Rättshjälpslagens tillämpning

 

Av hovrättslagmannen SVEN LARSSON

 

Avsikten med denna artikel är att ge en översiktlig bild av praxis i rättshjälpsfrågor. Underlag för artikeln är i första hand den sammanställning av domstolsverkets praxis fram till 1980, som utgivits under titeln "Allmän rättshjälp" (AR). Sedan den 1 januari 1980 är besvärsnämnden en från domstolsverket (DV) fristående myndighet medan DV genom en särskild sektion inom verket företräder det allmänna som part. De i det följande redovisade avgörandena från tiden efter den 1 januari 1980 har i allmänhet publicerats i DV:spublikation "Domstolsverket informerar". Redovisningen sträcker sig fram till den 1 januari 1982.
    Denna översikt följer lagtextens disposition och de olika frågorna behandlas i anslutning till de aktuella lagbestämmelserna i deras lydelse före den 1 januari 1982. För översiktlighetens skull har underinstansernas avgöranden som regel inte refererats. Av samma skäl har inte heller skiljaktiga meningar i besvärsnämnden redovisats.

 

I Allmänna förutsättningar för rättshjälp (6 §)

 

I.1 Rätts1igangelägenhet
Enligt 6 § första stycket far rättshjälp beviljas i rättslig angelägenhet. Fråga huruvida en rättslig angelägenhet föreligger har prövats i några fall av besvärsnämnden. Sålunda har patentansökan inte ansetts vara angelägenhet av beskaffenhet att föranleda allmän rättshjälp (AR nr 1). Platsansökan har inte heller ansetts vara rättslig angelägenhet (AR nr 4).

 

I.2 Behov av bistånd genom allmän rättshjälp
En allmän förutsättning för rättshjälp är att sökanden behöver bistånd genom allmän rättshjälp. Frågan huruvida behov av bistånd föreligger är i hög grad beroende av vilka förfaranderegler som gäller vid myndighets prövning av angelägenheten och vilka myndigheter som har att företa prövningen.
    En viktig skiljelinje går mellan sådana angelägenheter som hör under allmän domstols prövning och sådana som prövas av förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol. Vid sidan härav finns vissa rättsliga angelägenheter som prövas i andra former.

 

I.2.a Angelägenheter som hör under allmän domstols prövning
När det gäller angelägenheter som vid handläggning i domstol behandlas som tvistemål anses som regel behov av rättshjälp föreligga. I vissa sådana fall anses dock att bistånd genom rättshjälp inte behövs. Sålunda brukar rättshjälp endast i undantagsfall beviljas i arvstvister, som kan lösas av en boutredningsman (AR nr 210, 217).
    I bodelningsfrågor består rättshjälpen i att kostnaden för skiftesman som förordnats av domstol ersätts av allmänna medel. Har ena maken åtnjutit

 

rättshjälp är andra maken skyldig ersätta statsverket hälften av skiftesmannakostnaden, dock högst vad som skulle motsvara rättshjälpsavgiften, om rättshjälp beviljats. Den omständigheten att ena maken redan erhållit rättshjälp för bodelning har inte ansetts medföra att andra maken saknar behov av rättshjälp (beslut nr 19/81). Behov av rättshjälp vid bodelning anses föreligga, såvida inte boet endast består av lösöre till mindre värde (AR nr 221, 223, 224, 225, 227 och 228 samt beslut nr 363/81 och 384/81). Vid upplösning av samboendeförhållanden brukar rättshjälp också beviljas om inte tillgångarna utgörs av lösöre till mindre värde (AR nr 231, 232, 233, 234, 235 och 236).
    Till ärenden som hör under allmän domstols prövning hör också ersättningsanspråk på grund av försäkringsavtal. Behov av rättshjälp anses som regel föreligga vid skadereglering hos försäkringsbolag på grund av exempelvis trafikförsäkring eller olycksfallförsäkring.
    I sådana angelägenheter som kan behandlas av allmänna reklamationsnämnden har det ansetts att behov av allmän rättshjälp finns endast om det föreligger särskilda skäl, såsom att tvisten från utredningssynpunkt lämpar sig mindre väl för reklamationsförfarandet eller att hinder mot sådant förfarande i övrigt kan förutses (AR nr 240 — 244).
    I sådana angelägenheter som hör till domstolarnas rättsvård och handläggs som domstolsärenden är behovet av rättshjälp inte lika stort. Sålunda anses behov av rättshjälp som regel inte föreligga i adoptionsärenden (AR nr 46, 47 och 48) eller i fråga om förordnande av boutredningsman (AR nr 49). I ärenden om namnbyte har behov av allmän rättshjälp inte ansetts föreligga om ärendet är okomplicerat (jfr AR nr 61—64). Däremot har behov av rättshjälp ansetts föreligga i ärende om dödförklaring (AR nr 50). I fråga om konkursansökan har behov av rättshjälp ansetts föreligga endast i mera komplicerade fall (AR nr 52 och 54). Detsamma synes gälla i fråga om bevakning i konkurs (AR nr 55 och 56).
    I ett ärende, där en rättssökande begärde allmän rättshjälp med bankjurist som biträde angående upprättande av inbördes testamente, uppstod frågan om behovet av rättshjälp kunde tillgodoses genom rådgivning hos advokat. Besvärsnämnden anförde härom: "Allmän rättshjälp och rådgivning är olika former av rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Rådgivning får lämnas utan beslut av myndighet och har därför förbehållits advokat eller biträdande juristpå advokatbyrå. Som regel är det från början ovisst om en angelägenhet kan slutföras inom ramen för rådgivning. I många fall övergår därför rådgivningen efter beslut härom till allmän rättshjälp. Den som inte har befogenhet att lämna rådgivning är hänvisad till att avvakta ett beslut om allmän rättshjälp och biträdesförordnande. Som framgår av förarbetena till rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s. 272) innebär den angivna ordningen inte att annan än advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå skall vara förhindrad att ge rättshjälp som bara innebär allmän rådgivning." Besvärsnämnden fann på grund av det anförda att den omständigheten att den rättssökande haft möjlighet till rådgivning vid advokatbyrå inte utgjorde hinder mot allmän rättshjälp (beslut nr 778/81).

 

I.2.b Ärenden som prövas av förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol
Prövningen av förvaltningsärenden sker hos förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol. I många fall övergår ett ärende i samband med överklagande från förvaltningsmyndighet till förvaltningsdomstol. Såväl förvalt-

 

ningsmyndighet som förvaltningsdomstol har ett eget ansvar för att utredningen är fullständig. Behovet av rättshjälp är därför mindre i förvaltningsärenden än i angelägenheter som hör under allmän domstols prövning.
    I ärenden som uteslutande prövas av förvaltningsmyndighet anses behov av rättshjälp normalt inte föreligga. I praxis beviljas exempelvis rättshjälp normalt inte i ärenden om byggnadslov eller planläggning. I vissa fall där omständigheterna varit speciella har dock rättshjälp beviljats (AR nr 88—94,96—97). Detsamma gäller ärenden om tullfrihet och tulltaxering (AR nr 164—167). I utlänningsärenden kan offentligt biträde förordnas i vissa fall. I övriga fall, t. ex. ärenden om uppehållstillstånd, anses som regel att behov av allmän rättshjälp inte föreligger (AR nr 168—171). Detsamma gäller ärenden om medborgarskap (AR nr 172), förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen (ARnr 196), körkortsärenden (AR nr 112), vitesföreläggande av hälsovårdsnämnd (AR nr 197) och socialhjälpsärenden (AR nr 198).
    När det gäller mål som prövas av förvaltningsdomstol är behovet av bistånd genom rättshjälp större. Det åligger emellertid en förvaltningsdomstol att tillse att mål blir utrett så som dess beskaffenhet kräver. En viss restriktivitet har därför iakttagits i praxis även när det gäller mål som prövas av förvaltningsdomstol. Sålunda anses att behov av rättshjälp som regel inte föreligger i mål om körkortsåterkallelse (AR nr 111). I några fall har omständigheterna ansetts vara sådana att behov av rättshjälp förelegat (AR nr 113 —117).
    Förvaltningsärenden handläggs ofta från början vid en förvaltningsmyndighet och övergår därefter vid överklagande till förvaltningsdomstol. De principer som angetts i det föregående tillämpas även i dessa fall. Behov av allmän rättshjälp anses alltså som regel inte föreligga så länge ärendet handläggs vid förvaltningsmyndighet. Om ärendet överklagas till förvaltningsdomstol anses behovet av rättshjälp större.
    Ett antal fall som prövats av DV:s besvärsnämnd avser besvär över taxering. Behov av allmän rättshjälp har normalt inte ansetts föreligga i sådana ärenden (AR nr 151 — 163). I några fall, där ärendena ansetts mera invecklade eller särskilda omständigheter förelegat har dock rättshjälp beviljats i sådana ärenden (AR nr 137-148).
    I fråga om socialförsäkringsärenden har DV:s besvärsnämnd från början intagit en restriktiv hållning. Tillkomsten av 1978 års lag om försäkringsdomstolar synes dock ha medfört att behov av rättshjälp anses föreligga i störreutsträckning än tidigare, särskilt i sådana fall där det allmänna företräds a vriksförsäkringsverket som motpart till den enskilde. Fortfarande anses dock som regel behov av rättshjälp inte föreligga vid handläggning hos försäkringskassa. I mål hos försäkringsrätt eller hos försäkringsöverdomstolen beviljas däremot inte sällan allmän rättshjälp.
    Beträffande arbetsskada finns ett par fall från senare tid, där behov av rättshjälp ansetts föreligga. I det ena fallet hade försäkringskassans läkare och annan läkare olika uppfattningar i fråga om sambandet mellan olycksfallet och skadan (beslut ur 877/80). I det andra fallet hade försäkringskassan godkänt skadan som arbetsskada, varpå riksförsäkringsverket fullföljde talan mot beslutet i försäkringsrätten (beslut nr 339/80).
    I ärenden om återkrav av bidragsförskott har rättshjälp som regel inte lämnats (AR nr 84—86). I ett refererat fall har DV:s besvärsnämnd beviljat rättshjälp med hänvisning till i ärendet föreliggande speciella förhållanden (AR nr 87).

