Barnet, lagen och domstolen
Av fil. dr GUNNAR KRANTZ
Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ingår som ett led i ett mer eller mindre sammanhängande regelsystem, den nya sociala vårdlagstiftningen, omfattande socialtjänstlagen (SOL), lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) samt LVU. LVU är avsedd att utgöra ett komplement till SOL och då speciellt till 12 § i SOL, som uttrycker socialnämndens särskilda ansvar för barns och ungdoms levnadsförhållanden. I detta ingår även att "sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet". I sin egenskap av tvångsmedel kan LVU betraktas som ett yttersta medel att i vissa krissituationer uppnå SOL:s syfte att tillgodose barns och ungas rätttill omsorg, vård och skydd.1
LVU:s ställning i förhållande till SOL kan sägas konstituera LVU:s karaktär av "vård- och skyddslag" och funktionellt inlemma lagen som ett instrument bland andra i det sociala arbetet.
När skall LVU tillämpas?
Förutsättningarna för LVU:s tillämpning anges i lagen 1 §:
"Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom själv.
Vård skall beredas den unge om
1 brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller
2 den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende.
Vård med stöd av andra stycket 2 får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om vård inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vård."
Tre förutsättningar för lagens tillämpning kan urskiljas:
a) Visst "missförhållande" skall föreligga, det är, med juridisk terminologi, regelns främsta rättsfaktum. Bestämmelsen skiljer i princip mellan två typer av missförhållanden — missförhållanden i den unges hemmiljö ("brister i omsorgen" om den unge eller "annat förhållande") och missförhållanden som kommer till uttryck i den unges eget
beteende ("missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart förhållande").
b) Missförhållandet skall medföra fara respektive allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. Det skall sålunda föreligga kausalitet mellan missförhållandet och den unges hälsa eller utveckling.
c) Förutsättning för lagens tillämpning är vidare att behövlig vård inte kan komma till stånd på frivillig väg. I princip krävs att samtycke till behövlig vård inte kan erhållas, även om denna regel inte är undantagslös.
Lagen är i princip "ultimativ". Då förutsättningar enligt ingripande rekvisiten föreligger i ett enskilt fall, skall sålunda vård beredas.
Regelns rättsföljd är att ett beslut om vård fattas, d. v. s. dels att rätten och plikten att sörja för och bestämma över den unge och dennes personliga förhållande i viktiga hänseenden övergår på socialnämnden, dels att den unge — åtminstone inledningsvis — skall vårdas utanför det egna hemmet.
Vid prövning av mål om tillämpning av LVU har domstolen att dels företa en analys av rådande förhållanden och dels ställa en prognos2, d.v.s. göra en bedömning av om de aktuella förhållandena innebär fara respektive allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling.
Tolkning
Den verksamhet som här betecknas som analys av rådande förhållanden i den unges fysiska och psykologiska miljö omfattar en rad olika aktiviteter: konstateranden, bedömningar och värderingar av sådana fakta som föreligger i nuet eller som tillhör förfluten tid och som utgörden verklighet i vilken den unge lever.
Det andra momentet, det prognostiska, är av principiellt annat slag än det beskrivande och analyserande. Det rättstillämpande organet har här att bedöma vilken verkan föreliggande fakta (brister i omsorgen eller annat missförhållande respektive den unges eget beteende) kan få för den unges hälsa eller utveckling. Endast missförhållande som kan tilläggas en särskild kvalifikation, nämligen att medföra fara respektive allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling, räknas som rättsfaktum.
Det är uppenbart, att denna sistnämnda verksamhet ställer andra krav på rättstillämparen, bl. a. i fråga om tolkningsmetodik, än vad den beskrivande analysen gör. Den senare är för domstolen och andra rättstillämpande organ en vanlig arbetsmetod. Där rör rättstillämparen sig på traditionell och strukturerad grund. Analys och tolkning
enligt juridisk metod företas främst inom ramen för den s.k. rättskälleläran. Verksamheten är i sig komplicerad och jag skall här inte kommentera den på annat sätt än att peka på den viktigaste tolkningsvägen: En sats i en lagtext som visar sig svår att förstå försöker man vanligen göra förståelig genom att sätta den i samband med andra texter (kontexten) hos de olika rättskällor, som används som tolkningsgrund (lagens förarbeten, främst propositionen, förefintlig rättspraxis, uttalanden i den rättsliga doktrinen m. m.).
Kravet på prognos framträder i lokutionen "fara (respektive allvarlig fara) för den unges hälsa eller utveckling" (farerekvisitet). Dessa uttryck kan inte förstås och inte bli praktiskt användbara i rättstillämpningen med mindre än att de blir föremål för tolkning. Tolkningen utgör ett förberedande led i prognostiseringen.
Tolkning och prognostisering förutsätter delvis andra kunskaps och tolkningskällor än analysen. Fakta och värderingar får här hämtas från andra discipliner än den juridiska, främst från barnpsykologin, barnpsykiatrin, medicinen, sociologin och socialt arbete.
Lagtolkning
Då de traditionella rättskällorna utgör basen för den juridiska tolkningsprocessen får vi börja där. Den viktigaste tolkningskällan utgör, som antytts ovan, propositionen. Prop. 1981/82: 2 innehåller, förutom en allmän beskrivning av sådana situationer som anses kunna innebära en fara respektive allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling, en viss exemplifiering av sådana situationer. Departementschefens uttalande i prop. s. 582 — 583 belyser detta:
"Lagrummet (1 § andra stycket 1) omfattar således alla de situationer där barnet utsätts för kroppslig misshandel eller vanvård. Även då föräldrarna genom sina personliga egenskaper framkallar fara för barnets psykiska hälsa kan lagen vara tillämplig. Utsätts barnet genom föräldrarnas beteende, t. ex. genom ständigt återkommande uppträden i hemmet till följd av missbruk av alkohol eller narkotika eller på grund av föräldrarnas psykiska särart eller tillstånd, för fara till psykisk hälsa eller utveckling bör vård kunna beredas barnet med stöd av lagen."
Den tolkningsvägledning som departementschefen ger hänför sig företrädesvis till bedömningen av tillämpningsområdets yttre verklighet, som anges omfatta "alla de situationer där barnet utsätts för kroppslig misshandel eller vanvård", men även situationer då föräldrarna genom sitt beteende, sina personliga egenskaper eller sitt tillstånd utsätter barnet för fara. Frågan om hur den specifika situation som framkallar fara skall identifieras lämnas emellertid i stort obesvarad i propositionen. Svaret på den frågan får sökas utifrån andra kunskapskällor än de juridiska.
Helhetssynen
Propositionen ger också en anvisning härom, då den reser krav på en helhetssyn på socialtjänsten (prop. s. 125), innebärande att individens totala situation och omgivningen skall beaktas. Syftet med helhetssynen är att nå fram till ökad förståelse och att finna ett djupare sammanhang än vad tidigare tillämpade symptomrelaterade metoderi det sociala arbetet möjliggjort.
Betraktar man LVU som ett av instrumenten i arbetet med att förändra den enskildes och familjers sociala och psykologiska situation är det naturligt att helhetssynen får prägla lagtolkningsmetodiken på området. Helhetssynen kännetecknas av en helhetsbedömning av barnets situation, omfattande samtliga faktorer som kan antas påverka barnets hälsa eller utveckling.
