En ung man på ting 1944—1946

 

Svensk Juristtidning har genom tillmötesgående från de efterlevande efter regeringsrådet Bengt Hjern, som avled den 22 december 1981, fått tillfälle att publicera manuskriptet till ett kåseri som Bengt Hjernhöll i sin egenskap av ledamot av Sällskapet IDUN den 7 oktober 1977. Kåseriet ger en livlig skildring av tingstjänstgöringen vid den tid när de, som nu närmar sig pensionsåldern, var unga. För att inte beröva läsarna den charm som alltid utmärkte Bengt Hjerns muntliga framställningskonst återges manuskriptet med endast obetydlig retuschering. En annan sak är att Bengt Hjern själv säkerligen velat sorgfälligt se över manuskriptet före publicering. Han hade också mästarhanden för detta.
    Sällskapets sekreterare var vid tillfället förutvarande chefen för Stockholms konserthus Johannes Norrby.

 

Herr Sekreterare, Mina Herrar.
Det skall naturligtvis till ett visst mått av självöverskattning för att man skall ge sig i kast med ett ämne som det jag nu skall prata över — "En ungman på ting 1944—1946". Jag har också en känsla av att man borde se gammal och vis ut i denna belägenhet, att jag helst borde stappla fram till podiet och med knarrig röst framkalla fornstora dar. Att jag nu står härsammanhänger med de lika angenäma som äventyrliga (jag skulle nästan vilja säga göingska) former, under vilka Sällskapet IDUN plägar avhålla sina seanser. Det har tidigare föresvävat mig att det livgivande fluidum, som cirkulerar bland nämnd ledamöterna kring det avlånga bordet, vore en form av arvode in natura för vår närvaro men det har nu gått upp för mig att syftet är att locka till oöverlagda åtaganden inför Sekreterarens stillsamma men uppfordrande propåer om egna insatser från nämndledamöternas sida. Såverkade det i vart fall på mig och här står jag nu alltså och skall berätta omsaker som äldre kolleger i lagvrängarbranschen skulle kunna skildra med framför allt större djupsinne än jag.
Det handlar om en alldeles speciell yrkeskategori och en mycket liten gruppmänniskor, som knappast är mer intressant än andra grupper av yrkesutövare (fast själva tycker en del av oss det), t. ex. läkare, lärare och ingenjörer. Det är att förmoda, att förändringens vind gått hårt fram även på deras områden, ja,tänk på de arma lärarnas. Jag skall nämligen berätta om en liten värld som nui stort sett torde vara försvunnen. För att kontrollera riktigheten av denna förmodan gjorde jag i somras en liten turné till domstolar på den skånska landsbygden. Notarier fanns där visserligen, unga, gifta, stadgade män och kvinnor, pappor och mammor, arbetande på hel-, halv- och kvartstid, lönegradsplacerade och med medbestämmandelagen tatuerad i pannan, fullfjädrade tjänstemän helt enkelt vid så unga år, man borde genast ha kunnat ge

 

636 Bengt Hjerndem klockan för nit och redlighet i rikets tjänst. Det är nu de behöver den, tyman har numera ordnade arbetstider vid domarkanslierna. Det var ju allt detta vi själva kämpade för då vi var unga.
    När jag slutade sitta ting — man ligger vid universitetet, sitter ting och förr ivärlden stod man i hovrätt, stod vid en pulpet och föredrog mål för sittande hovrättsråd — det var på sommaren 1946, fick jag, som också mina företrädare som notarier fått, av min häradshövding den alldeles utmärkta boken "Klockorna i Ostervåla", skriven av Eliel Löfgren. Det torde för IDUNs ledamöter vara känt att Löfgren bland annat var en mycket framstående advokat, enligt malisen även känd för att vara något disträ. Det berättades om Eliel Löfgren, att han en gång då han uppvaktade i en domstol ute i landsbygden hade glömt bort namnet på sin huvudman. Han telegraferade då till sin byrå i Stockholm och bad om telegrafiskt besked om namnet. Det telegrafiskasvaret löd: Din huvudman heter Gösta Pettersson och själv heter du Löfgren. Eliel Löfgren var också politiker och som sådan kom han att hamna både på justitie- och utrikesministrarnas taburetter, under Edén respektive C.G. Ekman. Boktiteln "Klockorna i Ostervåla" är måhända ägnad att leda tankarna på villospår; det är inga kyrkklockor det handlar om. Bokens ämne är ett ruskigt mord, begånget på en poststationsföreståndare i Ostervåla 1896. Av de två personer, som med omkring åtta års tidsskillnad häktades för mordet, skulle den förste — Börstil — omöjligt kunna vara gärningsman, om han blott stannat en kvarts timme längre på det ställe, där han ostridigt befann sig vid sjutiden på eftermiddagen den 19 februari 1896. Den andre — skolläraren Blomberg — skulle aldrig ha kommit att misstänkas, om han lika många minuter tidigare avlägsnat sig från den plats, där han uppehöll sig vid ungefär samma tid. Var befann sig dessa båda personer under de kritiska minuter, då brottet förövades? Det var denna fråga om klockornas gång som stod i förgrunden i de båda Östervålamålen och på vilken boktiteln alluderar. Löfgren upplevde själv de båda målen på nära håll. Han var tingsbiträde vid behandlingen av det första försöket att få fast brottslingen (1896—1897). Därefter hade han i ett ärekränkningsmål, som hade samband med mordsaken, att något syssla med målet som t.f. domhavande. Och slutligen fick han befattning med saken igen i målet mot Blomberg, denna gång som försvarare. Eliel Löfgrens starka engagemang i saken — vilket väl också föranledde honom att skriva boken — måste ha berott på att han upprördes över att man på så bräckliga grunder kunde ställa de båda nämnda personerna till svars förmordet. Båda frikändes men då hade de suttit häktade lång tid och lidit stor skada. Det förtjänar påpekas, att mer än trettio år efter mordet en förut icke misstänkt person bekände att han var förövaren. Det vore lättsinnigt att karakterisera boken som en deckare men den har den goda deckarens hela spänning. Men boken är mer än en berättelse om ett dunkelt kriminalfall. Den innehåller också ett stycke rättshistoria eller kulturhistoria. Den berättar om Den stillsamma staden — det är Sala — om En ung man på ting 1878—1898, om Domaren själv, om Åklagaren och Nämnden. Det är alltså från Eliel Löfgren som jag knyckt rubriken till detta kåseri, mer kunde jag inte lägga beslag på utan nödgas i fortsättningen röra mig på min egen lägre litterära nivå. Domaren i Östervålamålet agerade också i Yngsjömålet och boken innehåller en koncentrerad skildring av det psykologiskt intressanta Yngsjömordet. Jag kan bara rekommendera boken till läsning men jag befarar att den numera är svår att komma över.

