KRISTER MOBERG. Företaget och sekretessen. En rätts- och samhällsvetenskaplig studie av med inflytandeinformation och sekretess i företagen. Lund 1981. Juridiska föreningens förlag. 264 s.
Det är inte ofta det disputeras vid juridiska fakulteten i Lund. Under läsåret 1980-81 ägde en disputation rum och det var Krister Moberg som i maj 1981 disputerade på avhandlingen Företaget och sekretessen. I egenskap av fakultetens opponent vid disputationen vill jag här sammanfatta mina intryck av avhandlingen.
Avhandlingen handlar om det formella och det informella informationsutbytet i företagen såvitt avser s.k. medbestämmandeinformation, d.v.s information från arbetsgivaren till arbetstagarsidan. Det gäller m.a.o. den informationsöverföring från arbetsgivaren som har att göra med arbetstagarsidans rätt till medbestämmande/medinflytande. Författaren rör sig i gränslandet mellan associationsrätt och arbetsrätt. Han tar utgångspunkt i den intressemotsättning som ligger i företagets önskan att hemlighålla uppgifter av framför allt konkurrensskäl och arbetstagarsidans önskan att få insyn i företagets förhållanden som ett allmänt företagsdemokratiskt värde. Avhandlingen handlar framför allt om de arbetsrättsliga reglerna i medbestämmandelagen och styrelserepresentationslagen.
Författaren har tre syften med sin bok (s. 19). För det första avser han att "ur en juridisk synvinkel studera de informations- och sekretessregler som återfinns mellan arbetsgivaren och arbetstagarsidan i de informationskanaler som reglerar s.k. medinflytandeinformation till de anställda". Vidare avser han att "undersöka om dessa regler påverkar informationsöverföringar mellan arbetsgivaren och de anställdas representanter". Slutligen avser han att med avhandlingen "försöka kartlägga de informationsbyten, som sker i företagen mellan arbetsgivaren och de anställdas representanter utanför de formella kommunikationskanalerna och dessas vidareinformation".
Avhandlingen är uppbyggd av tre olika avsnitt. Det första, som omfattar kapitlen 2—4 är en redogörelse för författarens teori om sekretess och innehåller den teoretiska ramen för arbetet. Det andra (kap. 5 — 8) är avhandlingens centrala del och handlar om de regler om sekretess i företag som gällde när avhandlingen skrevs och som för övrigt fortfarande gäller. Det sista avsnittet (kap. 9) är en fristående redogörelse för den empiriska undersökning som författaren utförde 1977 — 78 på 18 företag. Utöver dessa kapitel innehåller boken också ett inledande och ett avslutande kapitel.
Avhandlingens innehåll
Det första kapitlet innehåller något om varför informationsfrågor blivit ett särskilt problem i regelsystemet och där redovisas också syftet med avhandlingen liksom vilket arbetsmaterial — dels rättskällor, dels intervjusvar — som författaren använt.
Kapitel 2 handlar om sekretess, både som term/beteckning och som fenomen. Författaren avser här att förklara fenomenet sekretess med hjälp av en teoretisk modell (s. 22). Ordet sekretess betyder hemlighållande och författaren citerar här några utländska namn — Simmel och Wilensky — för att förstärka de egna påståendena (s. 23) att sekretess kan värderas olika, positivt eller negativt, "beroende på omständigheterna".
I avsnitt 2.4 redovisar författaren en kommunikationsmodell — Bråtens
kommunikationsmodell — som laborerar med fyra grundbegrepp: kommunikation, fält, process och system. Här talas också om tecken och signaler m. m. Kommunikationsmodellen härrör från psykologin, d.v.s. den handlar om överföring av information mellan individer. När författaren sedan i avsnitt 2.5 utvecklar sin teori om sekretess gör han det också på individnivå. Han noterar att samspelet mellan individer "försiggår inom ramen för ett större socialt sammanhang" (s. 29) men han tar inte fasta på dessa yttre faktorer utan koncentrerar sig på den psykologiska biten. Han ser individerna som "informationsinnehavare/informationssändare" å ena sidan och "informationsmottagare" å andra sidan. I sina teoretiska ambitioner tar författaren också upp lite om exchange theory som leder honom fram till den utgångspunkten att i valet mellan att informera och att hålla hemligt väljer individen den lösning som för honom ger den bästa utdelningen, d.v.s. det största nyttotillskottet eller den minsta nyttoförlusten. Någon diskussion om vilka värden olika individer kan tänkas prioritera — beroende bl. a. på det sociala sammanhang i vilket de agerar — förekommer inte annat än i mycket allmänna ordalag, t. ex. s. 32, där författaren säger "liksom Eckhoff anser jag att man inte vid en undersökning av bytesprocesser, där både sociala och ekonomiska värden kan ha betydelse, kan bortse från de ekonomiska aspekterna".
