsa översikten så att den inte omfattar andra avgöranden i frågor om rättshjälp än sådana som träffats av domstol. Härav följer bl. a. att översikten i allt väsentligt inte belyser praxis rörande beviljande av allmän rättshjälp. (Angående spörsmål om hänsynstagande till moders ekonomi i fråga om beviljande av fri rättegång för barn i bördsmål se SvJT 1973 rf s. 18 och rf s. 19 nr 12). Uppgift att bevilja allmän rättshjälp ankom ju enligt rättshjälpslagen (RL), som trädde i kraft den 1 juli 1973, ursprungligen inte i något fall på domstol, och de ändringar i RL enligt vilka domstol numera har att pröva fråga ombeviljande av allmän rättshjälp i rättslig angelägenhet som är anhängig vid domstolen trädde i kraft först vid utgången av den period som översikten omfattar. — Ordet rättshjälp betecknar fortsättningsvis, där annat inte anges eller framgår av sammanhanget, allmän rättshjälp. Termen rättshjälpsavgift användes även för vad lagen före år 1980 benämnde kostnadsbidrag.

 

Omfattningen av rättshjälp, ersättningsgilla rättshjälpskostnader
    Under giltighetstiden av lagen om fri rättegång uppkom stundom spörsmål rörande lagens tillämpningsområde. Ett exempel erbjuder NJA 1973 s. 123, vari lagen ansågs tillämplig beträffande domvillobesvär i hovrätt. Någon direkt motsvarande problematik erbjuder RL knappast, men däremot kan spörsmål uppkomma om vilken omfattning den rättshjälp har som beviljats part. Rättshjälp som beviljats part i mål om äktenskapsskillnad ansågs i NJA 1974 s. 506 omfatta även ärende om återställande av försutten tid för fullföljd av talan mot underrättens dom i målet. Däremot ansågs i NJA 1976 s. 538 rättshjälp som beviljats part i mål om äktenskaplig börd inte omfatta även ansökan om resning i målet, och i NJA 1979 s. 99 ansågs rättshjälp som beviljats part i bördsmål inte omfatta även ärende om besvär över domvilla i målet. Det kan näppeligen antagas att målens beskaffenhet spelat någon roll, utan praxis synes närmast ge vid handen att man antagit en annan ordning gälla beträffande resning och domvillobesvär än beträffande återställande av försutten tid. En sådan skillnad mellan de olika extraordinära rättsmedlen kan synas förvånande. Det kan emellertid förtjäna framhållas, att part har mycket kort tid på sig för att ansöka om återställande av försutten tid — tre veckor från det att hans förfall upphörde — medan fristerna för anlitande avresning och domvillobesvär är mycket längre. Härtill kommer att en ansökan om återställande av försutten tid typiskt sett inte kan dra några större rättshjälpskostnader, medan motsatsen är väl tänkbar beträffande övriga extraordinära rättsmedel. Det finns därför större skäl att beträffande resning och domvillobesvär kräva ett särskilt beslut om utvidgning av rättshjälpen. — I detta sammanhang kan anmärkas, att en fråga om tillämpligheten av rätts-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 117skyddsförsäkring förelåg i SvJT 1973 rf. s. 76. I rättsskyddsförsäkring upptogsbland försäkringsvillkoren att försäkringen omfattade rättsskydd i fråga därtvist uppstått. Försäkringstagaren ansågs ej berättigad till rättsskydd enligt försäkringen i mål om äkta börd, vari bördstalan medgivits.
    I brottmål förekommer rörande ansvarstalan inte allmän rättshjälp. Vissa kostnader kan utgå av allmänna medel på grund av särskilt beslut om rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Hit hör dock inte biträdeskostnad; misstänkts behov av biträde för sitt försvar har förutsatts vara tillräckligt tillgodosett genom möjligheten att få offentlig försvarare. Mot den angivna bakgrunden uppkommer problemet, hur man skall bedöma biträdeskostnader för åtgärder som är gemensamma för ansvarstalan och talan om enskilt anspråk, vilket omfattas av beslut om allmän rättshjälp. Problemet ställdes på sin spets i NJA 1977s. 37. I mål om ansvar för vårdslöshet i trafik handlades tillika skadeståndsanspråk som en av de tilltalade såsom målsägande riktat mot med tilltalad. För skadeståndstvisten hade målsäganden beviljats rättshjälp och hade biträde förordnats för honom. Biträdet uppträdde i målet tillika såsom enskild försvarare för parten. Praktiskt taget alla kostnader för biträdet var gemensamma för ansvars- och skadeståndsfrågorna. Biträdet yrkade ersättning enligt RL för samtliga kostnader. I en sådan situation är principiellt tre olika lösningar tänkbara. Man kan så att säga lägga ansvarsfrågan i botten och ogilla yrkandet, eftersom från denna utgångspunkt inga kostnader hänför sig till rättshjälpen. Denna ståndpunkt intogs av en ledamot i HD. Två ledamöter intog den rakt motsatta ståndpunkten och fastställde ersättning enligt RL för samtliga kostnader. De två övriga ledamöterna, som dikterade HD:s avgörande, fördelade kostnaderna lika på ansvars- och skadeståndsfrågorna och fastställde följaktligen ersättning enligt RL till hälften av yrkat belopp. Skäl för de båda minoritetsståndpunkterna har utförligt utvecklats i fallet. Majoriteten har däremot inte motiverat sitt val av principlösning. Det är, såsom framgår av vad i målet uttalats från minoriteternas sida, många synpunkter som här finns att beakta. Tungt vägande finner jag emellertid — i likhet med JR Nordenson enligt en utveckling av hans mening i fallet — synpunkterna att lagen inte gör något undantag för åtgärd som har betydelse även för annan angelägenhet och att rättshjälpens avsedda funktion att garantera att parten kan utan ekonomiska hinder iakttaga sina intressen i den angelägenhet för vilken rättshjälp beviljats inte blir fullt tillfredsställande tillgodosedd om man gör något sådant undantag. — I rättsfallet uppkom också fråga om skyldighet för motpart att återgälda den kostnad som ansågs ersättningsgill enligt RL. Framställningen återkommer något senare härtill. I några rättsfall har förelegat spörsmål, huruvida viss åtgärd haft sådan anknytning till den angelägenhet som omfattades av rättshjälp att den borde anses utgöra ersättningsgill rättshjälpskostnad. Beträffande lagen om fri rättegång kan härtill anmärkas SvJT 1973 rf.s. 1, där fråga var huruvida ersättning enligt lagen borde utgå för visst arbete som utförts av ombud före ingivande av gemensam ansökan om hemskillnad m. m. — I NJA 1976 s. 280 har biträde enligt RL i äktenskapsskillnadsmål tillerkänts ersättning för arbete med upprättande av bodelningsavtal, då enligt vad biträdet uppgivit arbetet varit av betydelse för målet i övrigt och detta inte motsades av utredningen. — I NJA 1979 s. 103 hade biträde enligt RL begärt ersättning för arbete han nedlagt på förhandlingar med ett försäkringsbolag angående utnyttjande av en för hans huvudman meddelad rättsskyddsförsäkring. Arbetet, som haft till syfte att begränsa det ekonomiska

 

118 Lars Welamsonansvar för sina rättegångskostnader som huvudmannen hade med hänsyn till det för honom fastställda maximibeloppet av rättshjälpsavgift, ansågs inte ha varit av större omfattning än att det fick anses ha ingått i den angelägenhet för vilken rättshjälp beviljats. I målet var tillika fråga, om biträdet bort tillse att platsombud förordnades för att nedbringa kostnaderna för rättshjälpen. - I ärende angående återvinning efter tredskodom tillerkändes biträde enligt RL viss ersättning för arbete med inledande överläggningar med huvudmannen och förhandlingar med motparten även som för arbete som hänförde sig till enav motparten sedermera medgiven talan om nedsättning av kravet med visst belopp. Åtgärder som biträdet i övrigt vidtagit i ärendet ansågs ha skett utan fog och därför inte berättiga till ersättning. NJA 1977 s. 221.
    Rättshjälp omfattar inte den ersättningsskyldighet som parten kan komma att åläggas gentemot motparten, om han tappar målet. Rättshjälpens avsedda funktion är att garantera att partens ekonomi inte skall hindra honom att tillfredsställande utföra sin talan, men avsikten har inte varit att begränsa de ekonomiska konsekvenserna av att parten förlorar målet. Det kan sägas i viss mån ligga i linje härmed, att i NJA 1976 s. 375 konkurskostnad som konkurssökande borgenär ålagts ersätta enligt 188 § KL ansetts inte kunna bestridas av allmänna medel såsom rättshjälpskostnad. (Motsatt ståndpunkt intogs däremot i det nedan nämnda fallet SvJT 1978 rf. s. 33 av konkursdomaren, vars beslut i den delen ej överklagades.) Såsom motivering angav HD dock inte den nu anförda synpunkten. Kostnaden ansågs inte ersättningsgill "redan" av det skälet att den inte hänförde sig till prövningen av konkursansökningen och att beslutet om rättshjälp uttryckligen angivits omfatta endast konkursansökningsmålet. - A hade beviljats rättshjälp i angelägenhet rörande B:s försättande i konkurs, och C hade förordnats till biträde åt A. Sedan B försattsi konkurs, var C närvarande vid sammanträde vid vilket B avlade bouppteckningsed. Kostnaden för C:s inställelse vid edgången ansågs varken av konkursdomaren eller av hovrätten, dit C fullföljde talan, omfattad av beslutet om rättshjälp. Om A velat ha även andra åtgärder under konkursförfarandet än själva försättandet i konkurs omfattade av rättshjälpen, hade han enligt hovrätten haft att utverka beslut om utvidgning av rättshjälpen. SvJT 1978 rf.s. 33.
    Bland ersättningsgilla rättshjälpskostnader ingår kostnader för bevisning.Det förekommer inte sällan, att viss sådan kostnad betalas av biträdet enligt RL. Detta innebär emellertid inte att kostnaden kan ersättas biträdet såsom utlägg. Se härom NJA 1977 s. 337 och sedermera NJA 1980 s. 468. Vad särskilt gäller sakkunnig bevisning är det väsentligt att uppmärksamma, att då partunder rättegång själv anlitat sakkunnig - som alltså inte tillkallats av rätten— ersättning enligt RL inte kan utgå i vidare mån än enligt vittnesreglerna. Se härtill NJA 1976 s. 256. Det förhållandet, att kostnad för sakkunnigbevisning under vissa förhållanden inte kan ersättas såsom rättshjälpskostnad, utesluter emellertid inte att parten kan enligt vanliga rättegångskostnadsregler få kostnaden ersatt av motpart. Se härtill SvJT 1976 rf. s. 1. — Det förhållandet, att det stundom kan föreligga visst utrymme för tvivel, huruvida viss kostnad kan ersättas biträdet såsom utlägg eller skall ersättas parten såsom hans rättshjälpskostnad eller eventuellt kan ersättas endast av tappande motpart, kan medföra åtskilliga komplikationer på det processuella planet. Detta belysesredan av det ovan anmärkta fallet NJA 1977 s. 337 och än mer av NJA 1981 s.503.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 119    I 3 § lagen om blodundersökning m. m. vid utredning om faderskap stadgas, att den som efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande inställer sig för blodundersökning är berättigad till ersättning såsom för vittne, om han ej själv är part i målet, medan om parts kostnad skall gälla vad som är föreskrivet om rättegångskostnad. Vid tillämpning av denna bestämmelse har i NJA 1979 s. 258 moder, som var ställföreträdare för barn i faderskapsmål, ansetts vara att behandla som part. En konsekvens härav blev att, då barnet beviljats rättshjälp, moderns inställelsekostnad blev en rättshjälpskostnad för barnet och att ersättning av allmänna medel till modern för hennes inställelse i samband med blodundersökning inte kunde utgå för annat än resa och uppehälle, alltså inte för förlorad arbetsförtjänst (9 § 2 st. 4 RL).
    Beträffande spörsmål om ersättning för tidsspillan till biträde enligt RL eller offentlig försvarare, se NJA 1974 s. 486, 1975 C 97 och C 102, 1976 s. 213, 455, 640 och 699 samt 1979 s. 584 och 588. De problem som därvidlag uppkommit sammanhänger med konstruktionen av taxor som fastställts för vissa mål och som brukar läggas till grund för beräkningen av timersättning för arbete även utanför taxas egentliga tillämpningsområde. — Timkostnadsnormerna ändras ju tid efter annan med hänsyn till penningvärdets fall. Beträffande den tidpunkt till vilken timkostnadsnorm bör relateras har i NJA 1976 s. 554 i ett av HD fastställt hovrättsbeslut uttalats följande:
    "Ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen bör regelmässigt fastställas med hänsyn till det kostnadsläge, som råder då biträdet gör framställning om ersättning. Biträdet kompenseras härigenom för kostnadsstegringar under den tid då uppdraget fullgörs. Har emellertid biträdet innan uppdraget slutförts erhållit förskott på ersättningen har biträdet därmed kompenserats för kostnadsstegringar beträffande den del av den slutliga ersättningen som motsvarar förskottsbeloppet. Hovrätten finner därför att ersättningen, såvitt avser arbetet före framställningen om förskott, bör prövas med ledning av vid tiden för sistnämnda framställning gällande timkostnadsnorm."
    Det bör uppmärksammas, att förskottet uteslutande avsåg arbete som redan utförts vid tidpunkten för framställningen om förskott. För den händelse det skulle förekomma att förskott utges för arbete som vid framställningen om förskott ännu inte utförts, synes i enlighet med hovrättens princip uttalande inte heller beträffande detta arbete böra användas annan timkostnadsnorm än den vid tidpunkten för framställningen om förskott gällande. (Jfr SvJT 1978 rf. s. 34, anmärkt ovan under Rättegångskostnad, 18: 14 RB.)

 

Ordningen för framställning och prövning av anspråk på biträdesersättning enligt RL
    I princip gäller, att enligt grunderna för 18: 14 RB sådant anspråk för att vinna beaktande måste framställas före avslutande av handläggningen i den instans till vilken ersättningen hänför sig. Se härom senast NJA 1980 s. 60. Se även NJA 1974 C 377, NJA 1976 s. 306 och de rättsfall som anmärks i det följande. Av NJA 1979 s. 237 framgår, att i mål vari prövningstillstånd vägras i HD den senaste tidpunkt vid vilken handläggningen i den mening som avses i 18: 14 RB får anses avslutad är tidpunkten då beslutet utlämnas för expediering. Såsom framhållits i ett tillägg av referenten, saknades anledning att i fallet ta ställning till om möjligen redan dagen för beslutets fattande borde anses som slutpunkt för handläggningen (jfr NJA 1951 s. 732). Det förhållandet, att kostnadsräkning inte inkommit när målet är färdigt för avgörande, föranleder normalt inte att biträdet beredes tillfälle att inkomma med kost-

 

120 Lars Welamsonnadsräkning. Se härtill bl. a. SvJT 1977 rf. s. 38 och rf. s. 47 (I och II). Det har likväl förekommit, att ett först i högre rätt framställt anspråk på ersättning prövats och bifallits, när på grund av särskilda förhållanden den lägre rätten ansågs ha bort bereda biträdet tillfälle att inkomma med kostnadsräkning, se NJA 1977 C 154.
    Att märka är, att gottgörelse för sådant rutinmässigt efterarbete som undantagslöst är förknippat med uppdrag som biträde anses utgöra kostnad i underinstansen. Det går alltså inte att först i högre rätt begära ersättning för att ha talat om för parten hur det gick och gjort en normal genomgång av domen med honom. För den händelse parten begär att talan skall fullföljas och biträdet därför vidtar förberedande åtgärder för fullföljd men parten senare ångrar sig och avstår från att klaga, kan emellertid biträdet få ersättning för dessa åtgärder efter ansökan hos fullföljdsinstansen, se SvJT 1977 rf. s.23 och NJA 1977 s. 232.
    Efter en lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1974, kan ersättning enligt RL utgå även för tid före beslutet om rättshjälp — normalt för tid efter det att ansökan om rättshjälp ingivits men undantagsvis även för tid dessförinnan. Före den 1 jan. 1980, då beviljandet av rättshjälp i mål och ärenden vid domstol överflyttades till vederbörande domstol, kunde det därför inträffa att det vid den tidpunkt då ett mål var färdigt för avgörande ännu inte var klart huruvida rättshjälp skulle komma att beviljas av administrativ myndighet. Det har antagits, att biträdet i sådant fall likväl inte kunde vänta med framställande av ersättningsanspråk enligt RL utan måste framställa ett av bifall till ansökningen om rättshjälp villkorat sådant anspråk, se NJA 1979 s. 148. (Härmed måste rimligtvis anses jämförligt att, såsom skedde i NJA 1977 s. 337, biträdet efter det att ansökan om rättshjälp avslagits underrättade domstolen härom och om sin avsikt att överklaga beslutet samt efter samråd med rätten gav in sin kostnadsräkning utan angivande av att ersättningen yrkades enligt RL.) Om inte domstolen kunde låta med avgörandet anstå men rättshjälp beviljades efter avgörandet, kunde ett i lägre rätt framställt yrkande bifallas i högre rätt. Se härtill också NJA 1976 s. 518.
    När biträde enligt RL i kostnadsräkning angivit arten av och tidsåtgången för nedlagt arbete, har han ansetts äga vid klagan över beslut rörande fastställelse av ersättning lämna kompletterande uppgifter. NJA 1977 s. 116.
    Angående spörsmål om tillämpning av 18: 14 RB beträffande ersättning till biträde enligt RL åt gäldenär i mål om betalningsföreläggande, se SvJT 1976 rfs. 55 (nr 32), anmärkt nedan under IV, Fullföljdsrätt samt under VII, Lagsökning och betalningsföreläggande.

 

Ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader
    Spörsmål om ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader regleras i första hand av 31 § RL. Enligt detta lagrum skall därvidlag bestämmelse i lag om parts kostnad äga tillämpning (utom beträffande ränta) och skall motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådan kostnad åläggas att utge ersättning för rättshjälpskostnad. Under den nu aktuella perioden ifrågakom sådant åläggande endast gentemot statsverket; de numera gällande reglerna, enligt vilka ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader skall under vissa förutsättningar helt eller delvis fullgöras gentemot den som beviljats rättshjälpen, infördes först från ingången av år 1980.
    Här kan till en början anmärkas, att regleringen i 31 § RL ansetts inte

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 121kunna föranleda någon ersättningsskyldighet för medpart till den som har rättshjälp. I NJA 1975 s. 431 hade av två parter, som förde gemensam talan, den ene rättshjälp med biträde. Biträdet företrädde såsom rättegångsombud båda parterna. Medparten utan rättshjälp ålades inte betalningsskyldighet till statsverket för någon del av den ersättning som enligt rättshjälpslagen utgått till biträdet, detta oaktat sådan betalningsskyldighet inte kunnat åläggas motpart. Att medpart till den som har rättshjälp sålunda — till den del biträdesersättningen överstiger maximibeloppet för den sistnämndes rättshjälpsavgift — får processa gratis på statsverkets bekostnad är enligt min mening en sakligt otillfredsställande ståndpunkt. Såvitt gällde lagen om fri rättegång har jag tidigare ansett att man inte heller de lege lata skulle behöva acceptera motsvarande ståndpunkt. Såsom jag utvecklat i ett särskilt yttrande i förevarande rättsfall har emellertid rättshjälpslagen givits en sådan utformning, att ståndpunkten får accepteras. I anslutning därtill uttryckte jag i yttrandet en förhoppning att den då aviserade översynen av rättshjälpslagen skulle leda till en från saklig synpunkt mera tillfredsställande reglering på denna punkt. Det synes nu endast vara att konstatera att denna förhoppning åtminstone hittills kommit på skam.
    Som framgår av JR Nordensons utveckling av sin mening i NJA 1977 s. 37 har den problematik som hänför sig till medparter visa beröringspunkter med den som uppkommer beträffande biträdeskostnader för åtgärder som är gemensamma för ansvarstalan och talan om enskilt anspråk. Enligt vad som tidigare anförts ansågs i sistnämnda rättsfall hälften av kostnaderna för sådana åtgärder böra ersättas biträdet som rättshjälpskostnader. Då inte ens denna hälft befanns hänföra sig till enbart det enskilda anspråket, ansågs den därvidlag tappande motparten inte kunna åläggas återbetalningsskyldighet för någon del av biträdeskostnaden.
    Till de i förhållandet parter emellan gällande kostnadsbestämmelser som man enligt 31 § RL har att tillämpa i frågor om motparts betalningsskyldighet för rättshjälpskostnad hör bestämmelsen i 18:5 st 3 RB, som föreskriveratt vid förlikning vardera parten skall bära sin kostnad om annat inte avtalats. Redan i SvJT 1953 s. 696 f har jag pekat på att kopplingen mellan sistnämnda bestämmelse och rättshjälpen (den fria rättegången) är bekymmersam genom att den ger parter faktiska möjligheter att i samförstånd disponera över statsverkets pengar. Bekymren illustreras av åtskilliga rättsfall under den nu aktuella perioden. I tre fall, SvJT 1973 rf s. 75, NJA 1976 s. 259 och NJA 1977 C 22, där parterna träffat en såsom förlikning betecknad uppgörelse vilken i saken innebar att den part som inte hade rättshjälp helt avstod från sitt anspråk, har man sålunda ansett sig inte kunna ålägga denna part någon betalningsskyldighet till statsverket för rättshjälpskostnad. Med avseende på rättegångskostnaderna hade parterna i samtliga fall avtalat att vardera parten skulle stå sina rättegångskostnader. I 1973 års fall synes emellertid parten med fri rättegång inte ha betalat några egna rättegångskostnader; vad det för hans del därvidlag rörde sig om torde ha varit endast den i praktiken normalt mycket ringa risken att i efterhand åläggas återbetala statsverket dess kostnad för den fria rättegången om hans ekonomiska förhållanden förbättrades. I 1977 års fall hade parten med rättshjälp såsom egen rättgångskostnad tillerkänts 150 kr av motparten (en kostnad som får antagas av en eller annan anledning inte ha varit ersättningsgill som rättshjälpskostnad), som han alltså avstod från. Om maximibeloppet av hans rättshjälpsavgift upplyser notisen

 

122 Lars Welamsonintet. I 1976 års fall var maximibeloppet 60 kr, och det var möjligheten att få detta belopp ersatt, om han slutligen vann målet, som utgjorde eftergiften på den parts sida som hade rättshjälp. En ledamot i HD fann detta vara en för obetydlig eftergift för att kunna beaktas; enligt hans mening borde man tillämpa den särskilda regeln om kostnadsansvaret vid förlikning endast isådana fall då förlikningen innefattar icke helt obetydliga eftergifter från parterna på ömse sidor. (Jfr SvJT 1976 rf s. 9, där hovrätten framhöll att förlikningsavtalet fick anses ha inneburit eftergifter i saken å ömse sidor.) Reservantens ståndpunkt har åtskilligt för sig. En viss osäkerhet i tillämpningen måste emellertid följa av en ståndpunkt enligt vilken storleken av eftergifter tillmäts betydelse.
    Det kan knappast sägas helt klart framgå av HD:s avgörande i vare sig 1976 eller 1977 års fall, om man fäst vikt vid att uppgörelsen mellan parterna överhuvud innefattade en eftergift från parten med rättshjälp, nämligen beträffande ett obetydigt kostnadsbelopp för egen del. HD har endast konstaterat att parterna förlikts, och det är kanske inte uteslutet att man inte skulle ha ansett uppgörelsen utgöra en förlikning i lagens mening, om den på ena sidan inte inneburit någon som helst eftergift. Troligen skulle emellertid HD ha åberopat den obetydliga eftergiften från parten, om man ansett denna väsentlig. Utifrån detta antagande kan man fråga sig, om part skall befrias från att betala motpartens rättshjälpskostnader också om han medger dennes yrkande, åtminstone om medgivandet lämnas efter förlikningsförhandlingar. I NJA 1980 s. 68 har HD emellertid, naturligt nog, besvarat frågan nekande.
    För fall, där makar efter gemensam ansökan vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad och ena maken men inte den andra har åtnjutit rättshjälp, innehåller RL en specialreglering. Den gick ursprungligen ut på att andra maken skulle åläggasbetala statsverket hälften av rättshjälpskostnaderna, om det inte befanns obilligt. I rättsfallet NJA 1978 s. 297 intog HD ståndpunkten, att man vid tillämpning av denna reglering inte endast hade att välja mellan halva kostnaden eller ingen ersättning alls utan att återbetalningsskyldigheten kunde nedsättas till ett med hänsyn till billigheten jämkat belopp, varvid enligt HD som en naturlig måttstock för jämkningen framstod det maximibelopp som skulle ha fastställts för makens rättshjälpsavgift om rättshjälp hade beviljats även honom. (Jfr SvJT 1974 rf s. 38.) Lagen har sedermera ändrats så, att numera av lagtexten tydligt framgår att hänsyn skall tagas till hur maximibeloppet för andra makens rättshjälpsavgift skulle ha bestämts om också denne haft rättshjälp.
    Även om det tänkta maximibeloppet skulle medge tillämpning av huvudregeln om återbetalning av halva kostnaden, skall enligt lagtexten ersättningsskyldighet ej åläggas om det med hänsyn till omständigheterna är obilligt. En omständighet, som därvidlag kan tänkas påverka bedömningen, är att maken haft egna kostnader i saken. Att make utan rättshjälp anlitat eget ombud, vars medverkan endast bestått i rådgivning enligt 46 § RL (för en kostnad av 60kr) ansågs emellertid i NJA 1979 s. 101 inte föranleda frångående av huvudregeln.
    Det har nyss nämnts att lagen ändrats så att det numera direkt av lagtexten framgår att man, såvitt gäller hänsynstagande till andra makens ekonomi, inte bara har att välja mellan halva kostnaden eller ingen ersättningsskyldighet alls. Någon motsvarande ändring har inte gjorts beträffande andra omständigheter av betydelse för ersättningsfrågan. Rimligtvis borde man emel-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 123lertid även på grund av exempelvis att maken haft egna kostnader kunna jämka ersättningsskyldigheten till ett belopp mellan halva kostnaden och noll.
    Reglerna om möjlighet att vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad ålägga make som inte haft rättshjälp ersättningsskyldighet intill halva kostnaden för andra makens rättshjälp gäller efter orden endast det fall att makarna vinner äktenskapsskillnad. Skulle en gemensam ansökan inte resultera i äktenskapsskillnad därför att det är fråga om fall där betänketid skall löpa och frågan om äktenskapsskillnad förfaller på grund av att särskilt yrkande därom inte framställs inom tid som föreskrivs i 11: 3 GB, kan sålunda enligt lagtexten ingen ersättningsskyldighet till statsverket ifrågakomma (jfr 15:12 GB). OmRL därvidlag ges en tillämpning i överensstämmelse med avfattningen — en tillämpning som dock sakligt sett knappast är invändningsfri åtminstone fördet fall att en betalningsskyldighet för maken utan rättshjälp inte skulle påverka vad maken med rättshjälp får bestrida med sin rättshjälpsavgift (jfr härtill 31 § 4 st RL) — utgör det uppenbarligen ett avgörande sakskäl till att, såsom hovrätten fann i SvJT 1974 rf s. 52 (nr 29), fråga om ersättning tillstatsverket för rättshjälpskostnad vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad inte får prövas redan i samband med att rätten beslutar om betänketid och fastställer ersättning till biträde för dittills utfört arbete utan skall prövas först då målet avgörs.
    I SvJT 1969 s. 944 har jag refererat och något kommenterat rättsfallet NJA 1965 s. 171 vari HD — i överensstämmelse med vad som i kommentaren till RB av Gärde m. fl. antagits skola ske — i samband med avgörande beträffande fullföljd talan mot mellandom fattat beslut rörande kostnaden för den fullföljda talan. Den i rättsfallet intagna ståndpunkten, som synes förutsätta att part vid det slutliga avgörandet kan berättigas återfå eller befrias från den ersättning som han i samband med mellandomen förpliktats utge till motparten, föranleder emellertid särskilda komplikationer om det i samband med mellandomen skulle bli aktuellt att ålägga part ersättningsskyldighet tillstatsverket i anledning av rättshjälp åt motparten. HD synes också i 1965 årsfall ha lämnat öppet hur en sådan situation skall bedömas. I NJA 1977 s. 743 har HD fått anledning ta ställning till detta spörsmål och därvid funnit att frågan om skyldighet för part att till statsverket återbetala kostnaden för rättshjälp åt motparten i högre rätt i den av mellandomen omfattade delen av målet skall prövas av lägre rätt efter målets upptagande där. Skälen för denna ståndpunkt synes inte lika starka i fall, där enligt den sedermera genomförda lagändringen motpartens ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnad skulle vara att helt fullgöra gentemot motparten. För att inte regelsystemet skall bli alltför komplicerat synes det emellertid önskvärt att man i förevarande hänseende behandlar åtminstone samtliga frågor om ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnad på samma sätt. Alldeles uteslutet är kanske inte heller att man mot bakgrunden av 1977 års fall kan med hänsyn till önskemålet om någorlunda enkla regler finna sig ha anledning att överge ståndpunkten från 1965 års fall; den möjlighet att övervältra kostnadsansvaret enligt en lagakraftvunnen mellandom som 1965 års avgörande synes förutsätta är ju också i och för sig säregen.
    Enligt lagen om fri rättegång var frågan, huruvida motpart skulle förpliktas återgälda kostnad för den fria rättegången, principiellt alltid av viss betydelse för parten med fri rättegång, eftersom han, om hans ekonomi förbättrades, kunde i efterhand förpliktas återbetala kostnad för den fria rättegången, dock

 

124 Lars Welamsonmed undantag för kostnad som annan ålagts att betala och som kunnat uttagas av denne. Härav följde, att om motparts talan om befrielse från återbetalningsskyldighet bifölls, parten med fri rättegång var att därvidlag i kostnadshänseende behandla som tappande part (se t. ex. NJA 1973 s. 623, ovan s. 111). Enligt RL har däremot frågan om tappande parts betalningsskyldighet för motparts rättshjälpskostnad ofta alls ingen betydelse för den sistnämnda parten. Hur härmed förhåller sig beror på storleken av maximibeloppet för hans rättshjälpsavgift. Enligt RL i dess ursprungliga lydelse fastställdes detta belopp visserligen av annan myndighet än domstol och kunde i och för sig jämkas uppåt också efter det att målet slutligt avgjorts, dock inte efter det att rättshjälpsärendet avslutats. Denna möjlighet till jämkning efter det slutliga avgörandet kunde emellertid ofta betraktas som enbart teoretisk. Det synes därför inte förvånande, att i ett fall, där både A och B hade rättshjälp och A i HD vann befrielse från skyldighet att ersätta statsverket B:s rättshjälpskostnad i hovrätten, HD fann att B inte borde förpliktas ersätta statsverket kostnaderna för A:s rättshjälp i HD, enär maximibeloppet för B:srättshjälp var 0 kr och frågan därför inte rörde hennes rätt. NJA 1979 s. 567. (Motsatt ståndpunkt intogs i NJA 1977 s. 704, där emellertid ingenting framgår om maximibeloppet för rättshjälpsavgift. Hur 1979 och 1977 års fall förhåller sig till varandra synes överhuvud ovisst; i referatet av 1979 års fall finns ingen hänvisning till 1977 års.) Enligt de sedan ingången av år 1980 gällande bestämmelserna är det, som redan nämnts, domstolen som när den avgör målet har att fastställa parts rättshjälpsavgift, eventuellt efter jämkning av tidigare beslut om maximibelopp. Det står därmed vid måls slutliga avgörande i HD alltid klart, huruvida motparts befrielse från ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnad har någon betydelse för parten med rättshjälp. Där befrielsen saknar sådan betydelse bör denne givetvis inte kunna åläggas något kostnadsansvar som tappande part i den delen. Om frågan aktualiseras i hovrätt är det visserligen tänkbart att HD skulle senare höja maximibeloppet, men från denna eventualitet bör hovrätten i linje med 1979 års rättsfall kunna bortse.
    Se beträffande rättshjälp vidare nedan under Fullföljdsrätt.

 

B. Rättegången i brottmål

 

Domstols behörighet
SvJT 1978 rf s. 54 (nr 31) gäller forum för åtal mot ställföreträdare för aktiebolag för underlåtenhet att inbetala belopp som innehållits genom skatteavdrag å anställdas löner. Talan i målet väcktes vid domstolen i den ort där styrelsen hade sitt säte; bolaget drev dock ingen rörelse på den orten. Tingsrätten avvisade åtalet, eftersom ingenting framkommit som gav vid handen att brottet förövats inom domkretsen och det inte heller eljest förelåg någon omständighet som kunde göra tingsrätten behörig. Hovrätten, dit åklagaren överklagade avvisningsbeslutet, uttalade att det inte låter sig säga att skattebetalning skolat ske på bestämd ort, men att det, när ett underlåtenhetsbrott har anknytning till ett aktiebolags rörelse, är berättigat att antaga att brottet förövats på den ort där bolagets styrelse har sitt säte. Med stöd av stadgandet i 19:1 st 2 RB, enligt vilket, när det är ovisst var brott förövats, åtal får upptagas av rätten i den ort där det kan antagas ha skett, fann hovrätten därför att tingsrätten varit behörig.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 125    Om tillämpning av 19:3 st 2 RB handlar SvJT 1977 rf s. 28. Två personer åtalades för att de var för sig, på olika orter och vid skilda tidpunkter, förövat otukt med minderårig. På grund av arten av de brott för vilka de åtalade misstänktes och då dessa riktade sig mot samma målsägande samt påstods ha ägt rum inom kort tid och under likartade omständigheter, ansågs brotten ha sådant samband med varandra att båda åtalen kunnat jämlikt nämnda lagrum upptagas vid domstolen i den ort där det ena brottet förövats. Tingsrätten, vars åsikt synes ha delats av två reservanter i hovrätten, fann däremot sådant samband mellan brotten som avses i 19:3 st 2 RB förutsätta, att grunderna för åtalen delvis sammanfaller.
    Angående bl. a. forum i brottmål se vidare NJA 1975 s. 585, anmärkt nedan under Identitetsspörsmål, Tryckfrihetsmål.

 

Nedläggande av åtal
Bestämmelserna i 20:9 st 2 RB om nedläggande av åtal gäller efter orden endast det fall att nedläggandet sker på den grund att tillräckliga skäl att den misstänkte är skyldig till brottet inte föreligger. Enligt kommentaren till RB av Gärde m.fl. (s. 249) gäller vad som i lagrummet föreskrivits om frikännande dom naturligen endast om nedläggandet skett på den däri angivna grunden (jfr SOU 1938:44 s. 263). Med att den misstänkte ej är skyldig till brottet måste emellertid i förevarande hänseende rimligtvis jämställas, att den åtalade gärningen inte är brottslig (jfr Ekelöf, Rättegång II s. 134); i sådant fall har också grunderna för lagrummet tillämpats i SvJT 1978 rf s. 16.