 

En ung man på ting 637    Min upplaga av Klockorna i Östervåla har tryckåret 1934. Eliel Löfgren, född 1872, dog 1940. Sedan dess har knappast något stordåd utförts i den juridiskt-litterära genren. Personligen kan jag dock inte finna något stötande i att jurister — domare och advokater — i litterär dräkt skildrar sina upplevelser, vare sig det sker för att väcka opinion eller för att ge underhållning och upplysning. Det var inte länge sedan en superkänd advokats skrivelser åstadkom ett hiskligt rabalder i press, radio och TV. Förhoppningsvis framkallades inte stormen av att han skrev utan hur han skrev. Det är klart att domare och advokater skall få skriva om aktuella rättsfall med iakttagande av normalanständighet. Domare och advokater är ett skrivande skrå, domare väl i högregrad än advokater, men av någon anledning undviker de att skriva utanför protokollet. Det finns några undantag men de flesta av dessa når knappast högre än till nivån för hedersomnämnande. Jag minns emellertid från min studietid på fyrtiotalet en bok jag hade mycket nöje av: Får jag presentera en ny notarie, författad av pseudonymen Marius Wingårdh, bakom vilket namn gömde sig en stockholmsadvokat som även producerade böcker om etikett och god ton. Boken handlar om tingssittningen och de första groteska åren i hovrätten. Jag ansåg vid läsningen skildringarna överdrivna men lärde sedan av erfarenheten att då det gäller förhållanden vid underrätt och hovrätt dessa endast med en kraftansträngning kan överdrivas. Jag minns bl. a. att man i boken fick veta, att hovrättsråd inte bar sina handlingar i portfölj. Man kunde ju bli tagen för handelsresande. Nej, handlingarna skulle bäras i konvolut —ett större kuvert — surrat med tåtar, om man inte fick en vaktmästare att bära hem pappren. Numera kan man utan risk för vanfrejd bära på dessa solidatrunkar som ser ut som om de innehölle en reseskrivmaskin.
    Nå, det skall erkännas att det funnits även andra som lämnat spår efter sig i den juridiska memoarlitteraturen, spår som inte förskräcker. Hugo Hamilton skall förstås nämnas och som en kuriositet en vattenrättsdomare Bengtsson, som nästan löper dött lopp med självaste John Chronschough i den speciellabranschen, Harry Guldberg, Nils Herlitz och Nils Quensel.
    Men det är påfallande hur mager den juridiska yrkeslitteraturen är, och ändå rör det sig här om människor med pennan ständigt bakom örat, som skrivit kilometervis med domar och protokoll, för att inte tala om betänkanden och utlåtanden i allsköns offentliga uppdrag. Och stoff saknas då sannerligen inte. Nästan varje mål speglar människors liv i helg och söcken och rymmer allt från den djupaste tragik till rena buskisen. Strindberg kunde vaska fram ett livsöde ur ett halvt ark papper; vad kunde han inte ha åstadkommit av en vanlig självdeklaration? Domarens yrke är utåtriktat, och kontaktytorna är breda. Men det är som om en domare trodde sig vara underkastad en allomfattande tystnadsplikt, och det är en regel i yrket att aldrig yttra sig om det som inte är uppe i målet. Man är försiktig till förbannelse, och det brukar ju påstås att av en jurist får man aldrig några klara besked.
    Annorlunda är det ställt inom andra yrkeskategorier. Skådespelare, militärer, diplomater, ja t. o. m. bankdirektörer och framför allt medicinare river av sig de allra läsvärdaste alster, då inspirationen rinner till. Men vad kan man vänta sig av folk som svänger sig med ord som "förty", "alltså och då", "vidkommande" och som använder ordet "uppenbart" när man är riktigt osäker på en sak? Läser ni i en dom att någonting är uppenbart, finns all anledning att gå vidare till högre instans.