Individperspektivet föranleder författaren vidare att betona betydelsen av förtroende hos informationssändaren för mottagaren av informationen (s. 33). Enligt författaren har förtroendet dock betydelse framför allt på oreglerade områden. Om samhället inför sanktioner i syfte att få informationssändare att ge mottagaren information kan man — enligt författaren — se saken så att det är faktorer som ligger utanför individernas samspel (dyaden) som styr. Informationssändaren sysslar då enligt Mobergs sätt att se saken inte längre med informationssändning utan med informationsgivning (!).
Kapitel 3 heter "Behovet av formella sekretessregler i företagen" och är —som jag senare skall utveckla — ett mycket svagt kapitel. Här drar författaren upp en gräns mellan vad han kallar externa formella sekretessregler och interna formella sekretessregler (s. 37). Företaget som organisatorisk enhet bildar gränsen för vad som är externt och vad som är internt. De som inte hör till företaget är "utomstående" och de externa formella sekretessreglerna är då de regler som avser att förhindra att informationen når "utomstående". Interna formella sekretessregler är de regler som har till syfte att påverka informationsströmmarna inom företaget.
Enligt författaren är konkurrensen på marknaden förklaringen till varför externa formella sekretessregler behövs. Sådana regler är — säger han (s. 40)— "helt enkelt en förutsättning för" att det kapitalistiska systemet (som ju bygger på konkurrens) skall fungera. De externa sekretessreglerna hjälper företagen att skydda sina företagshemligheter, vilket enligt författaren är nödvändigt i ett kapitalistiskt system. Det motsatta skulle enligt författaren gälla i ett socialistiskt land, där ju någon "formell" konkurrens (vad som nu menas med detta, anmälarens anm.) inte förekommer. Att det inte är riktigt så enkelt noterar emellertid författaren själv (s. 41) eftersom vissa sekretessregler (som författaren kallar informella) likväl har utvecklat sig i de socialistiska länderna.
De interna formella sekretessreglerna har till uppgift att hejda informationsflödet inom företaget. Även här tar författaren fasta på sin nyttoteori och finner behovet av sådana regler framgå av att de anställda skulle vidarebe-
fordra informationen om de tjänade på det. Och eftersom ett sådant vidarebefordrande av information skulle kunna skada företaget, bör det finnas regler som gör det möjligt för företagsledningen att hålla inne information, allt enligt författaren.
I kapitel 4 som heter "Modell för den fortsatta analysen" inför författaren nya termer: interninformation, externinformation 1 och externinformation 2 (s. 55). Från denna uppdelning går han vidare och gör en uppdelning av den interninformation som ges till arbetstagarsidan. Denna delas upp i 1) arbetstagarinformationsområde A, vilket avser informationsspridning enligt associationsrättslig lagstiftning, d.v. s. närmare bestämt lagen om styrelserepresentation, och 2) arbetstagarinformationsområde B, som avser informationsspridning enligt arbetsrättslig lagstiftning, d.v.s. MBL. Uppdelningen har således, som författaren själv framhåller, en rent formell utgångspunkt.
Det är om informationsspridning i område A och B enligt ovan som boken i själva verket handlar.
I avsnitt 4.6 kommer nya begrepp: 1) primär sekretess, som betyder "informationsinnehavarens möjlighet att hålla information inne för informationsmottagaren" och som kan vara av två slag enligt författarens systematik, nämligen a) indirekt angiven primär sekretess, som betyder "informationsregler som räknar upp vilken information som informationsinnehavaren under vissa förutsättningar är tvungen att överföra till informationsmottagaren", och b) direkt angiven primär sekretess, vilket betyder "regler där lagstiftaren har angivit undantag från informationsinnehavarens informationsplikt". Ett annat nytt begrepp är 2) sekundär sekretess "som reglerar mottagarens vidareinformation" (s. 57 och 58). Dessa termer och begrepp tar författaren sedan upp i tur och ordning i kapitlen 6, 7 och 8.
Kapitel 5 är en framställning av sekretessreglernas historiska utveckling, där man dock saknar de medbestämmandeavtal inom industrin som finns (framför allt SFO- och KFO-avtalen) och som innehåller viktiga regler om arbetstagarsidans rätt till information.
