BENGT LÄNNERGREN & ULF WIDEBÄCK. Rätten att vara i fred. Massmedierna och privatlivet. Uddevalla 1981. Liber Förlag och Jurist-Samhällsvetareförbundets Förlags AB. 136 s.
Förre justitiekanslern Bengt Lännergren var ordförande och hovrättsassessorn Ulf Widebäck var sekreterare i integritetsskyddskommittén som i mars 1980 lade fram sitt slutbetänkande "Privatlivets fred" (SOU 1980:8). Betänkandet var inte enhälligt. Ordföranden och två ledamöter, till vilka kommitténs expert anslöt sig, förordade att tryckfrihetsförordningen och brottsbalken skulle kompletteras med en ny straffbestämmelse om kränkning av privatlivets fred (lagstiftningslinjen). Genom den nya bestämmelsen skulle det bli straffbart att om annans privata angelägenheter lämna uppgift ägnad att medföra skada eller lidande för denne. En ledamot av kommittén ville utan tillgripande av strafflagstiftning införa en möjlighet att ge den som råkat ut för privatlivskränkning i pressen någon form av ekonomisk gottgörelse (ersättningslinjen). Övriga fyra ledamöter ansåg med hänsyn till pressens egen självsanering att det inte fanns tillräckligt tunga skäl för ett så allvarligt ingrepp i tryckfriheten som en utvidgning av brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen skulle innebära (självsaneringslinjen). De fyra ledamöterna fann inte heller några skäl för att statsmakterna skulle utforma ett nytt system för skadestånd vid sidan av domstolarna.
Det här anmälda arbetet utgör i huvudsak ett omtryck av kommittébetänkandet med smärre omredigeringar och förkortningar. Vad som inte finns med är egentligen bara sammanfattningen, kapitlen 1 (utredningsuppdraget)
och 9 (bevis som åtkommits genom lagstridig avlyssning eller fotografering) samt författningsförslagen och litteraturförteckningen. Däremot redovisas gällande bestämmelser om skydd för privatlivet — bl. a. sekretess- och förtalsreglerna, avlyssningsförbudet och förbudet mot användning av namn och bild i reklam — liksom massmediernas självsanerande verksamhet, en utländsk rättsöversikt och en diskussion om vad som konkret kan anses tillhöra privatlivet.
Beträffande denna närmast deskriptiva framställning finns ej anledning att göra annat än ett par detaljanmärkningar. Under rubriken "Självsaneringen inom pressen" anförs sålunda (på s. 26) att frågor om efterlevnaden av de etiska reglerna i första hand omhänderhas av pressens opinionsnämnd (PON). I själva verket är det emellertid allmänhetens pressombudsman (PO) som i första hand svarar för övervakningen av pressens etiska standard i vårt land, eftersom alla klagomål först måste behandlas av honom och bara 25 procent av ärendena kommer under PON:s prövning. När det på s. 27 sägs att PO kan handla på eget initiativ eller efter anmälan är även detta bara en del av sanningen. PO måste nämligen enligt sin instruktion inhämta skriftligt medgivande från den närmast förfördelade innan han kan klandra en tidning eller hänskjuta ett ärende till PON. Det är därför mindre korrekt att likna PO vid "ett slags åklagare hos opinionsnämnden" (s. 28). Snarare bör han karakteriseras som den enskildes ombud med vissa egna beslutsfunktioner (sevidare SvJT 1981 s. 1 ff).
