Behöver författningsspråket reformeras?

 

1. När man till nya bekantskaper röjer sin juridiska utbildning leds icke sällan spörsmålet in på det juridiska språket. Frågor man ofta möter är: "behöver jurister verkligen uttrycka sig så krångligt" eller "erfordras verkligen ett ordval och ett uttryckssätt som så avsevärt skiljer sig från det allmänt gängse"? Som ofta när saklig kritik framförs blir man benägen att göra vissa medgivanden. Fackspråk förekommer på vitt skilda områden, men man bör naturligtvis använda ett språkbruk som man har skäl räkna med att mottagaren begriper. Så är dock icke fallet i sjömans- och seglarkretsar! Där är det mottagaren som får anpassa sig. Säg t. ex. fram eller bak, vänstra eller högrasidan på ett fartyg och ni blir omedelbart rättad. Det duger ej ens att säga rep, utan på båt heter det tåg. Snabbt lär man sig de elementära sjötermerna föratt inte helt förefalla bortkommen. Jag har aldrig hört någon ondgöra sig över det särskilda språk som hör sjön till, utan härvid tycks alla foga sig. Naturligtvis förekommer inte samma läraktighet bland människor i allmänhet när det gäller den juridiska stilen. S. Petrén uttryckte i SvJT 1952 s. 85 saken så att man får förutsätta "att allmänheten är mindre gynnsamt disponerad förförfattningstexter". Det gör s.a. s. mindre om man avslöjar att man inte är helt införstådd med termer som exempelvis oredlighet, trångmål, tredskodom, urkund etc. Men kan inte dessa till synes ålderdomliga ord ersättas med modernare och friskare ord som alla begriper? Det språk som juristen använder härrör naturligtvis i första hand från själva lagen. Ty som Louis de Geer skrev i sin klassiska uppsats Om den juridiska stilen: "Lagen är att anse som hjärtat i all juridisk skrift, och domstolarnas språk äro de ådror, som från hjärtat sprida lagens innehåll och tillgodogöra det åt samhällskroppens särskilda delar".1
    Föreliggande studie har därför till syfte att söka utröna huruvida språket i lagar och andra författningar kan utformas enklare. Med enklare avses här att språket skulle kunna iklädas en sådan dräkt att det kan förstås av nära nog envar. För att problematiken kring den valda uppsatsrubriken skall bli belyst i alla delar har författaren valt att först söka utröna de krav som oundgängligen måste ställas på lag- och författningstexter. Därefter behandlas hur ledande rättsvetenskapsmän och språkmän betraktat det juridiska språkets speciella inslag. Vidare följer några rättsteoretiska aspekter och slutligen granskas de anvisningar i ämnet som givits av lagstiftarens språkexperter under senare år och den kritik som föranletts härav.
    2. Det så kallade kanslispråket, lagfarenhetens och förvaltningens särskilda språkform, är det starkt särpräglade språk som avfattas inom ämbetsverk och kanslier. Detta språk har sitt ursprung i medeltidens kanslier och har därför i mycket formats med latinet som mönster. Vid medeltidens slut fick det lågtyska kanslispråket starkt fäste och kom att outplånligt prägla vårt svenska kanslispråk. Under senare tid har ånyo tysk, nu högtysk, påverkan gjort sig gällande och att ändra denna inriktning mot en svensk linje har inte lyckats.

 

1 L. de Geer, Om den juridiska stilen, 1853, omtryckt i SvJT 1953.

 

Ulf Chr. Eklöf 597Skarpt skilt från kanslispråket är det egentliga lagspråket i den mån detta fullföljer de stolta stilistiska traditioner, som över 1734 års lag går tillbaka på de gamla landskapslagarna.2 De Geer beskriver denna lagstil som "kraftig, värdig, företrädesvis tydlig, kort, allvarsam, ren och oprydd".3 Som exempel kan anföras ännu gällande stadgande i HB 12: 2:
"Inlagsfä, och förtrott gods, bör man vårda som sitt eget. Missfares, eller förkommer det, av hans vangömmo, eller vållande; gälde fullt åter. Sker det av våda; vare saklös."
    Modernt lagspråk är dock så starkt influerat av kanslispråket att det är svårt eller hart när omöjligt att dra en gräns mellan de båda. Ibland indelas skriftspråket i tre huvudriktningar — stilar: normalprosa, vitter prosa och ledig prosa. Kanslispråket torde vara en utveckling av normalprosan. Denna karakteriseras av den lugna, sakliga framställning som förekommer i utredningar och undersökningar, i undervisande och upplysande litteratur avskilda slag. Wellander anför att "kännetecknande för god normalprosa är just en nykter, städad och allvarlig saklighet".4 De olika stilarna bör noga hållas isär, ty en hopblandning resulterar i stilbrott och visar att den som icke har tillräcklig erfarenhet lätt tar miste. Även om risken att bli missförstådd icke alltid inträder stöter stilfel mera än de flesta andra fel. Det naturliga mänskliga språket är juristernas arbetsinstrument. Liksom alla specialister och yrkesmän av skilda slag önskar sig naturligtvis jurister de förnämsta verktygen. En snickare köper inte sin hammare på ett enklare varuhus eller en bensinstation, utan han väljer säkert i järnhandeln en märkeshammare som erbjuder den bästa funktionen och ger rätta känslan. Att därför tro att jurister skulle arbeta med klena och enkla verktyg, dvs. torftiga ord och uttryck utan värdighet och pregnans, är helt orealistiskt. Ett rättsläge som klargörs av en advokat för en klient, med betydande ogynnsamma rättsverkningar för denne, uttrycks verkligen inte hur som helst.
    Med språkets hjälp förverkligar lagstiftaren sina intentioner och det är den skrivna rätten — själva lagtexten — som bildar ledstjärna i första hand och som sedan ligger till grund för rättsliga avgöranden. Skall man söka förändra kanslispråket måste man följaktligen söka förändra sättet att skriva författningar. Men som Wellander påpekade: "kanslisvenskans handhavare kan ej förväntas angripa de språkliga svårigheterna med samma iver som en författare som för egen talan".5 Statsrådsberedningen, som är ansvarig myndighet för att skapa ett begripligare författningsspråk, har utgivit ett par PM som skall vara vägledande för hur författningstexter skall avfattas.6 I vad mån dessa direktiv och riktlinjer kan leda till ett begripligare språk skall behandlas längre fram.
    Trots alla förenklingsförsök torde väl kunna fastslås att ett högre språk än vad som förekommer i lagar och författningar inte kan uppnås inom andra områden utan att verka stötande. Att man t. ex. skriver författningar med en lägre prosa än vad som förekommer i utredningar eller vetenskapliga fack

