Svensk rättspraxis

 

Internationell privat- och processrätt 1976—1980

 

Av professor LENNART PÅLSSON

 

Den följande redogörelsen utgör en fortsättning på de översikter som förtidigare perioder har lämnats av Hjalmar Karlgren, senast i SvJT 1978 s. 448. Till skillnad från sina föregångare begränsas denna redogörelse till den internationella privat- och processrätten och omfattar således inte internationell straffrätt.

 

1 PERSON-, FAMILJE- OCH ARVSRÄTT

 

1.1 Vissa allmänna frågor
Hemvistbegreppet. Med domicilprincipens växande betydelse i den svenska internationella familjerätten kommer frågor om bestämningen och tillämpningen av begreppet hemvist allt oftare upp i praxis. Från den period översikten omfattar kan främst nämnas NJA 1977 s. 706, som gällde erkännande av en utländsk adoption, samt NJA 1978 s. 468, SvJT 1979 rf s. 45 och NJA 1980 s. 781, samtliga angående svensk domsrätt i äktenskapsmål. Redogörelser för dessa fall lämnas i resp. ämnessammanhang, se avsnitt 1.2.1, 1.2.3 och 1.5 nedan.
    En utgångspunkt för flertalet hithörande rättsfall är den legala definition av hemvistbegreppet som ges i 7 kap. 2 § lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL). Den bestämmelsen, som härrör från 1973 års reform av IÄL, har betydelse utöver sitt omedelbara tillämpningsområde. Se särskilt NJA 1977 s. 706, där HD —under hänvisning till strävandena vid tillkomsten av 7 kap. 2 § IÄL att skapa ett för hela den internationella familjerätten så långt möjligt enhetligt hemvistbegrepp (prop. 1973:158 s. 78-81, 120, 121) — fann de överväganden som ligger till grund för bestämmelsen kunna tjäna till viss ledning vid tolkningen av samma begrepp i adoptionssammanhang.
    På andra sidan torde det vara ofrånkomligt att tolkningen av hemvistbegreppet i viss mån påverkas av det ändamål för vilket det är relevant i olika sammanhang. I det nyssnämnda adoptionsfallet framhöll sålunda Svea HovR i sina domskäl, vilka i den delen synes ha godtagits av HD, att den särskilt beaktade det syfte som ligger bakom kravet på hemvist i den i målet aktuella bestämmelsen i 3 § 1 st. lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption (IAL). Fritt översatt betyder det att tolkningen bör präglas av den av lagstiftaren uttryckta grundvärderingen att utländska adoptioner i största möjliga utsträckning skall respekteras och tilläggas verkan här i landet (se prop. 1971:113 s. 31 f) samt att kravet på hemvist i detta sammanhang därför kan ställas relativt lågt. Det kan gott tänkas att en något mindre liberal tolkning är indicerad för vissa andra ändamål inom den internationella familjerätten. Även om blickfältet begränsas härtill, får man

 

Internationell privat- och processrätt 215förmodligen räkna med olika nyanser av ett i princip enhetligt hemvistbegrepp.
    Viktigare än sådana variationer är sannolikt att den vägledning som erbjuds av den legala hemvistdefinitionen har begränsat värde för lösningen av konkreta problem. Ty den definitionen bygger i sin tur på begrepp som är allt annat än skarpskurna ("bosatt", "stadigvarande bosättning", "med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt") och som inte ger mer än vissa breda riktlinjer för bedömningen.1 Vidare ligger det i sakens natur att omständigheterna i de rättsfall där frågan har varit uppe är så skiftande att inget fall är det andra likt. I själva verket torde varje avgörande av hemvistfrågan åtminstone i någon mån få en konkret och "impressionistisk" prägel och därmed också ett begränsat prejudikatvärde för bedömningen av andra fall. Det hindrar dock inte att den rättspraxis som finns på väsentliga punkter bidrar till att ge hemvistbegreppet fastare konturer.
    Dubbelt medborgarskap. Se härom rättsfallet NJA 1976 s. 472, som behandlas i avsnitt 1.9 nedan.

 

    1.2 Äktenskapsmål

 

1.2.1 Svensk domsrätt
I NJA 1978 s. 468 var båda makarna finska medborgare. De hade flyttat till Sverige 1 februari 1976. Efter söndring i äktenskapet hade mannen ensam återvänt till Finland i augusti samma år. Hustrun väckte talan mot honom med yrkande om äktenskapsskillnad. Av de i internordiska förhållanden tillämpliga reglerna i 7 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF) framgår att ett sådant yrkande får tas upp i Sverige bl. a. i det fall att makarna "senast haft hemvist samtidigt och endera alltjämt är bosatt" här.
    TR:n fann — under hänvisning till vad som sägs i förarbetena till den nordiska äktenskapskonventionen om att hemvist förutsätter en mera stadigvarande bosättning (NJA II 1932 s. 384 f) — att mannen inte hade haft hemvist i Sverige i den mening som avses i NAF samt att villkoren för svensk domsrätt följaktligen inte var uppfyllda. På grund härav avvisades stämningsansökningen. Anförda besvär lämnades utan bifall av HovR:n, men beslutet undanröjdes av HD. Vid en bedömning grundad enbart på hustruns uppgifter måste det enligt HD antas att makarna vid inflyttningen till Sverige hade haft för avsikt att slå sig ner i landet för framtiden samt att de därefter hade bott tillsammans i Sverige drygt ett halvår. Med utgångspunkt häri fickdet anses att makarna senast hade haft hemvist samtidigt i Sverige i den mening som åsyftas i 7 § NÄF. Vidare bodde hustrun fortfarande i Sverige. Svensk domstol skulle därför vara behörig att pröva målet.
    Härmed var frågan visserligen inte definitivt avgjord, eftersom mannen ännu inte hade fått tillfälle att yttra sig i målet. Men det framstod i alla

 

1 Det är f. ö. en svaghet som vidlåder varje förnuftig definition av hemvistbegreppet (tyju mer begreppet formaliseras, desto större blir risken att det kommer att motverka syftet med hemvistanknytningen) och som försvårar en meningsfull jämförelse mellan olika hemvistbegrepp i en och samma eller i skilda rättsordningar. Jfr Pålsson, Marriage and Divorce in Comparative Conflict of Laws (Leiden 1974) 59 f. 

216 Lennart Pålssonhändelser inte som uppenbart att svensk domstol inte var behörig. Enligt 42 kap. 4 § 2 st. RB fanns det därför inte skäl att på den åberopade grunden avvisa stämningsansökningen.
    Utanför det särskilda nordiska regelsystemet ligger det av Svea HovR avgjorda fallet SvJT 1979 rf s. 45: Hustrun väckte i juni 1978 talan om äktenskapsskillnad mot sin man, som saknade hemvist i Sverige. Ingendera maken var svensk medborgare. Domstolens behörighet berodde därför på om hustrun/käranden hade hemvist här sedan minst ett år, se 3 kap. 2 § 3 IÄL. Hustrun hade kommit till Sverige som invandrare från Togo i maj 1977 samt erhållit uppehålls- och arbetstillstånd här i december samma år och blivit kyrkobokförd i landet i januari 1978. Hon hade tre barn som gick i svenska skolor och sammanlevde själv sedan september 1977 med en svensk medborgare, med vilken hon avsåg att ingå äktenskap.
    TR:n fann det inte "visat" att hustrun uppfyllde kravet på ettårigt hemvist och avvisade stämningsansökningen. Beslutet undanröjdes av HovR:n, liksom av HD i föregående fall på den grunden att det inte var uppenbart att svensk domstol skulle sakna behörighet. En bedömning grundad enbart på ovannämnda, av hustrun lämnade uppgifter ledde nämligen enligt HovR:nsmening till slutsatsen att hon hade haft hemvist här sedan i maj 1977, således i mer än ett år.
    Av intresse är att HovR:n vid denna "retrospektiva" bedömning beaktade hela den tid varunder hustrun hade varit bosatt i Sverige, vilket i sin tur räknades från hennes ankomst till landet, fastän det naturligtvis inte redan då skulle ha kunnat sägas att hon hade fått hemvist här. När en utländsk medborgare väl har erhållit en tillräckligt stabil anknytning till Sverige för att anses ha hemvist här i den mening som avses i 7 kap. 2 § IÄL, behöver han alltså inte vänta ytterligare ett år för att uppfylla kravet på kvalificerat hemvist i 3 kap. 2 § 3 IÄL utan får räkna sig till godo den tid som har förflutit från ankomsten till eller bosättningen i landet. En gentemot den skilsmässosökande liberal rättstillämpning av det slag som representeras av HovR:ns avgörande har stöd i förarbetena till 1973 års ändringar i IÄL (se prop.1973: 158 s. 121), låt vara att det får anses något osäkert hur långt HovR:ns beräkningsmetod låter sig generaliseras.
    Ett snarlikt fall med samma utgång i behörighetsdelen är NJA 1980 s. 781,som också gav upphov till andra frågor och som behandlas nedan i avsnitt 1.2.3.

 

1.2.2 Erkännande av utländska skillnadsdomar
NJA 1976 s. 689: Sedan en fransk domstol hade dömt till äktenskapsskillnad och därvid också förordnat om vårdnaden om ett barn i äktenskapet, sökte hustrun i Svea HovR stadfästelse av domen "i hela dess utsträckning". De tillämpliga bestämmelserna i 3 kap. 8 § IÄL är emellertid begränsade till beslut om upplösning av äktenskapet. I enlighet härmed befanns den sökta stadfästelsen lagligen inte kunna omfatta den utländska domen i vårdnadsdelen.
    I NJA 1977 C 269 stadfästes en irakisk skillnadsdom. Det var fråga om entalak-skilsmässa, men då den — till skillnad från många andra sådana skilsmässor i islamska länder — hade kommit till stånd under medverkan av en domstol, gav den inte upphov till något problem i det hänseendet. Däremot var det ett spörsmål huruvida skillnadsdomen enligt irakisk lag hade förlorat

 

Internationell privat- och processrätt 217sin verkan till följd av att makarna efter domen åter hade flyttat samman. I det aktuella fallet befanns de i irakisk lag stadgade förutsättningarna härför dock inte vara uppfyllda.
    Se också NJA 1980 s. 781 nedan i avsnitt 1.2.3.

 

 

1.2.3 Litispendens m.m.
NJA 1980 s. 781: Båda makarna var österrikiska medborgare. Mannen (A), som hade flyttat till Sverige i maj 1977, väckte i juni 1978 talan om äktenskapsskillnad mot hustrun (B), som tillsammans med en son till makarna var bosatt i Österrike. B yrkade att talan skulle avvisas på grund av litispendens, eftersom ett mål om äktenskapsskillnad mellan makarna, i vilket A likaledes var kärande, sedan 1976 var anhängigt vid en österrikisk domstol. I andra hand yrkade B att A:s talan skulle ogillas, en är grund för den saknades enligt österrikisk lag och det med hänsyn till B:s och sonens intressen förelåg särskilda skäl mot äktenskapsskillnad (jfr 3 kap. 4 § 3 st. IAL).
    Till en början prövade domstolarna sin behörighet. Den frågan besvarades jakande i samtliga instanser. A ansågs nämligen ha hemvist i Sverige sedan minst ett år. Jfr i den delen det i avsnitt 1.2.1 behandlade hovrättsfallet SvJT 1979 rf s. 45.
    Vidare var det på grund av stadgandet i 3 kap. 11 § 1 st. IAL klart att litispendensinvändningen inte kunde leda till avvisning av A:s talan utan på sin höjd till vilandeförklaring. Ett villkor härför är att avgörandet i det utländska målet kan antas bli gällande i Sverige. Det villkoret var uppfyllt, eftersom den blivande österrikiska domen — vid bifall till A:s talan — skulle komma att erkännas enligt 3 kap. 7 § 1 st. IAL. Härutöver beror det på en lämplighetsbedömning från den svenska domstolens sida huruvida vilandeförklaring bör äga rum. HD stannade, lika med TR:n men till skillnad från HovR:n, för ett nekande svar på den frågan. Härvid beaktade HD att en bärande tanke bakom 1973 års reform av IÄL var att lagstiftningen bör tillgodose rimliga krav på att en make med anknytning till Sverige skall kunna få talan om äktenskapsskillnad prövad här enligt svensk lag, oavsett om den svenska domen vinner erkännande utomlands (prop. 1973: 158 s. 85 f). I det aktuella målet hade A i allt fall vid tiden för HD:s avgörande stark anknytning till Sverige (han sammanbodde med en svensk kvinna, med vilken han väntade barn, samt avsåg att stanna kvar i landet och söka svenskt medborgarskap så snart som möjligt). Vidare hade det i Österrike anhängiga målet förklarats vilande, och det var ovisst när ett slutligt avgörande i det målet kunde emotses. Det skulle enligt HD inte överensstämma med förut angivna grundtanke i IAL, om rättegången i Österrike vid dessa förhållanden skulle medföra att den här inledda processen uppehölls.
    Ehuru HD inte själv prövade målet i sak — det ankom på HovR:n, dit målet visades åter — ger motiveringen i litispendensdelen en tydlig fingervisning om att den prövningen borde ske enbart enligt svensk rätt och att HD således heller inte var beredd att godta B:s andrahandsyrkande.
    HD:s beslut i litispendensfrågan bör inte föranleda några långtgående slutsatser. Den för äktenskapsmål speciella regeln i 3 kap. 11 § IAL torde snarare innebära en inskränkning än en utvidgning av domstolarnas rätt och skyldighet att beakta utländsk litispendens, jämfört med vad som i allmänhet

 

218 Lennart Pålssongäller härom.2 Och även för äktenskapsmålens del kan det med skäl hävdas att den diskretionära befogenhet som domstolarna har enligt nämnda bestämmelse normalt bör utnyttjas till att förklara det svenska målet vilande, om den pågående utländska rättegången kan väntas resultera i en här i landet giltig dom, i vart fall när käranden i den rättegången också är kärande i det här väckta målet. En sådan riktlinje strider ingalunda mot utan vinner snarast stöd av förarbetena till bestämmelsen (se SOU 1969:60 s. 183 f och prop.1973:158 s. 116 f). Sedan är det en annan sak att det i det aktuella målet förelåg särskilda skäl, främst den påtagliga risken att det österrikiska förfarandet kom att "dras i långbänk", som kan motivera utgången i HD.3

 

1.3 Rättsverkningar av äktenskap

 

Lagen (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar (IÄR) är fortfarande i kraft. Bestämmelserna i den lagen, vilka numera framstår som starkt föråldrade, är dock inte längre direkt tillämpliga i förhållande till någon stat, sedan alla förordnanden härom har upphävts. Det hindrar inte att domstolarna, i avsaknad av andra regler i ämnet (bortsett från internordiska förhållanden), fortfarande söker vägledning i I ÄR. I RH 95:80 fann Svea HovR sålunda att förmögenhetsordningen i ett äktenskap mellan algeriska medborgare skulle bestämmas av algerisk rätt i dess egenskap av mannens lex patriae vid tiden för äktenskapets ingående. Till stöd härför åberopades 1 § 2 IÄR. Formellt riktigare synes vara att stödja en sådan rättstillämpning på "grunderna för" det lagrummet eller på de"allmänna internationellt privaträttsliga grundsatser" som kommer till uttryck däri (jfr NJA 1970 s. 420).
    De regler om äktenskapets rättsverkningar i personligt hänseende som finns i 1 § 1 och 9 IÄR är av praktisk betydelse främst för frågor om underhåll mellan makarna. I vilken utsträckning dessa bestämmelser följs i modern rättspraxis är dock något ovisst. I alla händelser täcker reglerna inte det under nutida förhållanden mycket vanliga fall att makarna inte har och inte heller tidigare under äktenskapet har haft ett gemensamt medborgarskap.
    Valet av tillämplig lag i en situation av sistnämnda typ aktualiserades, märkligt nog för första gången i publicerad svensk rättspraxis, i NJA 1978 s. 590. Hustrun, som var jugoslavisk medborgare, yrkade där förpliktelse förmannen, en rumänsk medborgare, att bidra till hennes underhåll dels för viss förfluten tid, dels för viss tid efter den i samma mål yrkade äktenskapsskillnaden. Lagvalsfrågan förbigicks med tystnad av TR:n men uppmärksammades av Göta HovR, som gav företräde åt mannens lex patriae, rumänsk lag (och med stöd därav biföll hustruns yrkande). Den lösningen stämmer väl överens med grunderna för IÄR sedda i belysning av "den historiske lagstiftarens" intentioner. I övrigt går det emellertid knappast att finna några bärande skälför en sådan ståndpunkt, vilken i dag allmänt torde anses som godtycklig och otidsenlig. Tyvärr nådde problemet inte ända fram till HD, ty parterna enades där av okänd anledning (det kan annars tyckas att hustrun borde ha

 

2 Jfr Pålsson i TfR 1967 s. 553-6 och 559-71 med hänvisningar samt SOU 1968:40 s123-6.

3 Jfr Pålsson i TfR 1967 s. 572 f.

 

Internationell privat- och processrätt 219haft intresse av att HovR:ns dom stod sig) om att tvisten skulle avgöras enligt svensk rätt. Då saken rörde en enligt svensk rätt dispositiv fråga, fann HD sig böra följa parternas sålunda uttalade önskemål, varefter mannen med tillämpning av svensk rätt befriades från underhållsskyldighet för tiden efter skillnadsdomen.
    Spörsmål om verkan av en utländsk rättegång och dom angående underhåll mellan makar var föremål för bedömning i NJA 1978 s. 610. Det fallet, som också gällde underhåll till barn, tas upp nedan i avsnitt 1.7.2.

