Vilka rättsverkningar har processhandlingar som åklagaren företar till förmån för den åtalade?

 

Av docenten LARS HEUMAN

 

1. Inledning
I komplicerade och omfattande brottmål är det av stor betydelse att processmaterialet begränsas så mycket som möjligt. Härigenom kan man minska arbetsbördan för domstolarna, åklagarna, polisen och försvararna. Strävandena att göra processekonomiska vinster får inte drivas så långt att straffrättskipningen väsentligen förlorar i effektivitet. Åklagaren kan ställas inför många olika straffprocessuella frågor, då han vill begränsa processmaterialet och förenkla handläggningen. Kan han helt eller delvis begränsa åtalet beträffande olika gärningar under skilda stadier av en rättegång? Kan åklagaren "erkänna" faktiska omständigheter som talar till förmån för den tilltalade? Har han möjlighet att till den åtalades fördel göra sådana uttalanden i bevisfrågor och rättsfrågor som binder domstolen? Är rätten förhindrad att döma till en viss påföljd om åklagaren motsatt sig det?
    Då åklagarens processhandlingar är till förmån för den åtalade är det av stor vikt för denne att veta om processhandlingen är bindande förrätten. Om så är fallet behöver försvaret inte ägna frågan vidare uppmärksamhet. Det är emellertid tänkbart att åklagarens processhandling inte är bindande utan endast utgör en bland många faktorer som rätten skall väga in vid sin bedömning. Det krävs då processuell aktivitet från försvarets sida, t. ex. i form av bevisning eller argumentation.
    Ibland kan åklagaren använda sig av så oklara uttryckssätt att det är svårt att avgöra om det rör sig om en bindande processhandling. Rätten bör då ingripa och genom processledning utreda av vilken art processhandlingen är och vilka rättsverkningar som är knutna till denna.
    En åklagare kan göra en felbedömning och företa en processhandling till förmån för den åtalade, trots att han inte bort göra det. Flertalet domare torde numera anse att rätten inte bör ingripa och genom processledning förmå åklagaren att återta processhandlingen. Enligt den dominerande uppfattningen bör rätten inte aktivt hjälpa åklagaren att uppnå en fällande dom. Åsikten motiveras med att den tilltalade

 

23-23-165 Sv Juristtidning

 

eljest skulle kunna uppfatta domaren som partisk.¹ Om sålunda flertalet domare anser att de inte kan vara aktivt verksamma till nackdel för den tilltalade har det stor betydelse om rätten är bunden av en processhandling som är förmånlig för den åtalade. Frågan om processhandlingen är bindande eller ej har naturligtvis mindre betydelse om en domare menar att han bör tillrättaföra en åklagare som på tvivelaktiga grunder företagit en processhandling till förmån för den åtalade.
    Då man skall avgöra om rätten är bunden av en processhandlingsom åklagaren företar till den åtalades förmån, måste man naturligtvis göra skillnad mellan olika typer av processhandlingar. Helt allmänt skulle man dock kunna fästa avseende vid att brottmålen inte ansessom dispositiva mål. Det finns naturligtvis stora skillnader mellan brottmål och indispositiva tvistemål. Jag skall inte gå närmare in på alla de aspekter som detta problemkomplex har. I detta sammanhang är det dock av intresse att slå fast att brottmålen är indispositiva till förmån för den åtalade; däremot är det oklart i vad mån reglerna för indispositiva mål skall tillämpas till åklagarens fördel. Det anses sålunda att rätten ex officio skall ingripa för att förhindra en felaktig dom som är till nackdel för den åtalade. Däremot är det något oklart om rätten ex officio bör verka för att en fällande dom uppnås. Denna fråga skall behandlas närmare i det följande.
    RB innehåller vissa bestämmelser som kan tyckas ge uttryck för att rätten skulle kunna ingripa även till nackdel för den tilltalade. I RB45: 11 stadgas att rätten kan förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen om det behövs för att huvudförhandlingen skall kunna slutföras i ett sammanhang. Bestämmelsen har givits för att koncentrationsprincipen skall kunna upprätthållas. Detta framgår av lagtexten. Processlagberedningen gjorde inte några uttalanden om att rätten skulle inskrida för att hjälpa åklagarna, t. ex. då bevisningen var ofullständig eller gärningsbeskrivningen alltför snävt formulerad. Processlagberedningen uttalade tvärtom att rätten inte skulle ingå på någon prövning av bevisningen, utan endast tillse, att sådan utredning förelåg att huvudförhandlingen kunde slutföras i ett sammanhang.² Bestämmelsen i RB 46: 4 om processledning skulle även kunna uppfattas så att rätten kunde ingripa till nackdel för den tilltalade. I lagrummet sägs sålunda att rätten skall tillse att målet blir uttömmande behandlat. Vidare föreskrivs att rätten genom frågor och erin-

 

¹ SOU 1938:44 s. 479 samt Ekelöf, Rättegång, Första häftet, 6 uppl., s. 52 och samme författare i Redovisning av seminarium i processrätt för domare november 1977, s. 37

² SOU 1938:44 s. 474 f.

 

ringar skall söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden. I motiven sägs att det särskilt ankommer på rätten att beakta omständigheter som talar till den tilltalades förmån.³ Processlagberedningen gjorde inte några uttalanden om att rätten kunde inskrida till nackdel för den åtalade. Några sådana uttalanden gjordes inte heller i motiven till bestämmelsen i RB 35:6, som ger rätten möjlighet att ex officio föranstalta om bevisning i brottmål.⁴
    Sammanfattningsvis kan sägas att RB innehåller vissa bestämmelser som enligt sin ordalydelse ger möjlighet för rätten att ingripa till nackdel för den tilltalade. Motiven lämnar dock inte något stöd för att sådan verksamhet bör förekomma. Numera torde domarna anse att de som regel inte bör inskrida ex officio till nackdel för den tilltalade.^4a Om sålunda ingen egentlig kontroll skall företas av rätten i detta avseende skulle man kunna hävda att åklagaren äger disponera över sådana frågor, dvs. att åklagaren med bindande verkan för rätten skulle äga behörighet att företa processhandlingar som är till förmån för den åtalade. Saken är emellertid komplicerad och skall senare bli föremål för närmare undersökning i olika sammanhang.
    Inom straffprocessen upprätthålls objektivitetsprincipen. Denna innebär att åklagaren skall vara verksam även till den tilltalades förmån.⁵ Vid förundersökningen skall beaktas inte bara omständigheter som talar emot den misstänkte utan också sådana som är gynnsamma för honom. Bevis som är till hans förmån skall tillvaratas (RB 23:4). Då åklagaren enligt RB 45: 4 skall lämna bevisuppgifter i stämningsansökningen skall han uppge också bevis som är till den tilltalades förmån.⁶ Av objektivitetsprincipen framgår inte närmare i vilken utsträckning åklagaren skall eller får vara verksam till den tilltalades förmån och inte heller i vad mån åklagaren kan binda rätten genom processhandlingar som är fördelaktiga för den åtalade.
    Processekonomiska skäl kan åberopas till stöd för att åklagaren bör äga rätt att binda rätten genom processhandlingar som är till den åtalades förmån. Häremot kan åberopas processlagberedningens uttalande i motiven till förbudet att nedlägga åtal inför högre rätt. Med hänsyn

 

³ SOU 1938:44 s. 479.

⁴ SOU 1938:44 s. 382 f.

^4a I vissa uppenbara fall bör dock rätten kunna inskrida, t. ex. om såväl åklagare som den tilltalade och hans försvarare utgått från en sådan rimlig tolkning av en processhandling som inte överensstämmer med gällande rätt enligt domstolens uppfattning. I sådana fall bör rätten genom frågor till parterna söka klara upp eventuella missförstånd. Detta bör gälla även fall då frågorna kan leda till att åklagaren ändrar sin processhandling till nackdel för den tilltalade så att processhandlingen kommer att faden innebörd som parterna ursprungligen förutsatt.

⁵ Ekelöf I, s. 51.

⁶ SOU 1938:44 s. 471.

 

till vikten av det allmännas straffanspråk ansåg beredningen att åklagaren inte borde ha möjlighet att omintetgöra en fällande underrättsdom genom ett ensidigt nedläggande av åtalet.⁷ Ekelöf anser att motivuttalandet är föga övertygande.⁸ Om åklagaren kunde företa processhandlingar som är bindande för rätten, skulle detta inte innebära att åklagaren fritt kunde företa processhandlingar varigenom han skulle kunna förhindra en välgrundad fällande dom. Till skillnad från vad som gäller parterna i dispositiva tvistemål finns bestämmelser som förhindrar åklagaren från att godtyckligt disponera över processföremålet⁹, t. ex. regeln om åtalsplikt i RB 20:6. Om åklagaren inte följer dessa regler kan han ställas till svars härför i disciplinär ordning eller i allvarliga fall inför domstol enligt bestämmelserna om myndighetsmissbruk eller vårdslös myndighetsutövning. Då åklagaren företar processhandlingar får man förutsätta att han följer gällande bestämmelser och i regel gör riktiga bedömningar. Åklagaren kan då inte genom sin processföring få domstolen att meddela en felaktigt frikännande dom. Eftersom åklagaren företar processhandlingar under ämbetsansvar kunde man tycka att de skulle vara bindande för rätten. Man skulle således inte behöva kräva att rätten prövade om åklagarens processhandlingar var välgrundade.
    Åklagaren har inte obegränsade möjligheter att disponera över hela processföremålet; han kan visserligen alltid inskränka åtalet, men inte lägga ned det inför högre rätt, RB 45:5 sista st. och 20:9 st. 1. Med utgångspunkt häri kunde man tänka sig den lösningen att åklagaren endast kunde binda rätten genom en processhandling av mindre vikt,under det att rätten skulle pröva en processhandlings riktighet då denna var av helt avgörande betydelse för bedömningen av åtalet i dess helhet. En annan möjlighet vore att åklagaren alltid kunde binda rätten genom olika processhandlingar som gynnade den åtalade, under förutsättning att något annat inte var uttryckligen stadgat i RB. Enligt ett tredje alternativ skulle det krävas lagstöd för att rätten skulle vara bunden av en processhandling som är fördelaktig för den åtalade. Denna uppfattning skulle kunna motiveras av att ett mål är indispositivt, så snart en part inte har en oinskränkt möjlighet att förfoga över tvistefrågan. Även andra lösningar är tänkbara, t. ex.sådana som bygger på en lämplig fördelning av olika uppgifter mellan rätten och åklagarna. Hänsyn kan då tas till grundläggande processuella principer och motivuttalanden om vad som är ändamålsenligt. Vidare

 

⁷ SOU 1938:44 s. 262. Se även Palmgren, SvJT 1940 s. 207. Om TR:n meddelat en frikännande dom, kan åklagaren inte heller nedlägga åtalet, men han kan återkalla sin vadetalan. Den frikännande domen utgör då ett skydd mot nytt åtal.