 

638 Bengt Hjern    Den som på min tid skulle bli jurist måste läsa latin i skolan, sex timmar i veckan under fyra år. Av latinet har jag haft viss glädje men skvatt ingen nytta, särskilt som romersk rätt var ett frivilligt ämne. Långt större fördel skulle jag ha haft av maskinskrivning, stenografi och konsten att hantera rakblad som ett redskap att utplåna bläckskrift i fastighetsböckerna, när man skrivit fel. För en latinare försvann ämnena fysik och kemi vanligen redan på realskolestadiet men i regeringsrätten, som huvudsakligen består av klassiker, prövar vi patenterbarheten av de mest invecklade uppfinningar inom dessa discipliner. Jag skulle rentav ha haft större revenu av arabiska, för nu börjar araber dyka upp i målen. Och nog skulle det inte ha skadat om jag satsat mer på engelskan för min utomordentlige lärare Immanuel Björkhagen, still going strong vid nyligen fyllda 90. Hade jag en bägare i min hand skulle jag höja den för honom, en av generationer södra latinare högt älskad lärare. Men detär klart att det känns läckert att vid passande tillfällen kunna brista ut i "nonolet", då man håller på med skatter.
    För den som ville klippa de tolv-tretton ämnena i juris kandidatexamen på kortast möjliga tid var Stockholms högskola en idealisk inrättning för där förekom inget s. k. studentliv för andra än dem som blivit pampar. Fotfolket pluggade och gjorde militärtjänst om vartannat, och somliga räknade inte helt utan fog med att tenterade man i uniform, särskilt i början av kriget, så stämde detta examinator till mildhet. Jag vet en som inte bara fick betyg utan även ett par av professorskan stickade yllevantar efter en på kryckor avslutad tentamen.
    Ett av ämnena i juris kandidatexamen var finansrätt. Ämnet kunde läsas in på 4—5 veckor. När jag mer än tjugo år senare hamnade i regeringsrätten, var detta alltså mitt enda bagage i en domstol, som till 40 procent sysslade med detta ämne.
    Så blev man då omsider juris kandidat, till bevis varom fakultetens dekanus överlämnade det mest magnifika dokument jag någonsin erhållit. Det var i december 1943. Nu gällde det att hux flux finna en domsaga, där man kunde sitta ting och omsätta sina teoretiska lärdomar i praktiskt dömande. För mig var det uteslutet att söka mig till Stockholms rådhusrätt som närmast var att likna vid en jättestor fabrik där man arbetade vid löpande band. Domstolen hade för övrigt ett måhända falskt rykte att vara tillhåll för bisarra och vrånga ledamöter och för en rättskipning som ledde tankarna till inkvisitionen. Nej, ut till landet, ut till häradshövdingarne!
    Det var inte utan att det förekom en del mygel, då det på den tiden gällde att få plats i domsaga. Det gällde att ha relationer. Något ordnat ansökningsförfarande tillämpades inte, saken ordnades mer eller mindre snyggt underhand med vederbörande häradshövding. För egen del gjorde jag det dumma draget att sända in ansökningshandlingar till alla hovrätter utom den skånska och bad att få bli antagen vid någon domsaga, vilken som helst under hovrätten. Det vattnades i munnen dels på de häradshövdingar längst upp i fjällvärlden som på grund av bistert klimat och långa avstånd till dansbanan hade svårt att få pigga ynglingar till domstolarna dels på de hövdingar som på grund av allmän knölaktighet hade stor svårighet att få notarier. Och mycket riktigt, snart började förordnanden från de allra mest ökända ställen droppa ned i brevlådan. Jag firade emellertid jul i Malmö det året och där gled jag in i en kanal som ledde till en very important person, i den trängre juristkretsen kallad KJ S, d. v. s. Karl Johan Schlyter, president i hovrätten över Skåne och

 

En ung man på ting 639Blekinge, en charmfull despot som älskade villkorlig dom och som kunde köra upp en i natten för att nästa morgon föredra en remiss på så där en hundra sidor. Schlyter började alltid med att lägga bort titlarna med folk men ingen fiskal i hovrätten vågade annat än titulera honom Presidenten, ehuru han ofta avbröt med orden: Du behöver inte påminna mig om att jag är President. Det gällde att hålla sig undan för Schlyter. När jag ännu många år senare kommit till Stockholm, mötte jag honom en gång på gatan. Med honungslen röst frågade han mig strax om jag inte kunde hjälpa honom med en liten sak och det var naturligtvis inte annat än att säga ja och sen var det bara att under en veckas tid kasta allt vad man hade för händer och fötter för att ägna sig åt "hans lilla sak". I fortsättningen var det bara att störta in i första bästa port när Schlyter kom inom synhåll. Jag är emellertid glad att ha fått uppleva epoken Schlyter. Nå, tack vare honom placerades jag från och med den 1 januari 1944 i Östra Göinge domsaga med tingsställe i Broby, en ort jag tidigare inte ens visste att den existerade. Samtidigt återstod att rått återkallade förordnanden jag fått på andra ställen i landet.
    Broby var beläget mitt i domsagan, fordom ett tillhåll för snapphanar. Genom byn gick en å — Helgeå — och över ån ledde en bro, därav Broby. Domstolen hade ända till slutet av 1943 haft sitt kansli i Kristianstad men tinghöll man alltså i Broby, ungefär tre mil nordväst om Kristianstad. I norr lågskog och torvmossar, nedanför utbredde sig Kristianstadsslätten. "Vi lever i en gränsbygd" brukade Hövdingen framhålla när han bröt ut i vältalighet. Kristianstad var kansliort även för två andra domsagor och hade egen rådhusrätt. Staden hade en gång t. o. m. varit säte för skånska hovrätten, då inrymd i det s.k. Kronhuset på stora torget. Utrymmena delades med Wendes artilleriregemente och huset bär till följd därav inskriptionen "Legibus et armis". Man var noga med rangrullan på den tiden, och det brukarberättas en förmodligen påhittad historia om tillämpningen i Kristianstad avdenna. Hovrättsstaten var placerad före officerskåren, och historien förmäler att Wendeschefen, då han en gång i en begravningsprocession råkade kommai jämnhöjd med yngste hovrättsnotarien, av denne motades tillbaka med orden: Någorlunda efter rang, herr Överste. Alla dessa domstolar — Östra Göinge, Villands, Gärds och Albo samt rådhusrätten — är numera borta och sammanslagna till en väldig fabrik, Kristianstads tingsrätt. De underbara tingshusen är övergivna eller har blivit kommunalhus. Kristianstadsslätten är översållad av nedlagda tingshus och brännerier, de sistnämnda igenkända av att de har skorsten. Häradshövdingarna är också borta, de kallas lagmän. Häradsrätter och rådhusrätter är ersatta av tingsrätter, allmänna domstolar i första instans. På den tiden det här gäller dömdes på landet av häradshövding och nämnd och i stad av borgmästare och rådmän. Borgmästare finns numera bara kvar i Grönköping.
    Det var främst vid häradsrätterna utbildningen av unga jurister på den tiden ägde rum, och det var alltså där man satt ting. Min hövding var f. d. hovrättsråd och revisionssekreterare. Det fanns en del hövdingar som gick under den förklenande benämningen "tingshästar". Det var sådana som inte varit hovrättsråd och revisionssekreterare utan som under åren kuskat omkring på landet och dömt än här och än där. De behövde inte vara sämre domare för det. Häradshövding blev man på den tiden i fyrtioårsåldern. Nu är man nästan 60 när man når motsvarande position; det är för galet.
    Också många av de gamla domsagonamnen är utplånade. Rönnebergs,

