1002 Bo EricsonRättsvården vid FN-förband — några synpunkter på militäransvarskommitténs förslag
Sedan 1956 har svenska militära förband tjänstgjort utomlands i FN:s fredsbevarande styrkor i Mellersta Östern, i Kongo och på Cypern. Rättsskipningen vid de svenska kontingenterna bedrivs efter regler, framför allt militärarättegångslagen, som är anpassade efter fredsförhållanden här hemma och inte efter förhållandena i krigsdrabbade länder långt från Sverige och svenska myndigheter. Det saknas bl. a. handläggningsregler som tar sikte på att FN personalen är undantagen från värdlandets brottmålsjurisdiktion och att förbandschefen och hans medhjälpare därför blir de som i första hand får ta befattning inte bara med de militära utan också med de allmänna brottmålen.
    Militieombudsmannen gjorde 1966 en framställning (MO:s ämbetsberättelse 1967 s. 213) om rätt omfattande reformer av rättsskipningen vid de svenska FN-kontingenterna, men någon lagstiftning blev det inte. Ändå har väl det nuvarande systemet fungerat tillfredsställande sedan dess — med improvisationer som har blivit traditioner. Det viktigaste skälet är förstås att systemet inte är utsatt för några svårare påfrestningar. Personalen består av utvalt folk, som frivilligt har gett sig ut på ett uppdrag utanför det vanliga. De vill göra sitt bästa och gör det också. Med en bra ledning blir det en bra förbandsanda, och de disciplinära problemen blir marginella. Alla vet också att den som inte sköter sig kan bli hemskickad. En utomstraffrättslig "påföljd" som har betydligt större preventiv verkan är hot om disciplinstraff och tillrättavisningar.
    Dessa rätt självklara konstateranden grundar sig på erfarenheter, som jag gjorde som auditör vid FN-bataljonen på Cypern och sjukhuskompaniet i Libanon sommarhalvåret 1982. Erfarenheterna är begränsade men jag skulle tro att de är någorlunda representativa. Disciplinmålen var varken många eller svåra. Bortsett från ett par fall som föranledde hemsändande gällde det en del lindrigare fall av olovlig utevaro och andra "egentliga" disciplinförseelser samt ett betydligt större antal hastighetsöverträdelser och andra trafikförseelser, vilka bedömdes som tjänstefel. De övriga brottmålen — militära och allmänna — som utreddes gällde nästan alla misstanke om vårdslöshet i trafik. Flertalet av dessa kunde avskrivas på grund av att oaktsamheten hade varit ringa eller ingen, men ett par hänsköts till åklagare i Sverige.
    En sak stod fullkomligt klar: sådana lindriga brott, som den överväldigande majoriteten av målen gällde, skall handläggas och avgöras på platsen, om det överhuvud skall vara någon mening med att lagföra dem. Regler som medför att även lindriga, utredda brott måste hänskjutas till åklagare för handläggning i Sverige kanske ett år senare fyller inte något vettigt syfte.
    Man kan ha delade meningar om militäransvarskommitténs grundtankar om den militära rättsvården i Sverige, sådana de framläggs i betänkandet "Nytt militärt ansvarssystem" (SOU 1983:2). Såvitt angår rättsskipningen vid FN-förband utomlands innebär kommitténs förslag den fördelen att delagliga möjligheterna att avgöra mål vid FN-förbandet utökas. Förslaget skulle dock på vissa punkter kunna anpassas bättre till de speciella förhållanden, som en FN-styrka har att verka under.

 

Kommitténs förslag i korthet
Det nuvarande militära straffrättsliga ansvarssystemet föreslås i fred bli ersatt av ett utomstraffrättsligt disciplinsystem. För dem som är anställda i en

 

Rättsvården vid FN-förband 1003svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst innebär förslaget att reglerna om disciplinansvar i lagen om offentlig anställning (LOA) blir tillämpliga under utbildningen i Sverige, medan en ny disciplinlag för värnpliktiga skall tillämpas på FN-personalen vid tjänstgöring utom riket (2 § 5 lagen om disciplinansvar för värnpliktiga). De i lagen stadgade disciplinpåföljderna överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande disciplinstraff och tillrättavisningar. Disciplinärendena skall handläggas av kontingentschefen med biträde av auditör. Enklare ärenden skall kunna handläggas av kompanichef utan auditörens hörande — liksom en kompanichef f. n. kan ge tillrättavisningar. En nyhet är att även bestridda ärenden skall kunna handläggas av kontingentschefen. Detta och att betydligt fler brottstyper än f. n. skall kunna beivras i disciplinär ordning medför utvidgade möjligheter att på platsen handlägga och avgöra frågor om brott och förseelser.