⁸ Ekelöf, Rättegång, Andra häftet, 6 uppl., s. 133 not 141. Jfr Lithner, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab 1979-80, s. 219.

⁹ Jfr Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 3 uppl., s. 66.

 

skulle man kunna sträva efter att undvika dubbelarbete. Det skulle visserligen kunna hävdas att en domstolskontroll av åklagarnas processhandlingar alltid vore värdefull, om den inte medförde något egentligt merarbete för rätten.
    Häremot kan framföras två olika invändningar. För det första är det i många fall bättre att antingen domaren eller åklagaren gör en noggrann prövning än att envar av dem gör en summarisk ytlig kontroll och förlitar sig på att den andre bär huvudansvaret. För det andra kan processmaterialet bli onödigt omfattande om den åtalade inte kan lita på att rätten godtar sådana processhandlingar som åklagaren företagit till den tilltalades förmån. Hans försvarare kan känna sig tvingad att förebringa utredning till stöd för åklagarens uppfattning, för att han skall vara alldeles säker på att rätten skall godta åklagarens processhandling. Detta processekonomiska problem kan rätten inte lösa helt genom att förbjuda bevisning och argumentation med stöd av RB 35: 7. Rättssäkerheten kan äventyras om detta lagrum ges ett vidsträckt tillämpningsområde.
    Sedan arbetet med RB avslutades har förhållandena ändrats på sådant sätt att åklagaren i ökad utsträckning borde kunna binda rätten genom olika processhandlingar. Processkommissionens och processlagberedningens förslag byggde på att åklagarna inte hade tillräckliga kvalifikationer för att kunna avgöra alla mera komplicerade straffprocessuella frågor. Det ansågs nödvändigt med en viss kontroll från domstolarnas sida.¹⁰ Numera krävs samma grundexamen för att bli domare och åklagare. Åklagarna har sålunda goda kvalifikationer för att avgöra olika straffprocessuella frågor.¹¹ I speciella avseenden kan åklagarna ha fått särskild utbildning som gör att de ibland kan bedöma vissa frågor bättre än domarna. Under senare tid har de stora komplicerade målen blivit allt vanligare. Härvid ökar behovet av att kunna begränsa processmaterialet och förenkla domstolsprövningen. Om t. ex. en specialutbildad åklagare bedrivit en förundersökning under åtskilliga månader i ett fall rörande omfattande ekonomisk brottslighet, vore det rimligt om han med bindande verkan för rätten kunde inskränka domstolens prövning till enbart de frågor han ansåg vara förtjänta av bedömning.

 

2. Absolut åtalsplikt
Rättegången i brottmål bygger på principen om absolut åtalsplikt, låt vara i starkt modifierad form (RB 20:6). Åklagaren har sålunda inte

 

¹⁰ SOU 1926:31 s. 179 ff och SOU 1938:44 s. 18.

¹¹ SOU 1976:47 s. 96.

 

möjlighet att fritt förfoga över frågan om åtal skall väckas till skillnad från vad som gäller målsäganden.¹² I åtskilliga fall får åtal anställas endast sedan viss lämplighetsprövning företagits. Denna prövning får inte ske godtyckligt, utan måste utföras under beaktande av juridisktrelevanta omständigheter. Åklagaren förfogar såtillvida inte överåtalsfrågan.

 

3. Eftergift av talan
I dispositiva tvistemål kan käranden efterge sin talan. Detta innebär att han accepterar att rätten utan någon materiell prövning meddelar en ogillande dom. Efter det domen vunnit laga kraft kan saken inte prövas ånyo.¹³ Begreppet eftergift av talan har annan innebörd än termen återkallelse av talan. Då åklagaren återkallat åtalet säger man att han lägger ned åtalet. Han kan då väcka nytt åtal för samma gärning, om inte rätten meddelat frikännande dom enligt RB 20:9 st.2.
    Sedan åtal väckts kan åklagaren inte efterge sin talan, t. ex. i fall då åklagaren finner att han felbedömt en rättsfråga eller då nya bevis talar för att den åtalade är oskyldig.¹⁴ Om åklagaren inte lägger ned åtalet kan frikännande dom endast ges sedan målet prövats i sak, t. ex. efter det den nya bevisningen förebragts. Om underrätten meddelat fällande dom förekommer det att åklagaren "medger den åtalades yrkande om att åtalet skall ogillas". Ett sådant medgivande binder inte överrätten, utan målet skall prövas i sak.¹⁵ Försvaret måste sålunda framlägga utredning som övertygar rätten om att frikännandedom bör meddelas. Om åklagaren inför TR:n yrkar att frikännandedom skall meddelas eller att åtalet skall ogillas, bör rätten fråga åklagaren om detta innebär att åtalet nedlägges enligt RB 20:9 st. 1.

 

4. Nedläggande av åtal
I RB 20: 9 st. 1 stadgas att allmänt åtal inte får läggas ned sedan dom fallit. Sedan TR:n meddelat dom kan sålunda åklagaren inte lägga ned åtalet inför HovR:n eller HD. Gör han likväl det skall åtalet ändå prövas. Inför TR:n kan åklagaren lägga ned åtalet så länge som dom ännu inte meddelats, t. ex. vid huvudförhandlingens slut. TR:n skall då avskriva målet utan att pröva anledningen till att åklagaren beslutat lägga ned åtalet. Åklagaren skall vidare lägga ned åtal då han meddelar åtalsunderlåtelse enligt RB 20: 7 a.¹⁶ Beslut om åtalsunderlå-

 

¹² Ekelöf, Rättegång, Femte häftet, 5 uppl., s. 111.

¹³ Ekelöf, Rättegång, Fjärde häftet, 4 uppl., s. 60 f.

¹⁴ Ekelöf IV, s. 68 och Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, s. 66.

¹⁵ NJA 1977 s. 46 och 1980 s. 94.

¹⁶ Prop. 1981/82:41 s. 32.

 

telse får enligt detta lagrum meddelas sedan åtal har väckts, om det kommer fram sådana förhållanden, som om de förelegat eller varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett åtalsunderlåtelse. Det föreskrivs vidare att åtalsunderlåtelse inte får beslutas om den tilltalade motsätter sig det eller dom redan fallit.
    Den åklagare som fattat åtalsbeslutet får endast lägga ned åtalet om det framkommit ny bevisning eller nya skäl for att meddela åtalsunderlåtelse. Departementschefen uttalade att åtalsunderlåtelse enligt RB 20: 7 a inte får ske på grundval av en omprövning av förhållanden som varit kända redan vid tiden för åtalets väckande. En överordnad åklagare som överprövar åtal eller övertagit åtal har befogenhet att lägga ned åtal, även om inga nya omständigheter framkommit eller blivit kända efter det åtalet väcktes.¹⁷
    I motiven till RB 20: 7 a uttalade departementschefen att hinder inte föreligger för åklagaren att lägga ned åtal, när förnyad prövning av bevisningen ger vid handen att bevisningen inte längre kan beräknas räcka till en fällande dom.¹⁸ Detta uttalande strider inte mot principen att åklagaren saknar befogenhet att återta sitt åtalsbeslut då inga nya omständigheter tillkommit. Departementschefens uttalandetar nämligen bara sikte på fall då bevisläget försämrats på grund av tidsutdräkt (vittnens glömska etc).^18a I dessa fall föreligger sålunda nya omständigheter. Åtalsbeslutet får då ändras av den åklagare som fattat beslutet. Annorlunda förhåller det sig då åklagaren vill lägga ned åtal endast därför att han vid en omprövning av utredningen bedömt bevisvärderingsfrågor eller straffrättsliga rubriceringsfrågor på annat sätt än tidigare. Åtalsbeslutet skall då stå fast.
    Termen rättskraft bör inte användas för att ange att åtalsbeslut är orubbliga under vissa förutsättningar. Det föreligger nämligen betydelsefulla skillnader i förhållande till vad som gäller om lagakraftvunna domar. Ett åtalsbeslut kan ändras på grund av omständigheter som inträffat innan åtalet väcktes, men som blir kända först därefter. En lagakraftvunnen dom utgör rättegångshinder även om part kan åberopa nya omständigheter som inträffat före rättegången. I brottmål kan åklagaren inte väcka ny talan om sak som avgjorts genom dom ens i fall då han som grund åberopar ett rättsfaktum som uppkommit efter rättegången.^18b Om åklagaren får kännedom om nya fakta eller ny bevisning kan detta således utgöra skäl för att åtal läggs ned, men inte för att inleda en ny process rörande åtal som

 

¹⁷ Se till det sagda prop. 1981/82:41 s. 32 och SOU 1976: 47 s. 231 f och 234 f.

¹⁸ Prop. 1981/82:41 s. 33.

^18a Prop. 1981/82:41 s. 33 och 140 samt SOU 1976:47 s. 233 f och 353 f.

^18b Ekelöf, Rättegång, Tredje häftet, 4 uppl., s. 127 . I tvistemål hindrar inte domens rättskraft ny prövning då det föreligger facta supervenientia. A. a. s. 87. 

avgjorts genom dom. Här bortses då från möjligheterna till resning. En annan viktig skillnad mellan domar och åtalsbeslut medför att rättskraftsbegreppet inte passar för åtalsbeslut. Beträffande dessa beslut saknas motsvarighet till rättsmedelfristerna. Ett åtalsbeslut kan angripas genom formlösa besvär hos överordnad åklagare utan att någon särskild frist gäller.
    I många mål är förundersökningsmaterialet mycket omfattande. Vid bedömningen av olika bevisvärderingsfrågor kan åklagaren försumma att ta hänsyn till viss utredning. Det kan också tänkas att han gör andra felbedömningar, t. ex. vad beträffar rubriceringen av en gärning. Åklagaren kan inte lägga ned åtalet, då han gjort felbedömningar som inte har sin grund i att utredningen varit ofullständig. Om åtalsbeslutet framstår som oriktigt bör den tilltalade vända sig till överordnad åklagare. Denne måste då sätta sig in i ärendet, då han överprövar åtalsbeslutet. En rationellare ordning skulle åstadkommas om åtalsbeslutet fick omprövas av den åklagare som väckt åtal. Sådana regler om omprövning och självrättelse har införts eller föreslås bli införda på många andra områden.^18c
    Man kan fråga sig om alla typer av slutliga åklagarbeslut är orubbliga iden meningen att de endast får ändras om nya omständigheter framkommit sedan åklagaren fattade sitt beslut. Härvid avses främst fall då åklagaren beslutat att inte väcka åtal eller att lägga ned förundersökningen. Ur den misstänktes synpunkt vore det ofördelaktigt om sådana beslut kunde ändras utan begränsningar. Kravet på effektivitet i straffrättskipningen kan å andra sidan åberopas till stöd för att en förundersökning alltid skall kunna upptas igen. Vidare måste den misstänkte acceptera att en åklagares beslut kan ändras av en överordnad åklagare. Sannolikt kan därför en misstänkt endast uppnå ett fullständigt skydd genom en frikännande lagakraftvunnen dom och inte genom beslut av en åklagare. Denna fråga om åklagarbeslutens orubblighet är nog främst av teoretiskt intresse. Vill en åklagare återuppta en förundersökning kan han nog i praktiken alltid åberopa nya omständigheter till stöd härför. Man kan emellertid fråga sig om mindre betydelsefulla omständigheter verkligen skall berättiga en åklagare att återuppta en förundersökning gång efter annan.^18d Möjligheten att ändra åtalsbeslut får inte leda till minskad noggrannhet vid bedömningen av frågan om förundersökningen skall avslutas.^18e

 

^18c Se beträffande utsökningsrätten prop. 1980/81: 8 s. 157 ff, försäkringskassorna prop.1981/82: 88 s. 19 ff, föreslagna ändringar i förvaltningslagen SOU 1981:46 s. 129 ff ochbeträffande kommande förslag till ändringar av RB Ds Ju 1976:8 s. 97 ff samt Heuman, Specialprocess, utsökning och konkurs, s. 128 f.