 

1.4 Faderskapsfrågor

 

1.4.1 Domsrätt i faderskapsmål
Av tidigare rättsfall, särskilt NJA 1969 s. 308, framgår att det för svensk domsrätt i mål om faderskap till barn utom äktenskap (numera = mål om positiv faderskapsfastställelse) är tillräckligt att barnet stadigvarande vistas (har hemvist) här i landet. Den ståndpunkten bekräftas av NJA 1976 s. 539, där de relevanta omständigheterna var snarlika dem som förelåg i 1969 års fall: Barnet, som var avlat och fött utomlands, dess mor och den som far utpekade mannen var utländska (här franska) medborgare. Den sistnämnde var också bosatt och vistades utomlands. Däremot vistades barnet sedan 1968 stadigvarande i Sverige. På den grunden fann domstolarna sig behöriga att pröva målet. Av referatet framgår att också modern hade hemvist här, men den omständigheten åberopades inte till stöd för utgången (så skedde inte heller i 1969 års fall). Principiellt synes det därför klart att behörighet kan grundas på barnets hemvist ensamt.
    Sakliga skäl talar för att samma regel bör gälla vid negativ faderskapstalan. Huruvida så verkligen är fallet står dock ännu inte klart bortom varje tvivel.4

 

1.4.2 Vissa andra processuella frågor
I SvJT 1979 rf s. 49 förde ett svenskt barn faderskapstalan mot en man som uppgavs vistas på okänd utrikes ort. TR:n förordnade en god man för svaranden, varefter stämning och kallelse i målet delgavs gode mannen. Modern lämnade vissa uppgifter om den påstådde barnafadern, vilken skulle ha haft samlag med henne i London men sedermera inte hade kunnat nås med brev. TR:n fann det inte vara utrett att den som svarande angivne mannen existerade och beslöt på den grunden avvisa käromålet. Beslutet upphävdes av SveaHovR, som menade att detta inte var en fråga om rättegångshinder. Att svårigheter förelåg för gode mannen att få kontakt med sin huvudman var en omständighet som fick beaktas vid avgörande av målet i sak.
    Enligt det från HovR:n för Västra Sverige härrörande rättsfallet SvJT 1976 rf s. 44 kan den omständigheten att ett faderskapsmål materiellt har avgjorts enligt utländsk rätt få återverkningar på fördelningen av rättegångskostnaderna mellan parterna. I det fallet hade TR:n med stöd av västtysk lag bifallit en av ett tyskt barn utom äktenskap förd faderskapstalan samt förpliktatsvaranden att till statsverket betala tillbaka dess kostnader för barnets fria

 

4 Stötestenen är HD:s avgörande i NJA 1967 s. 300, som visserligen på goda grunder har kritiserats (se bl. a. Karlgren i SvJT 1972 s. 107) men som hittills inte har blivit otvetydigt "overruled". 

220 Lennart Pålssonrättegång. Barnafadern yrkade i HovR:n befrielse från den honom ålagda återbetalningsskyldigheten. Den särskilda regeln om kvittning av rättegångskostnaderna i dåvarande 15 § lagen (1969:618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap (se numera 3 kap. 11 § FB) var inte direkt tillämplig, tydligen därför att det inte ankom på någon svensk barnavårdsnämnd att sörja för faderskapsfastställelsen. HovR:n ansåg att den regeln inte heller analogiskt borde komma till användning i förevarande fall, där västtysklag rätteligen hade befunnits tillämplig i faderskapsfrågan. Enligt den lagen ställdes det nämligen för bifall till talan inte något krav på positiv sannolikhet för faderskapet och hade faderskapsprocessen ej heller i övrigt samma starka inslag av officialförfarande som enligt motsvarande svenska regler. Därmed föll den bärande motiveringen för bestämmelsen om kvittning av kostnaderna i faderskapsmål (jfr NJA II 1969 s. 385, 395). Med hänsyn främst härtill fann HovR:n i stället de allmänna reglerna i 18 kap. RB tillämpliga i målet, i följd varav ändringsyrkandet inte kunde bifallas.5

 

1.4.3 Tillämplig lag vid negativ faderskapstalan
NJA 1979 s. 242: Ett i Sverige stadigvarande bosatt barn väckte negativ faderskapstalan mot mannen, som var portugisisk medborgare och bosatt i Portugal. Barnets mor, som vid tiden för barnets födelse likaså hade varit portugisisk medborgare, var numera (liksom barnet självt) svensk medborgare och hade sedan barnets födelse hemvist i Sverige. Trots den starka anknytning som sålunda förelåg till Sverige, gav HD:s majoritet (tre ledamöter) —under hänvisning till "hävdvunnen uppfattning inom svensk doktrin och praxis" — företräde åt portugisisk rätt i dess egenskap av moderns och mannens gemensamma nationella lag vid tiden för barnets födelse.6 Då barnet enligt portugisisk lag saknade rätt att väcka negativ faderskapstalan, avvisades käromålet.
    Avgörandet innebär knappast något nytt i förhållande till tidigare rättsfall, t. ex. NJA 1970 s. 274 och 1973 s. 151. Intressantare är egentligen att två av HD:s ledamöter var skiljaktiga och ville tillämpa svensk rätt. En av dem, JustR Vängby, utvecklade sin mening i ett längre och innehållsrikt yttrande,som går ut på att rättstillämpningen bör ändras därhän att lagvalet grundas på barnets hemvist. Onekligen finns det goda skäl för en sådan ståndpunkt, f. ö. inte bara vid negativ utan också vid positiv faderskapstalan. Även HD:s majoritet var inne på tanken att åtminstone modifiera den hittillsvarande tillämpningen av nationalitetsprincipen. Häremot anfördes det dock att en fullt tillfredsställande reglering av hithörande spörsmål svårligen kunde uppnås annat än genom lagstiftning och att den förutskickade utredningen härom inte borde föregripas.7 Frågan är väl om HD:s majoritet inte här tillskriver lagstiftaren för stor och sig själv för liten klokskap. I alla händelser är det på

 

5 HovR:ns tankegång synes i princip förtjäna anslutning. Vissa kommentatorer har dock ställt sig kritiska. Se Beckman-Höglund, Svensk familjerättspraxis (6 uppl., Sthlm 1977) 134 samt Walin, Kommentar till Föräldrabalken och internationell föräldrarätt(3 uppl., Sthlm 1979) 93.

6 Avgörandet har ingenting att säga för det fall att makarna vid den tidpunkten hade skilda medborgarskap. Om modern då hade varit svensk medborgare, skulle svensk rätt emellertid ha blivit tillämplig enligt den grundsats som kom till uttryck i NJA 1964 s. 1.

7 Här åsyftas den sedermera tillsatta utredningen (Ju 1979: 10) om internationella faderskapsfrågor. 

Internationell privat- och processrätt 221ett rättsområde som detta, där det rimligtvis inte finns något behov att skydda "legitima partsförväntningar" uppkomna i förlitan på det hittillsvarande rättsläget, svårt att se vad det kan ha för egenvärde att hålla fast vid en princip vars sakliga lämplighet ingen längre tycks vilja hävda.

 

1.4.4. Giltigheten av faderskapserkännanden
NJA 1977 s. 743: En i Sverige bosatt svensk medborgare (R) hade inför en östtysk myndighet undertecknat ett erkännande av faderskapet till det i Östtyskland födda barnet Isa, som liksom sin mor var östtysk medborgare och bosatt i Östtyskland. Modern gifte sig sedermera med en schweizisk medborgare och bosatte sig tillsammans med Isa i Schweiz. Isa väckte nu talan mot R med yrkande om underhållsbidrag (något avtal därom hade inte träffats). R invände att det östtyska faderskapserkännandet inte var giltigt som grund för en sådan talan i Sverige. Frågan härom bröts ut till avgörande genom mellan dom.
    Med hänsyn till den anknytning som förelåg till Östtyskland fann HD att faderskapsfrågan vid prövning av Isas talan skulle bedömas enligt östtysk lag. Enligt den lagen kunde faderskap fastställas genom ett formbundet erkännande av det slag som hade lämnats av R. Vidare var underhållsplikt, mot bakgrund av de regler härom som gällde i östtysk rätt, inte någon opåräknelig rättsföljd av R:s faderskapserkännande, fastän han inte i anslutning därtill hade undertecknat någon förbindelse att betala underhåll. Det fanns heller inte anledning anta något annat än att R hade avgett erkännandet av fri viljasamt att myndighetens medverkan enbart hade avsett iakttagandet av föreskrivna formkrav. Slutligen konstaterade HD att det "ej heller i annat hänseende föreligger hinder att i förevarande sammanhang godtaga erkännandet". R skulle följaktligen bedömas som far till Isa vid prövning av hennes talan om underhåll.
    Avgörandet bör jämföras med NJA 1974 s. 324, där HD hade slagit fast att en utländsk faderskapsdom inte kan erkännas utan stöd av lag. Det är tillfredsställande att den grundsatsen, vars förtjänster måste anses utomordentligt tvivelaktiga, 8 inte sträcktes ut till fall där faderskapet har fastställts genom erkännande. Begripligt nog mot bakgrund av de många svårigheter ämnet rymmer, är HD:s domskäl dock präglade av försiktighet och innehåller en del förbehåll, vilkas närmare innebörd är allt annat än klar. En bland talrika hypotetiska frågor man kan ställa sig är hur saken skulle ha bedömt som erkännandet i stället hade lämnats i Schweiz, efter det att Isa och hennes mor hade flyttat dit, och kommit till stånd i enlighet med schweizisk lag. Det hade HD givetvis ingen anledning att ta ställning till, men dess domskäl skulle möjligen kunna tolkas så att faderskapsfrågan under alla förhållanden skulle avgöras enligt östtysk rätt. Oavsett hur det förhåller sig härmed vid entalan om faderskapsfastställelse genom dom, finns det emellertid starka skäl som talar mot att låsa fast lagvalet för bedömningen av ett faderskapserkännande vid anknytningsfakta som inte längre föreligger vid tiden för erkännandet. I det aktuella fallet är det sålunda svårt att se att det skulle ha funnits skäl vägra godta ett schweiziskt faderskapserkännande på den grunden att det eventuellt inte uppfyllde kraven i östtysk rätt. Överhuvud torde det vid faderskapserkännanden finnas större anledning än i faderskapsprocesser att

 

8 Jfr Bogdans kritik i SvJT 1977 s. 164-70.

 

222 Lennart Pålssonlaborera med alternativa lagvalsregler. Något hinder härför utgör den föreliggande HD-domen knappast.
    Liknande problem kan komma upp när faderskapserkännandet har avgetts i Sverige, såsom illustreras av det av HovR:n över Skåne och Blekinge avgjorda fallet SvJT 1977 rf s. 8: Jugoslaviske medborgaren PL hade erkänt faderskapet till den i Sverige födde sonen Petar. Även Petar och hans mor var jugoslaviska medborgare. Alla tre hade hemvist i Sverige. Faderskapserkännandet var undertecknat här i landet och hade ägt rum i den ordning som stadgades i svensk lag, bl. a. med godkännande av den för Petar förordnade barnavårdsmannen. Petar yrkade att erkännandet skulle förklaras ogiltigt på den grunden att PL inte var far till honom. Modern hade inte något att erinra mot yrkandet, vilket medgavs av PL.
    HR:n kom på anförda skäl till slutsatsen att jugoslavisk rätt skulle tillämpas i målet. Erkännandet hade tillkommit i full överensstämmelse med jugoslavisk lag och kunde enligt den lagen inte återkallas genom domstolsbeslut. På grund härav ogillade HR:n käromålet. HovR:n ansåg däremot svensk rätttillämplig. Resonemanget i den delen gick med någon förenkling ut på att ett faderskapserkännande som har avgetts i enlighet med svensk rätt och under medverkan av behörig svensk myndighet bör anses giltigt här i landet (åtminstone för de flesta ändamål), oberoende av parternas medborgarskap. Om erkännandet sålunda betraktas som giltigt här i landet i kraft av svensk lag, ter det sig naturligt att samma lag också får avgöra huruvida och på vilka grunder erkännandet kan förklaras ogiltigt. Oavsett hur det i det aktuella fallet förhöll sig med erkännandets giltighet enligt jugoslavisk lag,9 skulle Petars talan därför prövas enligt svensk rätt. Med stöd härav förklarade HovR:n sedan erkännandet sakna verkan.
    Att "svenska" faderskapserkännanden sålunda underkastas svensk lag synes vara en naturlig och praktiskt tillfredsställande lösning, åtminstone för det stora flertal av fall där erkännandet har skett under medverkan av behörig svensk myndighet (numera barnavårdsnämnd). För sådan medverkan krävs det att vårdnadshavaren eller barnet har en bestämd anknytning till Sverige (se numera 2 kap. 1 § FB). De förutsättningar under vilka ett faderskapserkännande sålunda kan komma till stånd "under svensk rätts auspicier" bör rimligen anses tillräckliga för tillämpning av svensk rätt också när giltigheten av erkännandet eller ett yrkande om ogiltigförklaring av detsamma sedermera blir föremål för domstolsprövning här i landet.
    Av HovR:ns dom framgår uttryckligen att dess bedömning var oberoende av "vilken rättsordning som skulle ha tillämpats, därest fråga varit om fastställelse av faderskapet genom domstolsavgörande". Det är mycket möjligt att en vid domstol förd faderskapstalan under de i målet aktuella omständigheterna hade bort prövas enligt jugoslavisk rätt.10 Emellertid är situationen och problemställningen i flera avseenden en annan när domstolen har att pröva giltigheten av en faderskapsfastställelse som redan har kommit till

 

9 Det är f. ö. en fråga som primärt angår den jugoslaviska lagens internationella privaträtt snarare än dess interna regler.

10 Vid tiden för HovR:ns dom (1971) torde huvudregeln ha ansetts vara att en sådan talan skulle prövas enligt barnets lex patriae. Se NJA 1963 s. 489, jfr dock NJA 1969 s.301. 

Internationell privat- och processrätt 223stånd genom erkännande.11 Som redan påpekats, ligger det bl.a. nära till hands att här tänka sig ett alternativt lagval, d.v. s. att bedömningen får ske enligt någon av två eller flera lagar till vilka saken har ett rimligt mått av anknytning. HovR:ns dom är väl förenlig med en sådan uppfattning. Det synes nämligen troligt att faderskapserkännandet, vid i övrigt oförändrade förhållanden, skulle ha ansetts giltigt även om det hade avgetts inför en jugoslavisk myndighet under jugoslavisk rätts egid, och HovR:ns domskältyder på att frågan om ogiltigförklaring i så fall skulle ha avgjorts enligt jugoslavisk rätt.

 

1.5 Adoptionsrätt

 

Beträffande adoption i Sverige kan det av HovR:n över Skåne och Blekinge avgjorda fallet RH 4:80 förtjäna nämnas, fastän det inte angår den internationella privaträtten i egentlig mening. Två i Sverige bosatta jugoslaviska makar sökte där tillstånd att adoptera hustruns i Jugoslavien bosatte 20-årige bror, vilken likaledes var jugoslavisk medborgare. Ansökningen lämnades utan bifall, bl. a. därför att syftet med den främst var att bereda brodern bättre försörjningsmöjligheter än i Jugoslavien och då han inte kunde räkna med att få uppehållstillstånd i Sverige. Bedömningen skedde helt inom ramen för svensk rätt.
    I övrigt rör rättsfallen spörsmål om erkännande av utländska adoptioner. I NJA 1977 s. 706 hade två svenska makar under vistelse i Liberia adopterat ett liberianskt barn. Makarna återvände sedermera till Sverige och tog barnet med sig hit. Efter äktenskapsskillnad mellan makarna uppkom frågan om det liberianska adoptionsbeslutet gällde här i landet (med den verkan att förordnande skulle meddelas beträffande vårdnaden om och underhåll till barnet). Avgörande härför var enligt 3 § 1 st. IAL om makarna hade haft hemvist i Liberia när beslutet meddelades. De relevanta omständigheterna var i korthet följande: Makarna hade flyttat till Liberia år 1972 i anledning av att mannen hade fått anställning hos Lamco. Anställningen gällde en treårsperiod men kunde ha förlängts om mannen så hade önskat. Makarna hade från början haft för avsikt att eventuellt stanna kvar i Liberia i vart fall ytterligare en treårsperiod. De ändrade sig emellertid efter någon tids vistelse där (enligt hustrun redan efter ett halvår, en uppgift som dock bestreds av mannen) och flyttade tillbaka till Sverige efter den första treårsperiodens utgång år 1975. Adoptionen hade ägt rum år 1974 då makarna hade vistats i Liberia närmare två år.
    HD fann, lika med HovR:n men till skillnad från TR:n, att makarna hade haft sådan anknytning till Liberia vid tiden för adoptionsbeslutet att de vid bedömning enligt ovannämnda lagrum skulle anses ha haft hemvist där. Beslutet skulle därför gälla i Sverige. HovR:ns och HD:s domskäl innehålleren del utläggningar av mera generellt intresse för belysning av hemvistbegreppet. Se avsnitt 1.1 ovan.