 

    I fastighetsbildningsärenden har behov av rättshjälp som regel inte ansetts föreligga vid handläggning hos fastighetsbildningsmyndigheten medan det däremot ansetts finnas behov av rättshjälp vid handläggning i fastighetsdomstol (AR nr 98-104).
    När det gäller besvär över kriminalvårdsstyrelsens beslut i kriminalvårdsärenden har behov av rättshjälp inte heller ansetts föreligga annat än i undantagsfall (AR nr 106— 110). Detsamma gäller nådeärenden (AR nr 118—127). I utsökningsärenden som gäller utmätning eller införsel har rättshjälp i allmänhet inte beviljats för handläggning hos kronofogdemyndigheten (AR nr 174, 177, 181, 182, 183, 184 och 187). Rättshjälp har beviljats vid besvär till överexekutor över utmätningsbeslut (AR nr 178). I avhysningsärenden har behov av rättshjälp ansetts föreligga i vissa fall (AR nr 186 och 192).

 

I.2.c Ärenden inför arrendenämnd och hyresnämnd
Förfarandet inför arrendenämnd och hyresnämnd är särskilt reglerat. Någon utredningsskyldighet från nämndens sida föreligger inte. Förfarandet är emellertid informellt och inriktat på medling. Allmän rättshjälp har i flera fall meddelats när det gäller förlängning av arrendeavtal eller hyresavtal (AR nr 69, 75, 77, 79 och 80). Däremot har behov av rättshjälp inte ansetts föreligga vid medling inför hyresnämnd (AR nr 73), övertagande av hyreskontrakt (ARnr 74), omprövning av hyresvillkor (AR nr 76), krav på reparation av hyreslägenhet (AR nr 81) eller lägenhetsbyte (AR nr 83).

 

I.2.d Ärenden hos konsortiet för patientförsäkring och konsortiet för läkemedelsförsäkring
Skada som vållats patient i samband med behandling på sjukhus ersätts i vissa fall genom försäkring hos konsortiet för patientförsäkring. Skaderegleringen handhas av konsortiet. Svårbedömda fall kan hänskjutas till patientskadenämnden. Om dess uttalanden inte godtas kan ärendet hänskjutas till skiljenämnd. En motsvarande ordning gäller i fråga om skada som vållats av läkemedel. Behov av biträde genom allmän rättshjälp anses som regel inte föreligga vid skadereglering hos konsortiet för patientförsäkring eller vid behandling hos patientskadenämnden (AR nr 264, 265, 267, 268 och 269). Motsvarande ståndpunkt har intagits i fråga om skadereglering hos konsortiet för läkemedelsförsäkring (beslut nr 754/80).

 

II Hinder mot allmän rättshjälp

 

I vissa fall får allmän rättshjälp enligt 8 § rättshjälpslagen inte beviljas. Dessa fall behandlas här i den ordning de tagits upp i rättshjälpslagens ovannämnda bestämmelser.

 

II.1 Behandlingutomlands
Enligt 8 § första stycket punkt 1 rättshjälpslagen får allmän rättshjälp inte beviljas i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger förrättshjälp.
    Rätt till arv efter svensk medborgare som avlidit i annat land har ansetts komma att behandlas i Sverige (AR nr 285). Den omständigheten att vid bodelning viss egendom funnits i utlandet har inte ansetts medföra att angelä-

 

genheten behandlas utomlands (AR nr 286). Bevisupptagning inför svensk domstol avseende rättegång i annat land har ansetts utgöra ett led i handläggningen utomlands (AR nr 287).
    Särskilda skäl för rättshjälp har ansetts föreligga i ett par fall där fråga varit om befrielse från medborgarskap i annat land (AR nr 282 — 283).
    I familjerättsliga angelägenheter har särskilda skäl för rättshjälp ansetts föreligga i vissa fall vid handläggning utomlands. Sålunda har rättshjälp beviljats i fråga om utlämnande till vårdnadshavare av barn från annat land (AR nr 289), vårdnad om barn (AR nr 295), underhållsbidrag till barn (ARnr 291, 296 och 306), barnpension (AR nr 297), underhållsbidrag från make (AR nr 292) och äktenskapsskillnad (AR nr 293). Däremot har rättshjälp inte beviljats beträffande fastställande av faderskap utomlands (AR nr 288), rätt till umgänge med barn (AR nr 290 och 303), fastställande i annat land av svensk dom på vårdnad och umgängesrätt (AR nr 298 och 302), fastställande av svensk äktenskapsskillnadsdom i annat land (AR nr 301), jämkning av underhållsbidrag (AR nr 304) och adoption (AR nr 307). I ett fall från senare tid hade moder av domstol i USA tillerkänts vårdnaden om barn. Sedan hon flyttat till Sverige hade fadern instämt henne till domstol i USA med yrkande att han skulle tillerkännas vårdnaden. Med hänsyn till att modern hade såväl den faktiska som den rättsliga vårdnaden om barnen ansåg besvärsnämnden att saken inte var av sådan betydelse att det — med beaktande av de kostnader som kunde väntas uppkomma — kunde anses föreligga särskilda skäl för allmän rättshjälp (beslut nr 759/80).
    I arvsärenden som behandlas utomlands har rättshjälp som regel inte beviljats (AR nr 294, 300 och 305) och inte heller i fråga om fordringsanspråk (AR nr 284, 316 och 318).

 

II.2 Sökanden är bosatt utom riket
Enligt 8 § första stycket punkt 2 rättshjälpslagen far allmän rättshjälp ej beviljas den som är bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp. Enligt andra stycket kan medborgare i främmande stat vara likställd med svensk medborgare på grund av konventionsåtaganden.
    I besvärsnämndens praxis har rättshjälp beviljats en syrisk medborgare, som ej var bosatt här, i en angelägenhet rörande upphävande av förvisningsbeslut (AR nr 319) medan rättshjälp vägrats en tunisisk medborgare, bosatt i Tunisien, i ärende rörande indrivning av en lönefordran (AR nr 321). I ett fall har rättshjälp beviljats polsk medborgare, bosatt i Polen, på grund av konventionsåtagande (AR nr 320).