 

Målsägande, angivelse
Scientologykyrkan i Sverige väckte skadeståndstalan mot tidnings ansvarige utgivare på den grund att en artikel i tidningen innefattade hets mot folkgrupp. Målsägandetalan ansågs inte vara möjlig vid sådant brott, och scientologykyrkans talan avvisades därför. NJA 1978 s. 3. (Sedermera gjord ansökan om resning på den grund att avgörandet skulle uppenbart strida mot lag har i NJA 1978 C370 lämnats utan bifall.) — En person hade åtalats för att ha genom rån frånhänt en annan vissa kontorsmaskiner. Sedan tingsrätten funnit tillgrepp av maskinerna ej styrkt, fullföljdes talan av den sistnämnde. I hovrätten upplystes att han hyrt maskinerna av ett bolag. Hovrätten fann emellertid att han genom sitt innehav av dem berörts av ifrågavarande gärning på sådant sätt att han fick anses ha ställning av målsägande. SvJT1976 rf s. 33 (nr 14). — En mobilkran, som jämte personal för vissa arbeten ställts till A:s förfogande av ett transportbolag, välte på grund av överbelastning. Transportbolaget ansågs inte äga såsom målsägande föra talan mot A om ansvar på grund av brott mot arbetarskyddskungörelsen. NJA 1974 s. 392.
    Målsägande angav till åtal intrång i upphovsrätt, avseende olovliga framföranden av musikaliska verk under viss tid. Åtal väcktes emellertid även ifråga om framförande under viss senare tidsperiod. Medan målet, efter fullföljd, var anhängigt i HD förklarade målsäganden i skrift till åklagaren att åtalsangivelsen även omfattade den senare tidsperioden. Då vid denna tidpunkt preskription inträtt för de med skriften avsedda brotten, avvisades åtalet i denna del. NJA 1976 s. 43.

 

126 Lars WelamsonOffentlig försvarare
Några rättsfall belyser rekvisitet i 21:3 st 2 RB för förordnande av offentlig försvarare, att den misstänktes rätt inte kan tillfredsställande tillvaratagas utan biträde. I yttrande till HD, återgivet i NJA 1974 s. 522, har RÅ givit uttryck åt principståndpunkten, att offentlig försvarare bör förordnas i mål där fängelse kan komma i fråga och den tilltalade begär det. Fastän HD inte gjort något motsvarande principuttalande synes flera avgöranden kunna uppfattas som uttryck för samma principinställning. I NJA 1974 s. 522 (I och II) biföll sålunda HD begäran om förordnande av offentlig försvarare med motivering endast, i det första fallet att den tilltalade för olaga vapeninnehav dömts att böta 50 dagsböter å 30 kr och att åklagaren fullföljt talan med yrkande att påföljden skulle bestämmas till fängelse och i det andra fallet att den tilltalade, sedan han av tingsrätt dömts för olovlig körning till fängelse en månad, fullföljt talan med yrkande om straffnedsättning.
    Lagtexten ger ingen anvisning om att den misstänktes egen önskan skall tillmätas någon betydelse i frågan om förordnande av förvarare (bortsett från fall där den misstänkte är anhållen eller häktad). Rimligtvis måste emellertid den misstänktes egen inställning i någon mån kunna — i båda riktningarna —påverka frågan om behovet av försvarare. I NJA 1974 s. 687, där tilltalad som ej fyllt 21 år hade dömts till en månads fängelse för lydnadsbrott, fann HD uppenbart att offentlig försvarare inte, såsom skett, borde ha förordnats. HD åberopade därvidlag, att den tilltalade under förundersökningen erkänt gärningen, att någon tveksamhet beträffande denna eller brottets rubricering inte kunde anses ha förelegat samt att den tilltalade ansett sig inte vara i behov av försvarare. Jämväl hänsyn till den tilltalades ålder åberopades av HD. Som konsekvens av bedömandet av försvararfrågan fann HD att den tilltalade borde befrias från honom av de lägre instanserna ålagd skyldighet att återgälda försvararkostnaden.
    Belysande för faktorer som kan påverka försvararfrågan i mål där frihetsberövande påföljd inte är aktuell, är NJA 1978 s. 449. Tingsrätt hade mot tilltalads nekande dömt honom för ohörsamhet mot ordningsvakt att böta 15 dagsböter å 40 kr. Både den tilltalade och åklagaren fullföljde talan, den förre med yrkande om frikännande och den senare med yrkande att bötesstraffet skulle sättas avsevärt högre. Åklagaren åberopade som muntlig bevisning i hovrätten förnyat förhör med en polisman till styrkande av omständigheterna vid den åtalade gärningen. Den tilltalade, vars begäran om offentlig försvarare avslogs av hovrätten, överklagade beslutet härom och anförde dels att han saknade juridisk utbildning och därför inte ansåg sig kunna föra sin talan själv dels att åklagaren yrkat straffskärpning. HD fann, under åberopande av de förhållanden som nu anmärkts, att den tilltalades begäran om offentlig försvarare skulle bifallas.
    I mål om ansvar för vårdslöshet i trafik enligt 1 § 1 st. trafikbrottslagen förordnas vanligen inte offentlig försvarare. Särskilda omständigheter kan emellertid föranleda att sådan förordnas. Ett exempel utgör NJA 1977 s. 741, där den påstådda ovarsamheten hänförde sig till en renskötares framdrivande av en renhjord. Också i detta mål framhöll HD att åklagaren åberopat muntlig bevisning i hovrätten. Vidare framhölls att det fanns anledning antaga att, såsom den tilltalade påstod, saken hade betydelse inte bara för honom själv i hans yrke som renskötare utan också för renskötseln i allmänhet.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 127    Beträffande rekvisitet för förordnande av offentlig försvarare att "den misstänkte ej utsett försvarare" märks rättsfallet NJA 1975 s. 332. Sedan tingsrätt i mål om ansvar för bedrägeri förordnat offentlig försvarare för den tilltalade, utsåg denne före målets avgörande i tingsrätten själv annan advokat till försvarare. I samband därmed entledigades den offentlige försvararen. Den nye försvararen biträdde den tilltalade vid huvudförhandlingen i tingsrätten och vid avgivande av vadeinlaga till hovrätten. På en därefter av den tilltalade gjord framställning blev — efter det att framställningen avslagits i hovrätten och den tilltalade fullföljt talan mot beslutet — den av den tilltalade utsedde försvararen av HD förordnad till offentlig försvarare. Avgörandet kan sägas innebära att man mot bakgrunden av en ursprungligen restriktiv praxis som emellertid efter hand uppmjukats (jfr NJA 1971 s. 76 och där angivna rättsfall samt Ekelöf, Rättegång II s. 87 f och i Scandinavian Studies in Law 1958 s.102 f.) nu nått fram till ståndpunkten, att det ifrågavarande rekvisitet i princip inte skall tilläggas annan betydelse än att offentlig försvarare inte skall förordnas vid sidan av annan person som den misstänkte utsett till försvarare.Rättsfallet ger emellertid också vid handen, att fältet inte får lämnas fritt förden tilltalade att, genom utseende av privat försvarare och i samband därmedentledigande av annan som förordnats till offentlig försvarare samt därefter begäran om utseende av den private försvararen till offentlig försvarare, kringgå reglerna om byte av offentlig försvarare. I det föreliggande fallet fann HD det förhållandet, att den private försvararen biträtt den tilltalade i sådan egenskap under avsevärd tid efter entledigandet av den offentlige försvararen, föranleda att det varken kunde anses föreligga hinder mot det begärda förordnandet eller att detta borde göras beroende av en prövning, huruvida vid tiden för entledigandet sakliga skäl förelegat för ett byte av offentlig försvarare.
    Genom ändring av 21:5 RB infördes från den 1 juli 1973 möjlighet att till offentlig försvarare utse annan än advokat. Förordnande av annan förutsätter dock särskilda skäl. I det ovan anmärkta fallet NJA 1977 s. 741 ansågs sakens beskaffenhet utgöra särskilt skäl att till offentlig försvarare förordna juriskandidat, knuten till Svenska Samernas Riksförbund. — I NJA 1976 s. 312, där den tilltalade yrkade att viss person som inte var advokat måtte förordnas till försvarare för honom, åberopades till stöd för yrkandet — förutom den föreslagnes meriter — väsentligen att den tilltalade önskade denne person som försvarare. HD, som bl. a. framhöll att brottmålet varken var omfattande eller särskilt svårt, fann särskilda skäl för förordnande av den föreslagne inte föreligga. Beträffande den tilltalades önskan uttalade HD, att stadgandet i 21:5 st. 2 RB — enligt vilket, om den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon som är behörig därtill, denne skall förordnas om inte särskilda skäl föranleder annat — är så att förstå att den misstänktes önskemål blir av betydelse först vid val mellan personer som enligt första stycket av samma lagrum i det enskilda fallet kan komma i fråga. — Angående spörsmål, huruvida särskilda skäl förelåg att till offentlig försvarare förordna annan än advokat, se även NJA 1976 s. 520.
    Bland särskilda skäl, som kan föranleda att en av den misstänkte föreslagen advokat inte förordnas till offentlig försvarare, nämner 21:5 st. 2 RB, att den föreslagnes anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader. I SvJT 1978 rf s. 58 anslöt sig hovrätten till uttalanden av domstolsverket och advokatsamfundet, enligt vilka det ifrågavarande uttrycket måste tolkas så att man inte enbart

 

128 Lars Welamsonhar att se till hur stor merkostnaden blir utan får ställa den i relation till de totala kostnaderna i målet. (En och samma merkostnad kan alltså enligt denna ståndpunkt vara utslagsgivande i ett mål som i och för sig drar tämligen ringa kostnader men lämnas utan beaktande i ett mera kostnadskrävande mål.) Hovrätten uttalade också, att vid bedömning av merkostnadens skälighet hänsyn i första hand bör tas till sakens beskaffenhet och betydelsen för den tilltalade av att erhålla just den av honom begärde försvararen.
    Beträffande omfattningen av offentlig försvarares uppdrag är det klart att försvararen inte i denna egenskap kan biträda den tilltalade i fråga om enskilt anspråk, låt vara att åtgärder för försvaret i ansvarsfrågan berättigar honom till ersättning fullt ut av allmänna medel oavsett att åtgärderna må ha haft betydelse även för talan om enskilt anspråk. (Jfr däremot beträffande ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen NJA 1977 s. 37, berört ovan under IIA, Rättshjälp.) Offentlig försvarare kan sålunda inte såsom sådan biträda den tilltalade med fullföljd av talan enbart i fråga om enskilt anspråk. Såsom sådant anspråk är att betrakta även anspråk på ersättning enligt 77 a §uppbördslagen. (Jfr ovan under II A, Förlikning.) I SvJT 1973 rf s. 29 (nr 21) hade tilltalad av underrätt dömts för brott mot uppbördslagen och förpliktats utge ersättning jämlikt 77 a § denna lag, varjämte han förpliktats återgälda statsverket kostnaden för offentlig försvarare. Med biträde av försvararen fullföljdes talan beträffande ersättningsskyldigheten och rättegångskostnaderna. Med hänsyn till att ansvarsdelen vunnit laga kraft och förordnandet som offentlig försvarare ej längre kunde anses omfatta annat än återbetalningsskyldigheten för rättegångskostnader, tillerkändes försvararen i hovrätten ersättning endast för biträde i rättegångskostnadsdelen. Mot ställningstagandet med avseende på klagan i rättegångskostnadsdelen strider SvJT 1973 rfs. 65, där offentlig försvarare ansågs inte kunna i sådan egenskap biträda den tilltalade i högre rätt endast beträffande rättegångskostnad. (Jfr hänvisningar under referatrubriken.) Se angående rättsfallet även nedan under Rättegångskostnad.
    I NJA 1975 s. 28 har antagits, att förordnande som offentlig försvarare lagligen inte kan vare sig meddelas i eller omfatta biträde i ärende om återställande av försutten tid. Skäl för detta ställningstagande har jag, som referent i fallet, utvecklat i ett särskilt yttrande. (Beträffande biträde enligt rätthjälpslagen, se däremot NJA 1974 s. 506, ovan under II A, Rättshjälp.)
    Offentlig försvarare är inte i denna egenskap behörig att fullfölja talan utan måste härför ha fullmakt från den tilltalade. Detta utesluter inte att en försvarare utan fullmakt kan företa fullföljdsåtgärder för den tilltalade. Avvisning ifrågakommer endast om försvararen efter föreläggande därom inte kan förete fullmakt; en i efterhand utfärdad sådan skall anses omfatta tidigare åtgärder av ombudet. Mot bakgrunden av dessa regler har i ett par fall uppkommit spörsmål, huruvida offentlig försvarare, som för den tilltalade fullföljt talan utan uppdrag och utan fullmakt, borde anses berättigad till ersättning för fullföljdsåtgärderna. I NJA 1979 s. 251 lyckades den offentlige försvararen inte inom förelagd tid anskaffa någon fullmakt — den tilltalade hade av allt att döma lämnat landet och hade inte uppgivit någon adress —och den fullföljda talan blev avvisad. Med hänsyn till utgången av målet i hovrätten, där den tilltalade dömts till fängelse och förvisning, och till omständigheterna i övrigt, särskilt vad som framkommit om dennes anknytning till Sverige, fann HD emellertid att försvararen haft anledning räkna med att

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 129den tilltalade önskade överklaga hovrättsdomen och skulle lämna honom uppdrag och fullmakt att göra detta så snart de kom i förbindelse med varandra samt att försvararen därför haft fog för sin åtgärd att i den tilltalades intresse fullfölja talan på sätt som skett. Försvararen ansågs därför berättigad att av allmänna medel få ersättning för sitt arbete med fullföljden. I ett tidigare rättsfall, NJA 1973 s. 385, blev bedömandet det motsatta, men någon principskillnad mellan fallen kan inte anses föreligga. I det sistnämnda fallet gällde fullföljden ett häktningsbeslut, beträffande vilket ju ingen fatalietid gäller, och omständigheterna bedömdes ha varit sådana att fog saknats för antagande att prövningen av besvärstalan skulle påskyndas genom att besvären anfördes redan innan fullmakt förelåg. (Det kan anmärkas, att fullmakt utfärdades men att besvärstalan återkallades samtidigt med ingivande av fullmakten, då det stod klart att huvudförhandling i målet skulle äga rum påföljande dag.)
    NJA 1977 s. 577 angår spörsmål om offentlig försvarares rätt till ersättning för annat arbete i den misstänktes intresse än sådant som har direkt samband med förberedandet och utförandet av den misstänktes talan. I ett yttrande i målet har styrelsen för Sveriges Advokatsamfund härvidlag anfört principiella synpunkter, till vilka HD anslutit sig. I yttrandet har bl. a. anförts, att det visserligen i princip inte ingår i en offentlig försvarares uppgift att ta till vara klientens rättsliga, ekonomiska eller personliga intressen i andra avseenden än som rör brottmålsprocessen, men att detta inte innebär att försvararen kan lämna alla sådana frågor därhän; denne måste, särskilt när klienten är berövad friheten, ge klienten råd och upplysningar, kanske inte i detalj om varje särskild sak men om vad som kan göras för att klientens intressen skall bli tillvaratagna. Domstolarnas arvodesbedömning borde enligt styrelsen i det förevarande hänseendet präglas av generositet.
    I NJA 1979 C 262 tillerkändes offentlig försvarare begärd ersättning för ett tämligen omfattande arbete i hovrätten med avseende på rättsfrågan i ett mål om tillåtande av olovlig körning, i vilket den tilltalade — som var ensam klagande i hovrätten — av tingsrätten dömts till 15 dagsböter å 10 kr.Beträffande motiveringen förelåg skilda meningar i HD. Två reservanter åberopade sålunda till skillnad från majoriteten, att utgången i målet —såsom försvararen närmare utvecklat i hovrätten — kunde väntas bli av stor betydelse för den tilltalade utöver straffet, nämligen med avseende på hans möjlighet att få ersättning på grund av vagnskadeförsäkring. Trots att avgörandet inte refererats har det enligt min mening ett inte obetydligt intresse för principfrågan, huruvida den omständigheten att ett brottmål rör en tämligen bagatellartad förseelse skall kunna föranleda att den tilltalade inte får det försvar i rättsfrågan som denna frågas beskaffenhet i och för sig kan anses påkalla.
    En häktad blev efter häktningsförhandling i Malmö överförd till häkte i Helsingborg. Hans offentlige försvarare, en i Malmö verksam advokat, besökte honom i Helsingborg för att förbereda talan mot häktningsbeslutet. I NJA 1975 s. 555 förelåg fråga om försvararens rätt till ersättning i anledning av besöket. — I NJA 1976 s. 355 uppkom fråga, huruvida offentlig försvarare kunde anses ha genom underlåtenhet att i vadeinlaga fullständigt ange grunderna för den tilltalades inställning föranlett att huvudförhandling måst inställas och därför den av försvararen begärda ersättningen borde nedsättas. —SvJT 1976 rf s. 12 gäller fråga om ersättning, på grund av uppdrag som

 

9-23-162. Sv Juristtidning

 

130 Lars Welamsonoffentlig fösvarare, åt advokat som frånträtt uppdraget för att kunna ägna sig åt enskilt uppdrag.
    Advokat medverkade i ett mål som offentlig försvarare och i ett annat mål samma dag vid samma domstol som enskild försvarare. Advokatens resekostnader och andra för målen gemensamma kostnader ansågs böra fördelas lika på de båda målen, eftersom särskilda skäl som föranledde annat ej förelåg. NJA 1979 s. 646.
    I NJA 1976 s. 114 refereras ett fall rörande ersättning till offentlig försvarare under rubriken "Fråga i visst fall om fastställande av ersättning till offentlig försvarare för utfört arbete, då ersättningen funnits böra bestämmas med avvikelse från den för mål av ifrågavarande art jämlikt 21 kap. 10 § RB fastställda taxan." Det kan ifrågasättas att rubriken är helt adekvat, ty problemet i rättsfallet var i första hand huruvida avvikelse från taxan borde ske eller inte. Bedömandet härav berodde av om målet kunde anses ha krävt avsevärt mera arbete än normalt. Denna fråga var i sin tur avhängig av om visst av försvararen utfört arbete rörande del av målet, vari åtalet nedlades, borde ersättas eller såsom opåkallat lämnas utan ersättning. Arbetet hänförde sig till en invändning som den misstänkte framfört redan under förundersökningen. Enligt yttrande av RÅ i fallet var denna invändning av det slag att åklagaren ej kunnat förvänta fällande dom i den delen utan kompletterande utredning, och det hade enligt RÅ ankommit på åklagaren att ombesörja den utredningen. RA:s ståndpunkt var sålunda, att blotta invändningen varit från försvarets synpunkt tillräcklig men att försvararen, om han ansåg att invändningen måste underbyggas, borde ha framställt en begäran om kompletterande utredning till åklagaren antingen innan målet företogs till huvudförhandling eller under huvudförhandlingen. HD fann omständigheterna inte ge grund för annat antagande än att det ifrågavarande arbetet varit påkallat för försvaret av den tilltalade och att det utförts med erforderlig skicklighet.
    Beträffande frågor om ersättning för tidsspillan hänvisas till rättsfall som anmärkts ovan under II A, Rättshjälp.
    Rörande skäligheten av begärd försvararersättning har styrelsen för Sveriges Advokatsamfund hävdat principen, att jämkning av yrkat arvode inte bör komma i fråga med mindre detsamma framstår som oskäligt. Att HD inte funnit en sådan presumtion för debiterat arvodes skälighet förenlig med 21:10 RB torde emellertid kunna utläsas av bl. a. NJA 1973 s. 39, ehuru HD i detta fall inte ansåg skälighetsbedömningen ge anledning att jämka det av försvararen begärda beloppet.
    Ett par rättsfall gäller ordningen för framställning och prövning av yrkande om ersättning till offentlig försvarare. — Sedan underrätt dömt X till frihetsstraff och förordnat att X skulle kvarstanna i häkte, blev på yrkande av X denne av hovrätten försatt på fri fot. X fullföljde inte talan mot underrättens dom ihuvudsaken. Av den offentlige försvararen därefter men inom fullföljdstiden framställt yrkande om ersättning för biträde åt X i häktningsfrågan fann hovrätten inte mot grunderna för 21: 10 och 31:9 RB kunna vinna avseende. SvJT 1973 rf s. 80. Jfr rättsfall som anmärkts ovan under II A, Rättshjälp. —Under förundersökning hade offentlig försvarare förordnats, men åtal ej följt. Det befanns, att ersättning åt försvararen skulle bestämmas av tingsrätten efter ansökan av försvararen, att någon tidsfrist för ingivande av sådan ansökan ej gäller samt att samma ordning får anses tillämplig även om fråga under förundersökningen föranlett handläggning vid tingsrätten. NJA 1979 s.314.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 131    I detta sammanhang må slutligen anmärkas några rättsfall angående ersättning till tolk och till personundersökare, se SvJT 1977 rf s. 59 respektive SvJT 1977 rf s. 1 (nr 1) och rf s. 40 samt NJA 1978 s. 412.

 

Talan om enskilt anspråk och om förverkande
I SvJT 1973 rf. s. 63 förelåg fråga om rätt för polisväsendet, i fall då polisman skadats under tjänsteutövning, att i samband med åtal mot skadevållaren för våld mot tjänsteman utan stämning föra talan om ersättning som utgivits till polismannen.
    I samband med allmänt åtal framställde målsägande genom åklagaren enskilt anspråk mot gärningsmannen, avseende återbetalning av visst belopp. I dom som vann laga kraft ogillades såväl åtalet som det enskilda anspråket. Därefter väckte målsäganden genom ansökan om betalningsföreläggande talan mot gärningsmannen om skyldighet att återbetala samma belopp. De omständigheter som därvid åberopades skulle ha kunnat anföras i det tidigare målet, låt vara att målsägandens talan därvid inte torde ha kunnat föras genom åklagaren. Den sist väckta talan ansågs inte kunna upptas till prövning. NJA 1973 s. 239.
    I mål mot innehavare av egendom som varit föremål för brott mot lagen om straff för varusmuggling har talan om förverkande av del av egendomensvärde prövats utan hinder av att ägaren ej instämts. Då i betraktande av omständigheterna ett förverkande framstod som uppenbart obilligt motägaren, blev emellertid talan ogillad (9, 12 och 20 §§ lagen om straff för varusmuggling). NJA 1977 s. 82.

 

Tvångsmedel och säkerhetsåtgärder
Häktning
I NJA 1974 s. 614 dömdes S, som var häktad i målet, till fängelse i ett år. Underrätten beslöt att S skulle kvarstanna i häkte tills domen vann laga kraft, och hovrätten gjorde ej ändring i detta beslut. I samband med överklagande till HD i häktningsfrågan anförde S:s försvarare bl. a.:
    "S. har fast bostad, som han erhållit genom de sociala myndigheternas försorg. Han är praktiskt taget helt medellös. Ingenting i handlingarna tyder på någon förslagenhet eller önskan att försvinna till främmande land. Han kan inte 'gå under jorden' i Stockholm. Han tillhör inte någon liga, där man hjälper varandra. Han är en tafatt ensam människa som helt saknar förutsättningar för att kunna försvinna."
    HD fann, att med hänsyn till vad som blivit upplyst om S:s personliga förhållanden det ej förelåg tillräckliga skäl befara att S skulle avvika eller på annat sätt undandra sig straff (samt att det ej heller i övrigt fanns tillräckliga skäl för häktning). — X, som av tingsrätt dömst för bl. a. rån till fängelse ett år åtta månader, förklarade sig nöjd och började avtjäna straffet. Hovrätten, dit åklagaren fullföljde talan, fann rånet vara grovt och bestämde påföljden till fängelse fyra år sex månader samt förordnade att X omedelbart skulle träda i häkte. Frågan, huruvida häktningsskäl förelåg, besvarades av HD nekande med beaktande av att den tilltalade var intagen på kriminalvårdsanstalt ochmed uttalande bl. a. att man måste utgå från att frågor rörande den dömdes placering, permissioner m. m. löstes av kriminalvårdens organ med beaktande av att han genom den nya domen ådömts ett avsevärt längre fängelsestraff och att detta kunde medföra risk för att han skulle avvika. NJA 1979 s. 425.

 

132 Lars Welamson    Tilltalad, som tidigare dömts för brott och överlämnats till sluten psykiatrisk vård, blev såsom häktad dömd för nya brott, begångna under samma tid som de förra, och ånyo överlämnad till sådan vård. Han var vid den tidpunkt, då han för de med det nya åtalet avsedda brotten anhölls (och några dagar därefter häktades) sedan en knapp månad försöksutskriven. Det påstods inteatt den tilltalade gjort sig skyldig till brott sedan han intogs på sjukhus. Med hänsyn till nu anmärkta förhållanden och till vad som blivit upplyst om den tilltalades aktuella levnadsomständigheter fann HD ej anledning till antagande att den tilltalade skulle fortsätta brottslig verksamhet. NJA 1976 s. 420. Angående fråga, huruvida det kunde anses föreligga risk för fortsatt brottslighet som utgjorde synnerliga skäl till häktning av 16-åring (7§ lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare), se NJA 1978 s. 471. Tilltalad, som frikänts av tingsrätt därför att det mot hans bestridande ej ansetts tillförlitligen styrkt att han begått den av åklagaren påstådda gärningen, häktades av hovrätten, dit åklagaren fullföljde talan. Häktningsbeslutet upphävdes av HD, enär i målet inte förekommit omständighet på grund varav den tilltalade, trots den frikännande domen, fick anses på sannolika skäl misstänkt för brottet. NJA 1973s. 157. HD:s motivering skulle kanske i och för sig kunna synas innebära, att det för att högre rätt, dit talan fullföljts av åklagaren, skall äga besluta om häktning av frikänd tilltalad, alltid måste ha tillkommit något nytt material som stärker misstankarna mot den tilltalade.Väsentligt för bedömandet måste emellertid antagas ha varit, att häktningsbeslutet träffades innan hovrätten ännu hållit huvudförhandling. Efter huvudförhandling kan hovrätten inte gärna vara förhindrad att besluta om häktning om den finner att intet nytt material av betydelse tillkommit men att redan den vid tingsrätten förebragta utredningen enligt hovrättens mening bort föranleda häktning och fällande dom.
    Sedan häktad tilltalad av tingsrätt ådömts fängelse i sex månader och förvisning samt tingsrätten bl. a. förordnat att han skulle kvarbli i häkte till dess domen i ansvarsfrågan vunnit laga kraft, fullföljde den tilltalade ensam talan och yrkade därvid bl. a. att omedelbart bli försatt på fri fot. Med beaktande av bl. a. att den tilltalade varit berövad friheten såsom anhållen och häktad under mer än den tid som utgjorde förutsättning för villkorlig frigivning och att förvisning ej utgör straff som avses i 24 kap. RB samt av möjligheterna för högre rätt att avgöra brottmål utan hinder av att enskild part inställt sig allenast genom ombud eller uteblivit, fann HD skäl för häktning ej längre föreligga (och att även skäl för att ålägga den tilltalade reseförbud saknades). NJA 1979 s. 261. HD:s avgörande innebär bl. a. att HD fann häkting inte kunna förekomma för att förebygga fara för att någon undandrog sig förvisning. Samma ståndpunkt hade tidigare intagits av hovrätten i SvJT 1975 rf. s. 13. Det är emellertid att märka, att 24:21 RB år 1980ändrats så, att vid tillämpning av lagrummets första stycke — dvs. då domstolprövar häktningsfråga i samband med att den misstänkte döms för brottet —bestämmelserna i 24 kap. RB om häktning av den som skäligen kan befaras undandra sig straff skall gälla även i fråga om den som skäligen kan befaras undandra sig utvisning. (Förordnandet om häktning skall dock inte gälla under tid då den dömde avtjänar frihetsberövande påföljd som ådömts honom i målet.)
    Både med avseende på ansvarsfråga och fråga om förvisning gäller emellertid, att häktningsbeslut ej kan avse tid efter det att dom i målet vunnit laga

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 133kraft. Det är alltså inte lagligt att forordna att den tilltalade skall i häkte avbida verkställighet av ådömd påföljd (se NJA 1977s. 185) eller verkställighet av utvisnings beslut (se NJA 1980 s. 554). - I NJA 1976 s. 522 beslöt hovrätt att tilltalad omedelbart skulle träda i häkte, därest han innan hovrätten slutligen prövat hans i målet förda vadetalan blev frigiven från pågående straffverkställighet. HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd. I förening med att målet refererats torde detta förhållande medge antagandet, att HD funnit ett påsådant sätt villkorat häktningsbeslut inte vara lagstridigt.
    Angående häktning, se vidare SvJT 1974 rf. s. 16 och SvJT 1978 rf. s. 4anmärkta nedan under IV, Fullföljdsrätt, ävensom SvJT 1978 rf. s. 39 (häktning av konkursgäldenär).

 

Reseförbud
I häktningsbeslut föreskrev tingsrätt att åtal skulle väckas senast viss dag. Då åtal inte väckts och ej heller framställning om förlängd tid för åtals väckande inkommit inom föreskriven tid, beslöt tingsrätten att den häktade skulle friges. Påföljande dag meddelade åklagaren den misstänkte reseförbud.Tingsrätten, där den misstänkte yrkade hävande av reseförbudet, fann innebörden av 24: 19 RB vara, att den som frigivits enligt lagrummet ej heller skulle vara underkastad annan frihetsberövande eller frihetsinskränkande åtgärd. Med hänsyn härtill och då efter det tingsrätten förordnat om frigivande av den misstänkte sådana nya omständigheter ej inträffat att åklagaren ägt ålägga den misstänkte reseförbud, hävde tingsrätten det meddelade reseförbudet. Den av tingsrätten intagna ståndpunkten godtogs emellertid inte av hovrätten. SvJT 1973 rf. s. 8. (I referatet har upplysts att hovrättens beslut överklagats till HD men att prövningstillstånd vägrats.) — Där tilltalad meddelats reseförbud men rätten underlåtit att vid målets avgörande yttra sig i frågan om reseförbud har reseförbudet i SvJT 1978 rf. s. 54 (nr 30) ansetts inte gälla efter dagen för avgörandet.

 

Gripande
I 24: 7 st. 2 p. 1 RB föreskrivs att envar får gripa den som begått brott varå fängelse kan följa, om denne träffas "å bar gärning eller flyende fot". Att detta stadgande kan föranleda betydande vanskligheter illustreras vältaligt av NJA 1978 s. 67. När en person med sin bil färdades på en motorväg under en bro, träffades hans bil av en sten som en av några pojkar på bron kastade. Bilföraren, K, körde av motorvägen för att leta efter pojkarna och anträffade dem eller i vart fall en del av dem i ett industriområde ett stycke från bron. Enligt K erkände en av pojkarna att han kastat stenen. Under utövande av visst våld förde K pojken in i bilen och körde till polisen. K blev sedermera åtalad för misshandel, alternativt ofredande. Mot åtalet invände K att han ägt rätt att gripa pojken enligt det ovan nämnda stadgandet och att det våld han därvid utövat varit tillåtet enligt 24:2 BrB. HD fann till en början, att uttrycket brott i 24: 7 st. 2p. 1 RB inte kan — trots lydelsen av 33: 1 BrB — anses omfatta gärningbegången av person under 15 år. Eftersom den pojke K grep var endast 9 år gammal var det därför redan med hänsyn härtill uteslutet att K haft rätt att gripa pojken. Med hänsyn till att K inte iakttagit vem av pojkarna som kastade stenen och först efter det att han letat en stund efter pojkarna påträffade dessa eller åtminstone en del av dem ansågs K inte heller ha påträffat pojken "å bar gärning eller flyende fot" med den innebörd detta

 

134 Lars Welamsonuttryck har i 24: 7 st. 2 p. 1 RB. Med utgångspunkt i denna bedömning av stadgandets tillämpningsområde fällde HD:s majoritet K till ansvar för ofredande. En ledamot, som var ense med majoriteten i den processrättsliga bedömningen, frikände emellertid K på den grund att denne fick anses ha ursäktligt misstagit sig i fråga om räckvidden av den aktuella bestämmelsen om gripande. HD:s majoritet berörde inte frågan om villfarelse beträffande rekvisitet "bar gärning och flyende fot" och uttalade beträffande frågan ombetydelsen av villfarelse rörande uttrycket "brott" att denna fråga inte blev aktuell om K befanns även av annat skäl ha saknat rätt att gripa pojken.

 

Beslag
Beslag kan enligt NJA 1974 s. 553 ej avse föremål för talan om förverkande som ej grundas på brott. — I NJA 1977 s. 403 fick HD anledning att ta ställning till frågan, huruvida "skriftlig handling" i 27:2 p. 1 RB skall anses omfatta annat än handling som är att betrakta som meddelande från klient till hans advokat eller i allt fall upprättats i samband med eller föranletts av klientens kontakt med advokaten. HD:s majoritet fann att, ehuru starkt sakligt fog måste anses föreligga för ett nekande svar, hinder fick anses möta mot en rättstillämpning i strid mot ordalydelsen i 27: 2 RB, särskilt som stadgandet är givet till skydd för enskild person mot tvångsingripande från det allmännas sida. Två ledamöter intog, med delvis olikartad motivering, den motsatta ståndpunkten. Problematiken i målet har belysts, förutom av synpunkter som anförts av de olika i avgörandet deltagande ledamöterna, i ett av RÅ i målet åberopat utlåtande av Ekelöf. — Sedan beslag lagts å vissa handlingar och fotokopior tagits av dessa, hävde åklagaren beslaget å handlingarna. Den av beslaget drabbade begärde därefter, under åberopande av 27:6 RB, hos domstol att beslaget uttryckligen skulle hävas även såvitt avsåg fotokopiorna. Detta yrkande avvisades. NJA 1977 s. 573.

 

Kompanichef ansågs i NJA 1974 s. 229 äga befogenhet att, för utövande av kontroll av efterlevnaden av förbud att till militärförläggning medföra öl eller rusdrycker, beordra menig att förevisa innehållet i en av denne medförd bag.

 

Omröstning
Angående omröstning och röstberäkning då fråga är om val mellan villkorlig dom (ev. jämte dagsböter) och fängelse, se NJA 1974 s. 248. — Då delade meningar förekommer, huruvida tilltalad vid sidan av straff skall åläggas utvisning såsom särskild rättsverkan, är enligt NJA 1974 s. 290 den i 29:2 st. 3,4 och 5 stadgade ordningen för omröstningsförfarandet analogiskt tillämplig. Också det närmare genomförandet av denna ordning för nu avsedda fall utvecklas i HD:s avgörande. (Avgörandet fattat med tre ledamöter mot två.)