 

640 Bengt HjernOnsjö och Harjagers domsaga, Torna och Bara, Oxie och Skytt, Gärds och Albo, Luggude. Låter det inte som poesi? Men Ingelstads och Järrestadsdomsaga finns kvar.
    Häradshövdingarna under skånska hovrätten var mestadels skåningar, som efter några hundår i Stockholm återbördats till fosterjorden. Det var nog bäst så, om nämnden och allmogen skulle trivas med sin hövding. Det fanns några utbölingar som von Ehrenheim i Oxie och Skytts domsaga, en utomordentligt fin domare. Med viss skepsis betraktades dock den häradshövding — en icke skåning — som vid öppnandet av vårtinget framträdde i guldgalonerad ämbetsuniform med inslag av egna kompositioner och ändå var det inte många år sedan det var ganska vanligt att häradshövdingarna var skrudade i uniform. Det kan man se av gamla häradshövdingeporträtt i olja som hänger i domstolarna. Det måste ha varit en fröjd för ögat att skåda häradshövdingen i Nedansiljans domsaga — Ernst Leche — i full gala omgiven av sina nämndemän i folkdräkt. I dag tror jag ingen har mod — eller råd — att ståta i uniform och kanske är det bäst så, ty för den enskilde parten är inställelse inför domstol nog så skakande utan dylika attribut. Rättegångarna mår säkert bara väl av att befrias från dylik solennitet, som får människor att tappa koncepterna. Det kanske i detta sammanhang kan erinras om att Somerset Maugham i sin bekanta bok "The summing up" föreslår att i stället för den blomsterbukett, som sedan pestens dagar skyddar domarens näsa mot dålig lukt i domstolen, en rulle WC-papper uppställes på domarbordet som en pendang till blomsterbuketten för att drastigt påminna domaren om något allmänmänskligt. En yttre avdramatisering av rättegångarna håller väl f. n. också på att ske även om man inte gått så långt som Maugham tänkt sig. Domstolens ledamöter sitter inte på alla ställen uppklättrade på ett högt podium utan befinner sig i nivå med parter och vittnen. Man försöker väl numera också uppträda mindre nasalt och mera mänskligt. Det är för övrigt den modell regeringsrätten följer vid de sällsynta tillfällen då muntlig förhandling förekommer i det gamla palatset på Riddarholmen.
    Men i det nyrenoverade tingshuset i Broby, ritat av Brunius, upprätthölls ännu den gamla stilen, domstolens ledamöter i fonden, uppflugna som kråkor på en telefonledning, högt ovan menigheten. Hövdingen i mitten av det ovala domarbordet, nitad i en stol något högre än de andras med häradets vapen i krönet och på sidorna apostlarna — nämnd och notarie, en variant av Nattvarden, alla i svartaste svart, hövdingen på senare år utstyrd i en frack med guldknappar, en hovrättsfrack som gått i arv efter någon äldre kollega, landsfiskalen i en uniform av det slag som överkonstaplar vid stockholmspolisen sågs bära förr i världen, med litet mera guld bara, och i bästa fall en lantlig svarande som kunnat stå modell för Döderhultaren. Tingssalen var glad och ljus, bänkarna grå. På sidoväggarna två snidade trätavlor, den ena upptagande namnen på domarna från den danska tiden, den andra — som på vissa apotek — innehållande en uppräkning av Hövdingens svenska företrädare. Själva domarbordet sträckte sig nästan över hela salens kortsida, brett och blankpolerat och av den typ Fred Astaire med förkärlek brukade använda som underlag då han var i värsta danstagen i sina filmer och faktiskt hände det också en gång att en tokstolle använde bordet just på det sättet.
    Jag vill här sticka emellan med att berätta, att i slutet av 1940-talet det föreslogs i en departementspromemoria att en särskild domstolsdräkt skulle användas av svenska domare vid offentlig session. Till promemorian fanns

 