 

II.3 Näringsidkare
Enligt 8 § första stycket punkt 3 far rättshjälp ej beviljas näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt.
    Som näringsidkare anses i praxis inte bara den som personligen driver en näringsverksamhet. Vid näringsverksamhet som drivs i aktiebolagsform harockså den som äger ett väsentligt intresse i och inflytande över verksamheten ansetts som näringsidkare i angelägenhet som har samband med den av bolaget bedrivna rörelsen. Sålunda har den som varit ensam aktieägare och

 

styrelse i ett bolag ansetts som näringsidkare i angelägenhet rörande krav från bolagets konkursbo (AR nr 325). Den som ägt femtio procent av aktierna i ett bolag och dessutom varit verkställande direktör och styrelseledamot i bolaget har ansetts som näringsidkare i angelägenhet rörande överlåtelse av aktierna (AR nr 326). Ett par makar som ägde åttio procent respektive tio procent av aktierna i ett bolag har ansetts vara näringsidkare i angelägenhet rörande förhandling med borgensmän och borgenärer i bolagets konkurs på grund av borgensåtagande (AR nr 327). I ett annat fall ägde sökanden en tredjedel av aktierna i ett bolag och var styrelseledamot. I angelägenhet rörande återvinning till bolagets konkursbo ansågs sökanden vara näringsidkare (AR nr 328). I ett aktiebolag ägdes aktierna av en person, som tillsammans med sin son utgjorde bolagets styrelse. Sonen sökte rättshjälp i angelägenhet rörande betalningsskyldighet enligt 48 a § mervärdeskattelagen. Besvärsnämnden anförde att sonen genom familjeanknytningen och sin ställning som styrelseledamot i familjeföretaget haft väsentligt inflytande över bolagets verksamhet, oaktat han inte varit aktieägare. Han ansågs därför som näringsidkare i angelägenheten (beslut nr 261/80). Däremot har verkställande direktör och styrelseledamot med tjugo procent av aktierna inte ansetts som näringsidkare i angelägenhet rörande skadeståndsskyldighet (AR nr 322) och inte heller den som ägt en minoritetspost i familjebolag utan att ha haft någon reell funktion ibolaget (AR nr 323-324).
    Beträffande tolkningen av ifrågavarande bestämmelse i övrigt finns flera publicerade avgöranden från besvärsnämnden. I ett fall hade Leif L sökt rättshjälp i angelägenhet rörande betalningsskyldighet enligt 48 a § mervärdeskattelagen samt 77 a § uppbördslagen. Han hade tillsammans med sin hustru förvärvat samtliga aktier i ett bilförsäljnings bolag. Omsättningen varvid tiden för överlåtelsen i oktober 1978 cirka fyra milj. kr. och sjönk därefter till cirka 30000 — 40000 kr./mån. i februari —mars 1979. Verksamheten upphörde helt i april 1979 och bolaget försattes i konkurs i juni 1979. Bolaget hade fyra heltidsanställda och en deltidsanställd. Efter det att verksamheten upphört hade Leif L arbete som chaufför med en inkomst om 5 000 kr./mån. Han var försörjningsskyldig mot hustru och tre barn. Besvärsnämnden anförde i sitt beslut följande: "Enligt 8 § tredje punkten rättshjälpslagen i dess lydelse efter den 1 januari 1980 får allmän rättshjälp ej beviljas näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt. Bestämmelsens ordalydelse ger enligt besvärsnämndens mening starkt stöd för den tolkningen att det, för att rättshjälp skall fa beviljas, som regel är tillräckligt att någon av de angivna omständigheterna föreligger, dvs. antingen rörelsens art och omfattning eller sökandens ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt. Denna tolkning står också i överensstämmelse med ett uttalande i förarbetena av föredragande departementschefen att rättshjälp i vissa fall skall kunna beviljas även vid en högre omsättning. — I förevarande fall har rörelsen haft en betydande omsättning före avvecklingen och konkursbeslutet. Skäl för rättshjälp föreligger såledesinte med hänsyn till rörelsens art och begränsade omfattning. Bedömningen av sökandens ekonomiska och personliga förhållanden bör enligt besvärsnämndens mening avse tiden för ansökan om rättshjälp. Leif L har en relativt låg inkomst och har stor försörjningsbörda. Skäl för rättshjälp föreligger

 

därför med hänsyn till Leif L:s ekonomiska och personliga förhållanden." —Besvärsnämnden beviljade Leif L allmän rättshjälp i angelägenheten. (beslut nr 437/80).
    Från besvärsnämndens praxis i övrigt kan nämnas följande fall.
    Dödsboet efter Leif N sökte rättshjälp i angelägenhet rörande återvinning i konkurs. A W drev byggnadsverksamhet i aktiebolagsform. Han överlät en post aktier till sin son Ulf W, som var verksam i bolaget, och till sin svärson Leif N, som inte var verksam i bolaget utan hade en annan anställning. Leif N överlät efter ett år sina aktier till Ulf W. Sedan Leif N avlidit krävde A W:s konkursbo att försäljningen till Leif N skulle gå åter. Besvärsnämnden fann att angelägenheten ej uppkommit i vare sig Leif N:s eller bolagets näringsverksamhet. Hinder mot att bevilja allmän rättshjälp förelåg därför inte på grund av bestämmelsen i 8 § tredje punkten rättshjälpslagen (beslut nr427/80).
    Karl-Erik A ansökte om rättshjälp i angelägenhet rörande ett krav om cirka 10 000 kr. i en av Karl-Erik A bedriven rörelse. Årsomsättningen uppgick till 220 000 kr. och anställda saknades. Besvärsnämnden fann att skäl för rättshjälp förelåg med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning (beslut nr 147/80).
    Tore M arrenderade en lanthandel. När arrendet upphörde träffades avtal med upplåtaren angående avvecklingen av Tore M:s rörelse. Sedan tvist uppstått rörande avtalet sökte Tore M rättshjälp. Årsomsättningen under sista verksamhetsåret uppgick till 550 000 kr. Tore M var vid tiden för ansökan om rättshjälp arbetslös och uppbar arbetslöshetsersättning med 3 200 kr. per månad. Besvärsnämnden fann att Tore M var att anse som näringsidkare i angelägenheten. Trots att näringsverksamheten upphört borde rörelsens omfattning tillmätas betydelse. Besvärsnämnden fann dock med hänsyn till den bedrivna verksamhetens art samt Tore M:s aktuella ekonomiska förhållanden att skäl för rättshjälp förelåg (beslut nr 209/80).
    Gunnar A, som ägde samtliga aktier i ett bilförsäljningsbolag och var dess verkställande direktör, ansökte om rättshjälp i angelägenhet rörande betalningsskyldighet enligt 48 a § mervärdeskattelagen. Bolaget, som under åren 1977 — 1979 haft en årsomsättning om 20 milj. kr. och trettio anställda, försattes i konkurs i oktober 1979. Gunnar A hade t. o. m. september 1979 en lön om 22 000 kr. per månad. Från konkursboet erhöll han under år 1980 en inkomst om 2000 kr. per månad för administrativt arbete. Han saknade fast arbete och var försörjningsskyldig mot hustru och ett barn. Besvärsnämnden fann att skäl för rättshjälp förelåg med hänsyn till Gunnar A:s aktuella ekonomiska och personliga förhållanden (beslut nr 286/80).
    Per S drev tillsammans med en bror byggnadsverksamhet i handelsbolag. De slöt entreprenadavtal med och uppförde hus åt tillverkare av monteringsfärdiga hus. Bolaget försattes i konkurs i januari 1978. Vid tiden för konkursen uppgick årsomsättningen till 1,5 milj. kr. och det fanns två anställda. Konkursen, som handlades enligt 185 § konkurslagen, avskrevs i juni 1978. Efter konkursen kvarstod oreglerade skulder och fordringar. Per S ansökte om allmän rättshjälp i olika angelägenheter rörande bl. a. fordringar mot tillverkare av monteringsfärdiga hus. Per S hade fortsatt byggnadsrörelsen och hade i den nya rörelsen en bruttointäkt om 200 000 kr. per år och beräknade kostnader om 150 000 kr. per år. Nettointäkten uppgick således till 50 000 kr.Besvärsnämnden fann att angelägenheterna uppkommit i näringsverksamhet.

 

32-23-166 Sv Juristtidning

 