Förutom sådana omständigheter som direkt beskrivs i lagens förarbeten kommer då att ingå fenomen som hänför sig till barnets och föräldrarnas relationer, det emotionella samspelet mellan dem, liksom deras förhållanden till andra människor i familjens närmiljö. Det blir sålunda här fråga om en analys av psykologiska fenomen vid sidan av övriga fakta. Hur svåra psykologiska fenomen än är att styrka i det enskilda fallet ingår de i underlaget för den rättsliga prövningen. I den meningen utgör de rättsfakta.
Tolkning utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet — sakkunnig tolkning Som fristående fakta framstår psykologiska fenomen dock aldrig som någon förklaringsmodell. Först genom tolkning av hur de olika fenomenen i situationsbilden uttrycker helheten och relationerna mellan delarna och det hela kan man förstå det specifika i barnets situation, det dynamiska relationsspelet mellan barnet och föräldrarna (föräldern) och detta samspels betydelse för barnets sätt att uppleva världen.
Brister i omsorgen om barnet (1 § andra stycket 1 LVU) kan innebära fara såväl för barnets fysiska och psykiska hälsa som för dess sociala utveckling. Mellan fysisk och psykisk hälsa råder för övrigt ofta ett nära samband. Det är dock vanligen vida svårare att bedöma hur olika omständigheter i barnets värld påverkar den psykiska hälsan än att förutse vilka verkningar förhållandena kan ha på barnets kroppsliga hälsa. Flertalet mål om tillämpningen av 1 § andra stycket 1 LVU gäller just frågan om fara för barnets psykiska hälsa. Den fortsatta framställningen kommer att företrädesvis röra sig kring denna typ av fara.
Att forstå det som sker i det som synes ske
Den föreställning om begreppet fara som ligger bakom propositionens situationsbeskrivning i anslutning till 1 § andra stycket 1 synes främst uppfatta barnet som mottagare av olika negativa intryck i föräldrahemmet. Den tycks presumera att flera sådana intryck tillsammans i princip innebär fara för barnets själsliga hälsa och på sikt kan leda tillskada.
Ett sådant synsätt räcker inte till att bedöma om fara för den psykiska hälsan föreligger. Det bortser nämligen från vad som inom barn- och ungdomspsykologin numera betraktas som det kanske mest väsentliga i barnets värld: barnets psykologiska relationer till en eller flera vuxna och det emotionella samspelet mellan barnet och vuxna i barnets invanda miljö.
Framför allt räcker inte detta betraktelsesätt till för att belysa hur barnet känslomässigt tar till sig, upplever vad som betecknas som missförhållanden genom att själva hela tiden vara en relationspartner till båda föräldrarna eller till en av dem. Börjeson3 uttrycker det så, att barnets uppväxtmiljö i första hand bör ses som ett "intensivt relationsspel mellan människor. Mot en sådan bakgrund blir den psykiska skadan begriplig endast utifrån den relation som existerar melllan barn och föräldrar (föräldern)".
Det är i detta samspel som barnet skapar sig en egen identitet. Det är också mot detta samspel som barnet speglar de yttre händelser som barnet möter. Vilken effekt på barnet det yttre skeendet får blir i hög grad beroende av hur detta påverkar den ömsesidiga relationen mellan barnet och den vuxne. Barn kan uppleva krissituationer, vars yttre verklighet är i stort sett likartad (ständiga uppträden i hemmet mellanföräldrarna etc.), på helt olika sätt, beroende på huruvida skeendet uppfattas av barnet som ett hot mot dess existentiella villkor: tillit till föräldern och trygghet för att varken denna eller barnet självt far illa eller skadas.
Upplever barnet att föräldern sviker det genom tillmälen (hot, förödmjukelser, överdrivna förväntningar och krav etc.) eller i handling (misshandel, sexuella övergrepp etc.), som får barnet att känna sig obehövligt, otillräckligt, övergivet eller utnyttjat, kan barnets psykiska hälsa och utveckling vara i fara. Föräldrarna (föräldern) förlorar sin roll som barnets psykologiska förälder. d.v. s. den vuxne, som barnet känner tillit till.
De emotionella relationerna till en eller ett par vuxna är för barn långt upp i tonåren så fundamentala, att störningar eller avbrott i ett invant och tillitsfullt samspel med en vuxen kan verka förlamande på barnets personlighetsutveckling och livsvilja och därmed på dess sociala utveckling.
Relationen mellan barn och vuxna är ett sammansatt fenomen med många och svårdefinierbara, ibland motstridiga, komponenter. Relationens betydelse i positiv eller negativ bemärkelse för det enskilda barnet och dess utveckling är därför ofta svår att bedöma.
Förenklat uttryckt är det när barnet till följd av förlorad tillit till den vuxne känner otrygghet som fara för dess psykiska hälsa och utveckling inträder. Den yttre verklighet som barnet lever i (jfr propositionens situationsbeskrivningar) utgör sålunda aldrig ensam den direkta förklaringsgrunden.
För tonåringen, som är inne i en frigörelse från föräldrarna (föräldern), utgör relationen till kamrater eller till en vuxen ofta den stimulans och samtidigt den trygghet som är en förutsättning för en gynnsam personlighetsutveckling.
Tonåringens relationer är av stor betydelse för hans attityd, intresseinriktning, beteende och aktiviteter. Det är ofta en av de viktigaste faktorerna att beakta (och bearbeta) i arbetet med unga missbrukare och lagöverträdare.
En annan viktig faktor är den unges naturliga och med tilltagande ålder allt starkare vilja att själv få bestämma över sig och sitt handlande.
Vid tillämpningen av 1 § andra stycket 2 blir det därför enligt prop. s. 582 "fråga om en avvägning mellan den unges rätt till självbestämmande och den rätt till adekvat vård och behandling som bestämmelserna avser att tillförsäkra honom i en situation då han inte själv förmår bryta en kriminell eller annars destruktiv utveckling".
En tvångsmässig separation från hemmiljön utgör ofta ett allvarligt hot mot den unges självkänsla och mot tilliten till "vuxenvärlden", inte minst till föräldrarna. Endast ett insiktsfullt och tålmodigt motivationsarbete med den unge kan lindra sådana negativa effekter avtvångsingripandet och lägga en grund för positiv påverkan.
De omständigheter jag här pekat på utgör viktiga element vid prognostiseringen i anslutning till 1 § andra stycket 2 LVU.
Att skiljas från sin förälder
Den största faran för ett barns psykiska hälsa och utveckling kan paradoxalt nog — ligga i att barnet blir föremål för vård enligt LVU. Separationsproblematiken har hittills föga uppmärksammats som rättsligt problem. Inom barnpsykologin är emellertid problemet välbekant.
Hur barnet upplever separationen från föräldrarna (föräldern) bestäms av det psykologiska och emotionella samspel, av den relation som utformats mellan familjemedlemmarna. Det är denna relation som skapar barnets medvetande om sig självt och om omvärlden, som ger barnet dess identitet.
När relationen hotas, när det välbekanta förvandlas till sin motsats, hotas barnets världsbild och därmed också dess identitet.
