424 Tord WidebeckUtanför protokollet
Der maa kun stikke faaafde smaa fakta frem, hvis de store skal haderes chancer.Detaljer er tilför att dyrkes af dem, som dog ikke fatternuancer.
Kumbel
Med tryckår 1947 står i de svenska domstolarnas bibliotek en liten blå bok och samlar damm. Måhända är den för en yngre domargeneration praktiskt taget okänd; för en äldre generation var den likväl tillsammans med Gärdes "Rättegångsbalken" den ovärderliga kaninbibel som alltid skulle konsulteras på vandringen genom NRB:s snårskog. "Underrättsförfarandet enligt nya rättegångsbalken" utgavs av processnämnden och här skildrar NRB:s fäder vad domarna i fortsättningen skulle hava sig att rätta och packa efter. Visst har en del ändrats eller blivit inaktuellt under dessa 34 år men lika visst förtjänar denna kloka bok att dammas av, studeras och efterkommas. Ty kärnan ännu frisk finns kvar.
I denna lilla reklamsnutt vill jag särskilt rekommendera berättelsen om hur Södra Bergslagens häradsrätt, enkannerligen tingsnotarien Sigurd Nilsson, vid första inställelse i Tunsta den 12 juli 1948 behandlade grosshandlaren Anderssons och bruksägaren Sundbergs tvist om ett bensollokomotiv (!), en cykeldressin och 100 kg smörjolja. Saken genomgicks under häradshövdingen Ljungskogs trygga ledning mellan klockan 13 och 14 denna solvarma sommardag. Till ledning för utformandet av sitt protokoll hade tingsnotarien Nilsson RB 6:4, ett stadgande som i helt oförändrad form är ledstjärna för Nilssons nutida kolleger.
På knappt tre sidor och med föredömlig åtlydnad av lagens maning till koncentration och korthet skrev Nilsson ned allt som behövde sägas om såväl bensollokomotivet som cykeldressinen och smörjoljan. Skickligt undvek han att fördjupa sig i detaljrika longörer; han visste ju att häradsrätten ändå vid den kommande huvudförhandlingen skulle ha att döma endast på vad som då sades och framlades, ingenting annat. Vad ändamål tjänade det då att i ovistnit skriva för arkiv och kråkor? När Nilsson lämnade fram sitt opus till häradshövdingen hade han redligen levt upp till RB 6:4 p. 2 och 4; han hade dels gett en "kort redogörelse för de omständigheter parterna åberopade jämte motpartens yttrande däröver", dels antecknat "vad i övrigt anses nödigt till ledning vid huvudförhandlingen". Dessutom hade han åtlytt st. 2 och hänvisat till ingivna inlagor och handlingar.
Heder åt Nilsson!
Är då hans sentida efterföljare samma heder värda?
För att besvara den frågan borde man ha en vid överblick över många domstolars vanor och ovanor. Min erfarenhet uppfyller inte dessa anspråk men jag har likväl under åtskilliga år haft anledning att såsom medlare studera tvistemålsakter från många olika domstolar. Dessa tvister har rört de mest skiftande saker, entreprenader, arv, fastighetsköp, affärsförhållanden. Gemensamt för dem har varit att tvisterna varit utdragna och komplicerade och — icke minst — att domstolarna haft många muntliga förberedelser,