Engelskt skiljeförfarande
1. I SvJT 1982 s. 69 informerade Hans Bagner om förändringar som genomförts genom 1979 års Arbitration Act, särskilt i fråga om domstols medverkan vid avgörande av rättsfrågor som uppkommer i skiljeförfaranden. På grund av ett par färska rättsfall finns det anledning att åter aktualisera England och dess lämplighet som plats för internationellt skiljeförfarande.
2. Det är väl känt att London före 1979 års reform i många kretsar undveks som plats för skiljeförfarande.1 En anledning var att skiljemännen sällan motiverade sina domar, av fruktan för att domen skulle innehålla "an error offact or law on its face", ty i sådant fall riskerade de att domstol förklarade skiljedomen ogiltig.2 Genom att inte skriva motivering undvek man visserligen risken att få skiljedomen "quashed", men parterna förmodades vara missnöjda med att inte veta hur skiljemännen resonerat. (I en separat handling plägar skiljemän lämna motivering, men denna handling är inte en del av domen.)
    En annan anledning var det s. k. case stated-förfarandet, innebärande att domstol på begäran av part eller skiljeman avgör rättsfrågor i ett skiljemål. Bagner har utvecklat detta närmare i sin artikel och har även påpekat en nackdel som så småningom framträdde med det i och för sig lovvärda systemet att domare fick ha ett ord med i laget beträffande den kommersiella rättens utveckling, nämligen det missbruk som bestod i att parter använde möjligheten att få rättsfrågan prövad av domstol till att förhala skiljemålet. Gick målet dåligt, försökte man hitta ett juridiskt problem vilket föreföll olöst, varpå skiljeförfarandet avbröts intill dess domstol avgjort rättsfrågan.3
    Ett tredje skäl, närbesläktat med det nyssnämnda, var att parter i internationella skiljetvister ogillade principen att tvistefrågan överhuvudtaget skulle kunna komma under domstols prövning, oavsett om detta fördröjde tvistens avgörande eller ej. Hade man enats om skiljedomsvägen, resonerade man, hade man tydligt tagit avstånd från den ordinarie processvägen via domstol, och då borde inte domstolsprövning vara möjlig.4
    Ett fjärde skäl, mindre omskrivet än de föregående måhända, var den olägenhet för främmande (icke-engelsk) part som hörde samman med "security for costs". Svaranden i ett skiljeförfarande kan hos domstol utverka att käranden beordras ställa säkerhet för ombuds- och övriga processkostnader vilka svaranden kan göra anspråk på om kärandens talan ogillas.5 "Order for

 

1 A. H. Hermann, "London's opportunity in arbitration", Financial Times 31 juli 1980.

2 The Right Honourable Sir John Donaldson, Master of the Rolls, "Commercial arbitration—1979 and after", the Journal of the Chartered Institute of Arbitrators, Volume 48, No 4, maj 1983, sid. 260.

3 Ibid. och "The arbitration Act 1979", Supplement to "The English Courts and Arbitration", juli 1979, sidor 1 och 2.

4 Ibid, sid. 4.

5 D. Rhidian Thomas, University College, Cardiff, "Security of costs in arbitration", Lloyd's Maritime and Commercial Law Quarterly, augusti. 1982, sid. 463, samt Michael Mustill and Stuart Boyd: "Commercial arbitration". London 1982. Butterworths, sid. 295 o. f. 

1008 Sigvard Jarvinsecurity for costs" kan erhållas om antingen käranden är en juridisk person beträffande vilken det kan befaras att den inte kan betala utdömda ersättningsbelopp till svaranden eller om käranden är en i England icke bosatt person, oavsett hans finansiella ställning. Lagen skiljer inte mellan de fall då svaranden är engelsk och de fall då han är utlänning. Således kan — och därpå finns exempel i Internationella Handelskammarens skiljedomstol — en icke-engelsk svarande hos engelsk domstol begära att en icke-engelsk kärande i ett skiljeförfarande som äger rum i London (kanske enligt främmande lag) skall erlägga "security for costs". Då platsen för skiljeförfarandet ibland är en sinkadus — parterna väljer London därför att man inte kan enas om den enes eller andres hemstad och enär London har bra tillgång till juridiska rådgivare och andra faciliteter — och andra europeiska länder saknar motsvarande bestämmelser, kommer skyldigheten att ställa säkerhet ofta som en överraskning. En överraskning som blir betungande för käranden i det fall han haft att ensam erlägga förskott till skiljemännen och/eller till den institution som administrerar skiljeförfarandet. Den allmänna meningen bland internationella affärsmän är att ett sådant system inte är i linje med vad som bör känneteckna avtal om skiljeförfaranden, ömsesidigt förtroende och frånvaro av processuella manövrer.6 Även om lagbestämmelserna avseende "security for costs" inte ändrats genom Arbitration Act 1979, kan för vissa fall en ändring sägas ha inträtt i praktiken efter rättsfallet Bank Mellat v. Helleniki Techniki, varom mera medan.