 

11 Snarare påminner situationen här om den som föreligger när domstolen har att ta ställning till giltigheten av en faderskapsfastställelse som har skett genom dom. Jfr de bestämmelser i ämnet som numera finns i lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden. 

224 Lennart Pålsson    I ett i Socialförsäkring 2—79 s. 30 återgivet fall från försäkringsdomstolen ansökte ett i Thailand adopterat barn efter adoptantens död om barnpension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Frågan var om sökanden kunde anses som barn till den avlidna, vilket berodde på adoptionens giltighet här i landet. Villkoren härför i 3 § 1 st. IAL var inte uppfyllda (adoptanten torde ha varit svensk medborgare med hemvist i Sverige), och adoptionen hade heller inte godkänts i den ordning som stadgas i 3 § 2 st. samma lag. I förarbetena till IAL har departementschefen emellertid uttalat att dessa bestämmelser inte är avsedda att vara helt uttömmande samt att svenska domstolar under vissa omständigheter bör kunna tillägga ett utländskt adoptionsbeslut verkan, fastän de i lagen angivna förutsättningarna för beslutetsgiltighet här i landet inte är uppfyllda (se prop. 1971: 113 s. 33, 44 f, jfr s. 13,23). Med stöd av denna "lagstiftning genom motiv" fann försäkringsdomstolen att den thailändska adoptionen vid bedömningen av den i målet aktuella frågan skulle godtas, i följd varav barnet hade rätt till den sökta pensionen.
    Denna dom synes gå längre än de lagförarbeten den formellt stöder sig på. Såvitt framgår av referatet, var situationen nämligen inte sådan att ett godkännande av adoptionen enligt 3 § 2 st. IAL inte längre kunde utverkas. Att adoptanten är avliden utgör i alla händelser inte något hinder för prövning av en ansökan härom (prop. 1971: 113 s. 46). I domen redovisas heller inte några andra särskilda skäl att ge avkall på kravet på ett sådant godkännande. Från lämplighetssynpunkt synes det vara att föredra att den vägen i första hand anlitas, i den mån den står öppen. Ty vid bifall till en ansökan enligt 3 § 2 st.IAL blir den utländska adoptionen att anse som giltig här i landet för alla ändamål, medan betydelsen av en prejudiciell prövning av det slag som företogs av försäkringsdomstolen är begränsad till den rättsföljd målet gäller. Att adoptionen i det aktuella fallet godtogs vid prövning av rätten till barnpension utgör åtminstone formellt inte någon garanti mot att den underkänns t. ex. vid bedömning av rätten till arv efter adoptanten eller hennes släktingar.
    Till skillnad från de båda föregående fallen rör NJA 1978 C 480 internordiska förhållanden reglerade i NÄF: Amerikanske medborgaren A i Paris hade erkänt faderskapet till den i Island födde sonen B. Efter sonens födelse gifte sig hans mor, isländska medborgaren C, med isländske medborgaren D. Enligt beslut av Islands president adopterades B sedermera av D. A väckte nu talan vid en svensk domstol mot C och D, vilka synes ha haft hemvist här,med yrkande om rätt till umgänge med B. Enligt svensk lag, som i den delen utan diskussion lades till grund för avgörandet, anses ett adoptivbarn bl. a.vid tillämpningen av reglerna om umgängesrätt som barn till adoptanten och inte till sina biologiska föräldrar, se 4 kap. 8§ jfrd med 6 kap. 11 § FB. A:syrkande hade därför inga utsikter att vinna bifall om adoptionen var giltig häri landet. Emellertid hävdade A att så inte var fallet, därför att det isländska beslutet var behäftat med brister i flera hänseenden. Sålunda hade B, C och Dredan vid tiden för adoptionen haft hemvist i Sverige. Då en adoptionsansökan enligt 11 § NÄF skall göras i den nordiska stat där adoptanten har hemvist, hade isländska myndigheter inte varit behöriga att besluta i saken.Vidare skulle det med hänsyn både till beslutets innehåll och till förfarandet vid dess tillkomst — bl. a. hade A trots en på förhand framställd begäran därom inte underrättats om förfarandet och beslutet i ärendet — strida mot grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna beslutet här i landet.
    Alla dessa invändningar mot det isländska adoptionsbeslutet underkändes

 

Internationell privat- och processrätt 225av HD med stöd av 22 § NAF. Enligt det stadgandet skall ett sådant beslut gälla i övriga nordiska stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller av dess förutsättningar med hänsyn till hemvist eller medborgarskap i den ena eller andra av staterna. I fall som hör under denna reglering finns det följaktligen inte något utrymme för överprövning avden beslutande myndighetens behörighet, av beslutets förenlighet med svenskordre public e.d. (jfr NJA II 1932 s. 472 f).
    Då den isländska adoptionen sålunda gällde här i landet, lämnades A:s talan rörande umgängesrätt med tillämpning av ovannämnda bestämmelser i svensk lag utan bifall.
    Alternativt hade A yrkat att adoptivförhållandet skulle hävas. Enligt 13 §NAF var den svenska domstolen behörig att pröva det yrkandet och skulle därvid materiellt tillämpa svensk lag. Eftersom svensk lag inte längre innehöll några regler om hävande av adoption, fann HD att A:s yrkande härom skulle avvisas.

 

 

1.6 Vårdnaden om barn

 

Ett rättsfall av intresse för frågan om gränserna för svenska domstolars behörighet att förordna om verkställighet av vårdnadsavgöranden enligt reglerna i 21 kap. FB är RÅ 1979 Ab 209. Modern sökte där verkställighet av ett svenskt domstolsbeslut varigenom vårdnaden om ett barn hade flyttats över från fadern till henne. Båda föräldrarna var stadigvarande bosatta i Sverige, men barnet, som (väl liksom fadern) var egyptisk medborgare, vistades hos sin farmor i Egypten, dit det mot moderns vilja hade förts av fadern för att fostras tillsammans med hans barn i ett tidigare äktenskap. Ansökningen om verkställighet gav i sak upphov till delade meningar i de olika instanserna men bifölls slutligen av RegR, som också vid vite förelade fadern att överlämna barnet till modern. Behörighetsfrågan berördes inte i någon av instanserna, men implicit innebär avgörandet ett jakande svar på den frågan.
    Domstolarnas tystnad på denna punkt får kanske tolkas så att bedömningen av behörighetsfrågan in casu inte gav anledning till tvivel, i vart fall inte i sådan mån att det var nödvändigt att "röra i" den, så mycket mindre som fadern såvitt framgår inte hade rest någon invändning i den delen. I alla händelser finns det inte skäl att förfäkta någon annan mening än att behörighet här borde föreligga. Däremot kan det ligga nära till hands att ställa frågan hur rättsfallet förhåller sig till det tidigare avgörandet i RÅ 1968:74, där RegR (med 3 röster mot 2) stannade för motsatt bedömning i ett fall som gällde verkställighet av en dom beträffande umgängesrätt och där vårdnadshavaren (sökandens motpart i det fallet) tillsammans med de barn ansökningen avsåg stadigvarande vistades utomlands. Härifrån skiljer sig omständigheterna i 1979 års fall främst på så sätt att sökandens motpart fanns och var stadigvarande bosatt här i landet. Onekligen är det en signifikant skillnad, ty det måste under sådana förhållanden finnas bättre utsikter att ett svenskt beslut om verkställighet och vitesföreläggande kommer att fungera som ett verksamt påtryckningsmedel och därigenom bli meningsfullt. I och för sig är det därför ingen svårighet att förena de båda avgörandena med varandra.

 

15-23-163 Sv Juristtidning

 

226 Lennart PålssonLikväl finns det nog anledning att sätta ett frågetecken för prejudikatvärdet av 1968 års fall, som har blivit föremål för beaktansvärd kritik.12

 

1.7 Underhåll till barn

 

1.7.1 Tillämplig lag m. m.
I NJA 1977 s. 325 yrkade barn till frånskilda jugoslaviska föräldrar underhåll av mannen. Genom en jugoslavisk dom hade mannen tidigare ålagts sådan förpliktelse. Den domen gällde emellertid inte i Sverige (jfr NJA 1974 s. 324) och utgjorde därför inget hinder för prövning av barnens talan. Då barnen(tillsammans med sin mor) var bosatta och ämnade stanna i Sverige, befanns det vidare att underhållsfrågan materiellt skulle avgöras enligt svensk lag. Det var således barnens hemvistlag som ansågs tillämplig, oavsett att samtliga inblandade var medborgare i en annan stat. Den bedömningen kan väl sägas ha varit väntad och ligger i linje med den allmänna tendensen i svensk, och f. ö. i stor utsträckning också utländsk, rättspraxis beträffande underhåll till barn. Det tycks dock inte finnas något tidigare HD-fall där frågan lika klart har ställts på sin spets och besvarats så entydigt som här. Något lika distinkt HD-avgörande föreligger ännu inte beträffande fall där barnet har hemvist utomlands, även om det finns mycket som talar för att lagvalet bör grundas på samma kriterium i sådana fall.
    I mål om underhåll där barnet eller den underhållsskyldige föräldern är bosatt utomlands uppkommer det ofta särskilda problem, vilka är oberoende av och vanligen torde vara väl så viktiga som lagvalet, bl. a. beträffande beräkningen av barnets behov av underhåll resp. förälderns betalnings- och förvärvsförmåga. Vissa sådana frågor illustreras av rättsfallen SvJT 1980 rf s.12 och RH 86:80, båda från Svea HovR. Dessa fall gav upphov till spörsmålom bedömningen, inom ramen för svensk rätt, av en utomlands bosatt faders förmåga att betala underhåll till ett barn här i landet. I det i SvJT refererade fallet grep HovR:ns majoritet till utvägen att delvis kasta om bevisbördan: kravet på utredning från barnets sida om den underhållsskyldiges ekonomiska förhållanden sattes lägre än normalt, och den underhållsskyldige fick själv bära nackdelen av de brister som fanns i den utredningen. Denna lösning förefaller betänklig bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt. En närmare behandling av hithörande frågor faller dock utanför ramen för min redogörelse.

 

1.7.2 Erkännande av utländska domar och litispendens
I NJA 1978 s. 610 yrkade hustrun och ett barn i äktenskapet underhåll av mannen. Samtliga parter var brittiska medborgare.13 Mannen gjorde invändning om litispendens och åberopade härvid att talan i samma sak tidigare hade väckts och fortfarande var anhängig vid en engelsk domstol. Invändningen ogillades på den grunden att engelska domstolsavgöranden angående underhållsskyldighet utan stöd av lag inte kan anses gälla här i landet. Denna ståndpunkt är identisk med den HD tidigare har intagit till utländska domar

 

12 Se Walin (ovan not 5) 452 not 8 samt, delvis annorlunda, Bogdan i SvJT 1981 s.409-12.

13 Av referatet framgår inte vad parterna hade för anknytning till Sverige och på vilken grund svensk domsrätt förelåg i målet. 

Internationell privat- och processrätt 227beträffande underhåll till barn (NJA 1974 s. 324, se också NJA 1977 s. 325 ovan). Med den utgångspunkten ter sig bedömningen av litispendensfrågan nära nog given i ett fall som det här aktuella, där det saknas lagstöd för erkännande av underhållsdomar från det land i vilket den tidigare inledda rättegången äger rum.
    Det bör påpekas att denna förutsättning för HD:s beslut sedermera har ändrats genom att Storbritannien har tillträtt 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet och den svenska lagen (1976: 108) i ämnet i följd därav har gjorts tillämplig i förhållande till Storbritannien (se F 1977: 743 i dess lydelse enligt F 1980:44). Fastän varken konventionen eller den därpå grundade svenska lagen innehåller några uttryckliga bestämmelser om skyldighet att ge litispendensverkan åt en i en annan konventionsstat pågående rättegång om underhåll, är det naturligt och i linje med svensk rätts allmänna inställning att så sker i den mån det kan antas att avgörandet i den utländska rättegången kommer att uppfylla de stadgade villkoren för erkännande här i landet.14 Det förefaller därför troligt att det här berörda målet numera skulle bedömas annorlunda än som skedde.
    För verkställighet av ett utländskt underhållsavgörande som gäller här i landet enligt någon av de på 1958 resp. 1973 års Haagkonventioner grundade lagarna 1965: 723 och 1976: 108 krävs det ett exekvaturbeslut av Svea HovR. Ansökningar härom har bifallits i en rad notisfall, vilka samtliga angår underhåll till barn. Se NJA 1976 C 319, 1977 C 250, 1979 C 150, 307 och 328 samt 1980 C 56, 264 och 343.

 

1.8 Namnrätt

 

Av tidigare rättsfall framgår att bestämmelserna i den svenska namnlagen (1963:521) om familjerättsliga namnförvärv efter ansökan eller anmälan är tillämpliga på utländska medborgare med hemvist i Sverige samt att svenska myndigheter i motsvarande mån är behöriga att handlägga sådana ärenden (NJA 1975 s. 686 I och II).14a För de administrativa namnförvärvens del gäller detsamma delvis redan på grund av stadgandet i 8 § 3 st. namnlagen. I rättsfallet NJA 1980 s. 232 var det fråga om ett sådant förvärv. En underårig finsk medborgare sökte där, genom sina föräldrar som vårdnadshavare, rättens medgivande att som släktnamn anta ett dubbelnamn. Föräldrarna, som likaledes var finska medborgare, hade sedan flera år hemvist här i landet. Med hänsyn till den anknytning familjen härigenom hade till Sverige fann HD ansökningen kunna tas upp här och prövas enligt svensk lag, i detta fall enligt 12 § namnlagen. Ehuru avgörandet av frågor om namnförvärv enligt det lagrummet ankommer på patent- och registreringsverket, gick HD in i bedömning av ansökningen så tillvida att den fann det begärda namnbytet, sett från familjerättslig synpunkt, vara förenligt med barnets bästa.
    I detta sammanhang kan också nämnas ett par förvaltningsrättsliga avgöranden, vilka faller utanför den internationella privaträtten i striktare mening

 

14 Jfr ovan vid not 2.

14a Denna uppfattning har bekräftats och förts ett steg vidare i RÅ 1980 2:71. Det rättsfallet, som rör tillämpningen av 6 § namnlagen, har blivit tillgängligt först när uppsatsen förelåg i korrektur och kan därför inte behandlas närmare. 