Det sjätte kapitlet handlar om informations- och sekretessreglerna i associationsrättslig lagstiftning, d.v.s. aktiebolagslagen och styrelserepresentationslagen. Sändare är VD och mottagare är styrelsen och de enskilda styrelseledamöterna. Det handlar dels om VD:s plikt att informera, dels om styrelserepresentanternas rätt att vidarebefordra informationen. De olika bolagsorganensfunktioner beskrivs, dels från formell synpunkt, dels från faktisk synpunkt. Författaren konstaterar här att bolagsstämman numera är en formaliserad procedur, att inte heller styrelsens faktiska roll motsvarar dess formella status (s. 88 — 89) och att i de flesta bolag den faktiska makten ligger hos VD, även om författaren inte använder ordet makt utan i stället talar om VD:s starka position i bolaget (s. 90—91).
Här utreder författaren sedan styrelsens och styrelseledamotens rättsliga ställning och framhåller hur man i svensk rätt sedan länge betraktat styrelseledamoten som syssloman i förhållande till bolaget och att alltså regler som handlar om sysslomannens omsorgsplikt, lojalitetsplikt och vårdnadsplikt därmed blir tillämpliga på styrelseledamoten. Detta i sin tur får betydelse när det gäller att avgöra hur den enskilde styrelseledamotens rätt att vidarebefordra information skall behandlas. Styrelseledamotens skadeståndsansvar diskuteras med utgångspunkt från 15 kap. 1 § aktiebolagslagen, som stadgar att "stiftare, styrelseledamot och verkställande direktör, som vid fullgörande
av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget, skall ersätta skadan". Frågan vad detta skadeståndsansvar omfattar i fråga om ideell skada besvarar författaren på det viset att han, med hänvisning till att explicit stadgande därom saknas, menar att styrelseledamotens skadeståndsansvar endast omfattar ekonomisk skada (s. 97).
Vidare gör författaren en genomgång av reglerna om styrelsens tillsyns- och kontrollskyldighet över VD, vilka regler — på grund av sysslomannaansvaret— också får betydelse för den enskilde styrelseledamoten. Dessa regler ger i sin tur bakgrunden till regleringen av den enskilde styrelseledamotens rätt att kräva information av VD, vilken fråga författaren tar upp i avsnitt 6.7 och 6.8. Dessa avsnitt håller enligt mitt förmenande hög klass i fråga om juridisk problemlösning och juridisk argumentation.
Avsnitt 6.9 handlar om reglerna om sekundär sekretess för styrelseledamöterna, d. v. s. deras rätt att vidarebefordra information som de fatt av VD. Reglerna har betydelse såväl för bolagsstämmovalda styrelseledamöter som för ledamöter som valts av arbetstagarna. I princip gäller samma regler för båda kategorierna styrelseledamöter, framhåller författaren. Den regel som framför allt är intressant är den som säger att styrelseledamoten på grund av sin vårdnadsplikt är skyldig att iaktta tystlåtenhet beträffande information,vars yppande kan medföra skada för bolaget, vilken regel härrör från departementschefen i propositionen till 1975 års aktiebolagslag.
Författaren menar vidare att styrelsen inte kan fatta beslut om sin egen sekretess, d. v. s. ålägga enskilda styrelseledamöter att hålla tyst med vad som avhandlats i styrelsen. Eftersom det inte finns någon annan sanktionsregel än 15 kap. 1 § aktiebolagslagen, som kräver att skada (och det räcker inte med ideell skada) inträffat, går det inte att "komma åt" en enskild styrelseledamot som yppar sekretessbelagda uppgifter utan att någon påvisbar skada inträffar. Själva yppandet i strid mot förbudet är alltså fritt från sanktion och detta innebär — enligt författaren — att "styrelsen endast kan ge rekommendationer om sekundära sekretessen" (s. 129).
Kapitel 6 är en gedigen genomgång av reglerna om sekretess för styrelseledamöter i aktiebolag. Det är bokens längsta kapitel. Det är också enligt mitt förmenande bokens bästa och verkar också vara det som intresserat författaren själv mest. Såvitt jag kan bedöma är det detta kapitel som innehåller mest av nyskapande i den meningen att rätten i dessa frågor inte varit hel klarlagd tidigare.
Kapitel 7 handlar om arbetstagarinformationsområde B, d. v. s. det som enligt författarens modell i kapitel 4 regleras av arbetsrättslig lagstiftning. Här handlar det alltså om MBL:s informationsregler. Företagsledningen — d. v. s.i praktiken VD eller annan företrädare för bolaget — är här sändare och mottagare är de anställdas fackliga representanter.
Först behandlas arbetsgivarens informationsplikt enligt 19 § MBL och därefter redogör författaren för reglerna om information i samband med förhandlingar enligt 15 och 18 §§ i MBL. I de olika förhandlingsreglerna som finns i MBL (allmänna förhandlingar enligt 10 § och primärförhandlingarenligt 11 — 13 §§) ingår nämligen en informationsskyldighet som är fristående från 19 § (s. 151). Författaren redogör för rättsläget som det fastlagts i rättspraxis rörande gränsdragningen mellan 19 och 11 §§ MBL och sammanfattar rättsläget sålunda att förhandlingsskyldigheten enligt 11 § vanligtvis inträder på ett så tidigt stadium i ett beslutsförfarande att förhandlingsskyl-
digheten ersätter arbetsgivarens särskilda informationsskyldighet enligt 19 §.
19 § MBL behandlas därefter under rubriken "direkt primär sekretess enligt MBL". Även 15 och 18 §§ MBL behandlas där. Författaren diskuterar vem som kan vara informationsmottagare enligt 19 § och vid förhandlingar. Vidare diskuteras det som författaren kallar sekundär sekretess, d. v. s. arbetsgivarens möjligheter att påverka arbetstagarsidans vidarebefordran av information som erhållits enligt 19 § eller vid förhandlingar.
Om kapitel 7 kan man säga att det är en grundlig genomgång av informationsreglerna i MBL men att kapitlet å andra sidan inte tillför någonting nytt för den som är någorlunda insatt i arbetsrätt. Tvärtom saknar man en del, framför allt en genomgång av vad de nya medbestämmandeavtalen innebär för arbetsgivarens informationsskyldighet. Där skulle författaren t. o. m. haft en uppgift att fylla eftersom medbestämmandeavtalen knappast alls varit föremål för rättsvetenskaplig behandling.
Kapitel 8 innehåller en sammanfattande jämförelse mellan reglerna om information enligt aktiebolagslagen och MBL. Författaren drar den slutsatsen (s. 180) att aktiebolagslagen ger arbetstagarsidan bättre rätt till information men innehåller sämre påtryckningsmedel på sanktionssidan medan MBL ger en mera begränsad rätt till information för arbetstagarsidan men innehåller bättre sanktionsmöjligheter/påtryckningsmedel. Författaren anser också att reglerna om sekundär sekretess är mera arbetstagarvänliga enligt aktiebolagslagen än enligt MBL. Vad en sådan slutsats har för värde och fog för sig undandrar sig min bedömning. Rättsreglers innehåll är svårt att jämföra inågot slags kvantitativ mening utan att referens görs till deras faktiska tillämpning i verkligheten.
För att bilda sig en uppfattning om hur reglerna om sekretess tillämpas i praktiken har författaren genomfört en fältundersökning genom att gå ut och intervjua företagsledare och arbetstagarledamöter i styrelser samt fackliga klubbordförande. Sammanlagt har han intervjuat cirka 70 personer. Undersökningen redovisas i kapitel 9.
Undersökningen omfattar 18 svenska aktiebolag inom tillverkningsindustrin med minst 100 anställda. Undersökningen inriktar sig på vad författaren kallar det socialpsykologiska planet. Den utfördes 1977 — 78, d. v. s. då MBL var alldeles ny och osäkerhet fortfarande rådde om räckvidden av MBL:s informationsregler. Materialinsamlingen kom därför framför allt att röra styrelsesekretessfrågor.
En viktig notering som författaren gör med utgångspunkt från sin undersökning (s. 207) är att det informella kontaktnätet mellan företagsledning och anställda ofta används. Vidare framkom i flera fall att företagsledningen inte påbjöd sekretess så ofta som förr (s. 234) samt att ju värdefullare informationen är för företaget, desto senare får de anställdas representanter tillgång till den. Av störst betydelse för de informella informationsbytena är företagsledningens förtroende för arbetstagarledamöternas handläggning av sekret information enligt de slutsatser författaren drar av sin undersökning (s. 235).
Avhandlingen slutar i kapitel 10 med några förslag till lagändringar som i princip skulle gå ut på att arbetsgivarens informationsplikt enligt 19 § MBL skulle utvidgas medan arbetstagarsidan skulle få rätt att endast ha en informationsmottagare för varje facklig organisation och att arbetstagarsidans möjlighet till vidareinformation skulle kunna ytterligare begränsas. Fördelarna med detta skulle enligt författaren vara att de anställda skulle fa bättre insyn och
bättre möjilghet att på ett tidigt stadium framföra fackliga synpunkter samtidigt som arbetsgivarens intresse skulle kunna beaktas (s. 240).
Bedömning
Det är ett bra ämne författaren valt. Information och sekretess i företagen är en viktig fråga som förtjänar rättsvetenskapens uppmärksamhet. Dock lovar titeln på avhandlingen — Företaget och sekretessen — för mycket. Man kommer att tänka på frågor om företagshemligheter, upplysningsskyldigheten mot myndigheter, konkurrensbegränsningsklausuler m.m. och om sådant handlar det inte. Författaren har begränsat ämnet genom under titeln "En rätts- och samhällsvetenskaplig studie av medinflytandeinformation och sekretess i företagen" och en sådan avgränsning är ju i och för sig helt acceptabel men i detta fall lovar även under titeln mer än vad boken innehåller.
Författaren myntar en mängd termer/begrepp i avhandlingen. Han skapar en begreppsapparat som vida överstiger behovet och som snarare fördunklar än förklarar vad som avses. Vad sägs om "direkt angiven primär sekretess" och"indirekt angiven primär sekretess" och sådana ord som "sekretessaktivitet"? Å andra sidan finns det begrepp som man antingen saknar helt och hållet —t. ex. makt — eller som man saknar definitioner av. Ordet information, t. ex. Det är visserligen ett ord vars innebörd man i normala fall lätt förstår, men i detta sammanhang borde det ha diskuterats mera ingående eftersom fenomenet har en så central betydelse för hela framställningen. Sådana frågor kunde ha tagits upp som t.ex. att information har en teknisk sida, d.v.s. hur man skall få fram information i olika sammanhang, och en innehållsmässig sida, d. v. s. vilken information som behövs i olika sammanhang. Vidare saknar man en diskussion om aktualitetsproblemet (d.v.s. behovet av snabb, aktuell information), vederhäftighetsproblemet (d.v.s. om informationen är tillförlitlig, uttömmande) och selektionsproblemet (d. v. s. om hur informationen kan anpassas till mottagarens behov och förutsättningar). Som det nu är används ordet information dessutom i de mest skiftande sammansättningar. Vad är t. ex. känslig information? Information som har stort värde? Sekret information?
I vetenskapsteoretiskt hänseende väcker denna avhandling åtskilliga frågor och inger en hel del betänkligheter. Mina första invändningar avser sekretessteorin i kaptiel 2. Om man skriver en avhandling om sekretess bör man inte så lättfärdigt som Moberg gör avfärda begreppet sekretess. De utländska författare som Moberg citerar uttrycket endast trivialiteter och säger inte mycket mer än att man kan tycka olika om sekretess.
Enligt mitt förmenande är det t. ex. en stor skillnad mellan sekretess i olika sammanhang och det är den sociala kontexten som måste beaktas när man tar ställning till värdet av sekretess. I not 3 på s. 23 talar författaren om sekretess i motståndsrörelsen och man undrar om författaren menar att sekretess i motståndsrörelsen som företeelse bör förstås på samma sätt som sekretess i företagen.
Det blir inte mer klarläggande när författaren i avsnitt 2.2 går över till individualpsykologi. Det är ju ett sedan länge etablerat vetenskapligt synsätt att man inte utan vidare kan dra slutsatser om organisationer/företag från iakttagelser av individer. Relationen mellan organisationen/företaget som en maktstruktur och motparten i ett intressemotsatsförhållande fungerar helt enkelt inte på samma sätt som relationen mellan två individer.
Det nyttotänkande som författaren tar till utgångspunkt för sin teori om sekretess kan alltså inte ses i ett individualpsykologiskt perspektiv utan måste relateras till den maktstruktur eller det beroendeförhållande som föreligger mellan sändare och mottagare av informationen. Det skulle ha varit en angelägen uppgift att söka utröna hur den "nytta" ser ut som styr informationssändarens val. Om en VD exempelvis väljer att inte informera om en hotande nedläggning av företaget, hur definierar han sin nytta, som individ eller som representant för ett kommersiellt intresse?
Den individualpsykologiska approachen är vidare försåtlig när det gäller terminologin i avhandlingen. "Informationsbyte" är enligt författaren frivilligt medan "informationsgivning" är ålagd (s. 35). Enligt mitt förmenande kan man inte ställa upp denna skillnad. Faktorer som ligger utanför dyaden (d.v.s. samspelet mellan två individer), t. ex. hot om tortyr, är såvitt jag ser det svåra att särskilja från faktorer innanför dyaden när man försöker analysera varför en sändare ger resp. inte ger information i ett visst fall. Bytesidén/frivillighetsidén är ju endast ett slags subjektivering på individnivå av defaktorer, bl. a. risk för sanktion, som styr mänskligt handlande.
Sammanfattningsvis är det olämpligt att använda en individualpsykologisk approach när det gäller att etablera en sekretessteori som skall ligga till grund för en undersökning av rättsreglerna om företagens sekretess. Den sociala kontexten tas bort alltför lättvindigt. Inte minst faller maktaspekten bort, d.v.s. att det är den ene som har och den andre som vill ha information och att denna bytesrelation hela tiden är densamma. Den nyttoteori i subjektiv upplevelsemening som författaren använder blir otillräcklig och kanske t. o. m. missvisande.
Den allvarligaste kritiken mot författarens på nyttoteorin byggda sekretessteori är emellertid denna. Är det inte i själva verket så att de rättsliga företeelser som författaren ger sig på att undersöka förutsätter teorin? Hela regelsystemet om sekretess vilar väl på nyttoteorin? Hade därför inte en mer utvecklad teori varit påkallad? T. ex. en konfliktteori? Skulle man inte haft mera nytta av t. ex. teorier om staters "intelligence"-verksamhet än av individualpsykologisk nyttoteori? Inte minst framstår diskussionen om förtroendets betydelse (s. 33) som problematisk på grund av maktrelationen mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Kapitel 3 är, som jag nämnde redan i presentationen av innehållet, ett svagt kapitel. Det handlar om behovet av formella sekretessregler i företagen. Här frågar man sig: behov i vilken mening? Betoningen ligger på formella i motsats till informella sekretessregler. Det handlar alltså inte om behov av sekretess utan om behov av formella regler om sekretess. För att kunna ta ställning till denna fråga måste man ju ha reda på vad formella regler har för funktioner som informella regler inte har. Det får man dock inte.
Jag tror inte ens författaren själv haft riktigt klart för sig vad kapitlet egentligen skall handla om. Ett exempel på tankeförvirring: På s. 38 säger författaren, efter att ha citerat en formell regel om sekretess: "Den anställde får enligt denna regel varken 'obehörigen' yppa yrkeshemligheter för andra anställda eller för personer utanför företagets murar." Därefter frågar författaren: "Varför behövs sådana regler?" Som svar på den frågan återger han vad en amerikansk VD anser om behovet av sekretess inte om behovet av formella regler om sekretess. Författarens slutsats blir att formella regler behövs eftersom sekretess behövs. Som läsare saknar man ett och annat tankeled i detta resonemang.
Min kritik på denna punkt, som gäller kapitel 3 som helhet, är att det saknas förklaring eller diskussion rörande betydelsen av reglernas form. Att man konstaterar att det behövs sekretess är inte detsamma som att konstateraatt det behövs formella regler om sekretess.
Det finns fler invändningar att göra mot kapitel 3, som även har relevansför den empiriska undersökningen i slutet av boken. Frågan är närmast avmetodologisk art men har avgörande betydelse för en undersökning överhuvudtaget. Frågan är denna. Om man vill bringa klarhet i "vad som behövs" i någon mening, t. ex. om behovet av regler av ett visst innehåll (och nu gäller det inte frågan om behovet av en formell regel utan om behovet av en viss norm, t.ex. behovet av sekretess), hur skall man kunna fastställa ett sådant behov? Skall man gå ut och fråga folk vad som behövs? Förmodligen är det väl det bästa sättet, eftersom behov är uttryck för önskningar och människor som tillfrågas ju kan ge uttryck för önskningar. Någon riktigt bra metod är det emellertid inte. Om man t. ex. vill undersöka statens behov av pengar, har man inte någon som man direkt kan fråga utan man får försöka kartlägga behovet med hjälp av en analytisk modell eller på något annat sätt.
Om man vill undersöka företagens behov av sekretess stöter man på svårigheter när det gäller fastläggandet av detta behov. Att som författaren gör gå ut och fråga dem som har ett direkt intresse av att sekretess finns, blir väl helt missvisande. Det är ungefär som att fråga en förälder, som just agat sitt barn, om det bör finnas en rätt för föräldrar att aga sina barn. Förmodligen svarar föräldern ja och menar också förmodligen på fullt allvar att barnen mår bra av det.
Vetenskapsteoretiskt är det alltså ytterst betänkligt att — utan vidare reservationer eller analys — lägga ett uttalande från en VD om behovet av sekretess till grund för slutsatsen att sekretess behövs. Ett mera fruktbart angreppssätt kunde ha varit att helt enkelt som rättsvetenskapsman ifrågasätta behovet av de regler man tar sig före att undersöka. Risken är annars att man faller i den för rättsvetenskapen så hotande fällan att godta intressenternas egna argument som förklaringar. Rättsvetenskapen bör ju inte helt okritiskt dra slutsatsen att det finns behov av sekretessregler bara därför att företagen säger sig ha behov av sådana regler. Det gäller här i själva verket den otroligt viktiga frågan om man som rättsvetenskapsman skall förstärka eller ifrågasätta våra vanligaste föreställningar (vanföreställningar?) om samhälleliga behov och fenomen.
Avhandlingen inger vidare vetenskapsteoretiska betänkligheter med avseende på det lättvindiga sätt varpå författaren hanterar sambandet mellan rättsreglerna och andra samhällsfenomen. Min kritik här går alltså ut på att författaren tar för lätt på detta samband. Kritiken här är av två slag, dels att författaren inte skiljer mellan uttalanden som hänför sig till rättens innehåll å ena sidan och andra samhällsfenomen å andra sidan, dels att han tar alltför lättvindigt på frågan vad som är orsak och verkan i olika samhälleliga skeenden.
Låt mig ta den första typen av kritik först. En förutsättning för alla rättsliga undersökningar är att man håller uttalanden om rättens innehåll isär från uttalanden om hur rätten fungerar i samhället. Uttalanden om rätten görs s. a. s. antingen på den rättsliga nivån eller på den samhälleliga nivån. Arbetar man inte med en sådan distinktion blir det lätt att man sammanblandar "varat" med "börat". Användningen av vissa ord, t. ex. "möjlighet" och
"kan" blir vidare mycket problematisk. På s. 57 säger författaren exempelvis:" Med primär sekretess menas således informationsinnehavarens möjlighet (kurs. här) att hålla information inne för informationsmottagaren" och vidare" Inom de formella kommunikationsramarna kan (kurs. här) information hemlighållas av innehavaren för mottagaren". Här frågar man sig: "möjlighet" resp. "kan" på vilken nivå? I reellt eller formellt avseende? Om man vill vara välvillig som läsare — och det vill man ju — så förstår man nog ändå att författaren avser den rättsliga nivån. Han menar med andra ord att informationsinnehavaren har rätt att hålla information inne etc. På s. 60 blir det dock en total sammanblandning av nivåerna när författaren säger: "Genom att studera arbetsgivarens möjlighet att använda den direkt primära sekretessen och de anställdas inflytande över den sekundära sekretessen kan man få en ganska god uppfattning om de anställdas formella insyn och därmed också deras möjlighet till ett adekvat med inflytande." För att inte påståendet skall bli tautologiskt måste man läsa det så att "möjlighet" i det första fallet betyder "rätt att" medan "möjlighet" i det andra fallet avser faktisk möjlighet, d.v. s. ett uttalande som hänför sig till den samhälleliga nivån. Sådana oklarheter i ord (och tanke?) bör inte förekomma i en avhandling.
Vad sedan gäller frågan om orsak och verkan är den ju i viss mening omöjlig — det blir lätt en fråga om hönan och ägget. Likväl hör denna fråga till en av de mera centrala för rättsvetenskapsmannen, eftersom han arbetar med argument, d.v. s. normativa uttalanden, vars "hållbarhet" och relevans man sällan har tillfälle att ta ställning till med hjälp av empiriskt underlag.Om vi t. ex. tar påståendet på s. 54 att "Komplexiteten har medfört att allt fler är i behov av företagets information", så verkar det ju rätt invändningsfritt eftersom vi lärt oss att se saken på det sättet. Men vad är det som säger att det inte lika gärna kan vara tvärtom, d.v.s. att komplexiteten är ett resultat av att allt fler intressegruppers krav på t. ex. information nu måste avstämmas/rangordnas i förhållande till varandra. I vart fall är det enligt mitt förmenande olämpligt att i vetenskapliga framställningar göra sådana påståenden om samband. Det verkar förstärkande på sådant som vi redan tror utan att veta. Återigen kommer rättsvetenskapen då att förstärka de antaganden och argument på vilka rätten vilar, utan att man för den skull överhuvudtaget testat hållbarheten och relevansen av dessa antaganden och argument. För rättsvetenskapsmannen är det ett mera fruktbart förhållningssätt att ha enkritiskt ifrågasättande inställning till alla sådana påståenden. Ofta är de ju inte mer än just argument för en viss lösning. Frågan blir högaktuell om man som Moberg väljer att använda sådana termer som t. ex. "adekvat medinflytande" (s. 60) och "känslig information" (s. 60). Vilka hållpunkter/kriterierär det meningen att man som läsare skall ta fasta på när det gäller att avgöra vad som är "adekvat" resp. "känsligt"?
Att det finns allvarliga invändningar att göra mot avhandlingen i vetenskapsteoretiskt hänseende får inte skymma det faktum att författaren tagit ett bra grepp om sitt ämne. Som jurist får man ju börja från scratch när man ger sig ut i de samhällsvetenskapliga frågeställningarna och det länder författaren till heder att han inte nöjt sig med att göra en rent positivrättslig studie av regelkomplexet om information. Den kritik jag har framfört ovan är i och för sig allvarlig men jag vill också betona att man i juridiska avhandlingar med samhällsvetenskaplig inriktning måste acceptera vissa brister i den samhällsvetenskapliga stringensen. Den goda vilja Moberg visat att vidga vyerna
utöver det strikt rättsdogmatiska väger tungt och visar en öppenhet som — i förening med en ökad samhällsvetenskaplig kompetens — lovar gott för framtiden.
