Uppgiftsskyldighet till domstol — ett avgörande av regeringsrätten

 

Den nya sekretesslagen (1980: 100), som trädde i kraft den 1 januari 1981, innebar en omfattande rättsteknisk förändring. Till skillnad från den tidigare lagen av 1937, som endast reglerade inskränkningar i rätten att taga del av allmänna handlingar, innehåller den nya lagen bestämmelser både om tystnadsplikt och om förbud att lämna ut allmänna handlingar. Tidigare lag avsåg vidare i princip endast förhållandet till allmänheten, medan den nya lagen i 1 kap. 3 § som huvudregel anger att sekretess, d.v. s. förbud att röja uppgift, gäller även myndigheterna emellan. Från huvudregeln göres emellertid en rad viktiga undantag. Ett av dem är bestämmelsen i 14 kap. 1 § att sekretess inte hindrar att uppgift lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag och förordning. En fråga om innebörden av detta undantag har nyligen behandlats av regeringsrätten (beslut den 4 juni 1981,nr 1051). Målet synes ha ett sådant intresse för de allmänna domstolarnas verksamhet att en kortfattad redogörelse i SvJT är motiverad.
    Allmän åklagare yrkade i ansökan om stämning till Eslövs tingsrätt ansvar å S för skadegörelse, bestående i att S i berusat tillstånd slagit sönder en glasruta. S kunde ej nås med delgivning, och tingsrätten erhöll kännedom om att han var försöksutskriven från nykterhetsvårdsanstalt och stod under tillsyn av sociala centralnämnden i Malmö. Tingsrätten begärde då hos socialacentralnämnden besked om S:s vistelseort. Sociala centralnämnden beslöt att avslå begäran med hänvisning till 7 kap. 4 § sekretesslagen. Tingsrätten anförde besvär hos kammarrätten i Göteborg och åberopade därvid — vilket icke uttryckligen skett hos sociala centralnämnden — att uppgiftsskyldighet måste anses föreligga jämlikt 6 § lagen (1964:542) om personundersökning i

 

brottmål jämförd med 14 kap. 1 § sekretesslagen. Kammarrätten lämnade genom dom den 23 mars 1981 besvären utan bifall, varvid kammarrätten anförde att den begärda adressuppgiften föll under sekretess jämlikt 7 kap. 4 § sekretesslagen samt att den av tingsrätten åberopade 6 § personundersökningslagen inte kunde anses tillämplig, eftersom stadgandet enligt kammarrättens mening skulle användas i personutredningssyfte. Bestämmelsen fick enligt kammarrätten ej användas i syfte att skaffa kännedom om "en eljestsekretessbelagd adressuppgift".
    Tingsrätten fullföljde talan hos regeringsrätten och förklarade sig därvid godtaga kammarrättens uppfattning att den begärda uppgiften i och för sig föll under sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen. Däremot kritiserade tingsrätten kammarrättens ställningstagande till 14 kap. 1 § sekretesslagenoch 6 § personundersökningslagen och hävdade att det ankom på tingsrätten att bedöma vilka uppgifter som var erforderliga enligt sistnämnda lagrum.
    Regeringsrättens majoritet (RegR:n Paulsson, Ericsson, Wahlgren ochBjörne) anförde i sitt beslut följande:

 

    "I sekretesslagen föreskriven sekretess för uppgift hos myndighet gäller även i förhållande till annan myndighet. Till följd härav får, enligt vad som föreskrives i 1 kap. 3 § lagen, sådan uppgift inte röjas för annan myndighet i andra fall än som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning, till vilken sekretesslagen hänvisar. I anslutning härtill sägs i 14 kap. 1 § sekretesslagen att sekretess inte hindrar att uppgift lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.
    Den av tingsrätten åberopade 6 § lagen om personundersökning i brottmål innehålleren sådan bestämmelse om uppgiftsskyldighet, som åsyftas i 14 kap. 1 § sekretesslagen.
    Tingsrättens talan i regeringsrätten avser inte frågan huruvida den uppgift, som tingsrätten begärt av sociala centralnämnden, är föremål för sekretess enligt sekretesslagen utan grundas på påstående att nämnden, oaktat sekretess råder för uppgiften, är skyldig att lämna uppgiften enligt 6 § lagen om personundersökning i brottmål, jämförd med 14 kap. 1 § sekretesslagen.
    Upplysningsskyldigheten enligt 6 § lagen om personundersökning i brottmål är exklusivt reglerad i denna lag. Frågan huruvida viss upplysning är av den art, som åsyftas i nämnda lagrum, ankommer att bedöma på den allmänna domstol, som handlägger brottmålet. Fråga om omfattningen av myndighets upplysningsskyldighet enligt 6 § sagda lag kan inte prövas i mål om utlämnande av uppgift enligt sekretesslagen.
    På grund av det anförda föranleder tingsrättens besvär ej annat regeringsrättens yttrande än att regeringsrätten upphäver kammarrättens dom i vad domstolen däri uttalat sig om frågan huruvida den hos sociala centralnämnden begärda uppgiften är avsådan beskaffenhet, som avses i 6 § lagen om personundersökning i brottmål."