Genom separationen upphör den konfliktpräglade relationen i yttre mening, men som Börjeson4 framhåller, fortsätter den sitt liv i barnets inre dialog. Ett omhändertagande där barnets reaktion på separationen inte bearbetas innebär enligt Börjeson aldrig att denna dialog upphör även om den till synes tystnat. Barnet bär den med sig långt upp i vuxen ålder.
Denna inre dialog kommer i sin tur att påverka och påverkas av det nya samspel som barnet efter separationen etablerar med andra vuxna, såsom fosterföräldrar.
Vilken fara eller "skaderisk" för barnets psykiska hälsa eller sociala utveckling som separation medför kan sålunda antas vara beroende av flera faktorer, såsom barnets ålder och personlighet samt styrkan (kvaliteten) i den relation som bryts, men också — och kanske främst— av de existentiella villkor, som möter barnet efter separationen. Hur barnets relations- och identifikationsbehov därvid kan lösas kan antas vara av den största betydelse för barnets hälsa och utveckling.
Prognostiseringen och den juridiska argumentationen
De teoretiskt-psykologiska resonemangen här ovan antyder de tolkningsramar som relations- och identitetsbegreppen ger och utgör samtidigt exempel på sådan kunskapsproduktion som man har att utgå ifrån då man söker förstå under vilka betingelser fara för barnets psykiska hälsa eller utveckling kan uppkomma och utvecklas.
Krav på prognosställande förutsätter sålunda specialkunskaper om barn och barns sätt att fungera i samspel med vuxna.
Sådana krav möter, förutom i LVU, bl. a. i föräldrabalkens (FB) regler om vårdnad och umgängesrätt (6 kap.) och är där uttryckta i lokutionen "barnets bästa" eller "bäst för barnet", i reglerna om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m. (21 kap.6 §), där även formuleringen "risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas" används, i vissa regler i brottsbalken samt i 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Psykologiavsnitten utgör också exempel på vilken typ av kunskap som tolkningen av de olika farerekvisiten hänför sig till och som företrädare för de omnämnda vetenskapliga disciplinerna kan förmedla till den rättsliga processen och i praktiken också ofta tillför den i form avskriftligen eller muntligen framförda sakkunnigutlåtanden.
Vilken betydelse tilläggs då sådana kunskaper i den rättsliga prövningen? Eller mera konkret: kan fakta och värderingar, som utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet i det enskilda fallet anses konstituera fara för barnets hälsa eller utveckling, vid den rättsliga prövningen bli föremål för annan tolkning eller tilläggas annan värdering? Medandra ord: finns det ett specifikt rättsligt farebegrepp, konstruerat under inflytande av rättsliga tolkningsprinciper eller andra för den juridiska argumentationen gällande maximer, som domstolen känner sig bunden av?
Även om man inte kan tala om ett specifikt juridiskt farebegrepp är det uppenbart att domstolen inte är bunden av sakkunnigutlåtandet. Domstolen kan vid bevisvärderingen komma till en annan slutsats än den som sakkunnigutlåtandet ensamt skulle föranleda till.
Fråga är hur "bunden" domstolen är — eller bör vara — av traditionell juridisk argumentation.
Ar det självklart att juridisk argumentation, som tillämpas på beslutsfattande inom det område som här kallats "analytiskt", även skall komma till användning i hela sin omfattning på beslutsfattande på grundval av den regeltyp som här betecknas som "prognostisk", exempelvis 1 § LVU?
Frågan har föga uppmärksammats i den juridiska litteraturen. Stig Strömholm har emellertid i en intressant uppsats, "Analys och prognos, två typer av rättsligt förfarande"5, tagit upp ett preliminärt resonemang kring spörsmålet.
Enligt Strömholm är skillnaden mellan typiska fall inom de båda grupperna tillräckligt framträdande för att det skall finnas skäl att fråga sig i vilken omfattning den rättsvetenskapliga metoddebatten vilken i allt väsentligt hänför sig till regeltillämpning av det analytiska slaget — skall äga giltighet även i fråga om tillämpningen av sådana regler beträffande vilka prognos och val av medel för att uppnå ett visst önskvärt tillstånd utgör huvudmomentet. Med andra ord: vilket utrymme finns inom ramen för ett beslutsfattande på grundval av den prognostiska regeltypen för sådana principiellt viktiga element i den juridiska argumentationen som exempelvis omsorgen om objektivitet (i betydel-
sen eliminerande av individuella och"irrelevanta" argument), likformighet, förutsägbarhet och rättssäkerhet i övrigt?
Strömholm väcker också frågan, om det är möjligt och önskvärt att söka finna för det rättsliga beslutsfattandet specifika tillvägagångssätt när det gäller att nå fram till och motivera svar på sådana frågor som vad är till "barnets bästa".
Prognostiseringsresonemanget hänför sig främst till rättsföljdssidan— val av medel för att uppnå ett visst önskvärt tillstånd såsom "barnets bästa" (6 kap. FB samt 12 § SOL), för att skapa "trygga och goda förhållanden" för barn (12 § SOL) och för att bedöma förekomsten av "risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas" (21 kap. 6§ FB samt vissa regler i BrB). Även bedömningen av faran för barnets hälsa och utveckling genom separationen från föräldrarna är att hänföra till rättsföljdssidan. Prognoskrav möter emellertid också på rättsfaktumsidan. Så beträffande 1 § LVU, som vid rättstillämpningen förutsätter delvis "analytisk" och delvis "prognostisk" verksamhet.
Det är självklart, menar Strömholm, att — beträffande hanteringen av fakta — argumentationen måste, på samma sätt som i fråga om traditionell "analytisk" rättstillämpning och allt kvalificerat beslutsfattande över huvud taget, vara underkastad skäliga krav på konformitet med och utnyttjande av allmänna erfarenhetssatser eller mer preciserat vetenskapligt kunnande, på elementär logik, på saklighet (i den meningen att de argument som utnyttjas har både relevans och någon grad av generaliserbarhet och på rationalitet (åtminstone i betydelsen att medlen står i viss proportion till målet).
Den juridiska argumentationen inom ramen för vad som här kallas "analytiska" regler och beslutsfunktioner präglas av i huvudsak "bundna" argument — något som torde uppfattas som karakteristiskt för lagtolkning och rättstillämpning, Det förefaller svårt att inta samma principiella attityd på det "prognostiska" området, menar Strömholm, beroende på att just "bunden" argumentation där i stor utsträckning är praktiskt svår att tänka sig att genomföra. Hållpunkterna i form av såväl auktoritativt material som specifikt rättsliga argumentationstekniska prioriteringsprinciper och relevanskriterier är med nödvändighet färre.
Utifrån en preliminär bedömning kommer Strömholm till att även i den prognostiska argumentationen så långt det är praktiskt möjligt hänsynbör tas dels till den traditionella rättsliga argumentationens lagtolkningsprinciper, "låt oss säga av typen 'odia sunt restringenda' , dels till andra, inom bättre genomarbetade och studerade områden av rättsligt beslutsfattande uttryckta värderingar i fråga om intressehierarkier, proportionalitet mellan mål och medel samt olika arguments relativa tyngd".
Vetenskap och beprövad erfarenhet bör prägla prognosen
De principiella krav som Strömholm uppställer för den rättsliga argumentationen vad avser faktabedömningen torde i allmänhet vara uppfyllda i de sakkunnigutlåtanden rörande barn som tillhandahålles domstolen, och det torde gälla vare sig utlåtandet avges skriftligen eller muntligen till rätten. De uppställda kraven är ju inte heller specifika för rättslig argumentation utan allmängiltiga, vilket för övrigt också Strömholm påpekar.
Vad gäller "bundenheten" i den rättsliga argumentationen så är det intressant att konstatera, att Strömholm visserligen menar att i den prognostiska argumentationen möjlig hänsyn bör tas till den traditionella rättsliga argumentationens lagtolkningsprinciper, men han begränsar sin exemplifiering till det i sig tämligen självklara kravet att inte större våld (ingripande) tillgripes än vad situationen kräver för att det av lagstiftningen eftersträvade målet skall uppnås. Även det kravet torde i sakkunnigutlåtanden rörande barn vanligen beaktas, även om det inte alltid direkt utsäges. Vanligtvis utgår den sakkunnige, barnpsykologen, barnpsykiatern eller den sociala experten från ett holistiskt perspektiv vid sin tolkning och prognostisering. Av naturliga skäl måste den ställda prognosen i hög grad redovisas i form av värderingar och värderande fakta. En redovisning av nakna fakta, som inte blir föremål för sakkunnig tolkning, är ofta svår för domstolen att tolka.
Att rimlig proportion mellan mål och medel måste upprätthållas i rättstillämpningen ligger i sakens natur. Även om, som inledningsvis framhållits, LVU är ultimativ i den meningen, att när rekvisiten i 1 § är uppfyllda, lagen skall tillämpas, är det uppenbart att inte hur ringa fara som helst gör lagrummet tillämpligt.
Principen framträder i domskälen i länsrättens i Stockholm mål 0422-82 på följande sätt:
"Såväl D som hans föräldrar är införstådda med beslutet om familjeterapi på Danderyds sjukhus och är beredda att medverka både i den ..."
"Med hänsyn härtill finner länsrätten att den fara för D:s utveckling som åberopats inte för närvarande är av en sådan grad att mera långtgående åtgärder än till vilka medgivande lämnats nu kan anses motiverade. Socialnämndens talan skall därför ej bifallas."
Den värderande avvägning mellan mål och medel som ovannämnda princip innebär får dock inte leda till att lagrummets tillämpningsområde inskränkes genom att nya förutsättningar för regelns tillämpning tillföres genom den värderande avvägningen.
Sålunda kan man ställa sig tveksam till följande argumentation, som länsrätten i Stockholm för i domskälen i ett mål om tillämpningav LVU (mål Ö 943-82):
"För att vård skall kunna beredas utan samtycke av vårdnadshavaren krävs dock att den fara för barnens utveckling som föreligger är så stor att den motiverar att barnen mot vårdnadshavarens önskan med tvång tas från sitt hem med alla de problem som det innebär. Enligt länsrättens mening är ej i målet visat, att den fara som föreligger är av denna allvarliga art. Förutsättningar för att bifalla ansökan föreligger därför ej."
Rättens ordförande var av skiljaktig mening och ville bifalla ansökan om vård enligt LVU.
Kravet på likformighet i rättstillämpningen (likformighetsprincipen) förutsätter att "lika fall behandlas lika" även i den meningen, att den rättsliga argumentationen förs efter någorlunda enhetliga riktlinjer i all rättskipning eller åtminstone i mål av en och samma typ. Principen utgör ett av de mera specifikt rättsliga elementen i rättstillämpningen.Den anses betydelsefull för rättssäkerheten genom att medverka till förutsebarhet i fråga om rättskipningen, d. v. s. den enskilde får möjlighet att på förhand bedöma hur domstolarna kan komma att ställa sig iolika situationer och kan rätta sitt handlande därefter. Likformighetsprincipens betydelse i praktisk rättstillämpning får dock inte överdrivas.6 Uppenbart är att den kan modifieras av objektiva skäl.
När det gäller prognostisk argumentation i de måltyper som här behandlas kan det ifrågasättas om likformighet och förutsebarhet skall utgöra eftersträvansvärda mål. I vart fall kan kraven på likformighet och förutsebarhet inte tilläggas samma vikt som vid analytisk verksamhet. De kriterier som den prognostiska argumentationen har att utgå ifrån är ofta komplexa och starkt individuellt betingade. Strävan efter likformighet och förutsebarhet i rättstillämpningen verkar för en konformitet i valet av beslut, vilket i realiteten för den enskilde också innebär ett val av rättsföljdskonsekvenser av typen separation eller kvarstannande i hemmet, som i det enskilda fallet kan komma att framstå som kontraindicerade i förhållande till sakkunnigbedömningen av fakta.
En viktig slutsats som får dras av de psykologiska avsnitten som redovisats ovan är att vid den prognostiska argumentationen tyngdpunkten måste läggas på fakta och värderingar, som baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Vid domstolens bedömning och värdering av fakta i den prognostiska verksamheten bör därför största vikt fästas vid den sakkunskap som företrädare för ovan berörda kunskapsområden redovisar i målet. Först härigenom skapas förutsättningar för att utgången i målet skall kunna förklaras och försvaras på sakliga grunder.
Domstolens egen referensram är vanligen otillräcklig för sakkunnig tolkning och värdering av fakta inom den prognostiska ramen. Det
förhållandet har sin naturliga förklaring. Juristutbildningen omfattar inte sådana ämnen från vilka specialkunskap måste hämtas i mål av detta slag. Möjlighet för domare till specialstudier i dessa ämnen finns knappast. Den rättskipande verksamheten fungerar inte heller i praktiken så, att domaren ges tillfälle att följa upp de mål han dömer i. Sedan dom avkunnats lämnar domaren målet för gott. Han får härigenom inte några empiriska kunskaper om domens konsekvenser, med andra ord hur det i det enskilda fallet gick för barnet i fortsättningen. Det är en svaghet i den nuvarande ordningen.
Avsaknaden av tillräckliga teoretiska insikter och empiriska kunskaper hos domstolarna om den verklighet som de i de här målen haratt bedöma och värdera (barns behov och förutsättningar, deras sätt att reagera och fungera i kriser och konflikter med vuxna och mellan vuxna, deras sätt "att vara i världen") gör domstolarna starkt beroende av sakkunniga och experter, vilkas argumentation man ofta inte behärskar — stundom inte heller har förståelse för — och därför inte rätt kan bedöma och värdera.
Domstolarnas bevisvärdering leder ockå stundom till att fakta, som den barnsakkunnige tillfört processen, lämnas mer eller mindre utan avseende och till att domstolen gör en annan värdering av de omständigheter som den sakkunnige bedömt. Följande mål utgör exempel härpå.
Ett treårigt barn hade med sin moders medgivande sedan över ett halvt år vistats hos sin 50-åriga mormoder på grund av moderns missbruksproblem. Placeringen utgjorde stödåtgärd enligt 26 § barnavårdslagen. Därefter ansökte SocN om vård enligt LVU 1 §andra stycket 1 för barnet under hänvisning till att mormodern inte kunde ge barnets mor det stöd hon ansågs behöva för att utvecklas i sin roll som självständig småbarnsmamma. Först vid den muntliga förhandlingen inför LR gjordes gällande att mormodern på grund av sin ålder, sitt fysiska och psykiska hälsotillstånd samt då hon såsom ensamstående inte kunde erbjuda barnet ett fullständigt hem, var olämplig som fostrare för barnet.
En barnläkare som väl kände barnets situation och som i utlåtande avgivit positiva omdömen om mormodern hördes vid LR och förordade därvid bl. a. under beaktande av det nära släktförhållandet mellan barn och fostrare och den tid barnet vistats hos mormodern, att barnet skulle få stanna kvar hos henne.
Modern lämnade sitt samtycke till vård enligt LVU endast under förutsättning att barnet fick vårdas av mormodern.
LR fann att modern kommit till bättre insikt om sina missbruksproblem och var villig att underkasta sig erforderlig vård härför. Förutsättningen för en framtida återförening mellan mor och barn ansågs ha förbättrats.
LR lämnade i dom i april 1982 ansökningen utan bifall.
SocN besvärade sig hos KamR.
KamR fann att det i den av SocN ingivna vårdplanen för barnet inte ingick att barnet skulle vårdas hos mormodern. Modern vidhöll villkoret i sitt samtycke. Enligt KamR:s menig var den av SocN ingivna vårdplanen den för detta fall mest lämpade vårdplanen.
KamR biföll besvären.
RegR meddelade i augusti 1982 prövningstillstånd samt förordnade om inhibition, mvarför barnet kunde stanna kvar hos mormodern.
RegR (2621-1982, dom 1982-12-19), som lämnade av parterna framställd begäranom muntlig förhandling utan bifall, gjorde ej ändring i KamR:s dom.
Relevanta fakta i målet är bl. a. dels att det 3-åriga barnet vistats i mormoderns hem i över ett halvt år, dels att en barnläkare, som väl kände förhållandena, förordade fortsatt vistelse hos mormodern och dels att länsrätten funnit att förutsättningar för en framtida återförening mellan mor och dotter ökat. Läkaren åberopade som skäl för barnets fortsatta vistelse hos mormodern bl. a. att barnet befann sig i en mycket känslig ålder och att det sedan födelsen varit i mycket tät kontakt med mormodern och hade en naturlig bindning till henne och att utifrån barnets bästa det var olämpligt att omplacera det.
Utgången i målet föranleder följande kommentar. Mot en omplacering av barnet talar den — i ett 3-årigt barns tidsperspektiv betraktat— långa vistelsen i mormoderns hem, varunder en fast och trygg relation utvecklats mellan barn och fostrare. Avbrott i en sådan känslomässig bindning bör inte få företas utan att mycket starka skäl talar för det . Sådana skäl saknades i målet. Den sakkunnigvärdering av fakta som läkaren tillförde målet lämnades utan avseende.
I följande exempel lämnade domstolarna flera samstämmiga uttalanden av sakkunniga utan avseende och argumenterade efter en egen "barnpsykologisk" teori. Målet gäller verkställighet enligt 21 kap, FB.
Pojken R blev i juli 1972 omhändertagen för samhällsvård jämlikt 25 och 29 § barnavårdslagen och placerades på barnhem. I juni 1974 flyttades pojken, då 6 år gammal, till fosterhem efter att "ha haft en för ett barn ytterst påfrestande tillvaro utan tillgång till någon, vid vilken kan kunnat emotionellt varaktigt förankra sig. Han fick därefter en trygg och stimulerande hemmiljö i fosterhemmet och har där nått en i sociala och psykiska hänseenden god levnadssituation" (ur RegR:s domskäl i dom 2027-1979).
Modern, som tidigare hade frånkänts vårdnaden om sonen, tillerkändes 1975 rätt till visst umgänge med R, vilket fortsatte till maj 1978 och omfattade ungefär två dagar var tredje vecka samt vissa helger. Uppgifterna om utfallet av umgänget är något motsägande, vissa källor uppger det som mycket gott. I samband med process om vårdnaden uttalade i mars 1977 en överläkare (barnpsykiater) och en kurator, att R hade en frisk och stark konstitution, att vistelsen i fosterhem skulle vara den lyckligaste lösningen om hänsyn togs enbart till R:s bästa samt att det kunde med viss försiktighet förutsägas, att en flyttning till modern ej skulle medföra grova eller långvariga störningar. I april 1978 fick modern vårdnaden om sonen (beslut av Göta hovrätt 1978-04-27) och överflyttning aktualiserades i juni 1978. På grund av barnets reaktioner inför en överflyttning fann socialnämnden i G-kommun anledning att införskaffa nytt medicinskt utlåtande om R. Samme överläkare som avgav utlåtande 1977 samt en pedagogassistent uttalade därvid sammanfattningsvis, att R, sedan föregående uttalande avgavs, under mer än ett år regelbundet besökt sin mor utan att hon lyckats etablera så goda känslomässiga förhållanden till pojken att överflyttning skulle kunna ske utan störningar, att R i ställetvid tanken på att flytta reagerat med huvudsakligen depressiva symptom som från barnpsykiatrisk synpunkt fick betraktas som grova samt att en förflyttning med stor sannolikhet skulle få till följd långvarig depressiv reaktion med hämning av den intellektuella och känslomässiga utvecklingen av R.
I anslutning till sistnämnda utlåtande beslöt socialnämnden i G-kommun att utfärda förbud mot flyttning av pojken från fosterhemmet. Därefter kom umgänget mellan modern och barn att praktiskt taget upphöra.
Sedan modern begärt verkställighet och länsrätten i J-län funnit att verkställighet borde ske genom hämtning (ordföranden och en nämndeman ville vägra överflyttning) fördes målet till KamR i J, som prövade verkställighetsfrågan i november 1978. KamR fann då inget hinder för överflyttning, varför R skulle överföras till modern (ett kammarrättsråd ville vägra verkställighet). KamR:s dom vann laga kraft genom att
RegR i december 1978 vägrade prövningstillstånd. Försök gjordes därefter av socialnämnden att förmå R att frivilligt flytta till modern, men pojken, då 10,5 år gammal, vägrade och låste in sig på sitt rum. Socialnämnden och fosterföräldrarna var oroliga för pojkens psykiska hälsa varför ny barnpsykiatrisk och barnpsykologisk undersökning kom till stånd i februari 1979.
Av denna undersökning framgick att R bedömdes i identifikationshänseende starkt bunden till sina fosterföräldrar, att en överflyttning av R inte visat sig möjlig när modern varit närvarande vid hämtningsförsök, trots att pojken under en relativt lång tid besökt henne, samt att läkaren och psykologen ansåg att oberoende av moderns lämplighet som vårdnadshavare, en förflyttning nu skulle medföra risk för psykiska skador hos R, som inte kunde betraktas som ringa.
I januari 1979 prövade länsrätten verkställighetsfrågan utifrån bestämmelsen i 21 kap. 13 § FB och fann att överflyttning skulle ske genom hämtning. I april 1979 prövade KamR målet. I domskälen anförde KamR bl. a. att det "synes som om överflyttningsförsök inte skett med den fasthet och konsekvens som kunde ha erfordrats". "Några närmare slutsatser angående sådana hinder för verkställighet som avses i 21 kap. 4 och 5 § FB kan därför inte dras av försöket." Under hänvisning till viss psykologisk argumentation drog KamR följande slutsatser: "Vad läkaren och psykologen anfört om pojkens misstro mot modern, hans oro inför flyttningen och hans rädsla att mista kontakten med fosterföräldrarna kan inte anses så alarmerande, att det kan berättiga slutsatsen att en flyttning skulle innebära risk, som ej är ringa, för skada på R:s psykiska hälsa."
KamR framhöll vidare, att till den slutsats som KamR sålunda kommit till "må ha bidragit" att överläkaren och psykologen, som avgivit utlåtandet, "så vitt av handlingarna framgår, ej tidigare haft kontakt med R utan bildat sig en uppfattning om honom under ett tre timmar långt besök i fosterhemmet".
KamR:s "psykologiska" argumentation fortsätter sålunda: "Berättigad förhoppning måste finnas, att R skall komma över den misstro mot modern som får antagas till väsentlig del ha orsakats av besöksavbrottet från sommaren 1978. Såvitt av utlåtandet framgår är R:s oro inför flyttningen ej av större intensitet än vad varje barn känner inför en flyttning."
Fosterföräldrarnas yrkande om att socialstyrelsen skulle höras avslogs.
KamR förordnade att fosterföräldrarna mot vite av 1 500 kr skulle överlämna R till en tjänsteman vid socialförvaltningen i visst rum på förvaltningen för att denne sedan skulle resa med R till modern.
Fosterföräldrarna yrkade hos RegR omprövning av frågan om överflyttning samt inhibition av KamR:s beslut. RegR hörde socialstyrelsen, som framhöll att en förflyttning av R från fosterföräldrarna till den biologiska modern skulle innebära risk för bestående skada på R:s själsliga hälsa och att risken inte var ringa.
RegR (dom 1979-08-03, 2027-1979) ansåg inte att sådana omständigheter som anges i 21 kap, 4 eller 5 § FB förelåg. På de av KamR anförda skälen fann RegR att hinder för verkställighet inte förelåg. Endast på så sätt ändrade RegR KamR:s dom att överlämnandet av pojken skulle ske i fosterföräldrarnas hem till tjänsteman hos socialtjänsten och inte i socialförvaltningens lokaler.
Verkställighetsfrågan skulle emellertid än en gång (i november 1979) komma upp i KamR och då med stöd av 21 kap. 13 § FB, sedan länsrätten förordnat om överlämnande. En ledamot i länsrätten var skiljaktig och avslog moderns framställning om överflyttning.
I skrivelse till KamR hade en i fosterbarnsfrågor mycket erfaren professor i barnpsykiatri förklarat sig villig att såsom sakkunnig avge yttrande i målet.
I KamR:s domskäl redovisas närmare omständigheterna vid det planerade överlämnandet av R till modern i augusti 1979: två tjänstemän från socialkontoret hade under en timme och tjugo minuter försökt övertala R att följa med till modern. R hade hela tiden svarat att han inte ville flytta och vid ett par tillfällen varit nära att falla i gråt. Sedan R även vägrat att följa med på ett besök hos modern hade förrättningen avbrutits.
KamR avslog yrkandena om ytterligare barnpsykiatrisk undersökning under medverkan av barnpsykiatriprofessorn samt om muntlig förhandling. R skulle överföras till modern. Fosterföräldrarna ålades ett ersätta motpartens rättegångskostnader. Vitet sattes denna gång till 3 000 kr. Ett av kammarrättsråden, referenten, var av annan mening än majoriteten och förklarade "att verkställighet för närvarande inte kan ske".
Här slutar äntligen processandet om hos vem pojken R skall få växa upp.
I målen hade avgivits intyg av två barnpsykiatriker, båda överläkare, samt en psykolog. Vidare hade socialstyrelsen yttrat sig. I såväl samtliga intyg som yttrandet från socialstyrelsen framhålles samstämmigt att en förflyttning av R från fosterhemmet till den biologiska moderns hem skulle innebära risk för bestående skador på R:s själsliga hälsa och att risken inte var ringa.
Mot bakgrund av de avgivna sakkunnigutlåtandena och omständigheterna vid hämtningsförsöken får anses att sådant annat särskilt skäl som avses i 21 kap. 13 § FB förelåg. Den 10—11-årige pojken har utan tvekan under hela processtiden utsatts för en psykisk press. Detär förvånansvärt att han orkat hålla fast vid sin önskan att få stanna i fosterhemmet. Att en överflyttning mot pojkens vilja kunde antagas medföra risk, som inte var ringa, för skada på hans psykiska hälsa borde rimligen ha framgått för domstolarna. Genom domstolarnas bristande hänsynstagande bl. a. till det från barnpsykiatrisk och barnpsykologisk synvinkel viktiga faktum, att pojken faktiskt vistats under flera år hos fosterföräldrarna och på grund därav utvecklat fasta och tillitsfulla emotionella bindningar till dem, och genom att domstolarna i stället mera sett till det faktum att ett ursprungligt vårdnadsbeslut fanns och till att socialnämnden i juni 1978 i realiteten på goda grunder men, som KamR uttrycker det, "bryskt" utfärdade flyttningsförbud, har den rättsliga prövningen uppenbarligen hamnat ganska långt utanför "till barnets bästa-perspektivet". RegR bordevid sin prövning av målet i augusti 1979 med stöd av 21 kap. 13 § och 21 kap. 5 § andra stycket FB ha vägrat verkställighet. R är fortfarande (i juli 1983) kvar i fosterhemmet, sedan modern förklarat att hon inte längre gör anspråk på att han skall överflyttas mot sin egen vilja. R har utvecklats väl och vill stanna i fosterhemmet. Kontakten med modern är mycket sporadisk.
Får "separationsfaran" beaktas i rättstillämpningen?
Under avsnittet "Att skiljas från sina föräldrar" har pekats på den fara för barnets psykiska hälsa som ligger i att barnet skiljs från sina föräldrar. Vid tillämpning av LVU innebär rättsföljden regelmässigt en sådan separation.
En viktig fråga är om faran för barnets hälsa och utveckling till följd av omhändertagandet och skiljandet från föräldrarna (föräldern) eller från annan vuxen, som barnet längre tid vistats hos och blivit emotionellt fast bundet till, får beaktas vid överväganden om att tillämpa LVU.
I socialstyrelsens allmänna råd (1981:2) angående LVU har frågan uppmärksammats:
Socialstyrelsen erinrar om (s. 28) "att socialnämnden inte enbart bör bedöma vilken fara för den unge ett kvarstannande i hemmiljön innebär utan även de skadeverkningaren eventuell separation från föräldrarna kan medföra. Bindningarna mellan barnet och dess föräldrar kan vara mycket starka även om relationen innehåller negativa faktorer. Socialnämnden bör således göra en helhetsbedömning och agera i enlighet med barnets bästa. Bedömningen av separationsfaran ingår dock inte i själva farerekvisitet utan kommer in vid den slutliga avvägningen av vilken vård som är behövlig."
Beslut om tillämpning av LVU innebär emellertid i sig ett val av vårdform. Vård enligt LVU skall ju enligt 11 § andra stycket LVU alltid inledas utanför den unges eget hem. Samtidigt är det så, att i mindre barns tidsperspektiv den antydda faresituationen aktualiseras mycket snart efter separationen, om inte närkontakten med föräldrarna (föräldern) kan upprätthållas på ett tillfredsställande sätt.
I praktiken är det inte sällan svårt att vid genomförandet av vård enligt LVU helt och fullt tillgodose barnets behov av sådan närkontakt med föräldern att "separationsfaran" kan uteslutas. I vissa fall står det helt klart redan vid prognostiseringen att förutsättningar saknas mer eller mindre för att kontakten mellan barn och föräldrar skall kunna upprätthållas under vårdens genomförande.
Sett mot bakgrund av kravet på helhetsbedömning av barnets situation vid rättstillämpningen, en bedömning som får anses omspänna såväl rättsfaktumsidan som rättsföljdssidan, kan ifrågasättas om inte "separationsfaran" måste beaktas och vägas in i tolkningen av LVU:s farerekvisit. Rättsföljdskonsekvensen skulle annars i vissa fall komma att framstå som kontraindicerad i förhållande till lagstiftningens syfte, sammanfattningsvis uttryckt i lokutionen "till den unges bästa" (12 § SOL). Bortser rättstillämparen från "separationsfaran" vid sina värderande överväganden om lagens tillämpning i det enskilda fallet kan konsekvensen bli, att barnet genom beslutet om ingripande visserligen beredes skydd mot en fara men samtidigt kastats in i en ny sådan, kanske allvarligare än den som hotade i hemmet. Beslut om vård och fostran utanför det egna hemmet är sålunda avsett att tillgripas endast om hänsynen till den unges bästa motiverar det. Frågan om samspelet mellan lokutionen "till den unges bästa" i 12 § SOL, ingripande rekvisiten i 1 § LVU och reglerna i 6 kap. FB lämnas här öppen.
Kan det "antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke"?
Enligt 1 § första stycket LVU skall den som är under 18 år beredas vård med stöd av LVU, om det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom själv.
Även om det av lagens ordalydelse synes som om ett samtycke skulle innebära hinder för lagens tillämpning framgår av prop. 1979/80:1 s. 581 att lagen inte är avsedd att vara ovillkorligen knuten till frågan om samtycke föreligger eller inte.
Nämnden kan, säges det bl. a., "ha grundad anledning att anta att föräldrarnas samtycke inte är allvarligt menat och att de inte är villiga att på sikt låta nämnden genomföra vården såsom nämnden finner nödvändigt. På motsvarande sätt kan nämnden med hänsyn till omständigheterna ha grundad anledning att anta att den unge inte kommer att medverka till den vård som han har samtyckt till."
Även socialutskottet ansåg att det måste finnas visst utrymme för tillämpning av LVU även om samtycke lämnats (utlåtande 1979/80:44 s. 100). Men utskottet var av annan mening än föredragande statsrådet beträffande ett i formellt riktig ordning lämnat samtyckeoch menade
"att sådant inte kan utan vidare frånkännas sin sedvanliga rättsliga betydelse. Den omständigheten att man tror att samtycket t. ex. inte är allvarligt menat gör inte samtycket ogiltigt".
Utskottet ansåg dock att lagen gav utrymme för att lösa det här aktuella problemet utan att värdet av ett lämnat samtycke sätts ifråga:
"Som framhålls i propositionen skall den unge nämligen kunna garanteras 'behövlig vård'. I detta uttryck ligger bl. a. att hela den av socialnämnden planerade vården skall kunna genomföras. Om det finns anledning att befara att ett lämnat samtycke kan komma att återkallas innebär detta att behandlingsprogrammet eventuellt inte kan fullföljas. LVU bör då kunna tillämpas för att garantera det långsiktiga genomförandet av vården. Liknande synpunkter kan anläggas i den situationen att föräldrarna visserligen samtycker till att barnet bereds vård utom hemmet, men kan befaras ingripa i vården på ett för barnet störande sätt, t. ex. genom att uppsöka barnet i familjehemmet vid olämpliga tidpunkter."
När frågan om vård uppkommer till följd av att barnet utsatts för allvarligare misshandel eller liknande övergrepp måste, enligt utskottet, dessutom barnets anspråk på trygghet vägas in vid bedömningen av vad som är behövlig vård. Även om det inte finns någon mera påtaglig anledning att befara att vården avbryts eller störs kan det enligt utskottet i sådana fall ofta vara motiverat att tillämpa LVU för att säkerställa att inte barnet kan flyttas utan socialnämndens medgivande.
Lokutionen "om det kan antas, att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke" i 1 § första stycket LVU förutsätter sålunda en prognostisering. Den vägledning vid tolkningen av lagregeln som kan hämtas ur departementschefens uttalande i propositionen samt ur socialutskottets utlåtande talar för att stor återhållsamhet bör iakttas ifråga om godkännande av samtycke till vård av den unge utanför det
egna hemmet, såsom i familjehem. De olika uttalandena till sammantagna kan till och med tolkas så som att presumtionen snarare är för tvångsplacering av barn och ungdom, så snart någon av de situationer som beskrivs i 1 § andra stycket föreligger, än för samförståndslösningar med stöd av SOL.
Det är onekligen ett något annat synsätt som här demonstreras än det som präglar propositionens skrivning i övrigt om LVU. En kantring mot krav på ökad formalism och stramhet i bedömningen har skett, som lätt kan tolkas som uttryck för en principiell misstro mot föräldrar och barn som blir föremål för socialtjänstens uppmärksamhet. Synsättet leder bl. a. till en formalisering av socialnämndens "behandlingsplan", som ursprungligen knappast varit avsedd och som inte heller kan anses meningsfull. Det är nämligen från vård- och behandlingssynpunkt orimligt att fästa det avseende vid planens detaljutformning och utsträckning i tiden, som blir följden av den i förarbetena beskrivna prövningen av samtyckesförklaringen. En anpassning av planen till verkligheten blir regelmässigt erforderlig under behandlingstiden.
Framför allt blottar uttalandena en brist på psykologisk insikt. Att få domstolens beslut om att det löfte att respektera socialnämndens förslag till "behandlingsplan", som man givit, inte anses trovärdigt, torde av föräldrar och den unge undantagslöst upplevas förödmjukande och som en ytterligare bekräftelse på den otillräcklighet och vanmakt som den enskilde ofta upplever i situationen. Det är en dålig utgångspunkt för det nödvändiga fortsatta samarbetet om den unge mellan socialnämnden och den unges föräldrar (förälder) och i förekommande fall med den unge själv.
Resonemangen i förarbetena andas en övertro på myndighetsbesluts förmåga att styra människors tankar och känslor i krissituationer, vilka så djupt och varaktigt berör den enskilde som då barn med tvång skiljs från sina föräldrar. Samtidigt vittnar uttalandena om bristande insikter i hur socialtjänsten praktiskt arbetar och kan arbeta. De problem som anges motivera den restriktiva hållningen till frivilliga samförståndsplaceringar av barn i de beskrivna situationerna löses inte genom att vården av den unge utövas under tvång under längre tid. Problemen kan däremot ofta med framgång bearbetas inom den vård- och behandlingsmetodiska sidan av verksamheten, så att barnets vård i exempelvis familjehem tryggas. Jämför min uppsats "Om enskilds — och särskilt underårigs — rätt och rättigheter i dagens socialvård och i morgondagens socialtjänst" i Förvaltningsrättslig tidskrift 1978 s. 227.
Förarbetenas synsätt är på väg att vinna fotfäste i praxis. I läns-
rättspraxis har sålunda kunnat konstateras, att sådana förhållanden som att barnet vid tidigare placering utanför hemmet avvikit från fosterhem eller rymt från ungdomsvårdsskola ansetts utgöra en grund för att inte godkänna givet samtycke och det utan att den unges motivför tidigare rymningar närmare undersökts och bedömts av rätten. Även föräldrars samtycke har underkänts på grund av att föräldrarna vid tidigare tillfällen uppträtt störande i kontakten med familjehemsplacerat barn.
En för den enskilde så betydelsefull prognos om hans eller hennes framtida beteende i olika avseenden, som det här är fråga om, borde rimligen baseras på säkrare grunder än sådana som de här exemplifierade.
Att en samtyckes förklaring inte under alla förhållanden bör godkännas ligger i sakens natur. Men från den ståndpunkten till den som demonstreras i förarbetenas och särskilt i utskottets delvis motsägande men genomgående restriktiva uttalanden, är steget långt. Frågan är om det inte är så långt, att uttalandena kommit på kollisionskurs med de krav som enligt 1 § SOL obetingat skall gälla för all socialtjänstverksamhet, nämligen att verksamheten "skall bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet". Med andra ord rätten för föräldrar och den unge att själva bestämma om man vill acceptera vård utom hemmet eller ej. Har ett otvetydigt samtycke till sådan vård givits borde det i princip godtas så länge inte föräldrarnas eller den unges handlande därefter motiverar annat ställningstagande från myndighetens sida. En modifiering av uttalandet i förarbetena om "samtyckesförklaringen" bör därför övervägas vid kommande översyn av LVU.
Tillför domstolen mera barnkunskap!
Det rättsliga beslutsfattandet rörande unga torde väl alltid komma att präglas av viss osäkerhet. Helt objektiva och samtidigt sakligt riktiga svar på sådana frågor som vad är till "barnets bästa", vad utgör "fara för den unges hälsa eller utveckling" eller "risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas" kan inte ges.
Men mycket av den osäkerhet, som i dag präglar processen, kan och bör undanröjas. Den sammanhänger nämligen i hög grad med bristen på faktiska kunskaper om barn och om barns sätt att fungera i samspel med vuxna i kriser och konflikter. Det finns därför anledning att, i likhet med Strömholm, ställa frågan om det är möjligt att finna för det rättsliga beslutsfattandet specifika tillvägagångssätt för att få och motivera svar på sådana frågor som de nyss ställda.
Det är emellertid en komplicerad fråga med många aspekter. Min
ambition är inte att här ta upp frågan i hela dess vidd. Jag vill endast skissartat antyda en modell, som inrymmer en för problemets lösning viktig princip, nämligen att det beslutsfattande organet tillföres ökad sakkunskap om barn vid prövningen av barnavårdsmål (mål enligt SOL, LVU och FB). Vid prövningen av sådana mål borde i domstolen ingå särskilda sakkunniga som ledamöter. De särskilda sakkunniga skulle ha god sakkunskap i fråga om barn, barns utveckling och förhållanden i övrigt. Som sakkunniga borde kunna anlitas väl kvalificerade barnpsykiatriker, barnläkare, barnpsykologer och socialarbetare, anställda i allmän tjänst.
En länsrätts sammansättning vid prövning av dessa mål skulle då förslagsvis kunna bli följande: en lagfaren ledamot som ordförande, tre nämndemän, en barnpsykiater (alternativt barnpsykolog eller barnläkare) och en socialarbetare.
Till fördelarna med att som ledamöter knyta sakkunniga till domstolen hör att domstolens argumentation, särskilt vad avser bedömningen av fakta, genom sakkunnig belysning kan fördjupas och breddas. Särskild betydelse får de sakkunnigas medverkan vid domstolens värderande överläggning i de fall då parterna i målet biträtts av sakkunniga, vilka uppfattningar är motstridiga.
Tanken på att låta sakkunniga ingå i domstolen som ledamöter är på intet sätt ny. Se bl. a. SOU 1960:19, SOU 1966:70 och prop. 1971:30.
Enligt 13 a § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall kammarrätt vid behandling av kommunalbesvärsmål bestå av förutom tre lagfarna ledamöter — två sådana särskilda ledamöter som anges i 13 b §. Enligt den senare bestämmelsen skall de särskilda ledamöterna ha god kännedom om kommunal verksamhet.
Fall finns också då sakkunniga ingår som ledamöter i domstolen tillsammans med nämndemän. Enligt 8 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) består länsrätten vid prövning av mål om fastighetstaxering av en lagfaren domare, värderingstekniska ledamöter samt nämndemän, som särskilt utsetts för att deltaga vid behandlingen avsådana mål. Rätten är domför med en lagfaren domare och tre ledamöter, varav minst en värderingsteknisk ledamot samt två nämndemän (med de undantag som anges i 18 § lagen (1971:289) om allmänna fastighetsdomstolar). Den värderingstekniske ledamoten skall ha sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering. Jämför även lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål.
Det faller inte inom ramen för denna uppsats att diskutera LVM. Här skall därför endast pekas på att det i och för sig finns skäl att göra principiella överväganden, motsvarande dem som här gjorts om sakkunnig medverkan i barnavårdsmål, även i fråga om mål enligt LVM.
Den större frågan huruvida den principiella åtskillnad som nu gäller mellan mål rörande den offentliga barna- och ungdomsvården och familjerättsmål om vårdnad och umgängesrätt m. m. är motiverad skall jag inte här gå närmare in på. Att den nuvarande uppspaltningen av mål som rör barn och unga på olika typer av domstolar, allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar, inte är ändamålsenlig utifrån de krav jag diskuterar i denna uppsats, är dock uppenbart.
Ett vidare steg mot en beslutsform som vidgar förutsättningarna för ökat sakkunniginflytande på det rättsliga beslutet vore att sammanföra de typer av mål som rör barn och unga till särskilda rotlar eller enheter inom länsrätterna. Jag syftar då i första hand på mål enligt SOL och LVU samt mål enligt FB. Men skäl talar också för att mål enligt LVM bör hänföras dit.
Till fördelarna med att koncentrera den rättsliga prövningen avdessa målgrupper till särskilda rotlar eller enheter hör att dessa genom den större omfattningen av sociala vård- och behandlingsmål samt familjerättsmål med prognostiska inslag far jämförelsevis större erfarenheter samt djupare kunskaper om och insikter i den sociala och psykologiska verklighet man har att tolka och värdera. I länsrätterna utgör de sociala målen i dag en ringa procent av den totala mängden mål. Skatterättsmålen dominerar starkt. I tingsrätterna förekommer tvistiga vårdnads- och umgängesrättsmål numera mindre ofta.