En ung man på ting 641fogad en skiss över dräkten, en kåpa avsedd att träs över vardagskostymen ungefär som en träningsoverall. Kåpan sändes på remiss till landets alla domstolar och utlöste en uppsluppen diskussion. I Skåne blev den med acklamation utskrattad och förslaget gick i papperskorgen.
    Min hövding var född 1899 och utnämndes i sitt ämbete 1942. Om det kan sägas att en häradshövding skall se ut på ett visst sätt, så gjorde min hövding det. Han var en rätt stöddig bit med naturlig pondus, rödlätt, rak i ryggen och med mage, håret rödgrått och tunt, till vardags klädd i lodenrock, käpp och grön hatt som till jakt. Han talade en förtroendefull men inte dryg skånska. En stilig typ utan att vara vacker, en karl av det slag att man förväntar sig att han skall ta plats på första bänken. Han var också i sitt esse när han enligt skånsk sed prestaverade vid någon nämndemans begravning eller tronade bredvid änkan under den efterföljande brakmåltiden. Det var också något av goddagspilt över honom eller av gammal student som legat länge och intensivt vid universitetet. Och student hade han enligt minnesgoda vittnen varit i allra högsta grad. Han var en glad och vänlig själ, orubbligt lugn när det blåste omkring honom, något högfärdig, en egenskap han delade med de flesta domare. Han höll mer än gärna tal och kunde i de sammanhangen långt avlägsna sig från gränsen för det konventionella. Som jurist var han kanske inte belastad med ett överflöd av lärdom men han visste att hitta rätt i böckerna. Han hade gott omdöme och var sublimt lat. Med andra ord enganska idealisk lantdomare, omtyckt av nämnd och notarier, vänlig i rätten.
    Östra Göinge domsaga var rätta stället för en förstklassig utbildning. Domsagan var liten, hövdingen lat och biblioteket rymligt. Den dömande personalen bestod — förutom av hövdingen — av två unga tingsnotarier som skulle stanna i högst två och ett halvt år. En häradshövding var alltså ständigt omgiven av unga, energiska och friska medarbetare, utrustade med de färskaste kunskaper inom juridiken. Det var faktiskt en avundsvärd lott. Till personalen hörde också två unga flickor från trakten och en häradstjänare, d.v. s. vaktmästare, av hövdingen misstänkt som häradets ledande tjuvskytt. Den ena av flickorna var kommissionär, d. v. s. den till vilken den rättssökande allmänheten lämnade in och sedermera mot avgift kvitterade ut olika slags handlingar, vid utlämnandet försedda med granna och förtroendeingivande dubbla eller enkla stämplar. Den andra flickan sysslade mest med lagfarter och inteckningar och gick i övrigt den rättsbildade personalen tillhanda med allsköns andra göromål. Hon var så duktig att hon efter några år togjuris kandidatexamen. Hövdingen svävade över det hela och skötte de för en häradshövding ofrånkomliga extrauppdragen. Han var — till mångas något spydiga förvåning — ordförande i läns nykterhetsnämnden och i torrläggningsnämnden, en numera försvunnen institution som dock inte, vilket man av namnet skulle kunna tro, hörde hemma inom nykterhetsvården. Han var ledamot och ordförande i några lokala sparbanksstyrelser och — givetvis— huvudman i ett antal sparbanker, en populär bisyssla som inte förpliktade till mycket annat än deltagande i de gästabud som hörde samman med huvudmannasammanträden. Det var alltså inte så mycket vi såg av Hövdingen men domstolen befann sig det oaktat i goda händer. Vi kunde inte ha detbättre.
    När domarkansliet flyttade ut till Broby från Kristianstad, hade i anslutning till det låga vackra tingshuset uppförts ett stil enligt annex, som förutom kansli innehöll hyresfria bostäder — små visserligen — för notarierna. Kans-

 

41-23-169 Sv Juristtidning

 

642 Bengt Hjernliet var smakfullt inrett med moderna ljusa möbler, allt i kontrast till många andra tingshus i landet, präglade av mörker, slitenhet och tristess. De tekniska hjälpmedlen bestod av nya gröna Haldor, en additionsmaskin och en pennvässare. Det gick alldeles utmärkt att fungera utan bandspelare och fotokopieringsapparater. Vi både bodde och arbetade på tingshuset.
    Hövdingen bodde i en för hans räkning alldeles nyuppförd villa med stor trädgård ett par hundra meter från tingshuset, nere vid ån. Villan var olaglig men som ingen överklagade det kommunala beslutet att uppföra häradshövdingebostaden vann beslutet laga kraft. Men det var inte alla häradshövdingar som hade samma tur. Hövdingen höll gärna till i trädgården pysslande med växtodling och liknande aktiviteter. Av det sagda kan slutas att det inte var så dumt att vara häradshövding på den tiden. En mycket hygglig lön, chans till bra och billig bostad, ett fascinerande arbete bland unga jurister och kloka gubbar, en aktad ställning i bygden, lång ledighet för den som hade fallenhet i den riktningen; jag bestämde mig för att bli häradshövding.
    Min hövding var den ende hövding som kom att ha sitt kansli och sitt hem i Broby, ty när hövdingen gick i pension, drogs domsagan in och buntades samman med de andra små domstolarna i och kring Kristianstad. Och i det tämligen nyuppförda stora tingshuset i Kristianstad hänger nu alla de gamla hövdingarna, även min, i olja. Det hörde nämligen till, att när en häradshövding gick i pension eller på annat hederligt sätt lämnade sitt ämbete han skulle målas, ramas in och hängas upp. Förr målades de i uniform eller med frack och ordnar, sedermera i kavaj men det hade den förargliga nackdelen attman ej kunde visa upp vilka ordnar man tilldelats. En av de kavajfärsedda häradshövdingarna löste problemet på så sätt att han lät konstnären måla till ett isolerat kommendörstecken av Nordstjerneorden nere i ena hörnet av tavlan.
    Befolkningen i den lilla domsagan, cirka 30 000, livnärde sig huvudsakligenpå åkerbruk och boskapsskötsel och i norr på skogsbruk. I Broby, där det mest bodde pensionerade bönder, fanns — av allt — en hästskofabrik; i det största samhället — Osby — gjordes leksaker och vattenvärmare. Det jagades också, inte minst olagligt, varom uppropslistorna till tingen bar vittne, mål där det blånekades även om man blev tagen på bar gärning.
    Mot gränsen till Småland och Blekinge låg Loshults och Örkeneds socknar. Man talade om socknar på den tiden. Nästan varje socken var en egen kommun, och kommunens många angelägenheter sköttes på fritid vanligen av någon skollärare eller sparbankskamrer. I Örkeneds socken låg de stora stenbrotten, där på sin tid den legendomspunne Bildsköne Bengtsson höll sig dold undan rättvisan. Där bröts också den svarta granit som köpts av tyskarna för att enligt ryktet användas till uppförande av ett segermonument i rikshuvudstaden. Mot söder öppnade sig slätten, jorden var bördig och bönderna ytterst välmående. Fattigdomen fanns i norra delen, och den var stor. I domsagan låg också Hästveda men man kunde då inte drömma om att den orten sedermera skulle bli en rikslikare för det svenska språkets utarmning.
    Broby dominerades av kyrkan, tingshuset och den på tingsplatser oundvikliga gästgivaregården. Men det fanns också ett sanatorium i Broby, provinsialläkare, landsfiskal och stins. För den lokala ordningens upprätthållande svarade fjärdingsmän, kringcyklande herrar i civil kavaj, slips och polismössa. Nu för tiden får ögat länge spana efter en polis i dessa trakter och i allmänhetspanar det förgäves. Det kändes till en början litet främmande för en benig stockholmare att hamna i denna del av landet.

