Från Helgeå till Öresund

 

Om Skånska hovrätten kring sekelskiftet

 

Av professor KJELL Å. MODÉER*

 

1.
Den 8 september 1906 samlades 16 engagerade yngre domarbiträden från skånska domsagor på Grand hotell i Lund. Det var den då 26 årige föredragande fiskalen i Skånska hovrätten Karl J. D. Schlyter, som hade kallat dem samman till ett konstituerande sammanträde i "Föreningen yngre jurister i Skåne och Blekinge", vilken således i år kan blicka tillbaka på en 75-årig tillvaro.
    Den nya föreningens ändamål skulle vara, att "bland medlemmarna åstadkomma närmare bekantskap och sammanhållning samt att bevaka gemensamma intressen". Även om föreningen genom regelbundna sammankomster sökt att leva upp till det första av dessa syften låg Schlyters primära målsättning för föreningen inte på det yttre sociala planet, utan han ville i klartext bilda en fackförening förde notarier, som var verksamma inom Skånska hovrättens jurisdiktionsområde. Målet var att domsagobiträdena skulle bli av staten avlönade tjänstemän.
    Denna artikel skall inte bli någon panegyrik över denna föreningsstundtals lyckosamma väg mot skilda fackliga mål. Jag skall i stället försöka att presentera den rättsliga miljö i vilken Skånska hovrätten levde kring sekelskiftet och sätta in föreningens tillkomst i sitt sammanhang.

 

2.
När Karl XIV Johan 1820 beslöt att inrätta en hovrätt över Skåne och Blekinge var placeringsorten inte oväsentlig för honom. Att han valde Kristianstad var inte bara av ett så rationellt skäl som att staden låg välplacerad inom domstolens jurisdiktionsområde. Nej, Karl Johans positiva inställning till staden härrörde från hans många resor i det skånska landskapet och från det förhållandet att Vendes artilleriregemente, vars militära segrar imponerat på honom, här hade sitt hemvist.

 

* I något utvidgad och bearbetad form förf:s föreläsning vid Skånska hovrättens yngre förenings 75-årsjubileum den 19.9.1981.

18-23-164 Sv Juristtidning

 

274 Kjell Å. Modéer    Hovrätten och artilleriregementet satte också under 1800-talet sin prägel på residensstaden vid Helgeå. Den symbios, i vilken de tillsammans dväljdes, kom konkret till uttryck i devisen "Legibus et armis", för lagar och vapen, som man lät inrista i fasadens frontespis på den palatsliknande byggnad, det "Stora kronhuset", som 1841 stod färdigt vid Stora torgs norra sida, och som gav dessa båda institutioner ändamålsenliga och vackra lokaler.
    Tillsammans med kristianstadsbygdens adelsfamiljer, som vintertid flyttade in till staden, bildades här en societet, som under hela 1800 talet levde i en harmonisk och skyddad tillvaro. Det fanns också de som ingick i stadens övre skikt, som visserligen inte tillhörde societetens sällskapsliv, men som utvecklade en aktivitet, som betydde mycket för stadens kulturella image. Den liberale hovrättsassessorn Carl Christian Schmidt är ett exempel härpå. Tillsammans med sin politiske frände, rektorn Per Johan Böklin vid stadens lärdomsskola, dryftade han många av tidens reformfrågor, och de deltog också bägge i utgivandet av Skånska posten, som blev en av sin tids mest lästa periodiska skrifter. I Skånska posten publicerade Fredrika Bremer sina första alster, och det sades att det var genom Schmidts delaktighet i redaktionen, som denna tidning blev så måttfull i sin framtoning, att den klarade sig från 1830-talets tryckfrihetsprocesser. Tidningen trycktes på hovrättsassessorns eget tryckeri, "Schmidt & Companie". Schmidt drev också förlagsrörelse, genom vilken han styrde det dåtida sydsvenska utbudet av romaner och annan skönlitteratur. Det varfrån denna officin han, med början 1830, utgav "Juridiskt arkif", som därefter utkom med 32 årgångar, och som blev den första juridiska tidskriften i vårt land. Schmidt tog därigenom ett initiativ, som det förbehållits jurister med extraktion inom den Skånska hovrättensdom värjo att få ta ända fram till våra dagar, nämligen malmösonen Christian Naumann, ystadbon Gustaf B. A. Holm och karlskroniten Karl Schlyter.
    Under hovrättens kristianstadsperiod verkade fem presidenter, som envar fick tjänstgöra under en lång tidsperiod. Därigenom sörjde deför en kontinuitet inom domstolen, och det gav stadga åt den unga hovrättens arbete. Det är symptomatiskt, att efter 1800-talets présidentsde noblesse, Casper Ehrenborgh, Jean Berg von Linde, Thomas Munckaf Rosenschöld och Fredrik Lilliestråle, började ståndscirkulationen vid sekelskiftet att göra sig märkbar också på presidentplanet. Det skedde när Jakob Lundahl, orgelbyggarsonen från Bara, kring sekelskiftet satte sig tillrätta under tronhimlen i stora sessionssalen i Kristianstad.
    Det var en ny tid, som staden vid Helgeå och hovrätten gick till

 

Från Helgeå till Öresund 275mötes med sin nye president, "snälle Lundahl". Kristianstad var som så många andra städer i vårt land vid sekelskiftet ett samhälle i förvandling. Då kom de sociala skillnaderna mellan samhällsskikten att bli särskilt märkbara. Legendariska är de skildringar som Gustaf Hellström och Fredrik Böök har givit av sin ungdoms stad, där bokstavligt talat fortfarande ett kritstreck, eller var det ett rep?, delade upp stadens medborgare vid olika former av societetstillställningar.Den ena sidan "närmast orkestern, var officerarnas, juristernas och adelns domän, andra sidan kritstrecket fick borgerskapet träda dansen". Det var både anmärkningsvärt och hedrande om någon fick passera denna sociala barriär och dansa på rätt sida om strecket.
    Att det också fanns en strid om rangen mellan societetens skilda korporationer kan belysas med en liten anekdot. Vid en hovrättspredikan hade hovrättens ledamöter i rangordning med presidenten i spetsen — han hade generals rang — och med notarierna som svansvandrat in i Trefaldighetskyrkan. De följdes omedelbart av artilleriets officerskår med översten i täten. En av hovrättens notarier, till konstitutionen något låghalt, fann att översten oroväckande tog in på avståndet till honom i processionen. Han såg sin position hotad och lärödmjukt men samtidigt med distans ha teaterviskat: Någorlunda efterrang, herr överste!
    De romanfigurer vi känner från detta skede i stadens historia, Gustaf Hellströms Stellan Petreus och Karl Lekholm samt Fredrik Bööks Bertil Åradsson, skildrar en ny generation kristianstadsbor, som med nya ögon ser på de medvetna klasskillnaderna i deras stad. I sin essay Hantverksmästarna skildrar Böök den, trots allt, harmoniska sociala strävan, som fanns i hans föräldrahem, skomakarmästarehemmet vid Västra Storgatan 24, från vilket alla fem barnen nådde universitet, högskolor och seminarier. Hantverkarna, de må nu vara snörmakare eller skomakare, etablerade sig i den sociala struktur, som utvecklades kring residensstaden med omland. De var hantverkare, som förvaltade traditioner, men som samtidigt hade en strävan mot kulturmönster högre upp på den sociala skalan. Det fanns en gemensam möbel i hemmen hos hovrättsråden, majorerna och hantverksmästarna, det var bokskåpet med sina välförsedda hyllor. Böök skriver om en kollega till fadern, Eric Ericson, att han var "en högtbildad man, självlärd, filosof, jag tror inte att det fanns många av hovrättsråden i Kristianstad, som ägde en innehållsrikare boksamling än Ericson, och ingen som kände sina böcker bättre än han".
    Men trots att staden präglades av en form av social skråanda, där alla visste sin plats, och där de kulturella och sociala ramarna bestämdes av den lilla överklassen, så fanns det — i vart fall bland hantver-

