GÖSTA WALIN. Materiell konkursrätt. Stockholm 1980. Norstedts. 234 s.

 

Walin har slagit till igen! Med en beundransvärd kraft och uthållighet fortsätter Walin sin utgivning av lagkommentarer och handböcker. I den aldrig sinande strömmen (en kommentar till utsökningsbalken lär vara i annalkande) har Walin denna gång gett sig i kast med vad han kallar för materiellkonkursrätt. Framställningen bygger i huvudsak på lagberedningens betänkande Utsökningsrätt X (SOU 1970: 75) för vilket Walin var huvudansvarig. De i betänkandet framförda förslagen genomfördes 1975. Boken redovisar däremot endast i förbigående 1979 års konkursreform, som med Walins terminologi kan sägas ha gällt den formella konkursrätten. Det pågående reformarbetet på konkursområdet är för övrigt ännu inte avslutat. Först om några år kan vi förhoppningsvis få 1921 års konkurslag ersatt med en helt ny.
    Boken har disponerats på ett något ovanligt sätt. Walin anser att i en konkurs är betalningsanspråken det primära och egendomsmassan det sekundära. I överensstämmelse härmed behandlas först vilka fordringar som kan göras gällande i konkurs, de särskilda bestämmelserna om solidariskt betalningsansvar samt reglerna om kvittning. Därefter tas bestämmelserna om objekten för betalningsanspråken upp, dvs. de tillgångar som ingår i ett konkursbo, däribland och särskilt vad som kan bli föremål för återvinning.
    Walin medger att dispositionen kan diskuteras men påpekar att ämnet som helhet betraktat är ganska heterogent. Påpekandet är naturligtvis riktigt och framträder med stor tydlighet i konkurslagen. Denna är i huvudsak uppbyggd med reglerna i kronologisk ordning allteftersom händelserna i en konkurs utspelar sig. Formella och materiella regler är insprängda i varandra. Det är redan med hänsyn härtill vissa svårigheter att avgöra vad som skall förstås med materiell konkursrätt. Till detta kommer sedan bekymret med att disponera materialet. Walins bok får ses som ett försök att ta fram och belysa de viktigaste materiella reglerna i konkurslagen.
    Det kan vara tveksamt vilket värde som bör tillmätas en uppdelning imateriell och formell konkursrätt och en vidare systematisering av den materiella konkursrätten. I förevarande sammanhang torde Walin anse att värdet ligger på det framställningstekniska planet. Den i boken valda dispositionen skulle alltså ge läsare mera lättillgänglig information och bättre överblick än en mera traditionell disposition med redovisning under särskilt angivna paragrafer. Genom den valda formen har Walin exempelvis kunnat behandla uttalandena i förarbetena friare än i en kommentar. Han har vidare på ett mera personligt sätt kunnat komplettera framställningen med en redovisning av lagändringar och rättsfall från de senaste åren.
    Denna komplettering är emellertid relativt begränsad. Någon återklang av de senaste årens problem med s. k. bolags- eller konkursmissbruk finns inte i boken. Förhållandet har samband med att Walin i det väsentliga är intresserad endast av den centrala frågan om borgenärernas möjligheter att i s. k. tillgångskonkurser få sina fordringar infriade. Dessa konkurser utgör emellertid bara 20—30 % av samtliga konkurser. Missbruksfallen torde i huvudsak finnas bland återstoden eller de tillgångslösa konkurserna.

 