 

2 Wellander, Riktig svenska, 3 uppl., s. 17.

3 A.a. s. 5.

4 A.a. s. 20.

5 Wellander, Hur bör våra myndigheters språk utvecklas — tidsenligt eller stilenligt,SvJT 1966 s. 244.

6 Språket i lagar och andra författningar, 1967, och Några riktlinjer för författningsspråket, 1979. 

598 Ulf Chr. Eklöfskrifter vore icke acceptabelt. Svenska språket skulle därför inte kunna nå högre än i lagar och författningar. Inte ens den vittra prosan når högre idag, särskilt som det numera finns för få vittra skalder. Måste det svenska språket när det är som högst, mest precist, mest korrekt kunna förstås av envar? Under min skoltid nödgades man slå upp i lexikon ord som ej omedelbart förstods. Detta bruk kanske nu är förlegat. Är avfattandet av en text klandervärt bara för att den inte innehåller ord som är vardagliga? Det arv som språket i lagar och andra författningar lämnar efter sig skall läsas av generationer. Lagspråket blir därför ett uttryck för den högsta prosa som skrivs vid en viss tidpunkt. Kommande generationer av jurister kommer kanske att se på 1980- och 1990-talen som en period av svenska språkets järnålder, om en urvattning och förenkling genomförs hela linjen ut. Eller kommer det att bli så att elever skolade i morgondagens skola och med juridiska studier på morgondagens universitet (och universitetsfilialer) kommer att få ett elände när de skall inhämta kunskaper i lagtexter som avfattats under seklets första decennier och, bevars, även någon gång under 1700- och 1800-talen. Kanske är det meningen att dessa arkaiska och förlegade ord och uttryckssätt helt skall ersättas med friskare och begripligare paragrafer.
    3. Låt oss nu övergå till att se på vilka krav som juristerna själva önskar ställa på den juridiska stilens utformning innan vi närmare granskar vad språkexperterna inom statsrådsberedningen anser. I ett arbete framhålls att "den svenska lagstiftningens stora detaljrikedom delvis får skyllas på lagstiftarens noggrannhet och omsorg".7 Konstaterandet har uttalats av en skattejurist väl förtrogen med det språkbruk som förekommer i skatteförfattningar. Detta språk torde numera skrivas även av andra än jurister och har sina kritiker. Agge fäller om denna lagstil omdömet "skatterättens lekmannamässiga regleringsteknik".8 Kuylenstierna karakteriserar den bäst skrivna lagen som den "som är samtidigt mycket elegant, mycket tydlig och mycket korrekt".9 Vad angår själva stilen uttalar han att bäst "för all lagskrivning är väl det rent nyktra, sakliga men logiska och följdriktiga skrivsättet". Sådant språk kan användas för alla situationer, som lagstiftaren avser, även sådana där ett mera utpräglat konstnärligt skrivsätt skulle vara möjligt och göra författningen elegantare.
    Wellander karakteriserar den ideala stilen som otvetydig, lättfattlig och koncis. Som mål för önskade reformer framhålls också "obetingad klarhet, flärdlös enkelhet och stram korthet".10 Rudolf Beckman uttalar i en uppsats om juridisk stil, som i huvudsak tar sikte på en grammatisk diskussion, "att den juridiska stilen bör vara kort och tydlig. Alla överflödiga ord och uttryck bör med omsorg utgallras".11 Ekelöf varnar för språkliga nybildningar, något som juristen inte får tillåta sig: "Inom juridiken är man angelägen att uppnå en högre precisionsnivå än den som präglar vardagsspråket. Lagstiftaren får härvid inte ta sig samma friheter som naturvetenskapsmännen".12 En modern uppsats i ämnet har avfattats av Hellner,13 som redogör för utvecklingen