 

276 Kjell Å. Modéerkarna — innan den nya tiden med industrialism och klasskamp nått Kristianstads hantverkarsöner, ett slags jämvikt och harmoni, som ytterst baserades på det för hela det dåtida samhället gemensamma religiösa idé- och kulturmönstret.
    Som en kontrast till denna idyll kan det vara på sin plats att också redovisa de intryck, som en tillresande ung författare vid denna tid fick från Kristianstad. Hjalmar Söderberg var under några år på 1890-talet journalist på Nyaste Kristianstadsbladet, och han såg staden ur murvlarnas och på sin höjd sergeanternas perspektiv. I sina brev till vännen Bo Bergman beskrev han en "liten, smutsig, dum, rektangulär, förbannad småstad" fylld med intriger. Han upptäckte, att journalistyrket i den stan hade mycket låg status och konstaterade uppgivet: "Mig pikar man dessutom för att jag är stockholmare, enhär i staden mycket löjlig egenskap." Söderbergs naturalistiska skildringar av festerna utanför stadens societet, "där slipper vi inte in", skrev han, är obetalbara men faller utanför ramen för denna framställning. Tristessen i småstaden är hans bestående tema. "Gud som hafver barnen kär, när skall jag komma härifrån", undrade han efter ett års vistelse i stan.
    Från och till Kristianstad kunde man vid sekelskiftet bäst komma med järnväg. Staden hade blivit en järnvägsknut i nordöstra Skåne med sex järnvägslinjer, som sammanstrålade vid Trefaldighetskyrkans fot. I det samhällsbyggararbete inom industri och handel som följde i (och genom) järnvägens spår deltog också flera av hovrättensledamöter med iver. Ett exempel kan nämnas. Hovrättsrådet Gustaf Ulrik Bergenstråhle, f. 1810, som kunde ha blivit president i Göta hovrätt om han velat, men som blev staden trogen och utsågs till Kristianstads förste stadsfullmäktigeordförande. Han beklädde också posterna som ordförande och verkställande direktör i Christianstads Hessleholms järnvägsaktiebolag. För sina samhälleliga insatser hedrades han med äran att få ge namn åt ett lokomotiv. Är inte det en praktfull symbolik? Det nya samhället sätter hovrättens ledamöter påhjul. Paradoxalt nog väcktes genom detta fenomen möjligheten att lättare kunna förflytta sig till andra städer och därigenom också tanken att med lokets kraft dra hela hovrätten från Kristianstad. Jag skall återkomma härtill.

 

3.
1800-talets universitet drog allt fler unga människor till högre utbildning och forskning. För juristernas vidkommande innebar 1880-taleten kraftig expansion av tillströmningen till fakulteterna. Under detta decennium fördubblades studentantalet vid Juridiska fakulteten i

 

Från Helgeå till Öresund 277Lund och det uppgick då till över 200 inskrivna studenter. Därefter föll det ned till 120 vid sekelskiftet för att därefter successivt öka igen.
    Vid seklets slut fick man också en ny struktur på studentmaterialet. Den traditionelle bondestudenten trängdes efter hand tillbaka. Det blev mer söner från handelshus och hantverkarhem och från tjänstemannafamiljer, som kom till den sydsvenska akademien. Men man kan spåra mer än en strukturförändring. Studenterna präglades alltmer av radikala värderingar. Det kom fram en kritik mot den förhärskande idealistiska synen på universitets- och studentliv.
    Det nya samhället krävde fler jurister, men det fick samtidigt se ett nytt slags jurister se dagen. Det var de samhällsengagerade, reforminriktade, idérika och kreativa. Deras framträdande på arenan var ett utslag av "det radikala samhällsförbättrarnitet" (Lindroth), som med förankring i de europeiska reformrörelserna också nådde vårt land.
    Fler jurister stannade också kvar vid universitetet för teoretiska studier. Det från 1870 enade tyska riket med dess vitala rättsvetenskapliga forskning kom i allt större utsträckning att utgöra ett föredöme. Vi upplevde en expanderande juridisk forskning, i vilken avhandlingsförfattarna engagerade sig i en samhällsaktuell tematik. Carl Wijkander, Ossian Berger och Ernst von Sydow var tre hovrättsjurister som före sina assessorsutnämningar i Kristianstad under åren 1878—1884 disputerade vid juridisk fakultet. De kombinerade juridisk teori och praxis på ett som man tyckte idealiskt sätt. Problemet hur man skulle använda de kammarlärda juristernas arbeten i ett av evolution, expansion och omvandling präglat samhälle fanns redan på kontinenten när det från 1870-talets mitt regelbundet återkom i den juridiska debatten.
    I Lund ägnade professor Alfred Winroth detta ämne stor uppmärksamhet. "Teori och praxis, vad är det annat än samma sak, sedd från olika synpunkter: Att veta och att bringa vetandet i tillämpning. Och huru annorledes är det icke i vårt land! Mellan juridisk teori och praxis är hos oss befäst ett svalg, och föga glädje och erkännande vänta dem, vilka söka finna bryggor däröver", sa han och fortsatte: "Juridiken är nu ej blott vetenskap utan även yrke." Lika säkert som växten sträcker sig efter ljus och luft måste forskarens person och arbeten från sin kammare nå ut och bli en insats i det stora samhällsarbetet. Det krävdes en personlig beröring mellan teoriens och praktikens män. Som en konsekvens av denna inställning väckte Winrothförslaget att flytta Skånska hovrätten från Kristianstad till Lund. För honom var detta ett utslag av den tidens allmänna strävanden att låta universitetet verka där det fanns liv, vitalitet och förnyelsesträvanden. Egentligen var han anhängare av en av 1800-talets stora svenska

 

278 Kjell Å. Modéerreformplaner inom universitetsvärlden, nämligen att skapa ett enda huvudstadsuniversitet i Stockholm. De som företrädde denna idé idess renodlade form ville lägga ned universiteten i Uppsala och Lund. Winroth var dock mer nyanserad. "... Lund hotar dock ingen fara", försäkrade han. "Det skall såsom förut förblifva landets utpost mot det kontinentala Europa, den plats, som i första hand skall mottaga tankar och rörelser från de övriga kulturfolkens bildningshärdar för att sedermera sprida dem vidare."
    Vid Juristföreningens för Skåne och Blekinge sammanträde i Malmö i maj 1883 förde han för första gången fram tanken att hovrätten skulle flytta till Lund. Han såg det som ett livsvillkor för den juridiska fakulteten och som ett sätt att höja den juridiska bildningen i vårt land. Man borde ge lärarna en chans att förkovra sin kunskap om praxis. Placerades hovrätten i Lund skulle de personliga kontakterna bli bättre, lärarna skulle "utan att behöva försumma sina akademiska befattningar, tidtals under tjänstgöring i hovrätten kunna deltaga i rättegångssakers handläggning". Den juridiska fakulteten skulle få det mycket lättare att rekrytera lämpliga krafter. Yngre jurister skulle kunna tjänstgöra som manuduktörer för de juris studerande.
    Förflyttningen skulle också komma hovrätten till nytta. "Det intelligenta arbetet hade centralisation av nöden", framhöll Winroth. Järnvägarna till trots, Kristianstad låg i en avkrok, "medan Lund åter, beläget i Skånes rikaste och för samfärdsel mest öppna trakt, befann sig på den allmänna stråkvägen emellan Sverige och kontinenten vid hela det södra Sveriges ekonomiska pulsåder."
    Borgmästaren i Lund Eskilander Thomasson, ledamot av föreningens styrelse, stod med ett ben i fakulteten och ett i hovrätten. Han hade varit docent i administrativrätt och nationalekonomi och var vice häradshövding. Thomasson tog tag i Winroths idé och motionerade härom i andra kammaren 1884. Visserligen var överrättsprocessen just vid denna tid i stöpsleven. Nya lagberedningen lade samma år fram ett principförslag om införande av muntlig process i hovrätterna. Men tanken på ett realiserande av detta reformförslag, som långt tidigare sett dagens ljus, låg fjärran för Thomasson. Kristianstads centrala läge saknade varje betydelse för hovrättens placering. Processen var skriftlig och parterna behövde inte inställa sig inför domstolen. Han tog därför i stället lokalfrågan till förevändning för förslaget. Han påstod, att militären behövde hela Kronhuset för sina behov, och att hovrätten därför behövde en ny byggnad. Men då det påstådda lokalbehovet inte på ett kännbart sätt gjort sig gällande, konstaterade både utskottet och kamrarna välvilligt att "både historiska grunder