^18d Jfr Elwing, SvJT 1977 s. 489.

^18e Prop. 1981/82:41 s. 32 och SOU 1976:47 s. 231 med hänvisningar.

 

5. Inskränkning av åtal
Enligt RB 45:5 sista st. äger åklagaren inskränka sin talan. Härmed avses att han utesluter moment ur gärningsbeskrivningen,¹⁹ Detta kan ibland ske genom att åklagaren preciserar sin gärningsbeskrivning, då denna innehållit mångtydiga uttryck eller vaga lokutioner som täckt flera olika förhållanden. I ett fall rörande obehörigt avvikande från olycksplats uttalade RÅ att rikhaltiga variationsmöjligheter döljer sig bakom uttrycket "åtgärder". RÅ ansåg härvid att gärningsbeskrivningen ofta inte kan preciseras förrän vid huvudförhandlingen.²⁰ Om lagtexten är vag utgör detta enligt min mening inte något skäl för att gärningsbeskrivningen skall få innehålla mera oklara uttryck. Den tilltalade måste redan före huvudförhandlingen veta exakt vad åklagarens anklagelser går ut på. Gör åklagaren preciseringar i form av inskränkningar och justeringar kan detta innebära att den tilltalade först genom preciseringarna förstår hur han skall lägga upp sitt försvar. I sämsta fall kan huvudförhandlingen behöva inställas enligt RB 46:2 p. 5. Förundersökningen måste genomföras med sådan noggrannhet att åklagaren redan från början kan formulera gärningsbeskrivningen med erforderlig tydlighet. Åklagaren får inte låta gärningsbeskrivningen innehålla olika oklarheter i hopp om att dessa skall kunna undanröjas vid huvudförhandlingen.²¹ För att gärningsbeskrivningen skall bli klar och tydlig kan det ibland krävas att åklagaren i vissa delar åberopar alternativa omständigheter.
    Åtal kan inskränkas inför samtliga instanser. Härvidlag föreligger en skillnad i förhållande till vad som gäller om nedläggande av åtal. Inför HovR:n kan åklagaren inskränka åtalet, men han kan inte partiellt lägga ned åtalet, t. ex. beträffande någon åtalspunkt. Reglerna om domens rättskraft är avgörande för frågan om det rör sig om inskränkning av talan eller åtalsnedläggelse. Åtalet inskränks om åklagaren utesluter sådana moment i gärningsbeskrivningen att domen över gärningen hindrar åklagaren från att få de uteslutna momentens brottslighet prövade i en ny rättegång. Om de borttagna omständigheterna tillsammans bildar en fristående gärning som kan prövas i en ny rättegång enligt res judicata-reglerna rör det sig om åtalsnedläggelse.²² Har åklagaren inskränkt sin talan kan han inför samtliga instanser genom åtalsjustering åberopa de tidigare uteslutna momenten.²³ Har

 

¹⁹ SOU 1938: 44 s. 472.

²⁰ NJA 1975 s. 498.

²¹ Jfr NJA 1948 s. 706, JO 1949 s. 9 och Welamson, Brottmålsdomens rättskraft, s. 106.

²² SOU 1938:44 s. 472. I rättsfallet NJA 1976 s. 95 använde RÅ uttrycket "frånfallervisst ansvarspåstående", då han avsåg att göra åtalsinskränkning. Uttrycket är inte helt tydligt.

²³ NJA 1965 s. 116.

 

en åtalsinskränkning gjorts är den tilltalade sålunda inte tryggad mot justeringar som kan tvinga försvararen att företa nya processhandlingar.²⁴
    Antag att åklagaren i ett komplicerat brottmål inskränker åtalet genom att utesluta olika faktiska förhållanden som tillsammans konstituerar ett objektivt rekvisit. Härvid kan HovR:n inte göra annat än att meddela en frikännande dom, om inga alternativa straffbestämmelser kan tillämpas. Genom en sådan inskränkning av åtalet kan åklagaren uppnå samma effekt som om han skulle lägga ned åtalet inför TR:n. Härvid uppkommer fråga om åklagaren genom en inskränkning av åtalet kan kringgå förbudet mot att lägga ned åtalet inför högre rätt. Frågan skall diskuteras närmare nedan.
    Processkommissionen ansåg att ett förbud mot åtalsnedläggande i hovrätten svårligen kunde praktiskt genomföras. Hovrättsförfarandet förutsatte enligt kommissionen att den som företräder åtalet vill driva saken.²⁵ Tanken bakom dessa motivuttalanden är att en åklagare genom sin processföring kan åstadkomma en frikännande dom om han anser detta riktigt. Processlagberedningen godtog inte processkommissionens förslag. Med hänsyn till vikten av det allmännas straffanspråk borde enligt beredningen inte åklagaren genom ett ensidigt nedläggande av åtalet kunna göra en meddelad dom om intet.²⁶Bestämmelsen i RB 20:9 st. 1 om förbud mot åtals nedläggande inför högre rätt bygger sålunda på att åklagaren inte fritt disponerar över en så viktig fråga som om det allmännas straffanspråk skall helt tas tillbaka sedan en fällande underrättsdom meddelats. Processlagberedningen har sålunda inte velat acceptera att en åklagare kan kringgå ett förbud att lägga ned åtalet inför högre rätt. Detta talar i viss mån föratt en åklagare inte skulle äga inskränka åtalet på sådant sätt att frikännande dom blir det enda rimliga resultatet. Ett färskt HD-fall rörande mannamån mot borgenärer är av intresse:

 

NJA 1980 s. 94. HD uttalade: "Riksåklagaren har i HD anfört bl. a. att han anser sig ej kunna styrka att L handlat i otillbörligt syfte. Enligt den av riksåklagaren intagna ståndpunkten kan L ej övertygas om någon gärning för vilken han förskyller ansvar imålet. Åtalet har emellertid ej nedlagts och har enligt 20 kap. 9 § RB inte heller kunnat med laga verkan nedläggas sedan dom fallit. HD har följaktligen att pröva frågan, huruvida L handlat i otillbörligt syfte enligt 11 kap. 4 § BrB i dess nu gällande lydelse."
RÅ:s uttalande om att han inte ansåg sig kunna styrka ett visst subjektivt rekvisit innebar enligt HD att RÅ intagit ståndpunkten att L överhuvudtaget inte kunde övertygas om någon brottslig gärning. HD har ansett att RÅ inte nedlagt åtalet genom förklaringen att han

 

²⁴ Jfr NJA 1974 s. 386 och RÅ:s uttalanden på s. 389.

²⁵ SOU 1926:32 s. 42.

²⁶ SOU 1938:44 s. 262.

 

inte kunde styrka otillbörligt syfte. HD har sålunda prövat om otillbörligt syfte förelåg. HD har härvid fått acceptera att RÅ:s processföring i denna del kanske inte blivit den allra bästa. Det är nämligen möjligt att RÅ inte förebringat all tillgänglig bevisning, eftersom han ansåg att han omöjligen kunde styrka otillbörligt syfte. HD har inte uppfattat RÅ:s uttalande som en inskränkning av åtalet på sätt som föredraganden synes ha gjort. Det skulle därför kunna hävdas att HD:s dom skall tolkas så att avgörande betydelse fästs vid RÅ:s uttryckssätt. Då RÅ sagt att han inte kunde styrka visst rekvisit, kan HD ha menat att det bara rört sig om en redovisning av RÅ:s uppfattning i en bevisvärderingsfråga. Ett sådant uttalande är inte bindande för rätten.²⁷ Frågan om kringgående av förbudet mot åtalsnedläggande ställs då inte på sin spets.
    Antag att RÅ uttryckligen förklarat att han inskränkte sin talan genom att inte längre påstå att L handlat i otillbörligt syfte. HD skulle då kanske inte ha tolkat RÅ:s uttalande enligt sin ordalydelse, utantagit fasta på att inskränkningen i realiteten kunde jämställas med nedläggande av åtal. Denna tolkning skulle då göras i syfte att möjliggöra en sakprövning och förhindra åklagaren från att disponera över frågan om en frikännande dom borde ges. I det refererade fallet kanske HD ansett att det väsentligaste var att motivera en sakprövning och inte att förespråka en tolkningsmetod baserad på åklagarens språkliga uttryckssätt.
    Det anförda ger vid handen att det inte är fullt klart om åklagaren kan inskränka åtalet på sådant sätt att en frikännande dom måste ges. Problemet kan ofta inte lösas genom processledning. Om överrätten finner att en inskränkning av åtalet kan leda till frikännande dom, kan rätten inte framhålla för åklagaren att denne inte bör inskränka sin talan. Detta skulle av den tilltalade kunna uppfattas som ett partiskt ställningstagande från domstolens sida. I nuvarande läge tvingas man därför rekommendera åklagarna att i komplicerade brottmål göra åtalsinskränkningar med viss försiktighet, när det är svårt att förutse följderna därav. Om en åklagare anser att han inte kan styrka ett moment i gärningsbeskrivningen kan det vara lämpligt att han gör ett uttalande i bevisvärderingsfrågan. Detta uttalande är inte bindande för rätten till skillnad från en åtalsinskränkning.

 

6. Straffrättsliga frågor
Inom såväl civilprocessrätten som straffprocessrätten gäller den gamla sentensen jura novit curia. Det ankommer sålunda på domstolen att

 

²⁷ Se nedan s. 376.

