Brottspåföljd i England

 

Från en populär viktoriansk tiggar-opera¹ återger vi denna ambitiösa önskan:

 

My object all sublime I shall achieve in time To make the punishment fit the crime.

 

Följande artikel avser att i någon mån belysa hur långt man i dagens England² nått i strävan att bekämpa kriminaliteten med adekvata brottspåföljder.

 

Ungdomsbrottsligheten
Överinspektören för polisväsendet avgav i juli 1981 sin årsrapport för 1980. Antalet till polisen anmälda egentliga brott, serious crimes, hade för första gången överstigit 2 miljoner. Frekvensen av rån hade ökat med 19 %, inbrott med 15 % och uppsåtlig skadegörelse med 13 %.
    Mer än hälften av de under året för brott sakfällda hade vid brottstillfället varit under 21 år enligt följande åldersfördelning:
10—13 år, children³ 13% 14—16 år, young persons 20 % 17 -20 år, adults⁴ 22 %/55 %
    Var tredje sakfälld var alltså under 17 år. Särskilt bekymmersam var ökningen av våldsbrott begångna inom de två yngsta åldersgrupperna, i synnerhet mot åldringar, invalider och andra försvarslösa. Överhuvudtagetvar den fortgående brutaliseringen speciellt inom ungdomsbrottsligheten ägnad att inge allvarliga betänkligheter. För nationens nuvarande och framtida välfärd var det av synnerlig vikt att ungdomsbrottslighetens problem blev angripna med kraft och beslutsamhet.
    Under 1981 hade i London och andra storstäder förekommit mer eller mindre spontana massupplopp med omfattande förstörelse och våldsamma angrepp mot polisuppbåd, som tillkallats för att återställa ordningen.
    Åtskilligt hade sagts om motsättningar mellan polisen och etniska minoritetsgrupper, framför allt unga färgade. Polisen borde fördubbla sina bemödanden att väcka sympati hos dessa grupper och vinna deras samverkan i den gemensamma uppgiften att upprätthålla samhällslugnet.
    Så långt överinspektören.
    Såsom berättats i en föregående artikel om polis och åklagare (SvJT 1982 s.61) är polisen den åtalsbeslutande myndigheten. Vederbörande polischef, the Chief Constable, har en vidsträckt befogenhet att avstå från åtal, särskilt ofta utnyttjad med avseende på minderåriga.

 

¹ Mikado av W. S. Gilbert (libretto) och A. Sullivan (musik).

² England inbegriper här och i fortsättningen Wales.

³ Minimiåldern för kriminell ansvarighet höjdes 1933 från 7 till 8 år och 1963 till 10 år.— A child går fri från ansvarspåföljd med mindre åklagaren visar att barnet varintellektuellt i stånd att inse sin handlings olaglighet.

⁴ En person under 21 år får sändas till fängelse endast om domstolen konstaterat att ingen annan brottspåföljd står till buds. Fälles han för mord, så överlämnas han till Her Majesty's Pleasure, vilket innebär att inrikesministern övertager ansvaret för hans öde. 

    Professor Jackson⁵ anmärker att en populär uppfattning är, att polisen har plikt att åtala en kriminell handling om den har tillräckliga bevis mot en påstådd lagbrytare. Men, säger han, så är inte fallet enligt vare sig common law eller sunt förnuft. En Chief Constable som envisades att åtala varje lagöverträdelse i distriktet skulle utmatta sin kår, blockera domstolarna och bli ett sant plågoris, a thorough nuisance.⁶
    Våra dagars stadssamhällen nästan trugar en del children och young persons att uppföra sig illa. Aga i skolan strider mot de mänskliga rättigheterna. Butikssnatterier har blivit en landsplåga. De väldiga butikskedjorna för självservering exponerar varusortimentet så frestande som möjligt, sista modet i sporttröjor, godis, cigarretter. Anslag hotar visserligen med att tjuvar kommer att åtalas, thieves will be prosecuted. Men hur lätt är det inte för ett gäng snaskhungriga eller röksugna grabbar att i förbigående fylla fickorna, prova det sista i sportväg och försvinna? Vid fotbolls- och rugbymatcher tillhör nästan varenda yngling och hans girlfriend en hejarklack för det ena eller andra laget, spänningen suggererar till masshysteri, det blir batalj, breach of the peace, polisen kommer i kläm när den nödgas handgripligt avvisa de värsta orosstiftarna. En och annan grabb har en kniv i fickan, då blir det allvar och förpassning till polisstation.
    Uppenbarligen vore det omöjligt för polisen att lagföra alla inblandade isådana händelser. Den får nöja sig med att statuera exempel, andra tillvarnagel.