 

Från Helgeå till Öresund 279och viktiga principiella skäl" talade för en flyttning. Riksdagen lämnade dock motionen utan bifall.
    När Winroth 1892 lämnade sin e.o. professur i rättshistoria och romersk rätt och tillträdde en professur i civilrätt tog han i sin installationsföreläsning upp temat "Teori och praxis" och framhöll än en gång frågan om hovrättens flyttning till Lund. Samma år avgav publicisten Christian Bülow i Lund en motion i riksdagen av samma innehåll. Och på nytt fördes lokalfrågan fram som det bärande argumentet. "Hofrätten ifråga sammanbor nu under intrasslade förhållanden med ett artilleriregemente och bor ytterst tarfligt", framhöll Bülow.
    Han underströk vidare, att i Lund hade professorn i rättshistoria Carl Johan Schlyter före sin död 1888 sålt sin gård med en stor och välbelägen tomt till Lunds stad för ungefär hälften av egendomens värde "med önskan att hovrätten skulle få ett nytt hem, just där han skrivit sitt jättearbete landskapslagarna". Ja, gubben Schlyter var säkert inte främmande för den monumentala tanken, att den levande rätten i framtiden skulle formas på den lokal, på det fundament, där källan"Sweriges Gamla Lagar" i hans edition hade sprungit fram. Erbjudandet till trots avslogs motionen också denna gång.

 

4.
Åter till studenternas Lund decennierna före sekelskiftet. 1880-talets studenter var debattglada. I Akademiska föreningen, studenternas högborg, sjöd det av liv, och den akademiska ungdomen engagerade sig vid sidan av nationsliv och andra former för sällskapliga aktiviteter i allt större utsträckning i studentföreningar. Våren 1884 konstituerades den s. k. Diskussionsföreningen, som blev moderförening för de radikala studentföreningar, som därefter i snabb följd bildades. De unga gubbarna, De yngre gubbarna, föreningen Studenter och arbetare är ett par exempel på sådana föreningar, vilka alla odlade den särpräglade lundensiska radikalism, som stod med ena foten i teoretisk kammarbildning och med den andra i ett pragmatiskt reformtänkande.
    Juristerna samlades i Juridiska föreningen. Redan 1844 hade "Juridiska föreningen i Uppsala" bildats för att ge tillfälle för dem som där studerade "rätts- och statsvetenskaper" att lära känna varandra, men också för att ge dem en chans till "närmare beröring med äldre vetenskapsidkare och praktiska jurister". Medan uppsalaföreningen alltsedan dess lyckats hålla sig vid liv, hade motsvarande sammanslutning i Lund ett något trögt före i starten. Den äldsta föreningen träder fram i annalerna vårterminen 1867, men den lyckades nätt och

 

280 Kjell Å. Modéerjämnt överleva universitetets 200-årsjubileum 1868. Höstterminen 1869 finns den inte längre upptagen bland studentföreningarna. Ett nytt försök gjordes hösten 1871, men denna förening gick samma öde till mötes. Ett sista protokoll från den 8 maj 1874, inskrivet i början aven tjock foliovolym visar, att initiativtagarna, med adjunkten Assarsson som ordförande, hade hoppats på en betydligt mycket längre livslängd för föreningen. Men så kom det händelserika året 1884. Den 17 mars detta år grundades den tredje och ännu verksamma Juridiska föreningen, som enligt stadgarna fick till ändamål att vara ett samband mellan juridiska fakultetens medlemmar. Den skulle tillhandahålla juridisk litteratur och anordna diskussioner, allt för att underhålla intresset för de juridiska studierna. Juridiska föreningens grundande var således en konsekvens av fakultetens kraftiga expansion, beträffande såväl forskartjänster som studentantal.
    Vid sekelskiftet valdes fakultetens nye omstridde ledamot, professorn i nationalekonomi Knut Wicksell till föreningens ordförande, och den nyexaminerade notarien Karl Johan Daniel Schlyter blev en drivande sekreterare. Protokollen utvisar, att verksamheten i föreningen plötsligt tilltog märkbart. Schlyter etablerade våren 1901 en kontakt med juristerna i Köpenhamn. Straffrättsprofessorn Karl Torp blev den förste i raden av danska jurister som inbjöds till föreningen. Han föreläste över ett aktuellt ämne, "Den strafretslige tilregnelighed", och man anar att Schlyters kusin och Torps kollega professorn Johan C. W. Thyrén haft ett finger med i spelet. Denne deltog också i den livliga diskussion, som enligt protokollet följde på föreläsningen. Några veckor senare besökte systerföreningen i Köpenhamn,"Juridisk Samfund", föreningen i Lund.
    Under den tid Karl Schlyter var aktiv i Juridiska föreningen präglades verksamheten av ett socialt engagemang. Han levde för övrigt under seklets första år i två roller, han var både student och arbetare. Å ena sidan deltog han fortfarande aktivt i studentlivet, och å andra sidan tjänstgjorde han som domsagobiträde i Torna och Bara häradsrätt. Det sägs, att han bar studentmössan oavsett vilken roll han spelade, och att häradshövdingen tyckte, att han kunde lägga av den åtminstone när han hade domarförordnande.
    År 1902 utvecklade en student på ett föreningsmöte en plan för hur man skulle kunna stödja de från universiteten utgångna juristerna ideras "struggle for life". Den som slog an detta socialdarwinistiska ackord var faktiskt inte Karl Schlyter utan fil. kand. Carl B. Romanus, några år senare etablerad socialdemokratisk advokat i Stockholm, och känd som offentlig försvarare för Amaltheamännen 1908 och för professor Knut Wicksell, när denne för oförsiktiga uttalanden

 