 

7 Kuylenstierna, Något om lagskrivning, Festskrift till Stjernberg 1940.

8 Agges huvudpunkter av den allmänna rättsläran, 3 uppl., 1980, s. 15.

9 A.a. s. 184.

10 Wellander a.a. s. 241.

11 Beckman, Några ord om den juridiska stilen, JFFT 1949, s. 300.

12 Ekelöf, Semantik och juridik, SvJT 1966 s. 500.

13 Hellner, Svensk lagstil, JFFT 1973 s. 170.

 

Författningsspråket 599som gått i två riktningar. En rör tydligheten, klarheten och skönheten i texterna. Det är denna linje som upptagit språkexperternas intresse och vad som övervägande diskuteras är hur en författning skall utformas för att den skall bli så lättförstådd som möjligt. Nu är det ju så som Hellner framhåller i ett annat arbete: "viktigast är inte att författningsspråket är begripligt, utan att författningarna är begripliga".14 Det är ju inte säkert, menar Hellner, att en författning blir mer begriplig därför att den är skriven på ett enkelt och lättfattligt språk. Likväl måste till rättesnöre fastslås att vid utformning av författningstexter författaren i sitt ordval måste söka undvika flertydiga och i övrigt oprecisa ord. Sedan gammalt har i lagtext konsekvent främmande och utländska ord och uttryck undvikits. Redan de Geer fastslog "att till stilens renhet hörer ej allenast att utesluta alla utländska ord, som icke vunnit full och obestridd burskap i språket, utan jämväl att undvika alla enskilda provinsord och låga talesätt".15 Ej heller bör tidens efemära modeord förekomma i lagtext. Uttryckligt förbud mot utländska ord fanns i gamla RB.
    Måste man inte ha en viss kännedom om det område som är föremål för lagstiftarens reglering för att man skall förstå den enklaste lagtext? Som Kuylenstierna framhåller är det väl ändå på det viset "att den som inte förstår försäkringsväsendet förstår ej heller den skattelagstiftning som anpassas efter dess speciella förhållanden".16 Hellner anför som exempel på otydlighet det förbud mot s. k. kopplingsförbehåll som infördes i avbetalningslagen 1953, 8 § 12 st., och som nu är ersatt av bestämmelser i konsumentkreditlagen. Denna lags avfattning rörande kopplingsförbudet är så oprecis och i övrigt oklar att man tvingas gå till förarbetena för att fa besked om kopplingsförbudet finns kvar eller ej. I förarbetena erhålles otvetydigt och utförligt besked om att kopplingsförbudet fortfarande gäller. Men hur skall någon som är icke-jurist eller kommande generationer av jurister, som icke känner till den gamla avbetalningslagen, av nu gällande lagstiftning kunna klargöra rättsläget? Rimligen borde väl denna för avbetalningsköp centrala fråga vara täckt i författningstexten.
    Om jag må anföra ett eget exempel i ämnet väljer jag en jämförelse mellan köplagens text i 5 § och gällande rättsläge. Paragrafen lyder som bekant: "Är köp slutet utan att priset blivit bestämt, erlägge köparen vad säljaren fordrar, där det ej anses oskäligt."
    Avfattningens innebörd torde väl stå klar för envar, låt vara att predikatsverbet satts i presens konjunktiv. Det förefaller vid en noggrann genomläsning att stadgandet precis uttrycker vad som gäller, åtminstone om bedömningen enbart sker utifrån lagtexten. Det är bara för köparen att betala vad säljaren begär om inte priset är alldeles oskäligt. Men är detta verkliga rättsläget? Jurister som är förtrogna med rättspraxis erinrar sig det viktiga referatet i NJA 1975 s. 280, där bevisbördan för att intet pris var avtalat lades på säljaren. Därmed är det inte så enkelt för säljaren längre, ty vanligen förmår han inte styrka att intet pris avtalats. Stadgandet i köplagens 5 § är därför inte så lättolkat som det i förstone kan tyckas. Rättsläget är med andra ord annorlunda än vad som synes framgå av en lättförstådd regel med "begripliga" ord. För att ytterligare anföra ett exempel på att till synes enkla och

 

14 Hellner, Författningsspråket, publicerad i Julskrift 1980.

15 A.a. s. 6.

16 A.a. s. 180.

 

