Polis och åklagare i England — ett reformprogram
Polisen
I gamla tider i England och Wales utsågs en constable att övervaka lugnet och ordningen i socknen. Uppdraget var oavlönat och roterade årligen mellan betrodda sockenbor. The constable var socknens förtroende man hos distriktets fredsdomare. Han ägde anhålla en på bar gärning anträffad lagbrytare och förpassa honom till fredsdomaren, vilken i övrigt såg till att brott blev utredda och skyldiga straffade2.
Sockenkonstapeln var det medeltida embryot till vår tids polisorganisation.
En egentlig poliskår kom först till stånd i Storlondon, Greater London, genomthe Metropolitan Police Act 1828. Ungefär samtidigt erhöll Londons hjärta, the City. en egen poliskår. Den är alltjämt en särskild enhet. The City har genom seklerna framgångsrikt försvarat sin särart och sina institutioner.
I landsorten bildades efterhand distriktskårer. De är nu 41, så att inklusive de två Londonkårerna det finns i allt 43 kårer. De har en total manskapsstyrka av omkring 120 000 police constables. Pc's (med ett ökande inslag av kvinnor, WPc's), vartill kommer polisbefäl av olika grader.
Londonpolisens huvudkvarter är världsberömda Scotland Yard i Whitehall nära Trafalgar Square. The Yard är också centrum för detektiva polisen, the Criminal Investigation Department (CID), med landets skickligaste detektiverarbetande under skilda rotlar för olika brottskategorier, t. ex. mord och andra svåra brott mot person, finanssvindlerier, narkotikahandel etc.
Huvudstadens polis är direkt underställd inrikesministern och leds av en av honom tillsatt commissioner of the Metropolitan Police.
Landsortskårerna är administrerade av en särskild kommitté för varje distriktskår och finansieras — liksom Londonpolisen — med kommunalskattemedel jämte statsbidrag. Kårerna är i stort sett autonoma, ej underställda inrikesministern. Regeringen kan emellertid indirekt öva inflytande på kårernas verksamhet genom sin kontroll över statsbidragen.
Kårchef i varje landsortsdistrikt är the chief constable, vilken har en betydande självständighet. Till varje kår är knuten ett detachement av CID, och i komplicerade kriminalfall kan kårchefen tillkalla experthjälp från Scotland Yards CID.
Följande två rättsfall belyser, det första hur skickliga ingripanden av Scotland Yard satte punkt för en finanssvindel av allvarligt slag, och det andra de utomordentliga svårigheter som kan möta polisen att få fast en mördare. Rättsfallen är också i hög grad belysande för den engelska brottsprocessen.
I
Regina versus S. Bouzaglo et al. - ett maratonmål
Bouzaglo och ett antal andra män grundade 1976 i Anguilla the Universal Banking Corporation med en kapitalinsats av 6 £ och lät hyra luxuösa banklokaler i Londons West End. De publicerade en bedräglig balansräkning, enligt vilken banken ägde tillgångar om 25 milj. £. Företaget stoppades i sin linda efter ingripande av Scotland Yards bedrägerirotel. Fem personer åtalades vid Old Bailey för konspiration till finanssvindel i stor skala.
De åtalade erhöll fri rättegång och tolv advokater (5 QC och 7 juniors - barristers) skötte försvaret.
Till de muntra detaljerna hörde att svindlarna engagerat en renhållningsarbetare i London, vilken aldrig varit den lycklige innehavaren av en bankräkning, att vara bankstyrelsens vice ordförande mot ett årsarvode av 50 £.
Den 30 april 1980, då målet pågått inför domare och jury 137 rättegångsdagar (inklusive veckoslut 7 månader), avbröt domaren rättegången på grund av en konfidentiell rapport till honom från Scotland Yard, enligt vilken två jurymedlemmar utsatts för mutförsök och den ene därtill befunnits ha ett digert kriminellt förflutet. Domaren entledigade dessa två, och emedan en jurymedlem tidigare entledigats på grund av sjukdom, utgjorde de nio återstående ej längre en beslutsmässig jury. De hemförlovades med domarens beklagande, att de nödgats förspilla drygt ett halvår till ingen nytta.