 

Utredningen av disciplinförseelser och brott
Enligt nuvarande ordning utreds vid bataljonen på Cypern både militära brottmål och allmänna brottmål. De militära mål, som inte skall handläggas som disciplinmål utan hänskjutas till militäråklagaren i Stockholm, utreds med stöd av 23 § militära rättegångslagen. Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till detta lagrum, när det gäller utredning av brott som skall anmälas till åtal enligt 7 § och 8 § 2 st. disciplinlagen. Möjligen menar man att prövningen, huruvida åtalsanmälan skall ske, förutsätter att all den utredning görs vid förbandet som kan åstadkommas där. Närmare regler härom behövs.
    De allmänna brott, som begås av svensk FN-personal, utreds f. n. av militärpolis och kontingentschef och överlämnas till åklagare i Sverige utan att det finns någon författning som föreskriver att de militära myndigheterna har att ta befattning med dessa mål. Att så sker är emellertid en nödvändig konsekvens av att FN-personalen åtnjuter fullständig straffrättslig immunitet gentemot värdlandets myndigheter. Tidigare framförda önskemål om en lagstiftning på detta område redovisas av kommittén, som dock inte själv framställer något förslag härom; disciplinlagens regler om åtalsanmälan avser bara brott i tjänsten. Problemet med bristen på lagregler har vid de flesta av de bataljoner, som jag kunnat överblicka i rättsvårdsdetaljens arkiv på Cypern. lösts så att de allmänna målen registrerats och utretts som de militära och "hänskjutits" till militäråklagaren i Stockholm, som i sin tur skickat dem vidare till behörig åklagare i Sverige. Emellertid fick jag från svensk militärpolis på Cypern frågan om vilka bestämmelser som skulle reglera utredningen i de allmänna brottmålen. Rimligen måste lagfästa regler införas.

 

Begreppet åliggande i tjänsten
Åsidosättande av åliggande i tjänsten krävs enligt förslaget för att någon för brott (7 och 8 §§ disciplinlagen) eller annan förseelse (9§ disciplinlagen) skall kunna åläggas disciplinpåföljd av militär myndighet. Bestämmelsen utgör en motsvarighet till de nu gällande reglerna om vad som är militärt mål (3 § militära rättegångslagen). En utvidgning jämfört med gällande rätt är avsedd. Kommittén säger bl. a. att det är fråga om brott med en viss anknytning till tjänsten samt att ledning kan sökas i reglementen, instruktioner, särskilt utfärdade föreskrifter och förhållandenas beskaffenhet, då det gäller att avgöra om en förseelse mot allmän författning även innefattar åsidosättande av åliggande i tjänsten.

 

65-43-869 Svensk Jurisuidning

 

1004 Bo Ericson    Ett problem som har samband med det sist sagda var aktuellt på Cypern. Det fanns föreskrifter i kontingentsinstruktionen att personalen skulle följa Cyperns trafiklagar samt iakttaga vissa andra trafikregler, som inte fanns i dessa lagar, bl. a. om bilbältes- och skyddshjälmstvång.1 Problemet var om dessa föreskrifter gällde inte bara vid framförande av FN-fordon utan också vid förande av privat fordon. Det framgick att olika tolkningar hade förekommit. Det är givetvis viktigt att vederbörande instruktioner innehåller klara regler om i vilka fall föreskrifterna skall gälla inte blott tjänsteutövning iinskränkt bemärkelse utan även personalens uppträdande i andra sammanhang, såsom under fritid ("B-tid") och permission ("leave"). Något hinder mot att låta tjänsteföreskrifter fa en sådan vidsträckt giltighet finns näppeligen: vid tjänstgöring utom riket är FN-personalen ständigt tjänstgöringsskyldig.
    Sistnämnda grundsats bör också kunna vara vägledande när det gäller att avgöra om ett brott mot en allmän författning innefattar åsidosättande av tjänsteåliggande. Brott mot FN-organisationen eller dess personal liksom mot andra militära styrkor i området borde alltid anses innefatta sådant åsidosättande. Det kan hävdas att med hänsyn till FN-styrkans ställning och uppgifter detsamma borde gälla brott mot värdlandet, dess befolkning ocn gäster (Jfr Regulations for UNFICYP par. 24, införd i "Nordic Stand-by Forces in UN Service"). En vid tolkning av begreppet åliggande i tjänsten tillgodoser intresset av att lindriga brott i största utsträckning kan handläggas på platsen inom disciplinförfarandets ram.

 

Åtalsanmälan eller disciplinförfarande
Den föreslagna disciplinlagen innehåller i 8 § de viktiga reglerna om i vilka fall brott får handläggas vid disciplinförfarande i stället för att anmälas till åtal.
    Den första gruppen utgörs av brott där straffskalan inte innehåller svårare straff än böter. Hit hör flertalet trafikbrott: vårdslöshet i trafik och olovlig körning (som inte är grov) samt alla förseelser, t. ex. hastighetsöverträdelse, som avses i 2 och 3 §§ lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands (3 § som gäller rent lokala trafikföreskrifter är aktuell på Cypern, eftersom landet tillträtt 1964 års europeiska konvention om straff för vägtrafikbrott). Eftersom trafikbrotten f. n. dominerar målstatistiken på en FN kontingent (i runda tal 50 av 70 registrerade mål vid den bataljon där jag tjänstgjorde) är kommitténs förslag av stor betydelse; trafikmål kan f. n. inte handläggas som disciplinmål. — Ringa misshandel, åverkan och förargelseväckande beteende hör också till denna grupp.
    Den andra gruppen utgörs av vissa uppräknade, lindrigare brottsbalksbrott, där böter är den normala påföljden men fängelse ingår i straffskalan. Det rör sig, såvitt gäller fredstid, bl. a. om ofredande, snatteri, bedrägligt beteende, undandräkt och olovligt brukande.

