Radionämnden och yttrandefrihetens gränser

 

I SvJT 1981 s. 719 har Anders Litzén skrivit en mycket intressant artikel om ett rättsfall om yttrandefrihetens och tryckfrihetens gränser med anledning av det s. k. Sunday Times Case.
    I slutet av artikeln tar Anders upp frågan om en tidningsartikel i motsvarande situation kunnat föranleda ett ingripande i Sverige och finner att svaret är nej. Allra sist säger Anders att det dock förekommit fall även i Sverige av olämplig publicitet som kunnat inverka på avgörandet i pågående mål vid domstol och tar som exempel att TV inför tingsrättens förhandling i mål om åtal mot bröderna Bonnier sände ett program som enligt Anders innebar ett visst misstänkliggörande av dem. Han påstår att programmet sändes i repriskort innan målet efter överklagande skulle avgöras av hovrätten trots att radionämnden prickat programmet. Detta påstående är tyvärr felaktigt. Programmet väckte visserligen stor uppmärksamhet och föranledde debatt i dagspressen bl. a. rörande lämpligheten av att sända programmet, innan rättsfrågan var avgjord. Rätta förhållandet är dock att radionämnden genom beslut den 22 juni 1977 fann att programmet inte stred mot radiolagen och avtalet mellan staten och Sveriges Radio om programverksamheten.
    Anders' misstag, som ju inte i och för sig inverkar på de förhållanden han vill belysa genom artikeln, ger mig dock anledning att komma med några synpunkter i sammanhanget. Radionämnden är som bekant en statlig myndighet — helt fristående från programföretagen — som har till uppgift att genom efterhandsgranskning övervaka att programföretagen följer föreskrifterna i radiolagen och de närmare bestämmelser om programverksamheten som har tagits in i avtal mellan regeringen och företagen.
    Det förekommer ibland uppgifter i massmedia att programföretagen sänder program i repris i TV eller radio trots att radionämnden funnit att programmet stått i strid med radiolagen eller nyssnämnda avtal. Samma påstående får man ibland höra av juristkolleger och andra bekanta. Jag har då, såsom mångårig ordförande i radionämnden, lugnt kunnat svara att det aldrig förekommit att något TV- eller radioprogram som fällts av radionämnden har sänts i repris i oförändrat skick. Däremot har det förekommit att sådana program sänts i repris, sedan programföretaget rättat till det förhållande som föranlett radionämndens fällning. Exempel härpå är när programmet fällts därför att det innehåller en saklig felaktighet på någon punkt. I ett fall har också förekommit att vissa uppgifter och bilder om reservpolisens utrustning i ett program om polisen, som fälldes av radionämnden, ett par år senare återkom i ett helt annat program om polisens organisation och verksamhet. Även detta sistnämnda program fälldes av radionämnden.
    Jag tycker mig alltså kunna påstå att programföretagen allt sedan radionämnden kommit till har respekterat radionämndens fällande beslut. Det vore väl för övrigt konstigt om så inte hade varit förhållandet (och radionämnden inte hade reagerat).
    Som exempel på programföretagens inställning kan erinras om att programdirektören i Sveriges Riksradio med anledning av den debatt som förra året fördes beträffande ett program som radionämnden fällde uttalade att den som inte vill eller inte anser sig kunna följa de avtal och lagar som styr programverksamheten skall heller inte ha rätt att göra program.
    En omständighet som kan ha bidragit till det missförstånd som jag nu försökt klara ut är att radionämnden, liksom JO, inte bara fäller eller friar i

 

sina beslut utan även kritiserar program men säger att bristen inte är så allvarlig att brott föreligger mot radiolagen eller avtalet. Sistnämnda beslut är naturligtvis formellt sett friande. Som regel sänder emellertid programföretagen inte bristförklarade program i repris utan att ha rättat till bristen.
    Radionämnden har givetvis bl. a. vid bedömning av programmet om bröderna Bonnier haft anledning fråga sig om radiolagen eller avtalet innehåller någon föreskrift som skulle kunna hindra¹ programföretag att sända program som skulle kunna tänkas inverka på avgörandet i pågående mål vid domstol. Någon sådan föreskrift finns inte. Såsom Anders funnit i sin artikel finns ju inte heller i de etiska regler som pressorganisationerna själva antagit någon regel som torde kunna åberopas mot publicering av en artikel av åsyftat slag. Däremot finns det regler till skydd för den enskildes integritet. Sådan föreskrift finns också i avtalen mellan staten och programföretagen. Den innehåller att den enskildes privatliv skall respekteras i programverksamheten om inte ett oavvisligt allmänt intresse kräver annat. Regeln har tillämpats av radionämnden i ett par fall under senare år då redogörelser lämnats för väckta åtal. Därvid fann nämnden att det allmänna intresset tog över den enskildes, varför programmen friades.
    Till sist vill jag anmärka att ett program om pågående mål vid domstol inte får utformas så att programföretaget därigenom kan anses ha tagit ställning i saken. En huvudregel i radiolagen är att programverksamheten skall utövas opartiskt och sakligt. Detta innebär givetvis att programföretaget inte får ta ställning i kontroversiella frågor eller för den ena parten i en tvist.
    I ett fall under förra året förekom i radiosändning en dramatiserad skildring av vad som förevarit vid en pågående förhandling i ett brottmål vid en tingsrätt. Programmet sändes innan tingsrätten dömt i saken. Radionämnden fann att programmets utformning gav det intrycket att programföretaget ifrågasatte den tilltalades uppgifter och därigenom tagit ställning i saken. Med hänsyn härtill fann nämnden att programmet stred mot radiolagens krav på opartiskhet.

 

Bengt Wieslander