Rättegången upprepades med början i september 1980 inför en annan domare och en ny jury — 7 män och 5 kvinnor. Märkligt nog åtgick på nytt 137 rättegångsdagar innan juryn efter tre dagars överläggningar (och tre hotellnätter) förklarade 4 av de 5 åtalade skyldiga. De dömdes den 1 maj 1981 till fängelsestraff varierande mellan 1 1/2 år (villkorlig dom) och 3 år.
Ett hundratal vittnen hade hörts, däribland 14 inkallade från USA, Sydamerika och kontinenten. Sex psykiatrer hade hörts om Bouzaglos sinnestillstånd, och vittnesförhöret med en av dem hade tagit två veckor i anspråk. Statens eller — enligt en term som dagspressen föredrar — skattebetalarnas kostnader hade sprungit upp till 3 miljoner £ för rättegången om en svindel, genom vilken ingen brittisk medborgare förlorat ett öre.
Den engelske domaren ålägger sig regelmässigt strikt självdisciplin så länge ett brottmål pågår, även när han i själva verket är upprörd över advocerandet inför juryn. Han bör ju inte ens indirekt ge sken av partiskhet. När dom avkunnats sjunger han gärna ut, genom att inför sittande rätt framföra sina observanda.
I detta fall kritiserade domaren en onödig förlängning av målet genom vissa försvarsadvokaters omständlighet; han avsåg att göra sina observations kända hos den myndighetsom vid fri rättegång prövar skäligheten av counsels arvodesräkningar.
Domaren frikallade juryns medlemmar från ny jurytjänst för livstid. De beslöt att genom ett samkväm hugfästa minnet av den 7 månader långa tvångssamvaron.
En av dem, en ingenjör, sade att målet på förhand beräknats pågå 20 veckor mindre än vad som blivit fallet. Om jag i mitt jobb höll på 20 veckor längre än väntat, så skulle jag bli sparkad. En annan jurymedlem, i 50-årsåldern, förklarade att det största problemet för honom varit att dag för dag försöka koncentrera sig på vad som förekom i rättssalen. Genom bristen på motion ökade hans vikt med 15 kilo.
Slutligen, en kvinnlig j uror ansåg att det värsta varit att tillbringa 3 nätter på ett lyxhotell. Jag har aldrig förut varit borta från min man och jag kunde inte sova en blund.
Domaren tillät sig i sina observationer att framföra något ganska sensationellt: han ifrågasatte rimligheten av att lägga ansvaret för skuldfrågans avgörande på en jury i fall av invecklade internationella bedrägerier, vilka bättre lämpade sig för prövning av domare förstärkta med revisionsexpertis. Men, tillade han, detta skulle bryta en åtalads ovillkorliga rätt att dömas av sina likar, jurors, och skulle förmodligen väcka en storm av ovilja hos opinionen.
II.
Regina versus Peter Suttcliffe — the Yorkshire Ripper
I grevskapet Yorkshire inträffade under perioden juli 1975-november 1980 en serie av 13 mord och 7 mordförsök, alla avseende kvinnor. De flesta offren var prostituerade, men mot slutet av serien drabbades sex kvinnor av oförvitlig vandel — bland dem en 16 årig skolflicka och två universitetsstudenter. Tillvägagångssätten vid ogärningarna företedde drag, vilka indikerade att en och samma galning varit skyldig.
Offren hade anfallits bakifrån med hammarslag mot huvudet eller undantagsvis strypts med en repstump, varefter de mördade bestialiskt sargats. Gärningarna hade
utförts i mörker. De 7 som överlevt attackerna var ur stånd att beskriva gärningsmannen eller i övrigt ge ledtrådar till hans identifiering. Få tecken tydde på att en sexualniding varit i farten.
Yorkshirepolisen avdelade allt fler detektiver att helt ägna sig åt spaningarna. En spaningscentral inrättades i staden Leeds och utrustades med de bästa kriminaltekniska hjälpmedel. Under ett sent stadium av forskningarna förstärktes spaningsledningen med experter från Scotland Yard.