228 Lennart Pålssonmen har nära samband med dess regler. RÅ 1979 2:19 gällde en fråga om kyrkobokföring av släktnamn för en i äktenskap född dotter till föräldrar av grekiskt ursprung men med hemvist i Sverige. Mannen hade kort före dotterns födelse blivit svensk medborgare, i följd varav dottern vid födelsen förvärvade svenskt medborgarskap. Enligt svensk lag, vars tillämplighet var odiskutabel, erhöll hon mannens släktnamn, Baltatzidis, och så antecknades hennes namn vid kyrkobokföringen. Föräldrarna yrkade härefter att hennes släktnamn i stället skulle antecknas som Baltatzidou, vilket är den i grekiskt språkbruk använda femininformen av namnet och som f. ö. också bars avmodern. Framställningen avslogs i samtliga instanser. RegR anförde som skäl att bestämmelserna i namnlagen får anses förutsätta att ett och samma släktnamn skall ha samma form för olika bärare av namnet utan variationermed hänsyn till bärarens kön eller av annan orsak samt att lagen följaktligen inte ger utrymme för den i målet yrkade tillämpningen. — Till samma resultat kom kammarrätten i Göteborg i ett annat fall med mycket likartad problemställning, RRK K76 2:9: en svensk kvinna, som hade hemvist i Sverige och som här hade ingått äktenskap med en grekisk medborgare, vägrades rätt att som släktnamn bära mannens släktnamn i dess enligt grekisk sed vedertagna feminina form.
    Frågor av detta slag hör delvis hemma i ett kultur- och invandrarpolitiskt sammanhang. De lege ferenda är den av domstolarna intagna ståndpunkten inte utan sina betänkligheter, i vart fall i den mån de ifrågavarande reglerna i svensk lag tillämpas också på utländska medborgare med hemvist i Sverige.15

 

1.9 Dödsboförvaltning

 

I NJA 1976 s. 472 var det fråga om omfattningen av den svenska boutredningen efter en person som efterlämnade egendom såväl i Sverige som i utlandet. Den avlidna hade vid sin död hemvist utomlands (synbarligen i Mexico) samt var både amerikansk och svensk medborgare. Med stöd av bestämmelserna i 2 kap. 2 § och 5 § 1 st. lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL), vilka angår boutredning efter en svensk medborgare som inte hade hemvist här i landet, fann HD att boutredningen skulle omfatta även boets egendom i utlandet. Målet gav upphov till invecklade frågor rörande amerikansk och svensk medborgarskapsrätt, men sedan de problemen väl hade lösts — och slutsatsen därvid blivit att den avlidna, utöver sitt amerikanska medborgarskap, vid sin död hade kvar sitt en gång genom giftermål år 1909 med en svensk medborgare förvärvade svenska medborgarskap — ansågs saken tydligen klar. Det svenska medborgarskapet lades utan vidare resonemang till grund för avgörandet.
    Att den lösningen synbarligen togs för given kan förklaras av att de i målet aktuella reglerna i 2 kap. IDL enligt sin ordalydelse är tillämpliga så snart arvlåtaren vid sin död var svensk medborgare. De lege lata är det kanske för djärvt att hävda att dessa bestämmelser tolkningsvis skulle ge utrymme för några distinktioner, beroende på om arvlåtaren tillika var medborgare i en främmande stat. Åtminstone vid en friare bedömning finns det dock anledning till en viss skepsis mot utgången i målet. Såvitt framgår av referatet, var

 

15 Jfr SOU 1979:25 s. 228 f.

 

Internationell privat- och processrätt 229arvlåtarens amerikanska medborgarskap nämligen det "aktiva" eller "effektiva", medan hennes band med Sverige synes ha varit svaga om de alls existerade. Att likväl automatiskt ge företräde åt det svenska medborgarskapet är ägnat att leda till exorbitanta svenska kompetensanspråk, vilkas sakliga motivering förefaller lika tvivelaktig som de praktiska möjligheterna att vinna gehör för dem i utlandet.
    Inte ens de lege lata finns det skäl att ställa upp någon generell regel av innebörd att man utan vidare har att bortse från en persons utländska medborgarskap när det konkurrerar med ett svenskt. I doktrinen har det visserligen antagits att en sådan regel skulle gälla i svensk internationell privaträtt.16 Något stöd för en allmän formel finns emellertid inte vare sig idet här berörda eller i något annat avgörande av HD. Det är svårt att förstå varför man just vid denna typ av problem skulle vara bunden till en dogmatisk princip och inte kunna beakta de skiftande ändamålshänsyn som gör sig gällande inom olika sakområden och vid olika typer av regler, t. ex. beroende på om medborgarskapet är relevant för domsrätten, för lagvalet eller för erkännandet av utländska domar.17 Allra minst synes en sådan ståndpunkt  befogad i en tid då få tycks vara beredda att "slåss för" nationalitetsprincipen och då medborgarskapets distinktivitet och värde som anknytningsfaktor tenderar att ytterligare urholkas genom den starka ökning av antalet dubblamedborgarskap som kan antas bli en följd av den aktuella utvecklingen inom svensk och utländsk medborgarskapsrätt.
    NJA 1978 C 102: När egendom efter någon som vid sin död inte hade hemvist i Sverige har avträtts till förvaltning av boutredningsman, skall enligt 2 kap. 4 § IDL fristen för förrättande av bouppteckning räknas, inte från dödsfallet utan först från egendomsavträdet. I motsvarande mån förskjuts då också utgången av den tid inom vilken bouppteckningen senast skall vara ingiven till rätten, vilket i sin tur påverkar beräkningen av den i 52 § 1 mom. 2st. arvsskattelagen (1941:416) angivna frist som är avgörande för skyldigheten att betala ränta på fastställd arvsskatt. I rättsfallet fick dessa bestämmelser betydelse på så sätt att dödsboet slapp betala sådan ränta.

 

2 FÖRMÖGENHETSRÄTT

 

2.1 Avtalsrättsliga och liknande förhållanden

 

2.1.1 Tillämpning av utländsk rätt ex officio?
I NJA 1977 s. 92 hade ett svenskt bolag fört förhandlingar med den syriske och libanesiske medborgaren B om att utse B till ensamförsäljare av bolagets produkter i Syrien. Tvistefrågan var huruvida, såsom påstods av B, ett bindande avtal härom sedermera hade kommit till stånd genom viss i målet

 

16 Se Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt (Lund 1980) 118 med hänvisningar.

17 Stöd för en viss differentiering efter ändamålssynpunkter kan hämtas från förarbetena till de under 1970-talet genomförda lagändringarna inom den internationella äktenskapsrätten (se SOU 1969:60 s. 191, prop. 1973: 158 s. 102, 119) och testamentsrätten (prop. 1973: 175 s. 11). I ett komparativt perspektiv finns det tydliga tendenser till en sådan utveckling, bl. a. inom äktenskaps- och skilsmässorätten. Se Pålsson, Marriage (ovan not 1) 87—90. 

230 Lennart Pålssonåberopad skriftväxling och/eller genom bolagets fortsatta uppträdande samt vad avtalet i så fall hade för närmare innebörd. I TR:n och HovR:n förbigicks de internationellrättsliga aspekterna av målet med tystnad. HD yttrade i den delen: "I målet förekommer omständigheter som har anknytning till främmande stater, främst på så sätt att saken rör representantskap som skulle utövas i Syrien. Fråga kunde därför uppkomma om tillämpning av utländsk lag. Parterna har emellertid fört sin talan med utgångspunkt från att svensk lag skulle vara tillämplig. Målet rör rättsförhållanden, varom förlikning är tillåten och som har anknytning även till Sverige. På grund härav bör, såsom också skett i under domstolarna, saken prövas enligt svensk lag."
    I det läge målet befann sig var HD:s slutsats väl närmast ofrånkomlig. Det skulle ha tett sig överraskande om HD, sedan parterna hade processat genom tre instanser och underdomstolarna dömt på grundval av svensk rätt, av egendrift skulle ha dekreterat tillämpning av en utländsk rättsordning som överhuvud inte hade varit på tal i målet. Det brukar visserligen läras att svenska kollisionsnormer och av dem utpekad främmande rätt skall tillämpas exofficio även i dispositiva mål.18 Och det är möjligt att ett lagval grundat enbart på de objektiva anknytningsfakta i målet skulle ha utfallit till förmånför syrisk rätt.19 Emellertid skulle det lagvalet i så-fall ha kunnat sättas ur spel genom en partshänvisning till svensk rätt. Den citerade delen av HD:s domsynes innebära att en sådan partshänvisning konkludent hade kommit tillstånd genom parternas agerande under processen och att den skulle respekteras.
    Häremot är ingenting att invända under de omständigheter som förelåg i rättsfallet. En del tvivel anmäler sig emellertid om räckvidden av HD:s uttalande. En fråga är i vilken utsträckning parternas underlåtenhet att åberopa en utländsk lag i dispositiva mål bör tolkas som en tyst överenskommelse om tillämpning av lex fori. Skulle en sådan tolkning anläggas generellt, skulle det tydligen innebära en dödsstöt åt läran om ex officio-tillämpning av utländsk rätt i sådana mål (samtidigt som partsviljekonstruktionen skulle göra sig själv överflödig). Det finns dock ingenting som tyder på att HD har velat gå så långt. T. v. torde man få utgå från att frågan om tyst partshänvisning förblir "a question of fact", som får avgöras av domstolarna i varje särskilt fall. I övrigt synes det enklaste och säkraste sättet att klara ut sådana problem vara att domstolarna, helst på ett så tidigt stadium av processen som möjligt, utnyttjar sin rätt att fråga parterna. Det kan tyckas en smula märkligt att parterna i det här kommenterade fallet tydligen inte i något skede av målet ombads att uttryckligen ta ställning till lagvalet.
    En annan fråga är i vad mån en under processen träffad överenskommelse om tillämpning av svensk rätt, vare sig den är uttrycklig eller befinnes konkludent framgå av omständigheterna, är bindande för parterna själva och för domstolen. HD:s skrivning antyder att det härvid kan vara av betydelse

 

18 Se Bogdan (ovan not 16) 37 med hänvisningar. Något direkt stöd för den uppfattningen finns dock inte i rättspraxis. Jfr Nial, American-Swedish Private International Law (Dobbs Ferry, N. Y. 1965) 63. Se vidare Lando i Juristen 1967 s. 1—5.

19 Se ang. lagvalet vid agent- och ensamförsäljningsavtal: Eek, Svensk eller utländsk lag? (i Exporträtt 4, Sthlm 1970) 82 f; Lando i TfR 1979 s. 411-55; Nial, Internationellförmögenhetsrätt (2 uppl., Sthlm 1953) 65 f; Segerfors-Fischler, Agentavtalet (Exporträtt 3, Sthlm 1968) 31 f. Jfr det norska rättsfallet NRt 1980 s. 243, Nord. Domss. 1981 s.116. 

Internationell privat- och processrätt 231att målet har en viss anknytning till Sverige. Är det en nödvändig förutsättning för att sådana överenskommelser skall få verkan? Och bör alla dispositiva mål skäras över en kam? Eller är utrymmet för partsautonomi under processen vidare i ett utpräglat kommersiellt mål som det här aktuella än t. ex. i en tvist om familjerättsligt underhåll?20

 

2.1.2 Internationella köp
Följande svenska skiljedom är meddelad redan år 1966 men har blivit mera allmänt tillgänglig först genom publicering i Yearbook Commercial Arbitration,vol. 1 (1976) 141:21 Ett holländskt bolag hade sålt det i Nederländerna registrerade fartyget "Mare Liberum" till svenska köpare. Kontraktet stipulerade att tvister skulle avgöras genom skiljedom i Göteborg. Sedan skiljeförfarande påkallats, tog skiljemännen — en holländsk, en svensk och en norsk jurist, den sistnämnde som ordförande — genom mellandom ställning bl. a. till frågan om tillämplig lag på kontraktet.
    I enlighet med den hittills rådande uppfattningen i Sverige tog skiljemännen härvid sin utgångspunkt i lagvalsreglerna i svensk rätt i dess egenskap av lex fori.22 Då målet gällde köp av ett registrerat fartyg, föll det utanför bestämmelserna i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (se 1 § 2 st. 1 i den lagen). Saken skulle säkerligen ändå ha varit enkel om kontraktet hade innehållit en uttrycklig partshänvisning. Så var emellertid inte fallet.
    I detta läge ställde skiljemännen mot varandra, på den ena sidan den starka anknytning som förelåg till Nederländerna, främst genom fartygets registrering och säljarens hemvist där, på den andra parternas val av ett svenskt forum för skiljetvisten. Beträffande betydelsen av sistnämnda klausul anförde skiljemännen bl. a. att forum som regel väljs i det land vars lag skall vara tillämplig på kontraktet, eftersom det normalt inte är önskvärt att domstolen eller skiljemännen — vilka vanligen är medborgare i forumlandet och inte alltid är jurister — skall behöva tillämpa en främmande lag. En klausul om skiljeförfarande i Sverige kommer sålunda normalt att leda till att tvisten avgörs av svenska skiljemän och måste därför tillmätas mycket stor betydelse som anknytningsfaktor. I det aktuella fallet fann skiljemännen enhälligt att den faktorn vägde tyngre än anknytningen till Nederländerna, varför svensk lag skulle anses tillämplig på kontraktet.
    Skiljeklausulen synes här närmast ha betraktats som en anknytningsfaktor av objektivt slag, vars betydelse för lagvalet övervägdes mera från allmän synpunkt än som ett indicium på en partsvilja i det konkreta fallet. Skiljemännens resonemang torde i vart fall numera få tas med en nypa salt. Säkert träffar det rätt i många fall, men det torde också vara vanligt att platsen för ett skiljeförfarande bestäms av hänsyn som har föga eller ingenting att göra med kontraktets rättsliga miljö. Förhållandena synes här vara så skiftande att

 

20 Jfr betr. sistnämnda typ av tvister NJA 1973 s. 57 och det ovan i avsnitt 1.3behandlade fallet NJA 1978 s. 590.

21 Ett tidigare (och utförligare) referat finns dock i NDS 1966 s. 234.

22 Jfr Arbitration in Sweden (Sthlm 1977) 47 f. Som där antyds, är det "territoriella"betraktelsesätt som kommer till uttryck häri dock inte längre lika självklart som det en gång möjligen har tett sig. I ett internationellt perspektiv finns det en klar och påtaglig tendens till frigörelse från lagvalsreglerna på platsen för skiljeförfarandet. Jfr Lando iNTIR 49 (1980) 181—94. 

232 Lennart Pålssongenerella uttalanden om den vikt som bör läggas vid forumvalet knappast kan bli meningsfulla utan en hel del distinktioner och nyansering av resonemanget.

 

2.1.3 Arbetsrätt
Till den kollektiva arbetsrätten hänför sig AD 1978 nr 160 (se också det interimistiska beslutet i samma mål, AD 1978 nr 64), som angår det livligt debatterade spörsmålet om en kollektivavtalsbunden parts rätt att vidta stridsåtgärder till förmån för en part i en utländsk arbetskonflikt.23 Såvitt angår rent svenska förhållanden, är tillåtligheten av sympatiåtgärder som bekant beroende av att primärkonflikten är lovlig, se 41 § 1 st. 4 medbestämmandelagen (1976:580). Enligt ett tidigare rättsfall (AD 1961 nr 30) är det villkoret i princip tillämpligt också när primärkonflikten försiggår på en utländsk arbetsmarknad. Efter att ha gått igenom vad som förekom i frågan vid medbestämmandelagens tillkomst (se prop. 1975/76: 105 bil. 1 s. 274 f,499, 534) fann AD sig i 1978 års fall böra hålla fast vid den sålunda intagna ståndpunkten.
    Det från internationellt privaträttslig synpunkt intressanta är efter vilken måttstock primärkonfliktens lovlighet härvid skall bedömas. I det interimistiska beslutet uttalar AD sig till förmån för rättsordningen i det främmande land där huvudkonflikten äger rum. I den slutliga domen i målet säger AD ingenting härom, men någon reell skillnad tycks det inte innebära. Faktiskt bedömdes frågan även där mot bakgrund av den utländska (belgiska) rättsordningen. Det är f. ö. svårt att se hur man skulle kunna komma ifrån det. Väl så viktigt torde det emellertid vara vad som närmare bestämt menas med kravet på primärkonfliktens lovlighet enligt den främmande lagen. Av AD:s dom framgår att det avgörande är om konflikten är lovlig i medbestämmandelagens mening. För att sympatiåtgärder i Sverige skall bli otillåtna räcker det inte att huvudkonflikten på ett eller annat sätt strider mot lag eller avtal på den utländska arbetsmarknaden och där eventuellt kan dra med sig vissa sanktioner. Konflikten bör anses olovlig "endast om de sanktioner som kan inträda till sina verkningar är åtminstone i huvudsak jämförliga med dem som kan följa enligt medbestämmandelagen beträffande en här i landet vidtagen olovlig konflikt".
    Detta är en väsentlig precisering i förhållande till 1961 års rättsfall. Den innebär tydligen att man, i fall där primärkonflikten betraktas som olovlig i det främmande landet, har att undersöka om de därtill knutna sanktionerna är jämförliga med dem som i motsvarande läge föreskrivs i svensk rätt.24 Bara om så är fallet kan konflikten anses "tillräckligt olovlig" för att utesluta tillåtligheten av sympatiåtgärder här i landet. Rättsläget kan kanske lämpligast beskrivas så, att hithörande frågor avgörs enbart enligt svensk rätt men att den utländska rättsordningens syn på primärkonflikten kommer in som ett "datum" eller "faktum" inom ramen för bedömningen enligt svensk rätt.
    AD 1977 nr 9 rör frågan om tillämplig lag såväl på ett kollektivavtal som på enskilda arbetsavtal. Tre svenska medborgare hade varit anställda hos ett cypriotiskt rederibolag och därvid tjänstgjort ombord på ett i Cypern regi-

 

23 Jfr Bogdan i SvJT 1979 s. 104 f med hänvisningar.

24 Dogmatiskt kan denna typ av frågeställning närmast hänföras till kategorin substitutionsproblem inom den internationella privaträtten. Jfr Pålsson i TfR 1968 s. 154—84. 