 

Polisvarning
En minderårig lagbrytare och hans föräldrar eller annan, som har vårdnaden om honom, kallas att inställa sig hos the Chief Constable. Denne är i uniform för att understryka situationens allvar. Erkänner ynglingen eller flickan sin skuld och visar ånger, så nöjer polischefen sig med en varning och manar vårdnadshavaren till skärpt tillsyn. Inga sena utenätter, undvik dåligt sällskap, gå in i en bra sportklubb, ta upp en sund hobby. I händelse av återfall måste det bli hårdare tag. Då blir det åtal inför Juvenile Court.

 

Juvenile Court
Varje Magistrates' Court har en särskild avdelning. Juvenile Court, för prövning av åtal mot children och young persons (10—16 år). Från 17 år är en person vuxen, adult, i lagens ögon och ställs inför Magistrates' Court i vanlig ordning. Har han inte nått 21 års ålder bör han företrädesvis underkastas disciplinär fostran snarare än straff.

 

⁵ R. M. Jackson, The Machinery ofJustice in England (7:e uppl., Cambridge 1977).

⁶ England har drygt 15 miljoner privatbilar. På en punkt råder en enastående nationellenighet: Felparkeringar och andra banala trafikförseelser undgår sällan åtal. Varjesådant åtal handlägges i Magistrates' Court med en uniformerad polisman som åklagare. Den felande, som erkänt och föredrar att ej uppträda i domstolen, har fyllt i ett trycktformulär med kolumn för förmildrande omständigheter. The Clerl to the Justices föredrager handlingen för fredsdomarna. I sinom tid antecknas förseelsen och bötesbeloppet på vederbörandes körkort, vilket infordras till centrala körkortsregistret. Efter tresådana anteckningar, endorsements, dras körkortet in och för erhållande av nytt körkortkan krävas nytt körkortsprov. — Den utländske bilturisten bör emellertid inte förskräckas. Trafikpolisen, inklusive lapplisor, är mot honom regelmässigt överseende ochvänligt förekommande. 

    Låt oss besöka en Juvenile Court. Härtill fordras särskilt tillstånd. Domstolen är ej öppen för allmänheten. Pressen kan vara representerad men är förbjuden att publicera något som skulle kunna identifiera en åtalad eller ett minderårigt vittne. Polismän vilka uppträder som åklagare (vid lindriga lagöverträdelser) eller som vittnen bör vara civilklädda.
    Rättssalen liknar en vanlig sammanträdeslokal, utan nivåskillnad mellan domarbordet, parter och vittnen. Färgerna bör vara ljusa, miljön värdigt inbjudande.
    Vid domarbordet, the Bench, sitter tre fredsdomare, vilka inte får vara äldreän 65 år (avgångsålder för fredsdomare i övrigt 70 år). De har anförtrotts sitt vanskliga uppdrag på grund av beprövad förmåga att handskas med ungdom. Minst en skall vara man, minst en kvinna.
    Ordföranden leder handläggningen aktivt och i samtalston för att inge den åtalade och unga vittnen ett farbroderligt förtroende.
    Där finns inte något vittnesbås, inte heller någon avbalkning kring de åtalade.
    Ordföranden inbjuder delinkventen, som bör vara åtföljd av sina föräldrar eller annan nära anförvant, att slå sig ned framför honom.
    Den åtalade äger, om han önskar och domstolen finner honom nöjaktigt mogen, avlägga vittnesed eller sanningsförsäkran och kan i så fall korsförhöras av åklagaren, vilken i allvarliga fall är en solicitor eller barrister men vanligen, som sagt, en polisman.
    Undantagsvis har en advokat engagerats av de anhöriga eller förordnats av fredsdomarna till pojkens eller flickans försvar.
    Bevisning och motbevisning förebringas ungefär i samma ordning som i Magistrates' Court, förutsatt givetvis att den åtalade inte bekänt.
    Finner domstolen den åtalade skyldig till vad som lagts honom till last, så ägnar fredsdomarna stor omsorg åt problemet om lämplig påföljd.
    En socialtjänsteman avger sin rapport, vilken fredsdomarna studerar incamera och på vars innehåll åtskilligt beror. Hurdan är hemmiljön, har den åtalade skött sig i skolan, vad slags gäng tillhör han etc.? Är han ångerfull eller förhärdad? Har han tidigare varit i klammeri med polisen?
    Juvenile Court och Magistrates' Court har till sitt förfogande en lång lista av påföljdsalternativ för unga lagöverträdare. Här skall summariskt redogöras endast för de viktigare och särskilt för dem vilka synes vara av speciellt intresse för den främmande juristen.
    Man bör lämpligen skilja mellan påföljder utan eller med ringa frihetsförlust och frihetsberövanden.