Polisbefälet vilseleddes av dels tre brev postade i grevskapet Sunderland 1978 och 1979 och undertecknade Jack the Ripper (hänsyftande på en massmördare av kvinnor i London omkring sekelskiftet) och dels en bandinspelning, vilket allt adresserats till spaningscentralen och vari polisen hånades för förfelade spaningar och ytterligare överfall av kvinnor förespeglades. Detta material visade sig senare inte ha emanerat från yorkshiremördaren utan synes ha varit ett makabert narrspel av en eller flera samvetslösa individer av okänd identitet.
När upplösningen slutligen kom hade polisen intervjuat mer än 21000 personer, åtskilliga män hade skuggats, misstänkts, anhållits och släppts, polisen hade använt drygt en miljon tjänstetimmar och spaningskostnaderna hade nått 4 miljoner £.
På kvällen den 2 januari 1981 lade två patrullerande konstaplar i staden Sheffield märke till en parkerad bil, i vars baksäte befann sig en man och en kvinna. De hade genom kontroll hos datacentralen för bilregistret snabbt konstaterat att bilens registreringsskyltar tagits från en för nedskrotning avregistrerad bil. De två i baksätet anhölls och avfördes till närmaste polisstation. Kvinnan, en prostituerad, släpptes efter ett kort förhör. Mannen, 34-årige lastbilsföraren Peter Suttcliffe, gift och bosatt i staden Bradford, förklarade efter 15 timmars förhör lugnt och kallsinnigt att han var the Yorkshire Ripper och skyldig till de 20 våldsbrotten.
Hade Suttcliffe ej då anhållits skulle kvinnan i baksätet enligt hans utsago blivit nästa offer.
Vid ett formellt snabbförfarande i Magistrates' Court fastslogs att Kronan hade en sak mot Suttcliffe för rannsakning i Crown Court. På grund av sakens utomordentliga allvar remitterades målet till Old Bailey i London.
Under häktningstiden anlitade Suttcliffes försvarsavokat tre kända psykiatrer att varför sig i fängelset bedöma den häktades sinnesbeskaffenhet. De kom till ensartad uppfattning: Suttcliffe hade vid tiden för brottens begående lidit av paranoid schizofreni och hade utfört gärningarna under inflytande därav. De hade vidare konstaterat att hans intelligenskvot var över genomsnittet, att han hade ett gott minne och att han förmått klart och känslofritt redogöra för detaljerna vid var och en av de 20 ogärningarna.
Kronjuristen, the Attorney-General, beslöt att föra Kronans talan.
Under förberedelserna till rannsakningen ackorderade försvarsadvokaten, en känd Queen's Counsel, med kronjuristen (plea bargain). De kom överens om att åtalet inte skulle avse mord respektive mordförsök utan dråp respektive försök därtill på grund av nedsatt tillräknelighet.
När målet påropats i den beryktade rättssal 1 i Old Bailey meddelade domaren att han icke önskade godkänna denna plea bargain, varför han lät inkalla jury att besluta i tillräknelighetsfrågan. Juryn kom efter lottning att bestå av 6 män och 6 kvinnor.
Enär sakfrågan i och för sig var ostridig genom polisens brottsplatsundersökningar, obduktionsprotokollen, de 7 överlevandes berättelser och Suttcliffes erkännanden, bar försvaret enligt tillämpliga bevisregler bördan av att övertyga juryn, att Suttcliffe begått brotten på grund av nedsatt tillräknelighet.
För jurymedlemmarnas fria bedömande var det emellertid av vikt att de bekant gjordes med varje brottstillfälles enskildheter (de saknade ju tillgång till polisförhörsprotokollen). Domaren anmodade därför kronjuristen att göra sin sakframställning till juryn särskilt utförlig. Kväljande detaljer redovisades.
Enligt sedvanlig processordning skulle ordet därefter ha lämnats till svaranden (försvarsadvokaten). Domaren beslöt emellertid att vittnesförhör med försvarets tre sakkunniga, psykiatrerna, först skulle äga rum.