600 Ulf Chr. Eklöfvardagliga ord inte alltid ger en enkel kontext tar jag stadgandet i AB 72, kap.5, 8 §, visserligen inte en författningstext, men likväl ur nu nämnd språklig synvinkel intressant:17
"Entreprenören svarar för brist eller fel, som icke märkts och ej heller bort märkas före garantitidens utgång, i den mån bristen eller felet visas ha sin grund i grov vårdslöshet från entreprenören."
    Den egentliga innebörden är: brist eller fel som kunnat observeras före garantitidens utgång faller utanför ansvar om bristen eller felet ej uppmärksammats. Såvida inte yrkesfusk (grov vårdslöshet) föreligger måste fel och brister ha påtalats för att kunna göras gällande. Utformningen av garantin är som i många liknande fall en ren friskrivning. Vanliga och till synes enkla ord, men är kontexten enkel?
    4. Fråga är då om man överhuvudtaget kan diskutera utformning av författningstexter utan att särskild uppmärksamhet även riktas mot lagstiftarens rättspolitiska intentioner. Numera känner vi rättskällorna lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, doktrin och sedvanerätt. Vad angår rangordningen dem emellan torde gälla att "direktiv meddelade genom förarbeten icke har samma absoluta karaktär som direktiv meddelade genom lagtext".18 Det intressanta i sammanhanget är ju att om man väljer en lagstiftningsteknik med s.k. generalklausuler innefattande lokutioner som t. ex. "otillbörlig mot konsumenter" så kan varken domstolar eller allmänhet utläsa gällande rättsläge ur författningstexten. Man är i stället helt hänvisad till förarbeten och motiv. Att tänka sig att allmänheten läser förarbeten är väl föga sannolikt. Jacob W. F. Sundberg går så långt att han menar att hela debatten om författningsspråkets utformning är helt meningslös när lagstiftaren använder sig av lagstiftningsteknik med generalklausuler.19 Försiktigtvis må framhållas att 1980 promulgerades 1 143 författningar, varav ingen med generalklausul, 1979 1 212 författningar o.s.v. Lagstiftningstakten har legat kring 1000 —1500 författningar årligen under 1970-talet, så nog har utformningen av författningstexter fortfarande sin betydelse.
    Låt oss göra en liten historisk tillbakablick för att belysa hur lagstiftningstekniken förändrats av i första hand rättspolitiska skäl. Låt oss vidare begränsa oss och ej gå längre tillbaka än 1734 års lag. Denna lags store lagskrivare Gustaf Cronhielm menade att en lag skall vara kort och befallande. 1734 årslag var avfattad i en kasuistisk stil, d. v.s. enkla och klara regler avsedda att täcka typiska fall. Den innehöll inga generella regler. Envar som kunde läsa kunde också läsa lagen och förstå vad som var lagens bokstav. Under 1800-talet gjordes försök att få till stånd en mera tidsenlig lagstiftning inom förmögenhetsrätten, men reformarbetet strandade och först 1893 återupptogs en omarbetning av köplagstiftningen. Den långa tidsrymden kan ha påverkat 1893 års köplagskommitté då 1905 års köplag har arkaiserande tendenser och även den är skriven i kasuistisk stil. Den är en produkt av vad som kallats den stora nordiska lagskrivningsepoken. Nordens dåtida främsta jurister träffades, och gemensamt arbetade man fram lagen. Norrmännen motsatte sig dock en alltför detaljerad skrivning, därför att man då skulle nödgas frångå uppkom

 

17 Svenska Teknologföreningens Allmänna bestämmelser for byggnads-, anläggningsoch installationsentreprenader 1972.

18 Schmidt, Domaren som lagtolkare, Festskrift till Herlitz 1955, s. 263.

19 Samtal med författaren d. 16 sept. 1981.

 

Författningsspråket 601men rättspraxis. Genom att inte vara alltför precis kunde man tillämpa lagen även inom andra områden, och man fick lagregler som kunde tillämpas analogiskt. Vi ser här ett tydligt exempel på att lagstil ingalunda enbart är en rent språklig fråga utan i högsta grad en rättspolitisk. Dansken Ussingsförslag till en gemensam nordisk lagbok var därför icke genomförbart. Väljer lagstiftaren en kasuistisk stil avsedd att reglera typfall, kommer det att finnas fall som inte ryms inom reglerna utan så att säga faller igenom. Strikta regler leder till tolkning e contrario, vilket som nämnts norrmännen (Stang) motsatte sig. Den stora nordiska lagskrivningsepoken karakteriseras av ett ömsesidigt beroende mellan lagstil och doktrin.20 Något förenklat och schablonmässigt skulle man kunna uttrycka saken så att lagstiftarens val av lagstiftningsteknik avslöjar vilken rättskälla som domstolarna skall tillämpa. Skall lagstilen utformas så att doktrinen skall vara rättskälla, vilar en stor del av rättstillämpningen på rättsvetenskapsmännen. Utformas lagstilen så att stöd skall hämtas i mångårig praxis, vilar rättstillämpningen på domstolarna själva, men väljer lagstiftaren tekniken med generalklausuler kommer depolitiskt styrande att få större inflytande vid rättstillämpningen. Domstolarna blir härvid hänvisade till motiv och förarbeten, vilka kan dikteras politiskt i viss mån (val av kommittéordförande m.m.). De politiska makthavarna får härigenom en viss styrning på våra domstolar. En generalklausul är dessutom troligtvis lättare att rösta "igenom" i riksdagen. Stressade riksdagsmän hinner kanske läsa igenom författningstexten men sällan förarbeten och motiv. Tekniken med generalklausuler ger en viss rättsosäkerhet. Vidden av en klausul kan inte alltid skönjas. Den s. k. generalklausulen inom förmögenhetsrätten, 36 § avtalslagen, är tänkt även som prorogationsklausul i internationella förhållanden, något som inte ens kan anas vid läsning av författningstexten.21 En annan fara med generalklausuler är att de utgör en delegation av lagstiftningsmakten. F.d. statsrådet Lidboms ord vid Pappersarbetareförbundets kongress 1974 kan här vara värda ett beaktande: "Vi måste konsekvent göra oss kvitt forna dagars syn på lagar som skrivs för decennier såsom uttryck för någon slags oföränderlig objektiv rättvisa. Lagar skall inte betraktas med underdånig respekt. De är arbetsredskap som vi använder för att nå politiska mål."
    Språkexperternas ansträngningar är dock inte inriktade på de rättsteoretiska aspekterna vid utformning av lagstil. Är då inte de viktigaste elementen vid utformningen av lagstil de rättsteoretiska idéerna och fördelningen mellan de rättskällor som de rättstillämpande organen skall tillämpa?
    5. De rättspolitiska aspekterna vid lagskrivning hänger som visats nära samman med lagtolkningen. Området är ingalunda lättillgängligt och en utförlig analys skulle spränga ramarna för detta arbete. Några ytliga betraktelser kan dock tillåtas. Vad som främst varit föremål för diskussion rörande lagtolkning är hur lagstadganden bäst skall motsvara rättsteoretiska krav. Området härför kan sägas utgöras av en spännvidd mellan sträng bokstavstolkning å ena sidan och en mer eller mindre tydlig frigörelse från lagens bokstav å andra sidan. Diskussionen har främst rört hur domaren i visst fall skall tolka och bedöma viss fråga. Kan domstolen extendera innebörden av ett lagrum genom att frångå lagtextens mening och därigenom ge lagrummet en

