424 Tord WidebeckUtanför protokollet

 

Der maa kun stikke faaafde smaa fakta frem, hvis de store skal haderes chancer.Detaljer er tilför att dyrkes af dem, som dog ikke fatternuancer.
Kumbel

 

Med tryckår 1947 står i de svenska domstolarnas bibliotek en liten blå bok och samlar damm. Måhända är den för en yngre domargeneration praktiskt taget okänd; för en äldre generation var den likväl tillsammans med Gärdes "Rättegångsbalken" den ovärderliga kaninbibel som alltid skulle konsulteras på vandringen genom NRB:s snårskog. "Underrättsförfarandet enligt nya rättegångsbalken" utgavs av processnämnden och här skildrar NRB:s fäder vad domarna i fortsättningen skulle hava sig att rätta och packa efter. Visst har en del ändrats eller blivit inaktuellt under dessa 34 år men lika visst förtjänar denna kloka bok att dammas av, studeras och efterkommas. Ty kärnan ännu frisk finns kvar.
    I denna lilla reklamsnutt vill jag särskilt rekommendera berättelsen om hur Södra Bergslagens häradsrätt, enkannerligen tingsnotarien Sigurd Nilsson, vid första inställelse i Tunsta den 12 juli 1948 behandlade grosshandlaren Anderssons och bruksägaren Sundbergs tvist om ett bensollokomotiv (!), en cykeldressin och 100 kg smörjolja. Saken genomgicks under häradshövdingen Ljungskogs trygga ledning mellan klockan 13 och 14 denna solvarma sommardag. Till ledning för utformandet av sitt protokoll hade tingsnotarien Nilsson RB 6:4, ett stadgande som i helt oförändrad form är ledstjärna för Nilssons nutida kolleger.
    På knappt tre sidor och med föredömlig åtlydnad av lagens maning till koncentration och korthet skrev Nilsson ned allt som behövde sägas om såväl bensollokomotivet som cykeldressinen och smörjoljan. Skickligt undvek han att fördjupa sig i detaljrika longörer; han visste ju att häradsrätten ändå vid den kommande huvudförhandlingen skulle ha att döma endast på vad som då sades och framlades, ingenting annat. Vad ändamål tjänade det då att i ovistnit skriva för arkiv och kråkor? När Nilsson lämnade fram sitt opus till häradshövdingen hade han redligen levt upp till RB 6:4 p. 2 och 4; han hade dels gett en "kort redogörelse för de omständigheter parterna åberopade jämte motpartens yttrande däröver", dels antecknat "vad i övrigt anses nödigt till ledning vid huvudförhandlingen". Dessutom hade han åtlytt st. 2 och hänvisat till ingivna inlagor och handlingar.
    Heder åt Nilsson!
    Är då hans sentida efterföljare samma heder värda?
    För att besvara den frågan borde man ha en vid överblick över många domstolars vanor och ovanor. Min erfarenhet uppfyller inte dessa anspråk men jag har likväl under åtskilliga år haft anledning att såsom medlare studera tvistemålsakter från många olika domstolar. Dessa tvister har rört de mest skiftande saker, entreprenader, arv, fastighetsköp, affärsförhållanden. Gemensamt för dem har varit att tvisterna varit utdragna och komplicerade och — icke minst — att domstolarna haft många muntliga förberedelser,

 

Utanför protokollet 425stundom så många att antalet utmanat löjet. Gemensamt för dem har också varit att hos protokollförarna sällan kunnat spåras någon andlig släktskap med tingsnotarien Nilsson. Samvetsgrant, ofta urskillningslöst, har de till protokollet fört en stor mängd adiafora, vilka för övrigt inte sällan kunnat återfinnas i tidigare protokoll. Denna genomgående yttre formfulländning har hos mig fött aningen att man i våra domstolar under stundom "mal tomning" utan att föra sakerna ett tuppfjät närmare lösningen.
    I förhoppning att ha fel vill jag med dessa rader sticka fram hakan och fråga såsom följer.
1. RB 6:4 poängterar — liksom dess motiv — vikten av koncentration och korthet. Finns det skäl att inte efterkomma detta?
2. Är den omständigheten att måhända en ny domare skall fortsätta handläggningen skäl nog att skriva ett "fullständigt" protokoll?
3. Bör domstolen såsom en serviceåtgärd gentemot ombud och parter tillhandahålla sådant "fullständigt protokoll"?
4. Har förberedelseprotokollet för den genomsnittligt erfarne domaren sådant värde att "fullständighet" är motiverad?
5. Är det befogat att säga, att protokollet huvudsakligen skall — i anslutning till RB 6:4 p. 1 och 3 — ange ramen för rättegången och bevisningen — men icke mer?
6. Bör protokollföraren, ansvarig för protokollet, ha rätt att kräva av ordföranden att denne genom sin processledning och i övrigt medverkar till att modell Nilsson strikt tillämpas?
7. Kan det antas att en striktare protokollföring modell Nilsson skulle, utan uppoffrande av någon rättssäkerhet, ge notarierna den tid till domskrivning, knäckning och eftertanke som de så väl behöver?
Jag har vid diskussioner med kolleger mött skiftande uppfattningar i dessa frågor. Min egen mening torde redan ha framgått. Kanske är den till stor del föranledd av en tvistemålsakt, avseende en elva år gammal vitvaruleverans, där nio mastiga förberedelseprotokoll till trots något slut på tvisten icke stod att finna inom tingshusets murar.
    Kanske skulle vi lösa våra arbetsuppgifter snabbare och bättre om vi lämnade det mesta — eller i vart fall mera — utanför protokollet.
Tord Widebeck