Kronjuristen underkastade dem i tur och ordning korsförhör, varvid han med synnerlig skicklighet pressade dem på spörsmålet huruvida Suttcliffe vid samtalen med dem förställt sig i hopp om att bli befunnen sinnessjuk och sänd som patient till sinnessjukhus för kriminella.
När Suttcliffes hustru första gången besökt honom i fängelset efter häktningen hade han i närvaro av fångpersonal sagt sig hoppas att bli sänd till en loony bin (dårhus) för tio
år i stället för inspärrning i fängelse på livstid. Vidare hade den vaktpersonal som främst haft honom under uppsikt under den 4 månader långa häktningstiden förklarat sig anse att han vore mentalt frisk- de hade ju haft honom under tillsyn 24 timmar varje dygn, medan psykiatrernas diagnos grundats på ett antal samtal, till vilka han varit i tillfälle att förbereda sig.
Psykiatrerna tog på sin ed att det icke var omöjligt att Suttcliffe bluffat, men att de betraktade detta som i det närmaste uteslutet. Deras diagnos tillfredsställde vetenskapliga krav på tillförlitlighet.
På försvarsadvokatens hemställan hördes Suttcliffe under edsansvar. Han vidhöll sina erkännanden inför polisen och redogjorde utan tecken på samvetskval för sitt tillvägagångssätt vid varje brottstillfälle.
Korsförhörd om motiven gjorde han gällande att när han som 19-åring arbetat som dödgrävare hade han hört en övernaturlig röst, vilken tycktes komma från en gravsten. Han hade uppfattat rösten som en befallning från Gud att döda prostituerade kvinnor. En sådan hade f. ö. före hans giftermål lurat honom i en fälla och stulit hans pengar.
Anmodad att förklara varför han förgripit sig mot kvinnor av oförvitlig vandel påstod Suttcliffe att han trott dem vara horor och att han beklagligtvis i fråga om dem missförstått Guds kallelse.
I sin summering yttrade domaren att juryns medlemmar ej borde anse sig desavouera psykiatrin, i händelse deras samveten sade dem att Suttcliffe rättsligt borde anses ha varit tillräknelig och därför skyldig till mord.
Efter 6 timmars överläggning anmälde juryns talesman att en majoritet av 10 medlemmar mot 2 beslutat förklara Suttcliffe mordansvarig.
Domaren sände Suttcliffe till fängelse för livstid med rekommendation att han skulle friges tidigast efter 30 år.
Under processens gång hade massmedia riktat kritik mot kronjuristen för ackorderingen i tillräknelighetsfrågan. Processetiken hindrade honom att bemöta kritiken sålänge rättegången pågick. När den var överstånden begärde en underhusmedlem i godparlamentarisk ordning kronjuristens förklaring. Dennes svar i underhuset gick ut på att psykiatrerna inklusive en av honom själv konsulterad expert varit överens om att Suttcliffe borde hållas inspärrad oberoende av målets utgång, och att the plea bargain borde förkorta en plågsam och kostnadskrävande process samt bespara offrens anhöriga våndan av pressreferat över våldsbrottens bestialiska detaljer, utan nytta för rättsvården.
Åklagarna
Man drar i England en klar skiljelinje mellan beslut om åtal och åtalsutförande vid domstol. Beslut och handling har nämligen anförtrotts skilda organ.
I princip ankommer det på polisen att besluta, huruvida en för brottmisstänkt skall ställas under åtal. Har den misstänkte bestritt brottet, bedömer polisen huruvida bevisningen — förutsatt att den visar sig hålla inför domstol — bör vara tillfyllest för att övertyga en jury om skuld. Om inte, så beslutar polisen att inte åtala.
Har den misstänkte erkänt och är brottet ringa, kan polisen nöja sig med en varning.
Flertalet poliskårer har knutna till sig heltidsanställda solicitors, vilka efter beslut om åtal förbereder målen, utför åtal i Magistrates' Court och engagerar counsel att föra Kronans talan i Crown Court. Kårer utan egna solicitors anlitar privatpraktiserande advokater för samma ändamål.
