Ersättning för upphävt jaktservitut
Högsta domstolen har den 4 maj 1981 meddelat utslag i ett mål om ersättning för upphävt jaktservitut vilket ger anledning till synpunkter och erinringar (NJA 1981 s. 733).
    Bakgrunden är i korthet följande. 1896 sålde hemmansägaren Jöns Olofsson sitt hemman i Risede till ett skogsbolag. Olofsson återköpte omedelbart därefter in ägorna med byggnader. Arealen därav utgör cirka 6 hektar. I avhandlingen om återköpet intogs en överenskommelse varigenom bolaget till Olofsson upplät — förutom annat — all till hemmanet hörande jakt och fiske att av lägenhetsinnehavaren idkas till husbehov under tillåten tid. Rättigheten intecknades 1951 i Risede 1:2 såsom servitut till förmån för Risede 1:8.1972 sökte ägaren av Risede 1:2 — ett bolag — fastighetsreglering för upphävande av de servitutsrättigheter som tillkom Risede 1:8 enligt 1896 års köpeavhandling. Sedan fastighetsbildningsmyndigheten genom fastighetsbestämningsbeslut avgjort att rättigheten utgjorde servitut, bestämde myndigheten genom ett särskilt fastighetsbildningsbeslut att jaktservitutet skulle upphävas under motivering att rättigheten på grund av ändrade förhållanden ej behövdes för Risede 1:8, varför villkoret i 7 kap. 5 § 2 st. fastighetsbildningslagen är uppfyllt. Detta beslut vann laga kraft och registrerades 1976. Fastighetsbildningsmyndigheten tog därefter upp ersättningsfrågan till behandling. Bolaget hävdade därvid att ingen ersättning skulle utgå. Fastighetsbildningsmyndigheten uttalade emellertid att ersättning för det upphävda servitutet skulle utgå efter likvidvärdering och fastställde ersättningen till 18 000 kr. Bolaget fullföljde talan. Tingsrätten ändrade fastighetsbildningsmyndighetens beslut och ogillade ersättningsyrkandet. Hovrätten för Nedre Norrland fann i utslag att ersättning borde utgå och fastställde denna till 15 000 kr. Bolaget fullföljde talan till HD och genom utslag den 4 maj 1981 avgjordes saken så att HD fastställde tingsrättens utslag, vilket alltså innebär att ingen ersättning skall utgå. HD var emellertid inte enig. JR:n Westerlind och Hessler ville med olika motiveringar fastställa hovrättens slut.
    HD:s argumentering byggs upp på följande sätt. Man konstaterar att det av fastighetsbildningsmyndigheten vid upphävande av servitutet åberopade lagrummet — 7 kap. 5 § 2 st. FBL — leder sitt ursprung till 7 § i 1907 års servitutslag. Enligt sistnämnda lagrum kunde domstol förklara servitutet förfallet, om servitutet till följd av ändrade förhållanden blivit onyttigt. Redan detta lagrums ordalydelse ger enligt HD vid handen att ersättning i sådant fall inte skall utgå. HD åberopar även ett uttalande av Undén i Svensk sakrätt, vilket HD finner klart uttala att ersättning ej utgår till servitutshavaren i detta fall. Därefter åberopar HD ett uttalande i förarbetena till FBL i vilket framhålls att bestämmelsen i 7 kap. 5 § 2 st. i sak motsvarar den äldre regeln i 1907 års lag. I förarbetena till FBL återfinns — säger HD vidare —inte något uttalande som lämnar stöd för att ett beslut om upphävande av servitut, som inte längre behövs för den härskande fastigheten, skulle grunda rätt till ersättning. Slutligen återger HD ett uttalande av fastighetsbildningskommittén att den härskande fastigheten blir berättigad till penningersättning, såvida inte servitutet varit av sådan beskaffenhet att åtgärden kan anses