 

Ingen eller ringa frihetsförlust
a) Absolut eller villkorlig ansvarseftergift för 10—16-åringar. Det förra alternativet är en domstolens allvarliga varning i förlitande på tadelfritt uppförande. Enligt det senare alternativet skall den unge under en av domstolen angiven period, ej över 3 år, vara laglydig, vid äventyr att eftergiften förfaller och påföljd utmäts för den tidigare och den senare försyndelsen.
b) A child kan bötfällas upp till 50 £ och a youngperson upp till 200 £, och anser domstolen att föräldrarna bär medansvar genom släpphänthet åläggs de ansvar för bötesbetalningen. För adult youth — 17 — 21 år — är bötes maximum ej föreskrivet men det ställs i relation till hans möjligheter till arbetsinkomst, och föräldrarna kan inte göras betalningsskyldiga.

 

c) Övervakning under viss tid, upp till 3 år, kan domstolen föreskriva för 10—16-åringar. Övervakaren, en socialtjänsteman med särskild utbildning för uppgiften, håller löpande kontakt med den unge för att väcka hans förtroende och ge honom stöd, råd och praktisk handledning. Den övervakade bor hemma men övervakaren äger, om han ej kan komma till rätta med sin skyddsling, remittera denne till en kommunal vårdanstalt för en kortare tidför att där beredas karaktärsdanande sysselsättning.

 

Frihets berövande
d) Förhärdade ungdomar i åldern 14—20 år kan sändas till en sluten anstalt, detention centre. I åldersgruppen 14—16 är maximitiden 3 månader, för de äldre kan den variera från 3 till 6 månader. Vistelsen utmärker sig för hård disciplin och betecknas som a short sharp shock.
e) Borstals är uppfostringsanstalter dit kriminellt svårt belastade 15 — 20 åringar sändes för en på förhand ej fixerad tid av minst 6 månader och högst 2 år för träning under strikt uppsikt. Är delinkventen under 17 år skall domstolen ha övertygat sig om att hans karaktär och arten av hans brottslighet är sådan att annan påföljd ej framstår som tjänlig. Tiden förförvaring i Borstal beror på uppförandet och bestäms av anstaltsledningen. Efter frigivningen står vederbörande under ett års uppsikt, och försyndar han sig under den tiden återförs han till anstalten. Juvenile Court och Magistrates' Court saknar befogenhet att ådöma Borstal — ärendet remitteras till Crown Court med den underordnade domstolens rekommendation.
    Kriminologer har delade meningar om Borstals som straffanstalter, framför allt för 15—16-åringar vilka där sammanförs med hårdhudade äldre ungdomar.