Skulle the solicitor avråda polisen från att vidhålla ett åtalsbeslut eller föreslåen annorlunda specificerad anklagelse, så har polisen ingen skyldighet att följa rådet. Ansvaret för åtalsbeslut åvilar polisen och ej dess rättsbildaderådgivare. Polisen kan göras skadeståndsskyldig gentemot den åtalade i händelse domstolen finner åtalet otillräckligt grundat. Advokaten är däremot principiellt immun vid utförandet av polisens ansvarstalan.
Polischeferna har tillgång till en central myndighet för att få råd och
anvisningar i åtalsfrågor, nämligen the Director of Public Prosecutions i London (DPP). Närmast torde han kunna betecknas som riksåklagare.
Vissa brottskategorier skall anmälas till DPP, och det ankommer på honom att besluta och utföra åtal i dylika fall eller att låta saken ha sin vanliga gång. DPP utför åtal i mordfall och andra fall av brott, som antingen är särskilt allvarliga eller bevisningsmässigt vanskliga.3
DPP har till sitt förfogande ett 50-tal heltidsanställda solicitors och barristers. Han sköter själv eller genom sina medhjälpare ansvarstalan i omkring 5 % av samtliga brottmål i landet. Kvantitativt är hans deltagande i brottmålsmaskineriets funktion alltså tämligen blygsamt. Kvalitativt är hans ämbete av synnerlig vikt såsom vägledande i polischefernas vanskliga uppgift att svara för åtalsbesluten. The chief constables har inte något eget samarbetsorgan i syfte att förenhetliga kårernas verksamhet och delge varandra erfarenheter.
DPP är underställd the Attorney-General, kronjuristen som är ledamot av regeringen och dess rådgivare i juridiska frågor. Hans ämbete byter innehavare vid regeringsskifte, men oavsett partitillhörighet iakttar han strikt politisk neutralitet i juridiska frågor. Några få gånger om året utför han ansvarstalan i domstol, i mål av synnerlig vikt. Han äger utfärda förbud mot fullföljande av åtalsbeslut genom att deklarera nolle prosequi, därest han anser att Kronans sanna intressen bäst tillgodoses genom att en brottsprocess inhiberas, exempelvis emedan saken kunde störa förhållandet till främmande makt eller därför att ett åberopat lagrum är föråldrat.
Av förestående framgår, att England inte har en egentlig, riksomfattande kår av yrkesåklagare. Som vi skall finna nedan kommer en sådan sannolikt tillstånd i en nära framtid.
Riktlinjer för en reform
I februari 1978 tillsatte regeringen en kommitté, the Royal Commission on Criminal Procedure, med direktiv att överväga reformer rörande förfarandet vid brottsutredning och åtal. Skälen för kommitténs tillkomst angavs vara:
1. Det nuvarande systemet hade inte varit föremål för en allmän översyn sedan början av 1800-talet. Tiden hade kommit att ersätta det existerande lapptäcket av polisiära sedvanor, förordningar, direktiv och rekommendationer med en enhetlig lagstiftning, täckande hela förfarandet från brotts upptäckande till inledandet av rannsakning vid domstol.4
2. Under 1970-talet hade åtskilliga fall inträffat, vilka oroat allmänna opinionen i fråga om polisens utredningsmetoder och dess behandling av misstänkta personer. Å andra sidan hade i vida kretsar vuxit fram en förnimmelse av att polisen saknade erforderliga resurser och befogenheter under vår tid av ökande och brutaliserad kriminalitet. Ett ofta återkommande påstående var att yrkeskriminella undgick straff på grund av rättvisans slapphet, the laxity of law.
Följande vida kommenterade rättsfall anses ha påskyndat kommitténs tillsättande.
Regina versus Ronald Leighton et al.
Den 22 april 1972 anträffade polisen en prostituerad transvestit Maxwell Confait mördad i sin lägenhet i London. Han hade strypts med en elsladd och lägenheten hade satts i brand.
Polisen lät häkta 16-åriga Leighton, 18-åriga Colin Lattimore och 14-åriga Ahmet Salih. Inför detective superintendent X erkände de två förstnämnda att de dödat Confait, och alla tre att de anlagt branden.