 

20 Sundberg, Från Eddan till Ekelöf, s. 220.

21 Vahlén, Den nya generalklausulen, Uppsatser i civilrätt 1975.

 

602 Ulf Chr. Eklöfvidsträcktare innebörd? Vad jag förstår uppstår härvid en konflikt mellankravet på förutsägbarhet och rättssäkerhet i en riktning och olika skepnader av den s. k. teleologiska lagtolkningsmetoden. Den senare är enligt Agge avsedd "att övervinna de ofrånkomliga svårigheter som äro förenade med en till lagordet bunden tolkningsstil och att skapa ett instrument för en tillämpning av skriven lag, som kan tillgodose rättslivets aktuella behov".22 Lagens ändamål skall följaktligen vara bestämmande för dess tillämpning. Enligt Ekelöf, som är central för grundsgestalt för den teleologiska skolan, är det dock inte sina egna uppfattningar som juristen skall lägga till grund för rättstilllämpningen, utan han skall ställa sig på den nuvarande rättens ståndpunkt. Det rör sig om att "fastställa ändamålet för ifrågavarande lagbud, tänkt som tillämpligt på de ordinära fallen".23 Vilka konsekvenser den teleologiska metoden skulle kunna få inom skatterätten är inte svårt att förstå. Inom denna har man inte lyckats nå erforderlig precision i själva lagtexten utan varit föranlåten att därutöver skriva särskilda anvisningar, vilka upphöjts till lag (kommunalskattelagen). När nu icke ens detta förslår har man sökt täppa till "luckorna" med en s. k. generalklausul. Problematiken är ingalunda ny."Scire leges non hoc est verba earum tenere, sed vim ac potestatem", Celsus (att känna lagarna är inte att känna deras ordalag utan deras anda). Enligt Strahl drog sig romarna inte för att omtolka äldre bestämmelser och prejudikat.24 Ekelöfs metod är enligt Sundberg "blott ett skott på ett träd som började växa med Jhering. Denna utveckling svarade mot en önskan att kunna omtolka lagreglerna efter ändrade förhållanden, vilken — där lagreglerna voro gamla och oskarpa i konturerna — fört ända till frirättsskolan. Där behovet av ny och ökad samhällsstyrning varit störst — i den stora socialiststaten som sprang fram ur ryska revolutionen — synes frirättsskolan t. o. m. ha fått en official sanktion".25
    Vad som icke skymtat i debatten är de facto att många tvister avgörs vid förhandlingsbordet och följaktligen icke når våra domstolar. Här torde man få förutsätta att bokstavstolkning efter lagens text, kontext och rättspraxis får företräde framför den teleologiska metoden, åtminstone om parterna är någorlunda jämbördiga vid förhandlingsbordet.
    6. Det återstår då att se vilka riktlinjer för författningsspråket statsrådsberedningen lämnat för att bl. a. de ovannämnda svårigheterna skall överbryggas. Som nämnts finns till vägledning för lagförfattaren två alster: "Språket i våra lagar och andra författningar", utgiven 1967, och "Några riktlinjer för författningsspråket", utgiven 1979. Man finner i dessa en kraftsamling på den grammatiska sidan av svenska skriftspråkets utformning. Noga redovisas i den förstnämnda skriften att det heter bli och inte bliva, ge och inte giva etc. Vidare följer en lista över ord "med en viss ålderdomlig prägel". "Om sådana undviks, blir texten lättare tillgänglig för andra än jurister."26 Bland de av statsrådsberedningen upptagna och utdömda orden återfinns bl. a. benämna, envar, erforderlig, jämlikt, jämte, ombesörja och må. Verb sammansatta med partikel bör även undvikas. I stället för erhålla

 