Internationell privat- och processrätt 233strerat fartyg. De var medlemmar i den internationella transportarbetarefederationen ITF, som med bolaget hade ingått ett kollektivavtal angående löner och andra anställningsvillkor. Under påstående att bolaget hade brutit mot det avtalet genom att betala för låga löner m. m. yrkade ITF förpliktelse för bolaget (samt för dess delägare solidariskt, se avsnitt 2.1.4 nedan) dels att utge felande belopp till de tre arbetstagarna, dels att erlägga allmänt skadestånd till ITF och till envar av arbetstagarna. Bolaget gick inte i svaromål.25
    I lagvalsdelen yttrade AD i sin dom: "I målet är omtvistat huruvida svensk eller cypriotisk lag skall tillämpas på anställningsförhållandet.26 Vid bedömningen härav är i första hand avgörande vilken anknytning som finns tillettdera av dessa båda rättssystem. Det finns otvivelaktigt viss anknytning till Sverige. Sålunda är de berörda arbetstagarna svenska medborgare. De mönstrade på fartyget i Sverige och det aktuella kollektivavtalet ingicks också i Sverige. Arbetet synes sedermera åtminstone i viss utsträckning ha utförts under fart i svenska farvatten, fartyget gick nämligen i östersjöfart under den tid tvisten avser. Å andra sidan är ingendera av parterna i kollektivavtalet svenskt rättssubjekt. Av särskild betydelse är vidare att fartyget aldrig seglat under svensk flagg och att det under hela den i målet aktuella tiden varit registrerat i Cypern. Detta har enligt vad ITF hävdat inneburit att arbetstagarna inte sysselsatts i svensk sjöfart och därför inte kunnat bli medlemmar i Svenska Sjöfolksförbundet eller Sveriges fartygsbefälsförening. Under sådana omständigheter måste övervägande anknytning till Cypern anses föreligga. Arbetsdomstolen skall därför i målet tillämpa cypriotisk lag."
    Med stöd av den i målet tillgängliga utredningen om cypriotisk rätt fann AD härefter att yrkandena om allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott inte kunde bifallas men att bolaget var skyldigt att betala lön m. m. enligt kollektivavtalet, vars bestämmelser antogs ha blivit ett led i de enskilda anställningsavtalen.
    De citerade domskälen är inte präglade av någon överväldigande klarhet. AD:s resonemang synes främst inriktat på de enskilda arbetsavtalen men är tydligen avsett att också gälla kollektivavtalet.27 Mot slutsatsen att avtalen var underkastade cypriotisk rätt finns det knappast något att invända. Däremot kan man fråga sig om det för att komma därhän var nödvändigt med så mycken vånda som domskälen vittnar om. AD:s metod för lagvalet är så extremt individualiserande att snart sagt ingen omständighet tycks vara obetydlig nog för att lämnas obeaktad. Att fartygets registrering i Cypern till sist tillmättes särskild betydelse är gott och väl, men skulle det verkligen vara alltför djärvt att ta en genväg dit genom att utgå från en presumtion tillförmån för flaggans lag vid arbete till sjöss?28

 

25 I detta läge torde AD ha varit skyldig att ex officio pröva sin behörighet att ta uppmålet, jfr 10 kap. 18 § RB. Huruvida så skedde och på vilken grund frågan i så fall besvarades jakande framgår inte av referatet.

26 Hur så kunde vara fallet är svårbegripligt, då bolaget inte gick i svaromål och uteblev från huvudförhandlingen (målet företogs till avgörande med stöd av 4 kap. 11§ 2 st. lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister). För den mot bolagets delägare personligen riktade talan var lagvalet i denna del utan betydelse.

27 Jfr Bogdan i SvJT 1979 s. 96 f, 112.

28 Ang. regler om flaggans lag i utländsk rätt se Lando i TfR 1979 s. 32 och 34 med hänvisningar. 

234 Lennart Pålsson    Slutligen skall antecknas att ett enskilt arbetsavtal var föremål för bedömning i AD 1976 nr 101. Det fallet angår emellertid väsentligen en domsrättsfråga och behandlas därför i ett annat sammanhang, se avsnitt 3.1.3 nedan.

 

2.1.4 Associationsrätt
I det i föregående avsnitt behandlade fallet AD 1977 nr 9 riktades arbetstagarpartens talan, förutom mot det cypriotiska rederibolaget, också mot bolagets två delägare under anställningstiden, vilka synes ha varit svenska medborgare. Det gjordes härvid gällande att bolaget närmast var att jämföra med ett svenskt handelsbolag samt att delägarna därför var personligen ansvariga för bolagets förpliktelser mot arbetstagarna.
    Denna ståndpunkt underkändes av AD. Eftersom det rörde sig om ett cypriotiskt bolag — en bedömning som uppenbarligen grundade sig på bolagets registrering i Cypern — skulle spörsmålet om delägarnas personliga ansvar för bolagets förbindelser avgöras enligt cypriotisk lag. Enligt den lagen förelåg det inte något sådant ansvar i ett bolag av det slag målet gällde. På grund härav (och då övriga omständigheter inte föranledde någon annan slutsats) ogillades den mot delägarna förda talan. — Avgörandet ligger helt i linje med den i svensk doktrin och praxis gängse uppfattningen att frågor om personligt betalningsansvar hör under associationens lag bestämd i första hand på grundval av registreringen.
    Men hur bestäms "associationens lag" t. ex. när det gäller ideella föreningar, vilka (enligt svensk rätt) för sin tillkomst inte är beroende av registrering eller liknande formaliteter? Ett sådant spörsmål aktualiserades i det av Svea HovR avgjorda fallet SvJT 1979 rf s. 24: S:t Johannes Teologens Grekisk Ortodoxa församling i Stockholm, som ursprungligen bildats av i Sverige etablerade grekiska familjer och som är en officiell grekisk-ortodox församling, hade köpt en fastighet i Stockholm innehållande gudstjänstlokaler. Säljaren gjorde gällande att fånget var ogiltigt, därför att församlingen var ett utländskt rättssubjekt och inte hade sökt förvärvstillstånd enligt lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. Häremot hävdade församlingen i HovR:n att den var en svensk juridiskperson och därför inte var skyldig att söka sådant tillstånd.
    HovR:n tog fasta på följande omständigheter: "Församlingen har sin verksamhet förlagd till Stockholm. Även svenska medborgare kan bli medlemmar av församlingen. Kyrkorådet, som utgör församlingens förvaltande organ, har sitt säte i Stockholm. Större delen av kyrkorådet väljes av församlingsmötet och därvid är endast sådana församlingsmedlemmar valbara som bott i distriktet de senaste tolv månaderna. Enligt stadgarna tillhör hela församlingens lösöre och fasta egendom församlingen och förvaltningen härav sker med stöd av 'statens lagar'. Stadgarna innehåller vidare, att kyrkorådet ej kan inköpa, inteckna eller överlåta församlingsegendom 'utan att detta granskats och prövats av det Heliga Metropolitdömet och godkänts av församlingsmötet'. Transaktioner av angivet slag fordrar följaktligen enligt stadgarna för sin giltighet församlingsmötets godkännande."
    Vid övervägande av det anförda fann HovR:n att församlingen — även om den hade viss anknytning till huvudkyrkan i Istanbul och i religiöst hänseende var underställd denna — var att anse som ett svenskt rättssubjekt. På grund härav och då församlingen inte var att hänföra till de i 2 § i 1916 års lagangivna rättssubjekten, var köpet inte ogiltigt på den av säljaren åberopade grunden.

 

Internationell privat- och processrätt 235    Domskälen är som synes konkret inriktade och bidrar inte positivt till regelbildningen på området. Det brukar annars läras att juridiska personer av detta slag lyder under lagen i det land där det förvaltande organet har sitt säte eller, i andra hand, där verksamheten drivs.29 HovR:ns dom är väl inte direkt oförenlig med en sådan regel men ger på andra sidan inget stöd för att någon av dessa faktorer ensam, eller ens båda i förening, skulle ha räckt till för slutsatsen att församlingen var ett svenskt rättssubjekt. Att också andra faktorer beaktades — däribland församlingsmedlemmarnas nationalitet, valbarheten till det förvaltande organet och den stadgemässiga behörigheten att förfoga över församlingens egendom — får säkerligen ses mot bakgrund av det ändamål för vilket församlingens nationalitet var relevant i målet, nämligen i och för tillämpningen av 1916 års inskränkningslag. De kriterier för juridiskapersoners nationalitet som har utbildats inom den internationella privaträtten är vanligen inte ägnade att utan vidare läggas till grund för tillämpningen av lagstiftning som syftar till offentlig kontroll av utländska associationers verksamhet.30 I 1916 års lag används det korrektivet att tillståndstvånget sträcks ut till att också omfatta en del svenska associationer (2 §). Ideella föreningar är generellt fritagna från den kontrollen, men det är givetvis möjligt att uppnå liknande resultat för deras del genom att ställa särskilda krav för att en sådan förening i detta sammanhang skall anses som svensk. En annan fråga, som förefaller minst sagt diskutabel, är om det kan vara lämpligt och av något praktiskt behov påkallat att "bakvägen" införa en sådan kontroll.

 

2.2 Skadeståndsrätt

 

Ett viktigt rättsfall angående produktansvar är NJA 1977 s. 538. Det rör importörens ansvar för utomlands tillverkade produkter som han har fört ut på den svenska marknaden. Indirekt kan det problemet sägas ha internationellrättsligt intresse. Det hör emellertid hemma inom civilrätten och skall inte behandlas här.30a

 

2.3 Sakrätt

 

NJA 1978 s. 593: Det svenska bolaget ABCD hade köpt ett parti mattor av en säljare med hemvist i Västtyskland. Köpet skedde delvis på kredit med ägareförbehåll för säljaren. Mattorna, som vid avtalstillfället fanns i Hamburg, levererades till Stockholm, där de skulle säljas vidare i ABCD:s rörelse. ABCD gick sedan i konkurs. En del av mattorna, för vilka säljaren inte hade fått betalt, fanns då kvar i ABCD:s besittning. Säljaren yrkade förpliktelse för konkursboet att till honom betala ett belopp motsvarande värdet därav.
    Avgörande för bedömningen av anspråket var om ägareförbehållet var giltigt gentemot köparens borgenärer och sålunda medförde separationsrätt för säljaren. Så var fallet enligt tysk rätt, vilken enligt säljarens mening borde komma till användning i sin egenskap av lex rei sitae vid den tidpunkt då

 

29 Se Bogdan (ovan not 16) 120—3 med hänvisningar.

30 Jfr Nial i Festskrift tillägnad Nils Herlitz (Sthlm 1955) 239-41 samt Per Stjernquisti Teori och praxis, Skrifter tillägnade Hjalmar Karlgren (Sthlm 1964) 310 f.

30a Rättsfallet kommenteras av Bertil Bengtsson i SvJT 1981 s. 521 f.

 

236 Lennart Pålssonägareförbehållet träffades. Enligt svensk rätt saknade förbehållet däremot sakrättslig verkan, då det avsåg gods som köparen hade rätt att sälja vidare. Konkursboet hävdade att svensk rätt skulle tillämpas, eftersom godset befann sig i Sverige såväl vid konkursutbrottet som när anspråket på separationsrätt framställdes.
    Egendomligt nog tycks det vara första gången som detta för internationell varuhandel typiska sakrättsproblem har ställts på sin spets i modern svenskrättspraxis (om man bortser från NJA 1972 s. 192, som avsåg en speciell situation). HD valde att ge företräde åt svensk rätt, tydligen i dess egenskap av lex rei sitae när det på ägareförbehållet grundade anspråket väcktes, och ogillade följaktligen käromålet. Så bör enligt HD lagvalsproblemet lösas "åtminstone när egendomen såsom i förevarande fall av säljaren avyttrats för export till Sverige". Bedömningen av andra, praktiskt sett mindre betydelsefulla, fall än den typiska export-import-situationen lämnas sålunda öppen.

 

    2.4 Marknadsrätt

 

På detta område blir det i allmänhet inte fråga om att välja mellan svensk och utländsk rätt. Marknadsdomstolens (MD:s) och övriga svenska konsumentskydds- och konkurrensbegränsningsmyndigheters behörighet är begränsad till tillämpning av hithörande svensk lagstiftning. Så tillvida reduceras problemet till att avse den egna lagstiftningens territoriella räckvidd.31
    Vad angår marknadsföringslagen (1975:1418) och avtalsvillkorslagen (1971:112), synes det avgörande härvid vara om de påtalade åtgärderna är inriktade på den svenska marknaden, medan det i princip saknar betydelse var åtgärderna har vidtagits och om näringsidkaren själv har någon anknytning till Sverige (prop. 1970:57 s. 92 f och prop. 1971:15 s. 89 f). Av allt att döma är det den linje som följs i MD:s praxis. Se sålunda MD 1978:24, 25 och 27 samt 1979:13. I alla dessa fall tillämpades marknadsföringslagen på olika former av marknadsföring inriktad på Sverige, oavsett att den för förfarandet ansvarige mot vilken talan riktades var ett utländskt rättssubjekt, d.v. s. en fysisk person med hemvist eller en juridisk person med säte i utlandet, och utan att frågan ens diskuterades. I tidigare praxis har avtalsvillkorslagen behandlats på samma sätt.32
    Mera komplicerad är motsvarande fråga beträffande konkurrensbegränsningslagen (1953:603) (KBL). Ett viktigt rättsfall till belysning härav är MD1977:16 (Bayer-Kerr-målet): Två utländska företag med säte i Västtyskland resp. Schweiz sålde dentalartiklar på den svenska marknaden. Båda företagen tillämpade ett selektivt säljsystem med anlitande av ett begränsat antal svenska återförsäljare och vägrade att leverera sina produkter till en utomstående återförsäljare här i landet. Med anledning härav väckte näringsfrihetsombudsmannen talan mot dem enligt 5 § KBL.
    Frågan var om MD var behörig att pröva ärendet, vilket berodde på om KBL var tillämplig på de utländska företagens åtgärder. Det grundläggande

 

31 Däremot kan lagvalsfrågor komma upp i den mån den sakliga behörigheten på området tillkommer de allmänna domstolarna.

32 Se MD 1973: 11. För en kritisk granskning av det avgörandet från internationellrättslig synpunkt se Pålsson i NTIR 49 (1980) 161 f. 

Internationell privat- och processrätt 237villkoret härför, nämligen att konkurrensbegränsningens påstått skadliga verkan framträder på den svenska marknaden (kravet på inlandsverkan), var utan tvivel uppfyllt. Det är emellertid inte tillräckligt. Ty även om lagtexten inte gör någon skillnad mellan svenska och utländska företag, är det redan av folkrättsliga skäl men också av praktiska lämplighetshänsyn uteslutet att tillämpa den svenska lagen på varje konkurrensbegränsning som genomförs av företag utomlands och som på något sätt har verkan i Sverige. I förarbetena till KBL ger departementschefen uttryck för en mycket restriktiv syn på möjligheterna för svenska myndigheter att ingripa mot utländska företag (prop. 1953:103 s. 216 f). Dessa uttalanden, som delvis är svårtolkade, torde på andra sidan få anses som väsentligt föråldrade och kom i vart fall inte att spela någon avgörande roll i ärendet. Enligt MD:s mening var en delvis annan bedömning nödvändig redan med hänsyn till den utveckling av kommunikationer och marknadsföringsmetoder som hade ägt rum sedan KBL:s tillkomst och som gjort det möjligt för i utlandet verksamma utländska företagatt i vissa fall uppträda på den svenska marknaden i samma omfattning och med samma styrka som de svenska.
    När det sedan gällde att positivt formulera villkoren för KBL:s tilllämplighet, stannade domstolens ledamöter i olika meningar. Majoriteten lade vikt vid de i konkurrensbegränsningen deltagande företagens anknytning till Sverige. Hur stark den anknytningen behöver vara kunde inte anges i någon allmän formel utan fick läggas fast genom MD:s fortlöpande rättsbildning. Utifrån majoritetens uppfattning är det nödvändigt att i varje särskilt fall granska företaget i en rad hänseenden, alltså att gå fram efter en individualiserande metod. Som exempel på faktorer av betydelse anges i beslutsskälen företagets andel av den svenska marknaden i branschen, dess egen representation i Sverige och dess storlek samt den tid företaget har varit verksamt på den svenska marknaden och dess avsikt att etablera sig varaktigt i Sverige.33
    Enligt minoriteten (tre ledamöter) borde det avgörande vara om konkurrensbegränsningen är direkt inriktad på den svenska marknaden och har påtagliga effekter där. Är den förutsättningen uppfylld, borde KBL anses tillämplig oavsett var de inblandade företagen har sitt säte. Denna uppfattning, som vilar på den s. k. effektprincipen och som onekligen bättre än majoritetens står i samklang med den internationella utvecklingen, har sedermera förordats i förslaget till ny svensk konkurrensbegränsningslag.34
    För avgörandet av det aktuella ärendet fick den angivna meningsskiljaktigheten ingen betydelse. Såväl majoriteten som minoriteten kom på olika vägar till slutsatsen att KBL var tillämplig och domstolen därmed behörig. I båda motiveringarna framhölls att de berörda företagens produkter saluhölls

 

33 Jfr Peter Westerlind i SvJT 1980 s. 413 f.

34 SOU 1978:9 s. 263, jfr s. 133—8. I samma riktning går i allmänhet sympatierna i den svenska doktrinen i ämnet. Bland nyare bidrag, vilka till stor del är ägnade åt och inspirerade av utvecklingen i de på området ledande rättssystemen i USA och EG, kan nämnas: Bernitz, Internationell marknadsrätt (Sthlm 1980) 119 f, 136-9, 142 f; Bernitz-Gorton-Grönfors, Sjöfart och konkurrensrätt (Gbg 1976) 75—101; Lidgard, Sverige—EEC och konkurrensen (Lund 1977) 71—4, 193—6; Nerep, De amerikanska antitrustlagarna och den exterritoriella tillämpningen på icke amerikanska företag (Sthlm1978). Den utländska litteraturen är överflödande riklig. Ett värdefullt arbete om de i Sverige rätt styvmoderligt behandlade folkrättsliga aspekterna av ämnet är Meessen, Völkerrechtliche Grundsätze des internationalen Kartellrechts (Baden-Baden 1975). 