 

En förhärdad pojke⁷
Peter är 15 år och står inför en Juvenile Court. Anklagelseakten är formulerad i straffrättsliga termer. Han har använt hotfulla ord och stört den allmänna friden. Vidare har han skadat enskild egendom. Slutligen har han obehörigen berett sig tillträde till en lokal (trespassed) och stulit pengar. Peter erkänner stölden men bestrider i övrigt.
    På polisens vägnar uppträder en kvinnlig barrister som åklagare. Hon förklarar anklagelsepunkterna närmare. Fridsbrottet hade begåtts under en fotbollsmatch. En polisman hade två gånger avvisat Peter på grund av hotfullt uppträdande och fula ord. När Peter smög sig in igen bland åskådarna tog samme polisman honom i kragen och kastade ut honom.
    Anklagelsepunkten nr 2, fortsätter åklagaren, avser Peters besök i en butik, där det kvinnliga biträdet känt igen honom som en bråkstake och vägrat att betjäna honom. Han hade skymfat henne, hoppat upp på en disk och slängt en flaska som krossat butiksfönstret.
    Vittnen hörs och korsförhörs. Fredsdomarna drar sig tillbaka. När de återkommer förklarar ordföranden att Peter befunnits skyldig på alla punkter.
    Nu föredrar en polisman förundersökarens rapport. Peters antecedentia är betänkliga. Trots sina unga år har han varit saker till inbrottsstöld, knivhuggit en annan pojke och attackerat en polisman. Han har suttit tre månader på detention centre.
    En övervakare, Probation Officer, är närvarande i rätten. Han har gjort sig förtrogen med Peters fall och vill göra sitt bästa för Peter. Denne har haft ett stadigt jobb sedan han lämnat skolan och ängslas nu över att förlora jobbet. Om domstolen dömer honom till sträng övervakning har han chans att få behålla det.
    Domstolen finner sig icke kunna gå med härpå. Peter remitteras till Crown Court med rekommendation att bli intagen på Borstal.

 

⁷Fritt efter J. L. Owens, The Law Courts (London 1976).

 

Lärarförbundet har i september 1981 under titeln Young People at Risk publicerat en rapport med skarp kritik mot den eftergivenhet, varmed Juvenile Courts behandlar unga ligister. Utvecklingen har gått så långt, påstår rapporten, att ungdomsdomstolarna ringaktas och ungdomen blivit cynisk i medvetenhet om hur billigt man kommer undan genom att låtsas botfärdighet. Rapporten kräver tuffare sanktioner och bötfällande av föräldrar som visar likgiltighet inför sin egen tillsynsplikt.

 

It is only in the area of juvenile crime that a court of justice finds that the treatment of an offender is decided, not on judicial grounds, but on a non-judicial evaluation of anoffender's social requirements.
    It soon becomes clear to most juveniles that the sanctions available to the courts are limited. The youngster very soon loses any initial feelings of uneasiness when he sees the informality of the proceedings and the apparent reluctance to resort to anything resembling punishment.

 

Ligistfasonerna vid fotbollsmatcher, åtskilliga av inbrotten i städerna och flertalet rån mot åldringar på gatorna var enligt rapporten skolungdomars verk.
    Lärarförbundet kräver för egen del avsevärd förstärkning av skolornas resurser för att kunna på ett tidigt stadium lära eleverna respekt för lagen och hos dem ingjuta känslan av samhällsansvar. Förbättrade resurser borde underlätta en djupare samverkan mellan skolorna och ungdomsdomstolarna.

 

Jämlikhet inför strafflagen — ett relativt begrepp
I fyra kategorier av kriminalfall förekommer att påföljden ingalunda fits the crime.

 

I.
    Det händer att angivare, vilka själva är svårt kriminellt belastade, överhövan belönas. Polisen är i sin kamp mot den yrkesmässiga ligabrottsligheten beroende av medverkan från undre världen. Enär polisen är den åtalsbeslutande auktoriteten har den möjlighet att kompensera en angivare genom att utlova honom frihet från åtal för egna brott. Sådana rapportörer kallas i pressen supergrasses och är självfallet hatade i kriminella kretsar. Engelsmannens utpräglade motvilja mot foul play medför förakt för dem långt in i laglydiga kretsar.
    När polisen tack vare en supergrass lyckats förhindra ett brott eller få fast de skyldiga, ankommer på polisen att skydda angivaren från hämndaktioner från den undre världen.
    Följande rättsfall får tjäna som illustration.