Skäl för rättshjälp förelåg inte med hänsyn till rörelsens art och begränsade omfattning. Utredningen visade inte heller att skäl förelåg för rättshjälp med hänsyn till Per S:s ekonomiska förhållanden (beslut nr 348/80).
    Rolf K var verkställande direktör i ett trävaruaktiebolag, i vilket Rolf K och hans familj ägde ett väsentligt intresse och inflytande. Omsättningen var 5,4 milj. kr. under år 1978 och bolaget hade 30—35 anställda. Bolaget försattes ikonkurs i februari 1979. Rolf K ansökte om rättshjälp i angelägenhet rörande borgensåtagande för bolaget och skadeståndsanspråk mot en bank. Besvärsnämnden anförde följande: "I förevarande fall har rörelsen haft en betydande omsättning före konkursbeslutet. Skäl för rättshjälp föreligger inte med hänsyn till rörelsens art och omfattning. Bedömningen av sökandens ekonomiska och personliga förhållanden skall avse tiden för ansökan om rättshjälp. Rolf K:s nuvarande inkomster utgöres av en delpension om 36 300 kr. per år och en inkomst av rörelse, som för innevarande år uppskattas till 40 000 kr. Han ägeren villafastighet med ett marknadsvärde om cirka 500 000 kr. Fastigheten är taxerad till 235 000 kr. och besväras av inteckningar om 945 600 kr., varav 800 000 kr. avser det i ärendet berörda borgensåtagandet. Rolf K är försörjningsskyldig gentemot sin hustru. Besvärsnämnden finner inte heller att skäl för rättshjälp föreligger med hänsyn till Rolf K:s aktuella ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt." (beslut nr 796/80).
    Leif R sökte rättshjälp i angelägenhet rörande skadestånd på grund av fel i virke som använts i hans fastighet. Fråga var om en mindre hyresfastighet med tre lägenheter, av vilka han själv bebodde en. Han hade förvärvat fastigheten endast för att erhålla en lämplig bostad för sig och sin familj. Hyresintäkterna uppgick till 47 920 kr. per år. Utgifterna för fastigheten översteg intäkterna. Besvärsnämnden fann att tvisten uppkommit i Leif R:s näringsverksamhet och anförde vidare: "Leif R är inte för sin försörjningberoende av rörelsen utan har sin huvudsakliga inkomst som löntagare. I sådana fall är rörelsen naturligen av begränsad omfattning. Frågan om rättshjälp bör i sådana fall som regel inte bedömas med hänsyn till rörelsens begränsade omfattning. I stället bör sökandens ekonomiska och personliga förhållanden samt omständigheterna i övrigt beaktas. I förevarande fall föreligger inte sådana skäl för rättshjälp." Ansökningen om rättshjälp lämnades utan bifall (beslut nr 518/81).
    Utgången blev densamma i två andra ärenden där omständigheterna var följande. Ulf L ansökte om rättshjälp i angelägenhet rörande tvist på grund av fel i försåld fastighet och anförde. Den fastighet han köpt var bebyggd med ett äldre hus som innehöll sex lägenheter. Ulf L och hans familj bodde i en av lägenheterna medan de övriga var uthyrda. Den beräknade bruttointäkten för år 1981 uppgick till 69 480 kr. och utgjorde helt hyresintäkter. Kostnaderna år 1981 beräknades till 80 000 kr. (beslut nr 521/81). - Lars-Erik L ansökte om rättshjälp i angelägenhet rörande fordran på ogulden hyra. Fastigheten var en tvåfamiljsvilla. I samband med äktenskapsskillnad hyrde Lars-Erik L ut båda lägenheterna för att klara sin ekonomi (beslut nr 519/81).

 

II.4 Befogat intresse
Enligt 8 § första stycket punkt 6 får rättshjälp ej beviljas den som ej har befogat intresse att få sin sak behandlad.
    Domstolsverkets besvärsnämnd har i några fall prövat om rättshjälp får beviljas med hänsyn till det ringa ekonomiska värde saken gällt (AR nr 366—

 

370). I några fall har prövats om befogat intresse föreligger med hänsyn tillsakens beskaffenhet, varvid fråga varit om enskilt åtal (AR nr 371, 372 och378), förtal (AR nr 373, 374, 376, 377 och 379), falsk angivelse (AR nr 375)och resning (AR nr 385 och 386). Befogat intresse att få sin sak behandladanses inte föreligga om utsikterna till framgång är små. — N sökte rättshjälp iangelägenhet rörande ersättning på grund av behandlingsskada. Genom en operation hade en tumör avlägsnats och efter operationen hade N en totalförlamning i höger hand. Frågan om ersättning hos Patientförsäkring hade slutligt avgjorts. Patientskadenämnden hade därvid uttalat att nämnden fann att det var medicinskt motiverat att avlägsna tumören. De båda operationerna utfördes på rätta indikationer och på rätt sätt. En eventuell brist i informationen till patienten före operationen utgör inte grund för ersättning. Någon ersättningsbar skada förelåg enligt patientskadenämnden därför inte. N avsåg nu att väcka skadeståndstalan mot landstinget på grund av fel eller försummelse från läkarnas sida, bl. a. genom bristande information före operationen. Besvärsnämnden fann att N hade befogat intresse att få sin sak behandlad (beslut nr 605/80). — När det gäller skadestånd på grund av p-piller konsumtion har rättshjälp beviljats (AR nr 384). I ett ärende hade Birgitta N erhållit rättshjälp av rättshjälpsnämnd i angelägenhet rörande skadestånd på grundav skada uppkommen efter p-pillerkonsumtion. Domstolsverket besvärade sig över rättshjälpsnämndens beslut och anförde bl. a.: Allmän rättshjälp har beviljats i ett relativt stort antal fall, avseende skadestånd på grund av p-pillerkonsumtion. Vissa av dessa fall är föremål för domstolsprövning. I de domar som hittills föreligger har inte i något fall samband mellan p-pillerintag och konstaterade sjukliga förändringar befunnits föreligga. I stället framgår av den bevisning som återgivits i domarna att det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt torde vara omöjligt att i ett enskilt fall visa att p-pillerkonsumtion orsakat blodpropp. Med hänsyn härtill kan bedömningen inte bli annan än att det framstår som mycket osannolikt att anspråket kan drivas med framgång. Biträdeskostnaderna i tre hittills avgjorda p-pillermål uppgår till 2 050000 kr., 1 030000 kr. respektive 573 000 kr. När det rör sig om ett flertal likartade ärenden, där utsikterna till framgång bedöms som små, skall de rättssökande enligt domstolsverkets mening ej anses ha befogat intresse att få sin sak behandlad i avvaktan på att ett pilotfall avgörs. Med hänsyn till att allmän rättshjälp beviljats i ett relativt stort antal fall avseende skadestånd på grund av p-pillerkonsumtion anser domstolsverket inte att, innan ett pilotfallslutligt avgjorts, det bör komma i fråga att bevilja allmän rättshjälp i ytterligare fall. — Besvärsnämnden anförde i sitt beslut följande: "Bestämmelsen i 8 § första stycket rättshjälpslagen att rättshjälp ej får beviljas om den rättssökande inte har befogat intresse att få sin sak behandlad har tillkommit för att hindra missbruk av rättshjälpen. Med stöd av bestämmelsen kan rättshjälp vägras när det framstår som utsiktslöst eller mycket osannolikt att anspråket kan drivas med framgång. Som framgår av förarbetena till rättshjälpslagen måste denna bedömning ske med försiktighet. Rättshjälp har tidigare beviljats i ett antal fall av liknande beskaffenhet som förevarande ärende och i några fall har talan ogillats av domstol i första instans. Domstolsverket har anfört att rättshjälp inte bör beviljas i ytterligare fall i avvaktan på utgången i pilotfall. Aven om ett sådant förfarande är ändamålsenligt från processekonomisk synpunkt bör det enligt besvärsnämndens mening inte tillmätas betydelse för frågan om rättshjälp skall beviljas. En rättssökandes intresse att få sin

 

sak behandlad synes vara lika stort oavsett om hans anspråk bör drivas som ett pilotfall eller avvakta utgången i ett pilotfall. Bedömningen av hur anspråket skall drivas måste i första hand ankomma på biträdet. Om biträdet därvid handlar på ett från processekonomisk synpunkt oförsvarligt sätt kan detta enligt 22 § andra stycket rättshjälpslagen beaktas vid bestämmande av ersättningen till biträdet. Enligt besvärsnämndens mening är rättsläget på förevarande område ännu inte så klarlagt att det kan anses utsiktslöst eller mycket osannolikt att Birgitta N:s anspråk kan drivas med framgång. Hon får därför anses ha befogat intresse att få sin sak behandlad. Besvärsnämnden lämnar besvären utan bifall." (beslut nr 422/81). — I angelägenhet rörande skadestånd på grund av s. k. oral galvanism har befogat intresse att få sin sak behandlad inte ansetts föreligga (beslut nr 1580/79). Samma ståndpunkt har intagits i flera senare beslut (nr 55 — 59/81).

 

III Förmåner m.m. vid allmän rättshjälp

 

Enligt 9 § rättshjälpslagen betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. I bestämmelserna anges vilka kostnader som skall anses som rättshjälpskostnader.

 

III: 1 Biträdeskostnad
I ett ärende hade biträdet anlitat en ingenjör som tekniskt biträde. Besvärsnämnden ansåg att det varit försvarligt att anlita tekniskt biträde i ärendet och fann att kostnaden skulle ersättas som ingående i biträdets ersättning för arbete (beslut nr 799/80). Besvärsnämnden har gjort samma bedömning när biträde anlitat juridisk sakkunskap (beslut nr 810/80 och 919/80).