 

inte ge upphov till några värdeförändringar. Det anförda leder HD till den slutsatsen att beslut om upphävande av servitut, därför att det blivit obehövligt, inte ger rätt till ersättning men att sådan rätt i princip kan föreligga, om beslutet har annan grund såsom att nyttan av servitutet är ringa i jämförelse med belastningen på den tjänande fastigheten.
    Det är att beklaga att frågan om upphävande av servitutet i handläggningen kommit att skiljas från ersättningsfrågan. Mera därom nedan. Jag skall emellertid granska HD:s motivering från den givna förutsättningen att servitutet upphävts på den grunden att det ansetts obehövligt. JR Westerlind har isitt votum på ett, enligt min mening, övertygande sätt visat att uttrycket i lagtexten att servitutet blivit obehövligt inte kan läsas helt fristående utan måste relateras till något annat förhållande. Westerlind menar att fastighetsbildningsmyndighetens upphävande beslut skall så förstås att det är från jordpolitisk synpunkt som servitutet skall anses obehövligt. I denna bedömning är jag av samma mening. HD har i sin argumentering kommit på fel spår genom sina jämförelser med 1907 års servitutslag. Något tillspetsat skulle man kunna säga att HD avgjort målet med stöd av denna lag och inte enligt FBL. När fastighetsbildningskommittén uttalat att regeln i 7 kap. 5 § 2 st. isak motsvarar 7 § i 1907 års lag så innebär detta inte annat eller mera än att rekvisiten för att upphäva servitut enligt FBL är desamma som för att förklara servitut förfallet enligt 1907 års lag. Enligt min mening är det uteslutet att dra någon slutsats av detta motivuttalande när det gäller ersättningsfrågan. Man måste ställa sig frågande inför en argumentering som innebär att HD av ordalydelsen i den upphävda 1907 års lag drar en slutsats om innebörden av den nya lagen. HD utgår därvid uppenbarligen från att uttrycket "förklara servitutet förfallet" i 1907 års lag skulle ha samma innebörd som FBL:suttryck "upphäva servitutet". En sådan argumentering kan inte anses bärande. Vad Undén uttalat i anslutning till 7 § i 1907 års lag tillhör rättshistorien och har knappast någon betydelse för tolkningen av ersättningsfrågan enligtFBL. Parentetiskt må påpekas att åberopandet av Undén är anmärkningsvärt även av det skälet att Undéns resonemang går ut på att 7 § i 1907 års lag avser att hindra en chikanös rättsutövning. De exempel på servitut som Undén nämner i detta sammanhang är på intet sätt jämförbara med det vitala jaktservitut varom målet handlar. Utövandet av jakträtten kan näppeligen anses chikanöst.
    Vad HD i sin argumentering tycks bortse från är att upphävanderegeln sätts in i en helt ny lagmiljö. De allmänna fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap.FBL saknade motsvarighet i 1907 års lag. Viktigt är också att servitutsreglerna gäller för ett förrättningsförfarande och inte som 1907 års lag för en domstolsprocess. Genom sin fixering vid 1907 års lag har HD kommit på fel spår i sitt fortsatta resonemang. Sedan man redovisat Undéns uttalande gör man konstaterandet att förarbetena till FBL inte innehåller något uttalande som lämnar stöd för att ett beslut om upphävande av servitut, som inte längre behövs för den härskande fastigheten, skulle grunda rätt till ersättning. Samma fundering hade tingsrätten varit inne på. Detta sätt att argumentera är enligt min mening inte godtagbart. Det förhåller sig ju på det sättet att de allmänna bestämmelserna angående fastighetsreglering i 5 kap. FBL gäller även för en fastighetsreglering som går ut på upphävande av ett servitut. Ersättningsregeln finns i 10 § nämnda kapitel och den gäller generellt. I första stycket andra punkten av nämnda paragraf stadgas att värdeförändring som

 