238 Lennart Pålssonpå den svenska marknaden sedan en längre tid tillbaka och åtnjöt en hög marknadsandel. Utifrån minoritetens ståndpunkt tedde sig saken därefter enkel. Däremot tog majoriteten inom ramen för sin helhetsbedömning hänsyn också till andra faktorer, hänförliga till själva företagen. Bl. a. pekade majoriteten på att båda företagen, förutom sina återförsäljare, höll sig med egna representanter här, vilka hade till uppgift att fortlöpande bearbeta den svenska dentalmarknaden, samt att företagen sammanfattningsvis hade visat en medveten strävan till stadigvarande etablering på den svenska marknaden.
    I själva saken fann MD sedan, av skäl som här saknar intresse, att den påtalade konkurrensbegränsningen inte medförde skadlig verkan i KBL:s mening, varför näringsfrihetsombudsmannens talan lämnades utan bifall.

 

3 CIVILPROCESS- OCH EXEKUTIONSRÄTT35

 

3.1 Svensk domsrätt i förmögenhetsrättsliga mål

 

3.1.1 Förmögenhetsforum
Från den period översikten omfattar föreligger inga rättsfall av nämnvärt intresse som direkt angår tillämpningen av reglerna om förmögenhetsforum i10 kap. 3 § RB. Däremot har flera frågor av samma slag som kan uppkomma inom ramen för de bestämmelserna varit föremål för bedömning i utsökningsmål. Se de nedan i avsnitt 3.5.1 behandlade fallen NJA 1978 s. 560 och 728,vilka avser de invecklade fordringsförhållandena vid remburs och möjligheterna att ta rembursfordringar i anspråk för exekution, samt NJA 1980 s. 84, som rör belägenheten av andra rättigheter än fordringar. De regler och principer som kan läsas ut ur dessa rättsfall torde, mutatis mutandis, vara av betydelse också för tillämpningen av 10 kap. 3 § RB.

 

3.1.2 Tvister om utomlands belägen fast egendom
NJA 1979 s. 151: Genom ett i Spanien ingånget köpekontrakt hade en där bosatt svensk medborgare (Y) av en i Sverige bosatt svensk medborgare (X) förvärvat viss fast egendom i Spanien. Y väckte talan mot X vid dennes svenska hemvistforum och anförde bl. a.: X hade inte till fullo betalt köpeskillingen för egendomen till sin fångesman. Till följd därav hade X inte fått lagfart på egendomen, vilket i sin tur medförde att ej heller Y:s fång kunde lagfaras. Y yrkade därför föreläggande vid vite för X att fullgöra köpet så attY kunde erhålla lagfart. I andra hand yrkades skadestånd.
    X gjorde invändning om rättegångshinder. Han hävdade att tvisten var av sådant slag som avses i 10 kap. 10 § RB, varav skulle följa att den hörde under fastighetslandets exklusiva domsrätt. Invändningen ogillades i samtliga instanser. HD framhöll att målet inte gällde fastighetsköpets giltighet, hävande eller återgång eller eljest äganderätten till den fasta egendomen utan ett åläggande för X att fullgöra en på avtalet grundad förpliktelse eller att utge skadestånd. Ej heller hade det kommit fram sådana omständigheter att det av internationella hänsyn eller praktiska lämplighetsskäl borde anses föreligga hinder mot att svensk domstol prövade tvisten.

 

35 Processuella frågor som speciellt angår person-, familje- och arvsrättsliga ämnenbehandlas i avsnitt 1 ovan. 

Internationell privat- och processrätt 239    HD:s ståndpunkt synes välgrundad. Om Y:s talan hade gällt en i Sverigebelägen fastighet, skulle den knappast ha fallit in under regeln om exklusivt fastighetsforum i 10 kap. 10 § RB. Det skälet är dock inte avgörande (och åberopades inte heller av HD), ty de ändamålssynpunkter som är av betydelse för domsrättsfrågan faller bara delvis samman med dem som bär upp de interna forumreglerna för fastighetstvister.36 Med rätta lägger HD vikt vid internationella hänsyn och lämplighetsskäl. Härvid torde ett visst utrymme för konkret och skönsmässig bedömning inte kunna undvaras. Även om den metoden kan vara förenad med en viss osäkerhet, synes den vara att föredra framför ett avgörande av domsrättsfrågan grundat på en mer eller mindre mekanisk tillämpning av forumreglerna.

 

3.1.3 Prorogation och derogation
NJA 1980 s. 188 angår prorogation till svensk domstol: Mellan ett liechtensteinskt och ett schweiziskt bolag, på den ena, samt ett svenskt bolag, på den andra sidan, hade träffats ett avtal om tekniskt och kommersiellt samarbete. I avtalet ingick följande bestämmelse: "Alla tvister i anledning av detta avtal, vilka ej kan göras upp i godo genom förhandling, skall-avdömas av vederbörande domstol i Sverige efter svensk lag."
    Det svenska bolaget väckte vid Kristianstads TR talan mot de båda utländska bolagen med yrkande om skadestånd på grund av avtalet. Svarandena invände att TR:n inte var rätt forum i målet. Invändningen ogillades på anförda skäl av TR:n och HovR:n, varefter de utländska bolagen besvärade sig i HD.
    Klart var till en början att behörighet för svensk domstol i målet inte kunde  grundas på något annat förhållande än den återgivna avtalsbestämmelsen. Klagandenas besvärstalan, som den tolkades av HD, gick ut på att behörighet inte heller förelåg på den grunden, eftersom det i avtalet inte angavs vilken svensk domstol som i så fall skulle vara behörig. Det gjordes m.a.o. gällande att det för en giltig prorogation till svensk domstol skulle krävas att en bestämd domstol har utpekats som behörig.
    Ett sådant krav ställs i 10 kap. 16 § RB, vilket i och för sig är naturligt, då den bestämmelsen har karaktär av intern forumregel, men av samma skäl inte kom att fälla utslaget för den fråga som förelåg i målet. HD fann att det i en tvist med internationell anknytning inte kan anses vara en förutsättning för prorogationens giltighet att en viss domstol har direkt utpekats i avtalet. I princip är det följaktligen tillräckligt i sådana fall att avtala om behörighet för svensk domstol utan närmare precisering. Otvivelaktigt är det en välgrundad ståndpunkt.37
    I målet tillkom den komplikationen att forumklausulen hänvisade till "vederbörande domstol i Sverige". Den formuleringen tyder på att parterna hade förutsatt att det för tvisten i och för sig skulle finnas en behörig svensk domstol enligt RB:s allmänna forumregler. Klausulen — vars betydelse under den förutsättningen skulle ha varit begränsad till att utesluta konkurrerande behörighet för utländsk domstol och möjligen också att underlätta uppfyllandet av kraven för verkställighet av en svensk dom i Schweiz (jfr 1936 års

 

36 Se Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål (Sthlm 1961) 203-15.

37 Se Dennemark op. cit. 281—3.

 

240 Lennart Pålssonkonvention härom) — kunde därför möjligen tolkas så att den helt skulle sakna betydelse i den föreliggande situationen, där den nämnda förutsättningen inte var uppfylld. Med hänsyn till parternas otvetydiga önskemål vid avtalstillfället att en eventuell tvist inte skulle avgöras av utländsk domstol, fann HD sig emellertid kunna hålla för visst att parterna skulle ha avtalat ombehörighet för svensk domstol också för den händelse de hade förutsett att sådan behörighet inte skulle komma att föreligga på någon annan grund.
    Vilken eller vilka svenska domstolar skall då anses behöriga när prorogationsavtalet inte innehåller någon bestämmelse därom? Den frågan får besvaras genom tolkning och utfyllnad av avtalet. Härvid är, på sätt närmare utvecklades av HD, flera alternativ tänkbara. I det aktuella fallet konstaterade HD att samtliga dessa alternativ tedde sig betydligt rimligare än att forumklausulen i den föreliggande situationen skulle sakna all betydelse.
    Därmed var det klart att forumklausulen måste anses ha medfört behörighet för någon svensk domstol. Den återstående frågan om Kristianstads TR var rätt forum inom Sverige kunde, sedan den hade besvarats jakande av HovR:n, på grund av stadgandet i 54 kap. 7 § RB inte komma under HD:sbedömning.38
    Ett principiellt intressant rättsfall angående derogation av svensk domsrätt är AD 1976 nr 101: Mona M, som var svensk medborgare och bosatt i Sverige, hade genom ett här ingånget avtal anställts av ett schweiziskt bolag för att förvalta vissa bolaget tillhöriga våningshus i Sverige. Enligt en bestämmelse i avtalet skulle en angiven schweizisk domstol vara ensam behörig att avgöra tvister i anledning av avtalet. Sedan Mona hade sagts upp från sin anställning, väckte hon vid sitt svenska hemvistforum talan mot bolaget med yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen samt om skadestånd på den grunden att uppsägningen stred mot tvingande regler i lagen (1974:12) om anställningsskydd (LAS). Bolaget yrkade under hänvisning till prorogationsklausulen att käromålet skulle avvisas. Det yrkandet ogillades på anförda skäl av TR:n, varefter bolaget besvärade sig och målet kom under AD:sprövning.
    AD uttalade först sin anslutning till den i svensk rätt sedan länge vedertagna grundsatsen att ett prorogationsavtal av här aktuellt slag i allmänhet tillerkänns verkan och innebär rättegångshinder i Sverige. Vidare slog AD fast — med underkännande av TR:ns uppfattning — att forumregeln i 2 kap.2 § 3 st. lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister inte medför att ett prorogationsavtal i tvist om tillämpningen av LAS skulle vara ogiltigt enligt 3 § 1 st. LAS.
    Emellertid fann AD sedan att ett avsteg från huvudregeln av andra skäl var motiverat i fallet. Härvid åberopades för det första att tvisten, med hänsyn till arbetstagarens medborgarskap och bosättning samt arbetsplatsens belägenhet, hade stark anknytning till den svenska arbetsmarknaden, medan nämnvärd anknytning till Schweiz saknades. För det andra framhöll AD att tvisten rörde tillämpning av tvingande bestämmelser i LAS, som utgör en socialskyddslagstiftning avsedd att ge arbetstagaren trygghet i anställningen. Enligt AD:s mening blir arbetstagarens skyddsintresse inte tillräckligt tillgodosett enbart genom att de materiella reglerna i LAS tillämpas på tvisten, utan det krävs också att arbetstagaren har möjlighet att få tvisten prövad här i landet.

 

38 Det stadgandet är på andra sidan inte tillämpligt beträffande frågan om svensk domstol överhuvud är behörig. Se NJA 1969 s. 179. 

Internationell privat- och processrätt 241    På grund härav kom AD till samma slut som TR:n.
    Rättsfallet innebär inte att prorogation till en utländsk domstol skulle frånkännas derogativ verkan här i landet i varje tvist som rör tillämpningen av LAS, än mindre i arbetstvister i allmänhet. AD:s utgångspunkt synes vara att prorogationsfrihet i princip råder också på det området. Hur långt den friheten sedan inskränks genom AD:s avgörande är i flera hänseenden en smula oklart. Det gäller bl. a. frågan vilket mått av anknytning till Sverige som krävs för att den av AD antagna inskränkningen skall bli aktuell. Är alla de anknytningsmoment (inklusive arbetstagarens svenska medborgarskap) som förelåg i rättsfallet och som räknades upp av AD att anse som nödvändiga förutsättningar för utgången i målet? Om avgörandets räckvidd i enskildheter kan ge anledning till en del tvivel, är däremot dess allmänna "filosofi" klar nog. Den ligger väl i linje med den i nutida rättsutveckling vanliga tankegången — vilken främst har vunnit insteg inom konsumenträtten men som delvis också berör arbetsrätten — att det behövs särskilda domsrättsregler som tryggar den presumtivt svagare partens rätt att processa "på hemmaplan" och att dessa regler inte skall kunna sättas ur spel genom ett företvistens uppkomst träffat prorogationsavtal.39
    Till ämnet derogation knyter sig också det sjörättsliga fallet NJA 1977s. 796, där HD fann en i ett konossement intagen jurisdiktionsklausul, vilken anvisade forum i utlandet, sakna betydelse för den i målet aktuella tvisten. Anledningen härtill var att konossementet hade utfärdats av en annan part (huvudtransportören) än den mot vilken talan riktades (undertransportören) och inte gällde mellan denne och käranden samt att talan i målet — som avsåg ersättning för förlorad last — inte grundades på konossementet utan på befälhavarens legala vårdansvar. HD:s avgörande beror sålunda inte på att jurisdiktionsklausulen i och för sig skulle ha ansetts ogiltig utan på att den helt enkelt inte var tillämplig i målet. Till samma slut hade Svea HovR kommit, men med en motivering som från principiell synpunkt är mer givande än HD:s och som går ut på att jurisdiktionsklausulen inte var tillräckligt klart utformad för att kunna åberopas mot käranden. Principiellt intressanta utläggningar, bl. a. beträffande frågan om tillämplig lag vid prövningen av en sådan klausuls giltighet, återfinns också i föredragande RevSekr:ns betänkande. Härom får jag hänvisa till referatet.

 

3.2 Kostnadsfrågor i fall med utlandsanknytning

 

3.2.1 Cautio judicatum solvi
NJA 1977 s. 349: Bestämmelserna i 1 § i den numera upphävda lagen (1886:84 s. 14) angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada ansågs innebära att säkerheten skulle avse inte bara rättegångskostnaderna i första instans utan, i händelse av fullföljd, också kostnaderna i högre rätt. Då yrkande om sådan säkerhet måste framställas inom den i 34 kap. 2 § RB föreskrivna fristen (se 28 § RB:s promulgationslag), kunde ett av svaranden först i HovR:n — dit käranden hade fullföljt talan mot underrättens dom —

 

39 Mest konsekvent synes denna tankegång ha genomförts i de domsrättsregler för konsumentavtal som återfinns i EG:s domskonvention i dess år 1978 ändrade lydelse. Se Pålsson i SvJT 1980 s. 510 f. 16-23-163 Sv Juristtidning

 

242 Lennart Pålssonväckt yrkande om ytterligare säkerhet för överrättskostnaderna inte bli föremål för prövning.40 Rättsläget på denna punkt har inte ändrats genom tillkomsten av lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader, vilken har trätt i stället för 1886 årslag. Se 1 och 4 §§ i den nya lagen, jfr prop. 1979/80: 78 s. 10.
    Av rättsfallet framgår vidare att talan mot ett beslut varigenom svarandens yrkande om säkerhet helt eller delvis har lämnats utan bifall skall föras efter anmälan av missnöje i den ordning som stadgas i 49 kap. 3 § RB.41

 

3.2.2 Allmän rättshjälp
I NJA 1980 s. 346 hade hustrun beviljats rättshjälp "i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad". Både hon och hennes man var svenska medborgare men bosatta i Frankrike. Genom ett franskt ombud väckte hustrun talan om äktenskapsskillnad vid en fransk domstol, men den talan återkallades efter det att makarna hade träffat uppgörelse om vårdnaden om sina barn, underhåll m. m. I stället gav makarna in en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad till Stockholms TR. Det för hustrun förordnade biträdet yrkade där ersättning med belopp som till en del avsåg kostnader i anledning av den i Frankrike inledda rättegången.
    Då hustrun inte var bosatt i Sverige, kunde rättshjälpen inte lagligen avse "angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket", se 8§ 1 st. 1 rättshjälpslagen (1972:429). Den franska rättegången, sedd för sig, omfattades därför inte av rättshjälpen. Emellertid gjordes det gällande att saken borde bedömas annorlunda av det skälet att det franska förfarandet och den i anslutning därtill gjorda utredningen hade varit av avgörande betydelse för att makarna skulle kunna enas om att begära äktenskapsskillnad i Sverige och om övriga frågor i samband därmed. Den argumenteringen hade ingen framgång i underinstanserna. HD valde en mellanståndpunkt: ersättning skulle utgå för de i Frankrike vidtagna åtgärderna i den mån de hade varit påkallade för tillvaratagande av hustruns rätt i det svenska förfarandet eller kunde hänföras till utredning som hade varit nödvändig för detta (jfr 9 § 2 st.1 och 2 rättshjälpslagen), men inte för sådant arbete eller sådana kostnader som hade varit av betydelse enbart för den franska rättegången. I brist på närmare utredning om hur stor del av arbetet och kostnaderna som belöpte sig på det ena och det andra, fick en fördelning ske efter skälighet. Härvid ansågs ersättningsgilla kostnader för det i Frankrike anlitade ombudet böra inbegripas i det svenska biträdets ersättning för arbete.
    En sammanställning av domstolsverkets praxis vid tillämpningen av rättshjälpslagen finns i den av verket utgivna publikationen Allmän rättshjälp (Sthlm 1980). Häri ingår ett avsevärt antal fall som på ett eller annat sätt har utländsk anknytning. Se sålunda referaten nr 16, 18, 19 och 282—318, samtliga angående rättshjälp i en angelägenhet som skall behandlas utomlands (8 § 1st. 1 rättshjälpslagen), samt nr 319—321 beträffande rättshjälp åt en sökande som är bosatt utomlands och inte är svensk medborgare (8 § 1 st. 2 sammalag). Andra frågor av visst internationellrättsligt intresse behandlas bl.a. i referaten nr 41, 45—48, 87, 230 och 427. Ett mindre urval av sådana fall redovisas också i TSA 1976 s. 182f, 1977 s. 239 och 1979 s. 24f.