 

Regina versus W. Tobin.
    Ett gäng av sex yrkeskriminella Londonbor hade med synnerlig omsorg planerat att den 16 december 1980 attackera en armerad skåpbil, a security van, som gänget utrönt den morgonen skulle vara på väg genom en av Londons förstäder, lastad med sedelsäckar för leverans till en landsortsbank. Hela gänget var beväpnat.
    På gatan utanför en skola nödgades skåpbilen stanna, emedan en bil parkerats tvärs över gatan. Tobin äntrade en kran, som gänget placerat i närheten, och rammade skåpbilens bakdörr, vilken bröts upp. Andra i gänget rusade till, hotade skåpbilens besättning, förare och vakt, sade åt dem att inte röra sig och började lasta av sedelsäckarna, innehållande 800000 £ = c:a 8 milj. kr.

 

    Dramat skulle knappast ha varit värt mer än en notis i dagspressen⁸ om det inte varit för en Mr X, medlem av rånargänget med åtskilliga tidigare kriminella förehavanden på sitt samvete.
    Mr X hade varskott polisen, som mangrant låg gömd bakom buskarna och fotograferade händelseförloppet. Efter en kort eldstrid, vilken så när drabbat elever på väg in iskolan, arresterade polisen fyra av de inblandade, medan de diskret lät Mr X löpa. Tobin försvann från kranen, förföljdes och fasttogs. Scotland Yard hade sedan länge betraktat honom som en av Londons farligaste förbrytare, inte minst emedan han specialiserat sig på beväpnade rån och gjort sig extraknäck genom att hyra ut vapen till kriminella.
    Old Bailey dömde de fyra på bar gärning tagna till långvariga fängelsestraff. Beträffande Tobin kunde juryn inte enas, varför domaren beordrade förnyad rättegång mot honom inför en ny jury.
    Två kvinnliga medlemmar av denna nya jury anmälde till domaren att de per telefon hotats med vedergällning i händelse juryn skulle finna Tobin guilty. Tobin bestred med förtrytelse att han haft något att göra med hotelserna.
    Polisen ordnade skyddsvakt dygnet runt för juryns samtliga medlemmar så länge målet mot Tobin pågick och erbjöd fortsatt vakt för de jurors som så begärde.
    Den 24 september 1981 fann en enhällig jury Tobin skyldig, och domaren dömde honom till 16 års fängelse.
    Mr X hade omedelbart efter rånförsöket ställts under polisbeskydd, försetts med nytt namn och bostad i landsorten samt mottagit 1 000 £ i belöning. Han hade inte kallats till domstolen som kronvittne, hans utsagor till polisen hade föredragits inför domstolen. Domaren hade förbjudit varje antydan vilken skulle kunna spåra Mr Xs identitet.
    Från sin hemliga tillflyktsort har Mr X gjort anspråk på sedvanliga 10% av den summa på vilken gänget sånär lagt beslag, en provision alltså av 80000 £. Det berättas att han nu skriver en bok om gangsterväldet i Londons undervärld. Den antages bli en bestseller.⁹

 

II.
Det torde emellertid höra till undantagen att en supergrass går helt fri från åtal för egna ogärningar. Vanligare är att polisen belönar supergrasses för deras avslöjanden genom att ställa i utsikt begränsad ansvarstalan och mild dom. I advokatkretsar har ansetts att ett slags konfidentiell tariff tillämpas i Crown Court, rekommenderande maximala fängelsestraff för angivare vilka hjälpt

 