 

Identitetsspörsmål och därmed sammanhängande frågor
I SvJT 1975 rf. s. 63 hade en fastighetsägare åtalats för vållande till kroppsskada och förseelse mot ordningsstadgan, bestående i att han genom oaktsamhet underlåtit att avlägsna eller låta avlägsna snö på fastighetens tak, till följd varav snön rasat och skadat en person. Angivelse för vållandebrottet förelåg ej, men förseelsen mot ordningsstadgan låg under allmänt åtal, och åtal förbåda brotten skedde med hänsyn till stadgandet i 20:4 st. 1 RB. Eftersom förseelsen mot ordningsstadgan inte innefattade något förfarande som inte även ingick i beskrivningen av vållandebrottet och då förseelsen framstod som

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 135så obetydlig att den vid bifall till åklagarens talan skulle komma att innefattas i det senare brottet, fann emellertid hovrätten att åtalet i själva verket endast kunde anses innebära påstående om ett brott, nämligen vållande till kroppsskada. Enär angivelse beträffande vållandebrottet ej förelåg och det ej ens påståtts att detta brott varit grovt, blev åtalet avvisat. Bedömandet är enligt min mening diskutabelt. Det må vara att en förseelse under allmänt åtal av så lindrig beskaffenhet att den konsumeras av angivelsebrott, vari den ingår, inte anses kunna föranleda allmänt åtal för angivelsebrottet, låt vara att detta i och för sig är tveksamt. Att den därför skulle helt undgå beivran — ochf astighetsägaren i det föreliggande fallet skulle slippa ansvar enligt ordningsstadgan enbart därför att en person skadats av snöraset och inte ville göra angivelse för vållande till kroppsskada — synes emellertid märkligt. — Sedan åtal väckts för häleri beträffande en bil, som den tilltalade påstods ha lånat med insikt att den åtkommits genom brott, fälldes han, utan att åtalet justerats, till ansvar för häleriförseelse. HD fann att 30: 3 RB i det föreliggande fallet inte innefattat hinder häremot. NJA 1978 s. 291. Rättsfallet kan emellertid inte tas till intäkt för ståndpunkten, att 30:3 RB generellt inte skulle hindra fällande för oaktsamhetsbrott, när åtalet gäller motsvarande uppsåtliga brott. I HD:s motivering uttalas, att bedömandet måste ske beträffande varje slags brottslighet för sig och inte ens inom ett och samma område alltid kan utfalla på samma sätt utan beror av hur i det särskilda fallet gärningsbeskrivningen närmare utformats. NJA 1976 s. 368 ger också exempel på ett bedömande i motsatt riktning. Värnpliktig åtalades för att han uppsåtligen uteblivit från militärtjänst. Fråga om ansvar för att han på grund av försummelse uteblivit från tjänsten ansågs inte utan åtalsjustering kunna komma under bedömande i målet.
    I NJA 1974 s. 58 hade A och B åtalats för att tillsammans och i samråd ha bedragit sig till pengar från posten. I hovrätten yrkade åklagaren i andrahand ansvar å B för häleri, bestående i att B tagit befattning med en del av pengarna med vetskap om A:s olovliga åtkomst. Andrahandsyrkandet ansågs innefatta endast en begränsning av det ursprungliga ansvarspåståendet och redan av detta skäl enligt 45:5 st. 3 RB tillåtet.
    I NJA 1974 s. 454 hade värnpliktig åtalats och i tingsrätten dömts för lydnadsbrott, avseende vägran att lyda förmans befallning att mottaga viss utrustning. I högre rätt, dit den tilltalade fullföljde talan, påstod åklagaren att lydnadsbrottet föregåtts av en förklaring innefattande värnpliktsvägran, varför den tilltalade, om det inte ansågs styrkt att han fått någon formell order, borde dömas för tjänstefel. Detta påstående ansågs inte utgöra ändring av åtalet utan endast en tillåten åtalsjustering. Rättsfallet ger också vid handen att, när åklagaren anför viss omständighet som han önskar åberopa för att justera åtalet, detta måste ske på sådant sätt att det otvetydigt framgår att en justering av åtalet avses. Enbart det förhållandet, att åklagaren i sakframställning nämner viss omständighet, kan enligt rättsfallet inte anses innebära att denna omständighet också åberopas som en justering av åtalet.
    Mot X väckt talan om ansvar m. m. för brott mot valutaförordningen ogillades av tingsrätten. Sedan åklagaren fullföljt talan påstod han i hovrätten att X vid begåendet av ifrågavarande brott handlat som ställföreträdare för bolag. Detta påstående ansågs ej innebära att åtalet ändrats. NJA 1975 s. 695.
    Angående fråga om tolkning i visst fall av åklagares gärningspåstående, se SvJT 1977 rf. s. 20 och SvJT 1976 rf. s. 38.

 

136 Lars Welamson    Åtal för skattebedrägeri ogillades i viss del. Det belopp av undandragen skatt som övriga delar av åtalet avsåg kunde inte föranleda ansvar för annat än skatteförseelse. Då, såvitt visats, åklagaren inte tagit ställning till huruvida sådana särskilda skäl som påkallar åtal för skatteförseelse kunde anses föreligga, blev åtalet i nämnda delar lämnat utan vidare prövning. SvJT 1979 rf s. 33 (nr 20). Detta avgörande har jag svårt att förlika mig med. Det är obestridligen åklagaren som har att pröva den ifrågavarande åtalsförutsättningen, och finner han den uppfylld kan domstol inte ogilla eller avvisa åtalet för skatteförseelse därför att den inte finner särskilda skäl för åtal ha förelegat; något annat synes inte heller ha varit hovrättens mening. Det kan emellertid inte sägas framgå av lagtexten eller dess förarbeten, att domstolen vid åtal för skatteförseelse ens skall kontrollera att åklagaren gjort den ifrågavarande åtalsprövningen. Om man antar, att en sådan kontroll skall ske, kan det dock i allt fall inte begäras att åklagaren, om han väcker åtal för skattebedrägeri, skall i samband med åtalets väckande redovisa så att säga krona för krona hur han ställer sig till åtal för skatteförseelse avseende lägre undandraget belopp än åklagaren i första hand gör gällande. Det kan däremot förefalla rimligt att domstolen, om den räknar med möjligheten att finna endast en så ringa del avvad åklagaren lagt den till last ha blivit undandraget det allmänna att endastansvar för skatteförseelse kommer i fråga, bereder åklagaren tillfälle att redovisa hur han i sådant fall ställer sig till åtalet.
    Dom, varigenom verkställande direktör för aktiebolag fällts till ansvar för underlåtenhet att under viss uppbördstermin inbetala innehållen preliminärskatt för anställda hos bolaget, ansågs utgöra hinder för nytt åtal mot honom avseende underlåtenhet att under samma uppbördstermin inbetala sådan preliminärskatt för andra anställda hos bolaget än dem i det tidigare målet. NJA 1975 s. 260. — Sedan X dömts till ansvar för vårdslös deklaration för att han i avgiven deklaration upptagit sin inkomst av anställning som läkare till för lågt belopp, framkom vid därefter företagen taxeringsrevision, att X i samma deklaration som inkomst av öppen vård upptagit ett belopp som väsentligt understeg den verkliga inkomsten. Stadgandet i 30:9 RB ansågs utgöra hinder mot att väcka åtal mot X för de vid taxeringsrevisionen upptäckta felaktigheterna. NJA 1974 s. 11. (Resning beviljades jämlikt 58: 3 st. 1 p.2 RB, se nedan under V, Resning.)
    Här må anmärkas, att i NJA 1975 s. 585 (anmärkt ovan under Domstolsbehörighet och nedan under Tryckfrihetsmål) obehörigt anskaffande av hemliga uppgifter och obehörigt röjande genom tryckt skrift av uppgifterna har, vid bedömande av frågor om processform och forum, ansetts utgöra skilda spionerigärningar. (Se även NJA 1976 s. 150, anmärkt nedan under Tryckfrihetsmål.) — Angående spörsmål, huruvida en eller flera gärningar förelåg, se också NJA 1979 s. 802.

 

Rättegångskostnader
I SvJT 1973 rf s. 65 hade åtal väckts för egenmäktigt förfarande, men gärningen bedömdes av rätten som självtäkt. Kostnaden för offentligt försvar av den tilltalade befanns inte stå i rimligt förhållande till dennes brottslighet och jämkades därför. Vid jämkningen beaktades att kostnaderna avsåg dels ett flertal åtgärder under tid innan åtal väckts dels biträde åt den tilltalade vid huvudförhandling i tingsrätten, att de kostnader som förundersökningen här-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 137igenom dragit med sig föranletts utan den tilltalades förskyllan samt att anledning ej förekom till annat antagande än att den tilltalade, om åtalet avsett endast självtäkt, skulle ha tillvaratagit sin rätt i målet utan att låta sig biträdas av försvarare. På grund av anförda omständigheter blev den tilltalade helt befriad från återbetalningsskyldighet till statsverket. Se om rättsfallet även ovan under Offentlig försvarare. Under nämnda rubrik har också redogjorts för NJA 1974 s. 687, där tilltalad befriades från skyldighet att återgälda kostnaden för offentligt försvar på den grund att det ansågs uppenbart att offentlig försvarare inte borde ha förordnats.
    Beträffande tilltalad, som frikänts av underrätten och som jämväl i hovrätten bestred ansvar för den åtalade gärningen, meddelades beslut om personundersökning vid huvudförhandling i hovrätten, varefter målet upptogs till fortsatt huvudförhandling vid annat rättegångstillfälle. Den tilltalade, som fälldes till ansvar av hovrätten, blev — utan avseende å invändning om att uppskovet inte kunde anses vållat av honom — förpliktad att till statsverket återbetala även den del av kostnaden för offentlig försvarare som hänförde sig till den fortsatta huvudförhandlingen. NJA 1973 s. 236.
    Enligt 31:10 RB skall, när mål fullföljs från lägre rätt, skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall därvid anses som fällande endast då den tilltalade döms till påföljd som är att anse som svårare än den vartill lägre rätt dömt eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes ha begått brottet eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre rätts dom. Vad sålunda föreskrivits har, för det fall att en i lägre rätt dömd tilltalad klagat och i högre rätt vunnit ändring beträffande påföljden, i NJA 1979 s. 381 ansetts innebära inte bara att den tilltalade inte kan åläggas ersätta kostnad i den högre rätten som avses i 31:1 RB utan också att 31:2 RB blir att tillämpa på egna rättegångskostnader som den tilltalade haft i den högre rätten. Hur härmed förhöll sig var enligt RB:s ursprungliga lydelse praktiskt sett utan intresse, eftersom den krävde synnerliga skäl för kostnadsersättning åt frikänd tilltalad och sådana skäl, som därvidlag avsågs i förarbetena, näppeligen kunde tänkas föreligga beträffande någon som i högre rätt blev fälld för brottet. Genom lagändring år 1972 har emellertid rekvisitet synnerliga skäl i 31: 2 RB avskaffats och har rätten tillagts en allmän befogenhet att tillerkänna frikänd tilltalad ersättning av allmänna medel för kostnad som där avses. Det finns i förarbetena till lagändringen ingenting som antyder att man skulle ha räknat med tillämpning av 31:2 RB på annan än den som blivit i ordets egentliga mening frikänd eller att man i sammanhanget överhuvud uppmärksammat frågan om koppling mellan 31:10 och 31:2 RB. Formellt sett leder emellertid kopplingen till den av HD intagna ståndpunkt som nyss återgivits; lagen känner inga andra domar i brottmål än fällande och frikännande, och när en dom i högre rätt enligt 31: 10 RB inte skall anses fällande blir konsekvensen därav att domen såvitt avser rättegångskostnad i den högre rätten betraktas som frikännande.
    Enbart på grund av ett dylikt formellt resonemang skulle det visserligen kanske inte vara befogat att tillämpa 31:2 RB i den nu diskuterade situationen. Det finns emellertid enligt min mening också starka sakliga skäl för att rätten skall ha möjlighet att i vissa fall tillerkänna tilltalad ersättning för viss kostnad i högre rätt där den tilltalade vunnit ändring även om den inte innebär att åtalet ogillats. HD:s ifrågavarande avgörande ger exempel på en

 

138 Lars Welamsonsådan situation. Ersättning som den tilltalade tillerkändes av allmänna medel avsåg kostnad för ett läkarintyg vilket varit av betydelse för ändring i påföljdsfrågan som den tilltalade uppnådde genom sitt överklagande. Det bör härtill uppmärksammas, att det i princip är rättens uppgift att för anstalta omerforderlig personutredning. Rättsfallet kan inte tas till intäkt för uppfattningen att tilltalad alltid skall få ersättning för egna rättegångskostnader i högre rätt, så snart han vinner någon ändring där.
    Då resning beviljas, skall enligt 58:8 RB frågan om ersättning för kostnader i resningsärendet prövas i samband med målet efter dess återupptagande. Vid beviljande av resning beträffande ordningsbot och undanröjande av föreläggandet därom har, då det kunde hållas för visst att åtal för den med föreläggandet avsedda gärningen inte skulle komma att väckas, den ifrågavarande bestämmelsen i 58:8 RB ansetts inte kunna tillämpas och resningssökanden istället jämlikt grunderna för 31:2 RB av HD tillerkänts ersättning av allmänna medel för kostnader i resningsärendet. NJA 1979 s. 476.
    Angående övergångsproblem med avseende på stadgandet i 31: 1 st. 1 p. 3 RB i dess fr. o. m den 1 juli 1973 gällande lydelse, se NJA 1974 s. 47 och NJA 1975 s. 323.
    Tilltalad hade av tingsrätt och hovrätt dömts för stöld till viss påföljd, varvid med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden förordnats att fastställd ersättning till offentlig försvarare m. m. skulle stanna på statsverket. Sedan den tilltalade fullföljt talan med yrkande om ogillande av åtalet, blev målet i ansvarsdelen med undanröjande av domarna återförvisat till tingsrätten. Underrätternas förordnanden om att kostnaderna skulle stanna på statsverket undanröjdes likväl inte. NJA 1978 s. 12.
    Fråga om skyldighet för markägare att till skogsvårdsstyrelse utge ersättning för undersökning enligt 19 § skogsvårdslagen har i NJA 1973 s. 198 ansetts jämlikt 20 § RP vara att bedöma som en fråga om ersättning för rättegångskostnad i mål om allmänt åtal. Eftersom kostnaden inte utgått enligt rättens beslut och särskild föreskrift om återgäldande saknas, har emellertid markägaren ansetts ej kunna åläggas ersättningsskyldighet.
    Om kvittning i visst fall av rättegångskostnaderna i tryckfrihetsmål med tillämpning av 10 § lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, se NJA 1976 s. 150. Se om rättsfallet även nedan under Tryckfrihetsmål.

 

Tryckfrihetsmål
Såsom redan anmärkts har, vid bedömande av frågor om processform och forum, obehörigt anskaffande av hemliga uppgifter och obehörigt röjande av uppgifterna genom tryckt skrift i NJA 1975 s. 585 ansetts utgöra skilda spionerigärningar. Detta innebar, att gärningarna beivrades i skilda rättegångar vid olika domstolar, varvid frågan om ansvar för anskaffandet behandlades som vanligt brottmål, medan frågan om ansvar för publiceringen behandlades som tryckfrihetsmål. Sedermera har emellertid 1949 års lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål undergått omfattande ändringar, innebärande bl. a. att tryckfrihetsmål (se härom 12: 1 TF) angående ansvar pågrund av brott enligt 7: 3 st. 2 TF, varigenom någon anskaffat uppgift eller underrättelse vars offentliggörande innefattat tryckfrihetsbrott för vilket han själv svarar enligt 8 kap TF, skall upptas av tingsrätt som är behörigt forum i

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 139fråga om tryckfrihetsbrott. Se om rättsfallet vidare nedan under Domvillobesvär.
    I NJA 1976 s 150 fann HD att yttranden, som förekommer i skilda tryckta skrifter ej kan anses utgöra ett brott i TF:s mening. HD uttalade vidare bla följande:

 

"I enlighet med det anförda kan vid bedömandet huruvida ett yttrande i en tryckt skrift är brottsligt i TF:s mening inte tagas hänsyn till vad som yttrats i annan, senare utgiven sådan skrift. Däremot kan detta bedömande ske med beaktande av uppgifter som givits spridning i en eller flera tidigare utgivna skrifter. Av det sagda följer också, att flera särskilda avsnitt i en och samma skrift kan konstituera ett tryckfrihetsbrott, t. ex. förtal, när de sammanställs med varandra, även om varje avsnitt sett för sig inte är brottsligt.
    Det som nu sagts om tryckfrihetsbrott i tryckt skrift måste anses äga tillämpning i fråga om varje särskilt nummer av en periodisk skrift. Härmed sammanhänger att för periodiska skrifter gäller ett system med ansvarig utgivare, enligt vilket det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för skilda nummer kan vila på olika personer."

 

    Mot bakgrunden av det anförda fann HD att i det föreliggande fallet frågorna till juryn inte blivit riktigt ställda; en fråga rörande samtliga påtalade avsnitt sammanställda med varandra kunde lagligen inte leda till fällande dom för tryckfrihetsbrott. Med hänsyn till att rätten vid utformningenav frågorna måste anses bunden av vad målsäganden yrkat samt till att deställda frågorna helt svarade mot målsägandens önskemål och att parternagodkänt frågorna innan de framställdes till juryn fann emellertid HD —oaktat att rätten har att i tryckfrihetsmål utöva viss processledning så att framställda frågor kommer att motsvara vad målsäganden i sak önskar få underställt juryns bedömning — det ej kunna anses ha innefattat rättegångsfel från tingsrättens sida att den fråga det gällde fick det innehåll och den utformning som blev fallet. Två ledamöter var av skiljaktig mening. En av dem, JR Nordenson, fann att tingsrätten måste anses ha begått grovt rättegångsfel genom att utforma en till juryn riktad fråga så, att det saknade varje rättslig betydelse huruvida den besvarades med ja eller nej. Enligt denne ledamot borde rätten här ha utövat processledning och i sista hand ha avvisat målsägandens yrkande om denna fråga. (Det kan här nämnas, att i referatet insmugit sig en felaktighet i så måtto att JR Nordenson angivits som inte blott skiljaktig utan även ingående i majoriteten. Majoriteten bestod i själva verket av JR Petrén, Gärde Widemar och Brundin). Såsom redan förut anmärkts blev i rättsfallet rättegångskostnaderna kvittade med tillämpning av 10 §nämnda lag.
    Angående fråga, huruvida visst förfarande utgjorde tryckfrihetsbrott och därför fråga om ansvar eller skadestånd skulle handläggas i den för tryckfrihetsmål stadgade ordningen, se även NJA 1973 s. 29, SvJT 1974 rfs. 84, SvJT 1978 rfs. 37 och NJA 1979 s. 602.

 

C. Gemensamma bestämmelser

 

Laga förfall
Begreppet laga förfall definieras i 8 § av 32 kap. RB. I kapitlet ges dessutom vissa närmare bestämmelser angående fall där part haft laga förfall för underlåtenhet att vidta viss åtgärd. När det gäller laga förfall för underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan har regleringen dock skett genom bestämmelserna i

 

140 Lars Welamson58: 11 och 58: 12 RB om återställande av försutten tid. Med hänsyn till å ena sidan att rättsfall rörande laga förfall är vanligast förekommande med avseende på återställande av försutten tid och å andra sidan att aktuella rättsfall rörande tillämpning av bestämmelse i 32 kap. hänför sig till begreppet lagaförfall, har det synts mest ändamålsenligt att samtliga hithörande rättsfall behandlas nedan under V, Återställande av försutten tid och laga förfall iövrigt.

 

Vilandeförklaring
I NJA 1975 s. 115 uppkom fråga, huruvida HD borde förklara ärende om utlämning för brott vilande efter det att HD funnit det till grund för framställningen om utlämning liggande materialet otillräckligt och till regeringen anmält frågan om åtgärd för att utfå ytterligare handlingar men vederbörande stat efter hänvändelse avböjt att ställa sådana handlingar till förfogande. Frågan besvarades av HD:s majoritet nekande. Två ledamöter fann emellertid att ärendet borde förklaras vilande, enär mot dess prövning mötte hinder som avses i 32:5 RB. En av dessa utvecklade sin mening i ett särskilt yttrande och framhöll däri att i RB:s mening "hinder mot handläggning" ej innebär attdet måste föreligga faktisk omöjlighet att företa slutlig handläggning samt uttalade därvidlag bla:

 

"Hinder i RB:s mening är för handen så snart förhållandena är sådana att det vore oförenligt med grundläggande, i rättssäkerhetens intresse uppställda processrättsliga grundsatser att företaga ett mål eller ärende till slutlig handläggning, exempelvis därför att bevisning, som kan äga central betydelse, för tillfället ej står till buds; att hinder i RB:s mening föreligger i dylikt fall framgår särskilt klart av balkens 46 kap. 2 § 1 st.punkten 6 i jämförelse med punkten 4 i samma stycke. Den omständigheten att det skulle vara kostsamt att skaffa fram för skuldfrågan viktig bevisning kan — vilket på förekommen anledning bör framhållas — för svensk rättsuppfattning icke betraktas som ett skäl att avstå från sådan bevisning."

 

    Majoriteten har inte motiverat sin ståndpunkt till frågan om vilandeförklaring. Det kan emellertid förmodas, att majoriteten funnit att vederbörande stats avböjande att ställa ytterligare handlingar till förfogande varit att bedöma som ett under alla förhållanden slutligt ställningstagande och att därför anledning saknades till antagande att ett mera fullständigt material någonsin skulle komma att stå till förfogande eller eventuellt att vilandeförklaring inte borde i förevarande sammanhang utnyttjas som påtryckningsmedel. Det kan tilläggas, att HD:s slutliga prövning resulterade i bifall till begäran om utlämning; på grund av konventionsbestämmelser skulle en vägran av utlämning ha förutsatt att ett juryavgörande som låg till grund för utlämningsframställningen befunnits uppenbart oriktigt, och det var just detta som HD inte ansåg sig kunna tillfredsställande bedöma utan tillgång till ytterligare material.

 

Delgivning
Frågan, huruvida fullmakt att utkvittera rekommenderad postförsändelse kunde anses medföra behörighet att mottaga delgivning av sådan försändelse, har varit föremål för bedömande i plenum av såväl RegR som HD. I RegR besvarades frågan med 11 ledamöter mot 10 jakande (RÅ 1973 ref. 42; jfr

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 1411974 ref 120; utkvittering på utländsk postanstalt under ej utredda omständigheter). I HD blev utgången den motsatta med 13 ledamöter mot 11, se NJA 1975 s. 193. Själv tillhörde jag minoriteten och ansåg — i likhet med övriga ledamöter som inte ingick i majoriteten; två fraktioner inom minoriteten var i denna del ense — att allmänna fullmaktsrättsliga regler måste leda till att en handling är att anse som mottagen av adressaten när den med stöd av fullmakt utkvitterats av någon å dennes vägnar. Sedermera har 19 § delgivningslagen ändrats så att den ger uttryck åt den av HD:s majoritet intagna ståndpunkten. Det förtjänar framhållas att denna ståndpunkt, som för den som sökes för delgivning förvisso har sina fördelar, innebär att den som skall verkställa delgivning inte kan anlita en vanlig rekommenderad postförsändelse och vara säker på att, om den inte kommer i retur, kunna bevisa att försändelsen mottagits av adressaten och när detta skett. — Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas, att beträffande uppsägning rättssäkerheten för den som sökes för delgivning är i annat hänseende illa tillgodosedd. Uppsägning har ju enligt 12:8 JB skett när dels hyresgästen sökts utan att kunna anträffas och ett exemplar av uppsägningen nedlagts i hans brevlåda dels en rekommenderad postförsändelse innehållande uppsägningen avsänts till hyresgästen. Detta innebär bl. a. att den som försummat en hyresbetalning— han har kanske helt enkelt glömt bort den i samband med att han rest bort på semester — och är borta från sin lägenhet mer än två veckor utan att ordna med eftersändning av posten eller se till att någon bevakar posten i lägenheten riskerar att vid återkomsten finna att han förverkat sin hyresrätt och att det är för sent att återvinna den. Det angivna sättet för surrogatdelgivning med bibehållande av gällande frist för återvinning av hyresrätt synes särskilt med tanke på längden av numera lagstadgad semester inte acceptabelt.
    Angående frågor, huruvida delgivning av anmaning att vidtaga rättelse och av uppsägning av hyresgäst skett i behörig ordning, se NJA 1979 s. 94, 1973 s.383 och 1975 s. 351. — Om fråga vid surrogatdelgivning med aktiebolag, huruvida handlingen överlämnats till person som var anställd hos bolaget, se NJA 1977 C 165. — Beträffande spörsmål, huruvida i visst fall förutsättningar för kungörelsedelgivning förelegat, se NJA 1975 s. 144 och NJA 1979 s. 283. - INJA 1978 s. 132 förelåg fråga, huruvida delgivning av bodelningshandling skett i överensstämmelse med föreskrifterna i 23:8 AB.
    I NJA 1979 s. 655 hade tingsrätt beslutat om likvidation av aktiebolag efter delgivning av kallelse med A, som enligt aktiebolagsregistret var styrelseledamot och firmatecknare. I ansökan om resning företeddes protokollsutdrag från bolagsstämma, enligt vilket A vid delgivningstillfället hade utträtt urstyrelsen. HD fann, att vad som antecknats i aktiebolagsregistret inte var i och för sig avgörande för frågan vem som ägt att företräda bolaget (jfr NJA 1979 s.635). Emellertid måste enligt HD ställas stora krav på bevisningen, när det hävdas att vad som finnes antecknat i aktiebolagsregistret inte överenstämmer med de verkliga förhållandena. Företeende av protokoll från bolagsstämma borde med hänsyn till utrymmet för kringgåenden inte utan vidare anses tillräckligt, i varje fall inte om lång tid förflutit innan anmälan om uppgiven ändring i styrelsens sammansättning görs hos patentverket. Om vid tidpunkten för delgivningen anmälan gjorts eller protokollet sänts in till patentverket, ehuru registrering ännu inte skett, måste däremot enligt HD beviskravet normalt anses uppfyllt.
    När stämningsman för delgivning av kallelse från domstol infann sig hos

 

142 Lars Welamsonden som söktes för delgivning, sammanträffade han med dennes minderåriga dotter vilken enligt stämningsmannen, efter att ha samtalat med en person inne i bostaden, meddelade att fadern inte ville komma till dörren. Stämningsmannen kvarlämnade då delgivningsförsändelsen i den söktes bostad och försåg delgivningsbeviset med påteckningen "vägrar påskrift". Eftersom ingen personlig kontakt uppkommit mellan stämningsmannen och den sökte samt närmare utredning saknades om vilket meddelande som dottern kunde ha lämnat sin far, ansågs tillräckligt stöd inte föreligga för att anse att densökte vägrat ta emot handlingen. Delgivning hade följaktligen inte skett. NJA 1978 s. 222.
    Vid beräkning av besvärstid i vräkningsmål har hyresgästens mottagande av en från länsstyrelsen i vanligt brev sänd kopia av beslutet ansetts inte kunna ersätta sådan delgivning genom vinnande parts försorg som föreskrevs i 215 §UL. NJA 1979 s. 481.

 

Rättegångshinder
I NJA 1974 s. 573 förelåg fråga, huruvida en i försäkringsvillkor intagen bestämmelse om behandling av tvist var av beskaffenhet att medföra rättegångshinder.
    Den omständigheten, att den i 23: 8 AB stadgade klanderfristen försuttits, har i NJA 1978 s. 132 ansetts utgöra sådant rättegångshinder som rätten enligt 34: 1 RB haft att självmant beakta. (Jfr NJA 1980 s. 320.)
    I faderskapsmål har den omständigheten, att den uppgivne fadern ej existerar, inte ansetts utgöra rättegångshinder utan omständighet som skall beaktas vid målets avgörande. SvJT 1979 rf s. 49.
    Vid talan om ersättning för skada som käranden påstod vara orsakad av miljöfarlig verksamhet ansågs frågan, huruvida den mot vilken talan riktades var ansvarig enligt miljöskyddslagens bestämmelser, inte böra prövas i den för rättegångshinder föreskrivna ordningen utan skola avgöras genom dom. NJA 1973 s. 1 (I och III). — Sedan A enligt köpekontrakt och köpebrevförvärvat en fastighet av B, yrkade A återgång av fastighetsköpet. B invände bl. a. att A förvärvat fastigheten gemensamt med C, varför A inte var behörig att ensam påfordra köpets återgång. Vid det förhållandet, att A till stöd för sitt yrkande åberopat bl. a. att hon genom köpet ensam förvärvat fastigheten, blev invändningen bedömd inte som en invändning om rättegångshinder utan som rörande själva saken. NJA 1973 s. 55. (Jfr rättsfall rörande nödvändig processgemenskap ovan under II A, Part och ställföreträdare, talerätt, processgemenskap.)
    Sedan stämning i tvistemål utfärdats, uppkom under skriftlig förberedelsefråga, huruvida käromålet kunde avvisas på den grund att stämningsansökningen och kompletterande skrifter var otjänliga som grund för rättegången och käranden underlåtit att efterkomma föreläggande att avhjälpa bristerna. Så ansågs kunna ske med tillämpning av grunderna för 42:4 st. 1 RB. NJA 1977 s. 827. (Jfr NJA 1980 s. 117.)
    Yrkande om säkerhet enligt 1 § lagen ang skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada skall enligt NJA 1977 s. 349 framställas inom tid som föreskrivs i 34: 2 RB även såvitt avser kostnad och skada i högre rätt. (Se om fallet vidare nedan under IV, Fullföljdsrätt.)
    Sedan A stämt in danska bolaget B till svensk domstol och under åberopande av ett mellan dem ingånget avtal yrkat utfå visst belopp, invände B i

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 143skriftligt svaromål att den svenska domstolen ej var behörig att upptaga käromålet, eftersom detta enligt avtalet skulle höra under dansk domstol. Invändningen ansågs framställd i rätt tid utan hinder av att B förut yttrat sig över en i stämningsansökningen gjord ansökan om kvarstad och då ej anfört något om rättegångshinder (jfr 34: 2 RB). NJA 1973 s. 126.

 

III. Bevisning
Bevisbörda, beviskrav och bevisvärdering
I NJA 1975 s. 577, anmärkt ovan under II A, Res judicata, krävde A:s dödsbo B:s dödsbo på visst belopp och åberopade till stöd för kravet ett skuldebrev iform av en med inteckningsmedgivande försedd handling som utfärdats och enligt de före nuvarande JB gällande reglerna intecknats mer än ett decennium innan den enligt kärandens påstående skulle ha till A av B överlämnats som bevis om fordran. Det ansågs åligga A:s dödsbo att styrka, att A försträckt B det ifrågavarande beloppet. Se härtill Rodhe i SvJT 1979 s. 591.
    I mål om betalningsskyldighet på grund av entreprenadavtal, som ingåtts mellan en entreprenör-företagare och en beställare-konsument, ansågs entreprenören bevisskyldig för sina uppgifter om avtalets innehåll beträffande priset och metoden att beräkna detta. NJA 1975 s. 280. Avgörandet ligger i linje med en i rättspraxis sedan lång tid iakttagen och av HD i plenimålet NJA 1951 s. 1 fastslagen rättsgrundsats, enligt vilken entreprenören-säljaren är bevisskyldig för sin uppgift att priset ej blivit bestämt. Såsom HD i 1975 års fall framhållit har rättsgrundsatsen både före och efter 1951 års avgörande utsatts för kritik i den juridiska litteraturen. HD fann det emellertid inte påkallat att i det aktuella målet ta ställning till om man beträffande köp och arbetsbeting allmänt sett bör i sista hand tillämpa en bevisbörderegel av den ena eller andra innebörden eller om bevisfrågan i vissa fall kan vara att lösa på annat sätt utan ansåg frågan lämpligen kunna begränsas till entreprenadavtal där — såsom i det förevarande fallet — en entreprenör-företagare står mot en beställare-konsument. I den frågan uttalade HD:
    "På detta område framstår det som motiverat att i fråga om priset lägga bevisbördan på entreprenören av det skälet, att det kan anses lämpligt och rimligt att det får ankomma på honom att säkerställa bevisning i prisfrågan. Det måste antagas att man därigenom främjar bruket att upprätta avtalet i skriftlig form, vilket är ägnat att skapa klarhet om avtalets innehåll och därmed också står i samklang med strävandena att upprätthålla regler som skyddar konsumenterna."
    Sedan genom handelsköp sålt gods (s. k. lingonpulp) på köparens risk sänts som kyltransport med lastbil till Västtyskland och där visat sig vara i handelsodugligt skick, uppkom i NJA 1977 s. 756 fråga om bl. a. bevisskyldigheten angående tiden för felets uppkomst. Hovrätten, vars dom därutinnan fastställdes av HD, uttalade bl. a. att det upplysts att transporten skett med ett för ändamålet särskilt anpassat transportmedel och att, då därutöver av utredningen inte framkommit några omständigheter som ens tydde på att fel av den aktuella beskaffenheten kunde ha uppstått i samband med transporten, felet måste antagas ha förelegat redan innan godset omhändertogs av fraktföraren. Säljaren gjorde i HD gällande, att hovrätten frångått den princip som fastslagits i rättsfallet NJA 1916 s. 262 och som innebär att bevisbördan för att varan inte blivit skämd under transporten skall ligga på köparen. En ledamot i HD

 

144 Lars Welamsongjorde emellertid i ett tillägg följande uttalande, som kan förmodas spegla grunden för HD:s ställningstagande:
    "När en såld vara efter transport på köparens risk visar sig behäftad med fel, bör — i enlighet med vad som tidigare ansetts gälla — bevisbördan angående tiden för felets uppkomst ligga på köparen. Härvid kan emellertid i vissa fall redan vad som framkommit rörande transportsättet och felets beskaffenhet anses utgöra tillräcklig bevisning om att felet förelåg före avsändandet. Hovrätten har synbarligen resonerat på detta sätt, och det saknas anledning att avvika från dess bedömning av bevisfrågan."
    I mål om ersättning för skada, som uppkommit under sjötransport genom att lasten på en trailer kommit i rörelse och fallit mot lasten på en bredvid stående trailer, ansågs rederiet, enär det inte visats att skadan ej orsakats av rederiet eller någon för vilken rederiet svarade, ansvarigt för den uppkomna skadan. NJA 1977 s. 49.
    I NJA 1975 s. 657 förelåg fråga om bevisbördan för vem som vållat en emaljskada på ett badkar i en uthyrd lägenhet. Det var ostridigt att skadan uppkommit under hyrestiden. HD uttalade, att skada, som typiskt sett uppkommer genom ovarsamhet på egendom som under hyrestiden normalt inte är åtkomlig för annan än hyresgästen och personer för vilka denne svarar, får antagas ha vållats av hyresgästen eller någon för vilken denne är ansvarig, såvida det inte framkommer omständigheter som tyder på att skadan kan ha uppkommit på annat sätt. I det föreliggande fallet måste det emellertid enligt HD med hänsyn till skadans art och läge samt till omständigheterna i övrigt anses som en rimlig möjlighet att skadan kunde ha uppkommit på annat sätt än genom vållande av hyresgästen eller någon som denne svarade för, och hyresgästen gick därför fri från ersättningsskyldighet. (Av omständigheterna ifallet kan här nämnas, att fastighetsskötaren vid en reparation av radiatorn bakom frontplattan på badkaret enligt egen uppgift upptäckt skadan och efter överenskommelse med hyresgästens hustru målat över den, medan hyresgästen och hans hustru uppgav sig inte ha observerat skadan före fastighetsskötarens besök i lägenheten.)
    En bil som fördes på riksväg sladdade över vägbanan och kolliderade med en i motsatt riktning förd bil, varvid föraren av den sladdande bilen skadades så svårt att han avled. Utredningen visade att i vägrenen invid vägbanan fanns en grop som utgjorde en uppenbar fara för trafiksäkerheten. I mål motstaten yrkade dödsboet skadestånd och påstod, att olyckan orsakats av att bilen kört ned i gropen, medan staten gjorde gällande att annan förklaring kunde finnas, HD biföll, med tre ledamöter mot två, skadeståndstalan. NJA 1977 s. 176. Rörande kravet på bevisning angående det händelseförlopp som skulle läggas till grund för avgörandet av målet uttalade majoriteten följande:
    "I mål om utomobligatoriskt skadestånd råder inte sällan tvist om vad som orsakat den aktuella skadan. Ofta kan olika händelseförlopp vara fullt tänkbara och ett vart av varandra oberoende sakförhållanden framstå som möjlig skadeorsak. I sådana fall kan full bevisning i uttryckets egentliga bemärkelse knappast någonsin åstadkommas. Detta bör dock inte i och för sig utgöra hinder för bifall till skadeståndstalan. Om det sålunda i betraktande av samtliga i målet förekomna omständigheter framstår som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat har utgjort skadeorsaken, börden skadelidandes påstående om händelseförloppet läggas till grund för domstolens avgörande."