Vid rannsakningen i Crown Court återtogs erkännandena såsom helt ogrundade. De hade tillkommit under hård press från polisens sida. Confait hade varit en för de åtalade helt okänd person.
En psykiater vittnade, att Lattimore - den äldsta av de tre ungdomarna - var mentalt efterbliven.
I november 1972 fann juryn dem skyldiga, Leighton till mord, Lattimore till dråp under inflytande av nedsatt tillräknelighet, och alla tre till mordbrand. De dömdes till långvariga frihetsstraff.
Den underhusmedlem, C. Price, i vilkens valdistrikt de dömda hörde hemma, tog sig an deras sak i samarbete med deras anhöriga.
Målet fullföljdes till appellationsdomstolen, vilken ej gjorde ändring.
På grund av nya omständigheter upptogs målet emellertid åter i appellationsdomstolen, vilken i oktober 1975 hävde domen i Crown Court och frigav de tre ynglingarna.
Därmed var saken ingalunda slut.
En utbredd opinion krävde klarläggande av de omständigheter, under vilka erkännandena hos polisen tillkommit.
Inrikesministern tillkallade 1977 en pensionerad domare med högt anseende, Sir Henry Fisher, att företaga en undersökning. Han biträddes av ett uppbåd av 5 QC's och 6 Juniors. Efter tre månaders arbete och en kostnad av 200 000 £ avgav Fisher rapport till underhuset.
Rapporten gick ut på att de tre ynglingarnas erkännanden att ha deltagit i anläggandet av mordbranden med övervägande sannolikhet varit korrekta och att två av dem sannolikt varit inblandade i dödandet av Confait.
Rapporten yrkade emellertid på viktiga reformer av lag och procedur vid beivrandet av svåra brott. Bl.a. borde Judge's Rules skärpas till bättre skydd mot polismissbruk vid förhör av misstänkta innanför stängda dörrar på polisstationerna, och obligatorisk bandinspelning av erkännanden borde övervägas.
Nya informationer kom efterhand i dagen. En veteran bland Scotland Yards detektiver fick i uppdrag att undersöka dem. Hans konstateranden blev inte offentliggjorda. De ledde till att kronjuristen, the Attorney-General, i underhuset förklarade att om Fisher vetat vad som nu framkommit, så skulle han inte ha kommit till slutsatsen att någon av ynglingarna varit ansvarig för Confaits död eller mordbranden i hans bostad. Det hade konstaterats att de blivit oskyldigt dömda.
Äran härav tillkom framför allt underhusmedlemmen C. Price, vilken betecknade saken som ett av de mest allvarliga fallen av oriktig dom som förekommit i landet.
Inrikesministern beslöt den 18 juni 1981 att erbjuda Leighton, nu 24-årig, Lattimore som var 28 och Salih 22 år, ersättning med 15 000 £ var för lidande, jämte ytterligare belopp för förlorad arbetsförtjänst och till täckning av anförvanters kostnader för att få dem fria. Ministern underströk, att erbjudandet icke innebure något medgivande av ansvar för Kronan i anledning av oriktig dom. Förutsättning för utbetalning av ersättningarna vore, att de unga männen samtyckte till att icke framställa ersättningsanspråk i saken.
Mr. Price konstaterade, att storleken av ersättningarna till hans protegéer utgjorde ett absolut rekord i engelsk kriminalhistoria.
Kommittén borde, enligt direktiven, framlägga förslag avseende polisens befogenheter och skyldigheter vid kriminalutredningar även som misstänkta och anklagade personers skydd mot polisövergrepp. Vidare borde proceduren vid beslut om och utförande av åtal övervägas.
Ledamöter av kommittén företog sommaren 1979 studieresor till åtskilliga främmande länder, däribland Skottland och Sverige. I Sverige studerades särskilt användandet av bandinspelning vid förhör inför polisen.
I januari 1981, efter nära tre års arbete, publicerades kommitténs betänkande.5
Det skulle föra alltför långt att redogöra för kommitténs mångsidiga förslag till revidering och precisering av polisens maktbefogenheter och skyldigheter vid dess brottsbekämpning. Kommittén framlägger f.ö. ej några preciserade förslag, lagutkast el.dyl. Dess betänkande är snarast att betrakta som ett auktoritativt diskussionsinlägg. Vi bör nog nöja oss med att inom det vidsträckta ämnesområdet välja två frågor, som stått i förgrunden i de senaste årens allmänna debatt och som särskilt tränger till lösning.