⁸ Åtskilliga kriminella gäng specialiserar sig på attacker mot penningtransporter. Risken att bli fast förefaller måttlig i förhållande till det högt eftertraktade bytet, ansenliga summor av statsbankens sedlar i skiftande valörer. Pressen noterar nästan dagligen överfall på sedeltransporterande skåpbilar. Gällande lag kan sägas indirekt bädda för sådana dåd. The Payment of Wages Act av 1960 förpliktar arbetsgivare att betala sina anställdas löner kontant i rikets mynt, the coins of the realm. Endast om arbetsgivaren lyckats komma överens med ett flertal av de anställda att lönerna betalas till bank eller postgiro får så ske och detta med avseende på hela arbetsstyrkan. Dylika överenskommelser är inte populära. Av Englands c:a 25 miljoner löntagare har endast en dryg tredjedel bank- eller postgirokonto. Ett överväldigande flertal, särskilt bland de veckoavlönade, blue collar workers, håller på sin rätt till lönekuvert, så fruarna kan få sina hushållspengar för lördagsköp och de själva har kontanter i fickan för veckoslutsbesöken på favorit-puben (det finns mer än 90000 krogar — public houses — i England, vännernas vanliga mötesplats). Följaktligen måste arbetsgivaren ha kontanter i kassan — för storföretagaren ansenliga belopp — för att möta sin lagliga plikt att fylla lönekuverten. Därför de oräkneliga sedeltransporterna mellan bankkontor och från dem till företagarna. Bankerna är inte nöjda utan skulle vilja se lönebetalningslagen av 1960 uppmjukad till förmån för checksystemet. Bankernas informationstjänst kommenterar: Cash is very costly. Handling charges are high and there is the extra burden of paying security firmsto trundle it about foryou.⁹ Utförligt reportage om målet i Daily Telegraph den 25 september 1981.

 

polisen att fa fast kamrater i förbrytarvärlden. Möjligheterna för polisen att köpslå med supergrasses har emellertid fatt bakslag genom ett avgörande den 3 juli 1980 i appellationsdomstolen.

 

Peter Rose hade den 21 januari 1980 vid Old Bailey dömts till 7 års fängelse för rån och olaga innehav av skjutvapen.
    Han hade tidigare begått en lång rad svåra brott och 1968 dömts till 14 års fängelse för mordförsök i samband med ett väpnat rån. Efter att ha avtjänat 2/3 av strafftiden hade han frigivits på grund av gott uppförande.
    Vid polisutredningen om det rån för vilket Rose dömts 1980 hade han jämte två kriminellt belastade kamrater givit polisen namnen på mer än 100 personer, inblandade i allvarliga förbrytelser.
    Rose anhöll genom sin försvarare, en Queen's Counsel, hos appellationsdomstolen om fullföljdstillstånd under påstående att den 7-åriga strafftiden vore stridande mot praxis och borde minskas till 5 år. Försvararen framhöll att den brottslighet för vilken Rose dömts 1968 icke borde åberopas emot honom, eftersom han betalat sin skuld till samhället genom att ha avtjänat straffet härför.
    Tre Lords Justices of Appeal avslog fullföljdsansökningen. Det existerade inte någon tariff över de maximala påföljder som angivare kan vänta sig. Varje fall måste bedömas på sina egna meriter. Roses 7-årsstraff hade varit helt på sin plats.
    En ledamot av appellationsdomstolen anförde i särskilt votum att föreställningen om en s. k. tariff, gynnande angivare bland kriminella element, vore ägnad att uppmuntra till köpslående med polismyndigheterna och farlig för rättsvården.

 

III.
Sentencing discount — påföljdsrabatt för bekänt brott.
    I England — och USA — tillämpar kriminaldomstolarna regelmässigt påföljdsrabatt för den som erkänt skuld i jämförelse med straffet för en åtalad,vilken mot sitt bestridande befunnits skyldig.
    Två samarbetande rättsforskare¹⁰, knutna till universitetet i Birmingham, har såvitt angår frihetsstraff uppskattat straffmildringen till genomsnittligt 1/4—1/3 av strafftiden. I andra fall kan mildheten bestå exempelvis i böter eller villkorlig dom i stället för urbota straff.
    Motiveringen för en straffdifferens mellan dem som plead guilty och dem som plead not guilty anges i rättslitteraturen huvudsakligen vara följande:
a) Ett erkännande kan presumeras vara uttryck för ånger, remorse, oavsett om detta kommit till uttryck i domstolen, varför en relativt mild påföljd kan vara tillräcklig för att tillrättaföra lagbrytaren.
b) Genom erkännandet förkortas och förbilligas brottmålet avsevärt. Åklagaren befrias från bördan att förebringa bevisning. Vittnen slipper omaket att inkallas, förhöras och korsförhöras. En jury behöver inte anlitas. Målet begränsas till sentencing.
c) Domstolarnas notoriskt höga arbetsbörda lättas. Väntetiden förkortas för dem som efter åtalsbeslut — ofta i häkte (fängelse) — avvaktar rannsakning.
    Kort sagt, sentencing discount främjar rättsmaskineriets effektiva gång.
    De nämnda rättsforskarna uttalar starka betänkligheter mot systemet. Envar åtalad har en fundamental rätt att vägra svara på frågan skyldig eller icke skyldig. Han äger fordra att åtalet mot honom bevisas. Det är juridiskt oförsvarligt att hämnas på honom, när han begagnar sig av denna grundläg-

