Engelskt skiljeförfarande
1. Inledning
En skiljeklausul i ett avtal som hänvisar till skiljeförfarande i England eller skiljeförfarande enligt engelsk lag eller skiljeförfarande med anlitande av London Court of Arbitration (mer därom se nedan) regleras av Arbitration Act 1950. Genom 1979 års Arbitration Act (som trätt i kraft 1 augusti 1979) har väsentliga förändringar genomförts av 1950 års Act i synnerhet i vad avser reglerna om allmän domstols medverkan vid avgörande av rättsfrågor i samband med skiljeförfarande.
2. Historik
Som en tämligen unik företeelse bland olika rättssystem i världen har den engelska rättsordningen, sådan den utvecklats genom avgöranden av domarna i de allmänna domstolarna, utvecklat principen att det alltid skulle vara möjligt att överpröva en skiljedom i vad avser tillämpningen av gällande rätt ("judicial review"). Detta innebar att parterna — även om de var ense därom— inte kunde avtala bort (contract out) möjligheten få skiljedomen omprövad. Inte bara envar av parterna hade denna möjlighet utan även skiljemännen kunde under förfarandets gång eller när skiljedomen förelåg framlägga rättsfrågor för avgörande av allmän domstol ("to state a special case for the opinion of the court").
Motiven för denna inställning framgår med önskvärd tydlighet av domskälen från en hovrättsdom (Court of Appeal, 1922 Czarnikow v. Roth, Schmidt & Co.), där parterna sökt avtala bort domstolarnas rätt till omprövning. Hovrätten menade, att skiljemän skall tillämpa gällande rätt och att det skulle strida mot den allmänna rättsordningen ("public policy") att ge medbor-
garna möjlighet att exkludera den säkerhetsanordning, som de allmänna domstolarnas rätt att överpröva tillämpningen av gällande rätt innebar.
Den bakomliggande ambitionen att skapa en enhetlig, av domstolsjuristerna övervakad praxis, särskilt på handelsrättens område, har dessvärre kommit att missbrukas som ett instrument att fördröja ett slutligt avgörande. Valet av skiljeförfarande var i många fall speciellt betingat av möjligheten av ett skyndsamt avgörande, men erfarenheterna under de senaste decennierna har varit mycket nedslående och i många kretsar har man medvetet sökt undvika engelskt skiljeförfarande.
3. 1979 års Arbitration Act
3.1 Den nya lagen ger parterna möjlighet att — efter det att skiljeförfarandet påbörjats — träffa skriftligt avtal som utesluter allmän domstols överprövningsrätt (exclusion agreement)1.
3.2 Den nya lagen ger vidare parterna i internationella skiljeavtal — till skillnad från nationella avtal ("domestic agreements") — möjlighet att från början skriftligen avtala bort allmän domstols överprövningsrätt2; även i det avseendet föreligger tills vidare dock vissa inskränkande undantag (sjörättsliga angelägenheter, försäkringsavtal och handelsvarukontrakt, "commoditycontract")3. Beträffande de typer av "internationella" avtal där parterna inte har möjlighet att avtala bort allmän domstols överprövningsrätt bemyndigar 1979 års Act regeringen att eliminera denna särbehandling, vilket skulle medföra att vid alla "internationella" avtal möjligheten skulle stå öppen att avtala bort allmän domstols rätt att ompröva rättsfrågor avgjorda av skiljemännen.
Vad som avses med "internationella" skiljeavtal framgår motsatsvis av lagens definition av "nationella" skiljeavtal4. Om avtalet sålunda ej omfattas av lagens definition av "nationella" avtal, anses avtalet vara "internationellt".
Det anses vara ett nationellt avtal när det föreskriver skiljeförfarande i Storbritannien (England, Skottland, Wales och Nordirland), och ingen av parterna är medborgare eller varaktigt bosatt (habitually resident) i annan stat än Storbritannien eller, om någon av parterna är ett bolag, detta inte är registrerat och dess centrala driftsledning och kontroll inte utövas i annan stat än Storbritannien.
Den tidpunkt som är avgörande för huruvida avtalet är nationellt eller icke är när avtalet träffades. Om parternas status därefter förändras, medför det ej att avtalets karaktär förändras.