A. Tillförlitligheten av bekännelser och medgivanden vid polisens förhör av misstänkta.
Judges' Rules avser att skydda en för brott misstänkt person mot obehörig påtryckning, ägnad att förleda den förhörde till bekännelse eller belastande medgivanden.
Kommittén anser att rekommendationerna i Judge's Rules borde ersättas av bindande lagregler, vilkas väsentligheter såsom berörande medborgarens frihetsskydd borde fastställas av parlamentet, med tillämpningsföreskrifter utfärdade av inrikesministern eller honom underställda rättsauktoriteter.
Särskild uppmärksamhet borde ägnas åt förhörsmetoderna visavi minderåriga, mentalt efterblivna, färgade med språksvårigheter, personer tillhörande etniska minoriteter och andra grupper med svagt självförsvar.
En förhörd borde ha en ovillkorlig rätt till juridiskt biträde (solicitor) när han så begär eller det misstänkta brottet är av allvarligt slag.
Protokoll över allt vad som förekommer skall föras av förhörsledaren, uppläsas för och underskrivas av den förhörde, som skall vara fri att göra tillägg och rättelser. Vill han avge bekännelse eller göra medgivanden till nackdel för egen sak, bör allt vad som sägs därom av förhörsledaren eller den förhörde inspelas på band.
Kommittén har övervägt frågan om generell bandinspelning av förhör med vittnen och misstänkta men har av kostnadsskäl stannat vid den nämnda begränsningen. Erfarenheterna därifrån bör visa huruvida en utvidgning av bandinspelningsproceduren successivt bör äga rum.
B. En för England enhetlig åklagarorganisation.
Kommittén anmärker att nuvarande arrangemang för beslut om åtal och ansvarstalans utförande i domstol inte kan anses utgöra ett följdriktigt system. Arrangemangen är väsentligen lokala till sin natur, deras utveckling har varit osammanhängande och skett slumpvis (piecemeal and haphazard) och de skiftar betydligt i olika delar av landet. Deras enda gemensamma nämnare är, att beslut om åtal eller icke åtal ankommer på polisen.
Enligt kommitténs mening bör den brottsutredande funktionen i stort sett separeras från åklagarfunktionen, ungefär så som är fallet i Skottland med dess särskilda åklagarämbete, the procuratorfiscal. Denne inkallas visserligen av polisen omedelbart i mordfall och vid andra svåra brott. Han äger ge direktiv till polisen angående dess utredning och tillvaratagande av bevisning. Enligt praxis bör han vara närvarande vid obduktioner av personer som kan misstänkas ha omkommit genom brott. Han råder och vägleder polisen i brottsfall, vilka väntas bli underställda jury för avgörande av skuldfrågan.
Polisbefäl beslutar också i Skottland initialt om åtal eller icke åtal. The procurator fiscal kan emellertid påfordra kompletterande polisutredning, förhöra vittnen vilka tidigare polisförhörts och överhuvud pröva den av polisen för dess åtalsbeslut framskaffade utredningen. Han måste nämligen själv övertyga sig om att bevisningen motiverar ett fullföljande av polisens åtalsbeslut. Hans verksamhet verkar, säger kommittén, som ett såll till undvikande av otillräckligt grundade brottmål.
I British Columbia, rapporterar kommittén, har för några år sedan genomförts en åklagarreform, påminnande om den skotska lösningen, och erfarenheter där har varit positiva. Åklagarens ämbetstitel är the Crown Counsel. Också här ankommer det ursprungliga beslutet om åtal på polisen, men the Crown Counsel är fri att ändra, utvidga och inhibera anklagelsen.
Byggande på förebilder i Skottland, British Columbia och andra länder med liknande system föreslår kommittén inrättandet över hela England av en kedja av rättsbildade yrkesåklagare, Crown prosecutors, vilka vi här kanske kan benämna kronoåklagare.