 

1 Överträdelser av Cyperns bestämmelser om fordons hastighet bedömdes enligt praxis enbart som brott mot instruktionen, dvs. som tjänstefel, varför de i erkända fall handlades i disciplinmål. Jfr Thorsten Cars, Förvaltningsrättslig tidskrift 1964 s. 167 not 26. Efter införandet år 1972 av lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands hade det varit riktigare att bedöma hastighetsöverträdelserna som brott mot lagens 2 § eller 3 §. Följden hade emellertid blivit att även dessa erkända mål, som var förhållandevis många, hade måst hänskjutas till åklagaren, eftersom trafikbrott enligt militära rättegångslagen inte kan handläggas i disciplinmål. 

Rättsvården vid FN-förband 1005    Möjligheterna att vid en FN-kontingent avgöra mål på platsen inskränks emellertid av den regel i 8§ 2 st. 1. disciplinlagen, som kommittén föreslår, nämligen att åtalsanmälan alltid skall göras om brottet riktar sig mot någon person utanför försvarsmakten. Regeln avser givetvis att tillgodose målsägandens intresse genom att polisutredning och allmänt åtal äger rum, med möjlighet för målsäganden att i brottmålet föra talan om enskilt anspråk. Men regeln passar dåligt ihop med förhållandena vid en FN-styrka utomlands. En målsägande som tillhör civilbefolkningen eller annan stats militära personal torde praktiskt taget aldrig vara intresserad av möjligheten att framföra sina anspråk vid en domstol i Sverige.
    Det i praktiken vanligaste av hithörande fall är att ett FN-fordon, fört av en svensk, kolliderar med en civil bil. En sådan olycka på Cypern utreds av FN:s militärpolis och Cyperns polis i samarbete. De anspråk, som inblandade civila personer kan ha, riktas mot FN. Skadan regleras genom ett särskilt förfarande inom FN:s ram. Vållandefrågan avgörs av en "Board of Inquiry". (Skulle den svenske FN-föraren ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet kan FN i sin tur kräva svenska staten.) Enligt avtalet mellan FN och Cypern kan civil talan inte föras mot FN-personal med avseende på åtgärder som har samband med tjänsten (Regulations for UNFICYP par. 29 b och d).
    Gäller det smärre egendomsbrott, t. ex. bedrägligt beteende mot en taxichaufför eller åverkan på en bar, lär enskilda anspråk kunna regleras på platsen.
    Tvånget att anmäla ett brott till åtal kan bli en nackdel i fall där det för FN styrkans goda förhållande till andra makter är viktigt att en brottssak avgörs omedelbart. Från min egen erfarenhet kan jag nämna ett fall från sjukhuskompaniet i Libanon, en incident mellan en FN-svensk och en israelisk officer, där en mycket snabb handläggning av disciplinärendet bidrog till att rensa luften mellan de båda styrkorna.
    Förebilden till 7 och 8 §§ disciplinlagen är 12 kap. 1 § LOA. Motsvarande regel där säger att brott skall anmälas till åtal, om det finns anledning antaga att talan om enskilt anspråk kommer att föras. Denna regel synes väl lämpa sig för de förhållanden som råder vid ett svenskt FN-förband utom riket. Den ger möjlighet att på ett smidigare sätt välja mellan åtalsanmälan och disciplinförfarande. Effekten skulle bli att ett större antal brott kunde handläggas påplatsen. Lagtekniskt kunde, efter mönster av 12 kap. 2 § LOA, regeringen bemyndigas att medge undantag från anmälningsskyldigheten enligt 8 § 2 st.1. disciplinlagen, såvitt gäller dem som är anställda i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst vid tjänstgöring utom riket.

 

Tvångsmedel
Det enda tvångsmedel som kommittén, i motsats till MO 1966, anser att chefen för en FN-kontingent behöver ha tillgång till är omhändertagande (38 § disciplinlagen). Detta motsvarar närmast det nuvarande tagande i förvar (36 § militära rättegångslagen) men kan också få en straffprocessuell funktion: vid misstanke om svårare brott får den omhändertagne kvarhållastills han kan överlämnas till polismyndighet, dock högst 24 timmar (42 § 2 st. disciplinlagen).
    Under lugna förhållanden och med harmlösa lagöverträdelser, som f. n. på Cypern, är omhändertagande utan tvivel ett helt tillräckligt tvångsmedel. Detär emellertid inte svårt att tänka sig lägen och brott av betydligt allvarligare

 

1006 Rättsvården vid FN-förbandslag, där det krävs att snabba och effektiva tvångsåtgärder vidtas både mot person och mot egendom. Det är då viktigt att åtgärderna kan beslutas på platsen med den auktoritet som kontingentschefen har. Frågan om tvångsmedel bör nog övervägas ytterligare.
 

Bo Ericson