22 A.a s. 69.

23 Ekelöf, Rättegång I, 1977, s. 58.

24 Strahl, Makt och rätt, 8 uppl., 1980 s. 25.

25 Sundberg, Teleologisk metod och fair play, studiematerial i allmän rättslära, 1980, s.175.

26 Språket i våra lagar och andra författningar, s. 17.

 

Författningsspråket 603bör man skriva få, försälja bör ersättas med sälja, inköpa med köpa, utöka med öka o. s.v. Huruvida oklarheter härmed undanröjes torde vara föremål för delade meningar. Listan över "ålderdomliga" ord är dock föga fullständig. Strikt tolkat kan man fortfarande skriva underslev, enkannerligen, plägao. s. v. Man nämner dock inte riktigt ålderdomliga ord som övermaga (minderåriga). De har s.a. s. tynat bort av sig själva. Ofullständigheten i listan kanske skall tolkas efter den teleologiska metoden där exemplen inte bör tas alltför handfast, utan det är ändamålet med statsrådsberedningens regler som skall förstås?
    Vad beträffar satsfogning, ordfogning och kongruens innehåller dock anvisningarna många exempel på hur författningstexter kan göras enklare.
    Man talar generellt om en enkelhet och ett begripligt författningsspråk som så långt möjligt bör närmas den nutida svenska sakprosan. Vad som inte alls behandlas är den viktiga frågan om författningsspråket kan hållas på "olika nivåer" vid utformning av lagar och författningar. Visserligen sägs att man bör ha "mottagargruppen" för ögonen när man avfattar författningar som riktar sig till många människor (medbestämmandelagen, körkortsförfattningar etc.). Skulle man ha kunnat skriva konsumentköplagen (1973) enklare änt. ex. fondkommissionslagen (1979)? Ar det överhuvudtaget rimligt och lämpligt att författningar skrivs med olika grader av "enkelhet"? Som förut framhållits är det ingalunda säkert att författningarna blir enklare bara för att ett enklare ordval används. Konsumentköplagen, som rimligen avfattats efter statsrådsberedningens intentioner, talar om näringsidkare men klargör inte hur en sådan kännetecknas eller definieras. I den gamla bokföringslagen (1929) gavs vissa förutsättningar kring skyldigheten att föra handelsböcker. Förelåg skyldighet, var vederbörande näringsidkare. Hur en konsument skall veta vad näringsidkare är idag kan i vart fall inte utläsas av konsumentköplagen. Reklamationer skall enligt denna lag göras "inom skälig tid", vilket anses utgöra en längre tidsutdräkt än "utan oskäligt uppehåll" (köplagen 26 och 52:2 §§). Men räcker det med att man förstår ordens innebörd för att man skall förstå kontexten av lokutionerna? Kanske kan man tillåta sig att skriva "enkelt" vid t. ex. konsumentlagstiftning för att skriva mera högstämt och värdigt när man skriver en författning som sällan eller aldrig läses av allmänheten? Wellander anser att gränsen för utförligheten måste dras olika alltefter lagstiftningens vikt och syfte27 och instämmer med Kuylenstierna i att stark hänsyn måste tas till "vilka lagtillämpare och lagläsare man särskilt har att räkna med. Lagen är intet självändamål utan bör utformas med hänsyn till sin uppgift."28 Likväl kvarstår baskraven på klarhet och precision. Att vi skulle ha jurister och språkmän som ena dagen skriver enkelt för att nästa dagskriva högstämt är väl knappast realistiskt. Det är väl i själva verket så att man tillägnar sig en viss stil och den tillämpar man, låt vara med modifiering inom vissa gränser.
    Rena juridiska fackord och uttryck lämnar språkexperterna därhän i sina anvisningar. Det är i och för sig naturligt, eljest skulle villervalla snart uppstå. Men som Hellner påpekat,29 anges i statsrådsberedningens regler endast direktiv av "bagatellart" som "rör perifera saker medan man förbigår de

 

27 Wellander, Något om lagskrivning, SvD 17 okt. 1940.

28 A.a. s. 178.

29 Några riktlinjer för författningsspråket s. 15.

 