 

III:2 Utredningskostnad
I angelägenhet rörande entreprenadtvist uppdrog den rättssökande åt en byggnadsingenjör att företa slutbesiktning beträffande entreprenaden. I entreprenadavtalet fanns inte några bestämmelser om besiktning. Den rättssökande yrkade ersättning av allmänna medel för besiktningskostnaden. Besvärsnämnden anförde följande: Till rättshjälpskostnad enligt 9 § andra stycket punkt 2 rättshjälpslagen bör enligt besvärsnämndens mening hänföras kostnad för vilken betalningsansvaret parterna emellan regleras i 18 kap. rättegångsbalken och 31 § rättshjälpslagen. I förevarande ärende är fråga om kostnad för slutbesiktning. Betalningsansvaret för sådan kostnad regleras visserligen inte uttryckligen i det mellan parterna träffade entreprenadavtalet. Det får emellertid anses vara fast kutym vid byggnadsentreprenader av ifrågavarande slag att beställaren står för kostnad för slutbesiktning som han föranstaltat om. Sådan kostnad är således ej att anse som rättshjälpskostnad (beslut nr 370/80).

 

III:3 Ansvarsförbindelse
Hasse A, som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet rörande skadestånd på grund av fel i fastighet, ansökte om utfärdande av ansvarsförbindelse enligt 10 § rättshjälpslagen. Hasse A hade förvärvat en fastighet för 525 000 kr. Av köpeskillingen erlades 325 000 kr. kontant. Han gjorde gällande att fastigheten var behäftad med fel och krävde att köpet skulle återgå och säljaren

 

återbetala vad han uppburit. Säljaren ställde sig helt avvisande. Besvärsnämnden anförde följande: Enligt besvärsnämndens mening är omständigheterna inte sådana att Hasse A kan anses sakna fog för en begäran omkvarstad. Ej heller i övrigt föreligger skäl avslå framställningen om ansvarsförbindelse. Framställningen skall därför bifallas (beslut nr 976/80).

 

IV Beviljande av allmän rättshjälp

 

IV: 1 Behörig myndighet att pröva ansökan om allmän rättshjälp
Enligt 16 § rättshjälpslagen får allmän rättshjälp i vissa fall beviljas av advokat eller av biträdande jurist på advokatbyrå. I övrigt gäller följande. Är rättslig angelägenhet anhängig vid domstol prövas enligt 17 § rättshjälpslagen fråga om beviljande av allmän rättshjälp av domstolen. Enligt 18 § samma lag prövas fråga om beviljande av allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnd, om allmän rättshjälp inte beviljats enligt 16 § och den rättsliga angelägenheten ej är anhängig vid domstol. I 18 a § samma lag sägs att allmän rättshjälp beviljas efter ansökan av den rättssökande.
    I en ansökan, som inkom till rättshjälpsnämnden den 10 mars 1980, begärde Jörgen H allmän rättshjälp i angelägenhet rörande skadestånd på grund av omplacering på arbetsplats. Ansökningen lämnades utan bifall av rättshjälpsnämnden i beslut den 20 mars 1980. Jörgen H anförde besvär mot beslutet och yrkade att allmän rättshjälp skulle beviljas honom. I yttrande över besvären anförde domstolsverket bl. a. följande: I förevarande fall väcktes talan den 19 mars 1980 vid tingsrätt. Rättshjälpsnämnden avslog ansökan om allmän rättshjälp den 20 mars 1980. Då var rättshjälpsnämnden således inte behörig att pröva ansökan. Prövningen skulle ha gjorts av tingsrätten. Rättshjälpsnämndens beslut är således en nullitet och kan såsom sådan inte bli föremål för överprövning av besvärsnämnden. Besvärsnämnden anförde i sitt beslut följande: "I rättshjälpslagens bestämmelser anges inte vid vilken tidpunkt de förhållanden som reglerar behörigheten att bevilja rättshjälp skall föreligga. Inte heller i förarbetena har denna fråga berörts. Domstolsverket har i sitt yttrande utgått från att förhållandena vid tiden för beslutet om allmän rättshjälp skall vara avgörande för behörigheten. Enligt denna tolkning upphör rättshjälpsnämndens behörighet när den rättsliga angelägenheten anhängiggörs vid domstol. En sådan ordning står emellertid inte i överensstämmelse med allmänna processuella grundsatser och medför dessutom betydande tillämpningssvårigheter. Sålunda uppstår ett behov för rättshjälpsnämnden att hålla sig underrättad huruvida den rättsliga angelägenheten vid prövningstillfallet är anhängig vid domstol. En sådan kontroll skulle medföra en avsevärd arbetsbelastning och är dessutom i vissa fall svår att genomföra, särskilt som inte ens den rättssökande själv alltid känner till om angelägenheten anhängiggjorts vid domstol. En annan fråga som kan uppstå är om ansökan hos rättshjälpsnämnden skulle förfalla när angelägenheten anhängiggörs vid domstol och en ny ansökan måste göras hos domstolen eller om domstolen skulle pröva frågan om rättshjälp på grundval av den tidigare ansökan hos rättshjälpsnämnden. Bedömningen av den frågan skulle i sin tur få stor betydelse för tillämpningen av bestämmelsen i 19 § rättshjälpslagen, att biträde har rätt till ersättning av allmänna medel för tiden

 

efter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som har att besluta om allmän rättshjälp. Enligt besvärsnämndens mening medför den av domstolsverket förordade tolkningen tillämpningssvårigheter och bristande stadga i systemet som inte kan godtagas. I stället bör ifrågavarande bestämmelser i enlighet med allmänna processuella grundsatser ges den tolkningen att förhållandena vid tiden för ansökan om rättshjälp skall vara avgörande för behörigheten, varvid senare förändringar av dessa förhållanden inte tillmäts betydelse. Är angelägenheten inte anhängig vid domstol vid tiden för ansökan om rättshjälp, är alltså rättshjälpsnämnden ensam behörig att bevilja rättshjälp även om angelägenheten därefter anhängiggörs vid domstol. Är däremot angelägenheten anhängig vid domstol vid tiden för ansökan, är domstolen ensam behörig att bevilja rättshjälp. Behörigheten innefattar också sådana åtgärder som vidtages i samband med att rättshjälp beviljas, såsom att förordna biträde och fastställa maximibelopp för rättshjälpsavgift. I fråga om åtgärder som kan aktualiseras därefter utan formell ansökan, t. ex. jämkning av maximibelopp, byte av biträde, fastställande av rättshjälpsavgift eller bestämmande av ersättning till biträde, bestäms däremot behörigheten av om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol vid tiden för beslutet. Är angelägenheten anhängig vid domstol vid tidpunkten för beslutet, beslutar alltså domstolen om sådana åtgärder, förutsatt givetvis att domstolen i övrigt är behörig enligt de särskilda bestämmelserna härom. I förevarande ärende har ansökan om allmän rättshjälp inkommit till rättshjälpsnämnden den 10 mars 1980 medan den rättsliga angelägenheten anhängiggjorts vid domstol först den 19 mars 1980. I enlighet med vad förut anförts finner besvärsnämnden att rättshjälpsnämnden vid sådant förhållande varit behörig att pröva frågan om allmän rättshjälp." (beslut nr 670/80).
    Per J ansökte hos rättshjälpsnämnden om allmän rättshjälp i angelägenhet rörande skadestånd på grund av felaktigt utförd rör installation. Motparten —en rörfirma — hade ansökt om betalningsföreläggande för Per J att betala viss restskuld avseende rörinstallationen. Per J ansåg sig ha motfordran överstigande det i betalningsföreläggandet yrkade beloppet och avsåg att i anledning härav ansöka om stämning på rörfirman. Besvärsnämnden anförde följande: "Den ansökan om betalningsföreläggande, vilken riktats mot Per J, avser fordran för utfört arbete. Per J har ansökt om allmän rättshjälp i angelägenhet rörande skadestånd på grund av fel i samma arbete. Angelägenheterna i de båda fallen är inte desamma. Per J:s krav på skadestånd kan inte prövas i målet om betalningsföreläggande utan först om detta på borgenärens begäran hänskjuts till rättegång. Per J kan emellertid också, utan samband med målet om betalningsföreläggande, ansöka om stämning på rörfirman. Per J hade vid tiden för ansökan om rättshjälp inte i rättegång gjort sin fordran mot rörfirman gällande på nämnt sätt. Hans fordran var således inte föremål för rättens prövning och saken därför inte anhängig vid domstol, varför rättshjälpsnämnden varit behörig upptaga ansökan om allmän rättshjälp till prövning." (beslut nr 1149/81). Tingsrätt beviljade en person allmän rättshjälp med biträdesförordnande i angelägenhet rörande bl. a. bodelning. Biträdet inkom därefter till rättshjälpsnämnd med begäran om ersättning för arbete i angelägenheten. Besvärsnämnden anförde i sitt beslut följande: "Enligt 17 § rättshjälpslagen beslutar domstol om allmän rättshjälp om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstolen. I förevarande fall har frågan om bodelning ej varit anhängig vid domstolen och denna har således ej ägt besluta om

