Synpunkter på begreppet normal hållbarhet
I en uppsats i SvJT 1981 s. 241 ff förordar Lennart Grobgeld och Olov Hertzman att man på konsumentområdet beträffande köp och tjänster inför en regel om att prestationer skall ha normal hållbarhet. Härigenom skulle man bl. a. uppnå en teoretisk grund för att säljaren och inte köparen får svara för funktionssvikt (s. 254 not 63) som orsakats av efterföljande fel. Med efterföljande fel avses ett fel som upptäcks efter leveransen och inte kan hänföras till leveranstidpunkten (s. 256). Problematiken beskrivs på s. 250 f. Beträffande apparater etc. är det statistiskt beräkneligt att några exemplar endast håller en kort tid trots att man inte kan konstatera att de vid leveransen är sämre än andra exemplar i samma serie.
Teoretiskt har köparen nu inte rätt att göra gällande fel påföljder vid efterföljande fel eftersom prestationen var felfri vid avlämnandet. Däremot utgör det förhållandet att prestationen drabbas av svikt efter en kort tid ett bevisfaktum till stöd för att prestationen var behäftad med fel redan vid avlämnandet. Hållbarhetskravet kan sägas för närvarande enbart vara ett utflöde av kvalitetskravet (s. 259). Detta teoretiska synsätt torde dock knappast medföra att det i praktiken är konsumenterna som får svara för de efterföljande felen. Presumtionen för ursprungligt fel måste vara mycket stark när prestationen sviktar efter kort tid. I praktiken blir det nog mycket svårt för näringsidkaren att vinna framgång med en invändning om att det i det aktuella fallet är fråga om ett efterföljande fel. Det är säkert också få näringsidkare som är så sofistikerade att de dels förebringar utredning om att prestationen i fråga är av ett slag där efterföljande fel kan förekomma, dels i det enskilda fallet gör gällande att ett sådant fel föreligger. Håller en prestation inte under rimlig tid och finns det ingenting som tyder på vanvård eller olyckshändelse kan alltså konsumenten redan nu i praktiken ställa krav vid efterföljande fel. Det ligger dock i sakens natur att det är oklart hur lång tid efter avlämnandet konsumenten kan vinna framgång med sitt krav.
Regler om normal hållbarhet skulle alltså knappast ge konsumenterna nya möjligheter till rättelse. Kan det då tänkas att regler om normal hållbarhet skulle kunna förbättra konsumenternas ställning i andra avseenden? Närmast till hands ligger att fråga sig om det skulle komma att klargöras under hur lång tid konsumenten kan göra gällande påföljd därför att prestationen sviktar eller att fråga sig om säljaren genom en sådan regel skulle få svara för funktionssvikt under en längre tid än nu. Man kan tänka sig att prestationen visserligen sviktar efter "onormalt" kort tid men dock inte så snart att det enbart därigenom kan anses visat att prestationen är behäftad med ett ursprungligt fel.
I båda fallen förutsätts emellertid att begreppet normal hållbarhet på något sätt ges ett innehåll. I uppsatsen (s. 282) sägs att "med normal hållbarhet avses (då) att prestationen — eller dess enskilda delar — håller för normal användning under rimlig tid". Först kan konstateras att man uppenbarligen inte kan utgå från statistiska värden såsom medel- eller medianvärden; liksom beträffande det vedertagna begreppet "normal standard" får avvikelser tolereras. Det är vidare svårt att tänka sig annat än att begreppet normal hållbarhet måste bli mera diffust än begreppet normal standard. Hållbarheten hos en prestation är beroende både av kvaliteten på prestationen och det sätt på vilket den används. När ingenting har avtalats om kvalitet och garanti inte lämnats får man utgå från normal standard. Krångligt uttryckt bör man kunna säga att normal hållbarhet ofta blir en funktion av normal standard och normal användning. Också i fråga om normal användning torde det vara nödvändigt att tillåta en betydande spännvidd. Begreppet normal hållbarhet måste därför bli så uttänjt att därunder också ryms fall där en prestation som är i den nedre delen av normal standard blir utsatt för en användning som i fråga om intensitet och andra påfrestningar ligger vid den övre gränsen för normal användning.
Regler som föreskriver att en prestation skall ha normal hållbarhet skulle alltså inte i nämnvärd omfattning leda till att säljaren får svara för prestationen under längre tid än nu. Även om sådana regler infördes skulle det knappast bli möjligt för konsumenterna att göra gällande påföljd annat än när prestationen sviktar efter orimligt kort tid. Det skulle också bli lika oklart som nu hur länge konsumenten kan göra påföljd gällande. I betänkandet Konsumenttjänstlag, som uppsatsen utgår från, förutsätts att Konsumentverket skall träffa överenskommelser med olika branscher om vad som skall anses som normal hållbarhet. Enligt betänkandet är det till stor del på detta sätt begreppet skall ges ett materiellt innehåll. I sitt remissvar ställer sig verket bakom den aktuella regeln (2:3 i förslaget) men betonar också de stora svårigheter det skulle innebära att få till stånd sådana överenskommelser. —Såvitt jag kan bedöma måste det vara lättare att träffa överenskommelser när det gäller tjänster än köp. Det torde i det närmaste vara omöjligt att på detta sätt fastställa vad som är normal hållbarhet för t. ex. kläder. Skall överenskommelserna innehålla listor med olika hållbarhetstider för varor i olika prisklasser? Varan betingar kanske ett högt pris därför att den har en avancerad design och inte därför att den är av särskilt hög kvalitet. Däremot är det troligen möjligt att utarbeta överenskommelser beträffande t. ex. kapitalvaror. På dessa områden förekommer emellertid redan idag garantier i mycket stor omfattning och någon nämnvärd förbättring skulle alltså inte uppnås.
I uppsatsen anvisas olika vägar att nå det av författarna eftersträvade
resultatet. Som en första möjlighet anges att man genom ett annat synsätt än det som nu anläggs i doktrinen helt enkelt skulle komma fram till att efterföljande fel inte finns (s. 277). Enligt författarna skulle detta för köpens del kunna ske utan att man ändrar köplagen. Såvitt jag förstår är emellertid förekomsten av efterföljande fel teoretiskt sett en logisk konsekvens av att felbedömningen anknyter till farans övergång, och ett fullföljande av författarnas intentioner måste kräva en lagändring. Alternativt anvisas också i uppsatsen den metoden att man inför ett slags legal garanti (s. 284). Man får i lagen på något sätt ge uttryck för att säljaren svarar för fel som uppkommer inom viss tid om inte felet beror på vanvård eller olyckshändelse. Enligt min uppfattning leder det säkert till betydande tillämpningssvårigheter om man föreskriver att den legala garantitiden motsvarar normal hållbarhetstid. Inte heller torde det vara möjligt att finna en annan tidsbegränsning som passar i en allmän lag.
Ambitionen att förbättra konsumenternas ställning är i och för sig vällovlig men det kan ifrågasättas om det åtminstone för köpens del är ett lämpligt sätt att göra detta genom regler om normal hållbarhet. Även om det inte kan uteslutas att sådana regler skulle få viss betydelse genom att de för näringsidkarna framhåller betydelsen av att prestationerna är hållbara skulle reglerna inte ge konsumenterna någon ny rättighet. Mot regler om normal hållbarhet talar att man måste avvika från principen att felbedömningen skall ske vid farans övergång — att helt förneka existensen av efterföljande fel går nog inte— samt att man skulle införa ett diffust kriterium.
Göran Olsson