 

¹⁰ J. Baldwin & M. McConville, Negotiated Justice (London 1977).

 

gande medborgerliga rätt, genom att utmäta strängare straff när åklagaren lyckats få honom fälld.
    Allt tal om att den fallde ödat domstolens tid genom nekande eller tystnad får betraktas som hypokritiskt. Forskarna återger ett uttalande av en jurisprofessor, Gordon Hasler, här återgivet i något förkortad form:

 

Counsel and judges may complain of the waste of their time. Yet their time (unlike that of the accused, should he be convicted) is sufficiently repaid in guineas; the cost falls not upon them, but upon the people at large ... To impose so severe a penalty for wasting the time of a group af notably well-paid men seems excessive.

 

Rättsforskarna sammanfattar: Tillämpningen av systemet med påföljdsrabatt har enligt deras uppfattning föga att göra med rättvisa, det existerar primärt på grund av administrativ nödvändighet — utan det systemet skulle domstolarna snabbt dränkas genom volymen av brottmål med vilka de skulle bli belastade. Felet ligger i rättsmaskineriets otillräckliga resurser. Så länge den situationen tillåts fortsätta kommer resultaten att förbli orättfärdiga.

 

IV.
Beaktande av andra brott än dem som omfattas av åtalet.
    En person som erkänt sig skyldig till det eller de brott för vilka han står åtalad har enligt stadgad praxis, ej reglerad i lag, rätt att begära att domstolen vid straffmätningen beaktar andra brott, till vilka han inför domstolen erkänner sig skyldig. Detta förekommer enligt professor Jackson främst i fråga om stöld, inbrott och egendomsbedrägeri. Dessa andra brott skall förtecknas och delinkventen skall av domaren tillfrågas huruvida han i varje särskilt fall pleads guilty.
    Förfarandet motiveras främst med önskvärdheten av att delinkventen efter avtjänat straff får en ny start i livet utan hämsko från sitt förflutna. Teoretiskt skulle polisen kunna närmare utreda och besluta om åtal för de ytterligare erkända lagöverträdelserna, med försening och måhända avsevärda kostnader för det allmänna som följd. I praktiken förekommer detta sällan.
    Domstolen beslutar om påföljd för vart och ett av brotten, exempelvis böter för de lindrigare olagligheterna och viss tids fängelse för varje allvarligare brottsfall. Domaren kan därvid besluta att fängelsestraffen skall löpa parallellt eller kumuleras. I regel blir följden totalt sett en strafflindring. Hade delinkventen inte gjort rent bord med sina brottsantecedentia utan måst ställas under nya åtal för förtigna brott, för vilka polisen senare säkrat bevisning, så skulle lagens arm ha slagit vida hårdare.