 

En ung man på ting 643    Jag trädde såtillvida till i rätta tidpunkten som notariernas lönefråga nyligen reglerats. En tingsnotarieaspirant hade under aspiranttidens sex månader en lön om 200 kronor i månaden och som notarie tjänade man 350 kronor under de två återstående åren. Dessförinnan gick notarierna långa tider utan all lön. Häradshövdingarna uppbar fram till mitten av 1943 sportler såsom väsentliga bidrag till den egna lönen och detta innebar att de drev domsagorna som något slags lanthandel i juridik. De tog enligt stadgad taxa betalt i form av lösen för domstolens tjänster till den rättssökande allmänheten mensvarade samtidigt med egna medel för en stor del av domstolens drift. Detfanns häradshövdingar som utvecklade en fullkomlig virtuositet i att — pålaglig väg förstås — finna metoder att kamma in mesta möjliga lösen och som samtidigt var ekvilibrister i konsten att spara in på kostnaderna. Man skrev kladd på s.k. bakar — d.v. s. på blanka baksidan av papper som redan använts — och vände kuverten som gamla kläder och begagnade dem på nytt, andra bisarra påfund att förtiga. Med många dylika kuriositeter höll man på av bara farten även sedan sportelsystemet lagts i graven.
    Rättegångsåret var på den tiden indelat i två terminer, ett lagtima vårting, som varade från början av januari fram mot midsommar, och ett lagtima höstting som sträckte sig från slutet av augusti till mitten av december. Tingen sönderföll i sin tur i sammanträden, som i Östra Göinge domsaga hölls varannan tisdag. Första sammanträdet under vårtinget var mycket högtidligt. Man tågade i procession till kyrkan med Hövdingen i spetsen, sennotarier och nämndemän, för att lyssna till tingspredikan, t. ex. av den gladkristne fader Gunnar i Osby. Sen vandrade man den korta vägen tillbaka till tingshuset, en klocka klämtade från tingshustaket, sammanringande bovar och banditer, borgenärer och gäldenärer, parter och vittnen och diverse löst folk, supporters och nyfikna. Tinget öppnades sen av Hövdingen med att han lyste tingsfrid. Jag tyckte att han slarvade ifrån sig det där, så när jag i januari 1946 vikarierade som häradshövding gjorde jag mig viktig genom att läsa upp ett urgammalt formulär med en hotfull text, högtidlig och lång som syndabekännelsen. Men jag tror inte att mitt tilltag uppskattades i den utsträckning jag räknat med. Sen körde själva förhandlingarna i gång enligt modellen gasen i botten, tuta och kör, först med småmål som handlades av förstenotarien, sen med de riktiga målen med Hövdingen som ordförande och en notarie vid memorialet, d. v. s. de ark papper där det gällde att fånga upp allt väsentligt som sades under rättegången för att sedermera i oratio obliqua transformeras till dombokens mera hyfsade språk. Lunch på gästgivaregården klockan 12 på dagen, då bönderna brukar hålla middag, sill och potatis, ost, bröd, två supar och kaffe. Det där med suparna var förstås betänkligt och Hövdingen höll också mycket riktigt en gång efter lunch på att missa innehållet i vittneseden, trots att edsformuläret finns tryckt på insidan av pärmen till lagboken som en fusklapp: Jag N.N. lovar och svär, vid Gud och hans heliga evangelium, att jag skall vittna och giva tillkänna allt, vad jag vet i denna sakhänt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar; så sant mig Gud hjälpe till liv och själ. Ett Amen dallrar i luften men det blir aldrig uttalat. Detta var på den gamla rättegångsordningens tid. Numera svär man ej längre genom att lägga handen på den heliga skrift. Det känns lite fånigt för man vet inte vad man skall göra av händerna. Den 1 januari 1948 trädde en ny rättegångsbalk i kraft, en ofullbordad symfoni som det tog decennier att komponera och som det håller på att ta decennier att reparera. Hövdingen

 