Under rubriken "Offentliga personer" konstaterar författarna på s. 61 att massmedierna har rätt och möjlighet att ingående granska de personer som har utsetts att sköta viktiga allmänna värv, t. ex. statstjänstemän och ämbetsmän (finns det verkligen fortfarande fog för en sådan uppdelning?). Av ett uttalande av PON 1980 framgår emellertid att försiktighet med namnpublicering kan vara att rekommendera även när det är fråga om brott av en högre statstjänsteman. En tidning hade på förstasidan publicerat en rubrik som omtalade att ett ambassadråd skulle åtalas för grovt förtal. I texten namngavs mannen och hans namn och titel jämte ett foto av honom utsattes i en artikel om saken inne i tidningen. Enligt artikeln ansåg åklagaren att mannen grovt förbrutit sig och att de uppgifter han lämnat var ägnade att medföra allvarlig skada för den förtalade. Sedan publiceringen anmälts till PO, anförde tidningen i yttrande att sambandet med mannens tjänst hade vägt särskilt tungt vid bedömningen av publiceringen. Frågan om brottet var att anse som grovt eller ej var, enligt tidningens uppfattning, under sådana förhållanden inte relevant. Tidningen klandrades emellertid av PON med följande motivering:
Den händelse, som avsågs med åtalet, får anses äga ett nära samband med förhållanden inom Sveriges utrikesrepresentation och biståndsverksamhet. En bevakning av dessa från pressens sida har en hög grad av allmänintresse. Det kan dock inte anses att allmänintresset motiverat en identifiering av A genom angivande av namn och bildpublicering.
Eftersom bokens längsta och tyngst vägande kapitel — med rubriken "Behöver vi ett bättre skydd för privatlivet?" — redovisar de olika förslag eller linjer som kom till uttryck inom kommittén, kanske det kan vara motiverat att i denna anmälan något kommentera dessa.
Samtliga kommittéledamöter anförde att det materiella innehållet i de etiska reglernas bestämmelser om skydd för den personliga integriteten är i huvudsak tillfredsställande från den enskildes synpunkt samt att den praxis,som har utbildats av PO och PON, i och för sig på ett föredömligt sätt
tillvaratar den enskildes intressen inom den för dessa organ bestämda ramen.
De kommittéledamöter, som förordade lagstiftningslinjen, förklarade sig inte avse att det lagreglerade skyddet skulle omfatta mer än vad pressen enligt sina egna etiska normer själv vill slå vakt om. Ledamöterna sade sig också förutsätta att den praxis som härvidlag utbildats — genom främst PON:sverksamhet — skulle vara vägledande vid tillämpningen av ett lagreglerat privatlivsskydd. Vad man ville uppnå var att genom rättsliga sanktioner av i första hand straffrättslig art förbättra efterlevnaden av dessa etiska normer, eftersom man ansåg att självsaneringen inom pressen varken undanröjt eller minskat faran för privatlivets fred. Tyngdpunkten i ett sanktionssystem som skall skydda privatlivet borde enligt lagstiftningslinjens företrädare ligga på den preventiva effekten.
Gentemot lagstiftningsförslaget kan främst invändas att det förefaller ytterst tveksamt om man med detta verkligen skulle uppnå någon större preventiv effekt. Även om fängelse ingick i latituden torde man knappast i praktiken ha anledning räkna med att frihetsstraff skulle komma att dömas ut i tryckfrihetsmål. När hamnade en ansvarig utgivare senast i fängelse för grovt förtal? Och varför skulle ett bötesstraff som kunde beräknas inte nämnvärt överstiga expeditionsavgiftens storlek — och som i praktiken betalades av tidningsföretaget — vara avskräckande? Till detta kommer att lagstiftningslinjens företrädare själva förklarat sig vara medvetna om att man med den föreslagna straffrättsliga regleringen inte helt skulle uppnå avsedd effekt på grund av jurysystemets utformning.
Den av lagstiftningslinjens företrädare anförda fördelen för den enskilde målsäganden med en straffrättslig reglering — att bestämmelserna om förundersökning kunde bli tillämpliga — synes vara av mer teoretisk än praktisk natur, eftersom det nya brottet enligt förslaget i första hand skulle vara ett rent målsägandebrott — på samma sätt som förtalsbrottet — varför allmänt åtal och förundersökning skulle komma i fråga bara i sällsynta undantagsfall.I normalfallet skulle målsäganden alltså själv få svara för utredning, åtal och kostnader, ett alternativ som knappast kan konkurrera med det helt kostnadsfria förfarandet inför PO och PON.
Mer fog finns det enligt min mening för tanken på att införa möjlighet för den enskilde att få ersättning vid privatlivskränkningar. För att ge honom rätt att föra skadeståndstalan vid domstol skulle emellertid krävas ändringar i både tryckfrihetsförordningen och skadeståndslagen och detta synes vara att tillgripa "mer våld än nöden kräver" såsom företrädaren för ersättningslinjen på annat ställe uttryckt sig.