604 Ulf Chr. Eklöfviktiga problemen". Ingenting sägs om kontext. Blir t. ex. skuldebrevslagens 27 § (ingressen) enklare om i stället för "Varder enkelt skuldebrev överlåtet" det stod "Överlåts enkelt skuldebrev"? Svårigheten för icke-juristen måste väl rimligen vara frågan vad som är ett enkelt skuldebrev?
    Det kanske inte är helt korrekt och på plats här att anföra en pedagogisk synpunkt på lagtext eller rättare uttryckt redaktionell utformning av lag. Att de pedagogiska inslagen i lagtexter var av utomordentlig betydelse före boktryckarkonsten behöver väl knappast påpekas. Förr hade man alltid en löpande paragrafnumrering, t. ex. i avtalslagen, skuldebrevslagen, köplagen m.fl. lagar trots särskild kapitelindelning. Ett kapitel kunde följaktligen börja med ett högt paragrafnummer. För varje jurist är 42 och 43 §§ i köplagen välkända. Från avtalslagen kan exemplet "paragraf 18-fullmakt" anföras. Men i senare lagstiftning, exempelvis skadeståndslagen eller förslaget till konsumenttjänstlag återkommer 1 § i varje kapitel. Konsekvensen blir att i skadeståndslagen finns det inte mindre än sex 1 §. Hade inte en löpande paragrafnumrering varit enklare och mer pedagogisk? Hur det nu än förhåller sig därmed, några direktiv eller anvisningar i frågan från statsrådsberedningen finns inte.
    Språkexperterna uttalar i sin senaste PM "att det juridiska fackspråket i stora stycken är möjligt att översätta till modern sakprosa "även om det är en sanning som inte erkänns av alla".30 Universalmedlet för att öka begripligheten framhålls vara att "skriva korta och enkelt byggda meningar".31 Man bör undvika ålderdomliga eller ovanliga ord och vändningar som har "goda motsvarigheter i det allmänna språkbruket". Samtidigt erkänner man svårigheterna när det är fråga om ord "som tillhör enbart det juridiska språket". Det vore, framhåller man, "fel och missvisande att ersätta jäv med partiskhet". Fråga är då om det juridiska språket går att förenkla när man nu likväl konstaterat att rena juridiska fackuttryck icke utan vidare går att utbyta. Att särskilda rättsverkningar är knutna till det juridiska språket och att detta därför inte går att översätta nämns inte i någon av statsrådsberedningens PM. Låt oss anföra ett exempel härpå. En part invänder i ett tvistemål "att det vore obilligt att ifrågasätta Johanssons testationshabilitet". Blir detta ett för envar enklare språk om man i stället i ett genmäle anförde att "det skulle vara oskäligt om Johanssons testationshabilitet sattes i fråga"? Stötestenen härtorde väl ändå utgöras av just ordet testationshabilitet, som det är svårt att finna "ersättningord" för. Är det inte i själva verket så att det är just de juridiska fackorden som vållar bekymmer för icke-jurister? Jag föreställer mig att meningar innehållande exempelvis ord som urkund, exigibel, speciesköp, vederdeloman och presentationspapper inte blir lättare förstådda bara för att de omgärdas av ord som tillhör den moderna sakprosan.
    Man kunde kanske tänka sig att ha någon central granskning innan lagförslag lägges fram. Lagrådet skall enligt RF 8:18 avge yttrande innan regeringen lägger fram viktigare lagförslag för riksdagen. Yttrande från lagrådet skall även inhämtas av riksdagen innan beslut fattas rörande vissa i lagrummet angivna lagar.32 Det innebär att de flesta författningar inte kommer under någon central prövning innan de beslutas och promulgeras. Vikten av att

 

30 A.a. s. 2.

31 A.a. s. 6 och 8.

32 Strömberg, Sveriges författning, 9 uppl., 1979.

 

Författningsspråket 605lagstiftningsfrågor blir bedömda "ej blott av personer, som specialiserat sig på ifrågavarande rättsområde, utan också av andra personer med den vidsträckta erfarenhet och den överblick över gällande rätt som i allmänhet endast står de högsta rättskipningsorganens ledamöter till buds, och sannolikheten att därigenom varje lagstiftningsfråga skall bliva rikt och allsidigt belyst" framhölls av Herlitz.33
    Något som även tycks bekymra språkexperterna är användningen av vissa modala hjälpverb. Man skriver "en del av dessa hjälpverb (må, äger) är idag föråldrade och bör därför utmönstras".34 Att det till synes oskyldiga hjälpverbet utan vidare kan ersättas, eller utmönstras som språkmännen modernt uttrycker sig, är ingalunda heller givet. Hjälpverbet uttrycker exempelvis skillnaden mellan obligatoriskt och fakultativt åtal. Här får språkmännen ursäkta om jag inte kan göra mig förstådd utan att använda juridiska uttryck. Med fakultativt åtal avses att åklagarens åtalsrätt är knuten till vissa förutsättningar, och vid obligatoriskt åtal är det en förpliktelse för honom att åtala. Stadgandena återfinns i RB 20:6 och 7 och skillnaderna är onekligen avsevärda mellan de båda fallen. Just beroende av det lilla för språkmännen föråldrade och förargliga hjälpverbet må. Det är ju till och med på det viset att åklagare gör sig skyldig till fel i tjänsteutövningen om han inte åtalar då bevisningen är tillräcklig för att fälla den misstänkte och å andra sidan till obefogat åtal då detta väckts ehuru han icke har sannolika skäl därtill.35
    7. Under det senaste året har i SvJT förekommit en debatt om författningsspråket. Den inleddes av tingsfiskalen C.-A. Weiertz som i en uppsats i första hand upprördes av att statsrådsberedningen i sin PM 1979 rekommenderade sakprosans sätt att hantera substantiven i stället för det i författningsspråket vanliga bruket av s. k. nakna substantiv.36 Weiertz reagerade även mot att negationerna icke och ej utmönstrats till förmån för inte. Någon egentlig utmönstring är det dock inte fråga om. PM 1979 uttalar att "Negationen inte får numera användas". "I nya författningar är inte i de flesta fall att föredra framför icke och ej."37 Weiertz' uppsats fick en av språkexperterna, Per Lundahl (icke-jurist), att träda fram i ljuset och dra en lans för de nya strömningarna. I ett bemötande hävdar Lundahl38 "att inte är den numera vanliga negationen i svenska talspråket och att ordet har ett neutralt stilvärde". Huruvida detta skulle legitimera användandet lämnas därhän, men av intresse kan vara att i statsrådsberedningens PM från 1967 uttalas: "Negationen inte, som nu är den vanliga i sakprosa, bör inte användas i lagtext."39 Tydligt är att man numera vill ha ett lagspråk i överensstämmelse med sakprosan. Om ökad begriplighet uppstår för den enskilde när han läser inte istället för ej eller det högtidligare icke kan sättas i fråga.
    Vad sedan de nakna substantiven beträffar framhöll Lundahl att de av Weiertz hysta farhågorna för att ett ökat bruk av de obestämda artiklarna kunde leda till missförstånd och tvetydighet vore ogrundade. Emellertid