 

rättshjälp i denna angelägenhet. Den omständigheten att en myndighet går utöver sin behörighet medför inte under alla förhållanden att beslutet saknar rättsverkan om beslutet ej överklagas. I åtskilliga fall torde beslut av domstolar och andra myndigheter lända till efterrättelse även om myndigheten handlat utanför sitt kompetensområde. Besvärsnämnden anser inte att omständigheterna i förevarande fall är sådana att tingsrättens beslut om rättshjälp saknar verkan. Vid sådant förhållande skall biträdets ersättningsyrkande prövas av rättshjälpsnämnden." (beslut nr 1136/1981).
    En advokat beviljade Maud och Anna-Karin G allmän rättshjälp i angelägenhet rörande umgängesrätt. Advokaten begärde sedermera ersättning för sitt arbete hos rättshjälpsnämnden, varvid upplystes att Maud och Anna-Karin G omhändertagits för samhällsvård och att ärendet avsåg de biologiska föräldrarnas rätt till umgänge. Rättshjälpsnämnden fann att advokaten ej varit behörig bevilja allmän rättshjälp och avvisade framställningen om ersättning. Besvärsnämnden anförde: "Advokaten har beviljat Maud och Anna-Karin G allmän rättshjälp i angelägenhet rörande umgängesrätt. Enligt 49 § andra stycket rättshjälpslagen far talan ej föras mot beslutet. Enligt besvärsnämndens mening skall beslutet lända till efterrättelse oavsett om advokaten överskridit sin behörighet enligt 16 § första stycket rättshjälpslagen. Rättshjälpsnämnden borde alltså ha prövat advokatens yrkande om ersättning enligt 22 § rättshjälpslagen och har inte ägt avvisa yrkandet." (beslut nr 1323/81).

 

IV:2 Retroaktiv ersättning
I 19 § rättshjälpslagen anges att, om allmän rättshjälp beviljas, därefter uppkommande kostnader enligt 9 och 10 §§ betalas av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som har att besluta om allmän rättshjälp. Detsamma gäller biträdeskostnad som uppkommit före ansökningen hos myndighet, om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökningen gjorts utan väsentligt dröjsmål eller om eljest synnerliga skäl föreligger.
    Inga Maj E ingav en ansökan om rättshjälp till rättshjälpsnämnden den 10 februari 1980. Ansökan bifölls den 13 februari 1980. Sedan ärendet avslutats yrkade biträdet ersättning för cirka 14,5 timmars arbete med 3915 kr. Biträdet påbörjade ärendet den 27 december 1979. Cirka 2,5 timmars arbete nedlades innan ansökan ingavs till rättshjälpsnämnden. Besvärsnämndenanförde i sitt beslut följande: Uttalandet i förarbetena till 1980 års ändringar i rättshjälpslagen, att ett dröjsmål med ingivande av ansökan om rättshjälp om högst någon månad kan godtagas, är att betrakta som ett riktmärke, som ger utrymme för hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I förevarande fall har biträdet påbörjat arbetet vid ett sammanträffande med Inga Maj Eden 27 december 1979, varvid bestämts att beslut skulle fattas senare om ärendet skulle drivas vidare. I slutet av januari beslöts att så skulle ske och ansökningsblankett översändes till Inga Maj E. Ansökningen inkom tillrättshjälpsnämnden den 10 februari 1980. Enligt besvärsnämndens mening får det med hänsyn till omständigheterna anses att ansökningen om rättshjälp har gjorts utan väsentligt dröjsmål. Biträdet är alltså berättigat till ersättning för arbete innan ansökningen om rättshjälp inkom till rättshjälpsnämnden (beslut nr 360/81).

 

V Förordnande av biträde m. m.

 

V: 1 Behov av biträde
Enligt 20 § första stycket rättshjälpslagen blir den advokat som beviljar rättshjälp enligt 16 § samma lag biträde till den rättssökande. I annat fall får biträde förordnas på sökandens begäran, om denne ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarata sin rätt.
    I ett ärende sökte jur. kand. Eric L allmän rättshjälp med biträdesförordnande för jur. kand. Ulf H i angelägenhet rörande ersättning på grund av ansvarsförsäkring. Eric L var själv biträdande jurist på en advokatbyrå. Han hade sålt sin fastighet. En mäklare övertog vid försäljningen det ansvar för fastigheten som åvilade Eric L enligt 4 kap. 19 § jordabalken. Mäklaren försäkrade sitt ansvar hos ett försäkringsbolag. Genom förlikning i rättegång medgav Eric L nedsättning av köpeskillingen med 180 000 kr. för fel i fastigheten. Försäkringsbolaget vägrade utbetalning av försäkringsersättning under åberopande av att Eric L vid mäklarens övertagande av ansvaret för försvikligt genom att förtiga ett väsentligt fel i fastigheten. Besvärsnämnden anförde att Eric L visserligen som praktiserande jurist inte var i behov av biträde i och för sig. Med hänsyn till ärendets art fann dock besvärsnämnden skäl föreligga att Eric L tillerkändes förmånen av biträde (beslut nr 249/81). Gunnar D och hans hustru Marguerite D ansökte om allmän rättshjälp i angelägenhet rörande nedsättning av köpeskilling för fastighet. Det upplystes att Gunnar D, som är advokat, lider av angina pectoris. Besvärsnämnden anförde att Gunnar D är pensionerad och inte längre bedriver advokatverksamhet. Med hänsyn härtill och till Gunnar D:s personliga förhållanden i övrigt far han anses vara i behov av biträde. Även Marguerite D är i behov av biträde (beslut nr 250/81).
    Enligt 20 § andra stycket rättshjälpslagen gäller i fråga om angelägenhet, som kan antagas bli prövad enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, att biträde får förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet. I ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad får biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet.
    Edvin I sökte allmän rättshjälp med biträdesförordnande i angelägenhet rörande "återvinning med inhibition". Kronofogdemyndigheten hade meddelat att utmätning skulle ske hos honom på grund av ett betalningsföreläggande. Fordran enligt betalningsföreläggandet uppgick till 1 087 kr. jämte ränta och kostnader om 627 kr. Besvärsnämnden fann inte omständigheterna sådana att särskilda skäl för biträdesförordnande kunde anses föreligga (beslutnr 210/80).
    Maj-Lis S ansökte om biträdesförordnande i angelägenhet rörande bodelning efter äktenskapsskillnad. I boet fanns ett fåmansbolag, drivet av mannen. Utredning om rörelsens omfattning förelåg ej. Övrig egendom utgjordes huvudsakligen av fastigheter och lösöre. Andel i dödsboet ingick också i boet. Besvärsnämnden fann ej särskilda skäl föreligga att förordna biträde (beslutnr 374/81).
    Mona K begärde att biträde måtte förordnas i angelägenhet rörande bodelning efter äktenskapsskillnad. Mannen företräddes av advokat. I boet

 

ingick bl. a. en pälsdjursfarm. Tvist förelåg bl. a. beträffande värdet av rörelsen med hänsyn till en latent skatteskuld. I boet ingick även en enfamiljsvilla på en mindre ort och en damfrisersalong. Besvärsnämnden fann ej särskilda skäl föreligga att förordna biträde (beslut nr 387/81).