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 145    Såvitt jag förstår innebär HD:s principuttalande inte att det räcker med att det av den skadelidande påstådda händelseförloppet är klart mera sannolikt än varje tänkbart alternativ sett för sig, utan att det är den sammanlagda sannolikheten för samtliga andra händelseförlopp än det av den skadelidande påstådda som skall jämföras med det sistnämnda. Den skadelidandes påstående måste alltså även enligt HD: majoritetens ståndpunkt ha mer än 50 % sannolikhet för sig. Beroende på vad man avsett att inlägga i ordet "klart" är det likväl möjligt att ståndpunkten befinner sig åtminstone tämligen nära vad Bolding i sin avhandling om bevisbördan och den juridiska tekniken benämnt överviktsprincipen. Det förtjänar framhållas, att HD:s principuttalande inte är begränsat till fall där — såsom förhållandet var i det aktuella målet — den skadelidandes motpart bevisligen gjort sig skyldig till försumlighet och frågan gäller orsakssammanhang mellan försumligheten och skadan. Principen synes vara avsedd att utan någon begränsning gälla inom hela området för utomobligatoriskt skadestånd, alltså även i fall där det påstås att skadan orsakats av en oaktsamhet från svarandens sida som inte är i och för sig i traditionell mening styrkt. Antagande av en grundsats som närmar sig överviktsprincipen synes för sådana fall ganska uppseendeväckande. (Jfr NJA 1981 s.622.)
    I ytterligare ett fall har HD — också denna gång med tre ledamöter mot två— accepterat samma lindriga beviskrav, nämligen för den. speeiella situationen att efter en person, som bevisligen befunnit sig i nödläge kort före sin död, anträffats ett icke bevittnat testamente och tvivel råder om när testamentet tillkommit. HD uttalade, att för sådant fall den sedermera anträffade testamentshandlingen bör godtas som testamente enligt 10:3 ÄB, så snart detmed hänsyn till handlingens innehåll och övriga omständigheten framstår som klart mera sannolikt att den skrivits i nödläget än att den tillkommit i annat sammanhang. NJA 1977 s. 549.
    Ett annat fall, där HD möjligen tillämpat överviktsprincipen, är NJA 1976 s.667. I mål om försträckning åberopades till stöd för krav på betalning en skriftlig handling och gjordes mot kravet invändning att handlingens underskrift ej var äkta. En ledamot i HD fann — i likhet med hovrätten — att svarandens invändning fick godtas eftersom den inte kunde anses vederlagd. HD:s majoritet godtog emellertid handlingen som fordringsbevis, enär den fann övervägande sannolikt att svaranden undertecknat handlingen. Majoritetens skrivning utesluter i och för sig inte att svaranden ansetts bevisskyldig för sin invändning och att alltså kärandens ståndpunkt kunde ha godtagits även om den inte framstått som övervägande sannolik. Möjligt — och mest troligt — är emellertid, att samtliga ledamöter ansett ett beviskrav vara riktat mot käranden men att majoriteten till skillnad mot reservanten ansett kravet inte kunna ställas högre än till övervägande sannolikhet.
    I NJA 1979 s. 483 refereras en komplicerad tvist mellan två näringsidkare, aktiebolagen A och B. A hade till B sålt elektriska priskalkylatorer med tillbehör (apparater). Apparaterna var avsedda att användas i B:s system för bensinpumpar på den svenska marknaden. A hade ostridigt lämnat utfästelse om att apparaterna skulle passa för bensinpumpar på den svenska marknaden. Tvist förelåg emellertid bl. a. huruvida A förknippat utfästelsen med villkor att en högsta pulsfrekvens om 100 pulser per sekund inte ens momentant fick överskridas. HD fann det inte styrkt, att de villkor som enligt A varit förknippade med utästelsen givits så klart uttryck att de blivit bindande för B. Utfästelse för vilken A hade att svara i målet fick därför anses lämnas utan det nyss nämnda villkoret.

 

10-23-162. Sv Juristtidning

 

146 Lars Welamson    I mål, vari försäkringsgivare som meddelat trafikförsäkring förde talan mot försäkringstagaren om ersättningsskyldighet i visst hänseende på grund av försummelse att vid anfordran betala premien (förstagångspremie) uppkom bl. a. fråga om bevisbedömningen när försäkringstagaren bestred att han mottagit anmaning att betala. NJA 1973 s. 8. — I NJA 1978 s. 35, där påstående gjordes att preskriptionsavbrott skett genom att fordran tillkännagivits för gäldenären i samband med utmätningsförrättning, uppkom fråga om bevisvärdet av ett av förrättningsmannen upprättat hindersbevis.
    Testamente hade efter testators död inte kunnat företes i huvudskrift, men en fotokopia hade anträffats i ett av testator och hans hustru disponerat bankfack. Med hänsyn till föreliggande omständigheter antogs det för visst, att förordnandet enligt kopian innefattade den avlidnes yttersta vilja ännu vidtiden för hans bortgång. NJA 1977 s. 168.
    A hade i födelse- och dopboken för församling, där ett år 1920 fött barn B:s födelse var inskriven, antecknats som fader till B utan angivande av förhållande varpå anteckningen grundade sig. Sedan C, som var son till en avliden syster till A, ansökt om avträdande av egendomen i A:s dödsbo till förvaltning av boutredningsman, blev C:s ansökan avvisad, enär han inte anfört någon omständighet varigenom bevisvärdet av anteckningen i födelseboken förringats och han vid sådant förhållande inte kunde anses som dödsbodelägare efter A. NJA 1973 s. 442. — Om sannolikhetsbedömning i faderskapsmål, där svaranden under hänvisning bl. a. till moderns livsföring gjorde gällande att hon fick antagas under konceptionstiden ha haft samlag även med någon i målet ej uppgiven man, se NJA 1976 s. 371. — I mål om fastställande av faderskapfördes talan mot flera män, och det fanns anledning räkna med att barnets moder under konceptionstiden haft samlag med åtminstone två män som inte kunnat identifieras. Faderskapsindex för en av de instämda männen var så högt som 71,33. Efter att ha uttalat att det inte förelåg några närmare uppgifter om tidpunkten för samlagen med de oidentifierade männen eller om förhållanden i övrigt vid dessa samlag samt att beträffande graden av sannolikhet för att någon av dessa män var fader till barnet inga bestämda antaganden kunde göras, anförde HD bl. a. följande:
    "I vart fall när som här mer än en oidentifierad man är möjlig som fader och viktiga omständigheter även i övrigt är oklara kan det, såsom framgår av socialstyrelsens yttrande, trots ett så högt faderskapsindex som Urbans inte anses föreligga sådan grad av sannolikhet för faderskap som är förutsättning för bifall till faderskapstalan." NJA 1978 s. 601.
    Av A förd talan om att tvillingarna B och C skulle förklaras sakna äktenskaplig börd hade ogillats. I ärende angående resning åberopades protokoll över blodundersökning, enligt vilket uttalades dels att resultatet av undersökningen gjorde möjligheten av A:s faderskap till B i så hög grad osannolik att det på vetenskapens dåvarande ståndpunkt torde få anses uppenbart att A icke var B:s fader, dels att resultatet av undersökningen gjorde det osannolikt att A skulle kunna vara fader till C. Då möjligheten av A:s faderskap till B sålunda bedömts utesluten, uppkom fråga, huruvida resultatet av blodundersökningen i avseende på C i förening med sällsyntheten att tvillingar har olika fäder kunde anses visa att A ej var fader till C. NJA 1979 s. 442.
    Om beviskravet i mål om ogiltigförklaring av faderskapserkännande med hänsyn särskilt till resultatet av verkställd blodundersökning, Se NJA 1977 s. 545 och NJA 1979 s. 408. Enligt förstnämnda rättsfall har domstol i mål om

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 147ogiltigförklaring av faderskapserkännande ej ansetts kunna förordna om blodundersökning.
    I samband med storskifte 1804 av ett hemman behandlades frågan om gränserna kring hemmanet. Sedan fastighetsbestämning enligt FBL begärts rörande en av dessa gränser — vilken gräns hävdades i en annan sträckning än den som angivits på storskifteskartan — uppkom fråga huruvida gränsen blivit lagligen bestämd vid storskiftet samt frågor om tillämpning av 16 § JP och om bevisning rörande gränsens rätta sträckning. NJA 1977 s. 1. — Vid ägostyckningar, som skett på grundval av upprättade överlåtelseavtal, angav varken avtalen eller förrättningshandlingarna hur det skulle förfaras medstyckade hemmans andelar i samfällt vatten och fiske. Eftersom inte annat klart framgick av omständigheterna, ansågs styckat hemmans andel uppdelad på styckningslotterna efter skattetal. NJA 1979 s. 570. Jfr Gyllensvärd i SvJT1981 s. 345. — Om kravet på bevisning för laga fång vid lagfart efter lagfartssammanträde, se SvJT 1979 rf s.41. — Angående fråga om omfattningen av registermyndighets granskning av säljarens (kommunalt organ) behörighet vid ansökan om inskrivning av förvärv av skepp, se SvJT 1977 rf s.50.
    Om beviskravet vid utmätning i makars gemensamma bostad för ena makens gäld, när andra maken och barn vill freda egendom från utmätning, se NJA 1976 s.523. — Om beviskravet vid ansökan om handräckning enligt 191 § UL för utfående av viss egendom, se NJA 1976 s.72.
    Om beviskrav och bevisvärdering i arbetsdomstolens praxis, se AD 1976 nr 26 och nr 111 samt AD 1977 nr 67 (jfr 1976 nr 51).
    Spörsmål om bevisskyldighet och bevisvärdering har under den aktuella perioden förelegat i åtskilliga parkeringsmål. Dessa behandlas i det följande i ett sammanhang, trots att det är fråga om både rättsfall från den tid då sådana mål utgjorde brottmål och rättsfall enligt nu gällande regler som innebär att mål om felparkeringsavgift ej är brottmål.
    I SvJT 1976 rf s.20 bestred fordonets ägare ansvar för parkeringsförseelse under påstående att fordonet vid tillfället förts av annan person, beträffande vilken namn och utländsk adress angavs. Oaktat uppgiften inte blivit vederlagd av åklagaren, ansågs frågan om vem som fört fordonet inte utredd genom vad ägaren uppgivit, och ägaren fälldes till ansvar jämlikt 164 § 2 st vägtrafikkungörelsen i dess i målet gällande lydelse. — Det förhållandet, att parkeringsvakt, hörd som vittne i mål om s k särskild parkeringsavgift, förklarat siginte ha något minne av det aktuella tillfället, har i SvJT 1975 rf s.50 ansetts inte i och för sig föranleda att inte vaktens rapportering kan läggas till grund för avgörandet. Enligt vad hovrätten uttalade bör parkeringsvakts rapportering frånkännas vitsord endast i undantagsfall, såsom då befogad invändning görs mot vaktens trovärdighet eller mot den tillämpade kontrollrutinens tillförlitlighet eller då eljest stark bevisning förebringas till stöd för den parkerandes uppgifter. (Jfr NJA 1973 s.389.) I tvistemål om sk särskild parkeringsavgift bestreds skyldighet att utge avgift under påstående att parkeringsautomatenej fungerat vid tillfället. Hovrätten uttalade att, för att i tvistemål av förevarande slag erhålla en med hänsyn till de praktiska förutsättningarna rimlig fördelning av bevisbördan, enligt hovrättens mening borde vid bedömning av frågan, huruvida en parkeringsautomat varit funktionsduglig, det normalt presumeras att så varit fallet. SvJT 1978 rf s.23. - I SvJT 1979 rf s.18 hade en bilägare fått en parkeringsanmärkning. Bilägaren besvärade sig och angav som grund för besvären, att han fått motorstopp på grund av brott på

 

148 Lars Welamsonbränsleslangen, att han för hand sköt bilen åt sidan, att han begav sig från platsen till fots för att köpa en slang och en klammer så att han kunde laga felet, att han fann parkeringsanmärkningen då han återkom efter att ha köpt materielen och att han inte kunde verifiera sina uppgifter genom vittne eller dokumentation. Hovrätten, som inte fann anledning undanröja betalningsskyldighet för felparkeringsavgiften, uttalade bla rörande beviskravet följande:
    "Om intet beviskrav ställs på bilägaren, kan det befaras att framtida felparkerare i allt större omfattning kommer att dra sig undan betalningsskyldighet genom att i det längsta komma med oriktiga men likväl ej otroliga invändningar, som polis och åklagare inom ramen för det av lagstiftaren anvisade summariska förfarandet svårligen kan vederlägga i efterhand. Med en utveckling längs denna väg skulle lagstiftningens ändamål tydligen äventyras eller förfelas. Å andra sidan bör beviskravet på bilägaren inte drivas så långt att rättssäkerheten på området råkar i fara. En ändamålsenlig avvägning är enligt hovrättens mening att bilägaren för att undgå betalningsskyldighet bör vara skyldig att säkra och förebringa åtminstone något material till stöd för sin invändning, förutsatt att sådant material kunnat säkras någorlunda enkelt och att han måste ha insett att polisen annars inte skulle kunna kontrollera invändningen." I det aktuella fallet hade bilägaren enligt hovrätten exempelvis kunnat fästa en lapp på bilen med upplysning om haveriet, spara kvittot efter reservdelsinköpet eller själv anmäla saken till polisen medan riktigheten av hans uppgifter ännu kunde kontrolleras.
    Till sjukdomar som ej får behandlas av kvacksalvare hör sockersjuka men ej hjärtsjukdomar. I NJA 1978 s.685 hade en patient som led av sockersjuka och hjärtsjukdom behandlats av en kvacksalvare för besvär i form av känsla av kyla i händer och fötter. Utredningen i målet gav vid handen, att symptom av detta slag kan uppkomma hos patient med, såsom i det förevarande fallet, även lindrig sockersjuka men att också hjärtsjukdom kan medföra sådana symtom. Rättsläkarrådet inom socialstyrelsen uttalade i anslutning härtill och med hänsyn till övriga tillgängliga uppgifter som sin uppfattning, att det icke kunde uteslutas och ej var osannolikt att kvacksalvaren behandlat patienten för ett följdtillstånd till hans sockersjuka. HD fann den i målet förebragta utredningen ej kunna anses innefatta tillräcklig bevisning om att de av kvacksalvaren behandlade besvären var en följd av patientens sockersjuka och att kvacksalvaren följaktligen inte kunde fällas till ansvar för att ha behandlat en sådan sjukdom. Den ifrågavarande ståndpunkten medför givetvis vissa svårigheter när det gäller att beivra kvacksalveri. För att man skall kunna avstå från krav på övertygande bevisning om orsakssammanhang mellan den behandlingsförbjudna sjukdomen och de besvär för vilka patienten behandlats måste emellertid enligt HD krävas uttryckligt stöd i lag. (En ledamot var avskiljaktig mening.)
    Om bevisvärdet i visst fall av bilder, tagna med traffipaxkamera, se NJA 1979 s. 711.
    Angående bevisning se vidare rättsfall under lagsökning.

 

Vittne
En med tilltalad i brottmål sedan längre tid tillbaka sammanboende kvinna ansågs i SvJT 1973 rf s.19 (nr 13) böra jämställas med sådan närstående som angavs i 36: 3 RB och följaktligen, då hon förklarat sig villig att vittna, inte

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 149skola avlägga ed. Lagen har sedermera ändrats så, att till de personer som ursprungligen angavs i 36:3 st 1 RB lagts "den som på liknande sätt är parten närstående". Såsom sådan har vid tillämpning av den nya lydelsen i SvJT 1975rf s.14 (nr 8) ansetts en person som för 3 1/2 månader sedan sammanflyttat med den tilltalade och, sedan denne c:a 1 1/2 månad därefter häktats, alltjämt bodde i parets bostad. På samma sätt utföll bedömandet i SvJT 1975 rf s.67 (nr43) beträffande en person som varit förlovad med den tilltalade och sammanbott med denne under tre år samt med denne hade två barn som den tilltalade brukade träffa något veckoslut i månaden.

 

Editionsföreläggande
I egenskap av ledare för förundersökning angående mordbrand m m hemställde en länspolischef om förordnande jämlikt 38 § 2 st 1937 års sekretesslag om rätt för honom att hos statistiska centralbyrån få ta del av hos byrånförvarade handlingar till allmän folk- och bostadsräkning. Avsikten med denna hemställan var att till ledning för spaningsarbetet möjliggöra handskriftsjämförelser mellan de ifyllda blanketterna och vissa textade meddelanden som anträffats bl a på flera ställen där bränder anlagts och som konstaterats härröra från en och samma person. Antalet handlingar som avsågs med framställningen var omkring 20 000. Hovrätten konstaterade, att för bifall enligt nämnda lagrum krävdes, att varje handling som begärdes utlämnad måste kunna antagas vara av betydelse för förundersökningen. Hovrättens majoritet fann det vidare uppenbart, att av alla handlingar som begärdes utlämnade sannolikt endast en — ovisst vilken — kunde ha sådan betydelse, och avslog därför framställningen. En ledamot fann emellertid, att eftersom alla handlingarna måste vara tillgängliga för granskning för att man skulle få fram en handling som kunde avslöja gärningsmannen, alla handlingarna var av betydelse för förundersökningen. SvJT 1975 rf s.71. Om den nya sekretesslagen varit tillämplig, vill det synas som om polisen skulle ha kunnat få tillgång till handlingarna med stöd av den lagen. Enligt 7:15 sekretesslagen skulle väl sekretess inte ha antagits gälla för annan uppgift än sådan som till äventyrs lämnats av mordbrännaren, och vid tillämpning av 14:3 samma lag skulle väl polisens intresse av att få tillgång till dennes uppgift ha ansetts uppenbart ha företräde framför mordbrännarens. Bestämmelserna i 38:2 och 38:8 RB upptar däremot alltjämt rekvisitet "kan antagas äga betydelse", och om det idag skulle ha varit fråga om att tillämpa någon av dessa bestämmelser i en situation som den i rättsfallet aktuella, skulle problematiken ha varit densamma som i rättsfallet.
    I mål om faderskap till barn utom äktenskap yrkade den påstådde fadern att modern skulle föreläggas att förete sin dagbok. Till stöd för yrkandet åberopades främst att dagbokens innehåll kunde förväntas ge vid handen att modern under konceptionstiden haft samlag med en annan man. Modern hade själv åberopat sin dagbok i viss del och ingivit bestyrkt utdrag av dagboken i den delen. Vad mannen åberopat eller vad eljest förekommit gav enligt HD inte sådant stöd åt mannens misstanke att modern haft samlag med annan under konceptionstiden att synnerlig anledning kunde anses föreligga att ålägga henne att förete dagboken i vidare mån än redan skett (38: 2 st 3RB). NJA 1975 s.693.
    I hyresavtal angående nybyggda hotellokaler föreskrevs, att hyran skulle bestämmas på grundval av en beräknad produktionskostnad, angiven i en vid

 

150 Lars Welamsonavtalet fogad kalkyl. I rättegången mot hyresvärden gjorde hyresgästen gällande, att hyran borde bestämmas till lägre belopp, därför att de verkliga kostnaderna avsevärt understeg de kalkylerade. Hyresgästen åberopade som bevis de handlingar hos hyresvärden som visade de verkliga kostnaderna och yrkade åläggande för hyresvärden att förete dessa. Såsom grund för sin talan i saken åberopade hyresgästen i första hand, att avtalet skulle tolkas så att till grund för hyran skulle läggas de verkliga kostnaderna, om dessa blev lägre. HD uttalade härtill, att denna grund kunde prövas utan tillgång till de medyrkandet om editionsföreläggande avsedda handlingarna. I andra hand åberopade hyresgästen att avtalet var oskäligt och därför jämkning av hyran borde ske. HD uttalade härtill bla att avtalet, som nära anslöt till en på hyresmarknaden tillämpad avtalsmodell, gav fastighetsägaren anledning utgå från att han varken vid bestämmande av hyran eller vid en framtida tvist om hyran skulle behöva framlägga fullständiga räkenskapshandlingar för att styrka de verkliga kostnaderna. Det måste föreligga starka skäl för att trots avtalets utformning ålägga fastighetsägaren editionsplikt med avseende på räkenskaperna. Hyresgästen hade till stöd för påståendet att avtalet skulle vara obilligt anfört — förutom att marknadshyran för lokaler av ifrågavarande slag i landet skulle vara väsentligt lägre än hyran för de aktuella lokalerna,vartill hänvisats till viss statistik — endast att den verkliga produktionskostnaden skulle vara avsevärt lägre än den kalkylerade. Enbart hyresgästens påstående i sist angivet hänseende kunde inte vara tillräckligt för att motivera det begärda editionsföreläggandet. — För det fall att hyresgästens talan skulle bifallas på någon av de angivna grunderna och fråga skulle uppkomma om beräkning av den slutliga hyran på grundval av de verkliga produktionskostnaderna skulle visserligen, uttalade HD vidare, handlingarna kunna vara av betydelse som bevis. Detta föranledde emellertid enligt HD inte något editionsföreläggande i det aktuella skedet av processen med hänsyn till att hyresgästen begärt deldom beträffande vissa angivna spörsmål (om jämkning av avtalet såvitt gällde giltighetstiden och om uppsägning) och hemställt att frågan om bestämmande av hyrans belopp måtte uppskjutas i avbidan på medlingsförfarande i hyresnämnden. Av de skäl som här återgivits i förkortat skick ogillade HD yrkandet om editionsföreläggande. NJA 1977 s.254.
    Det är givet, att vid bedömning av rekvisitet i 38:2 RB, att handlingen "kan antagas äga betydelse som bevis" den materiella befogenheten av parts talan måste tillmätas vikt på det sättet, att motparten inte kan tvingas utlämna handlingar som i och för sig kan styrka ett påstående i rättegången, om påståendet materiellt sett inte kan leda till framgång för den editionsyrkande. Det förevarande rättsfallet synes emellertid ha principiellt intresse i så måtto att HD också förefaller ha mot utsikterna till att vad den editionsyrkande parten önskade bevisa skulle komma att vid den materiella bedömningen tillmätas relevans ställt motpartens intresse av att inte nödgas utlämna handlingarna.

 

Sakkunnig
Se rättsfallen NJA 1976 s.256 och SvJT 1976 rf s.1, båda anmärkta ovan under II A, Rättshjälp.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 151IV. Rättegången i hovrätt och HD

 

Fullföljdsrätt
Under denna rubrik behandlas först rättsfall som hänför sig till spörsmål, huruvida visst avgörande överhuvud kan överklagas. Därefter upptas rättsfall avseende spörsmål, huruvida talan mot beslut under rättegången skall föras särskilt eller kan föras endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut. Slutligen redovisas rättsfall rörande spörsmål, huruvida just den klagande ägt fullfölja talan mot visst avgörande. Det skall härtill anmärkas inte bara att sist nämnda rättsfall står nära vissa som anmärkts ovan under II A, Part och ställföreträdare, talerätt, processgemenskap, utan också att gränsen mellan de tre här angivna kategorierna av rättsfall är delvis flytande.
    Beträffande frågan, huruvida visst avgörande överhuvud kan överklagas må till en början framhållas, att en generell förutsättning för parts rätt att fullfölja talan är att avgörandet kan sägas ha gått honom emot. Förutsättningen belyses av bl a NJA 1974 s. 16. Mot hovrätts dom, varigenom åtal ogillats, fullföljde den tilltalade talan med yrkande att åtalet måtte avvisas på grund av res judicata. Revisionstalan upptogs ej till prövning då ett avvisande av åtalet inte skulle, i jämförelse med utgången i hovrätten, vara till den tilltalades förmån. — I NJA 1979 s. 706 överklagades ett beslut om fastställande av arvsskatt av en person som inte upptagits som dödsbodelägare och inte påförts någon arvsskatt men som gjorde gällande att han var testamentstagare och i den egenskapen skyldig att betala arvsskatt. Klagandens syfte torde ha varit att få ett avgörande beträffande beskattningen som skulle ha en för honom förmånlig bevisverkan i en civilrättslig testamentstvist. En klagan i sådant syfte utgjorde emellertid enligt HD en icke tillåten klagan över enbart skälen till beslutet. Då klaganden inte heller i övrigt visat sig ha något beaktansvärt intresse av besvärens prövning, blev hans besvärstalan avvisad. — I detta sammanhang är också rättsfallet NJA 1973 s. 444 att anteckna. Sedan hovrätt på grund av uttalanden, som advokat gjort i rättegångsinlaga till hovrätten, funnit anledning upptaga fråga om ansvar för rättegångsförseelse, fattade hovrätten beslut av innebörd att uttalandena inte borde medföra ansvar enligt 9: 5 RB men att, enär uttalandena fick anses strida mot god advokatsed, kopia av rättegångsinlagan och hovrättens protokoll skulle tillställas Sveriges advokatsamfund. HD, dit advokaten fullföljde talan, uttalade att hovrätten funnit advokatens uttalanden inte böra medföra ansvar enligt 9:5 RB och att vad hovrätten i övrigt upptagit i överklagade beslutet ej var av beskaffenhet att kunna göras till föremål för överprövning. Den fullföljda talan blev följaktligen avvisad. —Ett exempel på att parts intresse av att få ett avgörande ändrat kan bli överspelat erbjuder NJA 1973 s. 467. Ett enligt 46 § UL meddelat förordnande om verkställighet av skiljedom hade överklagats till HD. Klagandenas motpart, ett bolag, upplyste där att, sedan bolaget hos kronofogdemyndighet ansökt om verkställighet av skiljedomen, klagandena till bolaget erlagt full betalning av det i skiljedomen utdömda beloppet. Klagandena genmälde att de blivit tvungna att betala för att undgå utmätning och att detta skedde under protest. Ett hos tingsrätt anhängiggjort mål om klander av skiljedomen vilade enligt klagandena i avvaktan på beslut i anledning av klagandenas besvär till HD. Enär frågan om verkställighet av skiljedomen förfallit på grund av betalningen, lämnade HD den fullföljda talan utan vidare yttrande.— Det förhållandet, att verkställighetsresolutionen härigenom vann laga-

 

152 Lars Welamsonkraft, kunde ju från verkställighetssynpunkt inte spela någon roll när bolaget var i besittning av pengarna och det uteslöt inte heller att den väckta talan om klander av skiljedomen kunde komma att bifallas och att klagandena i så fall kunde få tillbaka pengarna.
    Utfästelse att ej fullfölja talan mot dom har i NJA 1978 s. 327 ansetts skola beaktas som fullföljdshinder enligt 49: 1 st. 3 RB först efter invändning av part som vill åberopa utfästelsen. — I SvJT 1973 rf s. 81 hade häktad avgivit nöjdförklaring på nionde dagen efter domen sedan han fatt del av en av kriminalvårdsstyrelsen utfärdad skrivelse, vari angavs att om den som är häktad avger nöjdförklaring inom tio dagar från den dag då domen meddelades strafftiden räknas från dagen för nöjdförklaringen. Underrättelsen var emellertid felaktig, eftersom enligt en lagändring, som trätt i kraft kort tid före nöjdförklaringen, häktningstid efter det att slutlig dom meddelats skall räknas som tid varunder straffet verkställts oavsett när nöjdförklaringen avgavs. Då det inte kunde uteslutas att den felaktiga uppgiften i skrivelsen varit av betydelse för den dömdes beslut att förklara sig nöjd, ansågs nöjdförklaringen inte bindande, och av den dömde förd vadetalan upptogs till prövning. — Se även NJA 1975 s. 28, anmärkt nedan under V, Återställande av försutten tid och laga förfall i övrigt.
    I mål om äktenskapsskillnad meddelade tingsrätt interimistiskt beslut om underhåll till makarnas barn. Mot beslutet fullföljde ena maken talan till hovrätten med yrkande att beslutet, såsom icke tillkommet i laga ordning, måtte undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten. Sedan hovrätten lämnat besvären utan bifall, besvärade sig maken till HD. Besvären blev emellertid av HD:s majoritet avvisade med hänsyn till fullföljdsförbudet i 20:41 FB (som numera motsvaras av 20: 12 samma balk). Två ledamöter fann fullföljdsförbudet inte tillämpligt beträffande en talan som grundade sig på att rättegångsfel i tingsrätten bort föranleda undanröjande av dess beslut. NJA 1975s. 364. — I mål som fullföljts till hovrätt lämnade hovrätten utan bifall ett där framställt yrkande om interimistiskt beslut beträffande underhållsbidrag till frånskild make. HD fann, att enligt 15:32 st. 2 GB talan inte fick föras mot detta hovrättens beslut. Detta innebär, att uttrycket "fråga som nu nämnts" i det angivna lagrummet ansetts liktydigt med fråga av sådan beskaffenhet som nämnts i föregående stycke i lagrummet, alltså oavsett om den fullföljts till eller väckts i hovrätten. En ledamot var av skiljaktig mening. Enligt hans åsikt, som närmare utvecklats i ett särskilt yttrande, kunde det ifrågavarande förbudet att fullfölja talan mot hovrätts beslut anses omfatta endast fall, där hovrättenstbeslut hänfört sig till fullföljd mot underrätts beslut. NJA 1977 s.112.
    Fullföljdsförbudet i 54: 7 RB har i NJA 1978 s. 175 ansetts omfatta jämväl det fallet, att hovrätt fastställt tingsrätts beslut, enligt vilket tingsrätten ogillat invändning att den i målet föreliggande tvisten skulle enligt avtal avgöras av skiljemän. På samma sätt utföll bedömandet i NJA 1978 s. 477 (varom vidare nedan under rubriken Fullföljdshänvisning och prövning av fullföljdsfrågor) och i NJA'1979 C 60. (I det sistnämnda fallet.hade tingsrätten gillat behörighetsmvändnnigen men hovrätten ogillat den och återförvisat målet.) Såsom närmare utvecklats av referenten i sistnämnda fallssynes ståndpunkten de lege lata ofrånkomlig men de lege ferenda sakligt diskutabel.
    Bland rättsfall rörande diverse olika frågor om fullföljdsförbud skall här för fullständighetens skull nämnas NJA 1975 s. 515 rörande tillämpning av 22 §

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 153RP, som sedermera upphävts. Rättsfallet gällde också fråga om tid för fullföljd.
    NJA 1978 s. 365, anmärkt ovan under II A, Res judicata, gäller tillämpning av det fullföljdsförbud som fanns i 14 § 1 st. 1915 års lag om avbetalningsköp. Rättsfallet har dock alltjämt aktualitet, eftersom bestämmelser motsvarande de i rättsfallet aktuella finns i lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkarem. fl. och (hänvisningsvis) i konsumentkreditlagen. Situationen i rättsfallet var följande. A hade till B sålt en båt på avbetalning med äganderättsförbehåll. C, till vilken A:s rätt på grund av kontraktet överlåtits, ansökte om handräckning för återtagande av båten. Vid förrättningen åsattes båten visst värde, och enligt den avräkning som gjordes på grundval av detta värde skulle C återfå båten mot erläggande av en summa som endast obetydligt understeg ett av honom hos kronofogdemyndigheten deponerat belopp. Dagen efter förrättningen utmättes för uttagande av B:s oguldna skatter od hans hoskronofogdemyndigheten innestående tillgodohavande (hans rätt enligt kontraktet var redan tidigare utmätt för oguldna allmänna medel). C förde nu mot B talan som avsågs i 14 § 2 st. 1915 års lag om avbetalningsköp (motsvarande 16 § 2 st. lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.) och pågrund av denna talan, som medgavs av B, fastställdes båtens värde till ett betydligt lägre belopp. C begärde nu hos kronofogdemyndigheten ny vidräkning på grundval av domen, vilken skulle innebära att han av det deponerade beloppet skulle återfå en avsevärd del i stället för att den skulle gå till staten som utmätningsborgenär. Kronofogdemyndigheten fann domen inte gällande mot staten, och samma ståndpunkt intog överexekutor efter fullföljd av C. I denna situation aktualiserades frågan om tillämpning av det i 14 § 1 st. av 1915 års lag om avbetalningsköp (motsvarande 16 § 1 st. lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.) upptagna fullföljdsförbudet, enligt vilket talan ej fick föras mot överexekutors beslut i anledning av besvär överbeslut i fråga om handräckning. Både överexekutor (i besvärshänvisning) ochhovrätten fann, med något olika motiveringar, fullföljdsförbudet inte utgöra hinder mot att pröva av C anförda besvär till hovrätten. Vid sin sakprövning godtog hovrätten C:s ståndpunkt att domen skulle ligga till grund för värderingen i handräckningsärendet. I HD, som i sin tur tog avstånd från hovrättens sistnämnda bedömning, fann fyra ledamöter (av vilka två hade enskiljaktig motivering) fullföljdsförbudet inte tillämpligt. De två ledamöter som dikterade avgörandet fann till en början på sätt närmare angavs bestämmelserna i 14 § 2 st. 1915 års lag om avbetalningsköp innebära, att åt överexekutor inte anförtrotts det slutliga avgörandet i frågor rörande värdering av avbetalningsgods. Mot bakgrunden härav kunde det inte antagas överensstämma med den avsedda funktionen av fullföljdsförbudet, att överexekutor skulle vara sista instans i frågor som undantagsvis kunde uppkomma om vilken betydelse en dom rörande godsets värdering skall tillmätas i handräckningsförfarandet. — Det kan förvisso sägas, att HD i förhållandet till ordalydelsen i det aktuella fullföljdsförbudet seglat ganska högt i vind; som antytts fann också en ledamot i HD att överexekutors beslut inte fått överklagas.
    Sedan underrätt vägrat registrera en såsom tilläggsbouppteckning betecknad handling, fann hovrätten att hinder ej mött för underrätten att inregistrera tilläggsbouppteckningen, varför hovrätten undanröjde underrättens beslut och återförvisade målet till underrätten. Hovrätten angav att jämlikt 54:6 RB talan ej fick föras mot hovrättens beslut. Enär hovrättens avgörande innefat-

 

154 Lars Welamsontade fråga som inverkade på ärendets utgång, fann emellertid HD hinder inte möta att upptaga besvär av kammarkollegiet mot hovrättens beslut till prövning. NJA 1973 s. 298. Om tillämpning av de mot 54:6 RB svarande bestämmelserna i 211 § 2 st. och 219 § UL, se NJA 1974 s. 308.
    Mot beslut varigenom lagfartsansökan förklarats vilande på två grunder anfördes besvär med yrkande att ansökningen måtte förklaras vilande endast på den ena grunden. Hovrätten fann att besvären, vari ej yrkats bifall till lagfartsansökningen, inte kunde upptagas till prövning, men uttalade att det var klaganden obetaget att åberopa den i hovrätten förebragta utredningen även hos inskrivningsmyndigheten, som hade att upptaga lagfartsansökningen till ny prövning så snart anledning därtill förekom. SvJT 1975 rf s. 65 (nr 40). I en anmärkning till referatet har uttalats, att avvisning således icke skett därför att besvären anförts av en av fastighetens säljare.
    Beslut om avskrivning av förfallet mål om betalningsföreläggande har i SvJT 1976 rf s. 55 (nr 32), anmärkt ovan under II A, Rättshjälp, ansetts inte överklagbart.
    I SvJT 1976 rf s. 55 (nr 31) hade sjöförklaring förklarats avslutad under erinran om innehållet i 311 § SjöL. I hovrätten yrkade befälhavaren på fartyget, att hovrätten måtte förordna att sjöförklaringen ej skulle anses avslutad och att densamma skulle kompletteras genom lotsens hörande. Hovrätten, som fann sig ej ha att ta befattning med frågan, huruvida utredning som vunnits genom sjöförklaring är fullständig, avvisade klagandens talan.
    I SvJT 1977 rf s. 31 (nr 24) hade länsstyrelse beslutat ej till prövning uppta ansökan om förlängning av tid för meddelande av skiljedom. Länsstyrelsen angav att enligt 26 § 3 st. skiljemannalagen talan mot beslutet ej fick föras. Hovrätten prövade emellertid besvär som anfördes mot beslutet. Se om fallet vidare nedan under VIII, Skiljeavtal och skiljedom.
    Beträffande domstols beslut som inte är slutligt gäller såsom huvudregel enligt 49:8 och 54:4 RB, att beslutet får överklagas endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut. Från denna huvudregel har ett avsevärt antal undantag gjorts. Såsom framgår av några rättsfall kan det emellertid ifrågasättas om undantagen är tillräckligt omfattande. Det finns fall där den nämnda huvudregeln kommit att fungera som ett absolut fullföljdsförbud på ett sätt som knappast är rimligt. Härvidlag kan särskilt nämnas NJA 1974 s. 356, där ett i brottmålsdom intaget förordnande jämlikt 33:5 st. 1 p. 2 BrB om tillgodoräknande av tidför frihetsberövande ansetts som beslut mot vilket jämlikt 49:8 RB talan får föras endast i samband med talan mot domen i övrigt. Ståndpunkten synes de legelata ofrånkomlig; problemet uppmärksammades under förarbetena till lagstiftningen om obligatorisk avräkning av tid för frihetsberövande och lagrådet föreslog en annan ordning, ehuru utan framgång (se prop. 1972: 146 s. 79 ochs. 86). Om varken åklagaren eller den dömde vill klaga på själva domen, är det alltså omöjligt att genom ordinär fullföljd nå rättelse i ett beslut varigenom bestämmelserna om obligatorisk avräkning av tid för frihetsberövande tillämpats felaktigt. Sådana felaktiga beslut har visat sig ganska frekventa. Om felet innebär att för kort tid tillgodoräknats, finns emellertid praktiskt taget alltid grund för resning och rättelse kan således då ske, ehuru utformningen av reglerna om ordinär fullföljd föranleder att man måste anlita resningsförfarandet.
    Ett annat problem som bör uppmärksammas i detta sammanhang hänför sig till fall, där den tilltalade inte häktats i domen och där åklagaren inte