Från Helgeå till Öresund 281om det etablerade samhället fick sitta en månad på fängelset i Ystad, om än i cell med havsutsikt och med mat från Hotel Continental du Sud.
    Romanus' förslag resulterade i att föreningen, med Schlyter som drivande kraft, beslöt att inleda ett samarbete med systerföreningen i Uppsala med flera vitala frågor på programmet. Först på listan stod förslaget att upprätta en gemensam platsanskaffningsbyrå med två avdelningar, en i Uppsala och en i Lund, för att därigenom underlätta för de examinerade juristerna att få arbete hos häradshövdingar, advokater och andra praktiserande jurister. Föreningarna skulle vidare verka för förbättrade ekonomiska villkor för biträdena på domsagornas kanslier. De skulle också försöka nå likformighet i de olika hovrätternas bestämmelser om villkoren för tingssittning och om beräkningen av tingsmeriter. Slutligen föreslog man från Lunds sida, att föreningarna skulle göra uttalanden för en genomgripande reform i de juridiska studiernas planläggning. Kunde detta program antagas av de båda föreningarna föreslog man "bildande av en utom Juridiskaföreningarna stående sammanslutning mellan yngre utexamineradejurister och juris studerande". Redan 1902 hade Schlyter således väckt tanken på en "yngreförening".
    Hösten 1904 hade de båda föreningarna enats om stadgarna för sina platsförmedlingsbyråer, och verksamheten kunde starta. Till föreståndare i Lund utsågs — Karl J. D. Schlyter.
    Det gick ett halvår, sedan var det dags för en ny Schlyter-aktion. I mars 1905 meddelade Schlyter, att han hade varit i Köpenhamn på uppdrag av föreningens styrelse och där införskaffat information om Studentersamfundets Retshjælp for ubemidlede. Denna sociala institution hade startat redan 1885 och hade under de gångna 20 åren utökat sin verksamhet från 12 000 till 26 000 klienter per år. Arbetetbaserades på frivillig medverkan från fakultetens jurister, och man hade också fått bistånd från Köpenhamns praktiserande jurister. Schlyter hade haft kontakt med styrelsen för denna rättshjälpsbyråoch ett par representanter hade utfast sig att komma till Lund ett par veckor senare och redogöra för institutionens verksamhet.
    Den 31 mars 1905 kom Studentersamfundets formand Overretssagfører Viggo Lachman och kontorchefen i Retshjælpen cand. jur. Julius Møller och drog ett intresserat auditorium till mötet på Grand hotell. Lachman orienterade om rättshjälpens tillkomst och utveckling. "Föredraget, som gav åhörarna en livlig uppfattning av det stora förtroende varmed de rättssökande omfatta studentersamfundets institution, mottogs med starka applåder", skrev den entusiastiske sekreteraren till protokollet. Därefter redogjorde Julius Møller för byråns arbets-

 

282 Kjell Å. Modéermetoder. Det stod vid denna tidpunkt klart för alla mötesdeltagarna, att man i Lund ville draga lärdom av köpenhamnarnas erfarenheter på detta område och undersöka möjligheten att också här anordna rättshjälp för obemedlade. I den påföljande diskussionen deltog inte bara föreningens egna medlemmar. Det är betecknande, att de radikala studentföreningarnas ledare var på plats. Redaktören Waldemar Bülow i Lunds Folkblad, och två blivande professorer, nämligen nationalekonomen Emil Sommarin från föreningen "Studenter och arbetare" och statsvetaren, statistikern Sigfrid Wallengren, Bülowskusin och bror till Falstaff fakir, framhöll mot bakgrund av sin egen erfarenhet från "den legala fattigvården" att det fanns ett dylikt behov också i Lund, och de uttryckte sin tacksamhet över att föreningen hade tagit upp denna fråga.
    Schlyter stod beredd att omgående ställa proposition: Föreningen borde besluta om inrättande av en rättshjälp för obemedlade med professor C. G. Björling som föreståndare. Ett par veckor senare var stadgar antagna och Björling utsedd. Den kostnadsfria rättshjälpen skulle lämnas i Folkets hus en gång i veckan kl. 7 — 8 e. m., och verksamheten skulle ske i samverkan med stadens praktiserande jurister, vilka alla var beredda att uppträda för rättshjälpens klienter inför rätta.
    Det kan vara på sin plats att citera en notis, som några dagar senare stod att läsa i Sydsvenska Dagbladet:
    "Rättshjälp åt obemedlade. På initiativ av Svenska advokatförbundet kommer ett kontor för rättshjälp åt obemedlade att inom närmaste tiden träda i verksamhet i Stockholm.".
    Initiativet i Lund låg i tiden. Och det var denna offensiva politik, som präglade Schlyters tid i Juridiska föreningen. Schlyter hade från sin farfar ärvt engagemanget för tidens rättsfrågor. Men till skillnad från Carl Johan Schlyter var han reformivraren. Kraven på en reformerad juridisk undervisning med praktiska inslag i de teoretiska studierna och på ett nytt examensväsen diskuterades livligt under hans år i Juridiska föreningen. Det engagerade arbetet resulterade i 1904 års examensstadga.

 

5.
Det var när det sena 1800-talets reformmedvetna unga jurister steg utfrån universiteten och stod beredda att utföra sina aktiva samhällsgärningar som det växte fram juristgrupper, vilka direkt hävdade juristens ansvar för att genom ett rättspolitiskt reformarbete påverka utformningen av det nya samhället.
    Advokaterna är ett exempel på en sådan juristgrupp. De praktise-

 

Från Helgeå till Öresund 283rande jurister, som 1885 tog initiativet till det första svenska sakförarmötet i Stockholm, ville bidraga till att bygga upp ett nytt rättssamhälle. De ville sanera det förnedrade sakförarståndet inifrån och ge denna juristgrupp ett bättre anseende genom att 1887 bilda Sveriges advokatsamfund. Och det var inte lätt. Advokaten och senare justitieministern Eliel Löfgren har i "Klockorna från Östervåla" beskrivit, hur man i Stockholm kring sekelskiftet strikt skilde mellan juristkategorierna, mellan dem "som gick fram" i hovrätten, de s. k. "heljuristerna", och "halvjuristerna", vilka arbetade i andra juristroller som advokater eller i ämbetsverken. Det var bl. a. hovrättsjuristernas monopol på en dylik skråanda som advokaterna ville bryta genom att skapa ett eget skrå.
    Många av de advokater, som verkade i samfundet under tiden fram till första världskriget, t. ex. Karl Staaff, Erik Martin, Eliel Löfgren och John Tjerneld, hade inte bara advokatkårens förbättrade position i rättslivet på sitt program. Studerar man, hur de diskuterade och agerade i aktuella reformfrågor i anslutning till allmänna eller lokala advokatmöten, skall man finna att hovrättsattityden om heljurister och halvjurister var ett utslag av översitteri. Ett betecknande resultat av samfundets aktioner var ett departementsförslag till ändring av hovrättens arbetsordning. Aktionen redovisades av John Tjerneld i uppsatsen "Hovrättsstudier" 1909. Advokaterna såg sig som företrädare för rättssäkerhetsfrågorna under en tid då hovrätten fortfarande exempelvis meddelade domar och utslag inte på utsatt tid utan efter"kallelse och anslag". Kunde advokaterna, som visste "var skon klämmer", hjälpa till att reformera det inre hovrättsarbetet, finnabrister i rutinerna, påvisa "obehövliga, rent orimliga dröjsmål", så skulle de göra det som ombud för den rättssökande allmänheten.
    Men då var det, som Tjerneld uttryckte det, viktigt, att man gav de gamla hovrättsråden minsta möjliga inflytande på reformarbetet, och han konstaterade efter remissomgången, "är det icke ett eget sammanträffande att ehuru frågan om en mera vittgående reform ej förelegat, en mängd av de yngre ledamöterna upptagit och framfört precis samma önskemål som jag påvisat". I utförliga transumter presenterades vad de unga juristerna Ljungman, Schlyter och Beskow redovisat i Skånska hovrättens positiva remissvar.
    En undersökning av var ledamöterna i det unga advokatsamfundet etablerade sig ger ett entydigt svar. Advokaterna verkade i de samhällen, som präglades av en framväxande industrialism och urbanisering. Advokaterna fanns där tvisterna fanns, i de expanderande handels och industristäderna. År 1898 uppgick antalet ledamöter i Samfundet till 92. Av dessa fanns två tredjedelar eller totalt 60 advokater i de tre

 

284 Kjell Å. Modéerstörsta städerna. Inom Skånska hovrättens jurisdiktionsområde fanns 20 registrerade advokater, varav ca hälften eller nio i Malmö och två i Kristianstad. När advokatsamfundet sammanträdde i Lund 1907 representerades Skåne av 14 advokater. Av dem kom sex från Malmö och en från Kristianstad.
    Också advokatetableringen indikerar således en ny samhällsstruktur. Borgmästaren i Kristianstad Carl Ehrenfried von der Lanckenpekade i en riksdagsdebatt 1892 på de samhällskrafter, som gjorde hans samhälle bärkraftigt. Kristianstad var, menade han, en artificiell skapelse av administrationen, som för sin uppkomst och utveckling snarare hade att tacka administrativa anordningar än näringslivets naturliga utveckling. Hovrätten och dess jurister fick stå som symboler för ett stagnerande samhälle, advokaterna och näringslivets storstäder för det dynamiska, evolutionistiska. Advokaterna stod också som företrädare för de aktuella processrättsliga idéerna, inte minst muntlighetsprincipen. De ville få tillfälle att agera i domstolarna.Genom införandet av den offentlige försvararen i brottmålsprocessen 1906 hade samfundets reformvänliga advokater nått ett viktigt delmål.