Inte heller skadestånd inom ramen för PON:s verksamhet framstår som enlämplig lösning. Risken är att argumenteringen inför PON i så fall skullekoncentreras mer till de krasst ekonomiska aspekterna på anmälda publiceringsskador vilket enligt min mening vore olyckligt från principiell synpunkt.Skadeståndsaspekten bör nämligen inte vara det viktigaste i ärenden av dettaslag utan i stället frågan om upprättelse åt den enskilde och klargörandet avgränserna för god pressetik.
Sedan betänkandet blivit föremål för sedvanligt remissförfarande — remisstiden utgick den 15 oktober 1980 — har ingenting hänt i ärendet och motbakgrund av att majoriteten av remissinstanserna ställde sig på självsaneringslinjens sida förefaller det mindre sannolikt att betänkandet leder tillnågon lagstiftning.
Det enda som är nyskrivet i det anmälda arbetet är det fem sidor långa slutkapitlet ("Några kritiska synpunkter på tryckfrihetsförordningen"). Här finns emellertid en hel del intressanta och ytterst kontroversiella synpunkter som föranlett syrliga kommentarer i pressen. Bara att lyckas få i gång ansatsen till en pressetisk debatt i självaste dagspressen är en bragd och väl värdmödan att ge ut en bok.
Författarna driver tesen att den ursprungliga tryckfrihetsförordningen av år 1766 tillkom under samhällsförhållanden av helt annat slag än dem som råder i dag. Anonymitetsskyddet för den som ville lämna meddelanden till en tidning för offentliggörande kunde då te sig mer angeläget än i dag då det finns en riksdagsförsamling där man kan kritisera regeringen och en justitieombudsman dit man kan vända sig med klagomål mot myndigheternas maktutövning.
För min del har jag svårt att inse att anonymitetsskyddet för meddelare skulle spela mindre roll i dag än för 200 år sedan. Tvärtom är väl riskerna för den enskilde att bli klämd och trakasserad av makthavare — exempelvis myndigheter, företag, arbetsgivare och fackliga organisationer — ännu större i vårt moderna, centraliserade och datoriserade samhälle än de var i det bondesamhälle som skapade vår första tryckfrihetsförordning. Har inte pressen i dag en ännu större uppgift som övervakare av alla (andra) makthavare i samhället och hur skulle tidningarna få fram den information, som är nödvändig för att fylla denna uppgift, om man inte kunde erbjuda sina kunskapskällor ett fullgott anonymitetsskydd?
En annan sak är att pressen är en viktig maktfaktor i det moderna samhället och själv behöver bevakas. I motsats till författarna tror jag att konstruktionen med en ansvarig utgivare för varje tidning därvid har stor betydelse. Även i detta hänseende var tryckfrihetsförordningen före sin tid. Är det inte en tendens i senare års lagstiftning och rättspraxis att lägga allt större ansvar för vidtagande av miljöskyddsåtgärder m. m. på företagschefer och likställda? Det gäller för den ansvarige utgivaren liksom för företagsledaren att omge sig med goda och omdömesgilla medarbetare och sörja för att dessa får en sådan skolning och utbildning att risken för olyckshändelser och övertramp i möjligaste mån elimineras eller åtminstone minimeras.
Det effektivaste korrektivet mot att tidningarna missbrukar sin makt är i många andra länder med en fri press de skyhöga skadeståndsbelopp som döms ut av domstolarna i mål om ärekränkning och intrång i den personliga integriteten. Något liknande är inte tänkbart i Sverige med den skadeståndspraxis och den rättegångsordning i tryckfrihetsmål som vi har. Även om jag delar författarnas kritik mot jurysystemet, tror jag inte att det inom överskådlig tid kommer att finnas politiska förutsättningar att avskaffa detta. Och då båtar det föga att komplettera brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen. Den verksamhet som bedrivs av PO och PON framstår som betydligt effektivare: kostnadsfri och snabb service åt den enskilde, motiverade beslut och en överskådlig praxis.
Thorsten Cars