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 155finner skäl till klagan beträffande den ådömda påföljden men önskar få den tilltalade häktad i avbidan på att domen i ansvarsfrågan vinner laga kraft. I SvJT 1974 rf s. 16 resp. 1978 rf s. 4 refereras två fall, i vilka åklagare efter det att tingsrätt dömt i målet fullföljt talan endast i fråga om häktning. I det förra fallet hade tingsrätten i domen beslutat att den tilltalade, som dömdes till frihetsstraff, skulle försättas på fri fot. I det senare fallet hade tingsrätten försatt häktad på fri fot och sedan utan häktning dömt denne till fängelse. Åklagarens yrkande om häktning upptogs i det förra fallet men avvisades i det senare. (Se härtill hänvisningar under referatrubrikerna i fallen samt Rättegång VI s. 22 f.)
    En effekt av bestämmelserna i 49:4 och 49:8 samt 54: 3 och 54:4 RB är, att en offentlig försvarare eller ett biträde enligt rättshjälpslagen som genom beslut under rättegången får avslag på begäran om entledigande inte kan överklaga beslutet, se NJA 1977 s. 137. Han kan visserligen fullfölja talan mot beslutet i samband med talan mot dom eller slutligt beslut, men då är det ju så dags.
    Av rättsfallet NJA 1977 s. 349, anmärkt ovan under III, Rättegångshinder, framgår att ett yrkande om säkerhet enligt 1 § 1886 års lag om skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada var att bedöma som en invändning om rättegångshinder. En konsekvens härav blev, såsom också framgår av rättsfallet, att mot beslut varigenom sådant yrkande ej vunnit bifall talan fick föras enligt49: 3 RB. (Jfr numera lagen 1980: 307.)
    I SvJT 1977 rf s. 29, anmärkt ovan under II A, Domstols behörighet, upptog hovrätt självmant frågan, huruvida visst mål skolat handläggas vid fastighetsdomstol eller, såsom skett, vid allmän domstol i vanlig sammansättning. Hovrätten fann i särskilt beslut, att målet rätteligen handlagts av tingsrätten och att rättegångshinder alltså inte förelåg, samt förklarade att talan mot beslutet fick föras endast i samband med talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut. Sistnämnda bedömande synes svårförklarligt. Möjligen ger hänvisningen uttryck för ett sådant rättens bestämmande huruvida särskild talan far föras eller ej mot beslut om ogillande av invändning om rättegångshinder som avses i (54: 3 jämförd med) 49: 3 RB, ehuru lagrummet förutsätter att ett sådant ställningstagande görs först efter det att part anmält missnöje med beslutet. Om att man därvidlag inte avvaktar en missnöjesanmälan är kanske i och för sig inte mycket att säga. Även om hovrätten, i likhet med vad HD sedermera antagit (se ovan under II, Domstols behörighet) funnit fastighetsdomstol vara att anse som särskild domstol såvitt gäller tillämpning av 10: 17 st. 1 p. 1 och 54: 7 RB, synes emellertid talan överhuvud inte ha fått föras mot hovrättens beslut. Parts rätt att göra invändning angående rättens behörighet regleras i 34:2 RB även beträffande behörighetsregler som rätten har att självmant beakta. Av referatet att döma hade part inte gjort någon sådan invändning i tingsrätten (det har dock anmärkts att målet inom tingsrätten först behandlades vid fastighetsdomstolen och därefter såsom allmänt tvistemål). Hovrättens beslut fattades i allt fall inte på grundval av någon av part från tingsrätten fullföljd behörighetsinvändning, vilket utgjort en förutsättning för att hovrättens beslut överhuvud skulle få överklagas. Om part fullföljt talan mot domen till HD, hade parten likväl kunnat iHD påpeka, att enligt hans mening HD borde självmant beakta att talan i målet på grund av rättegångshinder som avses i 10: 17 st. 1 p. 1 RB inte bortupptagas till prövning. Skillnaden gentemot en rätt till fullföljd i samband med fullföljd mot dom är praktiskt sett inte stor.

 

156 Lars Welamson    I mål om ersättning för upplåtelse av vägmark meddelade fastighetsdomstol, innan den slutligen prövade ersättningsfrågan, beslut enligt 86 § 5 st. lagen om enskilda vägar om belopp till säkerhet för ersättningsskyldigheten. Beslutet ansågs utgöra sådant beslut under rättegången mot vilket talan ej fick föras särskilt. NJA 1976s. 443. Se härom Gyllensvärd i SvJT 1981 s. 354 f.— Enligt FBL kan frågan om själva fastighetsbildningen utbrytas till särbehandling och förordnande meddelas om rätt till särskild fullföljd mot beslut ifrågan. Sådant förordnande fick dock enligt den ursprungliga lydelsen av 15:3st. 2 FBL meddelas endast om det främjade en ändamålsenlig handläggning. I NJA 1974 s. 597 fann HD (med tre ledamöter mot två) detta rekvisit inte uppfyllt när parterna var ense i själva fastighetsbildningsfrågan. Någon processekonomisk fördel stod då inte att vinna på en uppdelning, och skälet att kommun, sedan beslut i fastighetsbildningsfrågan vunnit laga kraft, kunde få tillträda kommunen genom fastighetsbildningen tillagd mark utan avvaktan på slutligt avgörande rörande ersättning betraktades av HD:s majoritet som enligt lagen ovidkommande. Sedermera har emellertid 15:3 st. 2 FBL ändrats så, att förordnande om särskild talan får meddelas — frånsett viss i lagrummets andra mening angiven förutsättning — "om det är lämpligt". Härigenom har medgivits hänsynstagande till det skäl som HD i rättsfallet fann ovidkommande. (Jfr prop. 1976/77: 114, särskilt s. 33 ff.)
    Det återstår att beröra några rättsfall hänförliga till frågan, om just den som klagat ägt fullfölja talan mot ett i och för sig överklagbart avgörande. Av dessa rättsfall, som enligt vad förut sagts står nära vissa fall som behandlats ovan under II A, Part och ställföreträdare, talerätt, processgemenskap, må först antecknas ett par fall rörande fastighetsbildnings- och anläggningsbeslut. — I NJA 1978 s. 530 hade fastighetsbildningsbeslut överklagats av ägare till en grannfastighet, som inte berördes av själva fastighetsbildningen. Fastighetsbildningsbeslutet innebar i och för sig vissa avvikelser från byggnadsplan. HD fann emellertid dessa avvikelser ej vara sådana att det enligt 3: 2 st. 3 FBL varit erforderligt med länsstyrelsens eller byggnadsnämndens tillstånd till undantag från planen och ansåg klagandena därför ej kunna stödja talerätt i målet på det förhållandet, att de skulle ha blivit betagna dem enligt 1 § 2 st. fastighetsbildningskungörelsen tillkommande rätt att yttra sig hos tillståndsmyndigheten i fråga om tillstånd. En ledamot var av skiljaktig mening beträffande motiveringen. Han tog inte ställning till frågan, huruvida tillstånd skulle ha sökts, och fann att, även om så skulle ha varit fallet, talerätt för klagandena inte kunde föranledas av att de inte fått tillfälle att yttra sig inför tillståndsmyndigheten. Gyllensvärd har i SvJT 1981 s. 353 uttalat bl. a.följande. Om HD funnit avvikelserna så stora att de krävt tillstånd till avvikelse från planen skulle utgången uppenbarligen inte ha blivit den att besvären avvisats som nu skedde. Dissidenten ville tydligen inte låta en föreskrift i tillämpningsförordningen till FBL om förfarandet i en, låt vara av fastighetsbildningen föranledd men fristående administrativ angelägenhet få inverka på talerätten i mål om fastighetsbildning. Denna uppfattning förtjänar enligt Gyllensvärd onekligen instämmande. Jag tillhörde majoriteten i rättsfallet men har inget minne av vad som förekom vid överläggningen. Redan av detta skäl är det endast en synpunkt på det principiella planet när jag vill ifrågasätta, huruvida det motsatsslut som Gyllensvärd dragit av majoritetens skäl står i full överensstämmelse med vedertagna principer för rättsfallstolkning.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 157    Anläggnings beslut hade meddelats om gemensamhetsanläggning, avseende enskild väg. Ägare till en fastighet överklagade beslutet under påstående att anläggningen var till olägenhet för dem genom att medföra ökad trafik på annan väg intill boningshuset på deras fastighet. Eftersom fastigheten inte skulle delta i gemensamhetsanläggningen och anläggningsbeslutet inte inkräktade på några rättigheter tillkommande fastighetens ägare ansågs de emellertid — oansett att de kallats till förrättningen och upptagits i dess sakägarförteckning, vilket inte medförde att de hade sakägarställning i förhållande till anläggningsbeslutet — inte beröras av anläggningsbeslutet på sådant sätt att de ägde föra talan däremot. NJA 1977 s. 585.
    Genom testamente hade X förordnat att Y under sin livstid skulle uppbära avkastningen av viss kvarlåtenskap, vilken vid Y:s bortgång skulle tillfalla X:s arvingar enligt lag. Vid arvsskatteläggningen av bouppteckningen efter X uppsköts beskattningen av äganderätten till kvarlåtenskapen jämlikt 7 §arvsskattelagen. Tingsrätten prövade därefter — efter anmälan av kammarkollegiet — fråga, huruvida god man erfordrades att bevaka blivande ägaresrätt till kvarlåtenskapen. Skäl att förordna god man befanns därvid inte för handen. Kammarkollegiet överklagade beslutet och anförde bl. a. att eftersom dödsboförvaltningen i brist på god man att redovisa till inte kunde avslutas så länge Y var i livet, fara förelåg för att egendomen skingrades och att det efter Y:s död inte skulle finnas någon egendom att beskatta. Kollegiet ansågs dock jämlikt 20:32 jämförd med 20:28 st. 2 FB (jfr numera 11: 17 och 18: 14 FB) ejäga föra talan mot beslutet. NJA 1976 s. 419. Jfr hänvisningar i referatet till rättsfall och litteratur. Rättsfall som anmärkts i referatet och vari kammarkollegiet tillerkänts fullföljdsrätt avser frågor, huruvida tilläggsbouppteckning skulle göras. Ett ytterligare sådant fall är NJA 1976 s. 327. - I NJA 1978 s. 136ansågs — med hänsyn till att det vid fastställande av arvsskatt måste anses från beskattningssynpunkt väsentligt att till grund för skattebeslutet ligger en bouppteckning som tillkommit i laga ordning — kammarkollegiet enligt grunderna för 60 § arvsskattelagen ha behörighet att inom den tid av tre år som anges i 2 st. av detta lagrum föra talan mot ett beslut att registrera en bouppteckning. En ledamot i HD var av skiljaktig mening. Det är också obestridligt att majoritetens ståndpunkt medför vissa olägenheter. Enligt ett tillägg av referenten torde dock dessa olägenheter vara ringa. I tillägget uttalas också — förhoppningsvis med rätta — att man kan utgå från att kollegiet utnyttjar sin möjlighet att söka få registreringsbeslut undanröjtendast i sådana sällsynta fall då detta är enda utvägen att åstadkomma ett godtagbart underlag för beskattningen. — Det kan i sammanhanget förtjäna nämnas, att kollegiet senare i ett par fall överklagat beslut om beviljande av lagfart men ansetts inte behörigt därtill (NJA 1980 s. 321, I och II).
    Jämlikt grunderna för 64 § militära rättegångslagen ansågs i SvJT 1973 rf s.43 (nr 30) åklagare inte äga föra talan mot tingsrätts beslut i militärt ersättningsmål.
    I NJA 1977 s. 497 har JK ansetts ej vara behörig att fullfölja talan mot hovrätts beslut i mål som rört statens rätt, när det ankommit på annan myndighet att föra statens talan. Detta ansågs följa av 3 § förordningen (1975: 1345) med instruktion för justitiekanslern. Detta författningsrum har emellertid sedermera ändrats i det berörda hänseendet.
    Överförmyndare har i NJA 1975 s. 525 ansetts ej vara behörig att ansöka om resning i ärende rörande inskrivning av förmynderskap.

 

158 Lars Welamson    I NJA 1978 C 220 hade en av centrala studiestödsnämnden för statensräkning förd vadetalan avvisats av hovrätten, enär nämnden inte visat sig vara behörig att företräda staten i rättegång vid domstol. Nämnden fullföljde talan mot hovrättens beslut till HD. Därvid gjorde nämnden inte längre gällande att den var behörig att företräda staten. Dess talan gällde i stället spörsmålet, huruvida hovrätten bort bereda tillfälle till ratihabering el. dyl. av myndighet som kunde företräda staten. HD fann, att också en talan av den angivna innebörden kunde föras endast av den som — i motsats till nämnden— ägde företräda staten i rättegång vid domstol. Nämndens talan i HD blevdärför avvisad (med fyra ledamöter mot en).
    En komplicerad frågehärva om bl. a. fullföljdsrätt aktualiserades i SvJT 1974rf s. 13. I ett skillnadsmål, där hustrun hade fri rättegång med biträde, beslöt tingsrätten i domen bl. a. dels att tillerkänna biträdet ersättning av allmänna medel dels att förmånen av fri rättegång skulle upphöra dels att hustrun skulle ersätta statsverket en del av dess kostnader för den fria rättegången dels ock att mannen skulle ersätta statsverket den återstående delen. Hustrun fullföljde talan med yrkande att mannen måtte såsom tappande part förpliktas ersätta henne för hennes rättegångskostnader vid tingsrätten. Mannen bestred att denna talan fick prövas, eftersom något ersättningsyrkande mot honom inte framställts före målets avgörande i tingsrätten. Hovrätten, som upptog hustruns fullföljda talan till prövning, yttrade därvidlag: "När part, som åtnjutit fri rättegång, i domen förklaras förlustig denna förmån, får ett dessförinnan jämlikt lagen om fri rättegång framställt ersättningsyrkande anses vara riktat mot motpart. Om målets utgång föranleder därtill bör därför motparten åläggas att gottgöra den vinnande parten vad denne jämlikt 8§ lagen om fri rättegång förpliktats att ersätta statsverket."
    Också mannen fullföljde talan (anslutningsvis, varom se nedan under Anslutningsvad). Han yrkade beträffande rättegångskostnaderna, att hustrun måtte förpliktas ersätta samtliga sina rättegångskostnader vid tingsrätten och, för den händelse detta yrkande inte bifölls utan han skulle befinnas skyldig att svara för dem, att arvodet till biträdet måtte nedsättas. Hovrätten fann, att fråga om nedsättning av det biträdet av allmänna medel tillerkända arvodet inte kunde på talan av mannen av hovrätten upptagas till självständig prövning. Däremot kunde, uttalade hovrätten vidare, i anledning av mannens i detta avseende förda talan bedömande av arvodets skälighet ske för bestämmande dels av det belopp som mannen skulle återgälda statsverket dels av den ersättning som mannen borde erlägga för hustruns rättegångskostnader vid tingsrätten.
    Det största principiella intresset synes hovrättens avgörande ha — eller kanske rättare och förhoppningsvis, jfr nedan — ha haft beträffande möjligheten att på talan av mannen pröva frågan, huruvida ersättningen till hustruns biträde skulle nedsättas. I förbigående kan anmärkas, att rättsmedlet för en sådan talan i och för sig hade varit särskild talan genom besvär enligt 49: 5 st.1 RB; med hovrättens inställning till talerättsfrågan kom detta dock att sakna betydelse i fallet. Hovrättens avgörande ger uttryck åt ståndpunkten, att nedsättning av ersättning som fastställts till motparts biträde enligt lagen om fri rättegång inte kan ske på talan av motpart som förpliktats återgälda ersättningen men att i stället jämkning av återbetalningsskyldigheten skulle kunna ske på den grund att biträdesersättningen befunnes i och för sig för hög. Beträffande ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen, där frågeställ-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 159ningen synes — liksom beträffande ersättning till offentlig försvarare — vara i allt väsentligt densamma, har frågan fått motsatt bedömande i SvJT 1979 rf s.47 (nr 26), medan samma bedömande som i 1974 års hovrättsfall gjorts i SvJT 1980 rf s. 30. I det sistnämnda fallet, där rösterna blev två mot två, har en ledamot av majoriteten utvecklat sin mening i ett särskilt yttrande. (I anslutning till referatet har anmärkts ytterligare ett hovrättsfall, där hovrättens avgörande gått i samma riktning.) Frågan har sedermera varit föremål för HD:s bedömande i NJA 1981 s. 499. HD fann där, att den till återbetalning förpliktade å ena sidan ägde fullfölja talan med yrkande om nedsättning av ersättningen till motpartens biträde men å andra sidan inte kunde genom talan om jämkning av återbetalningsskyldigheten uppnå en omprövning av skäligheten av den biträdet slutgiltigt tillerkända ersättningen. Jag var referent i fallet och har i ett särskilt yttrande — i viss anslutning till synpunkter som tidigare framförts i Rättegång VI s. 31 f. — utvecklat de skäl som enligt min mening är avgörande för ställningstagandet.
    Aktiebolag, som var part i rättegång, trädde i likvidation under det att rättegången pågick i hovrätten, och likvidatorn vann sedermera förklaring enligt 167 § 1944 års aktiebolagslag att likvidationen skulle nedläggas och bolaget anses upplöst. Utan hinder därav, och utan hinder av att anmälan förregistrering enligt 168 § samma lag ej skett, ansågs likvidatorn kunna för bolagets räkning fullföljd talan mot hovrättens dom i målet. NJA 1974 s. 584.

 

Fullföljdstid
Talan mot exekutiv auktion å lös egendom fördes — av gäldenären — närmare ett år efter det auktionen ägde rum. Någon tid för överklagande av exekutiv auktion på utmätt lös egendom stadgades ej i UL. Ehuru vid auktionen förelupit fel av beskaffenhet att i och för sig böra föranleda auktionens upphävande, lämnades besvären med hänsyn till omständigheterna utan bifall. NJA 1977 s. 353. Till detta ställningstagande förtjänar antecknas följande uttalanden av HD i motiveringen:
    "Talan mot exekutiv auktion på lös egendom är inte inskränkt till viss tid. Uppenbart är emellertid, att ju längre tid en part dröjer med att överklaga auktionen desto större olägenheter av praktisk, ekonomisk och rättslig natur uppkommer, om auktionen skulle upphävas. Att upphäva exekutiva försäljningar, som till följd av klagandens passivitet fått bestå under längre tid, är ägnat att skada hans motparts berättigade intressen av ekonomisk trygghet, rubba den allmänna omsättningens säkerhet och minska den köpande allmänhetens intresse för förvärv på exekutiv auktion, vilket skulle vara till men för kreditlivet och det exekutiva förfarandets effektivitet." Referenten i målet har vidare utvecklat sin mening i principfrågan i ett särskilt yttrande.
    I SvJT 1977 rf s. 31 (nr 23) hade part anfört besvär över ett beslut av länsstyrelse genom en rekommenderad försändelse, adresserad till "Svea hovrätt, Länsstyrelsen i Stockholms län, Box 22067, 104 22 Stockholm". Försändelsen anlände till länsstyrelsens postkontor men eftersändes av vederbörande posttjänsteman till hovrättens postkontor, dit den ankom dagen efter besvärstidens utgång. Via hovrätten inkom försändelsen därefter till länsstyrelsen, som avvisade besvären såsom för sent inkomna. Sedan parten besvärat sig över avvisningsbeslutet, fann emellertid hovrätten att besvären skulle anses ha inkommit i rätt tid och yttrade därvidlag:
    "Av utredningen framgår att besvärsskrivelsen inkommit till länsstyrelsens

 

160 Lars Welamsonpostanstalt samma dag besvärstiden gick ut. Det kan antagas att handlingen denna dag också skulle ha avskilts för länsstyrelsen. Vid sådant förhållande bör den omständigheten att handlingen eftersänts till hovrättens postanstalt enligt grunderna för 33 kap. 3 § 2 st. RB icke få medföra att besvären skall anses ha inkommit för sent."
    I likhet med en reservant i hovrätten kan jag inte instämma i denna bedömning. Vad hovrätten haft att pröva är endast frågan, huruvida besvären faktiskt inkommit till länsstyrelsen i tid, och så hade obestridligen inte skett. Om man tillämpar grunderna för 33:3 st. 2 RB i ett fall som det förevarande, varför skulle man då inte tillämpa samma grunder när försändelsen skulle ha avskilts i tid om den då funnits på vederbörande postanstalt och det är utan klagandens förvållande som den försenats under befordringen? Man är i båda fallen inne på området för återställande av försutten tid, som kan beviljas endast av HD. Det kan nämnas, att i NJA 1979 C 59 försutten tid återställdes i ett fall, där situationen var i allt väsentligt likartad med den i det återgivna hovrättsfallet. Det kan synas som om detta utgjorde ett stöd för min nyss framförda åsikt; att tiden är försutten är ju principiellt en förutsättning för att den skall återställas. Stödet är emellertid bräckligt, ty om en besvärstalan genom lagakraftvunnet beslut avvisats därför att besvären ansetts ha kommit för sent är det svårt att tänka sig att HD skulle avslå en ansökan om återställande av försutten tid på den grund att man finner att besvären faktiskt inkommit i tid. I 1979 års notisfall var det i själva verket inte fullt utrett att besvären kommit för sent. På försändelsen hade länsstyrelsens boxnummer och postnummer i samband med eftersändningen överstrukits och ersatts av hovrättens postadress, ovisst av vem, och HD räknade med möjligheten att detta, efter avskiljande av försändelsen för länsstyrelsen,kunde ha skett av någon tjänsteman hos länsstyrelsen som återlämnat försändelsen till posten — låt vara att denna möjlighet bedömdes som mindre sannolik.
    De båda nu anmärkta rättsfallen illustrerar de vanskligheter som föranleds av ordningen att fullföljdsinlaga skall ställas till en instans och inges eller insändas till en annan. Ordningen bäddar för misstag både hos parter och andra. Ett annat förhållande, som de allra flesta — i och för sig fullt rimligt —synes missta sig på, är att frågan huruvida en inlaga inkommit i rätt tid eller ej skall prövas i en annan ordning än frågan huruvida parten på grund av laga förfall kan undgå rättsförlust av en försening. Det är utomordentligt vanligt att talan fullföljs för sent, och i mycket stor utsträckning överklagas då tingsrätts avvisningsbeslut ända upp till HD, trots att klagan över avvisningsbeslutet är helt utsiktslös. Om hovrätt fick i anledning av besvär över avvisningsbeslut i uppenbara fall av giltig ursäkt återställa försutten tid, skulle HD kunna utan våda för rättssäkerheten avlastas en del ansökningar om återställande. Möjligen skulle återställande av försutten tid kunna generellt anförtros åt hovrätt som första instans. Det ojämförligt övervägande antalet ansökningar om återställande av försutten tid är emellertid utsiktslösa och skulle säkerligen efter avslag av hovrätt fullföljas till HD. Processekonomiskt skulle därför en sådan ordning totalt sett inte vara lycklig. För HD:s del skulle den däremot kunna medföra en välbehövlig avlastning, om den förenades med regler ombehov av prövningstillstånd i HD.
    För talan mot bl. a. beslut av underrätt om fastställande av arvsskatt gäller, när part fört sådan talan, en kortare besvärstid än eljest för "vederpart" som jämväl vill söka ändring i beslutet; besvärsinlagan skall då enligt 60 § 2 st.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 161fjärde och femte punkterna arvsskattelagen ha inkommit till hovrätten inom två månader efter det att delgivning som avses i 52: 7 RB ägt rum. I NJA 1979s. 394 hade testamentstagaren A besvärat sig över tingsrätts beslut att utläggahela behållningen i dödsboet efter X å henne. Hon hade därvid anfört, att ett visst banktillgodohavande skulle fördelas lika mellan henne, å ena, samt B, C och D, å andra sidan samt yrkat "att arvsskatten bestäms efter en sådan fördelning". Mer än två månader efter det att besvären delgivits kammarkollegiet anförde kollegiet besvär och sökte ändring till förmån för dödsboet med yrkande att halva banktillgodohavandet måtte läggas ut till B, C och D. HD fann den omständigheten, att A anfört besvär över tingsrättens beslut om henne åvilande arvsskatt ej kunna anses medföra att kollegiets mot dödsboet förda besvärstalan om fastställande av arvsskatt å andra delägare tillkommande lotter skulle anses vara sådan talan som avses i de här ovan angivna bestämmelserna i arvsskattelagen. — De olika yrkandena hade ju ett nära inbördes samband med varandra; bifall till A:s yrkande skulle materiellt sett få bifall till kollegiets yrkande som konsekvens. Förkortningen av besvärstiden för "vederpart" syftar emellertid uppenbarligen till att den som själv klagar skall i nära anslutning därtill få hela frågan om sin skattskyldighet slutligt avgjord. Kollegiet var visserligen motpart till A i fråga om hennes talan, men något motpartsförhållande dem emellan bestod inte i fråga om kollegiets besvär, som gällde beskattning av andra delägares lotter.
    Ansökan om återvinning i mål om betalningsföreläggande för fordran på avgift till huvudman för allmän VA-anläggning ingavs inom återvinningsfristen till den tingsrätt som meddelat slutbeviset i stället för rätteligen till VA-nämnden. Efter återvinningsfristens utgång överlämnades ansökningen fråntingsrätten till VA-nämnden. Denna avvisade ansökningen såsom för sent inkommen. Hovrätten fann emellertid på besvär av klaganden, att här ovanangivna omständigheter med beaktande av grunderna för 12 § 3 st. förvaltningslagen — vari föreskrivs att besvär som ej anförts i rätt tid likväl skall prövas om besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till denmyndighet som meddelat det överklagade beslutet — inte bort föranleda VA-nämnden, som är en förvaltningsmyndighet, att avvisa återvinningsansökningen som för sent inkommen. SvJT 1974 rf s. 32.
    Angående beräkning av besvärstid, se vidare NJA 1975 s. 515, anmärkt ovanunder Fullföljdsrätt, NJA 1979 s. 481, anmärkt ovan under II C, Delgivning, och från administrativ praxis K74:2:12.

 

Fullföljdshänvisning och prövning av fullföljdsfrågor
I tidigare rättstillämpning — som ursprungligen kommit till uttryck i NJA 1952 s. 77 — har antagits, att då hovrätt felaktigt tillkännagivit att part ägde föra talan mot beslut som avses i någon av §§5—8 i 54 kap. RB, hovrättens tillkännagivande var för HD bindande. I samband med 1971 års fullföljdsreform fick emellertid 54: 15 RB ny lydelse, och i NJA 1978 s. 477 har den nya lydelsen ansetts motivera den motsatta ståndpunkten. Det synes kunna diskuteras, huruvida ändringen av 54: 15 RB i och för sig förtjänar tillmätas någon större betydelse i förevarande hänseende, men å andra sidan kan den i 1952 års rättsfall intagna ståndpunkten inte anses ha varit starkt grundad. I sak måste det anses tillfredsställande, att numera samtliga fullföljdsförbud iakttages av HD, oavsett huruvida hovrätten lämnat fullföljdshänvisning ellerinte. Ställningstagandet i NJA 1978 s. 477 har vunnit efterföljd i åtskilliga fall,

 

11-23-162. Sv Juristtidning

 

162 Lars Welamsonse t. ex. NJA 1978 C 446. - I NJA 1978 C 238 hade hovrätt förordnat att tilltalad skulle undergå rättspsykiatrisk undersökning och att målet i avbidan härpå skulle vara vilande samt — felaktigt — föreskrivit att talan mot beslutet skulle föras särskilt. Av den tilltalade särskilt fullföljd talan blev av HD, utan avseende vid hovrättens fullföljdshänvisning, avvisad.
    Stadgandet i 49: 10 RB, enligt vilket vad underrätt föreskrivit om sättet för fullföljd av talan skall lända till efterrättelse, har i NJA 1979 s. 98 ansetts ej tillämpligt när det av lagen anvisade rättsmedlet är återvinning (som inte är fullföljd enligt RB:s terminologi, se t.ex. 58:11 RB). Ställningstagandet innebär i och för sig endast, att en felaktig hänvisning till annat rättsmedel i stället för återvinning inte kan föranleda att en parts ändringssökande prövas i högrerätt i stället för i underrätt. Givetvis skall, såsom också framgår av rättsfallet, part inte kunna gå förlustig sin rätt till omprövning för att han följt den felaktiga hänvisningen.
    I detta sammanhang kan från administrativ praxis antecknas, att då besvärshänvisning lämnats till fel kammarrätt och hänvisningen följts, besvären efter fullföljdstidens utgång överlämnats till rätt kammarrätt från den kammarrätt dit de först inkommit. Se K73:1:8 (jfr 2:5 och 2:15). Motsvarande problem kan knappast tänkas inträffa inom domstolsprocessen; det skulle förutsätta inte bara att en underrätt givit hänvisning till fel hovrätt, något som i och för sig är särdeles otroligt, utan också att fullföljds inlagan inte, somrätteligen skolat ske, ingivits eller insänts till den tingsrätt som meddelat avgörandet. Att en inlaga som inkommit till tingsrätten ställts till fel hovrätt torde inte spela någon roll. Man kan härmed jämföra det vanliga förhållandet, att part i besvär till hovrätt över ett avvisningsbeslut av tingsrätt görgällande att han haft laga förfall. När hovrätten finner besvärsinlagan innefatta också ansökan om återställande av försutten tid, brukar den översändainlagan till HD, där frågan om återställande av försutten tid prövas utan avseende vid att någon ansökan härom aldrig ställts till HD.
    I administrativ praxis har också förekommit, att underlåtenhet att meddela föreskriven fullföljdshänvisning ansetts föranleda att beslutet inte vunnit laga kraft, se K73:2:10. Inte heller härvidlag synes utrymmet för motsvarande problematik inom domstolsprocessen vara stort. Klagotid räknas nu inom domstolsprocessen i de allra flesta fall från avgörandets meddelande, och den nämnda ståndpunkten kan förmodas sammanhänga med att klagotiden löptfrån delgivning och parten inte ansetts ha fått del av vad han skolat få del av. Inte ens för de undantagsfall i vilka också inom domstolsprocessen klagotid räknas från delgivning synes det emellertid sannolikt att den ifrågavarande ståndpunkten skulle vinna efterföljd. (Jfr också R73:2:15 med hänvisningaroch R75:2:32.)
    Såsom anmärkts i en tidigare rättsfallsöversikt (se SvJT 1953 s. 712) har inom domstolsprocessen förekommit, att en enligt lagen för sent fullföljd talan upptagits till prövning, utan anlitande av återställande av försutten tid, därför att fullföljdshänvisningen upptagit för lång tid och parten iakttagit den i hänvisningen angivna fristen. Under senare år synes detta problem inte ha ställts på sin spets inom domstolsprocessen. Från administrativ praxis kan emellertid härvidlag antecknas K77:2:17, jfr R74:2:1 och R80:2:15.
    Frågan, huruvida talan fullföljts inom rätt tid, skall enligt RB prövas av den lägre instansen. Om prövningen resulterar i ett avvisningsbeslut, kan detta överklagas. Finner den lägre instansen talan fullföljd i rätt tid kan däremot

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 163dess ställningstagande inte överklagas och inte heller ex officio omprövas av den högre instansen, 49:9 och 54: 16 RB. Också för klagan över avgörande av överexekutor i utsökningsmål gällde, enligt 217 § 1 st. UL, att överexekutor skulle avvisa besvärstalan som finnes ej vara fullföljd inom rätt tid. Enligt lagrummets andra stycke skulle, om besvärstalan ej avvisas, överexekutor utan dröjsmål låta insända besvärsinlagan jämte vissa andra handlingar till hovrätten. I NJA 1977 s. 476 hade länsstyrelse meddelat ett vräkningsbeslut mot vilket besvär skulle anföras inom tre veckor från delgivning av beslutet. Sedan hyresgästen inkommit med besvärsinlaga lät länsstyrelsen, som saknade kännedom om huruvida hyresvärden enligt 215 § UL ombesörjt delgivning av beslutet, enligt 217 § 2 st. UL insända inlagan till hovrätten. Vid sådant förhållande ansågs, enligt 49:9 RB och 21 § RP, fråga huruvida besvärstalan fullföljts inom rätt tid ej kunna prövas av högre rätt.
    I SvJT 1975 rf s. 16, anmärkt nedan under VII, Lagsökning och betalningsföreläggande, meddelade hovrätten visst beslut i mål om betalningsföreläggande. Till referatet har anmärkts att — oaktat i beslutet antecknats att talanmot hovrättens beslut ej fick föras — borgenären i en till HD ställd inlaga yrkat att hovrättens beslut måtte undanröjas samt att denna skrift av hovrätten sedermera lämnats utan åtgärd. Detta tillvägagångssätt måste enligt min mening anses felaktigt. Visserligen kan det onekligen sägas möta svårigheter att, när talan fullföljs mot ett beslut som överhuvud inte får överklagas, utföra prövningen huruvida talan fullföljts inom rätt tid och på föreskrivet sätt.Varken detta eller något annat förhållande kan emellertid få föranleda att entill högre rätt ställd fullföljdsinlaga lämnas utan åtgärd av den lägre rätten. Flera olika tillvägagångssätt är i och för sig tänkbara. Det närmast till hands liggande synes mig ha varit att hovrätten insänt inlagan till HD med tillkännagivande att, eftersom hovrätten fann beslutet inte överklagbart, den inte tagit ställning till frågan huruvida — för den händelse denna ståndpunkt skulle av HD befinnas felaktig — talan fullföljts på rätt sätt och inom föreskriven tid.