 

3. Efter ikraftträdandet av 1979 års Arbitration Act har, som Bagner närmare redogör för, parterna i ett internationellt skiljeförfarande möjlighet att avtala bort allmän domstols prövningsrätt. Skulle parterna inte ha gjort det gäller en jämfört med tidigare beskuren rätt för domstolarna att granska rättsfrågor som uppkommit i skiljemål. Emellertid inträffade efter lagens ikraftträdande något som icke var avsett, nämligen att parter i samma omfattning som tidigare begärde domstols prövning och, då sådan vägrades, överklagade avslagsbeslutet till högre rätt. Härmed var man inne på en farlig väg som ledde till fördröjningseffekter som den nya lagen avsett att undvika. Court of Appeal beslutade som en följd härav att vägran av High Court att ta upp en rättsfråga till prövning inte skall kunna överklagas.7 Att döma av kommentarer från i England verksamma jurister tycks för närvarande följande situation gälla: Parter som förlorar skiljemål av betydelse söker rutinmässigt tillstånd att få saken prövad av domstol. Även om utsikterna att få målet upptaget är små, kan därmed dock den obehagliga verkställigheten fördröjas under icke obetydlig tid. Internationellt verksamma affärsmän och jurister bör uppenbarligen hålla ögonen på denna aspekt framöver då de skall välja plats för skiljeförfarande.

 

4. Parter kan som anförts avtala bort domstols prövningsrätt. Avtal skall vara skriftligt, men i 1979 års Act anges inte närmare vilken form i övrigt ett sådant avtal kräver för sin giltighet. Till en början anser The Right Honourable Sir John Donaldson att, där ett giltigt avtal föreligger, en begäran från part om

 

6 Jfr F. E. Rehder, C.V.O. "Supervision and assistance from the Courts" sid. 129, i International Commercial Arbitration in Action, uppsatser från en konferens i Oslo1982.

7 Donaldson, op. cit. sid. 261, 262.

 

Engelskt skiljeförfarande 1009motivering av skiljedomen inte skall tolkas som ett hävande av sådant avtal. Det skulle annars kunna tolkas så, enär enligt tidigare betraktelsesätt motiveringen behövdes endast för att kunna överklaga skiljedomen.8 För det andra rådde osäkerhet vid 1979 års lags tillkomst beträffande formuleringar av den innebörd som finns i artikel 24 i Internationella Handelskammarens (ICC) skiljedomsreglemente, där det heter: "by submitting the dispute to arbitration by the ICC the parties shall be deemed to . . . have waived their right to any form of appeal insofar as such waiver can validly be made." Utgjorde hänvisning till ICCs skiljedomsreglemente ett avtal som uteslöt domstols prövningsrätt?9
    High Court, Queen's Bench Division, Mr Justice Leggatt, har (Times, 18 maj 1983) fastlagt att så är fallet. I rättsfallet hade muntligt avtal om köp av olja träffats. Avtalet bekräftades med telex i vilket det hette: "Incoterms 1980. English law-arbitrator, if any, London according to ICC rules." Sedan tvist uppkommit och skiljedom meddelats överklagade den förlorande parten till domstol. Talan avvisades enär parterna ansågs ha avtalat bort överprövningsmöjligheten genom att hänvisa till ICC-reglementet, vars artikel 24 ansågs ha denna innebörd (parternas avtal hade slutits 1980, dvs. efter ikraftträdandet av 1979 års Arbitration Act). Domen klargör således två saker av stor praktisk betydelse: att hänvisning till ett regelverk (ICCs) genom telexavtal uppfyller kravet på skriftlighet samt att artikel 24 i ICC-reglementet är tillräckligt som "exclusion agreement" enligt 1979 års Act.