 

Fängelserna
En parlamentskommitté, representerande de tre partierna Tory, Liberal och Labour, publicerade i juli 1981 en rapport om fängelseväsendet¹¹.
    Åtskilliga fängelser var enligt rapporten föråldrade, slitna och våldsamt överbelagda. Senaste statistik redovisade omkring 46 000 fångar, bland vilkamer än 17 000 förvarades två eller tre i celler, byggda under den viktorianska tiden som enmansceller. På en del håll hade man nödgats härbärgera fångar i

 

¹¹ House of Commons. Fourth report of Home Affairs Committee. Session 1980—81.The Prison Service. 

förrådsrum, samlingsrum och bibliotek. De sanitära förhållandena var ofta under all kritik.
    Kommittén förordade automatisk frigivning, följd av en tids övervakning, av välartade fångar efter det att de avtjänat en tredjedel av strafftiden. Inrikesministern borde också försöksvis pröva ett holländskt system, enligt vilket vissa kategorier av dömda inte omedelbart efter dom förpassades till fängelse utan inkallades när fångvårdsmyndigheterna kunde ordna lämplig förvaring.
    Chefen för fångvårdsverket hade till kommittén yttrat: The whole estate is, to put not too exaggerated a view on it, collapsing around our ears and it needs a massive injection of capital if we are to have prisons standing at the end of this decade.
    I överhuset hade ett år tidigare en ledamot¹² gått till rätta med existensförhållandena för åtalade, vilka i fängelse avvaktar rättegång i Crown Court.
    Enligt ett allmänt talesätt borde en för brott misstänkt betraktas — och i möjlig mån behandlas — som oskyldig intill dess han i laga ordning funnits skyldig. Britain, förklarade lorden, was disgraced by its treatment of unconvicted prisoners. Existensvillkoren motsvarade inte ens den ministandard som var föreskriven på kontinenten. Situationen var vanhedrande.
    Omkring 15 % (c:a 7 000) av samtliga fångar utgjordes av häktade, och av dem blev bortåt 50% slutligen frikända eller ådömda icke frihetsberövande brottspåföljd. De häktade förvarades 2 eller 3 i celler byggda för en fånge och saknande sanitära anordningar. Varje fånge kostade statsverket minst 120 £ i veckan plus i flertalet fall social hjälp till hans familj. Betänkliga var i många fall följderna för den häktades familj genom splittrat hemliv, förlorad anställning, vräkning från bostaden och försörjarens inspärrning under månaders väntan på rannsakning i de överbelastade domstolarna.
    Lorden yrkade på snabba åtgärder mot de olidliga förhållandena.

 

Ett långtidsprogram för modernisering och nybyggnad av fängelser har på grund av det statsfinansiella läget försenats och delvis ställts på framtiden.
    Situationen har lett till upplopp med desperat skadegörelse i en rad särskilt undermåliga fånganstalter och till en tilltagande frekvens av rymningar. Fångvårdspersonalen är tröttkörd och decouragerad.
    Under en period 1980 inhiberade dess fackförening övertidsarbete, vilket tvingade fängelsedirektörerna att vägra mottaga nya fängelsedömda eller häktade. Tomma militärbaracker från andra världskriget ställdes i hast i ordning för att hysa dömda, och häktade förvarades i celler på polisstationer.
    Inrikesministern har 1981 upprepade gånger vädjat till domstolarna att döma till kortare fängelsestraff för att successivt lätta överbelastningen.

 

Intervjuas mannen på gatan om vad han anser om det engelska rättssystemet, så svarar han tveklöst the best in the world. Så ansåg enligt artikeln om domare i England (SvJT 1981 s. 146) också fröken Emma Hamlyn.
    Omdömet i juristkretsar är mindre förbehållslöst.

 

¹² Lord Hutchinson ofLullington, Q. C., den 24 juni 1980.

 

    Söndagsnumret den 11 oktober 1981 av ansedda Daily Telegraph (minst 6 milj. läsare bland opinionsbildande socialgrupper) återger på ledarplats ett omdöme av ordföranden i advokatsamfundet, the Law Society, att the entire machinery of British justice needs to be overhauled.
    Tidningen knyter härtill följande kommentar:

 

The last major reform, after all, was over a century ago, and that left much of the basically medieval structure intact. Our legal system has become, not only excessively slow, but also appallingly costly. Those radical counter-measures so often promised but never undertaken should be launched without delay.

 

Det regerande partiet hade i sitt valmanifest 1979 en punkt om förbättring av Law and Order. I härskande statsfinansiella läge synes utsikterna föga lysande för en radikal omgestaltning av det engelska rättsmaskineriet under överskådlig tid.
Lars Bennich