Per Santesson †
F. d. justitierådet Per Santesson avled den 5 maj 1982, kort efter det han fyllt 90 år. Då hade 25 år förflutit från det han avgick från justitierådsämbetet, och så snart avlöser varandra generationerna att få av de jurister som nu står mitt i sin verksamhet har personliga minnen av den bortgångne. Men bland en äldre juristgeneration finns desom minns honom. Och de minns honom med respekt och uppskattning.
    De yttre konturerna av Per Santessons levnadsväg återspeglar i huvudsak den bana som genom sekler tagits av så många bland dem som nått höga slutposter inom rättsväsendet. Redan kort efter utnämningen till assessor i Svea hovrätt togs hans krafter i anspråk inom lagstiftningen och 1929 utsågs han till ledamot för lagärenden i justitiedepartementet. Lagstiftningsuppdragen avsåg till en början vitt skilda rättsområden, men huvuddelen av hans arbete inom lagstiftningen kom att ägnas åt den stora uppgiften att ge vårt land en ny modern processordning.
    År 1931 tjänstgjorde Per Santesson i det särskilda riksdagsutskott som behandlade frågan om grunderna för en rättegångsreform och därefter var han under åren 1932 —1938 ledamot av processlagberedningen. Han kom därmed att ingå i den krets av högtförtjänta jurister, vars förnämliga lagstiftningsarbete gav oss vår nya rättegångsbalk. Till det lyckade resultatet — ett resultat som lagrådet hedrade med omdömet att det förtjänade det högsta erkännande — bidrog i väsentlig mån Per Santesson med sin rika utrustning som lagstiftare: analytisk skärpa, stringens och kringsyn.
    Per Santesson utnämndes 1939 till justitieråd och han kvarstod i sitt ämbete till 1957. Han var alltså med om att i praktiken omsätta den nya rättegångsbalken och för högsta domstolens del kom härvid hans eminenta sakkunskap på området väl till pass. Och när domstolen till följd av den nya processordningen med dess krav på muntlighet även i högsta instans fick sina nya ändamålsenliga lokaler i Bondeska palatset var Per Santesson den som från domstolens sida deltog i besluten om lokalernas utformning.
    Med sina omfattande juridiska kunskaper och sitt klara lidelsefria intellekt var Per Santesson den idealiske domaren i högsta instans. Särskilt påfallande var hans förmåga att från ett omfattande och svårtillgängligt material skala bort utan verken och ställaden juridiskt relevanta frågan i blickpunkten. I sin domsutövning betonade han, att högsta domstolens uppgift mer är att söka leda rättsutvecklingen genom principiella avgöranden än att söka korrigera under domstolens bedömning i straffmätnings- och skälighetsfrågor.
    Per Santesson hade en stor formell begåvning. Hans domsskrivning utmärktes också av klarhet och logik och vederlade varje tanke på att ordens mångfald skulle vara ett kriterium på tydlighet.
    Vid sidan av arbetet i högsta domstolen togs Per Santessons krafter i anspråk på många andra områden. Han var sålunda under en lång följd av år ordförande i styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt samt ledamot i styrelsen för Gustaf V:s jubileumsfond och Gustaf V:s 80-årsfond. Som nuvarande ordförande i fondstyrelserna kan jag personligen vitsorda det stora värdet av hans där nedlagda arbete.
    Per Santesson var icke en man som framträdde med stora yttre åthävor. Med kvick och road men aldrig elak blick iakttog han världen och sina medmänniskors små svagheter. Som en rakryggad personlighet och som en framstående jurist står han i minnet för en var som lärde känna honom.
Sven Edling

 

686 NotiserPer Santesson var född 22 april 1892 i Stockholm. Han avlade jur. kand.-examen 1917 i Stockholm. Efter krigstjänstgöring inträdde han i Svea hovrätt där han blev fiskal 1920 och assessor 1925. Efter tjänstgöring som sakkunnig i justitiedepartementet och jordbruksdepartementet blev han 1926 t.f. byråchef för lagärenden i socialdepartementet och 1929 ledamot för lagärenden i justitiedepartementet. 1930 blev han hovrättsråd och 1932 revisionssekreterare. Han var justitieråd 1939—57, de två sista åren även ordförande å avdelning i HD.
    Santesson var 1931 sakkunnig för utarbetande av förslag till rättegångsreform och 1932—38, ledamot av processlagberedningen.