 

5. Återstår att betrakta problematiken kring "security for costs" vid skiljeförfaranden i England.
    I Bank Mellat v. Helleniki Techniki (dom 28 juni 1983, Court of Appeal, 1983 H No 730) var bakgrunden ett avtal beträffande exploatering av ett landområde i Iran. Helleniki Techniki (H.T.) begärde skiljeförfarande medstöd av en klausul som lydde: "Any dispute arising ... shall be finally settled by arbitration, by an arbitral tribunal composed of three arbitrators inaccordance with the Rules of Conciliation and Arbitration of the International Chamber of Commerce, Paris ... The venue shall be the City of London, and the arbitration proceedings shall be conducted in the English language."H.T.s talan avsåg skadestånd till ett belopp om drygt 7 milj. US dollar. Tre skiljemän utsågs (en engelsman, en iranier av resp. part och en svensk ordförande av ICC) och vardera av H.T. och banken erlade till ICC begärt förskott för att täcka skiljemännens arvoden och ICCs kostnader. En tid härefter begärde banken hos engelsk domstol att H.T. skulle ställa säkerhet om 118000 US dollar för bankens kostnader. Största delen härav motsvaradede 95 000 US dollar som banken betalat som sin hälft av förskottet till ICC.
    High Court avslog bankens begäran, och beslutet fastställdes av Court of Appeal. I domen påpekades att ingen av parterna hade säte i England och att banken — om tvisten hade förts till domstol i stället för skiljeförfarande —troligen skolat svara i Iran (hemort) eller på annan plats i världen där den möjligen hade tillgångar. Att parterna valt London som plats för skiljeförfarande ansågs inte innebära att de också velat underkasta sig den engelska lagens (ur globalt perspektiv ovanliga) bestämmelser om säkerhet för kostna-

 

8 Donaldson, op. cit. sid. 263.

9 "The English Courts and arbitration", sid. 15.

 

1010 Engelskt skiljeförfarandeder. Tvärtom kunde antas att parterna inte avsett detta då de valt ICC reglementet som norm för skiljeförfarandet. Det senare innehåller regler om betalning av förskott på administrationskostnader och skiljemannaarvoden men intet om ställande av säkerhet för parts egna kostnader (ombudskostnader m. m.). Om käranden skulle tvingas ställa säkerhet skulle han en gång till få betala ett lika stort belopp som vardera parten redan erlagt till ICC,vilket skulle strida mot andan i ICC-reglementet, enligt vilket vardera parten svarar för hälften av förskotten till dess målet är avgjort. Det fordrades, ansåg domstolen, starkare anknytning till England än som förelåg i det aktuella fallet för att säkerhet för kostnader skulle kunna utdömas.
    Lord Justice Kerr yttrade i domen att den diskretionära rätt engelska domstolar har att förordna om säkerhet för kostnader måste användas under hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall. Om svaranden i ett skiljeförfarande är engelsk och käranden utländsk torde ställande av säkerhet bli regel. Har parterna underkastat tvisten ett främmande eller internationellt skiljedomsreglemente kan detta utgöra anledning till att domstol inte bör utöva sin rätt att förordna om säkerhet för kostnader. Således: ju fler faktorer som pekar bort från England, desto mindre sannolikhet för att främmande part skall riskera att behöva ställa säkerhet. Parternas val av London som plats i ett förfarande är en faktor att ta i betraktande; skulle däremot valet ha träffats icke av parterna men av ett utomstående organ såsom t. ex. ICC domstolen (se ICC-reglementet art. 12: "The place of arbitration shall befixed by the Court unless agreed upon by the parties"), finns inte samma skäl att anse att förfarandet skall underkastas den engelska rättens bestämmelser om ställande av säkerhet för kostnader.
    I skiljedomen förordnar skiljemännen vanligen vem av parterna som skall bära förfarandekostnaderna. I kraft av New York-konventionen, till vilken de viktigaste handelsnationerna anslutit sig, kan därför skiljedomen verkställas även i kostnadsdelen. Det är enligt Lord Justice Kerr till det internationella nätverket av konventioner beträffande verkställighet parter förlitar sig då de ingår skiljeavtal, och parter avser inte att säkerhet skall behöva ställas för kostnader med mindre de avtalat om ett skiljereglemente som uttryckligen medger det.
    Domen är viktig för parter till internationella skiljeavtal som funderar på England som plats för skiljeförfarande. Med avtalsdispositioner eller val av lämpliga skiljereglementen kan uppenbarligen "security for costs" undvikas. Ty även om engelska domstolarnas rätt att diskretionärt besluta om säkerhet för kostnader inte kan avtalas bort, tar dessa domstolar hänsyn till parternas vilja och avsikter. En fråga synes dock kvarstå obesvarad. Om svaranden i ett internationellt mål är engelsk och käranden utländsk och parterna inte uttryckligen har behandlat frågan, räcker hänvisning till ett internationellt skiljereglemente, t. ex. ICCs, för att engelsk domstol inte skall använda sin rätt att på ansökan förordna om säkerhet? Med andra ord skulle svarandens engelska nationalitet väga särskilt tungt? För den utländske part som sluter avtal med engelsk motpart torde försiktigheten bjuda att uttryckligen behandla problemet i avtalsform.
 

Sigvard Jarvin