 

6.
En annan av Sveriges advokatsamfunds grundare var Gustaf Fahlcrantz. Han förde under en lång rad av år genom ett omfattande skriftställeri en energisk kamp mot byråkrati och formalism i det svenska rättegångsväsendet. Fahlcrantz' kritik mot vad han kallade"juristrätt" präglades visserligen av både ensidighet och brist på objektivitet, men han är ett utmärkt exempel på den reaktion mot domstolarnas verksamhet som kom till uttryck just kring sekelskiftet. Det torde inte vara något överord om man påstår, att hela vårt rättsväsen såväl organisatoriskt som förfarandemässigt vid denna tid upplevde något av ett kristillstånd. Reformivrarnas visioner stod emoten bister verklighet. Visserligen hade de processuella frågorna regelbundet lyfts fram av de lagstiftande kommittéerna under hela 1800 talet, men resultatet av detta arbete hade blivit mycket magert. Från häradsrätterna i botten till Högsta domstolen i toppen på instanshierarkien arbetade man efter ålderdomliga processmodeller och traditionella rutiner.
    I häradsrätterna visade sig de organisatoriska bristerna mest. Den som slog larm och pekade på misshälligheterna ute i domsagorna var justitieombudsmannen. Han fann i en undersökning att häradshövdingarna åtnjöt tjänstledighet vid nära hälften av alla tingssammanträden "utan egentligt laga förfall", och att de satte oerfarna vikarier i

 

Från Helgeå till Öresund 285sitt ställe. JO krävde, att häradshövdingarnas tjänstledighet väsentligt skulle begränsas. Året var 1899 och JO vid denna tid var förutvarande assessorn i Skånska hovrätten och häradshövdingen i Norra Åsbo härads domsaga Ossian Berger. Han kritiserades hårt i utskott och kammare för att han grundat sitt yrkande på en både vinklad och tendentiös statistik. Det bidrog till att man kom bort ifrån kärnan i hans kritik, nämligen att det var av vikt för rättsskipningen vid häradsrätterna att häradshövdingarna själva utövade domsmakten.
    Det problem Berger pekade på var, att häradshövdingarna till sina vikarier utsåg domarbiträden, vilkas erfarenhet av praktiska domargöromål var mycket begränsad. Det föreskrevs att den skulle vara c:a1 1/2 år. Mot bakgrund av den starkt processledande roll som tilldelats den svenske underrättsdomaren — i brottmålen skulle han enligt den inkvisitoriska processprincipen utreda sanningen och i tvistemålen skulle han vara en aktiv förlikare mellan parterna — var det därför högst otillfredsställande, att man lät oerfarna domare experimentera med rättsskipningen och att underrätterna blev "övningsfält". Enligt Berger hände det då och då, "att unga jurister, om vilka var man, som känner dem, kan med visshet påstå, att de icke i den mogna åldern kunna bliva häradshövdingar, gång efter annan i ungdomsåren förordnas att förvalta häradshövdingeämbetet och hålla ting. Ett sådant neddragande av domareämbetet måste ju vara ägnat att i hög grad minska förtroendet för rättsskipningen och att undergräva domaremaktens auktoritet."
    Anledningen till att detta vikariesystem uppkommit var följande. Häradshövdingen behövde för de många göromålen i häradsrätten ett eller flera biträden, och biträdena behövde domarförordnande för sin fortsatta karriär. Lönen var högst obetydlig, i många fall var de oavlönade. Det hände till och med att jurister för att erhålla tingsplatser fått betala icke obetydliga arvoden till häradshövdingarna. Den icke juristutbildade kanslipersonalen vid domsagan fick lön men inte biträdet-juristen. Notarien var socialt upphöjd men ekonomiskt förnedrad.
    Bergers kritik mot detta system, som också gynnades av nepotism och vänförhållanden, uppfattades således som en kritik mot häradshövdingarna personligen, och åtskilliga ledamöter främst av första kammaren såg sig föranlåtna att stiga upp och vittna om denna högtaktade yrkes-corps förträfflighet. Ärendet föll, men andra kammaren förutsatte, att JO skulle komma tillbaka i ärendet vid en annan riksdag.
    Den som tog upp frågan på nytt efter några år var den mycket självständige och engagerade politikern Erik Åkerlund på Stock-

 

286 Kjell Å. Modéerholmsbänken. Vid riksdagen 1906 ingav han en motion, i vilken han yrkade på skärpta kompetensvillkor för erhållande av domarförordnande och på att man skulle inskränka häradshövdingarnas tjänstledighet. Liksom Berger gjorde Åkerlund sin aktion till en rättssäkerhetsfråga. Hans introduktionsackord löd "att det sätt, varpå rättsskipningen handhaves, i mycket hög grad inverkar på befolkningens moraliska halt samt aktning för lag och rätt". Han såg en fara i att många domare betraktade sina höga ämbeten "såsom oaser i detta jordelifvets öken" och att dessa, så snart de fått sina tjänster, i stor utsträckning överlämnade rättsskipningen åt andra.
    Utskottet, som beredde motionen, såg sig föranlåten att föranstalta om utredning i frågan från rikets tre hovrätter. Därvid framkom, att varje häradshövding inom Skånska hovrättens domvärjo år 1905 i medeltal varit tjänstledig ca 6 dagar för utförande av offentligt uppdrag, ca 5 dagar på grund av hopade ämbetsgöromål, däremot ca 1,5 månad på grund av sjukdom eller för hälsans vårdande och för tillgodoseende av enskilda angelägenheter ca 2 månader och 8 dagar, eller totalt 4 månader och 7 dagar. Skånska hovrätten hade det lägsta av medeltalen, i Göta hovrätt översteg motsvarande siffra 5 månader. Det befanns vidare, att i samtliga hovrätter hölls mer än 50 % av de lagtima tingen och tingssammanträdena i häradsrätterna av en tillförordnad domare, som man i Skånska hovrätten räknat ut hade en genomsnittsålder av 28,4 år och hade en juristålder (d.v. s. den tid som förflutit från det vederbörande avlagt juridisk examen) av 3,4 år. I båda fallen var Skånska hovrättens siffror klart lägre än de båda övriga hovrätternas.
    Den av utskottet utförda undersökningen visade, att Bergers påstående och yrkanden var riktiga, och utskottet skrädde nu inte orden. Det fastslogs, att det var en samhällsangelägenhet av synnerlig vikt, att häradshövdingarna i största möjliga utsträckning själva utövade sina ansvarsfulla ämbeten och att de jurister, som under häradshövdingens tjänstledighet förordnades till vikarie, inte bara ägde goda teoretiska kunskaper utan också nödvändig livserfarenhet och praktisk utbildning för domare kallet. Den gjorda utredningen pekade på allvarliga missförhållanden. Motionären hade rätt. Det här gick utöver rättsskipningens kontinuitet och rättssäkerhet. Båda kamrarna gick på utskottets linje, och resultatet blev en skrivelse till Kungl.Maj:t med begäran att efter verkställd utredning taga ärendet i övervägande.
    Däremot tog denna motion inte upp notariernas ekonomiska situation. Generaldirektören Sigfrid Wieselgren i fångvårdsstyrelsen reagerade emellertid i ett inlägg i första kammaren mot detta allvarliga

 

Från Helgeå till Öresund 287missförhållande. I en från engelska arbetsförhållanden hämtad term talade han om att staten använde sig av ett "utsvettningssystem" mot sina unga ämnessvenner. Trots att biträdenas arbetsinsats var oundgänglig och de gick som tjänstemän i ett ämbetsverk, fick de gratis förrätta allt sitt arbete. Det var, menade han, icke värdigt staten att agera på detta sätt.
    Det är mot denna bakgrund vi skall se Karl Schlyters initiativ hösten 1906 att grunda Yngreföreningen. Hela problemet låg serverat. Berger och Åkerlund hade berett vägen. Det var bara att anträdamarschen och resa fanan.