 

40 Jfr SvJT 1968 rfs. 51.

41 Ang. talan mot ett beslut innefattande bifall till ett sådant yrkande se 49 kap. 8 § 3 st.RB samt NJA 1953 s. 179. 

Internationell privat- och processrätt 2433.3 Erkännande och verkställighet av utländska domar

 

NJA 1980 s. 29: På ansökan av en finsk advokatbyrå meddelade vederbörande kronofogdemyndighet, med stöd av 10 § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (NEVL), ett beslut om verkställighet av en finsk tredskodom, genom vilken ett svenskt aktiebolag hade förpliktats att till byrån betala vissa belopp i advokatarvode m. m. Bolaget anförde besvär, varvid fråga först uppkom huruvida ett sådant beslut kan överklagas särskilt. Något förbud häremot finns inte i NEVL. Enligt den äldre lagen i ämnet (1932:540) ankom motsvarande prövning på överexekutor, mot vars beslut klagan kunde föras enligt 211 § UL. Med hänsyn till vad som hade förekommit under förarbetena till NEVL fann HD sig kunna anta att det inte var avsikten att i den delen göra någon ändring jämfört med tidigare. Den ställda frågan besvarades därför jakande.
    I själva saken gjorde bolaget gällande att det förelåg hinder mot verkställighet av den finska domen enligt 8 § 1 st. 5 och 6 NEVL. Till stöd härför åberopades att domen hade tillkommit i strid med ett mellan parterna träffat prorogationsavtal, enligt vilket eventuella tvister skulle avgöras av svensk domstol. Den invändningen har emellertid inte att göra med domstolens behörighet "med hänsyn till sakens beskaffenhet" och befanns därför sakna betydelse för tillämpningen av 8 § 1 st. 5 NEVL (jfr prop. 1976/77: 128 s. 62 f).Vidare ansågs påståendet om prorogation inte vara styrkt i målet och kunde därför inte heller beaktas inom ramen för den ordre public-klausul som finns i8§ 1 st. 6 NEVL.
    I sistnämnda hänseende åberopade bolaget också vissa andra omständigheter, bl. a. att den finska domstolen hade hållit förhandling och meddelat tredskodom, trots att bolagets ägare och ställföreträdare, som var kallad till förhandlingen, hade anmält att han på grund av sjukdom var förhindrad att inställa sig och således hade laga förfall. Inte heller det förhållandet befanns emellertid av HD vara sådant att verkställandet av domen skulle strida mot ordre public. Konklusionen blev att något hinder inte förelåg mot den sökta verkställigheten.
    Beträffande frågor om litispendens på grund av en tidigare inledd utländsk rättegång se de familjerättsliga fallen NJA 1978 s. 610 och 1980 s. 781 ovan iavsnitt 1.7.2 resp. 1.2.3.

 

3.4 Skiljeförfarande

 

    3.4.1 Giltigheten av skiljeklausuler
SvJT 1979 rf s. 1: Det svenska företaget A hade hos det sovjetryska exportföretaget C beställt en leverans timmer. En del av partiet såldes av A vidare till ett annat svenskt företag, B, som skulle erhålla leverans direkt från C till av Bönskad svensk östersjöhamn. Beträffande avtalet mellan A och B förelåg en av A utfärdad orderbekräftelse, som innehöll vissa villkor för avtalet och som ifråga om "övriga konditioner" hänvisade till en bifogad kopia av A:s kontrakt med C. I det kontraktet, som var avfattat på engelska, fanns det en bestämmelse att alla tvister i förbindelse med kontraktet skulle hänskjutas till en angiven skiljedomstol i Moskva. Orderbekräftelsen och kontraktskopian till

 

244 Lennart Pålssonställdes B, som under bekräftelsen tecknade förklaring att beställningen gjordes "enligt ovanstående".
    B väckte talan mot A vid Stockholms TR och yrkade skadestånd m.m. pågrund av fel och brist i det levererade timret. A åberopade skiljeklausulen, vilken genom hänvisningen i orderbekräftelsen skulle ha blivit inkorporerad i avtalet med B, och yrkade avvisning av käromålet. Invändningen ogillades såväl av TR:n som av Svea HovR, där en ledamot dock var skiljaktig. HovR:ns majoritet beaktade att skiljeklausulen inte hade varit på tal i förhandlingarna mellan A och B samt menade att det inte klart och otvetydigt framgick att den klausulen omfattades av hänvisningen i orderbekräftelsen. Med hänsyn till affärsförhållandets nära anknytning till Sverige kunde klausulen ej heller anses som en naturlig del av avtalsvillkoren. Mot bakgrund härav befanns omständigheterna inte vara sådana att B hade bort inse att hänvisningen hade den av A påstådda innebörden. B:s underlåtenhet att invända mot skiljeklausulen hade därför inte medfört att klausulen kommit att gälla mellan parterna.
    Frågor om skiljeavtals giltiga tillkomst är ett välkänt tema i svensk doktrin och praxis och dryftas företrädesvis inom civil- och processrätten.42 I det aktuella fallet fick problemet sin särskilda färg av att skiljeklausulen, förutom att den skulle ha kommit till stånd genom en blank hänvisning till ett annat kontrakt i vilket B inte var part, hade ett till synes exceptionellt innehåll: svenska domstolar skulle frånkännas rätten att pröva en tvist mellan två svenska företag i ett mellanhavande som, sett isolerat, framstod som "rent svenskt".43 Det är lätt att förstå att domstolarna hesiterade inför den tanken. Utgången kan emellertid ingalunda betecknas som självklar, när hänsyn tas till sambandet mellan de olika transaktionerna.44 I den skiljaktiga meningen i HovR:n framhölls sålunda att A — som på motsvarande sätt hade sålt återstående delar av leveransen från C vidare till andra svenska köpare —hade ett stort intresse av att reklamationer från hans kunder kom att handläggas i samma ordning som de följdreklamationer A kunde komma att rikta mot C och därmed av att skiljeklausulen blev gällande mot kunderna. Vidare hade A enligt dissidentens mening intagit en klart iakttagbar ställning av mellanman, varför det inte hade bort framstå som främmande eller onaturligt för Batt skiljeklausulen var avsedd att gälla även i förhållandet mellan A och B.
    Spörsmålet om tillämplig lag diskuterades inte, men det är uppenbart att den i målet aktuella frågan bedömdes på grundval av svensk rätt. Häremot är i och för sig ingenting att invända. Det kan dock ha sina svårigheter att förena en sådan rättstillämpning med stadgandet i 2 § lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK) att avtal om skiljeförfarande i en viss främmande stat lyder under den statens lag. Skall denna regel anses begränsad till sådana frågor om avtalets giltighet och verkan som kan uppkomma

 

42 En översikt av rättspraxis till hithörande frågor ges av Mangård i Svensk och internationell skiljedom 1981 s. 19-27.

43 Så chockerande som särskilt TR:n synes ha menat är detta dock inte. Jfr NJA 1924 s.620, där två svenska kolimportörer, vilka för ett avtal om leverans av kol från den enetill den andre fob brittisk hamn hade använt ett tryckt kontraktsformulär, ansågs bundna av en i formuläret ingående bestämmelse om tvisteavgörande genom skiljedom i Storbritannien. Motsatt utgång blev det av särskilda skäl (helt andra än de som åberopades i det aktuella målet) i det annars likartade fallet SvJT 1938 rfs. 47.

44 Att bedömningen av ett "svenskrättsligt" kontrakt kan påverkas av sambandet med utlandsanknutna kontrakt belyses i ett annat hänseende av rättsfallet NJA 1956 s. 343. 

Internationell privat- och processrätt 245sedan det väl med stöd av lex fori har befunnits att ett skiljeavtal överhuvud har kommit till stånd? I så fall är man inne på en distinktion som förefaller både svårmotiverad och vansklig att genomföra. Här är dock inte platsen att gå närmare in på dessa problem.

 

3.4.2 Erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar
NJA 1979 s. 527 är ett led i en serie avgöranden i den mångförgrenade och vittbekanta tvisten mellan Götaverken Arendal AB (varvet) och det libyska bolaget GNMTC. Ursprunget till den tvisten var vissa kontrakt genom vilka varvet hade åtagit sig att bygga tre oljetankskepp åt en libysk beställare, i vars ställe GNMTC sedermera trädde. Sedan beställaren erlagt 3/4 av köpeskillingen i förskott och varvet erbjudit fartygen för leverans, blev fartygen av olika skäl avvisade av beställaren. Den till följd härav uppkomna tvisten avgjordes genom ett skiljeförfarande i Frankrike enligt Internationella Handelskammarens regler. Skiljedomen innebar bl. a. att GNMTC förpliktades ta emot fartygen och betala resterande del av köpeskillingen med ett visst prisavdrag. Varvet sökte nu verkställighet av skiljedomen i Sverige.
    GNMTC bestred bifall till ansökningen på en rad grunder. Huvudintresset knyter sig till den invändningen att GNMTC hade klandrat skiljedomen i olika förfaranden inför franska domstolar.45 Enligt fransk lag medförde det att verkställigheten suspenderades i avvaktan på domstolsprövningen av skiljedomens giltighet.46 GNMTC hävdade, under hänvisning till 7 § 1 st. 5 LUSK, att skiljedomen på grund härav inte skulle gälla i Sverige. I andrahand yrkades uppskov med avgörandet enligt 9 § 2 st. LUSK.
    De åberopade bestämmelserna går i sin aktuella lydelse tillbaka på 1958 års New Yorkkonvention. I art. V 1 e) i den konventionen anges två fall i vilka erkännande och verkställighet av en utländsk skiljedom får vägras. Det första av dem är om det visas att skiljedomen "ännu icke blivit bindande för parterna" i ursprungslandet. I den motsvarande svenska lagtexten i 7 § 1 st. 5 LUSK talas det i stället för "bindande" om "verkställbar eller eljest bindande", men någon saklig skillnad gentemot konventionstexten är inte åsyftad (se prop. 1971:131 s. 13, 34 f, 69 f 71).
    Tolkningen av uttrycket "bindande" kan ge upphov till svårigheter. Klart är emellertid, såsom framhölls av HD, att valet av det uttrycket (i stället för"slutgiltig" e.d.) har syftat till att ge lättnader åt den som åberopar skiljedomen, bl. a. genom att undvika det tidigare vanliga kravet på s. k. dubbeltexekvatur. Det är sålunda ställt utom tvivel att en skiljedom kan vara bindande i här avsedd mening, fastän det ännu finns möjlighet att föra klandertalan mot den. Annorlunda förhåller det sig i de mera sällsynta fall där skiljedo-

 

45 Enligt dåvarande fransk lag fanns det två vägar, som båda hade anlitats av GNMTC, att angripa en skiljedom med ogiltighetstalan, nämligen "appel-nullité" och"opposition à l'ordonnance d'exequatur". Se Robert, Arbitrage civil et commercial (4eéd. Paris 1967) 292—9, 303—23. En ny fransk skiljemannalag har sedermera kommit till stånd. Se Décret n° 80—354 du 14 mai 1980 relatif à l'arbitrage, publicerat i La Semaine Juridique 1980. III. 49887. Därigenom har det särskilda oppositionsförfarandet avskaffats och de båda tidigare klandervägarna slagits ihop till en enda "recours en annulation", se art. 44 och 48 i den nya lagen. Jfr Jan Paulsson i Svensk och internationellskiljedom 1981 s. 43-6.

46 Se Robert op. cit. 317. Samma regel kommer numera till uttryck i art. 46 i 1980 års skiljemannalag. 

246 Lennart Pålssonmen kan överklagas och omprövas i sak i en andra instans.47 Så låg det inte till i det aktuella målet, där parterna uttryckligen hade förbundit sig att betrakta skiljedomen som ett slutligt avgörande. Mot bakgrund härav fann HD att skiljedomen redan i och med att den meddelades måste anses ha, i den mening som avses i 7 § 1 st. 5 LUSK, blivit verkställbar och bindande för parterna i Frankrike.
    Det andra fallet där en utländsk skiljedom enligt samma lagrum är ogiltig i Sverige är om det visas att skiljedomen har "undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet" i ursprungslandet. Det är sålunda inte tillräckligt att klandertalan har väckts, om den ännu inte har lett till ett sådant beslut. Emellertid hävdade GNMTC att saken borde bedömas annorlunda i förevarande fall, eftersom den väckta klandertalan enligt fransk lag automatiskt medförde hinder mot verkställighet av skiljedomen. Det förhållandet borde anses innebära ett sådant uppskov med verkställigheten som avses i 7 § 1 st. 5 LUSK, då det varken var nödvändigt eller möjligt att erhålla något särskilt beslut härom i Frankrike. Argumentationen kan förefalla bestickande. Den vann emellertid inte gehör i HD, som valde att strikt hålla sig till bestämmelsens ordalydelse. Med stöd därav menade HD att stadgandet baratar sikte på fall där en utländsk myndighet efter särskild prövning beslutar undanröja eller uppskjuta verkställigheten av en redan bindande och verkställbar skiljedom.48 Då något sådant beslut inte hade meddelats och då det inte heller befanns föreligga något annat hinder enligt 7 § LUSK, skulle skiljedomen gälla i Sverige enligt 6§ samma lag.
    Återstod så GNMTC:s andrahandsyrkande om uppskov. Också det yrkandet grundades på att skiljedomen var föremål för klandertalan i Frankrike (därutöver åberopades att ett nytt skiljeförfarande hade inletts i Frankrike). Enligt 9 § 2 st. LUSK, som motsvarar art. VI i New Yorkkonventionen, kan uppskov beviljas av sådana skäl, men avgörandet beror på en lämplighetsbedömning från domstolens sida. HD vägrade här att bifalla yrkandet (en ledamot var skiljaktig i den delen). Intressant är att HD till stöd för sin ståndpunkt åberopade "de allmänna strävandena bakom New Yorkkonventionen och den därpå grundade 1971 års lagstiftning att underlätta verkställighet av utländska skiljedomar". Slutet blev således att ansökningen om verkställighet bifölls.
    Tydligt är att HD i detta fall utnyttjade det spelrum lagen ger till att anlägga utpräglat "skiljedomsvänliga" bedömningar och att avgörandet ger uttryck för en liberal policy i frågor om verkställighet av utländska skiljedo-

 

47 I fransk lag är huvudregeln formellt att en skiljedom kan överklagas till domstol även på materiella grunder ("appel-réformation"). Parterna kan dock avtala bort den rätten, vilket i praktiken regelmässigt sker. Ett sådant avtal berör på andra sidan inte rätten att angripa skiljedomen med en talan som syftar till att få skiljedomen förklarad ogiltig av skäl som hänför sig till fundamentala brister i förfarandet etc. Se närmare Robert op. cit. 94—9, 291 f. I sak samma principer gäller enligt 1980 års skiljemannalag,se art. 42 och 44 i den lagen.

48 Denna ståndpunkt stämmer också överens med New Yorkkonventionens ordalydelse, vilken förmodligen med avsikt är begränsad till sådana fall. Se Schlosser, Das Recht der internationalen privaten Schiedsgerichtsbarkeit I (Tübingen 1975) 626 f,634.  Annorlunda dock Robert op. cit. 539, som tycks mena att den suspensiva verkan av ett i Frankrike inlett oppositionsförfarande utgör hinder för skiljedomens giltighet iandra konventionsstater. 

Internationell privat- och processrätt 247mar.49 HD:s ståndpunkt harmonierar väl med New Yorkkonventionens anda samt med skiljeförfarandets på det hela taget starka ställning i svensk rätt men skiljer sig markant från den restriktiva inställning som i huvudsakpräglar HD:s praxis när det gäller erkännande av vanliga utländska domar.
    Det kan tilläggas att GNMTC:s klandertalan sedermera avvisades av Courd'appel i Paris genom ett beslut som har väckt stor uppmärksamhet.50 Beslutet grundades nämligen på att skiljeförfarandet inte var underkastat fransk lag och att skiljedomen — ehuru meddelad i Frankrike — inte kunde anses som fransk och därför inte heller angripas med rättsmedel förbehållnaför sådana skiljedomar. Det var enligt domstolens synsätt fråga om ett internationellt eller snarare "icke-nationellt" skiljeförfarande utan anknytning till någon bestämd stats rättsordning. Kategorin "icke-nationella" skiljedomar är på väg att vinna burskap i praxis, men det är fortfarande i åtskilliga avseenden osäkert hur sådana skiljedomar skall behandlas. En bland många frågor som kan ställas är om och i så fall hur bedömningen av verkställighetsmålet i Sverige skulle ha påverkats, om det redan i det målet hade stått klart att skiljedomen inte — såsom de svenska domstolarna uppenbarligen utgick från— var underkastad fransk jurisdiktion.
    För andra fall där en ansökan om verkställighet av en utländsk skiljedom har bifallits se NJA 1978 C234 och NJA 1979 C224. Dessa fall avsåg en engelsk resp. en norsk skiljedom.