 

V:2 Val av biträde
Enligt 21 § första stycket rättshjälpslagen skall till biträde förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.
    Birgitta L beviljades den 2 september 1981 allmän rättshjälp i angelägenhet rörande krav på provisionsersättning i samband med försäljning av bostadsrätt. Till biträde föreslogs en biträdande jurist på advokatbyrå, som i januari 1981 uteslutits ur advokatsamfundet på grund av brott. Besvärsnämnden anförde i sitt beslut följande: "Det föreslagna biträdet är biträdande jurist på advokatbyrå. Han skall därför enligt 21 § första stycket rättshjälpslagenförordnas till biträde." (beslut nr 1466/81).
    I en angelägenhet som avsåg gemensam ansökan om boskillnad samt bodelning begärdes att en bankjurist skulle förordnas till biträde. Tvist förelåg inte. Domstolsverket anförde i yttrande bl. a. följande:
    Besvärsnämnden har tidigare intagit den ståndpunkten att bankjurist inte bör förordnas till biträde i angelägenhet rörande boskillnad. Samma ståndpunkt har intagits när det gäller gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Besvärsnämnden anförde i sistnämnda fall att allmän rättshjälp för äktenskapsskillnad inte kan begränsas till att avse gemensam ansökan. Mot bakgrund av det anförda ansåg domstolsverket att bankjuristen inte borde förordnas till biträde i angelägenheten. Den omständigheten att hinder eventuellt inte anses föreligga för bankjurist att medverka vid bodelning saknar enligt domstolsverket relevans, eftersom allmän rättshjälp, beviljad för boskillnad, inte omfattar åtgärder för att få till stånd bodelning.
    Besvärsnämnden anslöt sig till domstolsverkets uppfattning (beslut nr 524/81).
    I angelägenhet rörande ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring begärdes biträdesförordnande för en handläggare hos LO-förbundens rättsskydd, som inte var jurist. Hon hade under tio år handlagt arbetsskadeärenden hos riksförsäkringsverket och hos allmän försäkringskassa. Besvärsnämnden fastställde rättshjälpsnämndens beslut att inte förordna henne till biträde. I motiveringen anförde rättshjälpsnämnden att hon inte kunde anses ha erforderliga kunskaper och ej besitta den erfarenhet som fordras för detta slags ärenden (beslut nr 875/81).
    Gunnar E beviljades allmän rättshjälp i angelägenhet rörande ett båtköp. Han begärde byte av biträde under åberopande av att den advokatbyrå, vid vilken biträdet var anställt, vid olika tillfällen hade Gunnar E:s motpart som klient. Besvärsnämnden fann det klart olämpligt att Gunnar E biträddes av jurist på advokatbyrå som hade motparten som klient. Oavsett att Gunnar E haft vetskap om detta förhållande ansåg besvärsnämnden därför att särskilda skäl för biträdesbyte förelåg (beslut nr 1153/81).

 

VI Ersättning till biträde m. fl.

 

VI: 1 Utlägg
Enligt 22 § första stycket rättshjälpslagen har biträde, skiftesman och medlare rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.
    Ett biträde yrkade i sin kostnadsräkning ersättning för bl. a. utlägg för en kopia av bouppteckning. Denna hade beställts för att få upplysning om dödsbodelägarna i det dödsbo som var motpart i angelägenheten. Besvärsnämnden anförde att enligt praxis hänfördes till biträdes utlägg kostnader för resa och uppehälle, för utomprocessuell tolkning samt för mantalsskrivningsbevis. Enligt besvärsnämndens mening är kopia av bouppteckning i förevarande fall närmast att jämställa med mantalsskrivningsbevis och bör ersättassom ett ombudets utlägg (beslut nr 360/81).
    I angelägenhet rörande entreprenadtvist yrkade biträdet ersättning med bl. a. 800 kr., avseende kostnad för fastighetsbesiktning. Besvärsnämnden anförde att den som medverkat vid utredning enligt 19 och 25 §§ rättshjälpslagen har rätt till ersättning av allmänna medel. Ersättningen bestäms av rättshjälpsnämnd eller av domstol. En sakkunnig skall alltså begära ersättning hos den myndighet som har att bestämma härom och kostnaden kan inteersättas som ett utlägg för biträdet. Yrkandet lämnades utan bifall (beslut nr 1444/81).
    I en angelägenhet rörande skadestånd på grund av vägbygge yrkade biträdet ersättning bl. a. för utlägg, avseende kostnad för anlitande av en ingenjör som tekniskt biträde i ärendet. Besvärsnämnden fann att biträdet var berättigat till ersättning för anlitande av ingenjören såsom biträde, varvid ersättningen till ingenjören skulle behandlas såsom ingående i biträdets arvode och inte som ett utlägg (beslut nr 799/80).
    I en angelägenhet rörande omhändertagande eller övervakning enligt barnavårdslagen yrkade biträdet ersättning för bl. a. kostnad för sakkunnigutlåtande av en professor. Besvärsnämnden anförde att anlitandet av professorn inte var att hänföra till utredningskostnad enligt 9 § andra stycket rättshjälpslagen utan skulle prövas som en del av biträdesersättningen. Enligt besvärsnämndens mening var ifrågavarande sakkunnigutlåtande inte erforderligt och advokaten var således ej berättigad till ersättning för kostnaden för professorns utredning (beslut nr 810/80).
    Enligt 39 § rättshjälpsförordningen är den som har rätt till ersättning av allmänna medel även berättigad till förskott. Förskott får lämnas även i fråga om biträdesersättning om det med hänsyn till målets eller ärendets art eller i övrigt är skäligt.
    Sedan rättshjälp beviljats i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad i Hongkong anhöll biträdet om förskott. Till stöd för sin begäran anförde biträdet att det var nödvändigt att anlita advokat i Hongkong och att förutsättningen för detta var att advokaten erhöll ersättning i förskott. Besvärsnämnden fann att det med hänsyn till ärendets art var skäligt att förskott utgick (beslut nr 1189/81).

 

VI:2 Behörig myndighet
Enligt 22 § tredje stycket rättshjälpslagen fastställes ersättning till biträde imål eller ärende vid domstol av domstolen. Ersättning till biträde i annat fall fastställes av rättshjälpsnämnden.

 

    Danuta och Leif O beviljades allmän rättshjälp i angelägenhet rörandeskadestånd på grund av fel i försåld fastighet. Säljaren av fastigheten lagsökte sedermera Leif O på grund av en revers. Sedan tingsrätten meddelat utslag i lagsökningsmålet ansökte Leif O om återvinning. Som grund för sin talan åberopade Leif O motfordran motsvarande de ersättningsanspråk på grund av fel i den försålda fastigheten för vilka rättshjälp beviljats. Sedan parterna förlikts avskrev tingsrätten målet från vidare handläggning. Det för Danuta och Leif O förordnade biträdet begärde därefter ersättning hos rättshjälpsnämnden. Besvärsnämnden fann att den angelägenhet för vilken rättshjälp beviljats varit föremål för handläggning vid domstol och att det vid sådant förhållande inte ankom på rättshjälpsnämnden att fastställa ersättning till biträdet (beslut nr 669/80).
    Sedan Cecilia L beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet rörande boskillnad med biträdesförordnande dömde tingsrätt till boskillnad varvid ersättning fastställdes till biträdet. Därefter inkom biträdet till rättshjälpsnämnden med begäran om ersättning för arbete efter tingsrättens dom med bouppteckning. Besvärsnämnden anförde följande: Bestämmelsen i 22 § tredjestycket rättshjälpslagen har inte undergått någon saklig ändring i samband med de ändringar i rättshjälpslagen som trädde i kraft den 1 januari 1980. I enlighet med vad högsta domstolen anfört i rättsfallet NJA 1980 s. 475 är sådan tillsyn över att bouppteckning inges och, i förekommande fall, sådant förordnande av bouppteckningsförrättare som ankommer på tingsrätten enligt 9 kap. 9 § giftermålsbalken ej att hänföra till handläggningen av själva boskillnadsmålet. Biträdets framställning om ersättning har alltså inte kunnat beaktas av tingsrätten utan skall i enlighet med besvärsnämndens avgörande 497/78 prövas av rättshjälpsnämnden (beslut nr 139/81).
    Peter S beviljades allmän rättshjälp med biträdesförordnande i angelägenhet rörande "utbekommande av andel i bo". Biträdet yrkade sedermera ersättning vid rättshjälpsnämnden för arbete m.m. Av kostnadsräkningen framgick att arbetet delvis gällt ett vid domstol anhängiggjort ärende angående försäljning av fast egendom enligt samäganderättslagen. Besvärsnämnden fann att det arbete för vilket biträdet yrkade ersättning inte var hänförligt till angelägenhet som varit anhängiggjort vid domstol och att rättshjälpsnämnden därför skulle pröva ersättningsyrkandet i dess helhet (beslut nr 232/81).
    Tingsrätt beviljade Lilly Ö allmän rättshjälp i angelägenhet rörande "ärende enligt samäganderättslagen förordnande av god man". I det vid tingsrätten anhängiggjorda ärendet om förordnande av god man enligt samäganderättslagen tillerkändes biträdet yrkad ersättning. Biträdet yrkade därefter vid rättshjälpsnämnd ytterligare ersättning. Besvärsnämnden fann att biträdets förordnande i ärende enligt samäganderättslagen omfattade endast det vid tingsrätten anhängiggjorda ärendet om förordnande av god man enligt samäganderättslagen. Biträdets framställning om ersättning för ytterligare arbete kunde därför inte prövas av rättshjälpsnämnden (beslut nr 233/81).
    Rättshjälpsnämnd beviljade William L allmän rättshjälp med biträdesförordnande i angelägenhet rörande "utfående av 58500 kr. jämte ränta enligt revers". Biträdet ombesörjde därefter lagsökning och yrkade sedermera vid rättshjälpsnämnden ersättning för detta arbete jämte ytterligare efter lagsökningsutslaget nedlagt arbete. Besvärsnämnden anförde att ersättning till biträdet enligt 22 § rättshjälpslagen skulle ha fastställts av domstolen i målet om lagsökning (beslut nr 234/81).