 

7.
"Hovrättsarbetet är till sin natur en bland de tråkigaste juristsysselsättningar som gärna tänkas kan. Att ideligen, år ut och år in nödgasse lifvet genom protokollens ofta rätt bristfälliga, aldrig exakta speglar, att med dylika hjälpmedel söka finna det rätta i alla möjliga och omöjliga fall, det måste på längden kännas tröstlöst."
    Denna karakteristik och kritik mot hovrättsprocessen, mot den s. k. "hovrättismen", formulerades av John Tjerneld 1909. Han var varken först eller ensam med sin kritik. Senast 1884 hade Nya lagberedningen föreslagit muntlighetsprincipens genomförande i våra hovrätter.
    Kravet på en muntlig processform i hovrätten kan ses som ett utslag av en förändrad samhällsstruktur. Man kan inte spåra några krav på förändringar i processformerna bland bönderna i vårt land. Presidenten Staël von Holstein i Göta hovrätt skrev vid förra seklets slut, att det svenska rättegångsväsendet var "populärt". Det var i stället mera progressiva grupper inom handel och industri, som ville ha en förbättrad och säkrare rättsskipning, och de var också beredda att betala förde ökade kostnader som reformerna kunde medföra. Frågan stupade ytterst på det förhållandet, att reformen krävde advokater, och sakförarna hade, som redan nämnts, under 1800-talet varken samhällets eller allmänhetens förtroende.
    En delreform, som emanerade ur 1880-talets omfattande kommittéarbete rörande rättegångsväsendet, var 1901 års lag om muntliga förhör i hovrätt. Det fanns i 1734 års lag inte något formligt förbud mot sådana förhör, och de kunde också föranstaltas på begäran avpart. Men de muntliga förhör som ägde rum bestod normalt i att parten eller ombudet inställde sig och ingav en skrift, som åberopades som muntligt anförande. Domstolens och parternas valhänthet vid muntliga förhör framkommer kanske bäst i den anekdotflora, som finns bevarad från dylika tillfällen. Från Skånska hovrättens tillämpning av muntliga förhör kan anföras den situation, som en gång

 

288 Kjell Å. Modéeruppkom, då den part som begärt förhöret uteblev, medan motparten inställde sig genom ombud. Något osäker i den uppkomna situationen frågade divisionsordföranden: "Ja, vad säger då det närvarande ombudet?" Och den säkert minst lika osäkre notarien svarade energiskt: "Jag bestrider allt vad han kunde ha anfört!"
    Det är en nästan rörande hjälplöshet, som kommer i dagen när man läser om de uppenbarligen mycket sällsynta tillfällen då parter och vittnen inställde sig inför hovrätten för förhör. Det kunde hända att det hovrättsråd, som satt ordförande, sannolikt inte haft en muntlig förhandling på 30 år. Hans totala avsaknad av processledande förmåga framkom vid det tillfälle då Kristianstads dynamiske kyrkoherde Emil Flygare skulle vittna i ett uppmärksammat sedlighetsmål i början av 1890-talet. Innan rättens ordförande fick tid att avbryta kyrkoherden hann denne vältaligt både skildra sitt agerande i det aktuella målet och även ge den av parterna som angripit honom en förkastelsedom, vilken avslutades med orden: "Hans enda hopp bör vara, att den kristliga barmhärtigheten drar en slöja över hans ogärningar!" Full uppståndelse i sessionssalen! Ordföranden lyckades i den totala förvirringens tecken endast förmå sig till att be vittnet hålla sig tillsaken.
    Det är presidenten Thomas Munck af Rosenschölds son August, borgmästaren i Landskrona, som i minnesteckningarna från sin ungdoms Kristianstad har bevarat dessa anekdokter till eftervärlden. För protokollförda blev de aldrig.
    1901 års reform beträffande de muntliga förhören fråntog parterna möjligheten att påkalla dylika förhör. I stället skulle domstolen nu kunna explicit förordna om dem. Justitieministern Annerstedt förmodade, att denna reform skulle leda till ett ökat anlitande av dessa förhör. Men ändringen skedde inom ramen för det befintliga processsystemet. Man ville inte på detta sätt öppna vägen för muntliga förhandlingar. I stället skulle åtgärden ses som ett sätt att skapa en verksammare processledning från domstolens sida.
    Reformen blev ett fiasko. Den nu öppnade möjligheten till muntliga förhör utnyttjades mycket restriktivt av hovrätterna. De flesta hovrättsdomarna var skeptiska till reformen. Balanserna i hovrätterna gjorde, att man undvek de tidsödande muntliga inslagen. Men ytterst gällde också detta processmoment en rättssäkerhetsfråga. Skulle hovrätten utvidga processmaterialet och "till vinnande av upplysning, som i vädjat mål prövas erforderlig" föranstalta om förhör, eller skulle man låta sig nöja med det material, som underrätten i protokollen förebragt?
    När brottmålet mot de s. k. Amaltheamännen hösten 1908 kom på

 

Från Helgeå till Öresund 289Skånska hovrättens bord, yrkade Karl Schlyter att muntligt förhör skulle anställas med de tilltalade samt med erforderliga vittnen och andra, som kunde lämna upplysningar om de tilltalade i skilda avseenden. Schlyter blev dock överröstad av rättens övriga ledamöter. Som sekreterare i processkommissionen fick Schlyter några år senare möjlighet att med kraft verka för muntlighetsprincipens införande i hovrätterna.

 

8.
Det kan nu vara dags att lägga pusselbitarna på plats. Karl Schlyter kom från Lund till Kristianstad 1906 och han tjänstgjorde som föredragande fiskal i hovrätten fram till 1910. Han kom till sin nya arbetsplats med två viktiga erfarenheter i bagaget, vilka han hämtat ur en teoretisk och en praktisk miljö. Det var sekreterareuppdraget i Juridiska föreningen och arbetet som domsagobiträde i Torna och Bara häradsrätt. Banden till Lund och juridiska fakulteten var hårt knutna, och han höll dem vid liv i hovrättsarbetet. "Var det någon svår knäckfråga, så konsulterade man sina professorer", mindes Schlyter när han långt senare beskrev sina Kristianstads år.
    Schlyter var således en representant för de unga jurister som levde med de aktuella samhällsproblemen och såg framtiden som "a struggle for life". De kom till hovrätten i Kristianstad och kunde med egna ögon uppleva behovet av förändringar. De såg sin arbetsplats med andra ögon än de som länge levt inom murarna och som följde de traditionella mönstren. Med skepsis mötte man Schlyters revolutionerande förslag att införa skrivmaskinen i hovrättsarbetet. Hovrätten behövde fråga justitiedepartementet i Stockholm till råds, innan den vågade sig på denna tekniska innovation. På ett avslöjande sätt visar denna lilla händelse den osäkerhet man kände inför framtiden. Det låg revolution i luften. Hur skulle hovrättens framtid gestalta sig?
    När Schlyter kom till hovrätten 1906 var han 26 år, politiskt omyndig och utan rösträtt. I nära fem år hade han tjänstgjort som notarie utan lön, och när han kom till Kristianstad som aspirant blev förhållandena inte bättre. Det var under sådana förhållanden en klen tröst att stadens humane doktor hade en särskild taxa för sjukbesök hos de unga i hovrätten, 1 krona per gång. För rösträtt fordrades 800 kronors taxerad årsinkomst. Mot bakgrund av hans redan redovisade sociala och politiska engagemang är det inte att förundra, att han under kristianstadstiden skrev in sig i det socialdemokratiska partiet. För det borgerliga Kristianstad vi lärt känna var en sådan demonstration i hög grad komprometterande. Det krävdes ett visst civilcourage att som Schlyter göra entré i hovrätten med "Arbetet" i fickan.