 

Fullföljdsinlaga
När fullföljd skett genom telegram och parten ej efterkommit föreläggande att avhjälpa brist, bestående i att fullföljdsinlagan ej undertecknats av parten eller hans ombud, har bristen ansetts så väsentlig att fullföljdsinlagan ansetts otjänlig som grund för rättegång och har den fullföljda talan därför avvisats, NJA 1973 C 19. Avvisning har däremot inte ansetts kunna ske, när klagande förelagts att avhjälpa vissa andra brister — som i och för sig inte ansågs föranleda att inlagan var otjänlig som grundval för rättegång — och på föreläggandet anmärkts att handlingarna måste undertecknas men denna anmodan inte givits sådan utformning att den kunde anses ingå i föreläggandet. NJA 1974 s. 533. — Angående fråga huruvida, sedan efter föreläggande brister i vadeinlaga till viss del avhjälpts, återstående brister bort föranleda att vadetalan avvisades, se NJA 1979 s. 312. Rättsfallet ger vid handen att, när klaganden visat sin avsikt att efterkomma föreläggande men inte till full olyckats härmed, det kan finnas anledning att bereda honom förnyat tillfälle att avhjälpa resterande brister och att i brottmål eventuellt förordna offentlig försvarare för honom.
    Angående fråga om avvisande av besvär, till fastighetsdomstol över inställd förrättning för fastighetsreglering och avstyckning, till följd av bristfälligt angivna grunder, se SvJT 1974 rf s. 37.

 

164 Lars WelamsonFrågor om innebörden av parts ändringsyrkande och vissa andra spörsmål angående omfattningen av högre rätts prövning
Det inträffar inte så sällan att part i fullföljdsinlaga utformar sitt ändringsyrkande så, att det inte klart framgår huruvida han önskar att den lägre rättens dom skall omprövas i alla delar eller om han avstår från att begära ändring beträffande någon del, i vilken den lägre rättens dom gått honom emot.[Särskilt när situationen är sådan, att bifall till vad klaganden otvivelaktigt yrkat skulle materiellt sett föranleda ändring även i annan del såsom en mer eller mindre given konsekvens, är det naturligt att man därvidlag ger partens yrkande en så liberal tolkning som möjligt. Rättspraxis ger också åtskilliga exempel på en sådan tolkning.] Härvidlag kan först nämnas NJA 1974 s. 63. Sedan X, verkställande direktör i ett aktiebolag, av tingsrätt dels dömts till straff för att bolaget ej i tid inbetalat belopp som innehållits för arbetstagares källskatt dels ålagts att jämte bolaget jämlikt 77 a § uppbördslagen till statsverket inbetala innehållna belopp, fullföljde X talan mot domen. Han yrkade därvid inom fullföljdstiden i första hand att mot honom förd ansvarstalan i sin helhet måtte ogillas och i andra hand, om nämnda talan mot honom skulle bifallas, att den honom ådömda påföljden måtte väsentligt nedsättas. HD fann (med tre ledamöter mot två) X:s vadeinlaga kunna tolkasså att den avsåg också betalningsskyldigheten. En ledamot åberopade, att vadeinlagans avfattning inte kunde anses utesluta den nämnda tolkningen, att för betalningsskyldigheten gällde i huvudsak samma förutsättningar som för straffansvar och att X med sitt överklagande uppenbarligen inte avsett att endast vinna befrielse från straff. De två ledamöter som dikterade HD:s avgörande fäste vikt vid — förutom avfattningen av vadeinlagan och förhållandet mellan förutsättningarna för ansvar och för betalningsskyldighet —särskilt att tingsrätten i sin dom upptagit beslutet i fråga om betalningsskyldigheten under rubriken "särskild rättsverkan m. m.". Enligt dessa ledamöter hade sistnämnda förhållande givit X visst fog för antagande att betalningsskyldigheten vore att uppfatta på samma sätt som sådan särskild rättsverkan av brott som avses i 36 kap. BrB.
    I mål om ansvar för skadegörelse förde åklagaren också skadeståndstalan för målsägandens räkning. Sedan den tilltalade fällts till ansvar och ålagts skadeståndsskyldighet, fullföljde han talan mot domen. I vadeinlagan yrkade han att hovrätten måtte "ogilla åklagarens talan". Som grund för yrkandet angavs, att han inte förorsakat skadan. Vid huvudförhandlingen i hovrätten yrkade han ändring enligt vadeinlagan samt befrielse från skadeståndsskyldighet. Hovrätten fann yrkandet om befrielse från skadeståndsskyldighet, såsom framställt först vid huvudförhandlingen, inte kunna upptagas till prövning. HD fann vadeinlagans avfattning förenlig med antagandet att den tilltalade avsett att fullfölja talan jämväl såvitt avsåg den genom åklagaren å tjänstens vägnar förda talan om enskilt anspråk. Med hänsyn härtill och till den grund som anförts för vadetalan fick enligt HD den tilltalades vid huvudförhandlingen i hovrätten framställda yrkanden anses innefatta ett förtydligande av vad han yrkat i vadeinlagan. NJA 1979 s. 282.
    Talan om att vissa fastigheter skulle befrias från skyldighet att deltaga i gemensamhetsanläggningar har i NJA 1976 s. 493 ansetts innefatta yrkande om att fastigheterna, för den händelse begäran om befrielse inte skulle bifallas, måtte åsättas så låga andelstal som möjligt.
    Det är givet att man, när oklarhet råder om vad parts ändringsyrkande

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 165innebär, skall förelägga honom att precisera sin talan; uttryckliga bestämmelser härom har också meddelats. Ett sådant föreläggande är emellertid inte alltid ägnat att undanröja problemet vad klaganden skall anses ha yrkat inom fullföljdstiden. Såsom framhållits i NJA 1974 s. 274 är nämligen ett föreläggande att avhjälpa brist i fullföljdsinlaga inte likvärdigt med utsättande av ny tid inom vilken part har att inkomma med fullföljdsinlaga. Skulle klaganden vid fullgörande av föreläggandet efter fullföljdstidens utgång avvika från den ramsom uppdragits genom fullföljdsinlagan, skall därför i den delen hans talan behandlas i enlighet med de rättsgrundsatser som gäller för det fall, att han efter fullföljdstidens utgång framställer nya eller ändrade yrkanden eller begränsar sin talan. Om inte ett föreläggande att framställa bestämt yrkande leder till att den fullföljda talan avvisas på grund av att klaganden inte efterkommer föreläggandet är, enligt vad HD bl. a. vidare uttalade, de processhandlingar som han företar i anledning av föreläggandet att bedöma på samma sätt som om de gjorts utan föreläggande.
    Den situation som HD i rättsfallet bedömde utifrån de nu återgivna principerna var följande. X hade som svarande i ett trafikmål förpliktats utges kadestånd och ersättning för rättegångskostnader. I vadeinlaga förklarade sig X inledningsvis "fullfölja överklagandet" av tingsrättens dom. Därefter övergick han till grunden för sin talan och berörde i det sammanhanget endast huvudsaken. Efter föreläggande att ange den ändring i överklagade domen som yrkades inkom X först med en skrift vari yrkades att hovrätten måtte utdöma ett till hälften jämkat skadeståndsbelopp. Senare inkom han med en ytterligare skrift, vari han "för ytterligare klargörande av sin inställning i målet" ville komplettera den nyss nämnda skriften med yrkande om ersättning för sina rättegångskostnader och befrielse från skyldigheten att ersätta motpartens rättegångskostnader. HD fann vadeinlagan förenlig med antagande att X förutom ändring i sak åsyftade att få till stånd sådan ändring beträffande rättegångskostnaderna som kunde föranledas av framgång i saken. I den första skrift där X framställde ett preciserat yrkande avsåg detta visserligen endast huvudsaken. Uppenbarligen hade det emellertid inte varit X:s avsikt att därmed begränsa sin vadetalan till att ej omfatta rättegångskostnaderna, och tillräckliga skäl ansågs inte föreligga för att det oaktat tillägga nämnda precisering innebörden av en sådan begränsning. Därmed var man framme vid att X:s kostnadsyrkande kunde prövas.
    Det i 1974 års rättsfall använda uttrycket "förenlig med antagande" har —förutom i det redan nämnda rättsfallet NJA 1979 s. 282 — kommit till heders i ytterligare två avgöranden, vilka liksom 1974 års rättsfall båda rör frågan, huruvida visst yrkande om ändring beträffande rättegångskostnaderna blivit vederbörligen framställt genom fullföljd.
    I NJA 1979 s 293 hade part i vadeinlaga yrkat att hovrätten med upphävande av underrättens dom måtte ålägga motparten viss betalningsskyldighet avseende själva saken och förplikta denne att utge kostnader i målet med belopp som skulle uppges senare. Först vid huvudförhandling i hovrätten framställde vadekäranden yrkande om befrielse från skyldighet att ersätta motpartens kostnader vid tingsrätten. HD fann vadeinlagans innehåll förenligt med antagande att vadekäranden, förutom ändring i sak, åsyftade att få stånd sådan ändring beträffande motpartens rättegångskostnader vid tingsrätten som kunde följa av framgång i saken. Vadekäranden ägde alltså, i enlighet med yrkandet vid huvudförhandlingen, få frågan härom prövad. Det

 

166 Lars Welamsonär att märka, att vad som i vadeinlagan uttalades om rättegångskostnader får anses ha hänfört sig till kostnaderna i den högre rätten. Det ifrågavarande avgörandet kan därför möjligen anses utgöra ett steg längre än HD tidigare tagit. (Jfr rättsfallsöversikten SvJT 1969 s. 959.) - I NJA 1979 s. 483 (se särskilt s. 516) hade revisionskärande i revisionsansökningen yrkat att HD med upphävande av hovrättens dom måtte fastställa tingsrättens dom. Motparten gjorde gällande att detta yrkande endast kunde avse huvudsaken och inte kostnaderna i hovrätten. HD fann emellertid det nämnda yrkandet medhänsyn till omständigheterna förenligt med antagande att revisionskäranden även åsyftade att bli befriad från skyldigheten att ersätta motparten dennes rättegångskostnader i hovrätten och upptog frågan om sådan befrielse till prövning. Eftersom tingsrättens dom innebar att parterna ömsom vann och tappade i saken, kunde däremot enligt HD inte i revisionsansökningen inläsas något yrkande om ersättning för egna rättegångskostnader i hovrätten, och då yrkande i den delen framställdes först efter fullföljdstidens utgång, kunde det inte upptagas till prövning.
    När någon döms för varusmuggling eller narkotikabrott, skall enligt NJA 1976 s. 315 frågan om förverkande upptagas och prövas av domstolen oavsett om yrkande härom framställes. En konsekvens av denna rättsgrundsats blev idet ifrågavarande fallet att fråga om jämkning av belopp som av underdomstolarna förklarats förverkat i mål rörande ansvar för sådana brott prövades av HD, trots att tilltalad som fullföljt talan i ansvarsfrågan yrkat sådan jämkning först efter fullföljdstidens utgång. En annan konsekvens av denna rättsgrundsats blev i NJA 1977 s. 735 att HD i mål om narkotikabrott, vari tingsrätt dömt den tilltalade till skyddstillsyn och förklarat visst belopp förverkat samt hovrätten på talan av åklagaren ändrat påföljden till fängelse, påklagan av den tilltalade prövade inte bara ansvarsfrågan utan också frågan om nedsättning av förverkandebeloppet trots att den tilltalade inte överklagat tingsrättens dom.
    Enligt NJA 1976 s. 599 kan sakägare, utan hinder av att han vid förrättning för inlösen enligt 8:4 FBL ej fordrat ersättning av beskaffenhet att kunna bestämmas av fastighetsbildningsmyndigheten, genom besvär över förrättningen föra talan om sådan ersättning. Rättsfallet har också intresse förfrågan om tillåtande av muntlig bevisning vid handläggning i hovrätt av mål om inlösen enligt nämnda lagrum. Se om rättsfallet Gyllensvärd i SvJT 1981s. 355 f., där bl. a. referatet i NJA kompletteras på några punkter.
    Om prövning av yrkanden som framställts först i högre rätt, se vidare rättsfall ovan under II A, Ändring av talan.
    I NJA 1976 s. 530 hade hovrätt på talan av dödsbodelägare funnit viss rätt vara att betrakta som nyttjanderätt, icke — såsom tingsrätten funnit — som äganderätt (I) respektive bestämt behållningen i boet till lägre belopp än tingsrätten (II) i följd varav lägre skatt belöpt på klagandenas lotter. Hovrätten ansågs ha förfarit riktigt, då den ändrat arvsskatten även till förmån för dödsbodelägare som ej klagat. Jfr NJA 1974 s. 610, anmärkt nedan under Reformatio in pejus.
    I NJA 1973 s. 635 hade konkursbo yrkat i första hand att viss upplåtelse av säkerhetsrätt måtte förklaras ogiltig. I andra hand hade konkursboet yrkat återvinning av upplåtelsen. I hovrätten bifölls förstahandsyrkandet, och hovrätten ingick följaktligen inte i bedömning av frågan om återvinning. Sistnämnda förhållande ansågs, då HD fann en i och för sig giltig upplåtelse av

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 167säkerhetsrätt föreligga, inte utgöra hinder för HD att till prövning upptaga konkursboets yrkande om återvinning.
    I åtskilliga rättsfall under perioden har HD intagit ståndpunkten, att bestämmelserna för vade- och revisionsmål om avvisning av nya omständigheter och ny bevisning i högre rätt inte kan tillämpas analogiskt i besvärsmål. Se sålunda NJA 1975 s. 575, 1976s. 599, 1977s. 694 (jfr dock 1975s. 33) och 1979 s. 94. Se härtill nedan under Besvärsmål.
    Om tillämpning av 50:25 st 3 RB se NJA 1975 s. 502 och 1975 s. 603 samt 1979 s. 773. Se även AD 1978 nr 163.

 

Reformatio in pejus
Här skall först göras en rättelse av vad som i föregående översikt (SvJT 1977 s. 44) under motsvarande rubrik anförts beträffande fallet NJA 1970 s. 315. HD:s samtliga ledamöter intog såvitt gällde reformatio in pejus samma ståndpunkt, nämligen den som i rättsfallsöversikten tillskrivits enbart minoriteten.
    I NJA 1979 s. 565 hade tilltalad ensam fullföljt talan mot tingsrätts dom varigenom han dömts till fängelse. Hovrätten — som ej nedsatte straffet —ansågs enligt grunderna för 51: 25 RB förhindrad att avräkna kortare tid för frihetsberövande än vad tingsrätten angivit.
    I SvJT 1975 rf s. 22 hade en person vid namn Hassani, som dömts till villkorlig dom jämte förvisning, fullföljt talan till hovrätt med yrkande om frikännande i viss del och i vart fall upphävande av förordnandet om förvisning. Hovrätten, som ej fann skäl att upphäva förvisningen, yttrade i påföljdsfrågan följande (två ledamöter skiljaktiga i den delen):
    "Den ifrågavarande grova stölden förskyller med hänsyn till brottets art och omständigheterna i övrigt i och för sig fängelse. Hovrätten finner emellertid i förevarande fall — ehuru lagliga hinder därför ej möter — ej tillräcklig anledning att på Hassanis talan döma till brottspåföljd, som för honom måste framstå som svårare än den vartill tingsrätten dömt."
    Avgörandet har ett inte obetydligt principiellt intresse därför att det såvitt känt är det enda fall där en domstol såsom ett avgörande skäl mot att inom ramen för bestämmelserna i 51:25 RB tillämpa den enligt dess egen mening i och för sig påkallade reaktionen uttryckligen beaktat grundtanken bakom bestämmelserna om förbud mot reformatio in pejus. (Att det finns fall, där man medvetet eller omedvetet gjort detta utan att utsäga det i motiveringen synes emellertid långt ifrån osannolikt. Jfr Rättegång VI s. 76 not 24 med hänvisning.) Enligt anmärkning i referatet avslog HD i rättsfallet ansökan avden tilltalade om prövningstillstånd. Någon slutsats av principiellt intresse medger emellertid detta inte.
    Utan hinder av att talan mot beslut om fastställande av arvsskatt fullföljts endast av kammarkollegiet med yrkande om höjning av skattebeloppet ansågs i NJA 1974 s. 610 beslutet kunna ändras till den skattskyldiges förmån. (Jfr NJA 1976 s. 530, anmärkt under närmast föregående rubrik.)
    Att högre rätt på talan av underhållsskyldig, som yrkat sänkning av underhållsbidrag, i stället med hänsyn till mellankommande beslut om generell höjning enligt indexlagen höjer bidraget till belopp som skulle ha utgått om den lägre rättens dom vunnit laga kraft innebär enligt NJA 1974 s. 657 inte otillåten reformatio in pejus. Se vidare nedan under Indexlagen.
    Se om reformatio in pejus även NJA 1978 s. 12, anmärkt ovan under II B, Rättegångskostnad.

 

168 Lars WelamsonAnslutningsvad
I SvJT 1974 rf s. 13, anmärkt ovan under Fullföljdsrätt, har part ansetts äga rätt till anslutningsvad i huvudsaken, när motpart vädjat endast beträffande rättegångskostnader.
    Sedan sökande i vattenmål vädjat med yrkande att fiskeavgift, regleringsavgift och domstolsavgift måtte fastställas till lägre belopp än det av vattendomstolen utdömda, yrkade vissa sakägare efter anslutningsvad att av dem vid vattendomstolen framställda anspråk på ersättning för vattenkraft måtte bifallas till fullo. Anslutningsvadetalan avvisades, enär anslutningsvadekärandena inte ägt föra talan i de med huvudvadet avsedda delarna av målet. SvJT1974 rfs. 42.

 

Tilltrosparagraferna
Då HD haft att ta ställning till bevisspörsmål som blivit bedömt av tingsrätt men - med hänsyn till hovrättens ståndpunkt till annan fråga — ej av hovrätt, har grunderna för 55: 14 RB ansetts tillämpliga med avseende på tingsrättens bevisvärdering i förstnämnda spörsmål. Se NJA 1973 s. 635 och NJA 1979 s.773, båda anmärkta ovan under Frågor om innebörden av partsändringsyrkande etc. Se vidare HD:s dom DB 48/1981. — Angående spörsmål om tillämpning i visst fall av 55: 14 RB, se även NJA 1974 s. 646.

 

Avgörande i högre rätt utan huvudförhandling
I NJA 1973 s. 749 hade tilltalad klagat med yrkande att åtalet måtte ogillas eller i vart fall honom ådömt fängelsestraff måtte nedsättas och att viss tid för frihetsberövande måtte avräknas utöver tid som hovrätten avräknat. HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd såvitt gällde "själva saken" men meddelade prövningstillstånd i fråga om vad hovrätten förordnat om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Sistnämnda fråga avgjordes därefter på handlingarna. Referatrubriken anger — såsom ju också kan utläsas av HD:s beslut varigenom prövningstillstånd vägrades utom beträffande avräkningsfrågan — att målet i den dispenserade delen handlades såsom icke avseende själva saken. (Se härtill 55: 12 jämförd med 51:21 RB.) Det synes i och för sig kunna ifrågasättas om inte denna tolkning av vad som utgör "saken" är en smula pressad. Det skulle emellertid ha varit högst olyckligt, om huvudförhandling skulle ha behövt hållas för enbart en så utpräglat teknisk fråga som frågor om avräkning av tid för frihetsberövande praktiskt taget undantagslöst är. Tilläggas kan, att sedan praxis numera vunnit stadga beträffande principerna för avräkning det vanligtvis endast blir fråga om att rätta rena förbiseenden eller felräkningar. I sammanhanget kan f. ö. nämnas, att i rättsfallet RÅ biträdde den tilltalades yrkande om avräkning, men däremot inte hans yrkanden i övrigt. Sedan prövningstillstånd vägrats utom såvitt gällde avräkningsfrågan synes därför — om denna hade ansetts angå saken — avräkningsfrågan ha kunnat avgöras på handlingarna enligt 55:12 st 1 RB på den grund att den tilltalades revisionstalan i den sålunda kvarstående delen biträtts av motparten.
    Förverkande är vid tillämpning av 55: 12 st. 3 jämfört med 51: 21 st 2 RB att jämställa med bötesstraff (jfr 17 § RP). När tilltalad i HD fullföljt talan med yrkande om ändring av påföljden och jämkning av förverkat belopp samt RÅ medgivit ändringsyrkandet i förstnämnda del men bestritt jämkning av förverkat belopp, har därför målet i HD ansetts kunna avgöras på handlingarna.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 169NJA 1976 s. 315 (anmärkt ovan under Frågor om innebörden av parts ändringsyrkande etc).
    Sedan X, som av tingsrätt dömts till skyddstillsyn, i hovrätten yrkat villkorlig dom, vilket yrkande biträtts av åklagaren, hemställde parterna att målet jämlikt 51:21 st 1 RB skulle avgöras utan huvudförhandling. Målet utsattes ändock till huvudförhandling. SvJT 1975 rf s. 57. Till referatet har anmärkts att dels vid föredragning en preliminär omröstning gav vid handen att ändringsyrkandet ej skulle komma att bifallas dels att efter huvudförhandling påföljden bestämdes till villkorlig dom. Ehuru det i fall som avses i nämnda lagbestämmelse inte är någon förutsättning för avgörande på handlingarnaatt målet får den utgång varom parterna är ense, synes det också rimligt att högre rätt söker undvika att döma i strid mot denna ståndpunkt utan att ha skaffat sig ett så gott underlag för avgörandet som möjligt.
    Angående spörsmål, vid tredskodom i hovrätt, om tillämpning av grunderna för 50:21 st 4 RB, se SvJT 1974 rf s. 28, anmärkt nedan under Undanröjande av lägre rätts dom eller beslut.

 

Besvärsmål
Ovan under rubriken Frågor om innebörden av parts ändringsyrkande etc. har anmärkts, att bestämmelserna i 50:25 st. 3 RB, som saknar motsvarighet i kapitlen om besvär, ansetts inte kunna tillämpas analogiskt i besvärsmål. Anledningen härtill torde företrädesvis vara, att ifrågavarande regler, som begränsar parts möjlighet att åberopa nya omständigheter och ny bevisning, ansetts vara av sådan art att det från rättssäkerhetssynpunkt möter särskilda betänkligheter att tillämpa dem utan direkt lagstöd. Denna synpunkt gör sig däremot inte gällande i fråga om bestämmelserna för vademål om undanröjande av lägre rätts dom på grund av rättegångsfel; det är tvärtom just rättssäkerhetshänsyn som uppbär dessa bestämmelser. I flera rättsfall har också dessa bestämmelser, som likaledes saknar motsvarighet i besvärskapitlen, tillämpats analogiskt i besvärsmål, se sålunda NJA 1977 s. 566 (anmärkt ovan under II A, Ställföreträdarskap) och 1979 s. 18.
    I NJA 1973 s. 628, anmärkt ovan under II A, Res judicata, beslöt HD (med fyra ledamöter mot en) att ett genom besvär till HD fullföljt mål skulle i HD handläggas som revisionsmål. I fallet hade käranden yrkat betalning av svaranden och som grund för kravet åberopat uteslutande en vid forumprorogatum meddelad grekisk dom (jämte viss rättelse av denna), som enligt kärandens mening ägde rättskraft här i riket och därför borde utan prövningav det bakomliggande rättsförhållandet läggas till grund för en svensk dom av motsvarande innehåll, varå verkställighet skulle kunna erhållas i Sverige. Sedan tingsrätten genom dom lämnat käromålet utan bifall och talan fullföljts till hovrätten, uttalade denna bl. a. att stöd av lag saknades för att tillerkännaden grekiska domen rättskraft här och att det borde antagas inte tillkomma svensk domstol att företaga sådan prövning som käranden påkallat i målet. Hovrätten upphävde så tingsrättens domslut och avvisade kärandens i målet förda talan. Detta måste anses ha varit under alla omständigheter felaktigt. Om den grekiska domen saknade rättskraft här, innebar det att den enda grund käranden anfört för sitt yrkande inte var bärkraftig. Detta hade utgjort skäl för ogillande men inte något rättegångshinder som kunde föranleda avvisning. HD konstaterade också, att de av hovrätten anförda skälen rätteligen bort leda till att käromålet ogillades i stället för att det avvisades. Med

 

170 Lars Welamsonhänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt fann sig HD oförhindrad att pröva kärandens i målet förda talan i sak och förordnade att målet skulle handläggas som revisionsmål. Det kan här anmärkas, att målet ju i hovrätten handlagts som vademål och att parterna haft tillfälle att fullständigt utvecklasina synpunkter i rättskraftsfrågan. Om HD utan något ställningstagande till sakfrågan undanröjt hovrättens avvisningsbeslut och återförvisat målet, hade man kunnat vänta en ogillande dom med i allt väsentligt samma motivering som avvisningsbeslutet fått. Detta skulle ha inneburit en sakligt sett fullständigt meningslös omgång. Den frihet som HD tog sig i förhållande till lagens bokstav var därför enligt min mening påkallad av starka sakliga skäl och kunde inte anses sätta något legitimt intresse på spel.

 

Undanröjande av lägre rätts dom eller beslut
I ett betydande antal fall har högre rätts ställningstagande till en processuell fråga resulterat i att den lägre rättens avgörande undanröjts och målet återförvisats. Dessa fall har i allmänhet synts lämpligast böra redovisas såsom hänförliga till den reglering vilken enligt den högre rättens bedömande blivit felaktigt tillämpad. Under förevarande rubrik skall därför redovisas endast ett par fall där det processuella intresset väsentligen knutit sig till frågan, huruvida visst fel borde föranleda undanröjande eller ej.
    Tilltalad hade i två av skilda tingsrätter meddelade domar dömts till fängelse. Hovrätten, dit talan fullföljts av den tilltalade mot tingsrätternas domar, fastställde dessa i en gemensam dom. Sedan den tilltalade ansökt om revision, blev hovrättens dom undanröjd jämlikt 51:26 och 51:29 samt 55:15 RB, varvid såsom motivering anfördes att hovrätten inte bestämt påföljd för brotten på sätt som föreskrivs i 1:6 BrB och att hovrättens dom därför inte kunde anses överensstämma med lag. NJA 1975 s. 691. I och för sig synes det överraskande att hovrättens avgörande genom åberopande av nämnda lagrum i RB ansågs innefatta inte ett materiellt fel utan ett rättegångsfel. Högrerätt torde emellertid, när skäl därtill befinnes föreligga, kunna med undanröjande av lägre rätts dom återförvisa målet även utan stöd av uttrycklig lagbestämmelse, och mot undanröjandet och återförvisningen i det förevarande fallet synes intet vara att erinra. Jfr Rättegång VI s. 131 not 4.
    En särdeles komplicerad situation förelåg i NJA 1973 s. 703. Vid häradsrätt väcktes i maj 1969 en ersättningstalan som enligt då gällande regler rätteligen skulle ha upptagits av vattendomstol. Häradsrätten behandlade i mellandomfrågan, huruvida ersättningsskyldighet förelåg eller ej, och förklarade målet i övrigt vilande. Vid tidpunkten för detta avgörande skulle motsvarande talan väckas vid fastighetsdomstol. Sedan hovrätten lämnat vadetalan mot mellandomen utan bifall och talan fullföjts till HD, uppkom först frågan, huruvida häradsrättens och hovrättens domar skulle undanröjas på grund av domvilla som avses i 59:1 st. 1 p. 1 RB. HD fann, att häradsrätten enligt 10:17 st. 1 p. 1 RB ej varit behörig att uppta målet, att det hinder som förelåg mot målets upptagande skulle av högre rätt självmant beaktas och att domstolarnas domar skulle undanröjas. När jag, som deltog i avgörandet, numera läserbeslutet, ställer jag mig något undrande till att HD inte också åberopade att fastighetsdomstol, vid vilken en talan som den i målet aktuella skulle upptas vid den ifrågavarande tidpunkten, likaledes är att betrakta som särskild domstol enligt 10:17 st. 1 p. 1 RB. (Jfr härtill ovan under II A, Domstolsbehörighet.) Endast utifrån den förutsättningen kunde — så som jag åtminsto-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 171ne numera ser saken - felet vid tidpunkten för HD:s prövning rimligen tillmätas betydelsen av domvilla enligt 59:1 st. 1 p. 1 RB. En ledamot, som uttalade att fastighetsdomstol inte var att betrakta som särskild domstol enligt 10:17 st. 1 p. 1 RB, var också — enligt min mening följdriktigt — av skiljaktigmening i frågan om undanröjande.
    I målet förelåg ett yrkande om hänvisning till behörig domstol. HD fann hinder inte föreligga att i ett fall som det förevarande hänvisa målet i dess helhet, alltså även i den del vari det av häradsrätten förklarats vilande, till fastighetsdomstolen. Därvid fann HD det enligt grunderna för 18:15 st. 3 RB ankomma på fastighetsdomstolen att i samband med målet efter dess upptagande pröva frågan om dittills uppkomna rättegångskostnader inte bara i HD och i hovrätten utan också vid häradsrätten.
    I rättsfallet SvJT 1974 rf s. 28 förelåg den gissningsvis ovanliga situationen, att hovrätt hade att meddela tredskodom. Situationen blev än mera säregen av det förhållandet att tingsrätten hade underlåtit att ingå i prövning av ett av käranden i målet framställt yrkande; det var detta som föranledde denne att fullfölja talan till hovrätten mot tingsrättens tredskodom. Fråga uppkom då först i hovrätten, huruvida det sålunda förelupna rättegångsfelet kunde utan olägenhet avhjälpas i hovrätten. Hovrättens majoritet fann detta vara fallet. Majoriteten kan förmodas därvid ha påverkats av sin inställning till frågan, huruvida huvudförhandling måste hållas, om inte återförvisning skedde. Den frågan besvarade majoriteten nekande med hänvisning till grunderna förstadgandet i 50:21 st. 4 RB, alltså stadgandet om prövning som ej avser själva saken. I och för sig kan denna analogi kanske synas en aning dubiös. Möjligen kan man emellertid våga en gissning, att majoriteten härvidlag låtit sig påverka av sin inställning till nästa fråga — själva saken hade jag så när sagt— nämligen inställningen att käromålet inte var uppenbart ogrundat och därför skulle bifallas i dess helhet. (Det kunde ju antagas att svaranden inte heller vid en eventuell huvudförhandling i hovrätten skulle låta sig avhöra, och då hade huvudförhandlingen inte rimligen kunnat ge underlag för en annan inställning.)

 

Prövningstillstånd
Av de rättsfall rörande prövningstillstånd som finns att redovisa — bortsett från rättsfall om prövningstillstånd i mindre tvistemål som skall redovisas nedan under rubriken FT-lagen — hänför sig flertalet till frågor om förutsättningarna för meddelande av partiellt prövningstillstånd. Här kan först erinras omatt i NJA 1973 s. 749, anmärkt ovan under Avgörande i högre rätt utan huvudförhandling, HD beviljade prövningstillstånd enbart i fråga om talan som, jämte talan mot hovrättens dom i övrigt, fullföljts beträffande avräkning av tid för frihetsberövande. Detta avgörande, som följts i åtskilliga senare fallt. ex. NJA 1978 C 210, är av intresse särskilt med hänsyn till att den tilltalade inte ägt fullfölja talan enbart i avräkningsfrågan. Efter det att prövningstillstånd i övrigt vägrats kom målet i HD att handla uteslutande om något som inte kunnat särskilt överklagas. Att HD skulle ha varit nödsakad att för omprövning av avräkningsfrågan dispensera hela målet skulle emellertid illa rimma med de processekonomiska synpunkter som motiverat bestämmelserna om möjlighet till partiellt prövningstillstånd.
    Partiellt prövningstillstånd är stundom processekonomiskt motiverat inte minst i processuella frågor och har inte sällan kommit till användning i

 

172 Lars Welamsonsådana, trots att man kan diskutera om de i egentlig mening kunnat enligt 54:11 st. 1 p. 1 RB betecknas som del av det överklagade avgörandet. Ett exempel erbjuder NJA 1974 s. 386. Sedan åklagare i vadetalan yrkat påföljdsskärpning, återkallade han denna talan men återtog återkallelsen innan avskrivningsbeslut meddelats. Hovrätten fann sig kunna pröva målet som om återkallelse av vadetalan ej skett. Partiellt prövningstillstånd meddeladessåvitt angår frågan om hovrätten ägt handlägga målet på sätt som skett (Omställningstagandet till den dispenserade frågan, se ovan under II A, Återkallelse.)
    Ett särskilt tydligt exempel på att HD ansett sig ha en betydande frihet med avseende på tillämpningen av bestämmelserna om partiellt prövningstillstånd utgör det ovan under II A, Domstols behörighet, anmärkta plenimålet NJA 1979 s. 107. Partiellt prövningstillstånd hade i detta mål meddelats beträffande frågan om tingsrättens behörighet att upptaga målet. Klaganden, som var svarande i målet, hade inte i rätt tid gjort foruminvändning och ägde därför ej fullfölja talan i behörighetsfrågan; klaganden hade heller inte gjort detta. Prövningstillstånd som, enligt vad ordalydelsen i 54:9 RB förutsätter, skall meddelas "parten" beviljades alltså i en fråga i vilken parten inte fullföljt eller ens ägt fullfölja talan. Uppenbarligen skulle det emellertid ha varit ytterst opraktiskt och föga förenligt med den avsedda funktionen av bestämmelserna om partiellt prövningstillstånd att HD för att ta ställning till prejudikatfrågan, huruvida fastighetsdomstols behörighet skall beaktas ex officio, skulle ha behövt dispensera också sakfrågan i målet. Om HD:s bedömning av prejudikatfrågan utfallit i motsatt riktning mot vad som blev fallet, skulle man ju ha stått inför prövning av saken i ett framsläppt mål som därvidlag saknade varje prejudikatintresse. — Beträffande målet i övrigt hade frågan om prövningstillstånd förklarats vilande. Utifrån ställningstagandet att tingsrätten inte varit behörig och att detta skulle beaktas ex officio av högre rätt undanröjde emellertid HD domstolarnas domar och avvisade kärandens i målet förda talan utan att först bevilja prövningstillstånd i den vilandeförklarade delen; frågan härom ansågs sålunda - utan att det särskilt uttalades - förfallen. Inte heller detta tillvägagångssätt är väl i förhållande till lagtexten fullt ortodoxt - 54:11 st. 1 RB antyder inte att en vilandeförklarad tillståndsfråga skulle kunna så att säga upplösas i intet. Att skjuta in ett prövningstillstånd mellan rättsfaktum och rättsföljd i behörighetsfrågan hade emellertid enligt min mening varit onödigt konstlat och omständligt, och några sakliga betänkligheter kan inte gärna föranledas av det använda tillvägagångssättet.
    I NJA 1979 s. 148, anmärkt ovan under II A, Rättshjälp, yrkades i samband med att part fullföljde talan mot hovrätts avgörande fastställelse av ersättning enligt rättshjälpslagen för biträde åt parten i hovrätten, vilket yrkande inte prövats av hovrätten och ej ens framställts där. Yrkandet behandlades som en först i HD gjord ansökan, vilket innebar att prövningstillstånd ej erfordrades.
    I mål mellan A och B om handräckning beviljade HD A återställande av försutten tid för fullföljd av talan mot hovrätts beslut och förklarade därvid att yrkande av B om ersättning för kostnader i ärendet om återställande av försutten tid skulle enligt 58:11 och 58:12 RB prövas i samband med fullföljdtalan mot hovrättens beslut. Sedan A fullföljt talan mot hovrättens beslutavslog HD ansökan om prövningstillstånd och tillerkände därvid — på avdelning för tillståndsprövning och utan förnyat kostnadsyrkande från B:s sida B ersättning för kostnaderna i ärendet om återställande av försutten tid. NJA1978 s. 221.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 173Indexlagen (lagen 1966:680 om ändring av vissa underhållsbidrag)
När överrätt prövar storleken av underhållsbidrag blir, enligt vad som kan anses framgå redan av NJA 1970 s. 704 men uttryckligen uttalats först i NJA 1974 s. 496 bidraget bestämt genom överrättens dom även i fall då överrätten genom att fastställa underrättens domslut stannar för samma belopp som underrätten. Till detta ställningstagande knyter sig åtskilliga processuella följdproblem i överrätt, såsom rörande ändring av talan och reformatio inpejus. Rättsfall rörande sådana frågor har i det föregående anmärkts i anslutning till respektive regelkomplex. Det har emellertid synts lämpligt att här sammanföra fallen, eftersom de kan sägas på olika sätt ge uttryck åt en gemensam grundinställning, nämligen inställningen att de skilda processuella reglerna skall ställas i relation inte till de nominella beloppen i lägre och högrerätt utan till det realvärde som dessa belopp representerar. Mot vad hovrättan tagit i SvJT 1974 rf. s. 48 anses det sålunda i HD:s praxis inte innebära en otillåten ändring av talan, att part i högre rätt höjer sitt underhållsyrkande till att omfatta uppräkning i överensstämmelse med en efter underrättens dom inträffad höjning enligt indexlagen. Sådan uppräkning kan, enligt vad som framgår av NJA 1974 s. 657 och NJA 1977 s. 515 rentav utan hinder av det principiella förbudet mot reformatio in pejus ske när talan fullföljts endast av den underhållsskyldige och oberoende av yrkande från den underhållsberättigade. (Jfr även SvJT 1977 rf. s. 25.) Också frågan om skyldighet att ersätta motparts rättegångskostnad har bedömts enligt samma synsätt. När hovrätt fastställt underrätts dom och den underhållsberättigade därigenom gått misteom indexhöjning som skulle ha inträtt om underrättens dom hade vunnit lagakraft, har sålunda detta i kostnadshänseende betraktats som en framgång förmotparten, se NJA 1976 s. 609.
    När hovrätt avsett, att av tingsrätt bestämda bidrag skulle träffas av mellankommande indexhöjning, har det förekommit att hovrätten fastställt tingsrättens dom med förordnande att bidragen skulle anses fastställda genom tingsrättens dom. I rättsfallen NJA 1974 s. 496 och s. 657 har HD emellertid uttalat, att till undvikande av missförstånd den högre rätten alltid borde i sin dom direkt ange de belopp som skulle utgå. När dessa uttalanden gjordes, gällde det därvidlag endast en lämplighetsfråga. Sedermera har emellertid 3 § indexlagen ändrats bl. a. så, att bidragsbelopp som år 1979 eller därefter bestäms under tiden januari — mars ändras tidigast den 1 april året därpå. Denna lagändring har föranlett nya processuella bekymmer, som kan väntas avsätta åtskilliga rättsfall framgent. Hittills har i HD meddelats två samtidiga— och såvitt nu är i fråga likartade — avgöranden med anledning av lagändringen. Av dessa framgår, att hovrätt som önskar bibehålla bidragen vid denav tingsrätten bestämda nivån numera bör utnyttja det av HD tidigare avvisade tillvägagångssättet att fastställa tingsrättens dom med förordnande att bidragen skall anses vid tillämpning av indexlagen fastställda genom tingsrättens dom. HD har med utförlig motivering funnit det inte oförenligt med lagändringen att denna teknik användes för att gängse processuella grundsatser om förbud mot reformatio in pejus m. m. skall kunna upprätthållas även beträffande avgöranden som i högre rätt träffas under första kvartalet av ett år. Se NJA 1981 s. 634.
    I detta sammanhang kan slutligen anmärkas — ehuru det inte har omedelbart processrättsligt intresse — att indexlagen enligt NJA 1976 s. 471 (i motsatsmot SvJT 1975 rf. s. 65 nr 41) ansetts ej tillämplig på underhållsbidrag fast

 

174 Lars Welamsonställda genom interimistiskt beslut. - Se om indexlagens tillämplighet även NJA 1973 s. 486, anmärkt ovan under II A, Res judicata.