 

33 Herlitz, Om lagstiftning, 1929, s. 290.

34 A.a. s. 12.

35 Ekelöf, Rättegång V, 1979, s. 129.

36 SvJT 1980 s. 223.

37 A.a. s. 15.

38 SvJT 1980 s. 564.

39 A.a. s. 8.

 

606 Författningsspråketvisade Weiertz i en replik till Lundahl40 att denne själv blivit offer fördubbeltydigheten genom att förväxla räkneordet en med obestämda artikelnen. I själva verket räcker det inte med denna dubbeltydighet. Vi har förväxlingsrisk även mellan adverbet en och pronomenet en och mellan de tidigarenämnda. Sammanfattningsvis: en kan förekomma som räkneord (en och en ärtvå), som obestämd artikel (en dag har 24 timmar), som pronomen (en ochannan), och slutligen som adverb i betydelsen omkring eller ungefär (för en sådär 20 minuter sedan). Fullständigheten kanske kräver en i substantivisk form(träd). Nog lämnar bruket av nakna substantiv mindre risk för missförstånd.
    Sista ordet i debatten om författningsspråket som sakprosa är förhoppningsvis inte sagt än. I SvJT 1981 s. 315 ingriper L. Alund i debatten underrubriken "Författningsspråket — än en gång" och behandlar de tidigare berörda frågeställningarna, d. v. s. bruket av nakna substantiv och negationen inte, med några för Lundahl besvärande konstateranden. Likväl får man intryck av att debatten inte tar sikte på de huvudsakliga spörsmålen. Enklare ordval leder inte alltid till begripligare författningar. Vet man inte vad författningen avser att reglera och vilka intentioner lagstiftaren haft får man inte alltid rättsläget klart av författningstexterna, hur enkla dessa än är. Först sedan man genomläst förarbeten och motiv kan hela bakgrunden stå klar. Men hur många genomläser förarbeten och motiv? Rättspraxis kan också leda till ett rättsläge som avviker från vad som direkt kan utläsas ur författningar och lagtext.41 Att äldre lagtexter och författningar kan omvärderas (eller tolkas extensivt) av högsta domstolen har visats av Grönfors och Schmidt.42 De reformer som genomförts i fråga om högsta domstolens inriktning har givit domstolen dess primära uppgift som prejudikatsinstans.43 Vidare har vi den icke helt lättillgängliga problematiken kring lagtolkning och de rättsteoretiska aspekterna. Att börja förenkla författningsspråket till modern sakprosa är därför en uppgift som är nära nog gigantisk, förenad med betydande vanskligheter och med eventuell tubbning på rättssäkerheten och kanske icke allserforderlig. Kan inte tiden själv ge uttryck för de förändringar som är erforderliga? Måste denna process påskyndas? Ar det naturliga inte att äldre ord och uttryck far värka ut och tyna bort? Måste det ges anvisningar om att man skall skriva döms i stället för dömes? Bör inte författningsspråket vara uttryck för det högsta skriftspråk vi har? Wedberg skrev "det är skevt att fordra att lekmannen skall igenkänna sitt eget vardagsspråk i lagtexten eller denna skall tillfredsställa en kriarättares krav. Språket har många stilarter och lagstilen är lika berättigad att leva sitt eget liv som de övriga."44 Har inte lagstiftaren ett ansvar utöver det gängse samhällsansvaret när det gäller att till kommande generationer efterlämna vårt dyrbaraste arv, Sveriges lag? Eller förhåller det sig på det sättet att man från politiskt håll vill ha en förenkling och har givit statsrådsberedningen uppdrag att se till att författningsspråket blir enklare? Det kan ju misstänkas förhålla sig så att lagstiftaren (riksdagens ledamöter) inte riktigt själv alltid begriper vad man lagstiftar om? Ett förslag till en författning kan ju innehålla många svåra och högstämda ord som en kanske jäktad riksdagsman utan högre utbildning inte hinner sätta sig in i.
Ulf Chr. Eklöf

 

40 SvJT 1981 s. 314.

41 Se särskilt Grönfors, Ändamålsförskjutning och rättssäkerhet, SvJT 1960 s. 12.

42 Grönfors a.a. s. 64 och Schmidt a.a. s. 156.

43 Processlagberedningen ansåg dock i SOU 1938:44 att HD:s uppgift i instansordningen var "i synnerhet att tillvarata rättsenheten".

44 Wedberg, Lagstil, 1928, s. 38.