26 Arne Wilhelmsson    Det är naturligtvis en smula vilseledande att en bok som utges 1980 i det väsentliga består av uttalanden gjorda av lagberedningen tio år tidigare. För den som vill närmare informera sig om de av Walin behandlade rättsreglerna är boken dock värdefull. Jag vill gärna för egen del anmäla att jag inte har haft några svårigheter att orientera mig i boken. Det personliga framställningssättet är oftast till fördel även om Walins benägenhet att dela ut över- och underbetyg ibland kan irritera mera än roa.
    Av de ämnen som behandlas i boken är kanske återvinning det som tilldrar sig störst intresse. Anledningen härtill är att utredning av möjligheterna till återvinning efter 1979 års konkursreform — liksom brottsutredning — har blivit ett väsentligt mera betydelsefullt inslag i konkursförvaltning än tidigare. Först genom nämnda reform torde sålunda de fyra år tidigare ändrade bestämmelserna om återvinning ha fått en mera omfattande tillämpning.
    Avsnittet om återvinning inleds med en redovisning av institutets viktigaste funktioner (s. 105). Enligt Walin — som här liksom på de flesta håll kan hänvisa till lagstiftaren — är den viktigaste funktionen att motverka att borgenärer, för att få bättre ställning om konkurs inträffar, vidtar brådstörtade åtgärder mot gäldenärer i trångmål. En annan viktig funktion är att motverka att gäldenären placerar sina tillgångar så att borgenärerna inte kommer åt dem. Dessa tankar är i och för sig bra. I dagens hårda klimat räcker emellertid goda tankar inte så långt. Skall lagen ha preventiv effekt måste till att börja med kunna förutsättas att gäldenären och borgenärerna känner till vad reglerna innebär. Om kunskapen finns är i bästa fall den avhållande effekten hos reglerna beroende av den omfattning i vilken de faktiskt tillämpas. Såvitt avser borgenärerna är att märka att de — bortsett från eventuell medhjälp till gäldenärsbrott — inte riskerar något annat än att t. ex. tvingas återställa pengar eller säkerhet i händelse av konkurs.
    Med hänsyn till det anförda är det ytterst tvivelaktigt om ens efter 1979 års konkursreform återvinningsinstitutet fyller de angivna funktionerna. Fråga är om det inte redan nu behövs en mindre översyn av reglerna. Denna skulle i såfall sikta till att ytterligare förbättra konkursboets möjligheter till återvinning. Det har gjorts gällande att nuvarande regler inte i tillräcklig grad medger återvinning beträffande t. ex. betalningstransaktioner mellan bolag tillhörande samma koncern. Det säger sig självt att möjligheterna till missbruk är stora i dessa situationer och att samtidigt återvinningsmöjligheterna i praktiken kan vara nära nog uteslutna. Tänkbart är emellertid att lagstiftaren just på den här punkten bör se över snarare de aktiebolagsrättsliga än de konkursrättsliga reglerna.
    Walins diskussioner kring de olika återvinningsparagraferna är som väntat intressanta. Bara på enstaka ställen torde en läsare ha anledning till invändningar eller ifrågasättanden. Här skall avslutningsvis ett sådant ställe beröras.
    Walin behandlar i boken (s. 107 och 124 f) frågan i vad mån underlåtenhet att företa viss rättshandling kan bli föremål för återvinning. Han medger att det kan vara svårt att beteckna underlåtenhet som rättshandling (enligt den allmänna återvinningsparagrafen, 30 § konkurslagen, är det en "rättshandling" som kan gå åter) men argumenterar utförligt för en analogisk tillämpning.
    Det anmärkningsvärda är att Walin inte till stöd för sin åsikt åberopar det viktiga rättsfallet NJA 1978 s. 194. I detta fall som Walin hänvisar till i annat sammanhang (s. 127 och 145) var fråga om återvinningstalan mot bank.

 

Anm. av Gösta Walin: Konkursrätt 27Mellan gäldenärsbolaget och banken hade gällt att inbetalningar till bolaget över bankgiro tillförts bolagets checkkreditkonto med motsvarande minskning av bolagets skuld som följd. Till grund för denna ordning hade, som högsta domstolen uttryckte det, legat av gäldenärsbolaget lämnade anvisningar och givna uppdrag. I målet var fråga om återvinning av sådana inbetalningar som gjorts sedan banken ostridigt fått kännedom om bolagets obestånd. Högsta domstolen ansåg att "bolagets förfarande att låta" den avtalade ordningen" bestå även efter bolagets inträffade insolvens är att bedöma som sådan rättshandling som anges i 30 § konkurslagen".
Arne Wilhelmsson