 

V. Särskilda rättsmedel

 

Resning

 

Avgöranden som kan bli föremål för resning.
Härtill kan först antecknas fallet NJA 1976 s. 666, vari vad som stadgats om resning ansågs inte tillämpligt på parkerings bot. Fallet saknar dock aktualitet med avseende på nu gällande bestämmelser om felparkeringsavgift. — I NJA 1974 s. 331 har avgörande av ärende angående uppläggning av en kurs vid en universitetsinstitution ansetts inte utgöra dom i den bemärkelse som avsågs i 19 § 1809 års RF och följaktligen ansetts inte kunna bli föremål för resning. —Mot beslut, varemot talan ej får föras särskilt men väl i samband med talan mot senare meddelat avgörande, kan inte sökas resning, se NJA 1978 C 218. —I ett vid tingsrätt anhängigt mål hade ena parten framställt jävsinvändningsom ogillats av tingsrätten. Sedan tingsrätten meddelat dom i målet och parten i samband med fullföljd till hovrätten av talan mot domen yrkat bifall till jävsinvändningen, lämnade hovrätten i beslut under rättegången invändningen utan bifall. Detta beslut ansågs av HD (med fyra ledamöter mot en) inte kunna bli föremål för resning, NJA 1974 s. 277. — Beslut under rättegång, varigenom hovrätt avslagit begäran om byte av offentlig försvarare, har däremot av HD (med tre ledamöter mot två) i NJA 1979 s. 682 ansetts kunna bli föremål för resning. - Från administrativ praxis kan nämnas, att beslut av RegR att vägra prövningstillstånd ansetts i och för sig kunna bli föremål för resning, se R 74:2:14. Det förefaller antagligt att, om frågan skulle aktualiseras beträffande HD:s motsvarande beslut (eller såvitt gäller FT-mål motsvarande beslut av hovrätt) bedömandet skulle utfalla på samma sätt. (Det kan härtill antecknas, att i NJA 1978 C 420 HD till saklig prövning upptagit domvillobesvär mot ett HD:s beslut att vägra prövningstillstånd.) Med hänsyn till utformningen av reglerna om prövningstillstånd måste emellertid utrymmet för resning beträffande sådant beslut anses ringa, åtminstone med avseende på beslut av någon av de båda högsta instanserna. — Resning har ansetts i princip kunna beviljas beträffande dom, varigenom förlikning stadfästs, på den grund att förlikningsavtalet ej har karaktär av giltig rättshandling, se NJA 1974 s. 295. Såsom anmärkts ovan under II A, Res judicata, har detta i NJA 1975 s. 507 ansetts inte utesluta att talan om ogiltigförklaring av förlikning som legat till grund för stadfästelsedom kan prövas i särskild rättegång.

 

Instans som har att pröva ansökan om resning
Frågan härom regleras i 11:11 RF. Enligt detta lagrum beviljas resning i avgjort ärende (samt återställande av försutten tid) av RegR när fråga är om ärende för vilket regeringen, förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är högsta instans samt i annat fall av HD. Grundlagsreformen har på denna punkt medfört, att vissa resningsärenden, som tidigare skolat upptagas av HD, nu i stället skall prövas av RegR. Ansökan om resning i ett av allmän försäkringskassa slutligt avgjort ärende, som i NJA 1974 s. 733 bifölls av HD, skulle sålunda, om de nya reglerna varit tillämpliga, ha varit att pröva av

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 175RegR. - I NJA 1976 s. 378 fann sig HD jämlikt 11:11 RF inte kunna till prövning upptaga ansökan om resning i ett av hyresnämnd meddelat beslut, mot vilket jämlikt 12:70 st. 2 JB talan inte fick föras. Motsvarande blev bedömandet beträffande domvillobesvär i NJA 1976 s. 407. Också enligt 11:11 RF har emellertid HD att upptaga resningsansökningar beträffande avgöranden av åtskilliga andra myndigheter är de allmänna domstolarna. Hit hör exempelvis avgöranden av bostadsdomstolen, se NJA 1976 s. 267, och av hyresnämnd i fall, där mot beslutet talan kunnat fullföljas till bostadsdomstolen, samt av marknadsdomstolen, se NJA 1975 s. 461 (varom vidare nedan), 1975 s. 589 och 1977 s. 751. I NJA 1978 s. 240 fann sig HD också behörig att pröva ansökan om resning beträffande en av vattenöverdomstolen meddelad dom utan hinder av att på grund av ändrad lagstiftning motsvarande typ av ärenden dåmera skulle prövas i administrativ väg (två ledamöter dock skiljaktiga). Jfr härtill NJA 1979 s. 398.

 

Resningsgrunderna
Bland resningsgrunderna är den oftast åberopade den som avser nya omständigheter eller nya bevis. Till frågan, huruvida någon ny omständighet eller något nytt bevis i och för sig blivit förebragt knyter sig normalt knappast några problem,men undantagsvis kan uppkomma spörsmål om gränsen mot vad som enbart är en begärd omprövning av redan förebragt bevisning. Detta gäller bl. a. beträffande sakkunnigutlåtanden. I NJA 1975 C125 gjorde HD härvidlag följande principuttalande:

 

"Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som förelegat irättegången eller en fortsatt utveckling av synpunkter som framförts i målet är i principicke att anse som ett förebringande av nya omständigheter eller bevis. Detta uteslutericke möjligheten, att en systematiskt genomförd sammanställning och sakkunniggranskning av det tidigare åberopade bevismaterialet under särskilda förhållanden —såsom att den skett i belysning av nya vetenskapliga rön - kan bli att hänföra tillsådana omständigheter eller bevis som avses i lagrummet." (För fullständighetens skull påpekas här, att det ifrågavarande avgörandet, som avsåg den s. k. Enbom-affären, föranlett en artikel av Trankell som SvJT publicerat, 1976 s. 272 ff, jämte replik av Rylander, ibm s. 286 ff.)

 

    I brottmål, vari påstods att en grekisk medborgare gjort sig skyldig till olaga hot mot sin likaledes grekiska hustru, förekom felaktigheter i den av rätten anlitade tolkens översättning av hustruns utsaga i målet. Sedan dom i målet vunnit laga kraft, ansökte den tilltalade därför om resning och anförde besvär över domvilla. Av HD:s avgörande kan utläsas, att utredning om felöversättning kan innebära ny omständighet som avses i 58: 2 RB. Felöversättning av en av rätten anlitad tolk är däremot enligt avgörandet inte att hänföra till rättegångsfel, ehuru det kan innebära rättegångsfel att anlita en tolk som saknar tillräckliga kvalifikationer. NJA 1974 s. 221.

 

    Att laga förfall för partsombud kan betraktas som ny omständighet av beskaffenhet att föranleda resning kan synas förvånande. Så blev emellertidfallet i NJA 1978 C 198, där resning beviljades i mål rörande återvinning mot tredskodom, vilket mål avgjorts genom förnyad tredskodom. Resningsgrunden var här, att den på nytt uteblivna partens utevaro visat sig bero på att

 

176 Lars Welamsondennes ombud på grund av sjukdom i sista stund blivit förhindrad att inställa sig och inte heller kunnat anmäla förfallet. Det rekvisit för resning i tvistemål på grund av ny omständighet som utgöres av att den nya omständigheten sannolikt skulle, om den förebragts tidigare, ha lett till annan utgång fann HD uppfyllt genom att målet sannolikt inte skulle ha avgjorts genom förnyad tredskodom om förfallet varit känt för domstolen. Någon sannolikhet för att utgången i sak skulle ha blivit en annan om målet inte avgjorts genom tredskodom har HD sålunda inte krävt. Det ifrågavarande avgörandet får ses mot bakgrunden att det i ett fall som det aktuella inte kunde bli fråga om återställande av försutten tid, eftersom ingen ordinär rättsmedelsfrist fanns att återställa; enligt 44: 10 st. 2 RB är parts rätt till återvinning förfallen om han i mål om återvinning mot tredskodom uteblir på nytt. Denna reglering innebär att, om HD inte beviljat resning, parten skulle på grund av omständigheter var över han inte kunnat råda ha förlorat möjligheten att få målet prövat i vanlig ordning, något som i och för sig måste anses otillfredsställande. Å andra sidan kan man fråga sig, om inte innebörden av 44: 10 st. 2 RB är just den, att parten efter den andra tredskodomen inte kan få någon vidareprövning, oavsett vad som varit orsaken till hans utevaro.
    Ett annat fall, där HD måste anses ha tänjt resningsreglerna långt, i det i och för sig vällovliga syftet att undgå otillfredsställande resultat, är NJA 1978 C 371. I detta fall söktes resning beträffande en av tingsrätt meddelad dom,varigenom tilltalad dömts till fängelse åtta månader och villkorligt medgiven frihet från ett i Finland tidigare ådömt straff förklarats förverkad. Av utredningen i resningsärendet framgick, att straffregisterutdrag som tingsrätten haft tillgång till inte givit tingsrätten erforderlig ledning i fråga om den återstående strafftidens längd. I HD upplystes, att denna uppgick till 5 år 4 månader 2 dagar. HD:s majoritet fann uppenbart att tingsrätten, om den —såsom det ålegat den — införskaffat tillförlitlig uppgift härom under målets handläggning, skulle ha underlåtit förverka den villkorligt medgivna friheten. Med hänsyn härtill beviljade HD den sökta resningen. Två ledamöter var dock skiljaktiga. De framhöll, att tingsrättens nämnda underlåtenhet kunde vara att bedöma som grovt rättegångsfel av beskaffenhet att kunna åberopas till grund för besvär över domvilla. (Eftersom det gällde en tingsrätts dom varemellertid HD inte rätt instans för domvillobesvär.) Förutsättning för resning till förmån för tilltalad på grund av nya omständigheter eller ny bevisning är emellertid inte bara att utgången sannolikt skulle ha blivit en annan. Det förutsättes att den annorlunda utgången skulle ha bestått i frikännande eller brottets hänförande under mildare straffbestämmelse (eller att, med hänsyn till nytt material och till vad i övrigt förekommer, synnerliga skäl talar för att frågan om den tilltalade begått brottet prövas ånyo). Enligt reservanterna kunde upphävande av beslutet om förverkande av den villkorliga friheten inte betraktas som eller jämställas med frikännande eller hänförande av brottet under mildare straffbestämmelse, och vad som förekommit hade ju inte med frågan om den tilltalades skuld till brottet att göra. Enligt min mening är det svårt att motsäga vad minoriteten anfört, samtidigt som man väl kan förstå att majoriteten funnit det angeläget att korrigera det stötande förverkanderesultatet.
    Ett annat avgörande, hänförligt till den betydelse som ny omständighet eller ny bevisning förutsättes ha för att resning till förmån för tilltalad skall kunna beviljas, är NJA 1976 s. 664. Enligt detta rättsfall kan resning inte

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 177beviljas på grund av nya omständigheter som, därest de förelegat i målet, skulle ha föranlett att den tilltalade blivit dömd till straff i stället för att —såsom skett — bli överlämnad till sluten psykiatrisk vård.
    Sedan A genom tingsrätts dom, som vunnit laga kraft mot honom, dömts för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, ogillade hovrätten åtal mot medtilltalade för motsvarande brott på grunder som varit av betydelse även för prövningen av åtalet mot A. Med hänsyn till vad som förekommit fann HD synnerliga skäl föreligga att frågan, huruvida A förövat det brott för vilket han dömts, prövades på nytt. Resningsansökningen bifölls därför. NJA 1979 s.417.
    Sedan L dömts till ansvar för vårdslös deklaration för att han i avgiven deklaration upptagit sin inkomst av anställning som läkare till för lågt belopp, framkom vid därefter företagen taxeringsrevision att L i samma deklaration som inkomst av öppen vård upptagit ett belopp som väsentligt understeg den verkliga inkomsten. Stadgandet i 30:9 RB ansågs utgöra hinder mot att väcka åtal mot L för de vid taxeringsrevisionen upptäckta felaktigheterna. Resning beviljades jämlikt 58:3 st. 1 p. 2 RB enär det befanns sannolikt att, om de sedermera framkomna förhållandena åberopats, tingsrätten skulle ha hänfört L:s brott under den väsentligt strängare straffbestämmelsen för falskdeklaration. NJA 1974 s. 11. Rättsfallet, som anmärkts ovan under II B, Identitetsspörsmål etc., har sin väsentliga betydelse från res judicata-synpunkt. Det har emellertid därutöver intresse genom att straffskalan för falskdeklaration bedömts som i resningsbestämmelsens mening "väsentligt strängare" än för vårdslös deklaration. Jfr Rättegång VI s. 216.
    Frågor om tillämpning av den grund för resning i tvistemål och i brottmål till förmån för tilltalad som utgörs av att rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag har aktualiserats i några fall av intresse. Här kan först nämnas NJA 1975 s. 461. Föreläggande av marknadsdomstolen för part att vid vite tillhandahålla domstolen en apparat — "E-metern" — ansågs av HD uppenbart stridande mot lag, enär lagen om marknadsdomstol inte gav stöd för vitesföreläggande beträffande annat än "handlingar". Även om marknadsdomstolens ifrågavarande rättstillämpning hade goda sakskäl för sig, synes HD här ha stått på ganska fast mark, eftersom det får anses möta särskilda betänkligheter att extensivt eller analogiskt tillämpa bestämmelser av den typ det här var fråga om. (Lagen har sedermera ändrats så, att vitesföreläggande kan avse även "varuprov och liknande".)
    Några andra rättsfall ger däremot intrycket, att HD inte varit benägen att tillämpa kravet på uppenbar lagstridighet påfallande restriktivt. Härvidlag kan nämnas NJA 1975 s. 589, avseende frågan, huruvida tidningslöpsedel kunde i visst fall sägas angå rent kommersiella förhållanden och därmed spörsmål om ingripande mot löpsedeln för att den varit oriktig och vilseledande kunde utan hinder av 1:3 TF prövas enligt marknadsföringslagen.Vidare kan anmärkas NJA 1976 s. 233, avseende tillämpning av rekvisitet i 15: 10 BrB "skriftlig utsaga som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran". HD fann det ha varit uppenbart lagstridigt att under "annan dylik försäkran" inbegripa en försäkran enligt formulär för ansökan om bostadstilllägg att lämnade uppgifter är sanningsenliga. (En ledamot var av skiljaktigmening.) Jfr till det anförda Rättegång VI s. 224 ff.
    I ett par andra fall har däremot HD funnit en rättstillämpning, som kunde

 

12-23-162. Sv Juristtidning

 

178 Lars Welamsonifrågasättas vara oriktig, inte uppenbart strida mot lag. Ett av dessa, NJA 1976s. 411, har anmärkts ovan under II A, Res judicata. Ett annat är NJA 1978 C263, avseende en dom av arbetsdomstolen, varigenom denna funnit löneavdrag för korrigering av preliminär löneutbetalning falla under förbudet mot kvittning i lagen om arbetsgivares kvittningsrätt, om avdraget görs efter viss längre tid. Enligt förarbetena till lagen skulle korrigering av preliminär löneutbetalning inte anses som kvittning, och därvid gjordes inte någon reservation hänförlig till tiden för korrigeringen. Efter att ha framhållit detta konstaterade emellertid HD, att lagtexten inte innehåller något om hur begreppet kvittning skall avgränsas mot andra fall av avdrag på lön. - I detta sammanhang bör också uppmärksammas NJA 1977 s. 751, som i likhet med det ovan anmärkta NJA 1975 s. 589 gäller frågan om avgränsningen av marknadsdomstolens behörighet med hänsyn till TF. Efter att ha ganska utförligt diskuterat, huruvida det meddelande varom i fallet var fråga kunde anses falla inom eller utom ramen för TF:s exklusiva tillämplighet, konstaterade HD att frågan kunde vara föremål för delade meningar samt att det resultat vartill marknadsdomstolen kommit vid bedömningen av sin behörighet följaktligen inte kunde anses uppenbart strida mot lag.
    Ett exempel på partiell resning i fråga om ansvar (jfr Rättegång VI s. 231 f.) utgör NJA 1976 s. 288. Med åberopande av 34: 1 p. 3 BrB hade tingsrätt undanröjt tidigare ådömd skyddstillsyn samt för brott som avsågs med denna och senare begånget brott dömt till ny skyddstillsyn. Resning beviljades men begränsades till att avse felaktiga delar av domen. — Ett annat exempel utgör NJA 1977 s. 568. Tilltalad hade genom lagakraftvunnen dom dömts till gemensamt dagsbotsstraff - 25 dagsböter å 5 kr — för dels olovlig körning dels förseelse mot lokal trafikföreskrift. Sedan det visat sig att den tilltalade vid tillfället innehade körkort, beviljade HD på framställning av RÅ resning till förmån för den tilltalade beträffande åtalet för olovlig körning och ogillade detta. Beträffande förseelsen mot lokal trafikföreskrift fann HD, att tingsrätten felaktigt rubricerat denna enligt ett författningsrum som föreskriver böter högst 500 kr., medan påföljden enligt det författningsrum som därvidlag rätteligen varit att tillämpa skulle ha utgjort dagsböter. HD bestämde påföljden för den kvarstående förseelsen enligt det av tingsrätten felaktigt tillämpade lagrummet och utdömde således böter omedelbart i pengar, 50 kr.
    Det senast anmärkta rättsfallet är av intresse också för frågan om förutsättningen för att HD skall kunna efter resning omedelbart ändra avgörandet, nämligen att saken enligt 58: 7 RB finnes uppenbar. Att den tilltalade skulle frikännas från ansvar för olovlig körning var ju uppenbart, men var det också uppenbart att bötessumman för den kvarstående förseelsen skull bli just 50kr? Frågeställningen belyses kanske än tydligare av NJA 1978 C 23, där tilltalad för olovlig körning och rattonykterhet dömts till 100 dagsböter och där det - liksom i det nyss berörda fallet — senare visat sig att den tilltalade hade körkort vid tillfället. Efter resning till förmån för den tilltalade ogillade HD åtalet för olovlig körning och bestämde påföljden för rattonykterheten till 60 dagsböter. Såvitt jag vet finns det inte någon så utmejslad praxis beträffande straffmätning för rattonykterhet att det i och för sig kunde sägas vara uppenbart att påföljden skulle bli varken mer eller mindre än just 60 dagsböter. Med hänsyn till den funktion som uppenbarhetsrekvisitet har att fylla iförevarande sammanhang synes det emellertid fullt rimligt att det anses uppfyllt i fall av förevarande slag, där en förnyad handläggning vid den rätt

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 179som sist dömt i målet uppenbarligen inte är erforderlig för att man skall ha ett tillfredsställande underlag för avgörandet.
    Sedan förundersökning avseende förskingring inletts och målsäganden hos åklagaren anmält skadeståndsanspråk mot den misstänkte, förordnade tingsrätten på framställning av åklagaren om kvarstad å den misstänkte tillhörig egendom. Den omständigheten, att åklagaren efter avslutad förundersökning beslutat att ej väcka åtal, har ansetts inte utgöra ny omständighet av beskaffenhet att föranleda resning beträffande beslut varigenom hovrätt och HD, ditfrågan om kvarstaden fullföljts särskilt, ålagt den misstänkte återbetalningsskyldighet till statsverket för kostnad för hans offentlige försvarare på grund av fullföljden. NJA 1973 s. 483. Någon närmare motivering har inte givits av HD, med problematiken — som är åtskilligt komplicerad — belyses av ett yttrandeav RA i ärendet.
    Ett annat fall av intresse för resningsreglernas tillämpning på frågor om rättegångskostnad är det ovan under II B, Rättegångskostnad, anmärkta fallet NJA 1979 s. 476, avseende tillämpning av grunderna för 31:2 RB vid undanröjande av föreläggande om ordningsbot. — Att föreläggande om ordningsbot inte alltid låter sig otvunget inordna i det närmast för vanliga domar utformade systemet av resningsregler belyses också av NJA 1977 s. 67. Ordningsföreläggande, som godkänts av person vilken vid det med föreläggandet avsedda tillfället kunde antagas ha lidit av sådan själslig abnormitet som avses i 33:2 BrB, undanröjdes här genom resning. HD uttalade, att det enligt lagrummet ej är uteslutet att tillämpa böter beträffande personer med sådan abnormitet men att det förutsätter en prövning av den art som ej kan anses vara avseddatt förekomma inom ordningsbots föreläggandets ram.
    Angående fråga om resning i lagfartsärende, när fångeshandling, som legat till grund för inskrivningsmyndighetens beslut, genom misskrivning fått oriktigt innehåll, se NJA 1976 s. 560 (nr 116). Jfr NJA 1973 s. 379, anmärkt nedan under Besvär över domvilla.
    Vid tillämpning av 58:4 RB har tidsfristen för RA:s ansökan om resning räknats från tidpunkt då länsåklagare, som till RÅ gjort framställning om att resning skulle sökas, fått kännedom om det förhållande på vilket framställningen grundades. NJA 1974 s. 595.
    I detta sammanhang kan antecknas tre notisfall, NJA 1973 C 28 och C 240 samt 1978 C 63, hänförliga till frågan om resning i mål om underhållsskyldighetsamband med att resning beviljas i mål, varigenom den underhållsskyldige förklarats vara far till barnet. Rättsfallen får dock anses numera väsentligen sakna intresse, sedan HD i beslut NJA 1981 s. 496 intagit ståndpunkten, att avgörande om underhållsskyldighet till barn på grund av faderskap förlorar sin rättsliga betydelse i och med att det blir slutligt avgjort att den till betalning av underhåll förpliktade inte är far till barnet.
    Om resningsärenden rörande fastighetsbildning, se NJA 1976 C 421, 1977 C23 och 1979 C 63, behandlade av Gyllensvärd i SvJT 1981 s. 357.

 

180 Lars WelamsonÅterställande av försutten tid och laga förfall i övrigt

 

Frister som kan återställas.

 

    Av domstol förelagd tid för komplettering av besvärsinlaga med angivande av grunderna för besvärstalan är inte sådan tid som kan återställas enligt 11:11 RF, se NJA 1977 C 16. Detsamma gäller tid för framställande av sådant yrkande om dom på äktenskapsskillnad som avses i 11: 3 GB, se NJA 1977 s.253, liksom tid för framställande av anmärkning mot bevakad fordran i konkurs, se NJA 1975 s. 343 (nr 63), och tid som avses i 12 § förmånsrättslagen, se NJA 1979 C 227.
    När tilltalad, som dömts till fängelse och förvisning, klagar endast i förvisningsfrågan, har den högre rätten att pröva ansvarsfrågan i hela dess vidd. (Se, förutom de fall som anmärks i det följande, NJA 1974 s. 88 och 1976s. 446.) Mot bakgrund härav kan man fråga sig, huruvida den tilltalade har något behov av att få försutten tid återställd ifråga om fängelsepåföljden, om han menar sig ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att fullfölja talan beträffande annat än förvisningen. Såvitt gäller fullföljd mot hovrätts dom utföll svaret i NJA 1979 s. 478 nekande för det fall att den tilltalade inte förklarat sig nöjdbeträffande fängelsepåföljden. HD inskränkte sig emellertid inte till att åberopa officialprövningen av ansvarsfrågan utan hänvisade till att den tilltalade efter fullföljdstidens utgång ägde ändra sin fullföljda talan till att omfatta även (eller enbart) ansvarsfrågan. Detta kan tyda på att man inte velat utesluta möjligheten att det även i högsta instans kan i särskilt fall ha viss betydelse huruvida ansvarsfrågan prövas ex officio eller på grund av ett behörigen framställt yrkande. Det synes dock inte alldeles lätt att beträffande den högsta instansen konkretisera denna betydelse, och det kan inte tagas för givet att bedömandet skulle ha utfallit på annat sätt om den tilltalade avgivit nöjdförklaring beträffande fängelsepåföljden.
    Också beträffande fullföljd till hovrätt innebär möjligheten till taleändring av tilltalad, som inte förklarat sig nöjd med påföljden, att han kan efter fullföljdstidens utgång utvidga sin talan i förvisningsfrågan till att omfatta också påföljdsfrågan. Om han gör detta, torde hans möjlighet till vidare fullföljd till HD vara att bedöma med utgångspunkt i att talan i påföljdsfrågan behörigen fullföljts till hovrätten. Om tilltalad förklarat sig nöjd med påföljden och därigenom saknar möjlighet att genom taleändring utvidga sin i förvisningsfrågan förda talan, kan han däremot inte uppnå någon prövning iHD av ansvarsfrågan, för den händelse förordnandet om förvisning skulle undanröjas av hovrätten. När förvisningsfrågan inte förs vidare, kan HD pröva påföljdsfrågan endast om den tilltalade behörigen fört talan i ansvarsfrågan också i hovrätten. Detta förklarar att hovrätt, som finner att den tilltalade på grund av nöjdförklaring inte ägt överklaga tingsrätts dom beträffande annat än förvisning, skall avvisa talan som den tilltalade jämte klagan i förvisningsfrågan för i hovrätten beträffade honom ådömd fängelsepåföljd, se NJA 1980 s. 337. Det utgör också bakgrunden till att tilltalad, som nöjdförklarat sig beträffande påföljden och till hovrätten klagat endast i fråga om förvisning, ansetts — om han menar att underlåtenheten att klaga i övrigt föranletts av laga förfall och att nöjdförklaringen inte är bindande — ha intresse av att få försutten tid återställd, se NJA 1975 s. 28. Genom ansökan därom kan han få frågan prövad av HD utan att — såsom blir fallet om han gör en taleändring, som avvisas av hovrätten, och överklagar avvisningsbeslutet — vara beroende av prövningstillstånd. (Se om NJA 1975 s. 28 även ovan under II B, Offentlig försvarare.)

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 181Laga förfall
I det nyss anmärkta rättsfallet NJA 1975 s. 28 gjorde den tilltalade gällande att han ej förstått innebörden av nöjdförklaringen och att denna därför inte var bindande för honom. HD fann denna ståndpunkt böra godtagas med hänsyn till bl. a. att den tilltalade, som var fransk medborgare, inte — såsom enligt anvisningar av kriminalvårdsstyrelsen bort ske — fått läsa någon på franska avfattad skrivelse rörande nöjdförklaring. Eftersom den tilltalade inte ansåg sig ha avgivit någon nöjdförklaring borde, kan man tycka, vad som därvidlag förekommit inte ha givit honom anledning att underlåta fullföljd beträffande påföljden. Vadeinlagan utformades emellertid, efter uppdrag av den tilltalade att överklaga domen, av den tilltalades försvarare, som då hade fatt uppgift om att den tilltalade nöjdförklarat sig beträffande påföljden. Till sammantagna ansågs nu angivna förhållanden utgöra laga förfall för underlåtenhetenatt i rätt tid klaga beträffande påföljden.
    Också i flera andra rättsfall under perioden har till parts underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan medverkat att han fatt felaktiga eller ofullständiga upplysningar av offentlig tjänsteman. I fall av denna typ är HD:s inställning principiellt liberal. Ett exempel är NJA 1973 C 17, vari försutten tid för sökande avåtervinning i lagsökningsmål återställdes, när parts ombud vid telefonförfrågan hos tingsrätt fått felaktig upplysning om dagen för delgivning med parten av lagsökningsutslaget. — Ett annat hithörande fall är NJA 1974 C 11. M hade fått del av ett beslut mot vilket enligt meddelad fullföljdshänvisning talan skulle föras "inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades". M, somsade sig inte ha varit på det klara med vad som menades med detta, fick vid telefonsamtal med en sekreterare vid den myndighet som meddelat beslutet upplysning att tiden skulle räknas från den dag mottagningsbeviset var daterat. Med hänsyn härtill ansågs M ha haft laga förfall för underlåtenhet att fullfölja talan i rätt tid. Det kan härtill anmärkas, att beslutet inleddes med texten "Beslut 1973-02-01". Särskilt i betraktande av att även andra siffror återfanns i ingressen till beslutet ansåg emellertid HD det inte med tillräcklig tydlighet framgå att med "1973-02-01" åsyftats dagen för beslutets meddelande och att det därför inte kunde läggas M till last att hon ej förstått att det besked hon fått vid telefonförfrågan var oriktigt. — HD:s ställningstagande kan vid första påseende synas rentav i överkant välvilligt. Kanske behöver emellertid en lekman, som inte känner skillnaden mellan att meddela ett beslut och att delge det, därför inte anses mera rå och obildad än stadsbon som inte vet vad babords halsar är.
    NJA 1979 C 9 ger exempel på ett tämligen apart olycksfall i arbete, nämligen att part tillställts en domsbilaga med fullföljdshänvisning, vars på framsidan tryckta text hänvisade till vidare upplysningar på baksidan, men baksidan visade sig vara blank. Framsidan upptog emellertid de uppgifter som det ålåg tingsrätten att lämna om vad part hade att iakttaga vid fullföljd. Parten hade också utan svårighet kunnat göra sig underrättad om vad som tänkts stå på baksidan i samband med att han — såsom ålegat honom om han ville klaga —anmälde vad hos tingsrätten, något som kunnat ske muntligen enligt vad som angavs på blankettens framsida. Med hänsyn till nu angivna förhållanden blev ansökan om återställande av försutten tid lämnad utan bifall.
    En i jämförelse med fataliteten i det senast anmärkta rättsfallet betydligt vanligare försummelse är, att föreskriven underrättelse om måls avgörande inte alls eller för sent blivit översänd till part. Frågan om återställande av försutten tid är i

 

182 Lars Welamsonsådana fall avhängig av vad slags mål det är fråga om. När underrättelse om dom i brottmål inte avsänts till den dömde inom tid som anges i 30: 7 sista stycket RB och därtill anknuten författning (numera förordningen 1978:373)är han enligt praxis i princip berättigad till återställande av försutten tid. Principen har i NJA 1978 C 16 tillämpats så liberalt, att redan en dagsförsening föranlett återställande. (En ledamot var dock skiljaktig och uttalade, att den tilltalades uppgifter ej gav stöd för antagande att förseningen utgjort anledningen till att den tilltalade, såsom han uppgivit, fått kännedomom domen först efter fullföljds tidens utgång.) Underlåtenhet att iakttagamotsvarande bestämmelse för tvistemål har däremot inte ansetts kunna föranleda återställande av försutten tid för vadeanmälan, se NJA 1979 s. 416 och 1979 C122. Med hänsyn till den korta tiden för vadeanmälan och utformningen av de ifrågavarande tvistemålsbestämmelserna kan nämligen part inteförlita sig på att en riktig tillämpning av bestämmelserna leder till att han får kännedom om domen inom tiden för vadeanmälan.
    I fall, där det inte förelegat någon skyldighet för domstolen att sända underrättelse om avgörandet, kan givetvis det förhållandet, att sådan underrättelse inte sänts, i princip inte anse utgöra laga förfall för underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan. Se härtill NJA 1974 s. 220. Undantag från den nämnda principen har emellertid gjorts för en särpräglad situation, avseende ett i domupptaget beslut om ersättning till offentlig försvarare som entledigats under rättegången. Försvararen beviljades återställande av försutten tid för fullföljd mot ersättningsbeslutet, som han inte fått kännedom om förrän det vunnit laga kraft. Någon skyldighet för tingsrätten att underrätta försvararen förelåg visserligen inte, men då målet dragit långt ut på tiden fann HD:s majoritet att försvararen med fog kunnat vänta sig att tingsrätten skulle endera fatta särskilt beslut under rättegången om ersättningen till honom - i vilket fall fullföljdstiden hade löpt från delgivning - eller även utan författningsföreskrift underrätta honom om beslutet, ifall det gick honom emot. NJA 1978 s.52.
    I fall, där tilltalad avvikit före huvudförhandling och huvudförhandlingen i enlighet med vad som för sådant fall stadgats hållits i hans utevaro utan att han delgivits kallelse, kan den tilltalade givetvis i princip inte såsom lagaförfall för underlåtenhet att fullfölja talan mot domen i rätt tid åberopa, att han inte på förhand underrättats om tidpunkten för meddelande av dom i målet, se NJA 1974 s. 106.
    En del rättsfall hänför sig till fel eller försening vid befordran av fullföljdsinlaga. Härvidlag kan först nämnas NJA 1978 C 464. Ombud för part avsåg att på vadetidens sista dag — som var trettondagsafton — fullfölja talan genom att personligen ge in vadeinlagan till tingsrätten. När ombudet kl 12.40 kom till tingsrätten, fann han emellertid porten låst. Något brevinkast eller liknande anordning, varigenom inlagan kunde avlämnas i rättens kansli, fanns inte. I ärende om återställande av försutten tid blev utrett, att tingsrättens expedition normalt var öppen vardagar till kl 14 men att den till följd av förkortad arbetstid under trettondagsafton stängdes redan kl 12.10 och att denna tillfälliga inskränkning av öppethållandet inte tillkännagivits genom anslag på sätt skolat ske enligt gällande föreskrifter. Ansökan om återställande av försutten tid bifölls.
    En vanlig situation är, att fullföljdsinlaga blivit eller påstås ha blivit försenad vid postbefordran. NJA 1973 s. 746 gäller ett fall, där en inlaga, som skolat vara