 

    Björn D beviljades allmän rättshjälp i angelägenhet rörande tvist om ersättning för byggnadsarbete på Björn D:s fastighet. Motparten ansökte sedermera om betalningsföreläggande för Björn D. Denne bestred föreläggandet och ansökan förföll. Björn D:s biträde begärde därefter förskott hosrättshjälpsnämnden och uppgav därvid att motparten framställt ytterligare krav mot Björn D. Besvärsnämnden anförde följande: Genom motpartens ansökan om betalningsföreläggande för Björn D blev tvisten föremål för domstolsförfarande. Detta avslutades genom att ansökan om betalningsföreläggande förföll. Den angelägenhet, för vilken rättshjälp beviljats, var dock inte slutförd. Ett utomprocessuellt förfarande pågår fortfarande mellan parterna. Enligt 22 § tredje stycket rättshjälpslagen skall domstolen fastställa biträdesersättningen för tiden t. o. m. den dag då domstolsförfarandet avslutades. Denna ersättning skall avse även arbete under tiden innan ansökan om betalningsföreläggande ingavs. Rättshjälpsnämnden äger inte att till prövning uppta framställning om ersättning för samma tid. Den biträdeskostnad som kan ha uppkommit efter det att domstolsförfarandet avslutats, bör däremot kunna fastställas av rättshjälpsnämnden (beslut nr 1376/81).

 

VII Ersättning för bevisning och annan utredning m. m.

 

VII: 1 Utredningavmindreomfattning
Enligt 25 § första stycket rättshjälpslagen beslutar rättshjälpsnämnden om utredning i angelägenhet som ej handläggs vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt. Utan hinder härav får biträde besluta om utredning av mindre omfattning. Samma befogenhet tillkommer skiftesman i ärende om bodelning. Som en utredning av mindre omfattning skall enligt 23 § första stycket rättshjälpsförordningen anses en utredning, vars beräknade kostnader ej överstiger hälften av basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begärdes.
    Rättshjälpsnämnd hade beträffande 35 fastigheter beviljat sammanlagt 47 rättssökande allmän rättshjälp i angelägenhet rörande åtgärdande av och/eller ersättning för fel och brister i husbyggnad. Motpart var samma byggnadsföretag i samtliga fall. Rättssökandena begärde sedermera hos rättshjälpsnämnden tillstånd till utredning av en sakkunnig. Kostnaderna för utredningen angavs till en totalsumma om cirka 100 000 kr. Rättshjälpsnämnden lämnade tillstånd till utredning för en kostnad ej överstigande 25 000 kr. Sedan de rättssökande besvärat sig anförde besvärsnämnden följande: Klagandena får anses var för sig ha hemställt om tillstånd till utredning. Det hade vid sådant förhållande ålegat rättshjälpsnämnden att pröva frågan om tillstånd till utredning i varje ärende för sig. Rättshjälpsnämndens beslut undanröjdes därför och ärendena visades åter till rättshjälpsnämnden för förnyad handläggning (beslut nr 1430/81).

 

VII: 2 Behörig my nd ighe t
Enligt 25 § andra stycket rättshjälpslagen har den som medverkat vid utredning enligt första stycket rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol fastställes ersättningen av domstolen. I annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämnden.

 

Sedan makarna S beviljats allmän rättshjälp den 17 april 1979 i angelägenhet angående fel i fastighet har biträdet senare under år 1979 uppdragit åt ett bolag att utföra viss utredning. Utredningsuppdraget slutfördes under våren 1980. Några månader senare väckte makarna S talan om skadestånd vid tingsrätt. I stämningsansökningen angav makarna S som skriftlig bevisning bl. a. ifrågavarande sakkunnig utredning. I en bevisuppgift åberopade makarna S dessutom vissa bilagor till utredningen som skriftlig bevisning. Vid huvudförhandlingen åberopades inte utredningen. Efter huvudförhandlingen gjordes hos tingsrätten framställning om ersättning för utredningen. Tingsrätten fann att framställningen inte kunde beaktas, enär yrkandet framställtsförst efter det att målets handläggning vid tingsrätten avslutats. Framställning om ersättning för utredningskostnaden gjordes därefter hos rättshjälpsnämnden. Besvärsnämnden anförde följande: Ifrågavarande utredning får anses ha ingått i det vid tingsrätten anhängiggjorda målet. Ersättningen skall alltså inte bestämmas av rättshjälpsnämnden (beslut nr 1378/81).

 

VIII Talerätt

 

Enligt 49 § andra stycket rättshjälpslagen föres talan mot beslut av rättshjälpsnämnden eller annan förvaltningsmyndighet hos besvärsnämnden genom besvär.
    Yvonne W beviljades allmän rättshjälp rörande nedsättning av köpeskillingför fast egendom. Vid rättshjälpsnämnden hemställdes att nämnden måtteutbetala 3 757 kr. till ett bolag för utredning som bolaget utfört på biträdetsuppdrag. Rättshjälpsnämnden fann att viss del av det yrkade beloppet intevar att hänföra till utredningskostnad och fastställde ersättning till 2 094 kr.Yvonne W anförde besvär mot beslutet hos besvärsnämnden, som anfördeföljande: Ett beslut om utredning enligt 25 § rättshjälpslagen medför attersättning till den som medverkat vid utredningen skall utgå av allmännamedel, oavsett om beslutet fattats av rättshjälpsnämnd eller av biträde. Ettbiträde fullgör en myndighetsfunktion i sådana frågor och handlar alltså intepå huvudmannens vägnar. Enligt 9 § rättshjälpslagen betalar staten kostnaderna för utredningen och den rättssökandes kostnadsansvar är enligt 1 1 §samma lag begränsat till rättshjälpsavgiften. Förbudet i 23 § rättshjälpslagenför biträde m.fl. att förbehålla sig eller mottaga ersättning av sin huvudmanhar visserligen inte någon motsvarighet i fråga om den som medverkat vidutredning. I förevarande fall har emellertid inte påståtts att bolaget förbehållit sig ersättning av Yvonne W eller att hon eljest ådragit sig betalningsskyldighet gentemot bolaget. Rättshjälpsnämndens beslut att nedsätta av bolagetbegärd ersättning för utredning kan på grund av det anförda inte anses hagått Yvonne W emot. Hon har alltså inte talerätt (beslut nr 1380/81).

 

    Den lämnade redovisningen över besvärsnämndens praxis torde inte krävanågra närmare kommentarer. När det gäller utomprocessuell utredning ochkostnad härför kan det dock finnas anledning att sammanfattningsvis konstatera att besvärsnämndens ståndpunkt är att den som medverkat vid utredningen har att framställa sitt ersättningsanspråk hos rättshjälpsnämnden ellerdomstolen och inte hos biträdet. Det är angeläget att biträdet när han lämnarett utredningsuppdrag klargör detta för den som skall medverka vid utred

 

ningen. Helst bör biträdet skriftligen ange uppdragets omfattning och informera om rätten till ersättning. I detta sammanhang bör också klargöras attden som medverkar vid utredningen inte är berättigad till ersättning avallmänna medel för arbete före beslutet om rättshjälp och inte heller för arbeteföre rättshjälpsnämndens beslut om utredning i de fall då sådant besluterfordras. Som framgår av de redovisade avgörandena är det också angelägetatt biträdet noga skiljer på de fall då en sakkunnig anlitas som tekniskt biträdeoch då uppdraget avser en teknisk utredning.
    Besvärsnämndens praxis i fråga om biträdesersättning har inte redovisatseftersom bestämmelserna härom ändrats den 1 januari 1982. I proposition1981/82:28 har föredragande departementschefen i detta sammanhang gjortvissa uttalanden om de krav som bör ställas på kostnadsräkningarna. Besvärsnämnden har i detta avseende redan tidigare krävt att kostnadsräkningskall innehålla en sådan arbetsredogörelse att beslutsmyndigheten kan bildasig en uppfattning om inte bara vilka åtgärder som vidtagits utan också attvidtagna åtgärder varit erforderliga för fullgörande av uppdraget. Mera omfattande och tidskrävande åtgärder bör specificeras i kostnadsräkningen medan specifikation inte krävs i fråga om rutinåtgärder. Arbetsredogörelsen börinnehålla uppgift om den rättsliga angelägenheten, det värde tvisten rört ochdet resultat som åstadkommits.