 

    Ordföranden, RegR Hjern, var skiljaktig och ville med undanröjande av kammarrättens dom återförvisa målet till socialförvaltningen som hade att utlämna den begärda adressuppgiften. Hjerns motivering var i korthet att S icke kunde anses lida men av att uppgiften utlämnades och att något sekretesskydd gentemot domstolen därför ej förelåg.
    Med åberopande av regeringsrättens beslut hemställde tingsrätten därefter ånyo att uppgift om S:s vistelseort skulle lämnas, varjämte tingsrätten begärde besked om nykterhetsvårdande åtgärder beträffande S alltjämt pågick. Det anmärktes, att uppgifterna enligt tingsrättens bedömande var sådana att de omfattades av bestämmelserna i 6 § lagen om personundersökning i brottmål. Socialförvaltningen i Malmö lämnade de begärda uppgifterna, och målet har nu på nytt utsatts till huvudförhandling.
    Från de allmänna domstolarnas synpunkt innebär regeringsrättens avgörande ett välkommet klargörande på en viktig punkt. I och med att ett brottmål inkommer till domstol ankommer det ju på domstolen att tillse att den tilltalade delgives stämning, att erforderlig personutredning äger rum, att

 

förundersökningen vid behov fullständigas, att målet utsättes till huvudförhandling och att bevisningen därvid är tillgänglig, att målet vid huvudförhandlingen blir fullständigt utrett och att dom meddelas på grundval av vad som förekommit vid huvudförhandlingen och i överensstämmelse med tilllämpliga rättsregler. Reglerna om uppgiftsskyldighet till domstol har tilländamål att möjliggöra för domstolen att uppfylla dessa skyldigheter. När socialnämnd (som termen efter den 1 januari 1982 kommer att lyda) i 6 § personundersökningslagen ålägges att på begäran av domstol meddela upplysningar beträffande misstänkt, med vilken nämnden har att taga befattning, är det helt konsekvent att såsom regeringsrätten uppfatta skyldighetens omfattning som något som domstolen har att avgöra. På samma sätt är det ju rätten som enligt 38 kap. 8 § rättegångsbalken avgör, om en handling som kan antagas äga betydelse som bevis skall tillhandahållas. Endast vid sekretess till skydd för de mest centrala allmänna intressena (rikets säkerhet,penning- och valutapolitik) krävs tillstånd av den myndighet som har att pröva fråga om utlämnande av handling som kan ifrågakomma som bevis.
    Om regeringsrättens avgörande i sak sålunda var högst tillfredsställande för tingsrätten måste det samtidigt konstateras, att avgörandets innebörd inte är helt lättillgänglig. Detta illustreras av en artikel i Skånska Dagbladet, som med rubriken "Nytt bakslag för Eslövs tingsrätt" lämnar den helt felaktiga uppgiften att tingsrättens klagomål avslagits. Vederbörande tidningsman har tydligen missletts dels av att sociala centralnämndens avslagsbeslut rent formellt lämnats orubbat, dels av den skiljaktiga meningen som han väl förmodat ha motsatt innehåll mot majoritetens.
    Varför regeringsrätten inte undanröjde sociala centralnämndens beslut förefaller på de angivna skälen svårförklarligt. Även om målet hos regeringsrätten inte ansågs som en fråga om sekretesslagens tolkning hade nämnden ju onekligen åberopat sekretesslagen till stöd för sin utlämningsvägran, och detta åberopande var enligt regeringsrättens uttalade mening felaktigt. Förmodligen har det för regeringsrätten varit avgörande att tingsrätten icke hos sociala centralnämnden uttryckligen åberopade 6 § personundersökningslagen.
    Vad slutligen beträffar Hjerns skiljaktiga mening talar förvisso goda sakskäl för ståndpunkten att det inte kan utgöra men för enskild person att delgivas kallelse att inställa sig inför domstol, men ståndpunkten är svår att förena med uttalanden under sekretesslagens förarbeten (se prop. 1979/80:2s. 83) av innebörd att även rättsenliga ingrepp kan vara att anse som men. Konsekvensen av delgivningen kan ju bli att S ådömes böter, teoretiskt t. o. m. fängelse, varjämte utdömande av skadestånd kan tänkas bli aktuellt.
Karl-Olof Lidin