 

avgöra rättsfrågorna. Enligt RB 35: 2 st. 2 krävs inte bevis om vad lag stadgar. I brottmål är rätten enligt RB 30: 3 inte bunden av åklagarens yrkande beträffande brottets rättsliga rubricering eller tillämpligt lagrum. Om två alternativa straffbestämmelser kan vara tillämpliga på den åtalade gärningen, har åklagaren inte möjlighet att begränsa rättens prövning till det lindrigaste brottet.²⁸
    Om åklagaren påstår att en gärning skall bedömas som snatteri är rätten oförhindrad att döma den tilltalade för stöld. Om TR:n fällt den åtalade till ansvar för stöld och åklagaren ensam överklagat och hävdat att gärningen skall bedömas som snatteri, får det anses att åklagaren för talan till den tilltalades förmån. Enligt reglerna om reformatio in pejus är HovR:n förhindrad att döma till svårare påföljd än TR:n gjort. Åklagarens påstående om brottets rättsliga rubricering binder emellertid inte HovR:n.²⁹
    I dispositiva tvistemål kan en part erkänna ett faktums rättsliga betydelse.³⁰ I brottmål gäller en annan regel. Det förekommer att RÅ förklarar sig godta att vissa omständigheter inte rättsligen kvalificerar ett visst brottsrekvisit, t. ex. fara i bevishänseende. Sådana uttalanden är inte bindande för rätten.³¹ Genom en åtalsinskränkning kan dock åklagaren söka hindra rätten från att ta hänsyn till vissa fakta vid bedömningen av frågan om visst rekvisit är uppfyllt. En sådan åtalsinskränkning kan dock ibland innebära ett kringgående av förbudet mot att lägga ned åtal inför högre rätt. Som ovan framhållits är det oklart om sådana åtalsinskränkningar är bindande för rätten.
    Ibland kan det vara svårt att avgöra om åklagaren endast uteslutit faktiska förhållanden ur gärningsbeskrivningen eller om han endast vill hindra rätten från att kvalificera fakta på visst sätt.

 

    NJA 1975 s. 498. Åklagaren yrkade ansvar å B för det att denne efter en singelolycka lämnat olycksplatsen. Inför HovR:n åberopade B att han lämnat platsen i avsikt att föra en skadad passagerare till sjukhus. HovR:n fann det upplyst att B och hans sällskap under färden till sjukhuset konstaterade att passagerarens skador inte var så allvarliga och att de därför åkte hem till B. När sjukhusbesöket inte kom till stånd ansåg HovR:n att det ålegat B att omedelbart vidta erforderliga åtgärder med anledning avatt den omkullvälta bilen utgjorde ett icke oväsentligt trafikhinder. HovR:n fann att Bgjort sig skyldig till obehörigt avvikande från trafikolycksplats.
    RÅ förklarade bl. a. att han inte ifrågasatte att B varit berättigad att lämna olycksplatsen för att bringa den skadade passageraren under vård.
    HD uttalade: "I målet är nu fråga om B skall fällas till ansvar för att han, sedan behovet att bistå den skadade bortfallit, inte snarast möjligt vidtagit några åtgärder med anledning av det trafikhinder som den på olycksplatsen kvarlämnade, omkullvälta bilen utgjorde."
    På anförda skäl ogillade HD åtalet för obehörigt avvikande från olycksplats.

 

²⁸ Andenæs, Straffeprosessen i første instans, 3 uppl., s. 298.

²⁹ Welamson, Rättegång VI, 2 uppl., s. 68.

³⁰ Ekelöf IV, s. 65.

³¹ NJA 1975 s. 92 och 1977 s. 46. Se även vad processkommissionen uttalade beträffande möjligheten att lägga ned åtal inför HD. SOU 1926: 32 s. 42. 

    I målet framställdes invändning om nöd enligt BrB 24:4. Den tilltalade påstod att han varit berättigad att omedelbart lämna olycksplatsen för att köra en passagerare till sjukhus. Härvid aktualiserades både bevisfrågor och rättsfrågor. Rätten måste först ta ställning till hur allvarlig skadan var och om ett omedelbart sjukhusbesök var nödvändigt "för att avvärja fara för liv eller hälsa". Härefter måste en rättslig bedömning företas: domstolen måste avgöra om det varit försvarligt att inte omedelbart vidta åtgärder på olycksplatsen med hänsyn till risken för att andra bilister skulle kunna köra på den omkullvälta bilen och därvid skadas. En åklagare kan inte binda rätten då denna intresseavvägning skall göras. Härvid rör det sig omen rättslig bedömning. HD har tydligen uppfattat RÅ:s uttalanden såatt han genom inskränkning av åtalet uteslutit de faktiska delar avgärningen varpå invändningen om nöd tog sikte. RÅ kan binda rätten genom att ta bort dessa delar av gärningsbeskrivningen, vilka bildaren enhet under en viss tidsperiod. När en åklagare vill förhindra rätten från att göra en rättslig kvalificering, kan denna ibland grundas på helt disparata fakta som inte låter sig brytas ut ur en gärning utan att denna förlorar sitt rimliga innehåll. Det kan då bli omöjligt att göra en sådan åtalsinskränkning som skall begränsa domstolens rättsliga prövning.

 

7. Påföljdsfrågor
Åklagarens yrkande i påföljdsfrågan är inte bindande för TR:n. Intet hindrar TR:n från att döma till strängare påföljd än åklagaren yrkat.³² Enligt RB 20: 2 st. 3 får åklagare även fullfölja talan till den tilltalades förmån. Åklagare som fört talan mot den tilltalade äger enligt RB 51: 24 st. 1 ändra sin talan till dennes förmån.
    Om åklagaren biträder den åtalades talan, för han talan till dennes förmån. Om åklagaren säger sig inte ha något att erinra mot den av motparten fullföljda talan, innebär inte detta att åklagaren för talan till förmån för den tilltalade.³³ I sådant fall kan inte HovR:n med stöd avRB 51:21 avgöra målet på handlingarna. Härvid måste HovR:n göra en sådan mera noggrann prövning som kan företas endast vid muntlig huvudförhandling. Brottmål kan inte avgöras på handlingarna baraför att åklagaren inte har några invändningar att göra mot den åtalades yrkande i påföljdsdelen. Endast om åklagaren positivt in-

 

³² Ekelöf II s. 117 och Welamson, Rättegång VI, s. 61. I fråga om avräkning av tid för frihetsberövande är en domstol inte bunden av åklagarens medgivande, t. ex. vid överklagande då åklagaren medger att överrätten avräknar fler dagar än underrättengjort. NJA 1978 C 262 samt 1979 C 72 och 428.

³³ SOU 1938:44 s. 534.

 

stämmer i den tilltalades ändringsyrkande kan HovR:n avgöra målet utan huvudförhandling.
    Om åklagaren yrkar att HovR:n skall döma till lindrigare påföljd än TR:n gjort, måste HovR:n iaktta regeln i RB 51:25 om förbud mot reformatio in pejus. Åklagarens ändringsyrkande binder emellertid inte HovR:n i övrigt. HovR:n kan sålunda döma till strängare påföljd än åklagaren yrkat inför TR:n och HovR:n, så länge inte HovR:n utmäter ett hårdare straff än TR:n gjort. Åklagarens ändringsyrkande kanske i sig har viss bevisverkan då rätten skall bestämma påföljden.³⁴ Avgörande för påföljden bör dock vara de skäl som åberopas till stöd för påföljdsyrkandet.
    Vid påföljdsfrågans bedömning skall rätten ex officio beakta försvårande och förmildrande omständigheter. Gärningsmoment som kan göra att ett brott bedöms som grovt måste dock åberopas av åklagaren för att få läggas till grund för domen.³⁵ Enligt BrB 26: 3 kan straffet för ett brott skärpas vid återfall. Denna regel kan tillämpas även om åklagaren inte åberopat tidigare fällande domar till stöd härför. Straffskärpningsgrunden är inte någon del av gärningen.³⁶ Rätten skall medledning av kriminalregisterutdraget ex officio avgöra om straffskärpning bör äga rum. Enligt min mening kan inte åklagaren binda rätten vid bestämningen av påföljden genom att förklara att han motsätter sig tillämpning av strafiskärpningsregeln.³⁷

 

8. Förverkande
Frågor om förverkande bedöms i allmänhet efter samma processuella principer som frågor om brottspåföljder. Detta kan illustreras med följande fall.

 

    NJA 1975 s. 131. Sedan HovR:n fällt den tilltalade till ansvar för ocker och förklarat olika låneansökningar förverkade ansökte den tilltalade om revision med begäran om att förverkandeyrkandena skulle ogillas. RÅ biträdde denna talan "till förenkling och begränsning av HD:s prövning". På angivna skäl förklarade HD låneansökningarna förverkade enligt BrB 36: 2, oavsett att RA i denna del förklarat sig biträda L:s talan.

 

RÅ uppnådde inte den eftersträvade förenklingen av HD:s prövning. En åklagare kan inte binda rätten genom att medge den tilltalades yrkande om hävande av förverkandebeslut. Man kan fråga sig om en åklagare på indirekt väg kan åstadkomma denna effekt genom att han säger sig inskränka sin talan. Denna fråga skall undersökas närmare.
    Frågor om förverkande skall enligt processlagberedningen i tillämp

 

³⁴ Jfr Koktvedgaard och Gammeltoft-Hansen, Lærebog i strafferetspleje, s. 125.

³⁵ Ekelöf II, s. 117 f med not 81.

³⁶ SOU 1938: 44 s. 471.

³⁷ Jfr Rørdam, Juristen 1974 s. 106 med hänvisningar och Lithner, a. a. s. 223.

 

liga delar handläggas enligt de straffprocessuella regler som gäller beträffande åtalet.³⁸ Härvid kan det vara svårt att avgöra om reglerna om nedläggande och inskränkning av åtal är så utformade att de kan tillämpas beträffande förverkande. När man skall utreda om återtagandet av ett förverkandeyrkande skall bedömas enligt reglerna om nedläggande eller inskränkning av åtal, måste man avgöra vilka yrkanden som omfattas av brottmålsdomens rättskraft. Härvid anses att brottmålsdomen utgör hinder för prövning av frågor om förverkande, då talan riktas mot den som tidigare åtalats. Sedan brottmålsdomen vunnit laga kraft får sålunda rätten inte pröva yrkanden om förverkande som sammanhänger med den brottsliga gärning var överdom givits.³⁹ Återtagande av sådana förverkandeyrkanden skulle sålunda inte vara att jämställa med nedläggande av åtal utan med inskränkning av åtal.⁴⁰ Enligt denna argumentering skulle det vara möjligt för åklagaren att med bindande verkan för rätten inskränka sin talan genom att ta tillbaka ett förverkandeyrkande.
    Mot det ovan förda resonemanget kan resas den invändningen att nedläggande eller inskränkning av åtal inte företer sådan likhet med förverkandeyrkanden att reglerna om nedläggande och inskränkning av åtal kan tillämpas beträffande förverkande. Vid den straffrättsliga bedömningen kan man skilja mellan tre frågor som rätten har att ta ställning till: frågan om gärningen är bevisad, frågan om gärningensrubricering samt frågan om bestämmandet av påföljden. Då åklagaren inskränker sin talan innebär detta att han utesluter moment ur gärningsbeskrivningen och inte att han motsätter sig att rätten dömer till viss påföljd. Förverkande utgör en påföljd som kan drabba den tilltalade jämte straff. Åklagaren kan inte begränsa rättens möjligheter att bestämma brottspåföljden och bör inte ha sådan möjlighet vad beträffar andra påföljder som kan inträda jämte straffet, såsom förverkande eller annan särskild rättsverkan. Det anförda innebär vidare att åklagaren inte genom någon typ av processhandling kan få rätten att avslå ett förverkandeyrkande utan sakprövning. Inte ens inför TR:n kan åklagaren återta ett förverkandeyrkande. Det ankommer på rätten att ex officio bedöma förverkandefrågor oberoende av om yrkande framställs.⁴¹

 

³⁸ SOU 1944: 10 s. 64. Se även RP 17 §. Jfr NJA 1976 s. 315, beträffande tillämpningenav RB 51:21 st. 2 och 55:12 st. 3.

³⁹ Kommentar till Brottsbalken III, 2 uppl., s. 379 och JO 1964 s. 191 f samt Ekelöf,Rättegång, Tredje häftet, 4 uppl., s. 122. Jfr Welamson, Brottmålsdomens rättskraft, s.78 ff.

⁴⁰ Se ovan s. 361 beträffande rättskraftsresonemanget vid inskränkning och partiellt nedläggande av åtal.

⁴¹ Ekelöf II, s. 117 not 80 och NJA 1976 s. 315. Jfr även Rørdam, Juristen 1974 s. 106.

 

    I den mån en förverkandefråga inte aktualiseras genom gärningsbeskrivningen har åklagaren de facto möjlighet att på ett avgörande sätt påverka rättens beslut; åklagaren kan underlåta att helt beröra frågan. Då en sådan möjlighet föreligger skulle man kunna fråga sig om inte åklagaren borde ha befogenhet att helt eller delvis begränsa grunden för förverkandeyrkandet på samma sätt som han kan göra åtalsinskränkningar. Enligt min mening kan åklagaren inte binda rätten på detta sätt, så länge man bibehåller principen att rätten får bedöma alla förverkandefrågor, utan att det uppställs krav på ett yrkande och en grund därför. Eftersom rätten kan grunda ett förverkandebeslut på omständigheter i gärningsbeskrivningen, bör åklagaren inte kunna hindra rätten från att grunda beslutet på dessa omständigheter i de fall då han vidhåller gärningsbeskrivningen. Om han gör en åtalsinskränkning hindrar inte heller detta rätten från att grunda ett förverkandeförordnande på de omständigheter som uteslutits ur gärningsbeskrivningen. Om en åtalsbegränsning avser en självständig gärning som kan prövas i en ny rättegång enligt reglerna om domens rättskraft rör det sig dock om nedläggande av åtal. Förverkandefrågan skall då prövas i en eventuellt senare följande rättegång, vari den självständiga gärningen bedöms ur straffrättslig synpunkt.
    Även om det far anses allmänt accepterat att rätten skall bedöma förverkandefrågor ex officio, kan de lege ferenda vissa invändningar resas mot denna uppfattning. Den torde bl. a. bygga på att gärningsbeskrivningen och utredningen i ansvarsdelen utgör tillräckligt underlag för bedömningen av alla förverkandefrågor. I praktiken kan det emellertid ibland krävas att åklagaren framställer ett formligt förverkandeyrkande och att han utöver gärningsbeskrivningen åberopar ytterligare omständigheter som grund för yrkandet. Det är nämligen möjligt att varken gärningsbeskrivningen eller utredningen i ansvarsfrågan lämnar tillräckliga upplysningar om vilken egendom som skall förverkas. Rätten kanske inte känner till vilka föremål som använts som hjälpmedel vid brottets förövande, om dessa inte kunnat tas i beslag. I andra fall krävs ett preciserat yrkande från åklagarens sida, för att rätten skall kunna bestämma omfattningen av ett förverkandeförordnande. Så kan vara fallet då fråga uppkommer om ett förverkandebeslut skall avse upplupen ränta eller mera svårberäknad avkastning som hänför sig till tiden före och efter det viss egendom togs i beslag.⁴²
    Det är inte tillfredsställande att förverkandefrågorna i dessa fall avgörs ex officio av rätten. Detta gäller särskilt om rätten inte aktuali-

 

⁴² Kommentar till Brottsbalken III, s. 385 f och NJA 1965 s. 97 II. Jfr även RH 26:81 dissidentens votum. 

serat förverkandefrågorna för parterna på ett tydligt sätt. Från rättssäkerhetssynpunkt vore det att föredra om åklagaren måste ange yrkandet och grunden på ett tydligt sätt i de fall då dessa inte framgår klart av gärningsbeskrivningen. Enligt min mening borde man härställa samma krav som gäller enskilda anspråk. En målsägande som vill återkräva egendom i ett brottmål måste sålunda framställa ett yrkande och ange vilka omständigheter han åberopar som grund utöver gärningsbeskrivningen.⁴³ Det är alls inte lika lätt för rätten att ex officio bedöma en mängd olika förverkandefrågor som det är för rätten att självmant bestämma lämplig brottspåföljd. De processuella principer som gäller för bestämningen av brottspåföljder kan därför inte utan vidare anses lämpade för handläggningen av förverkandefrågor.
    Genomförs den förordade lagändringen kommer man att uppnå bättre överensstämmelse med vad som enligt min mening gäller för fall då förverkandetalan förs utan samband med åtal med stöd av reglerna i RP 1 7 §. I dessa fall finns det inte någon gärningsbeskrivning som kan bilda en ram för domstolens prövning. Rätten kan endast meddela förverkandeförordnanden mot den som instämts i målet. Enligt min mening bör rätten inte få utsträcka sin prövning till andra föremål eller handlingar än dem som avses med förverkandeyrkandet i stämningsansökningen. Domstolen bör inte heller få gå utöver den grund som åklagaren åberopat. Vad nu sagts strider inte mot bestämmelsen i RP 17 § att rättegångsbalkens bestämmelser om bötesmål skall gälla i "tillämpliga delar". Då förverkandetalan föres särskilt finns ingen gärningsbeskrivning. Härvid saknas en viktig förutsättning för att upprätthålla samma principer som nu anses gälla i fall då förverkandefrågor prövas i samband med åtal.
    Å andra sidan kan det finnas anledning att handlägga förverkandefrågor enligt sådana processuella regler som idag endast gäller för brottspåföljder. Som exempel kan nämnas att reglerna om åtalseftergift i RB 20: 7 inte gäller förverkande. Antag att fråga uppkommer om rätten skall förordna om förverkande av ett föremål eller en handling av ringa eller intet värde. Antag vidare att det från brottsförebyggande synpunkt inte är påkallat med något ingripande. Om förverkande frågan är komplicerad från utredningssynpunkt kanske åklagaren anser det processekonomiskt oförsvarligt att ägna frågan någon uppmärksamhet.⁴⁴ Detta gäller särskilt om ett mycket stort antal andra föremål eller handlingar skall förklaras förverkade under alla omständigheter. I dagens läge kan åklagaren inte hindra att en baga-

 

⁴³ Ekelöf V, s. 135 med not 26.

⁴⁴ Jfr Helminen, Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1980 s. 307.

 

24-23-165 Sv Juristtidning

 

tellartad fråga tas upp av rätten. Domstolen är skyldig att behandlafrågan men kan enligt BrB 36: 11 underlåta att avge förverkandeförordnande, om denna rättsverkan är uppenbart obillig. Åklagarenborde ges en liknande rätt att efter diskretionär prövning hindra rätten från att ta upp en förverkandefråga till behandling.

 

9. Godkännande av fakta
Om en part erkänner olika faktiska omständigheter gäller erkännandet mot honom i ett dispositivt tvistemål (RB 35: 3 st. 1). I mål som är indispositiva gäller enligt RB 35: 3 st. 2 att rätten inte är bunden av ett erkännande. I sådana mål skall rätten med beaktande av utredningen i målet avgöra om de erkända omständigheterna kan läggas till grund för domen. Brottmålen är inte dispositiva mål. Den tilltalades erkännande är inte bindande för rätten, bl. a. med hänsyn till att felaktiga erkännanden inte skall kunna leda till oriktigt fällande domar.⁴⁵ Härav kan man inte direkt dra slutsatser om vad som gäller om "erkännanden" från åklagarens sida.
    I det följande måste vissa terminologiska frågor utredas. Med begreppet erkännande avses inom civilprocessrätten att en part under rättegången förklarar att en för honom oförmånlig omständighet är riktig. Erkännandet kan vara bindande för rätten eller endast ha bevisverkan (RB 35:3).
    Olika fakta som kommer fram under en brottmålsrättegång kan inte sägas vara till nackdel för åklagaren, eftersom denne skall tillvarata bevisning som talar för och emot den tilltalades skuld. Språkligt sett är det därför mindre lyckat att tala om att åklagaren erkänner en omständighet. Från den tilltalades synpunkt är däremot sakförhållandena i allmänhet till hans nackdel eller till hans förmån. Omständigheter som är till nackdel för den tilltalade kan vitsordas, godtas eller godkännas av åklagaren. Dessa uttryck skall användas i det följande och inte termen erkännande. En ytterligare fördel med att göra en terminologisk skillnad mellan åklagarens och den tilltalades förklaringar är att den åtalades erkännande kanske inte kan avse alla de förhållanden som kan vitsordas av åklagaren.⁴⁶
    Det är oklart vad som avses med omständighet. Det är ostridigt att konkreta sakförhållanden kan erkännas vare sig de konstituerar ett rättsfaktum eller ett bevisfaktum.
    Påstår en part att en åberopad erfarenhetssats är riktig rör det sig inte om ett erkännande.⁴⁷ Uttalanden i bevisvärderingsfrågor är inte

 

⁴⁵ Ekelöf IV, s. 68 f.

⁴⁶ Se nedan vid not 62.

⁴⁷ Jauernig, Zivilprozessrecht, 18Auflage, s. 148.

 

heller av denna karaktär. Godtar en part ett s.k. hjälpfaktum som åberopats av motparten föreligger enligt min mening ett bindande erkännande, såvida inte godtagandet avser en bevisvärderingsfråga.⁴⁸
    Vad beträffar olika uttalanden i rättsfrågor är det tveksamt i vad mån en partsförklaring kan vara bindande eller ha bevisverkan. I tysk civilprocessrätt anses att motpartens påstående om innebörden av en rättsregel och dennas tillämplighet inte utgör föremål för erkännande.⁴⁹ Med hänvisning till satsen "jura novit curia" har Ekelöf hävdat att rätten är obunden av en överenskommelse mellan parterna om att en viss regel ej skall tillämpas eller att detta skall ske på visst sätt.⁵⁰ I överensstämmelse härmed bör en part inte kunna erkänna att rättstilllämpningen bör tillgå på sätt motparten hävdat. Denna uppfattning är förenlig med vad åtminstone tidigare ansetts gälla enligt tysk rätt.⁵¹
    Enligt Ekelöf kan en part erkänna prejudiciella rättsförhållanden och en omständighets rättsliga betydelse,⁵² Ekelöfs uttalande inskränker sig härvid inte till helt enkla förhållanden, såsom att det skadade föremålet är kärandens. Man kunde tänka sig att ett erkännande inte var bindande i ett dispositivt tvistemål, om det rörde sig om en mycket komplicerad äganderättsfråga.⁵³ Det skulle då vara svårt att dra upp gränserna för vilka rättsliga förhållanden som kunde erkännas i tvistemål. I tysk rätt finns en tendens att i ökad utsträckning godta erkännanden i rättsfrågor. Man har menat att satsen "jura novit curia" visserligen innebär en plikt för rätten att känna lagens innehåll, utan att parterna härvid behöver vara aktiva. Enligt denna åsiktsriktning innebär rättens skyldighet emellertid inte något förbud för parterna att disponera över rättsfrågan.⁵⁴ Jag skulle vilja förorda att parterna i dispositiva tvistemål gavs möjlighet att disponera över rättsfrågan genom erkännanden och andra överenskommelser, så länge inte domstolens rättskipning försvårades härigenom. Det allmänna intresset av prejudikatbildning och enhetlig rättskipning får stå tillbaka för parternas intresse av att få en enkel lösning i överensstämmelse med vad de

 

⁴⁸ Se å ena sidan Ekelöf IV, s. 10 och å andra sidan det av Skeie nämnda fallet att parten säger att "vittnet alltid talar sanning" till vilket Ekelöf hänvisar i a. a. s. 67 not46.