Såsom förut nämnts anlitar ett antal poliskårer (ett tiotal) privatpraktiserande advokatfirmor för utförande av Kronans ansvarstalan i Magistrates' Court och för instruerandet av "barristers" att företräda Kronan i Crown Court. Kommittén föreslår att samtliga poliskårer förses med en Solicitors' Department under ledning av en kronoåklagare, vilken skall ha till sitt förfogande en erforderlig rättsbildad stab och kanslipersonal.
Respektive kronoåklagare kunde lämpligen stå under administrativ tillsyn av samma regionala kommission som administrerar vederbörande poliskår. Detta vore, bl.a. av kostnadsskäl, att föredraga framför inrättandet av särskilda distriktsmyndigheter för åklagarorganisationen.
Med tillkomsten av kronoåklagarämbetet, vilket borde tillsättas med solicitors och barristers med under lång tid beprövad erfarenhet av kriminalmål, borde committal trials i Magistrates' Courts kunna avskaffas. Kronoåklagarna borde vara väl skickade att själva bära ansvaret för att Kronan hade en sak mot den person, mot vilken man beslöt att utföra åtal.
Kommittén har haft delade meningar om huruvida kronoåklagarkåren borde stå under tillsyn av inrikesministern eller av kronjuristen, the Attorney General. Majoriteten bland kommittéledamöterna förordar förstnämnda alternativ, främst på grund av inrikesministeriets större personalresurser och dess erfarenheter från tillsynen över Scotland Yard och CID.
En följdverkan av tillkomsten av en riksomfattande kedja av kronoåklagare borde bli, att the Director of Public Prosecutions skulle kunna befrias från handhavandet av ansvarstalan i fråga om åtskilliga brottskategorier. Hans åklagarfunktioner borde kunna begränsas till brott berörande rikets säkerhet, såsom olaga underrättelseverksamhet och sabotage mot det militära försvaret. DPP bleve därigenom i bättre tillfälle att samordna kronoåklagarnas verksamhet och främja en enhetlig brottsbekämpning.
En ledande juristtidskrift, New Law Journal, har i en artikel den 12 mars 1981 kritiskt kommenterat vissa drag kring åklagarreformen. Framför allt uttalas betänkligheter mot att polisen alltjämt skulle vara den initialt beslutande myndigheten för beslut om åtal. Detta skulle medföra att kronoåklagaren ställdes inför en fait accompli i åtalsfrågan, som han visserligen skulle kunna förkasta, modifiera eller acceptera. Men på det stadiet kunde oåterkallelig skada ha tillfogats en misstänkt, därest polisens anklagelse, "charge",
skulle befinnas otillräckligt grundad eller obillig. Anklagelsen hade normalt rapporterats i massmedia, och saken hade indragits i domstolsmaskineriet för att kunna återkallas endast genom domares beslut. Den misstänkte skulle ha anklagelsen hängande över sitt huvud tills återkallelsen ägt rum, och om han inte varit frigiven mot borgen utan hållits häktad skulle han utstått fysiskt och mentalt lidande och drabbats av ekonomisk förlust. Det borde uteslutande ankomma på kronoåklagaren att förvissa sig om och ansvara för att bevisningen mot den misstänkte var tillfyllest för att motivera åtal och att sådana omständigheter vilka talade till hans förmån vederbörligen undersökts och beaktats. Polisen vore icke sällan mindre angelägen att utreda sådana omständigheter och låta framlägga dem i domstolen.
Alla tongivande juristorganisationer är angelägna om att en åklagarreform i linje med kommitténs betänkande utan vidare dröjsmål kommer till stånd. Trots det statsekonomiskt beträngda läget f.n. anses regeringen komma att snarast förelägga parlamentet förslag i denna riktning.
Beträffande kommitténs mångahanda övriga förslag, huvudsakligen berörande polisens brottsutredande metoder, synes uppfattningarna i juristkretsar vara synnerligen delade. En ansedd representant för solicitor-kåren återger påtal därom Rostands maxim "Plus ca change, plus c'est la méme chose".
Lars Bennich