644 Bengt Hjernbrukade alltid efter första januaritinget ha domstolen hemma på stor middag. Jag debuterade i domstolen på ett sådant ting i januari 1944 och måtte ha hållit måttet, för till kaffet och avecen proponerade Hövdingen duskål. Därmed ansåg jag mig ha fått mitt första godkännande för fortsatt tjänstgöring på domsagan. Man höll noga på formerna på den tiden, då var det ju takter som Hasse Alfredsson brukar säga.
    Det var 18 ledamöter i nämnden, alla karlar, nästan alla bönder, en smed, en toffelmakare, en ingenjör från stenbrotten i norr, alla mycket välbärgade och med all sannolikhet politiskt högerorienterade. Det fanns ingen vanlig arbetare i nämnden, sysslan gick nästan i arv i vissa familjer. En nämndeman kunde sitta till hundra år och det var nästan snudd på att en del gjorde det. Nämnden var indelad i två lag som växlade att tjänstgöra vid tingen. Den till tjänsteåren äldste i varje lag var häradsdomare, det var mycket fint det. Sedermera har ju nämnd införts även i städerna och kåren har drabbats av inflation som gör att det väl knappast räknas som särskilt märkvärdigt att vara nämndeman längre. Men då var det det. Gubbarna i nämnden tilltalades vanligen inte med sina släktnamn utan det var gårdsnamnen som iförekommande fall användes, Haraberga, Getaberga, Svenarp, Traneveke, Nyteboda ja, t. o. m. Rumperöd. Denne var något så ovanligt som nykterist, en kategori Hövdingen på dunkla grunder misstrodde, vilket han i detta fall markerade på det knappast sympatiska sättet att när Rumperöd skulle ta säteförsta gången i rätten han fick begå domareden inte — som brukligt var —inför Hövdingen utan inför förste-notarien, i detta fall jag. Men tiden skulle ta hämnd på Hövdingen, ty Rumperöd blev så långlivad i domstolen att han en dag satt där vid hövdingens högra sida som häradsdomare. Beträffande sederna vid tingen bör tilläggas att dessa alltid avslutades med en bastant måltid framemot kvällskvisten och s. k. frukost på småtimmarna. I dessa måltider deltog för säkerhets skull alltid den vid tinget uppvaktande landsfiskalen, däremot aldrig agerande advokater. Man överskred dock aldrig vid dessa styrkeprov gränsen för det tolerabla men man var å andra sidan rätt liberal i fråga om tolkningen av denna gräns rätta sträckning.
    Gubbarna i nämnden var sannerligen inga nickedockor, de visste vad de ville och visste att säga ifrån. Och Hövdingen var klok att lyssna till nämndens mening. En enhällig nämnd kunde överrösta ordföranden. Detta hände dock ytterst sällan. Och när det inträffade var det i allmänhet så att ordföranden lät sig överrösta. Eliel Löfgren berättar att just i målet mot Yngsjömörderskan Domaren överröstades av nämnden. Nämnden, som var övertyga dom mörderskans skuld, dömde till döden. Löfgren anmärker, att nämnden säkerligen uttryckte Domarens verkliga mening. Men Domaren kunde inte gå längre än att han ansåg det lagligen styrkt att Anna Månsdotter — så var mörderskans namn — varit tillstädes på mordstället och bevisningen ej tillräcklig för att döma henne för delaktighet i mordet. Nå, efter en del turerdömdes sedermera både Anna och sonen Per till döden för mordet på Pers hustru. Men Per benådades till livstids straffarbete. — Själv blev jag under mitt sista ting i häradsrätt i en hel serie mål, dock av mindre bloddrypande karaktär, överröstad av nämnden. Det gällde mål om vårdslös deklaration och det säger sig självt att i en nämnd, bestående av nästan bara bönder, det är nog så knepigt att få en ståndsbroder fälld för dylika förseelser. Åklagaren vågade — mån om ett gott förhållande till vännerna i nämnden — inte ens överklaga. En dom som låter hjärtat tala mer än hjärnan brukar kallas

 

En ung man på ting 645nämndemansdom, och det händer nog att vi även i en instans som regeringsrätten fäller sådana domar. Men då måste man ha is i magen och lagtexten måste lämna ett kryphål för dylika eftergifter.
    Nämnden i häradsrätterna sades företräda orts- och personkännedomen i domsagan. Man brukar inte så sällan låta denna kännedom komma till uttryck i domboken. "Det upplystes i nämnden" — den anteckningen känner alla till som var med på den gamla tiden. Eliel Löfgren berättar om en sådan protokollsanteckning. Det gällde ett mål om fastställande av faderskap, en vanligt förekommande typ av mål genom alla tider. Bevisningen mot svaranden, d.v. s. den utpekade fadern, var bräcklig men så kunde en ledamot av nämnden berätta, att svaranden allmänt gick under namnet "Jäntkalle". Detta föranledde följande anteckning i protokollet: "Det skulle här antecknas, att uttrycket Jäntkalle enligt det bland ortsbefolkningen gängse språkbruket måste anses beteckna en person, som vore synnerligen begiven på lönskaläge." Och därmed var svaranden fast.
    Det är givet, att nämndens sakkunskap i allt som sammanhängde med jordbruk och kreatur hade alldeles särskild betydelse för ett par notarier som vuxit upp i Stockholm. Inte bara jag var nämligen stockholmare utan i enlighet med Hövdingens kloka princip att notarierna själva fick välja sina medhjälpare även andre-notarien, en klasskamrat från Södra Latin som ehuru latinare hade viss läggning åt det tekniska hållet, vilket sedermera renderade honom chefskapet för rikets patentverk.
    Hövdingen var förstås centralfiguren i domstolen, inte bara i den meningen att han satt i högsätet vid domarbordet utan även i så måtto att han verkligen ledde processen. Han var i bästa — eller värsta — fall både åklagare, domare och advokat. Han skötte förhöret, åklagare och advokater fick ställa kompletterande frågor. Det fanns inget hinder att ställa snärjande frågor till den tilltalade. Eliel Löfgren anför ett praktexempel på en sådan fråga. I Yngsjömålet hade Per erkänt att han ensam tagit sin hustru av daga men Domaren betvivlade inte ett ögonblick att Pers mor var huvudpersonen i målet. Modern— Anna — var oåtkomlig för varje bearbetning men Per var av mjukare virke och Domaren sköt följaktligen in sig på honom. Per berättade hur han gått tillväga vid mordet. Var inte hans mor där och hjälpte honom? Det hade hon inte varit, svarade Per. Men så fortsatte Domaren omedelbart. Och så kokade ni kaffe efteråt? — Nej, det gjorde vi inte, genmälde Per. — Vilka vi?, var Domarens nästa fråga. Och nu hade Per fastnat i snaran. — Jag sade inte vi, svarade Per. "Under fortgången av detta förhör hade Per Nilsson visat det mest orubbliga lugn men började nu först synas orolig, därvid stora svettdroppar framsipprade på hans panna", heter det i domboken. — Om en ordförande skulle gå tillväga på detta sätt i dagens processordning hade det väl betraktats som rena rallarsvingen, och det troliga är väl att han fått stå tillsvars inför JO; det ingår ju numera nästan i rutinen att man i större processer anmäler varandra kors och tvärs för JO. Dagens ordförande sitter mer endelssom en outgrundlig Buddha, högt ovan stridsvimlet, tyst och passiv för att inte säga slapp, medan pratet flödar och rättegången segar sig fram genom dagar, veckor och ibland månader. Svenska rättegångar är trista tillställningar och det finns få domare med en lord Darlings förmåga att sprida glans även över det tråkigaste mål, även om man inte behöver gå så långt i koketteri som den ryktbare lorden, vilken briljerade med att improvisera små epigram, vilka han sedan på lappar lät vandra ner till advokaterna. Men inte skulle det skada med en lättare och elegantare fläkt i rättssalen.