 

19-23-164 Sv Juristtidning

 

290 Kjell Å. Modéer    En politisk och samtidigt rättslig fråga som vid denna tid fångade Schlyters intresse var rätten att sluta kollektivavtal med arbetsgivaren, vilken tillerkänts ett stort antal lokala fackorganisationer. Den moderna arbetsrätten upplevde en viktig milstolpe genom den s. k, decemberkompromissen 1906, då de centrala fackförbunden LO och SAF också enades om normeringen av dessa avtal. I Kristianstad upplevde man de här problemen mycket jordnära 1907, då man vid en lantarbetarstrejk från arbetsgivarnas och den lokala pressens sida ville förvägra lantarbetarna att sluta kollektivavtal. I en mycket polemiskartikel, "Jordbruket och det kollektiva avtalet", ingrep Schlyter i debatten och ställde sig på lantarbetarnas sida. Han riktade sig till jordbrukarna i en appell, i vilken han citerade den kände skånske industriledaren R. F. Berg, som deklarerat att visst hade det kostat på att offra gamla fördomar och axiom, att byta gamla tankar mot nya,"att släppa äran af att vara en välgörande patriark och att utbyta den emot att glädjas öfver ett folk, som kan hjälpa sig själf". Men för att lyckas med detta offer hade Berg insett att han älskade de arbetare, för vilka han hade blivit ledare, och att denna kärlek fordrade det offer han gjort. Bergs ord använde Schlyter som ett vapen mot de kapitalstarkajordbrukarna. De kunde lika gärna av honom ha riktats mot de andra makthavare, som han kämpade emot.
    Det var således vid denna tid som Schlyter — brinnande av intresse för tidens allmänna politiska, fackliga och rättsliga frågor — tog initiativet till en notariernas fackförening, till Yngreföreningen. Vid det konstituerande mötet i Lund utsågs Schlyter till ordförande, ochhan fick därigenom se en av de visioner han haft redan under åren i Juridiska föreningen förbytt i ett konkret resultat. Sin vana trogen ville han ha hela landets kolleger med sig i reformarbetet. Redan vid det andra sammanträdet på restaurang Hipp i Malmö i november 1906 fick styrelsen i uppdrag att söka åstadkomma en sammanslutning av yngre jurister över hela riket. Målet skulle vara att i en bred samlande petition gå in till Kungl. Maj:t med en framställning om fast anställning "för alla å domarkanslin behövliga jurister". Appellen gav gensvar både i pressen och i de övriga hovrätterna. Den 21 april 1907 grundades en motsvarande förening i Göta hovrätt med Alvar Montelius som ordförande, och den 7 september 1907 följde notarierna under Svea hovrätt exemplet och utsåg samtidigt Gustaf Lindstedt till ordförande.
    I september 1907 skrev Skånska yngreföreningen till JO och fäste hans uppmärksamhet på notariernas högst otillfredsställande lönesituation. Att JO engagerades i frågan skall ses mot det ovan redovisade initiativ som denne tog i frågan redan 1899. Och det gick, som

 

Från Helgeå till Öresund 291Schlyter ville. Det blev en kommitté med Einar Stenbeck, på 1920 talet HD:s ordförande, som sekreterare. Det kom fram förslag som diskuterades inom föreningarna i början av 1910-talet, men själva reformen tog tid. Först 1943 kom förbudet att anlita oavlönad arbetskraft på domarkanslierna.
    Under Yngreföreningens första verksamhetsår diskuterade man dessa fackliga frågor vid livliga diskussioner kring provocerande frågor som "Utgör sportelsystemet ett lämpligt avlöningssätt för domarämbetenas innehavare?" och "Är det önskvärt, att häradsrätterna befrias från att tjänstgöra som övningsfält för de unga jurister, som ejägna sig åt domarkallet?"
    Men vid sidan av det fackliga inslaget i föreningens verksamhet finner man också ett bildande. Man lyssnade till föredrag av advokaten Gustaf Fahlcrantz om "Vårt rättsväsendes urartning", av slottspastorn Wirén om en av tidens mest aktuella reformfrågor: "Något om fångvård". Inte bara tematiskt utan också personellt anknöt Schlyter vid valet av föredragshållare till tiden i Juridiska föreningen. Från Köpenhamn kom A. Mortensen-Larsen och informerade om "Domarutbildningen i Danmark" och från Lund professor Björling, som föreläste över ämnet "Statsmonopol från rättslig synpunkt".
    Det är uppenbart, att styrelsen inte ville göra Yngreföreningen till en hovrättsförening. Man höll sig borta från Kristianstad, endast undantagsvis gjorde Schlyter det så lätt för sig att han bara behövde gå över torget, till Frimurarehotellet, för sammanträde i föreningen. När Schlyter lämnade Kristianstad och Skåne 1910 framgår det av protokollen, att aktivitetsgraden minskade i föreningen. De bildande och sällskapliga momenten i verksamheten tog överhanden, i vart fall för någon tid framåt.

 

9.
En morgon när Schlyter skulle gå in i hovrättens lokaler i Stora Kronhusets östra del hade högvakten utsträckt sin promenad till hovrättens trappa, och han anropades av posten och fick tillsägelsen:"Här får ingen civil gå in!"
    Det var kanske en fjärrskådare, skrev Schlyter långt senare, "som med blick in i framtiden såg hovrätten fördriven från de vackra sessionssalarna en trappa upp med deras ännu bevarade tronhimmel och tapeter från Carl Johans-tiden".
    Diskussionerna om att flytta hovrätten från Kristianstad fick ny kraft och näring under Schlyters kristianstadsperiod, men nu var det Malmö och inte Lund som föreslogs som hovrättens framtida säte. Malmö hade under några korta decennier från 1870 tredubblat sitt

 