föranleds av servitutsåtgärd skall utjämnas på samma sätt som värdeförändring på grund av marköverföring, d. v. s. genom ersättning i pengar. Domstolen har alltså att utröna om en värdeförändring inträtt genom servitutsåtgärden. HD har i sin argumentering snuddat vid problemet men underlåtit att dra den slutsats därav som lagens konstruktion bör föranleda. Avsaknaden av något uttalande i lagmotiven som kan ge stöd för att ersättning skall utgå i ett fall som det förevarande torde inte kunna tilläggas den betydelse som HDansett. Om det inte finns något stöd i vare sig lagtext eller motiv för att ersättningsfrågan skall lösas enligt en undantagsregel så torde enligt allmänt tillämpade lagtolkningsmetoder huvudregeln böra gälla. Ett åskådningsexempel på att även FBL bygger på detta mönster finns i 6 kap. 6 § FBL. Där stadgas uttryckligen att ersättning enligt huvudregeln i 5 kap. 10 § i visst fall inte skall utgå vid överföring av mark från samfällighet. Om lagstiftaren haft den uppfattningen att ersättning skall utgå vid upphävande av servitut som bedömts som obehövligt så skulle det enligt min mening på motsvarande sätt ha funnits ett stadgande därom i 7 kap. FBL. HD har inte lämnat någon förklaring till varför den så att säga vänt på bevisbördan.
    När HD i sin slutsats slår fast som en princip av generell räckvidd att beslut om upphävande av servitut, därför att det blivit obehövligt, inte ger rätt till ersättning så bygger detta på en argumentering som på snart sagt varje punkt väcker gensaga. Jag kan endast uttala den förhoppningen att fastighetsbildningsmyndigheter och domstolar inte känner sig bundna av detta 3-2-avgörande.
    Här skall även beröras det andra viktiga momentet i HD:s avgörande. I sina fortsatta domskäl tar HD upp frågan om den av fastighetsbildningsmyndigheten i dess lagakraftvunna fastighetsbildningsbeslut angivna grunden för upphävandet av servitutet är bindande för den i domstolarna fortsatta prövningen av ersättningsfrågan. HD säger här att när det gäller rättsverkningarna av ett sådant beslut är det — som framgår av det förut sagda — av avgörande betydelse på vilken av de i lagen angivna grunderna beslutet vilar. Vid prövning av frågan om ersättning för upphävandet bör enligt HD beslutet därför anses ha den verkan att det därigenom blivit rättskraftigt avgjort inte bara att servitutet skall upphävas utan även att det inte längre behövs för den härskande fastigheten. Enär som HD förut framhållit ersättning inte skall utgå vid upphävande av servitut som blivit obehövligt lämnas den förda ersättningstalan utan bifall.
    JR Westerlind har även i denna del en annan uppfattning än majoriteten. Han konstaterar att det rättskraftigt fastslagits att servitutet är upphävt med begagnande av visst upphävandeinstitut, nämligen det som ställts till förfogande i 7 kap. 5 § 2 st. FBL. Något försiktigt uttalar Westerlind därefter att rättskraften väl i och för sig inte binder upphävandet vid just den åberopade grunden att servitutet inte behövs. Enligt Westerlinds mening skulle möjligen domstolen ha principiell frihet att såsom utgångspunkt välja någon av de alternativa betingelserna i nämnda lagrum. Westerlind konstaterar emellertid att denna fråga har endast teoretiskt intresse med hänsyn till den ståndpunkt som han i övrigt intagit i målet.
    Den andre skiljaktige ledamoten i HD, JR Hessler, har i denna del en ännu klarare ståndpunkt. Han uttalar att man vid prövningen av ersättningsfrågan inte har att utgå från bedömningen att servitutet ej behövs. I den delen är enligt Hessler fråga bara om domskäl för upphävandebeslutet.

 