3.3 När det gäller "nationella" skiljeavtal och ovan specificerade typer av "internationella" skiljeavtal gäller alltjämt principen, att allmän domstol avgör slutligt vad som är gällande rätt, dvs. domstolen har rätt och skyldighet att ompröva skiljedomen. Men domstolens medverkan har kraftigt beskurits.
Domstolen, dvs. första instans (High Court), skall endast pröva skiljedomar där rättsfrågan i något väsentligt avseende skulle kunna inverka på någon av parternas rättigheter ("could substantially affect the rights of one or more of the parties to the arbitration agreement")5.
Vidare har möjligheten att föra skiljedomen vidare till hovrätt (Court of Appeal) begränsats till rättsfrågor av stor allmän betydelse ("general public importance") eller till fall då några alldeles speciella omständigheter är förhanden. Det ligger helt i hovrättens skön att bevilja eller vägra dylik prövning6.
Den nya lagen ger skiljedomaren resp. parterna (om de är ense därom) möjlighet att under pågående skiljeförfarande söka domstolens medverkan för att lösa en besvärlig rättsfråga ("reference procedure")7. Domstolen måste dock finna att detta förfarande medför en väsentlig besparing av parternas processkostnader utöver att rättsfrågan i något väsentligt avseende skulle kunna inverka på någon av parternas rättigheter8. Möjlighet att överklaga till hovrätten under pågående skiljeförfarande är underkastad samma begränsning som gäller för att få en slutlig skiljedom under hovrättens prövning.
3.4 Även i andra avseenden innebär 1979 års Act en modernisering av engelskt skiljeförfarande. Domstolen kan beordra en skiljenämnd att fullgöra skiljeförfarandet trots att en part tredskas9. Domstolen kan beordra skiljenämnden att motivera sin skiljedom10. Enligt engelsk rätt kan parterna nämligen inte överlåta åt skiljemännen att besluta efter vad som är skäligt och billigt ("ex aequo et bono").
4. Verkställighet
Sättet för verkställighet i Storbritannien av en skiljedom är beroende av om skiljedomen klassificeras som nationell ("domestic") eller utländsk ("foreign"). En skiljedom är nationell om skiljedomen meddelats i England ellerom skiljeavtalet regleras av engelsk rätt — oavsett var skiljedomen meddelas. Utländsk skiljedom föreligger när skiljeförfarandet ägt rum utanför England samt reglerats av annan lag än engelsk rätt. Det bör noteras att dessa definitioner inte överensstämmer med definitionerna av "nationella" och "internationella" skiljeavtal i 1979 års Act (se 3.2 ovan).
4.1 Nationell skiljedom
28 dagar efter det att skiljedomen meddelas, kan part begära att skiljedomen görs verkställbar ("request to enforce the award")11.
4.2 Utländsk skiljedom
1975 års Arbitration Act inkorporerar 1958 års New York-konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar. 1975 års lagstiftning omfattar alla utländska skiljedomar, även om skiljedomen avkunnats i ett land som ej antagit New York-konventionen.
Part behöver endast förse domstolen (High Court i London) med skiljeavtalet och skiljedomen samt översättningar därav till engelska, varvid domstolen kommer att göra skiljedomen verkställbar. Det förutsätts dock att motparten delges begäran om verkställighet. Motparten har därefter bevisbördan för att skiljedomen av någon anledning inte skall verkställas. Lagen anger de grunder som då skall föreligga, vilka huvudsakligen motsvarar de under 7 § 1929 års lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar angivna förbehållen12.
5. London Court of Arbitration (LCA)
Denna institution grundades 1892, men har nyligen genomgått organisatoriska förändringar, som gör den bättre anpassad till tidens krav. Per den 1 januari 1981 har nya regler för internationella skiljeförfaranden trätt i kraft. Basen för dessa regler är Uncitral Arbitration Rules, som antogs av FN 1977, vilka regler är speciellt anpassade för internationella kommersiella tvister. LCA erbjuder en panel av erfarna skiljemän, som utses av domstolen, om ej parterna har andra önskemål. Ersättningen till skiljemännen är förhållandevis måttlig, även som själva skiljedomstolens administrativa avgifter. Beräknings grunden är i första hand den tid som åtgått.
Hans Bagner