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 183inkommen till domstol i Vänersborg senast den 18 dec. 1972 men som anlänt dit först påföljande dag, påstods ha postats i Falkenberg den 15 dec., som var en fredag. Fråga uppkom här först, om detta påstående kunde godtagas. Försändelsen hade nämligen frankostämplats med frankeringsmaskin genom avsändarens försorg. Eftersom frankostämpeln upptog datum 15 dec. och ingen särskild omständighet talade för att försändelsen skulle ha varit försedd med felaktig datumstämpel godtog HD:s majoritet det ifrågavarande påståendet. Också frågan, huruvida sökanden varit ute i tillräckligt god tid, besvarades av majoriteten jakande mot bakgrund av upplysningen att ett brev som avsänts från Falkenberg den 15 dec. normalt borde ha ankommit till Vänersborg påföljande dag. Den försuttna tiden återställdes därför. Två ledamöter var emellertid skiljaktiga. Av dessa åberopade en att frankostämpel inte innefattar samma stöd som en vanlig poststämpel för att avlämnadet till postbefordran verkligen ägt rum den dag stämpeln anger. Detta är, såsom närmare framgår av vad denne ledamot anförde om det mått av kontroll som normalt sker, obestridligt. Å andra sidan möter det betänkligheter att den som använder ett av posten accepterat system skall kunna göra rättsförlust därför att postens kontroll av systemet bedöms som inte tillförlitlig.
    Den andre reservanten tog inte ställning till bevisfrågan utan åberopade att, om brevet postats den 15 dec., den försening som ägt rum likväl inte varså avsevärd att den i och för sig utgjorde gilitg ursäkt för underlåtenheten att inkomma med fullföljdsinlaga i rätt tid. — I NJA 1978s. 8 hade part nedlagt en försändelse, innehållande begäran om återvinning, i en brevlåda i Stenungsund fredagen den 20 maj 1977 vid sådan tidpunkt att den bort kunna postbehandlas samma dag. Försändelsen, som var adresserad till Stenungsunds tingsrätt, skulle ha inkommit dit senast den 23 maj. Den inkom först den 24 maj. HD:s majoritet fann att, även om man beaktade mellankommande helg och risken för försenad postgång, parten inte bort behöva räkna med en så avsevärd försening. Två ledamöter fann däremot den försening somägt rum inte innebära laga förfall. — Till de nu angivna rättsfallen bör kanske försiktigtvis fogas reflexionen, att risken för mera avsevärd försening vid postbefordran inte kan antagas vara genom tiderna konstant, och att uttrycket "som ett brev på posten" idag kanske inte har fullt ut samma goda klang som för bara några år sedan. Det är med hänsyn härtill något osäkert, vilken ledning rättsfallen kan anses erbjuda part som i dag söker bedöma hur tidigt han bör posta sin fullföljdsinlaga för att kunna påräkna återställande avförsutten tid om den inte kommer fram inom fatalietiden.
    Spörsmål om sjukdom som laga förfall har förelegat i ett par fall. I SvJT 1974rf s. 31, där målsägande för utevaro dömts till vite, anförde denne i besvär över beslutet, att han kom hem från en utrikes resa sent på kvällen dagen före förhandlingen och att han då och följande dag var mycket illa ansatt av någon form av maginfluensa samt att han på grund av sjukdomen glömde bort att anmäla hindret till tingsrätten. Eftersom klaganden inte angivit någon omständighet som ens i någon mån gav stöd för hans påstående om sjukdom, och då bestämmelserna om utevaro påföljd skulle bli utan verkan i många fall omenbart ett påstående att sjukdom hindrat inställelsen skulle godtagas, lämnades besvären utan bifall. — NJA 1973 s. 17 gäller, huruvida ombuds sjukdom utgjort laga förfall för parten. Denne hade genom ombudet anmält vad och därfter i god tid vidtalat ombudet att fullfölja vadet. Åtta dagar före fullföljdstidens utgång insjuknade emellertid ombudet i lunginflammation och var på

 

184 Lars Welamsongrund härav sjukskriven till fullföljdstidens utgång. HD fann det skäligen inte ha kunnat fordras att ombudet skulle inkomma med vadeinlaga i rätt tid eller tillse att vadet genom annans försorg blev rätteligen fullföljt. Med hänsyn härtill, och då parten antogs inte ha före fullföljdstidens utgång fått kännedom om ombudets sjukdom, blev försutten tid återställd.
    Såsom belyses av det sist återgivna skälet, kan laga förfall för ombud som vidtalats av part utgöra laga förfall för parten om annat ombud ej kunnat ställas i tid, se 32:8 st. 2 RB. Detta illustreras också av NJA 1975 s. 343 (nr 64). Sedan klagan förts över förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar höll fastighetsdomstolen utsatt förhandling och företog därvid syn samt meddelade utslag i målet, ehuru ende klaganden före förhandlingens början anmält att hans ombud på grund av laga förfall inte kunde inställa sig vid huvudförhandlingen och att klaganden inte önskade själv utan biträde av ombudet föra sin talan i målet. Det synes inte ha gjorts gällande att parten i detta skede av målet rimligen skulle ha sökt skaffa ett annat ombud, frågan berörs inte i HD:s avgörande. Särskilt i betraktande av att syn hölls vid huvudförhandlingen ansågs det av HD utgöra grovt rättegångsfel att under angivna omständigheter hålla förhandlingen. Då felet inte avhjälpts i hovrätten, blev domstolarnas domar av HD undanröjda och målet återförvisat till fastighetsdomstolen.
    I NJA 1977 s. 367 förelåg fråga, huruvida såsom laga förfall för underlåtenhet av målsägande att inställa sig till förhandling kunde i visst fall godtagas att dennes bil gick sönder när han skulle starta resan till domstolen. Frågan besvarades i fallet nekande. HD gjorde följande principuttalande:
    "Med hänsyn till de besvär och kostnader som inställandet av en inledd domstolsförhandling medför måste krävas att den som ålagts att personligen infinna sig vid förhandlingen planerar sin inställelse med noggrannhet och förutseende."
    Detta ansågs målsäganden inte ha iakttagit. Det är emellertid att märka,att bilen i fallet var gammal och inte ordentligt genomgången sedan målsäganden förvärvat den, vilket också framhölls av HD. Principuttalandet torde därför inte få tolkas så, att ett oväntat fel på den bil med vilken man tänkt sig att färdas aldrig kan innebära laga förfall. Härtill bör också anmärkas, att i SvJT 1977 rf s. 24 (nr 17) en däckspunktering på motorvägen Stockholm Södertälje med ca 30 minuters försening som följd ansetts utgöra laga förfall.
    För underlåtenhet att efterkomma föreläggande att inom viss tid inkomma med bevis om registrering av viss anmälan till patentverket har bolag ansetts ha haft laga förfall, när anmälningen skett före utgången av fristen men registreringen försenats på grund av balans till följd av tidigare konflikt på arbetsmarknaden och skett först efter fristens utgång. NJA 1973 s. 491. (Jfr NJA 1974 s. 129 och NJA 1975 s. 691 och II). Om beräkning av treveckorsfristen för ansökan om återställande av försutten tid i fall, där besvär avvisats såsom försent inkomna och avvisningsbeslutet inte överklagats, se NJA 1979 C 315 (jfr Rättegång VI s. 196 f.).
    Angående återställande av försutten tid kan slutligen också hänvisas till NJA 1974 s. 506, anmärkt ovan under II A, Rättshjälp, NJA 1978 s. 221, anmärkt ovan under IV, Prövningstillstånd, och NJA 1979 C 59, anmärkt ovanunder IV, Fullföljdstid.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 185Besvär över domvilla
I NJA 1978 s. 8 och 1978 s. 11 har HD ansetts vara rätt instans för prövning av domvillobesvär som efter återvinningsfristens utgång anförts beträffande tredskodom respektive lagsökningsutslag. (Jfr Rättegång VI s. 241 f.) - Att enligt NJA 1976 s. 407 domvillobesvär över beslut av hyresnämnd som inte kunnat överklagas i ordinär väg numera inte skall prövas av HD har anmärkts ovanunder Resning.
    Om tillämpning av första punkten i 59: 1 RB, se NJA 1979 s. 445, anmärkt nedan under VII, Lagsökning och betalningsföreläggande, och SvJT 1973 rf. s.33 (nr 26), anmärkt nedan under Besvär över strafföreläggande.
    En fråga om tillämpning av andra punkten i 59: 1 RB förelåg i NJA 1973 s 113, anmärkt ovan under I, Domförhet.
    Tredje punkten i 59: 1 RB har tillämpats i följande fall. — Sedan en lantbruksnämnd enligt köpekontrakt sålt vissa fastigheter till makar, utfärdade nämnden köpebrev i vilket på grund av misstag från nämndens sida angavs att försäljningen ägde rum till mannen ensam. Nämnden ombesörjde lagfartsansökan och lagfart beviljades för mannen. Lagfartsbeslutet undanröjdes på grund av domvilla jämlikt ifrågavarande lagrum. Två ledamöter var av skiljaktig mening och ansåg domvillobesvären ej kunna bifallas, enär den oriktighet som vidlådde lagfartsbeslutet inte uppkommit genom fel från inskrivningsmyndigheten och inte heller kunde anses föranlett av någon påtaglig bristfällighet i regleringen av inskrivningsförfarandet. Dessa ledamöter ansåg emellertid skäl till resning föreligga. NJA 1973 s. 379. — Fastigheter sammanlades, ehuru en ägare till av sammanläggningen berörd fastighet ej deltagit i ansökningen om sammanläggning. Sammanläggningsbeslutet undanröjdes på grund av domvilla jämlikt 59: 1 p 3 RB. SvJT 1973 rf s. 42. — I NJA 1979 C 68 hade en person, mot vilken ansökan om lagsökning riktats, avlidit och ansökningen hade därefter delgivits dödsboet genom A och B som var enda dödsbodelägare. Lagsökningsutslag kom sedermera att riktas mot A och B i stället för mot dödsboet. Domvillobesvär jämlikt 59: 1 p 3 RB bifölls; A och B ansågs således inte ha fört talan i målet genom att de mottagit delgivning som företrädare för dödsboet. — I NJA 1979 C 310 hade lagsökningsutslag meddelats mot förening, efter det att ansökningen delgivits med X som företrädare för föreningen. Också lagsökningsutslaget delgavs X. Av föreningen förd återvinningstalan avvisades därefter, enär den inte förts inom återvinningsfristen, räknad från delgivningen med X. Efter domvillobesvär av föreningen över lagsökningsutslaget blev i HD klarlagt, att X inte vid någondera delgivningen varit behörig att företräda föreningen. I detta läge uppkom frågan, huruvida besvären borde bifallas eller om de borde avvisas, enär det inte visats att lagsökningsutslaget vunnit laga kraft mot föreningen. HD:s majoritet valde det förra alternativet, men två ledamöter röstade för det senare. Majoriteten uttalade att det, såvitt kunde utläsas av det yttre händelseförloppet, förelåg ett lagakraftvunnet lagsökningsutslag mot föreningen och att parterna inte heller gjort gällande något annat i HD. Enligt min mening ärdet svårt att tänka sig, att en förnyad återvinningsansökan skulle kunna av tingsrätten upptas till prövning sedan en tidigare ansökan genom lagakraftvunnet beslut avvisats såsom för sent inkommen. (Man kan jämföra exempelvis det fall att en stämningsansökan genom lagakraftvunnet beslut avvisats enär svensk domstol funnits inte behörig att pröva saken. Avvisningsbeslutet utgör då enligt min mening res judicata i behörighetsfrågan; inte kan väl

 

186 Lars Welamsonkäranden få den frågan prövad hur många gånger som helst genom att ge in nya stämningsansökningar?) I och för sig skulle väl avvisningsbeslutet ha kunnat undanröjas i extraordinär väg. Härom fördes emellertid, såvitt framgår av notisen, ingen talan, och det synes också ha varit en onödigt krånglig väg att gå.
    Beträffande tilltalad, som dömts till frihetsstraff och avgivit nöjdförklaring, har fristen för anförande av domvillobesvär ansetts böra räknas från den dag då tiden för fullföljd i ordinär väg utlöpt även för åklagaren. NJA 1975 s. 585.
    Angående domvillobesvär rörande fastighetsbildning, se NJA 1976 C 480 och 1977 C 38, behandlade av Gyllensvärd i SvJT 1981 s. 357 f. - Se om domvillobesvär även NJA 1974 s. 221, anmärkt ovan under Resning.

 

Besvär över strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot
SvJT 1973 rf s. 33 (nr 26) gäller ett fall, där den misstänkte inte på föreskrivet sätt godkänt strafföreläggande men sedermera betalat de förelagda böterna. Fallet får anses ha blivit överspelat genom ändring av 48:11 RB. Visst intresse har däremot SvJT 1977 rf s. 24 (nr 18), avseende ett strafföreläggande som inte överensstämde med multiplikationstabellen. A hade förelagts straffet: "Dagsbot, antal 15; Dagsbot, kr 15; Summa, kr 75." Sedan föreläggandet godkänts och A erlagt böterna med 75 kr blev på besvär av åklagaren föreläggandet undanröjt enligt 59: 5 st 1 p 3 RB, enär det inte av föreläggandet framgick vilket straff A förelagts. Det mest intressanta förmäler emellertid inte historien, nämligen hur 59:5 st 2 RB ansetts vara att tillämpa efter undanröjandet. Praktiskt sett finns det ju bara tre alternativ till vad åklagaren avsett med föreläggandet, nämligen 15 dagsböter å 15 kr, 15 dagsböter å 5 kr eller 5 dagsböter å 15 kr. I enlighet med vad som uttalats av Cars i SvJT 1964 s. 329 not 21 borde man väl vid tillämpning av 59:5 st 2 RB utgå från det för den tilltalade fördelaktigaste alternativet, dvs 5 dagsböter å 15 kr. Om man accepterar detta, kan man emellertid kanske också fråga sig, om det verkligen skulle ha varit ett otillbörligt enkelt grepp att direkt applicera den ifrågavarande tolkningen på föreläggandet i stället för att undanröja det och ersätta det med ett nytt föreläggande eller en dom av samma innebörd som den sålunda framtolkade.
    Varken betalningsanmaning eller avisering av utmätningsförrättning har ansetts utgöra sådan hos den misstänkte företagen åtgärd för verkställighet, från vilken enligt 59:6 och 59:9 RB tid för besvär över föreläggande av ordningsbot är att räkna. NJA 1975 s. 229.

 

VI. FT-lagen

 

(lagen 1974: 8 om rättegången i tvistemål om mindre värden)
Enligt 1 § FT-lagen är frågan, huruvida tvistemål skall handläggas enligt de särskilda bestämmelserna i den lagen att bedöma med hänsyn till värdet av vad käranden yrkar. När han yrkar utfående av visst belopp finns, enligt vad som uttalats i NJA 1976 s. 470, inte i detta sammanhang utrymme för någon prövning av om han har fog för sin beräkning av det belopp han vill ha utdömt, och storleken av det yrkade beloppet blir följaktligen direkt avgörande för handläggningsformen. En kärande, som inte lyckats komma till insikt om det välsignelsebringande i FT-lagen — enkannerligen i vad den föreskriver att han kan få stå för största delen av sina rättegångskostnader själv även om han vinner målet

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 187- kan alltså i kravmål undgå tillämpning av lagen genom att ta till sitt yrkande högre än han eljest skulle ha gjort. Ofta måste emellertid detta vara en hästkur, eftersom det, om hans käromål endast delvis vinner bifall, kan komma att läggas honom till last just i kostnadshänseende. Men hur ställer sig då saken, om en kärande som inte önskar tillämpning av FT-lagen i stället för att väcka en fullgörelsetalan yrkar fastställelse av exempelvis skadeståndsskyldighet? Om han i anslutning därtill uppger ett ungefärligt värde på den skada han anser sig ha lidit, skall väl denna uppgift inte utan vidare godtagas. Uppenbarhetsrekvisitet i 1 § FT-lagen föranleder emellertid, att det endast vid helt klara överdrifter kan ifrågakomma att i sådant fall tillämpa FT-lagen trots att kärandens uppgivna värde på skadan överstiger gränsbeloppet förlagens tillämpning. Se NJA 1979 s. 591.
    Beslut varigenom tingsrätt förordnat att mål skulle handläggas i ordinär väg och ej, såsom part yrkat, enligt FT-lagen har i NJA 1975 s. 32 ansetts meddelat med stöd av nämnda lag och därför har — ehuru under lagensförarbeten ett uttalande av annan innebörd förekom, se prop 1973:87 s. 232 f— hovrätts prövningstillstånd ansetts erforderligt för talan mot beslutet.
    I mål som handlagts enligt FT-lagen har i NJA 1978 s. 674 underlåtenhet från tingsrättens sida att enligt 6 § i lagen vara verksam för klarläggande av tvistefrågorna bedömts som domvilla och föranlett HD att, med ändring av hovrättens beslut att vägra prövningstillstånd, meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.
    I de — i och för sig tämligen fåtaliga — fall i övrigt där HD meddelat tillstånd till prövning i hovrätt av FT-mål har det varit fråga om prejudikatdispens. Såsom framhållits i Rättegång VI s. 172 f möter det särskilda svårigheter att applicera de för HD gällande bestämmelserna om prejudikatdispens på frågor huruvida hovrätt bort meddela sådan dispens. Vad HD kan göra efter att ha meddelat dispens i dispensfrågan är knappast mer än att framhålla faktorer som enligt dess bedömning gör fallet ägnat för ett prejudikat. I ett fall, NJA 1978 C 151, begränsade sig HD till att beskriva tvisten såsom rörande huruvida part "genom passivitet kan ha ådragit sig skyldighet att betala dröjsmålsränta enligt den på fakturorna tryckta ränteklausulen". I förening med att fallet inte refererats tyder motiveringen på att HD vid femmansavgörandet haft annan uppfattning än dispensavdelningen om möjligheten att låta fallet illustrera principerna för dispensgivningen. De refererade fallen NJA 1977 s. 183, 1979 s. 67 och 1979 s. 823 ger, liksom NJA 1978 C 357, en närmare beskrivning av prejudikatkriterierna i respektive fall men jävar knappast uppfattningen att man kommit mycket nära ändringsdispens såvitt gäller hovrätts bedömning att prejudikatintresse inte förelegat.
    I frågan, huruvida ränta på rättegångskostnad skall utgå i FT-mål, föreligger ett i SvJT 1975 rf s. 77 refererat avgörande, där frågan besvarades nekande. Frågan är svårbedömd, och det kan kanske synas märkligt att den under lång tid inte har ställts på sin spets i HD. I och för sig måste emellertid räntefrågan vara av skäligen måttligt intresse för båda parter, eftersom rättegångskostnadsreglerna i FT-lagen föranleder att det belopp, varpå ränta kunde tänkas vara att beräkna, normalt inte är stort. Från allra senaste tid föreligger likväl nu ett avgörande av HD i frågan. I dom den 5 november 1981, DT 44, har HD med utförlig motivering funnit att ränta inte skall utgå på ersättning förrättegångskostnad i FT-mål.

 

188 Lars Welamson    I SvJT 1978 rfs. 47 refereras ett fall rörande tillämpning av 14 § FT-lagen, som emellertid efter ändring av detta lagrum och tillkomsten av 14 a § i lagen synes sakna nämnvärt intresse.

 

VII. Lagsökning och betalningsföreläggande

 

Beträffande den förutsättning för lagsökning som utgörs av att kravet grundar sig på skriftligt fordringsbevis märks rättsfallet SvJT 1978 rf s. 14, enligt vilket fordran som visserligen stöder sig på köpekontrakt men vars storlek ej framgår vare sig av detta kontrakt eller annan skriftlig handling inte kan uttagas genom lagsökning.
    För att lagsökningsansökan skall upptas till prövning förutsätts också attfordringen förfallit till betalning innan lagsökningsmålet anhängiggjorts. Om detta krav åsidosätts föreligger enligt NJA 1979 s. 445 sådant rättegångsfel som avses i 59: 1 p 1 RB.
    När det gäller fordringar som förfaller efter anfordran synes enligt Lihné, Lagsökning s. 236, praxis ge uttryck för ett förhållandevis starkt beviskrav på borgenären i fråga om anfordran före lagsökningen. Uttalandet jävas inte av de rättsfall som därvidlag förekommit under den nu aktuella perioden. I SvJT 1973 rf s. 70 ansågs fordran enligt en i lagsökningsmål åberopad odaterad ordersedel ej bevisligen ha uppsagts till betalning, när borgenären ej förebragt annan bevisning därom än kopior av två kravbrev jämte uppgift beträffande det första att det avsänts som vanligt lösbrev och att det ej returnerats som obeställbart. Inte heller har som tillräckligt bevis om uppsägning godtagits en brevkopia med påteckningen rekommenderas (vartill dock också må anmärkas att begäran av tingsrätten om rekommendationsbevis ej föranledde någon åtgärd av borgenären - en bank). SvJT 1975 rf s. 49. Detsamma gäller det fall att borgenären åberopat kopior av fem skriftliga betalningsanmaningar jämte kopior av två kvitton avseende inlämnade rekommenderade försändelser till gäldenären med uppgift att denne uppenbarligen löst ut den andra av dessa försändelser eftersom den ej kommit tillbaka. SvJT 1979 rf s. 62. Rimligtvis bör däremot en brevkopia jämte mottagningsbevis beträffande en rekommenderad försändelse duga som bevis. För den händelse gäldenären vill påstå att försändelsen innehållit någonting annat än originalet till brevkopian, torde påståendet inte kunna godtagas utan stöd av någon bevisning därom från hans sida.
    SvJT 1974 rf s. 26 gäller en fråga om ändring av talan i lagsökningsmål.lagsökningsmål avseende ogulden hyra yrkade borgenären, efter det att föreläggande att svara å ansökningen utfärdats, att gäldenären måtte förpliktas utge hyra för jämväl senare förfluten tid. I ett vanligt tvistemål skulle detta ha varit en enligt 13: 3 st 1 p 3 RB tillåten taleändring (nytt yrkande på väsentligen samma grund). Hovrätten fann emellertid att ändringen efter det att föreläggande utfärdats inte borde tillåtas, eftersom detta skulle strida mot de grundläggande principerna för lagsökningsprocessen. En reservant i hovrätten har, enligt min mening övertygande, utvecklat skäl som motiverar intagande av motsatt ståndpunkt.
    Andrahandspanthavare (innehavare av överhypotek å pantförskrivna inteckningar) har i SvJT 1978 rf s. 15 ansetts äga rätt att genom lagsökning söka betalning ur fastigheten.
    Betalningsföreläggande har ansetts ej kunna utverkas för exekutionskost-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 189nader, enär dessa betraktats som skadestånd, se SvJT 1977 rf s. 37. - Kronans fordran enligt 77 a § uppbördslagen har i SvJT 1974 rf s. 64 ansetts vara skadestånd så närstående, att ansökan om betalningsföreläggande för sådan fordran har avvisats jämlikt grunderna för 18 § lagsökningslagen.
    Skyldigheten att i ansökan om betalningsföreläggande ange grunden för fordringen har i SvJT 1975 rf s. 6 ansetts tillika innefatta skyldighet att ange grunden för ett i ansökningen framställt ränteyrkande.
    I mål om betalningsföreläggande blev borgenären av tingsrätten förelagd att inkomma med nytt registreringsbevis, då denne åberopat ett sådant bevis som var äldre än ett år, och då föreläggandet ej efterkoms blev borgenärens ansökan avvisad. Besvär över tingsrättens beslut lämnades utan bifall av hovrätten, som fann att tingsrätten ägt att med stöd av 11:4 RB infordra nytt registreringsbevis. SvJT 1975 rf s. 16.
    Om ersättning för inkassokostnader i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande handlar SvJT 1973 rf s. 55 (nr 37), 1976 rf s. 32, 1977 rf s. 1 (nr 2) och 1979 rf s. 5. NJA 1974 s. 270 gäller fråga om skälig ersättning för ombudsarvode i mål om betalningsföreläggande, när det sökta beloppet utgör inkassokostnad. Till de nu angivna rättsfallen skall här endast anmärkas, att från och med den 1 januari 1982 gäller nya bestämmelser om inkassoverksamhet (enligt lagen 1981: 738 om ändring i inkassolagen 1974: 182) och en särskild lag (1981:739) om ersättning för inkassokostnader. I anslutning därtill har gjorts vissa andra ändringar, bl. a. i 18: 8 RB och i lagsökningslagen. Se även förordningen (1981: 1056) om ersättning för kostnader i mål om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning vid tingsrätt och förordningen(1981: 1057) om ersättning för inkassokostnader m. m.
    Ett spörsmål som synes ligga vid sidan av den nya regleringen gäller möjligheten för gäldenär att få ersättning för kostnad som han haft i mål om betalningsföreläggande innan målet hänskjutits till rättegång. I SvJT 1979 rf s.38, där det hänskjutna målet handlades enligt FT-lagen, tillerkändes — i samband med att borgenären återkallade sin talan — gäldenären viss sådan ersättning. Efter att ha erinrat om innehållet i 8 § FT-lagen och framhållit att lagsökningslagen såvitt gäller mål om betalningsföreläggande inte innehåller några bestämmelser om rätt för gäldenären till ersättning för rättegångskostnad (frånsett en speciell situation) gjorde hovrätten följande principuttalande:
    "Om ett mål om betalningsföreläggande, efter bestridande, på begäran av borgenären hänskjutits till rättegång och denne sedermera återkallar sin talan i saken, bör emellertid enligt hovrättens mening gäldenären i enlighet med bestämmelsen i 18 kap. 5 § andra stycket RB kunna tillerkännas ersättning för kostnader i målet om betalningsföreläggande, såvida förutsättningarna i övrigt för sådan ersättning föreligger och oavsett om det hänskjutna målet handlagts enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden."
    Hovrättens ifrågavarande uttalande synes inte kunna anses innefatta något ställningstagande till den kontroversiella, och förmodligen mera praktiska, frågan huruvida gäldenär kan få ersättning för sin kostnad för bestridande i mål om betalningsföreläggande som inte blir hänskjutet till rättegång. (Se härtill hänvisningar under referatrubriken och RH 2: 80.) Vid första påseende kan det visserligen synas svårt att tänka sig, att en kostnad som i visst skede av ett rättsligt förfarande inte är ersättningsgill skulle kunna bli det i ett senare skede. Om lagens ståndpunkt skulle vara, att gäldenären inte kan fåersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande som inte blir hänskju-

 

190 Lars Welamsontet, kan emellertid detta tänkas motiverat av att en borgenär som inte tilltror sig att kunna styrka sin fordran ansetts böra kunna utan kostnadsrisk så att säga känna sig för genom en ansökan om betalningsföreläggande. Därav följer inte utan vidare att en borgenär, som driver saken längre innan han återkallar, inte skall få betala gäldenärens kostnader för hela det rättsliga förfarandet. (Jfr också NJA 1976s. 360, anmärkt ovan under II A, Rättegångskostnad.)
    I detta sammanhang må slutligen anmärkas rättsfallet SvJT 1973 rf s. 33 (nr25). Sedan X genom lagsökningsutslag förpliktats att utge visst kapitalbelopp jämte ränta och kostnader och sökt återvinning, meddelade tingsrätten beslut om inhibition beträffande lagsökningsutslaget. Genom dom i återvinningsmålet förpliktade tingsrätten X att utge samma kapitalbelopp som enligt lagsökningsutslaget jämte ränta och rättegångskostnader. Genom fullföljd till hovrätten yrkade X bl a att inhibitionsbeslutet skulle förlängas. Hovrätten upptog ej detta yrkande till prövning, eftersom lagsökningsutslaget inte kunde verkställas, sedan domen i återvinningsmålet meddelats, samt för verkställighet av nämnda dom bestämmelserna i 39 och 40 §§ UL gällde.

 

VIII. Skiljeavtal och skiljedom
Angående fråga, huruvida skiljeavtal kommit till stånd genom att skiljeklausulavseende utländsk skiljedom intagits i orderbekräftelse och part inte framställt någon erinran mot orderbekräftelsen, se SvJT 1979 rf s. 1.
    Tvist om rätt till semesterersättning har i NJA 1973 s. 620 ansetts kunna prövas av skiljemän.
    Enligt ett avtal skulle tvist härrörande från avtalet avgöras av skiljemän, dock att det skulle vara part tillåtet att på grund av skriftligt fordringsbevis vidtaga lagsökningsåtgärder för utfående av ogulden köpeskilling. Efter det att lagsökningsutslag meddelats och gäldenären sökt återvinning, gjorde denne med vissa inskränkningar invändning om rättegångshinder. Parten ansågs inte kunna på detta sätt åstadkomma en uppdelning av prövningen av den föreliggande tvisten, och partens underlåtenhet att yrka avvisning av hela käromålet ansågs därför medföra behörighet för domstol att pröva tvisten såvitt avsåg samtliga åberopade grunder. SvJT 1979 rf s. 9. Se härtill, angående fråga om rättegångshinder i mål om bättre rätt till uppfinning, när på grund av alternativa invändningar ställning kan behöva tagas till såväl spörsmål av beskaffenhet att skola prövas av skiljemän som spörsmål vari skiljeavtal ej äger tillämpning, NJA 1973 s. 480.
    Yrkande att en som arrendeavtal betecknad, av kontrahenterna underskriven handling måtte förklaras, enär sammanstämmande viljeförklaringar angående avtalets innehåll ej kommit till stånd, icke innefatta bindande avtal har ansetts böra prövas av skiljemän, enär sådana omständigheter ej förekommit att icke en i handlingen intagen skiljedomsklausul skulle — oansett huruvida handlingen i övrigt kunde göras gällande — vara bindande för kontrahenterna. Fråga var även om skiljeklausulens omfattning. NJA 1976 s.125.
    Angående spörsmål, huruvida skiljeklausul borde i visst fall lämnas utan avseende med tillämpning av 36 § AvtL, se NJA 1979 s. 666 och AD 1978 nr 83.(Om motsvarande spörsmål beträffande tillämpning av grunderna för 8 § SkbrL, se NJA 1976 s. 706.)

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 191    I 18 § 2 st SkmL föreskrivs, för det fall att "parterna ej föreskrivit tid för skiljedomens meddelande" att skiljedom skall meddelas inom en i lagrummet angiven frist och att överexekutor kan på ansökan av part medge förlängning av" den i detta stycke bestämda tiden". Rättsfallet SvJT 1977 rf s. 31 (nr 24) gäller i första hand frågan huruvida den omständigheten, att parterna själva under förfarandets gång förlängt tiden för meddelande av skiljedom, betar överexekutor möjligheten att på framställning av part medge ytterligare förlängning, om förutsättningarna härför i övrigt är för handen. Frågan besvarades av hovrätten nekande. Det finns i och för sig goda sakliga skäl till att överexekutor skall ha en sådan förlängningsrätt (jfr hänvisningar under referatrubriken och Wilkens i SvJT 1981 s. 548 ff.). Hovrättens ståndpunkt är likväl svår att förena med lagens avfattning. Inte heller är det lätt att inse, att en överenskommelse om tid för skiljedom som parterna träffat under förfarandets gång skall — såsom hovrätten förefaller ha menat — tilläggas mindre betydelse än en i själva skiljeavtalet intagen bestämmelse därom. — Såsom anmärkts ovanunder IV, Fullföljdsrätt, gäller fallet också frågan, huruvida överexekutorsbeslut att inte uppta ansökan om förlängning till prövning kunde överklagas med hänsyn till förbudet i 26 § 3 st SkmL att överklaga beslut av överexekutor, varigenom "fråga om förlängning av tiden för skiljedoms meddelande avgjorts". I detta hänseende höll sig hovrätten strängt till lagens ordalydelse och fann beslutet överklagbart, synbarligen emedan överexekutor inte ansågs ha "avgjort" fråga om förlängning genom beslut att ej uppta ansökan däromtill prövning. De synpunkter som kan antagas ligga bakom fullföljdsförbudet synes emellertid i och för sig tala för den motsatta ståndpunkten. — Rubriken till rättsfallet anger också att vid återförvisning till länsstyrelsen " 18: 5 st 3 RB ej ansetts tillämpligt". Härom kan ingenting annat utläsas av referatet än att18: 5 måste vara en felskrivning i stället för 18: 15. Under förutsättning att inte någonting i hovrättens beslut utelämnats, synes emellertid också en uppgift rörande 18: 15 RB besynnerlig. Förutsättning för att frågan om tillämpning av detta lagrum skulle bli aktuell för hovrätten måste ju ha varit att part i hovrätten framställt något kostnadsyrkande (varom referatet intet upplyser),och om så skett hade det rimligen inte kunnat tigas ihjäl. Själva frågan, hur ett yrkande om kostnadsersättning rätteligen bort hanteras, synes både intressant och svårbedömd men det skulle föra för långt att gå in på den här. — Tillvad som förut sagts i detta stycke bör anmärkas att i bl. a. 18 och 26 §§ SkmL överexekutor numera utbytts mot tingsrätt.
    I NJA 1975 s. 536 har HD funnit att bestämmelserna om klander av skiljedom är analogiskt tillämpliga på beslut varigenom skiljeförfarande avslutats utan prövning av saken och därvid såsom "fel med avseende på ärendets behandling" skall betraktas såväl fel beträffande själva bedömningen av den processuella frågan som fel med avseende på handläggningen av denna. I det föreliggande fallet fann HD därför att tingsrätt i anledning av klandertalan mot beslut, varigenom skiljeförfarande avskrivits på grund av återkallelse, haft att pröva huruvida skiljemännen riktigt bedömt partens åtgöranden som en återkallelse av hans begäran om skiljedom.
    I skiljedom hade viss rätt till kvittning som medgivits ena parten grundats på ett oriktigt antagande. I mål om klander av skiljedomen fann emellertid HD, att antagandet i sin tur grundats på uppgift i en till skiljemännen ställd skrivelse. HD — som uttalade att det är en öppen fråga i vad mån bristande processledning från skiljemäns sida kan utgöra skäl för att häva en skiljedom

 

192 Lars Welamson— fann därför att vad skiljemännen uttalat i frågan ingick i den bevisvärdering de verkställt på grundval av det föreliggande materialet och sålunda ingick i själva bedömningen av målet samt att med denna utgångspunkt skiljemännen torde ha funnit sig sakna anledning att härvidlag ställa frågor till parterna. HD fann följaktligen vad som förekommit inte innefatta sådant handläggningsfel som avses under 4 i 21 § SkmL. NJA 1973 s. 740.
    I NJA 1979 s. 527 förelåg frågor, huruvida en i Frankrike meddelad skiljedom blivit där verkställbar eller eljest bindande för parterna och huruvida verkställighet av skiljedomen skulle anses ha uppskjutits av fransk myndighet (7 § 1 st 5 lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar).