Kuben i straffrätten

 

Brottsbalken innehåller endast sparsamt med anvisningar för påföljdsval och straffmätning. Enligt 1 kap. 7 § brottsbalken skall rätten vid påföljdsvalet dels iaktta vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, dels fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Grafiskt kan man uttrycka bestämmelsen på följande sätt:

 

Figur 1

 

Fältet över linjen markerar fängelse medan fältet under representerar böter, villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Påföljdssystemet för militärer lämnas utanför denna framställning.
    Ett brott som har ett mycket högt allmänpreventivt värde, t. ex. väpnat bankrån som tillmäts låt oss säga ett värde av 8 på en 10-gradig allmänpreventiv skala, föranleder således fängelse i alla fall där gärningsmannen saknar vårdbehov eller har ett vårdbehov som understiger ett värde av 5 på en 10 gradig vårdbehovsskala. Brott som har ett allmänpreventivt värde som understiger 3 på skalan föranleder över huvud taget aldrig fängelse.
    Självklart kan man i figuren också lägga in linjer för användningen av de övriga påföljderna. För att inte belasta framställningen lämnas de emellertid därhän i det följande. Mycket av vad som sägs om skiljelinjen mellan fängelse och övriga påföljder kan emellertid tillämpas också på förhållandet mellan t. ex. böter och villkorlig dom.
    Linjen i figur 1 bygger inte på något empiriskt material utan är dragen helt på fri hand. Ingen i vårt land vet i dag hur linjen dras i rättspraxis. Hittills har lagstiftaren inte heller visat något större intresse för att själv dra linjen. I USA har emellertid på senare år utvecklats "sentencing guidelines" som kan användas av statsmakterna för en stramare reglering av domstolarnas avgö-

 

randen i brottmål. Ett sådant instrument har också stora fördelar från rättssäkerhetssynpunkt.
    Jag har i en artikel i SvJT 1981 s. 608 uttryckt uppfattningen att det knappast är realistiskt att vänta att våra domstolar i enskilda fall skall kunna välja just den påföljd som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad. Jag tror därför inte att lagstiftaren i framtiden bör ge anvisningar för påföljdsvalet genom en generell hänvisning till vad allmänpreventionen kan kräva. Utgångspunkten de lege ferenda för valet mellan frihetsberövande och icke frihetsberövande påföljd bör i stället vara brottets grovhet.
    Hur lagstiftaren ser på olika brotts straffvärde framgår i dag först och främst av straffskalorna och särskilt av maximistraffen. Men någon konsekvens på denna punkt finns inte. Rattfylleri kan sålunda föranleda mellan 25 dagsböter och ett års fängelse, men i omkring 75 procent av rattfyllerifallen döms den tilltalade till fängelse av allmänpreventiva skäl. Rattfylleribrottet föranleder i själva verket nära 40 procent av alla fängelsedomar som meddelas i vårt land. Som jämförelse kan nämnas stöld som enligt lagen kan ge fängelse i högst två år. Endast 18 procent av dem som döms för stöld erhåller emellertid fängelse.
    Jag menar att man i en ny ordning bör styra valet mellan frihetsberövande och icke frihetsberövande påföljder bl. a. genom att införa en särskild anvisning härom i den enskilda författningsbestämmelsen. En sådan anvisning kan naturligtvis lämnas genom en konsekvent användning av maximistraffet i de enskilda straffbestämmelserna. Men en sådan reglering skulle innebära, om man vill slå vakt om nuvarande praxis i rattfyllerimål, att maximistraffet för det brottet höjs till låt oss säga sex år för att markera att frihetsberövande bör vara normal påföljd.
    Nu finns det emellertid ingenting som säger att straffbestämmelserna måste se ut just som de gör f. n. Man kan mycket väl tänka sig att bestämmelsen om t. ex. stöld i framtiden ställs upp på följande sätt:

 

STÖLD Gärningsbeskrivning: Att olovligen ta vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det. Straffskala: Fängelse i högst två år. Grovhet: 5

 

Siffran 5 för grovheten kan då i ett straffsystem som liknar system B i figur 2 nedan innebära att brottet är medelsvårt och normalt inte föranleder frihetsberövande påföljd för den som inte tidigare är straffad.
    Genom en sådan anvisning för påföljdsvalet frikopplad från straffskalan får lagstiftaren goda möjligheter att styra praxis mot korta frihetsstraff.
    Den faktor som vid sidan av brottets grovhet 1 dag är av avgörande betydelse för påföljdsvalet är som redan antytts den tilltalades tidigare kriminalitet. Återfallsbrottslingen behandlas betydligt strängare än den som döms för första gången. En sådan ordning är inte självklar, och en brytning med nuvarande praxis på denna punkt skulle kunna få en enorm betydelse för kriminalvården. Förhållandet kan illustreras av nedanstående figur.

 

    I straffsystemet A föranleder alla grövre brott (6—10 på skalan) fängelse, oavsett om gärningsmannen tidigare straffats eller ej. Det ger bl. a. 10 procent

 

Figur 2

 

förstagångsdömda i fängelse. Straffsystemet B ger lika många fängelsedömda som systemet A. Men i system B är det endast 2 procent av dem som döms till fängelse som inte tidigare är straffade. I stället utgörs 12 procent av de fängelsedömda av personer som tre gånger eller fler återfallit i brott och senast i jämförelsevis bagatellartad brottslighet som i det förstnämnda systemet aldrig föranleder fängelse (3 — 5 på skalan).
    De angivna procenttalen bygger på den i och för sig helt orealistiska förutsättningen att spridningen är jämn i fråga om brottens grovhet, antalet återfall i brott och de dömdas brottsflit. Verkligheten är mera komplicerad än så. Men det möter ändå inte några oöverstigliga svårigheter att fastställa den verkliga spridningen i ett existerande straffsystem, så att man kan beräkna effekterna på fångpopulationens storlek och sammansättning av ifrågasatta förändringar i systemet.
    Systemen i figur 2 är således skisserade på fri hand och ingen vet hur motsvarande figur över rättspraxis i Sverige i dag skulle se ut. Det är emellertid av stort intresse att regering och riksdag försöker att precisera hur man ser på återfallets betydelse för påföljdsval och straffmätning. Att det har betydelse framgår bl. a. av 26 kap. 3 § brottsbalken som ger möjlighet att döma till högre straff än straffskalan inrymmer i vissa särskilt kvalificerade återfallssituationer. Men varken i det lagstiftningsärendet eller när den äldre straffskärpningsregeln för återfall togs bort år 1975 (SFS 1975: 1395) fördes någon principdiskussion om hur man bör betrakta återfallet i brottmålsprocessen. Det bör emellertid inte bjuda några oöverstigliga svårigheter att skapa klarare regler till ledning för rättskipningen.
    Antag nu att Sveriges regering och riksdag har bestämt sig för ett straffsystem enligt B i figur 2. Då återstår att ge anvisningar för straffmätningen. För statsmakterna bör naturligtvis inte lämna domstolarna i sticket när det gäller

 

att bestämma fängelsetidens längd mellan 14 dagar och livstid, sedan valet mellan fängelse och övriga påföljder väl har träffats av domstolen. Systemet bör därför liksom det nuvarande innehålla strafflatituder. Grafiskt kan det illustreras genom att fängelsesektorn i figuren över system B rutindelas.

 

Figur 3

 

Varje ruta i figur 3 representerar en strafflatitud. Antag att en domstol har funnit den tilltalade skyldig till stöld som i det tänkta systemet har åsatts 5 för grovheten. Den tilltalade har tidigare dömts tre gånger för liknande brott och det är nu således fråga om det tredje återfallet. Utgångspunkten för domstolens straffmätning blir därför den svärtade rutan i figuren som motsvarar en strafflatitud om 8—12 månaders fängelse. Det innebär i det tänkta systemet att domstolen är fri att utan ytterligare argumentering döma ut fängelse i mellan 8 och 12 månader. Domstolen kan emellertid välja att gå utanför den angivna ramen men är då skyldig att särskilt motivera avvikelsen.
    Sådana avvikelser blir naturligtvis många i ett svenskt system, om man inte är beredd att mycket drastiskt bryta med nuvarande ordning. Frågan är om man inte bör försöka systematisera också avvikelserna och sålunda skapa en tredje dimension i det tänkta straffsystemet.
    Inledningsvis har sålunda angivits att 1 kap. 7 § brottsbalken föreskriver att domstolen skall ta bl. a. individualpreventiva hänsyn. Som jag har utvecklat iden tidigare nämnda artikeln i SvJT är det emellertid omöjligt för domstolen att finna en påföljd som är ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. En omfattande forskning har visat att ingen typ av behandling såsom påföljd för brott i avgörande grad är mera effektiv än någon annan typ av behandling. Men uppfattningen är emellertid ingalunda oomstridd och jag kan mycket väl föreställa mig att om regering och riksdag i dag skulle ta ställning till ytterligare en variabel i ett nytt straffsystem man skulle välja den dömdes behov av vård.

 

27-23-165 Sv Juristtidning

 

    Själv föredrar jag emellertid att arbeta med en variabel med arbetsnamnet "billighet". Härunder faller bl. a. sådana omständigheter som att den tilltalade har t. ex. alkoholproblem. Skillnaden mellan vårt nuvarande straffsystem och ett system av det slag som avses i BRÅ-rapporten (1977: 7) Nytt straffsystem är enligt min mening inte så stor i sak som kritikerna av Nytt straffsystem vill göra gällande. Det är mera fråga om vilka argument som bör användas av våra domstolar i frågor om påföljdsval och straffmätning. Saken kan illustreras med påföljdsvalet vid rattfylleri.
    Nuvarande ordning innebär som nämnts att omkring 75 procent av de tilltalade döms till fängelse. Kan den tilltalade emellertid visa t. ex. att han har alkoholproblem för vilka han påbörjat en adekvat behandling vars resultat emellertid kan äventyras om han tvingas att undergå ett fängelsestraff, blir påföljden inte sällan skyddstillsyn med hänvisning till att denna påföljd är bäst ägnad att främja hans anpassning i samhället. I ett nytt straffsystem kan utgångspunkten i domstolens argumentering i stället vara att den tilltalade är alkoholproblematiker och att rattfylleribrottet kan ses som ett av många uttryck för hans problem. Det är upplyst att den tilltalade numera aktivt arbetar för att komma bort från sitt missbruk och bl. a. sedan en tid bor på ett vårdhem för alkoholmissbrukare. Med hänsyn bl. a. till att den tilltalade sålunda kan sägas redan ha dragit konsekvenserna av sitt brott och underkastat sig de begränsningar i sin frihet som är förenade med en vårdhemsvistelse finner domstolen det vara mest billigt att låta påföljden stanna vid skyddstillsyn.
    En systematisk genomgång och viktning av de billighetshänsyn som mera regelmässigt skall tas av domstolarna vid påföljdsval och straffmätning är sålunda angelägen. Resultatet av ett sådant arbete kan bli ett nytt straffsystem vars innebörd illustreras med nedanstående figur.

 

Figur 4

 

Den principiella gränsen mellan frihetsberövande och icke frihetsberövande påföljd går vid brott av grovlek 7. För den som emellertid tidigare återfallit två gånger i brott kan fängelse ifrågakomma redan för brott av grovlek 5, förutsatt att han inte kan åberopa billighetsskäl motsvarande 4 eller 5 på en 5 gradig skala. För brott grövre än 7 spelar återfall inte längre någon roll. Däremot kan synnerligen starka billighetsskäl hindra ådömandet av frihetsstraff.
    På andra "trappsteget" i figuren har placerats en "strafflatitudlåda". Den symboliserar ett fall där den tilltalade övertygats om ett brott av grovlek 7, låt oss säga sprängning av en bankbox. Han är tidigare dömd en gång för liknande brott och är trots sin ungdom gravt — men inte extremt — socialt handikappad med bl. a. alkohol- och narkotikaproblem (4 på billighetsskalan). Därmed skall fängelse i princip ådömas. Domstolen får då som utgångspunkt för sin straffmätning anvisningen 1—2 år med möjlighet att gå utanför denna ram — eller döma till annan påföljd — om särskilda skäl kan anföras för detta. I det aktuella fallet kan det t. ex. vara så att den tilltalade under flykten från brottsplatsen råkat ut för en trafikolycka som gjort honom rullstolsbunden för resten av livet, en omständighet som naturligtvis inte är redan beaktad i systemets anvisningar för påföljdsval och straffmätning och som därför får läggas till grund för en dom på kortare straff eller icke frihetsberövande påföljd.
    Kuben i figur 4 illustrerar ett helt straffsystem och anger enhetliga värderingar för alla typer av brott. Man kan emellertid mycket väl tänka sig att statsmakterna vill se mera allvarligt på återfall i våldsbrott än på återfall i förmögenhetsbrott. Och det kan kanske finnas större utrymme för billighetshänsyn vid t. ex. culpösa än vid uppsåtliga brott. Det är därför möjligt att ett nytt straffsystem bör tillhandahålla flera kuber där varje kub skall användas endast för en viss typ eller vissa typer av brott.
    Den juridiska kuben innebär inte något mekaniskt system där domarna själlöst dömer efter mall i alla brottmål. Systemet innebär värderingar i alla led precis som i dag. Brottets grovhet, frågan om återfall skett i likartad brottslighet inom relevant tid, fastställande av graden av billighet — allt innefattar värderingsarbete. Men detta utförs på ett mera systematiskt sätt än enligt nuvarande ordning, något som rimligtvis bör befrämja rättssäkerheten.
    Systemet behöver inte heller nödvändigtvis få några effekter på fångpopulationens storlek. Det är — som antytts i det föregående och som jag närmare har utvecklat i en artikel i BRÅ -apropå nr 4 1979 (s. 2) — fullt möjligt att utforma ett system för påföljdsval och straffmätning så att det genererar en fångpopulation som till storlek och sammansättning överensstämmer med vad regering och riksdag på förhand förklarat vara önskvärt.
    Uppgiften att se över vårt nuvarande system för påföljdsval och straffmätning har anförtrotts fängelsestraffkommittén (Ju 1979:4). Det är med spänning man avvaktar resultatet. Kommer kommittén att bli för den svenska straffrätten vad ungraren Rubik med sin nu så populära pusselkub har blivit för många som vill utveckla sitt systematiska tänkande? Eller kommer kommittéarbetet att resultera i något som mera liknar Rubiks senaste pussel: enorm som är böjlig i alla leder?
Bo Svensson