⁴⁹Jauernig, s. 148.

⁵⁰ Ekelöf IV, s. 186.

⁵¹ Jauernig, s. 186 och Stein-Jonas, Zivilprozessordnung, Erster Band, 19 Auflage, s.1181.

⁵² Ekelöf IV, s. 64 f.

⁵³ Jfr Jauernig, s. 148.

⁵⁴ Baur, Festschrift für Eduard Bötticher, s. 1 ff och Würthwein, Umfang und Grenzendes Parteieinflusses auf die Urteilsgrundlagen im Zivilprozess, s. 87 f. 

kan enas om. Vad nu sagts bör endast gälla i dispositiva tvistemål. I brottmål måste straffrättskipningen vara enhetlig. Åklagaren bör inte ha möjlighet att binda rätten genom uttalanden i straffrättsliga tolkningsfrågor på sätt som ovan hävdats för de dispositiva tvistemålens vidkommande.
    Åklagarens godkännande kan avse förhållanden i gärningsbeskrivningen, vilka svarar mot objektiva eller subjektiva rekvisit eller delar av sådana rekvisit. Åklagaren kan också vitsorda bevisfakta, dvs. omständigheter av betydelse för frågan om gärningen anses styrkt.Vid den följande undersökningen av frågan om åklagarens godkännanden är bindande för rätten har det viss betydelse om det rör sig om ett gärningsmoment eller ett bevisfaktum. Gärningsmomenten kan nämligen bli föremål för åtalsinskränkningar till skillnad från bevisfakta. Från begreppssynpunkt finns inte något hinder mot att åklagaren kan godta ett gärningsmoment med bindande verkan för rätten, trots att han kan uppnå samma effekt genom en åtalsinskränkning. För de dispositiva målens vidkommande har sålunda inte hävdats att käranden skulle sakna möjlighet att erkänna förnekade sakförhållanden som ingår i grunden för hans talan. Om åklagaren vill godta en omständighet som är förmånlig för den tilltalade kunde man tycka att det inte fanns anledning att låta omständigheten ingå i gärningsbeskrivningen. Det är dock tänkbart att åklagaren vill godta sådana fakta som inte kan uteslutas ur gärningsbeskrivningen, utan att saksammanhanget går förlorat. Det är möjligt att något olika rättsverkningar är knutna till å ena sidan inskränkningar av talan och å andra sidan partserkännanden och åklagarens godtaganden. Härvid avses fall då parten eller åklagaren vill ändra sin processhandling eller vill angripa en lagakraftvunnen dom då hans processhandling grundats på helt oriktiga förutsättningar (vilseledande uppgifter från annat processubjekt).
    I tvistemål förekommer det att vissa frågor är dispositiva och andra indispositiva. Anledningen härtill kan vara att endast vissa intressen skall skyddas genom rättens officialprövning, t. ex. ett allmänt intresse eller ena partens eller tredje mans intresse. I målets dispositiva delar är ett erkännande bindande men inte i de indispositiva delarna.⁵⁵ Man kan fråga sig om det förhåller sig på samma sätt med brottmålen. När man skall undersöka om åklagarens godkännande är bindande saknar det sålunda avgörande betydelse att den tilltalades erkännande endast har betydelse som bevisfaktum. Av intresse är i stort sett endast att undersöka vilka dispositionsmö ligheter åklagaren har.

 

⁵⁵ Jfr Ekelöf I, s. 40 ff och Boman, Om åberopande och åberopsbörda i dispositivatvistemål, s. 67 ff. 

    Ovan har framhållits att åklagaren inte kan binda rätten genom att påyrka viss påföljd. Inte heller kan åklagaren binda rätten genom att godta viss rättslig kvalificering. I dispositiva tvistemål kan däremot en part erkänna en omständighets rättsliga betydelse med bindande verkan för rätten. Åklagaren har sålunda inte samma långtgående dispositionsmöjligheter som en part i dispositiva tvistemål. Detta talar för att man bör tillämpa grunderna för RB 35: 3 st. 2 beträffande åklagarens godkännanden och endast tillmäta dem bevisvärde.
    Mot det anförda skulle kunna resas följande invändningar. När man skall avgöra om åklagarens godkännande av faktiska omständigheter är bindande, bör man undersöka i vilken omfattning han på annat sätt fritt kan binda rätten vad beträffar just de faktiska omständigheternas betydelse. Man skulle sålunda inte fästa avgörande betydelse vid att åklagaren inte disponerar över påföljdsfrågor och rättsfrågor. Åklagaren kan endast inför TR:n lägga ned åtalet, men han kan inskränka sin gärningsbeskrivning inför samtliga instanser. Om åklagaren genom inskränkning av åtal skulle kunna uppnå samma effekt som genom godkännande borde detta anses bindande för rätten. Emellertid kan åklagaren bara i begränsad utsträckning uppnå denna effekt. Endast sådana omständigheter som ingår i gärningsbeskrivningen kan bli föremål för inskränkning av åtalet, således inte olika straffrihetsgrunder och andra invändningar från den tilltalades sida. Genom åtalsinskränkning kan åklagaren aldrig förfoga över bevisfakta som talar för eller emot att gärningen skall anses styrkt. Om åklagaren utesluter en viss omständighet ur gärningsbeskrivningen hindrar inte detta att omständigheten tillmäts betydelse som bevisfaktum vid bedömningen av frågan om gärningen i övrigt anses styrkt. Detta kan belysas med följande rättsfall.

 

    NJA 1976 s.6. Åklagaren yrkade ansvar för det M vid ett övergångsställe kört på C:s hand och därefter avlägsnat sig från olycksplatsen utan att i mån av förmåga medverka till de åtgärder var till olyckan skäligen bort föranleda.
    Sedan RÅ förklarat sig inte vilja göra gällande att M lagt märke till att C skadats uppkom inför HD fråga om eventuellt uppsåt förelåg.
    HD uttalade bl. a.: "Tilltro får sättas till M:s uppgift, att han inte uppfattat att C kommit i beröring med bilen. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt föreligger ej tillräcklig anledning att antaga, att M på sätt som skett skulle ha avlägsnat sig från platsen, även om det stått klart för honom att C kommit till skada."

 

    Detta rättsfall kan tolkas så att RÅ inskränkt åtalet, då han förklarade att han inte gjorde gällande att M märkt att C skadats. På grund av denna åtalsinskränkning kan HD inte grunda sin dom på att direktuppsåt förelegat, dvs. att M varit medveten om att C skadats. För eventuellt uppsåt krävs dels att M insett risken för att C skadats dels att M skulle ha kört från olycksplatsen även om han varit säker på att

 

C skadats. Vid bedömningen av om M ändå skulle handlat på detta sätt har HD tagit hänsyn till främst ett visst bevisfaktum, nämligen att M inte märkt att C skadats. Just i detta avseende gjorde RÅ sin åtalsinskränkning. HD har likväl prövat riktigheten av M:s uppgiftom att han inte uppfattat att C kommit i beröring med bilen. Då åtalsinskränkningen avser förhållanden som får betydelse som bevisfakta har dessas riktighet prövats av HD. Åtalsinskränkningen skulle sålunda inte tillika innebära att åklagaren med bindande verkan för rätten godtagit en omständighet. Det skulle visserligen kunna hävdas att RÅ:s uttalande utgjort såväl en åtalsinskränkning som ett godkännande och att HD prövat riktigheten av de vitsordade omständigheterna. Emellertid torde uttrycket "inte göra gällande" användas för att beteckna just åtalsinskränkningar⁵⁶, under det att RÅ valt andraord då han vitsordat sakuppgifter.
    Sammanfattningsvis kan sägas att åklagaren inte alltid kan disponera över hela frågan om gärningens brottslighet. Genom åtalsinskränkning kan han i vissa delar binda rätten, men han kan inte göra detta i samma obegränsade utsträckning som är möjlig vid erkännande i dispositiva tvistemål.
    Det är svårt att av detta dra några bestämda slutsatser om åklagarens godkännanden är bindande i brottmål. Antag att man anser att godkännanden huvudsakligen görs för att åklagaren vill binda rätten beträffande begränsade delar av det totala saksammanhanget. Godkännandena borde då anses bindande, eftersom åklagaren kan binda rätten genom åtalsinskränkningar. Tar man fasta på att åklagaren har möjlighet att vitsorda allt vad den tilltalade anför, bör godkännanden avgivna inför överrätterna inte anses bindande med hänsyn till förbudet att nedlägga åtal inför dessa instanser. Eftersom man inte rimlige nkan acceptera att ett godkännande är bindande inför TR:n men inte inför HovR:n, borde man då generellt anta att godkännanden inte är bindande. Utifrån det anförda kan man inte ge något svar på frågan om åklagaren kan vitsorda gärningsmoment och bevisfakta med bindande verkan för rätten.
    Vad beträffar praxis har det i flera fall förekommit att RÅ förklarat sig vitsorda, godta, icke ifrågasätta eller icke bestrida riktigheten av de uppgifter den tilltalade lämnat. I flera domar har HD i ett särskilt stycke kortfattat återgivit den tilltalades uppgifter, varefter HD islutet av stycket eller i ett följande stycke redovisat RÅ:s uttalande. Härefter finns inte i domskälen några uttalanden som tyder på att HD

 

⁵⁶ NJA 1976 s. 368 refererat på s. 377. Jfr även NJA 1981 s. 273 (RÅ har inte vidhållit påståendet i gärningsbeskrivningen). 