Av de positivrättsliga kapitlen 6 och 7 innehåller, som jag redan nämnt, kapitel 6 en gedigen och intressant utredning om de associationsrättsliga reglerna. Författaren tar bl. a. upp styrelsens ändrade roll och dess betydelse för informationsproblematiken (s. 91 ff). Styrelsens roll har förskjutits från förvaltning av bolagets angelägenheter till kontroll/tillsyn över VD:s förvaltning. Den tillsynsskyldighet som styrelsen numera i praktiken har innebär i sin tur en skyldighet för den enskilde styrelseledamoten att hålla sig informerad om bolagets angelägenheter. Straffrättslig praxis som författaren redovisar (s. 103 ff) ger vid handen att den enskilde styrelseledamoten kan dömas till ansvar om han inte uppfyller sin tillsynsskyldighet.
På s. 127 för författaren fram en tes som tål att diskuteras. Han hävdar där att en lagregel skulle sakna "praktisk" betydelse om den inte innehåller någon sanktionsregel. Det handlar om styrelseledamots rätt att föra information vidare. Enligt aktiebolagslagen har styrelseledamot tystnadsplikt på så sätt att han inte får föra information vidare om det kan skada företaget. Någon straffrättslig sanktionsregel finns inte kopplad till denna regel. Skadeståndsrättsligt kan styrelseledamot endast bli ersättningsskyldig för den skada som han faktiskt orsakar. Häri ligger, som författaren framhåller, onekligen en diskrepans, ett "glapp" i förhållande till handlingsregeln om sekretess. Men att — som författaren gör — utifrån denna diskrepans mellan materiell regel och påföljdsreglerna dra slutsatsen att det i praktiken inte existerar någon sekundär sekretessregel är mera tvivelaktigt. I rättssociologin talar man om att vissa regler "work more in being than in shooting", d. v. s. att de kan ha en styrande effekt på beteendet alldeles oberoende av om sanktioner döms ut eller kan dömas ut.
I kapitel 7 behandlas, som ovan redan framkommit, de arbetsrättsliga informationsreglerna. Detta kapitel är också gediget, dock utan att innehålla någonting nytt. Framställningen avlägsnar sig mycket sällan från de officiella rättskällorna. Man önskar att författaren ibland hade gått lite längre i argumentationen för och emot olika lösningar, i vart fall i frågor som är centrala för avhandlingen, t. ex. i frågan rörande tidpunkten för informationsskyldighetens inträde (s. 141). Författaren nöjer sig här med förarbetesuttalandet att informationen skall lämnas "så snart det kan ske". Man hade gärna sett att han tagit upp till diskussion vad t. ex. de nya medbestämmandeavtalen kan betyda i detta avseende. Där finns bestämmelser om att facken skall få vara med i både den långsiktiga och den kortsiktiga verksamhetsplaneringen. Som exempel från KFO-avtalet kan sägas att fack och företag skall göra upp planer för minst tre år framåt och att där skall framgå i vilken utsträckning det kan bli aktuellt att utveckla befintliga eller nya produkter. Hur påverkar en sådan regel arbetsgivarens rätt enligt 19 § MBL att vänta med information som rör utvecklingsarbete som ännu inte skall bli föremål för något direkt beslut? Detta skulle författaren ha kunnat diskutera i avhandlingen, så mycket mera som de befintliga medbestämmandeavtalen ju inte varit föremål för särskilt ingående rättsvetenskaplig behandling ännu.
I övrigt finns endast några marginella anmärkningar att göra mot framställningen i detta kapitel, t. ex. påståendet på s. 142 att informationsskyldigheten enligt 19 § 1 st. 2 p. MBL endast skulle omfatta information som avser
arbetstagarsidans gemensamma intressen, vilket är en glidning i förhållande till lagtexten som säger att informationsskyldighet omfattar sådana uppgifter som organisationen behöver för att tillvarata medlemmarnas gemensamma intressen.
Som sammanfattande omdöme om Mobergs avhandling vill jag framföra följande. Han har skrivit en bok om ett intressant ämne på vilket han anlagt ett brett, inte utpräglat rättspositivistiskt perspektiv. I vetenskapsteoretiskt hänseende har boken allvarliga brister men å andra sidan kan man inte ställa alltför höga krav i detta hänseende eftersom en avhandling ju är ett förstlingsverk, som mera skall antyda än utgöra det slutliga beviset på eventuell forskarbegåvning. När det gäller att öka vår kunskap om informationsspridningen i företagen har avhandlingen främst betydelse i de associationsrättsliga avsnitten, framför allt i kapitel 6.
Boel Flodgren