 

3.5 Utsökningsmål

 

3.5.1 Svenska myndigheters behörighet51
Bortsett från några specialfall innehåller svensk rätt inga skrivna regler om den internationella behörigheten i utsökningsmål. De bestämmelser som finns bl. a. i 56 § UL tar sikte på den lokala behörighetsfördelningen mellan olika svenska myndigheter och är inte avsedda att lösa några internationellrättsliga frågor.52 Sådana frågor kan vålla problem särskilt när utsökningsobjektet utgörs av en fordran eller annan rättighet, vilken saknar en naturlig lokalisering. Såvitt angår enkla fordringar i pengar, har rättspraxis sedan länge intagit ståndpunkten att utmätning kan ske där den betalningsskyldige (sekundogäldenären) har sitt hemvist inom Sverige, om utmätningsgäldenären saknar hemvist i landet (NJA 1905 s. 527 och 1938 s. 322, jfr SOU 1961:53 s.48, 69). Förmodligen har det ansetts att fordringen i sådana fall är "befintlig" hos sekundogäldenären, men samma resultat kan givetvis nås utan någon lokaliseringsfiktion, såsom visas av den interna forumregeln i 56 § 2 mom. 3 p.UL.
    Den här berörda rättspraxis, som bör ses i samband med reglerna om förmögenhetsforum i 10 kap. 3 § RB, har bekräftats och förts vidare i NJA 1980 s. 84. Det fallet är en fortsättning på det i avsnitt 3.4.2 behandlade Götaverksmålet: Sedan den i NJA 1979 s. 527 avsedda skiljedomen hade

 

49 Jfr Bo Nilsson i Svensk och internationell skiljedom 1981 s. 38.

50 Beslut 21.2.1980, publicerat med kommentarer bl. a. i Journal du droit international 1980 s. 660, i Recueil Dalloz Sirey 1980 s. 568 och i Revue critique de droit internationalprivé 1980 s. 763. Beslutet kommenteras också av Nilsson (ovan not 49) 39 och Paulsson (ovan not 45) 40-3.

51 Om behörighet i mål om överflyttning av barn enligt 21 kap. FB se avsnitt 1.6 ovan.

52 Se prop. 1963: 52 s. 73. Ang. motsvarande regler i 4 kap. 8 § till utsökningsbalken se prop. 1980/81:8 s. 373-6, 1095 f, 1129 f, 1206. 

248 Lennart Pålssonförklarats verkställbar genom Svea HovR:s sedermera av HD fastställda beslut, sökte och erhöll varvet hos kronofogdemyndigheten i Göteborg utmätning för sin fordran. Utmätningen avsåg GNMTC:s rätt enligt de tre skeppsbyggnadskontrakten, sådant kontraktsförhållandet hade reglerats genom skiljedomen, d.v. s. utmätningsgäldenärens rättigheter gentemot sökanden själv, i första hand rätten att mot betalning av resterande köpeskilling och fullgörande av övriga köparförpliktelser få ut de tre skeppen.
    GNMTC klagade och yrkade att utmätningen skulle upphävas då kronofogdemyndigheten inte hade varit behörig att företa den. Härvid åberopades bl. a. att GNMTC, som ju var ett libyskt bolag, inte hade hemvist i Göteborg samt att de fartyg till vilka den utmätta rättigheten anknöt inte heller fanns där (de var vid tillfället upplagda i Norge).
    Besvären lämnades i samtliga instanser utan bifall.53 HovR :n, vars ståndpunkt i behörighetsdelen godtogs av HD, utgick från bestämmelserna i 56 §UL att utmätning får sökas där gäldenären har sitt hemvist eller där egendomen finns. Frågan blev därmed var den utmätta rättigheten i utsökningsrättsligt hänseende skulle anses belägen. Svaret blev att en sådan rättighet, när såsom i förevarande fall den berättigade (utmätningsgäldenären) saknar hemvist i landet, bör anses lokaliserad till den förpliktades (sekundogäldenärens) hemort. Då varvet här var den förpliktade och hade hemort i Göteborg, hade kronofogdemyndigheten varit behörig.
    Det kan noteras att den internationella behörigheten inte diskuterades som något självständigt problem. Den frågan ansågs tydligen avgjord — trots de uttalanden i annan riktning som finns i förarbetena till 56 § UL — i och med att den lokala behörigheten stod fast. I sak innebär avgörandet att den i tidigare rättspraxis utbildade regeln för utmätning av enkla fordringar har sträckts ut till rättigheter av annat slag. Jämför numera 4 kap. 8 § 2 st.utsökningsbalken, där den hittills varande forumregeln i 56 § 2 mom. 3 p. UL om utmätning av fordran hos sekundogäldenären har vidgats till att också omfatta "annan rättighet". Med utgångspunkt i den bestämmelsen torde samma resultat som i rättsfallet i fortsättningen kunna nås utan att om vägenöver rättighetens lokalisering behöver anlitas.
    I rättsfallet gavs också ett jakande svar på frågan om en rättighet av förevarande slag överhuvud kan göras till föremål för utmätning. Det problemet går jag inte vidare in på, då det inte erbjuder något speciellt internationellrättsligt intresse. Av samma skäl går jag förbi den tvist som sedermerauppstod på det stadium då den utmätta rättigheten skulle säljas (se NJA 1980C 265).
    En förutsättning för den här berörda behörighetsgrundens tillämplighet är att den person vars hemvist i Sverige åberopas till stöd för behörigheten är "rätt sekundogäldenär", d.v. s. att fordringen eller rättigheten kan göras gällande mot honom. Vidare krävs det att rättigheten tillhör utmätningsgäldenären. Slutligen måste rättigheten också vara utmätningsbar. Hithörande frågor, vilka delvis tidigare är bekanta från tillämpningen av reglerna om förmögenhetsforum i 10 kap. 3 § RB, har aktualiserats i två rättsfall angående exekution i fordringar på grund av eller i samband med remburs.

 

53 En sedermera av GNMTC gjord ansökan om resning i målet avslogs av HD i NJA 1980 C 266. 

Internationell privat- och processrätt 249    Det första är NJA 1978 s. 560. Där hade ett panamanskt bolag, Lakeview, sålt ett parti olja till en svensk köpare mot betalning genom remburs. På uppdrag av köparen hade en svensk bank (Ö-banken) öppnat en oåterkallelig och internationellt överlåtbar remburs till förmån för Lakeview. Rembursen hade bekräftats av en bank i England (Chicagobanken). För rembursen gällde Internationella Handelskammarens enhetliga regler (UCP) i deras lydelse avår 1962.54
    På ansökan av det liberianska rederiet Cadmus belades hälften av Lakeviews fordringar dels mot köparen på grund av köpeavtalet, dels mot Ö-banken på grund av rembursen med kvarstad till säkerhet för en fraktfordran som Cadmus hade mot Lakeview. Sedan en svensk domstol härefter på talan av Cadmus genom tredskodom hade förpliktat Lakeview att betala sistnämnda fordran, erhöll Cadmus på grund av domen utmätning i den kvarstadsbelagda egendomen. Efter besvär av Ö-banken och köparen undanröjdes kvarstaden och utmätningarna av Göta HovR. Cadmus fullföljde talan tillHD i utmätningsdelen.
    Den centrala frågan i målet var om det fanns någon fordran som kunde göras gällande mot köparen eller O-banken. HD fann till en början att Lakeview inte hade kunnat vända sig mot köparen med krav på betalning av köpeskillingen utan att först ha försökt utnyttja rembursen. Ty ett köpeavtal med villkor om oåterkallelig remburs får, om annat inte uttryckligen har avtalats, anses innebära att säljaren inte kan rikta något sådant krav mot köparen, om han inte utan eget förvållande har misslyckats med att få betalt genom rembursen. Vidare fann HD att inte heller Ö-bankens betalningsansvar hade kunnat utkrävas annat än i andra hand. Ty när en oåterkallelig remburs har öppnats av en bank och bekräftats av en annan bank, får beneficienten anses skyldig att i första hand kräva betalning av den bekräftande banken, i vart fall om det såsom i förevarande mål framgår av rembursvillkoren att rembursen är betalbar endast hos den banken.55
    Härutöver gjordes det från Ö-bankens och köparens sida gällande att Lakeview hade överlåtit större delen av rembursen till det belgiska bolaget Nafta, varifrån Lakeview hade köpt den olja som sedan såldes vidare till den svenske köparen, samt att Chicagobanken redan hade betalat ut ett belopp motsvarande den överlåtna delen av rembursen till Nafta. I målet uppkom frågor dels om en regelrätt överlåtelse av rembursen hade ägt rum (eller, såsom hävdades av Cadmus, om rembursen bara hade pantsatts till säkerhet för en ny och självständig remburs till förmån för Nafta), dels om överlåtelsen i så fall var giltig mot Lakeviews borgenärer.56 Av skäl som här måste förbigås kom HD till ett jakande svar på dessa frågor. Härav följde att Lakeview inte längre hade någon fordran mot Chicagobanken och därmed ej heller var "rätt borgenär" gentemot Ö-banken eller köparen, såvitt avsåg ifrågavarande belopp. Såtillvida förelåg det redan på den grunden hinder mot de sökta utmätningarna.
    Vad angår den del av rembursbeloppet som inte omfattades av överlåtelsen till Nafta, hade Lakeview enligt det tidigare anförda haft att i första hand vända sig mot Chicagobanken innan något anspråk kunnat riktas mot Ö-

 

54 Dessa regler har sedermera ersatts av 1974 års regler i ämnet. Se Gorton, Rembursrätt (Sthlm 1980) 34 f.

55 Jfr i här berörda del av målet Gorton op. cit. 145—54.

56 Jfr om hithörande frågor art. 46 i UCP samt Gorton op. cit. 155—74.

 

250 Lennart Pålssonbanken och, i sista hand, köparen. Då det inte var visat att Chicagobanken hade undandragit sig att fullgöra sin betalningsskyldighet i den delen, saknades det anledning räkna med att Ö-banken eller köparen skulle kunna åläggas att utge beloppet till Lakeview. Fordringarna representerade m. a. o. inte någon Lakeview tillhörig egendom här i landet och kunde följaktligen inte utmätas för Lakeviews skulder. På grund härav fastställde HD HovR:ns slut.
    Det andra hithörande rättsfallet är NJA 1978 s. 728: Ett rumänskt företag, Universal, hade sålt traktorer till en svensk köpare. Betalning skulle ske genom remburser, vilka öppnades av en svensk bank (S-banken) till förmån för Universal. Remburserna var underkastade 1974 års UCP.57 De var oåterkalleliga samt betalbara hos en rumänsk bank, vilken hade i uppdrag att utan egen bekräftelse avisera dem till Universal. Betalningen skulle till viss del erläggas vid uppvisandet av föreskrivna dokument och i övrigt vid senare, i remburserna angivna tidpunkter. Det rörde sig således om den mindre typiska form av remburser där säljaren medger köparen kredit efter det attdokumenten har överlämnats (deferred payment credit).58
    Köparen yrkade nu i handräckningsmål förbud för S-banken att fullfölja sitt betalningsåtagande i fråga om de ännu inte förfallna beloppen. Grunden för yrkandet var att köparen hade anspråk på ersättning av Universal, bl. a. i anledning av fel i de levererade traktorerna, och avsåg att göra sina krav gällande i ett skiljeförfarande i avtalad ordning.
    UCP innehåller inga direkt tillämpliga regler om sådana framskjutna betalningar som var aktuella i målet. Genom tolkning av remburshandlingarna kom HD emellertid fram till att dessa fordringar i för målet relevanta hänseenden skulle ha samma ställning som de fordringar vilka förföll till betalning vid presentation av dokumenten.
    Då den rumänska banken inte hade bekräftat remburserna, hade den inte någon självständig betalningsförpliktelse gentemot Universal (se art. 3 b iUCP). Universals fordringar riktade sig följaktligen direkt mot S-banken.59 Enligt det nyss sagda skulle det gälla också beträffande de framskjutna beloppen. Vidare hade Universal som beneficient rätt att överlåta sina anspråk på likvid för remburserna, oavsett att själva remburserna inte var överlåtbara (jfr art. 47 i UCP). I princip måste fordringarna därför också i exekutiv väg kunna tas i anspråk för betalning eller säkerställande av betalning av Universals gäld. Såtillvida förelåg det inte något hinder mot den sökta handräckningen. Härefter försåg HD emellertid principen med följande, förutgången avgörande förbehåll:
    "Säljare och köpare som träffar avtal om att betalning för varor skall ske genom oåterkallelig remburs får därmed anses vara införstådda med villkoret att rembursen i princip är fristående från det eller de avtal som ligger till grund för rembursen och att köparen följaktligen inte kan genom att framställa betalningsinvändningar, som grundas på köpeavtalet, hindra banken att

 

57 UCP 1974 återges av Gorton op. cit. A 19.

58 Jfr Gorton op. cit. 53-5.

59 Härigenom och då saken inte heller komplicerades av någon överlåtelse av rembursen var fordringsförhållandet både på gäldenärs- och på borgenärssidan betydligt enklare än i föregående rättsfall. 

Internationell privat- och processrätt 251gentemot beneficienten fullgöra sin betalningsskyldighet enligt rembursen.60 Med köparens rembursåtaganden kan vidare inte anses förenligt att köpare, som anser sig ha fordran mot säljaren på grund av det bakomliggande köpeavtalet, söker på exekutiv väg taga säljarens rätt till likvid enligt rembursen i anspråk för att på det sättet erhålla eller säkerställa betalning för sin fordran. Hinder mot ett sådant exekutivt förfarande kan emellertid icke anses föreligga om köparens påstådda fordringsanspråk mot säljaren grundas på andra förhållanden än det köpeavtal för vars fullgörande rembursen öppnats. I det senast angivna fallet bör köparen inte anses vara sämre ställd än säljarens övriga borgenärer."
    Till den del köparens anspråk i förevarande fall grundade sig på köpeavtalet, kunde den begärda handräckningsåtgärden därför under inga förhållanden tillåtas. I övriga delar hade köparen inte visat sannolika skäl för sin talan. På grund härav lämnades yrkandet utan bifall.

 

3.5.2 Förfarandet i övrigt
Angående överklagbarheten av ett beslut om verkställighet av en nordisk dom se NJA 1980 s. 29, som behandlas i avsnitt 3.3 ovan.

 

3.6 Konkurs

 

NJA 1980 s. 164: Ett danskt aktiebolag drev med vederbörligt tillstånd näringsverksamhet här i landet genom en sådan filial som avses i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. En borgenär sökte filialen i konkurs enligt 4 § konkurslagen (1921:225). Ansökningen avvisades på den grunden att en sådan filial inte har en förmögenhetsmassa, som i gäldshänseende utgör en i förhållande till det utländska bolaget fristående enhet, och därför inte i konkursrättsligt hänseende är något självständigt rättssubjekt. HD erinrade i sitt beslut om att det utländska bolaget svarar för gäld som har uppkommit i filialens verksamhet och här kan försättas i konkurs som omfattar i vart fall dess tillgångar i Sverige. Borgenären hade således kunnat nå sitt mål genom att i stället rikta konkursansökningen mot det danska bolaget.
    Till problemkretsen obestånd och utländska tillgångar hänför sig det av HovR:n för Västra Sverige avgjorda fallet SvJT 1976 rf s. 39, som gällde ansvar för gäldenärsbrott. Enligt åtalet hade gäldenären, som befann sig i konkurs, genom vissa dessförinnan vidtagna gåvoliknande transaktioner förvärrat sitt obestånd. Emellertid hade gäldenären vid tiden för gärningarna likvida tillgångar i Schweiz, vilkas värde synes ha överstigit hans skulder. Frågan blev då om dessa tillgångar skulle beaktas vid bedömningen av obeståndsrekvisitet i 11 kap. 1 § 1 st. brottsbalken. Gäldenären hade inte medverkat till att medlen ställdes till borgenärernas förfogande. Härigenom hade tillgångarna enligt HovR:ns mening blivit oåtkomliga för borgenärerna och skulle därför inte räknas med vid bedömningen av gäldenärens obestånd.61

 

60 Jfr mom. c) i de "Allmänna bestämmelser och definitioner" som inleder UCP 1974. Betr. olika fall där det undantagsvis kan komma i fråga att bryta igenom principen om rembursens autonomi se Gorton (ovan not 54) 284—311.

61 Rättsfallet kan ge anledning till en del frågor om förhållandet mellan den civilrättsliga och den straffrättsliga obeståndsbedömningen. Se, förutom de vid referatet givna hänvisningarna, Fjälling i TSA 1976 s. 60—6 samt Bogdan i SvJT 1981 s. 500— 18.