 

646 Bengt Hjern    Det var inte så vanligt med advokater i målen under fyrtiotalet, åtminstone inte ute på landsbygden. Däremot var det dessvärre vanligt att advokater närde verkligen dök upp i domstolarna behandlades med visst översitteri eller rent av hunsades. Man nagelfor deras kostnadsräkningar och de fick nästan aldrig vad de begärde. Här gällde regeln: Ej avprutades mycket, hälften dock prutades strax.
    Jag kan inte undgå att i detta sammanhang säga några ord om Pappersdragaren, en figur i rättslivet som vore värd en alldeles särskild hyllning i dikt eller prosa. En pappersdragare fanns i nästan varenda socken och var en person som gratis eller mot blygsam ersättning gick sockenborna till handa med främst upprättande av bouppteckningar, köpehandlingar och skuldebrev och som sen lämnade in papperen till rätten för registrering, lagfart respektive fastställande av inteckning. De var i allmänhet utomordentligt kunniga, redbara och nyttiga inte bara för de hjälpsökande utan även för domstolen. Särskilt minns jag en gammal tomteliknande kamrer uppe ifrån Lönsböda —Sven Jönsson — som varje tingsdag kom farande den besvärliga vägen ner till Broby, laddad med prydligt för hand skrivna bouppteckningar och köpekontrakt jämte erforderliga avskrifter, också dessa skrivna för hand, nästan allt i perfekt ordning. Nämndemännen var förstås också pappersdragare i stor stil, och det var självklart att vi notarier på alla sätt och utan kostnad hjälpte dem som vände sig till domarkansliet inte bara med råd utan även med mera handfasta insatser. Måtte Pappersdragaren ännu vara en realitet, jag vet inte.
    Man skulle möjligen av den bild jag här tecknat kunnat tro att notariernas liv var en enda lång fest. Det var det visserligen såvitt gäller oss i Broby men för oss var — hur otroligt det än kan låta — även arbetet en fest. Hövdingen gjorde ingenting i första hand själv och han gjorde absolut inget som notarierna var behöriga enligt den s. k. domsagostadgan att utföra. Notarierna var följaktligen inskrivningsdomare, lagsökningsdomare, konkursdomare, ägodelningsdomare och ordförande i rätten, vad gällde alla enklare mål, fyllerier, förargelseväckande beteende, trafikförseelser. Men vad bäst var: även då det gällde rannsakningar med häktade och andra stora och besvärliga mål, nämligen då hövdingen till egen bekvämlighet och vår lycka tog ledigt från tingen med förste-notarien som vikarie. Och i Hövdingens alla mål skrev vi dombok, en numera utdöd konst, och förslag till dom eller utslag som det hette på den tiden. Det var full rulle hela tiden med angenäma avbrott för dessa skånska kalas, antingen en nämndeman fyllde jämna år eller begrovs, kalas som egentligen inte skilde sig så mycket från varandra bortsett från att festföremålet var förhindrad att personligen närvara vid den senare sorten av tillställningar.
    Det säger sig självt att den praktiska utbildning som tingssittningen innebar — med dess ansvarskrävande och mångskiftande arbetsuppgifter — var till oskattbar nytta inte bara för den som fortsatte på domarbanan utan även för den som valde advokatyrket eller gick till förvaltningen. Jag kan inte säga hur det är i dag men det kan i alla fall inte vara mycket bättre. Nu går det emellertid ordnat till när det skall tillsättas notarier, då hjälper inga relationer utan det skall vara poäng och helst yrkeslivserfarenhet från annan verksamhet, strunt samma från var, och en notarienämnd finns inrättad som oväldigt väljer ut de lyckans galoscher som får sitta ting, fast det är ju inte som förr. Och härmed har jag avslutat, herr Sekreterare, min nostalgiska vandring id en göingska obygden.