prövat riktigheten av de vitsordade uppgifterna.⁵⁷ Avsaknaden av en redovisad bevisprövning och det sätt varpå RÅ:s uttalanden återgivits ger ett intryck av att HD ansett RÅ:s förklaringar som bindande godkännanden. Uttalanden varigenom RÅ förklarat sig inte ifrågasätta eller bestrida vissa uppgifter får härvid betraktas som likvärdiga med positiva godkännanden.⁵⁸ Ett godkännande kan dock endast föreligga om åklagarens uttalande avser faktiska förhållanden och inte om hans förklaring tar sikte på bevisvärderingsfrågor.⁵⁹
    HD-fallen skulle också kunna tolkas så att RÅ:s godkännanden inte anses bindande. HD kan ha gjort en summarisk kontroll av godkännandena och funnit dem uppenbart riktiga. Denna mera ytliga kontroll har kanske inte redovisats i domskälen. Om HD skulle finna särskild anledning att ifrågasätta riktigheten av ett godkännande, kanske en noggrannare prövning skulle ha gjorts. Detta skulle då säkert ha kommit till uttryck i domskälen. Denna fråga har inte ställts på sin spets i något av mig återfunnet rättsfall.⁶⁰
    Även utifrån en annan synpunkt skulle HD-domarna kunna tolkas så att RÅ:s godkännanden inte ansetts bindande. Då RÅ vitsordat uppgifter som lämnats av den tilltalade, har RÅ i allmänhet inte förebringat bevisning till stöd för att de var felaktiga. Med hänsyn till att åklagaren bär bevisbördan i brottmål behövde inte HD göra någon närmare bevisprövning i frågan om något annat kunde anses styrkt än vad som uppgivits av den tilltalade och vitsordats av RÅ. Även om det fanns anledning att ifrågasätta riktigheten av godkännandena, kanske HD ändå inte skulle ha berört saken i domskälen, eftersom gärningarna aldrig skulle kunna anses styrkta ens i de fall att godkännandena var oriktiga.

 

⁵⁷ NJA 1974 s. 29, s. 115, s. 297 och s. 423, 1975 s. 570 I samt 1978 s. 360. Jfr NJA 1976B 30 var i HD först förklarade att annat inte kunde anses utrett än vad den tilltalade uppgivit. Härefter uttalade HD att uppgifterna vitsordats av RÅ. Jfr även NJA 1979 B11.

⁵⁸ Jfr vad ovan sagts på s. 365 beträffande tillämpning av RB 51:21.

⁵⁹ Se nedan s. 376.

⁶⁰ Jfr NJA 1975 s. 570 I där RÅ förklarade sig godta uppgifter från den tilltalades sida, trots att denne enligt TR:ns dom uppgivit något helt annat på en avgörande punkt. Inför HD påstod den tilltalade utan närmare motivering att anteckningen i TR:ns dom om vad han uppgivit var felaktig. — I rättsfallet NJA 1978 C 16 rörande återställande av försutten tid uttalade HD: "T har uppgivit, att han icke fått kännedom om domens innehåll förrän dagen efter fullföljdstidens utgång, då underrättelsen från TR:n kom honom till handa. Denna uppgift, vars riktighet RÅ ej funnit anledning att ifrågasätta, bör med hänsyn till omständigheterna godtagas." Anledningen till att HD prövat riktigheten av de vitsordade uppgifterna torde vara att målet rört en sådan rättegångsfråga varöver parterna inte kan disponera. Ett erkännande som är av betydelse förbedömningen av en rättegångsfråga, varöver parterna inte äger disponera, är inte bindande ens i ett dispositivt tvistemål. SOU 1938:44 s. 383 och Heuman, Målsägande, s. 195. Jfr även Hassler, Svensk civilprocessrätt, s. 373. 

    Jag skulle vilja förorda att åklagarnas godkännanden anses som bindande för rätten, eftersom detta kan vara processekonomiskt fördelaktigt i stora och komplicerade brottmål. Sedan en förundersökning bedrivits under åtskilliga månader bör åklagarna med nuvarande goda utbildning kunna ges befogenhet att begränsa domstolarnas prövning genom åtalsinskränkningar och godkännanden. En skyldighet för domstolarna att pröva godkännandenas riktighet skulle knappast bli av något av värde, eftersom åklagarna så gott som alltid bär bevisbördan.⁶¹
    För att klarlägga rättsläget bör åklagarna genom lagstiftning ges uttrycklig befogenhet att vitsorda faktiska förhållanden med bindande verkan för rätten. Åklagarna bör ha rätt att godta förhållanden som en människa inte säkert kan bilda sig en uppfattning om, t. ex. att uppsåt inte föreligger.⁶² Åklagarna bör inte godkänna faktiska förhållanden som kan komma att framstå som tvivelaktiga om de blev föremål för närmare prövning. Detta gäller särskilt om det är svårt att överblicka konsekvenserna av ett godkännande.

 

10. Bevisvärderingsfrågor
Det förekommer ibland att RÅ gör uttalanden i bevisvärderingsfrågor. RÅ kan t. ex. förklara att han inte kan styrka en viss gärning eller motbevisa uppgifter som lämnats av den tilltalade. Sådana uttalanden är inte bindande för domstolarna.⁶³ Detta torde följa redan av bestämmelsen i RB 35:1 st. 1 om fri bevisvärdering. I detta lagrum föreskrivs att rätten efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit i målet, skall avgöra vad som är bevisat. Det är sålunda domstolen som ensam slutligen skall ta ställning till bevisvärderingsfrågorna. Med hänsyn till åklagarens möjligheter att inskränka sin talan, att vitsorda sakuppgifter och att avstå från att förebringa bevisning finns det inte något behov av att låta åklagaren disponera över bevisvärderingsfrågor.

 

⁶¹ Ett erkännande som gjorts i en taxeringsprocess av taxeringsmyndighet kan inte anses bindande i en efterföljande process rörande skattebedrägeri. Detta har betydelse beträffande kvittningsinvändningar, eftersom dessa endast kan äggas till grund för brottmålsdomen om den tilltalade närmare kan redogöra för de förhållanden varpå invändningen bygger. NJA 1980 s. 359 och HD:s uttalanden i NJA 1981 på s. 286 och 287. Jfr även RH 28:81 referentens särskilda votum.⁶²Jfr prop. 1980/81: 175 s. 8 och 40.

⁶³ NJA 1974 s. 454 omnämnt nedan vid not 65. Jfr även NJA 1981 s. 346 vari RÅ anförde att anledning saknats för HovR:n att frångå TR:ns bevisvärdering och att HovR:n vid sådant förhållande varit berättigad att avgöra målet på handlingarna enligt RB 51:21 st. 2. HD ansåg att förnyad vittnesbevisning i HovR:n inte kunde anses ha saknat betydelse och att bevisupptagningen borde ske vid huvudförhandling. RB 35:13st. 2. 

    Ibland gör åklagarna uttalanden i bevisbördefrågor. Oftast argumenterar de då för att ett relativt lågt beviskrav bör uppställas, så att straffrättskipningen blir effektiv. Någon gång kan en åklagare förorda en beviskravsregel som är förmånlig för den åtalade, dvs. en regel med ett mycket högt krav på bevisningen. Domstolarna är inte bundna av uttalanden om vilka beviskrav som bör uppställas utan skall självständigt avgöra denna typ av rättsfrågor.
    När åklagaren gör uttalanden i bevisvärderingsfrågor bör han undersöka om han i stället skall inskränka åtalet eller godkänna vissa fakta. Som exempel kan nämnas att RÅ i ett fall först förklarade sig inte kunna vederlägga den tilltalades uppgifter. Härefter uttalades i HD:s dom att RÅ förklarat sig godta den tilltalades uppgifter.⁶⁴ För den tilltalade är det av stor vikt att den mest förmånliga processhandlingen företas av åklagaren. Använder denne oklara uttryckssätt börrätten fråga honom om han endast vill uttala sig på ett oförbindande sätt i bevisvärderingsfrågan eller om han vill inskränka åtalet eller godkänna fakta. Följande fall är belysande.

 

    NJA 1976 s.368. Åklagaren yrkade ansvar för det en värnpliktig K olovligen underlåtit att inställa sig för påbörjande av grundutbildning oaktat han mottagit order därom. Sedan K invänt att han glömt bort inställelseordern ogillade TR:n åtalet för rymning, då uppsåt inte kunnat styrkas. TR:n dömde den tilltalade för det culpösa brottet tjänstefel.
    Inför HovR:n justerade åklagaren åtalet och yrkade i andra hand ansvar enligt värnpliktslagen 35 § för det K inte tagit tillräcklig del av inkallelseordern.
    HovR:n fastställde TR:ns dom.
    Sedan den tilltalade sökt revision anförde RÅ: "Domstolarna har funnit att det inte kan anses styrkt att K uppsåtligen underlåtit att inställa sig till krigsförbandsövningen. Jag godtar denna bedömning liksom HovR:ns bedömning att det ej är utrett att Kunder låtit att enligt vad som ålegat honom jämlikt 35 § värnpliktslagen ta del avinkallelseordern. Mot den bakgrunden uppkommer frågan huruvida det är möjligt att döma för tjänstefel." Senare tillade RÅ att hinder inte mötte mot att fälla K till ansvar för tjänstefel på den ursprungliga gärningsbeskrivningen. För den händelse denna inte skulle anses täcka tjänstefelssituationen gjorde RÅ — med justering av åtalet — gällande att K handlat försumligt genom att på grund av glömska inte inställa sig.
    Sedan HD funnit att tjänstefelsbrottet endast kunde prövas på grund av den åtalsjustering som RÅ gjort uttalades: "I HD har ej gjorts gällande, att K vid ifrågavarande tillfälle uppsåtligen uteblivit eller att han underlåtit att taga tillräcklig del av inkallelseordern."
    HD fann att K gjort sig skyldig till tjänstefel.

 

    RÅ uttalade att han godtog två olika bedömningar, nämligen att uppsåt i visst avseende inte var styrkt och att viss underlåtenhet ej var utredd. Dessa förklaringar får väl närmast uppfattas som uttalanden i två bevisvärderingsfrågor. Man kan knappast tolka uttalandena som åtalsinskränkningar. Av ett likartat fall angående lydnadsbrott framgår att HD ansåg att inskränkning inte gjorts, då RÅ förklarat att han inte ville hävda att den som lydnadsbrott påtalade gärningen var

 

⁶⁴ NJA 1975 s. 570 I.

 

bevisad.⁶⁵ I överensstämmelse härmed kan RÅ:s uttalande i bevisvärderingsfrågorna i det refererade fallet inte uppfattas som inskränkningar. RÅ:s senare gjorda uttalande, varigenom åtalet justerats, kan knappast innebära annat än att vissa tillägg gjorts, sedan RÅ i första hand förordat en viss tolkning av den ursprungliga gärningsbeskrivningen. Enligt min mening inskränkte inte RÅ åtalet på ett så tydligt sätt att täckning finns för HD:s uppfattning i detta avseende. För den tilltalade har detta inte inneburit några större olägenheter, eftersom RÅ:s uttalande tolkats på ett för honom förmånligare sätt (som åtalsinskränkning) än som följt av RÅ:s uttryckssätt (oförbindande uttalande i bevisvärderingsfråga).
    Det finns risk för att den tilltalade kan vållas viss olägenhet i fall av denna typ. Han kan i onödan ha byggt upp sitt försvar även i de delar av målet var i åtalet inskränkts enligt rättens tolkning i tro att åklagaren endast gjort oförbindande uttalanden av olika slag. Härvid kant. ex. problem uppkomma då rätten överväger om en offentlig försvarare bör få sitt arvode nedsatt på grund av att onödig bevisning förebringats. Även åklagaren kan överraskas av att olika vaga uttalanden tolkas som bindande processhandlingar. Det är därför av vikt att rätten genom processledning utreder den närmare innebörden avåklagarens förklaringar.