    Det torde inte råda något tvivel om att för förfarandet enligt FBL skall gällade allmänna processuella grundregler som gäller för det allmänna domstolsförfarandet. Detta har också uttryckligen fastslagits i 2 § lagen om fastighetsdomstol. Med hänsyn till fastighetsbildningsförfarandets i många hänseenden speciella natur kan det emellertid vara nödvändigt att göra avvikelser. Jag vill som min mening framhålla att sådana avvikelser inte bör ske utan mycket starka skäl. HD har nu fastslagit att det genom ett preliminärbeslut angivna skälet för upphävande av servitut i detalj binder domstolarna vid den efterföljande prövningen av ersättningsfrågan. Innebörden av HD:s ståndpunkt synes alltså vara att rättskraften omfattar även domskälen. En sådan ordning strider väl inte direkt mot något stadgande i FBL men den stämmer inte överens med vad som gäller i allmän processrätt. Det kan starkt ifrågasättas om en sådan ordning är lämplig inom förevarande rättsområde. Det viktigaste skälet för en uppdelning av förrättningsavgörande i preliminärbeslut och slutligt beslut är att främja en bra handläggningsordning. Mest betydelsefullt är därvid att man snabbt får ett beslut i den egentliga fastighetsbildningsfrågan så att registrering kan ske. För registreringen har domskälen inte någon betydelse. En konsekvens av HD:s ståndpunkt måste bli att den sakägare somär beredd att godta fastighetsbildningen som sådan men under en annan motivering än beslutet innehåller måste få möjlighet att överklaga även om ändringen bara krävs av skälen. I allmänhet är överklagande av domskäl inte möjligt. Det är svårt för en sakägare att förstå vad som krävs av honom för att hans rätt inte skall gå förlorad. Som det nu aktuella målet visar är den ordning som HD anvisat förknippad med risk för rättsförlust. Rättssäkerhetsskäl synes därför tala för att den allmänna processrättsliga grundsatsen —att domskäl ej vinner rättskraft — bör gälla beträffande fastighetsbildningsbeslut. Enligt min mening har HD:s linje inte några processekonomiska fördelar. Snarare motverkar den syftet att så snabbt som möjligt få ett registreringsbart beslut. Det må tilläggas att förrättnings instansen inte är att jämställa med en domstol. Handläggningen inför fastighetsbildningsmyndigheten erbjuder bl. a. inte samma möjlighet till bevisupptagning som en domstolsförhandling. Därtill kommer att handläggningen är indispositiv och detta gäller även i ersättningsfrågorna. Fastighetsbildningsmyndigheten och domstolen har att ex officio beakta olika intressen som inte har någon egen företrädare vid förrättningshandläggningen eller domstolsprocessen. Detta gäller t. ex. den viktiga intressentgrupp som utgörs av inteckningshavarna. Det kan inte uteslutas att HD:s linje vållar svårigheter för domstolen. Allt detta synes mig tala för att rättskraften hos förrättningsbeslut bör begränsas så att domstolen inte av formaljuridiska skäl hindras från att åstadkomma ett från alla synpunkter så riktigt avgörande som möjligt. JR Hesslers ståndpunkt tillgodoser bäst detta önskemål.
    När HD gått in på prövningen av den nu berörda rättskraftsfrågan har det skett under motiveringen att grunden för upphävande beslutet har avgörande betydelse för rättsverkningarna av beslutet. Uttalandets riktighet kan ifrågasättas, i vart fall såvitt angår ersättningsfrågans avgörande. Om man inte förlorar sig i semantiska överväganden utan följer FBL:s regelsystem avgörs frågan enligt 5 kap. 10 §. Det är enligt min mening då möjligt att bedöma skilda typer av obehövliga servitut på olika sätt. Man får också ha i minne att servitutets värde kan vara olika för tjänande respektive härskande fastighet. Det kan ibland bli fråga om en vinstfördelning mellan fastigheterna.

 

    HD:s bedömningar har lett till att ingen ersättning utgår till ägarna av den i servitutsförhållandet härskande fastigheten. Utfallet av en likvidvärdering enligt 5 kap. 10 § FBL borde, såsom såväl fastighetsbildningsmyndigheten och hovrätten som de skiljaktiga justitieråden i HD visat, leda till en ej obetydlig ersättning för den upphävda jakträtten. Att ett sådant resultat skulle varit materiellt tillfredsställande hyser jag inte något tvivel om.
    När det gäller bedömningen av resultatet från materiell synpunkt är det anledning fästa uppmärksamheten på en intressant distinktion i JR Westerlinds votum mellan ett jordpolitiskt och ett närmast kontraktsrättsligt betraktelsesätt. Å ena sidan ifrågasätter Westerlind inte fastighetsbildningsmyndighetens bedömning att servitutet inte behövs från jordpolitisk synpunkt. Oberoende härav föreligger, å andra sidan, en på servitutsavtal grundad och alltjämt gällande rätt till jakt som representerar ett ersättningsgillt värde. Fastighetsbildningsförfarandet enligt FBL har både offentligrättsliga och privaträttsliga inslag. HD-majoriteten har låtit det förstnämnda helt dominera i sin dom. Personligen anser jag en balanserad avvägning sådan som Westerlind givit uttryck åt bäst förenlig med FBL:s anda och mest ägnad att leda tillgoda resultat.
Tore Landahl