292 Kjell Å. Modéerinvånarantal och hade utvecklats till ett modernt industri- och handelscentrum. År 1908 beslöt man i Malmö att fira inträdet bland storstädernas skara genom att 1914 arrangera en internationell industriutställning, den Baltiska utställningen. 1914 var det år då enligt befolkningsstatistikernas beräkningar stadens befolkning skulle uppgå till 100 000 invånare. Samma år, 1908, tog en juristkorporation genom en skrivelse till Malmö stadsfullmäktige initiativet till hovrättsflyttningen, nämligen Södra avdelningen av Sveriges advokatsamfund.
    Kravet på flyttning kombinerades med en attack mot arbetsproblemen i hovrätten, och i Kristianstad stod man dåligt rustad med motargument. För visst brottades man med organisatoriska problem. Medan exempelvis antalet vädjade tvistemål under hela 1890-talet uppgått till i medeltal 400 per år, började de öka kring sekelskiftet.Vademålen ökade från 475 år 1903 till 520 ett tiotal år senare. Problemet uppstod genom balanserna. År 1901 uppgick antalet till följande år balanserade mål till 386. Därefter ökade emellertid balanserna dramatiskt, och år 1910 hade de nått upp till ett maximum om 616 mål. Lösningen blev att hovrätten förstärktes med en tredje division,som år 1912 började beta av balansen. Ett par år senare visade sig resultatet. Då var man nere i 246 balanserade mål.
    Ett annat problem var att hovrätten i Kristianstad fick allt större svårigheter att på ett tillfredsställande sätt rekrytera nya jurister. Så snart en adjungerad ledamot blivit så erfaren, att han skulle kunna vara hovrätten till nytta, kallades han till andra uppgifter i Stockholm, i första hand till revisionen. Det behövdes en ständig rekrytering underifrån, och då de unga juristerna i allt större utsträckning var tidens fångar blev de obenägna att flytta till en hovrätt i en liten stad där det inte fanns några andra utvägar om de av en eller annan anledning var tvungna att överge hovrättsbanan.
    Med balans- och personalproblemen följde lokalproblemen. Med en tredje division placerad i de redan trånga lokalerna blev denna fråga plötsligt akut. Just när dessa problem var som störst 1912 kom justitieombudsmannen, den blivande hovrättspresidenten Berndt Hasselrot, på inspektion, och i sin ämbetsberättelse 1913 talade han mångordigt om de synnerligen bristfälliga lokalerna i Stora Kronhuset. De var inte bara otillräckliga, de var också olämpliga, skrev han.
    När Malmö stad därför i början av 1910-talet erbjöd sig, först att svara för kostnaderna för tomt och hovrättsbyggnad och sedermera också för hovrättens flyttning blev det islossning. Hovrättens ledamöter delades i två läger. Presidenten Lundahl anförde den stora minoritet, som ville bli kvar i Kristianstad. Endast med en röstsmajoritet fattades beslutet om flyttning.

 

Från Helgeå till Öresund 293    Nu gick dock argumenten för flyttning in med full kraft. Också i Lund hördes röster för att Malmö var att föredraga som säte för hovrätten. Juridiska fakultetens i Lund yttrande, och framför allt den malmöfödde processrättsprofessorn Ernst Kallenbergs synpunkter, gick i samma riktning, och de anfördes ofta i debatten. De skäl som framhölls också från annat håll var att det i en större stad fanns möjligheter till livligare kontakt med handelns, industriens och sjöfartens utövare, och den större lättheten att rekrytera domstolens arbetskrafter och den större tillgången till rättsbildade advokater gjorde sig dessutom gällande med ökad styrka vid ett framtida rättegångsförfarande byggt på muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna, sade processkommissionens nyutnämnde ordförande Johannes Hellner, som bekant av sydskånsk extraktion. Med hänsyn till genomförandet av en rättegångsreform kunde förflyttningen av Skånska hovrätten till Malmö "icke anses möta någon som helst betänklighet" skrev han i sitt yttrande i frågan, daterat oktober 1912 och kontrasignerat av kommissionens sekreterare, fiskalen Karl J. D. Schlyter.
    Det har anförts, att något annat skäl för hovrättens flyttning till Malmö inte fanns "än att en designerad president i inflytelserik ställning föredrog den senare staden som bostad framför Kristianstad och på ett utmärkt sätt lyckades camouflera, att det var han, som stod bakom det hela" (August Munck af Rosenschöld). Det skulle alltså vara förutvarande justitieombudsmannen, sedermera presidenten och justitieministern i den Hammarskjöldska regeringen 1914—1917 Berndt Hasselrot, som därvid utpekades som boven i dramat. Man skall emellertid, om man vill utpeka en "designerad president", inte bortse från det mullvadsarbete som Karl Schlyter, också mycket camouflerat, utförde. Han har själv vitsordat, att han under kristianstadsåren skrev tre framställningar i saken, till Södra avdelningen av Sveriges advokatsamfund, till Malmö handelskammare och — tredjegången gillt — till Edward Lindahl, ordförande i Malmö stadsfullmäktige. När ärendet något kuppartat togs upp av regeringen och avgjordes på nyårsafton 1915, utan att riksdagen fick taga del i beslutet, sprang Schlyter redan vant i departementets korridorer. Det torde därför vara riktigare att hävda, att det var Hasselrot och Schlyter, som drog hovrätten till Malmö.
    För staden Kristianstads vidkommande fick detta beslut olyckliga konsekvenser. En viktig del av hela stadens struktur lyftes plötsligt bort. Det medförde problem för fastighetsägarna i stan, som fick svårt att få de plötsligt tomma lägenheterna uthyrda, och för hantverkare och handelsmän, som bland annat tjänat sitt levebröd på hovrättensledamöter — om än i mindre utsträckning på dess föredragande

 

294 Kjell Å. Modéerfiskaler. Det hjälpte inte att landshövdingen tillsammans med stadsfullmäktige hade understrukit, att flyttningen skulle komma att medföra stora och betänkliga rubbningar för samhället, och att flera deputationer från hantverksföreningar och handelsmannaorganisationer klagat i departementet. Tåget med hovrätten ombord stod med ångan uppe berett att lämna Kristianstad. Den 1 oktober 1917 började hovrätten sin verksamhet i Malmö, till en början i provisoriskalokaler men efter någon tid i arkitekten Ivar Callmanders imposanta domstolsbyggnad på bastionen Nyköping.

 

10.
När Yngreföreningen startade sin verksamhet var det i ett samhälle i behov av reformer. På rättegångsväsendets område konstaterade Johannes Hellner 1912, att reformerna måste komma, men det var realistiskt att inse, att det skulle behöva gå en "ganska ansenlig tid" för att reformtankarna skulle vinna mognad och hinna genomtränga den allmänna uppfattningen. Och det var en nödvändig förutsättning för genomförandet av en ingripande processreform.
    Yngreföreningens tillkomst var, som jag sökt visa, en liten men visst inte oväsentlig pusselbit i strukturen för detta reformarbete, även om det fanns många andra grupper och individer i vårt samhälle, som bidrog till dess genomförande.
    Karl Schlyter har med rätta fått träda fram i rampljuset i denna framställning. Det kan vara på sin plats att komplettera bilden av honom genom att citera valda delar av den tillfällighetsdikt som Schlyters ungdomsvän Alfred Fjelner publicerade i Sydsvenska Dagbladet i april 1922, några månader efter det att Schlyter utnämnts till konsult i den Brantingska ministären. Dikten heter "En konsult" och återfinns också i diktsamlingen "Typer och toner" (1922):

 

Kring hjässan han alltid burit ett sken från farfar och jämväl kusinen Thyrén. Men även han själv var begåvad och nyter från barndomen redan, herr Karl J. D. Schlyter. Han slukade visdom med oförskräckt mod, och fullärd han snart som notarie stod. I Lund tälja ännu mångfaldiga myter om lärdomsmirakler av Karl J. D. Schlyter.I Torna och Bara han erhöll praktik i lantlig tillämpning av juridik. Mången nämndeman säkert går ännu och skryter över brorskapet sitt med Karl J. D. Schlyter.

 

Från Helgeå till Öresund 295Mot hägrande utsikt hans fjärrblick var skarp, och fort blev han fångad i framtidens varp: sin åldriga barndomstro gladeligt byter mot socialismen herr Karl J. D. Schlyter. För hovrättens flyttning han dristeligt stred, till Malmö han lyckades forsla den ned. I staden, förbi vilken Helgeån flyter, beundrar man inte herr Karl J. D. Schlyter. Han blir konsulterad om lag och om norm, idéerna ger han processrättslig form, och över Guds nåde käckt staven han bryter: herr Brantings förslår nu för Karl J. D. Schlyter.

 

    Schlyter var inte den revolutionerande idékläckaren och teoretikern. Han var en pragmatiker, som på ett sällsport sätt hade förmåga att lyfta fram idéer och reformkrav, som hade beretts av andra före honom, och han kunde på ett kongenialt sätt entusiasmera, engagera och initiera den ström av medarbetare, som passerade förbi honom genom åren. Hans breda målsättning för Yngreföreningen vid dess grundande är ett bra riktmärke för föreningen också för framtiden.