 

11. Tvångsmedel
Beslut om tvångsmedel, som rätten fattar innan åtal väckts, får inte grundas på andra omständigheter och skäl än dem som åberopats. Rätten kan inte grunda ett häktningsbeslut på kollusionsfara, om åklagaren i sin häktningsframställning endast åberopat recidivfara.⁶⁶Åklagaren torde i överensstämmelse med denna dispositionsmöjlighet kunna utesluta olika faktiska omständigheter som grund för sin talan. Detta torde gälla även fall då de uteslutna omständigheterna inte bildar ett självständigt alternativt rekvisit utan endast utgör ett skäl för att ett visst rekvisit skall anses uppfyllt. Rätten är däremot inte bunden av sådana uttalanden från åklagarens sida som direkt är avsedda att begränsa domstolens prövning av rättsfrågan.

 

    NJA 1974 s.553. Falska guldmynt hade tagits i beslag hos en person O som inte var åtalad. Åklagaren yrkade att mynten skulle förklaras förverkade med stöd av BrB 36: 3. I målet uppkom fråga om uttrycket "på grund av brott" i RB 27:1 kan betyda detsamma som uttrycket "i anknytning till brott".

 

⁶⁵ NJA 1974 s. 454.

⁶⁶ NJA 1952 s. 518 och Hovrätten över Skåne och Blekinge Ö 171/81 samt Ekström, SvJT 1961 s. 383, Gammeltoft-Hansen, Fængslingsforudsætninger, s. 273 och Bratholm, Pågripelse og varetektsfengsel, s. 271 ff. Jfr dock Olivecrona, Rättegången ibrottmål enligt RB, s. 227. 

    HD:s ledamöter förenade sig om dom i enlighet med föredragandens betänkande: "Enligt 27 kap. 1 § RB får ett föremål tagas i beslag, om det skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara någon avhänt genom brott eller förverkat på grund av brott. Riksåklagaren har förklarat sig icke göra gällande, att mynten har någon sådan anknytning till brott som anges i lagrummet. Till grund för yrkandet om beslag har han i stället åberopat skäl som enligt hans mening talar för den tolkningen av lagrummet att beslag kan avse även föremål för talan om förverkande som ej grundas på brott. Att mot lagrummets ordalydelse medge en sådan utvidgning av tillämpningsområdet för beslag bör emellertid ej komma i fråga. Yrkandet om beslag skall därför lämnas utan bifall."

 

    I detta mål har åklagaren fört förverkandetalan mot en person som inte åtalats för något brott. Förverkandeyrkandet kan därför inte"grundas på brott" men väl ha anknytning till ett brott som kanske förövats av någon annan person än O. HD har inte prövat om mynten kunde tas i beslag av den anledningen att mynten kunde förverkas på grund av brott. I målet avgjordes endast om förordnande om beslag kunde ges för det påstådda fallet att ett förverkande beslut kunde ansesha anknytning till brott utan att grundas på brott. Härvid har RÅ sökt begränsa den rent rättsliga bedömningen.⁶⁷ Detta kan emellertid RÅ inte göra på det sätt han gjort. Det ankommer på domstolarna att avgöra rättsfrågor utifrån åberopade fakta. HD hade sålunda bortpröva om rekvisitet "på grund av brott" kunde anses uppfyllt även för det fall att något brott inte begåtts av O. En åklagare kan endast binda rätten genom att underlåta att åberopa olika fakta till stöd försitt yrkande. Åklagaren kan t. ex. underlåta att påstå att brott begåtts av viss person, innan mynten överlåtits till den person mot vilken förverkandeyrkandet riktats.
    Det är något oklart om åklagaren kan binda rätten genom att begära att ett tvångsmedel skall hävas. Denna fråga kanske måste besvaras olika beroende på om förundersökningen avslutats och åtal väckts eller om tvångsmedlet skall garantera straffverkställighet och är av mera ingripande natur. I det följande skall undersökas om åklagaren kan binda rätten genom att begära att ett häktningsbeslut skall hävas.
    I RB 24: 19 stadgas att den häktade omedelbart skall friges, om åtal inte väckts inom föreskriven tid eller häktningsskäl inte längre föreligger. Lagrummet tyder på att rätten skall häva häktningsbeslut då det brister i förutsättningarna för häktning. Rätten skulle således behöva göra en viss prövning av häktningsskälen. Detta vinner visst stöd av uttalanden i motiven. Sålunda uttalade processlagberedningen att det bör vara rätten som har att förordna om den häktades frigivande, då häktningsåtgärden står under rättens kontroll och rätten alltså måste äga kännedom om när häktningen hävs. I motiven uttalades vidare

 

⁶⁷ Detta framgår tydligt av RÅ:s hänvisning till ett yttrande han avgivit till JO. JO 1974 s. 29 ff. 

att åklagaren bör vara skyldig att hos rätten anmäla att häktningsskäl inte föreligger. Processlagberedningen ansåg att sådan anmälan kunde göras formlöst, t. ex. genom telefon.⁶⁸ En anmälan torde närmast innebära att rätten skall godta åklagarens påståenden om att häktningsskäl inte föreligger. Skall någon rättens kontroll förekomma, kan denna naturligtvis inte bli särskilt ingående om åklagaren skall kunna få ett häktningsbeslut hävt efter ett telefonsamtal och utan att förhandling hålles.
    Åklagaren kan lägga ned åtal och härigenom tvinga rätten att frigede häktade. Detta talar för att åklagaren bör kunna binda rätten, om han önskar att den tilltalade skall friges på grund av att tillräcklig bevisning för en fällande dom inte kan uppnås. Det kan vara svårare att bedöma fall då åklagaren yrkar att den häktade bör friges, därför att något av de särskilda häktningsskälen ej föreligger. När det gäller kollusionsfara har åklagaren i egenskap av förundersökningsledare i komplicerade mål oftast ett bättre underlag för sitt ställningstagande än domstolen kan få efter en kort förhandling. Innan åtal väckts borde åklagaren därför kunna avgöra denna fråga med bindande verkan för rätten. När det gäller recidiv- och flyktfara kan det ligga närmare tillhands att ge rätten ett inflytande över häktningsfrågan. Förbudet mot att nedlägga åtal i högre rätt har i svensk rätt motiverats med att det allmännas straffanspråk är av sådan vikt att åklagaren inte ensidigt skall kunna om intetgöra en fällande dom. Detta talar för att åklagaren inte utan vidare skall kunna få ett häktningsbeslut hävt, om det fattats i syfte att garantera framtida verkställighet och att förebygga fortsatt brottslig verksamhet. När häktningen inte utgör en viktig förutsättning för åklagarens förundersökning finns det inte något hinder att frånkänna honom egen beslutanderätt i frågan om häktningsbeslutet skall upphävas.
    Dessa resonemang kan föras vidare och ytterligare kompliceras. Emellertid bör om möjligt en enkel regel gälla för samtliga tvångsmedel. Enligt tysk rätt gäller att domstolen skall häva ett häktningsbeslut om åklagaren yrkar det innan åtal väckts. Åklagaren kan härvid låta frige den häktade samtidigt med att yrkandet framställs till rätten.⁶⁹ Enligt dansk och norsk rätt kan åklagaren själv häva häktningsbeslutet.⁷⁰ För svensk rätts vidkommande vill jag som huvudregel rekom-

 

⁶⁸ SOU 1938: 44 s. 309 f.

⁶⁹ Strafprozessordnung 120 § III och Kern-Roxin, Strafverfahrensrecht, 11 Auflage, s.154 f.

⁷⁰ Koktvedgaard och Gammeltoft-Hansen, Lærebog i strafferetspleje, s. 249 och Bratholm, Pågripelse och varetektsfengsel, s. 287. 

mendera att åklagaren med bindande verkan för rätten kan få tvångsmedelsbeslut upphävda så länge åtal inte väckts.⁷¹

 

12. Sammanfattning
Åklagaren kan endast nedlägga åtal inför TR:n. Däremot kan han inför samtliga instanser utesluta moment ur gärningsbeskrivningen genom att inskränka åtalet. Åklagaren kan inte binda rätten genom uttalanden i bevisvärderingsfrågor och rättsfrågor. Åklagarens påföljdsyrkande hindrar inte domstolen från att döma till strängare påföljd, såvida inte reglerna om reformatio in pejus är tillämpliga. Det är ovisst om godkännanden från åklagarens sida är bindande för rätten. I praktiken kan en domstol oftast inte frångå ett sådant godkännande till nackdel för den tilltalade. Anledningen härtill är att åklagaren bär bevisbördan i brottmål. Enligt min mening bör man komplettera RB 35: 3 med en bestämmelse om att åklagaren kan godkänna fakta med bindande verkan för rätten. Befogenheten att vitsorda fakta och göra åtalsinskränkningar ger åklagaren tillräckliga möjligheter att begränsa processmaterialet i de omfattande och komplicerade brottmålen.
    Åklagaren har ofta använt oklara uttryckssätt då han företagit processhandlingar till den åtalades förmån. Denne har då inte haft möjlighet att avgöra om processhandlingen varit bindande. I framtiden bör åklagaren noggrant klargöra vilken typ av processhandling det rör sig om. Gör han inte det bör rätten utnyttja sin processledande befogenhet och söka få åklagaren att ange vad han åsyftar med sin processhandling.
    Genom en lagändring bör föreskrivas att förverkandefrågor får bedömas av rätten endast om åklagaren framställt yrkande därom och angivit grunden därför. Åklagaren bör ges möjlighet att underlåta att framställa förverkandeyrkanden enligt regler som liknar dem som gäller för åtalseftergift. Vidare bör åklagaren ges uttrycklig befogenhet att få tvångsmedelsbeslut hävda av rätten genom att framställa yrkande därom. På denna punkt är rättsläget inte alldeles klart.
    Dessa reformförslag och de tolkningar jag förordat i denna uppsats bygger på den grundläggande uppfattningen att åklagaren bör ge sökade befogenheter i förhållande till domstolarna. En sådan tendens kan redan nu skönjas i lagstiftningsarbetet. Framtiden får utvisa om man är beredd att acceptera en sådan utveckling eller om domstolarna även fortsättningsvis skall förbehållas rätten att i många fall kontrollera riktigheten av åklagarnas processhandlingar.

 

⁷¹ Jfr NJA 1975 C 91.