Allvarliga våldsbrott efter svår provokation

 

Av överläkaren EVA JOHANSON

 

1. Inledning
Den rättspsykiatriska bedömningen i fall av mord, dråp och andra svåra våldshandlingar utförda av socialt väl fungerande, tidigare ostraffade, av alkohol eller annat opåverkade människor i stark affekt efter svår provokation från offrets sida är inte och bör knappast heller vara självklar: varje fall är unikt, i varje fall finns olika yttre omständigheter att ha hänsyn till, försvårande eller förmildrande; också det psykiska tillståndet vid gärningens begående kan antas skilja sig från ett fall till ett annat. Resultaten av bedömningen måste för den skull kunna bli olika och därmed konsekvenserna för gärningsmän och samhälle. Hur väl man söker underbygga ett utredningsarbete kan man inte heller helt komma ifrån, att slutsatserna kan tänkas variera också med mera ovidkommande faktorer: med undersökarens kunskaper och psykiatriska referensram men också med sådant som hans personliga värderingar och inställning, hans förmåga att etablera kontakt och fa information, verbal och icke verbal, från en viss patient; den förmågan kan variera hos samma undersökare från tid till annan. Det är sålunda inte bara osäkert hur i gränsfallen bestämmelser skall tolkas utan hur de kommer att tillämpas i ett enskilt fall. Man kan undra hur långt Shahs (1981) påstående att det skulle föreligga mycket stora variationer i uppfattningarna om bruk och missbruk av sjukförklaringar gäller också i Sverige. I bästa fall är det fråga om medvetenhet om att bedömningsarbete grundar sig på dynamisk interaktion mellan människor, där kunskaper och erfarenheter utnyttjas så, att hänsyn kan tas till lagens ramar på sådant sätt att så långt möjligt den enskilde får hjälp och samhället inte skadas. En någorlunda samlad redovisning av sådana kunskaper och erfarenheter från olika håll i världen löser förvisso inte problemen men borde ändå kunna vara till hjälp vid bedömningsarbetet.
    Den följande sammanställningen har föranletts av två fall som våren 1982 var föremål för överprövning i socialstyrelsens rättsliga råd och som jag undersökte i egenskap av ledamot av dess vetenskapliga råd. Båda uppfyller väl kriterierna i inledningens första mening.En genomgång av litteratur och rättspsykiatriska utlåtanden gjordes för att så långt möjligt samla tillgänglig kunskap i hopp om att ge

 

bättre underlag åt bedömningarna. Syftet var sålunda rent praktiskt, och nästan bara kliniskt-praktiska arbeten har beaktats. Här presenteras först data beträffande de två fall som föranlett genomgångarna (de har båda gett tillstånd till publicering), så genomgångarna, kompletterade och förkortade, sedan uppgifter om bedömningen av de båda fallen; slutligen följer en sammanfattning och praktiska överväganden. Alla kunskapsteoretiska överväganden — på detta område inte oviktiga — har lämnats åsido.

 

2. Data angående fallen
Det första fallet gällde en 42-årig kvinna, X, tilltalad för försök till dråp kort före jul 1981: hon slog sin frånskilde men sammanlevande make kraftigt i bakhuvudet med baksidan av en yxa. Han överlevde men bedömdes få bestående men i form av synnedsättning, sannolikt också personlighetsförändring. Yxan var nyinköpt: enligt X skulle den användas vid huggning av julgran och eventuellt också vid styckning av gris (en gammal yxa var för dålig). Omedelbart efter gärningen larmade hon ambulans (och polis?). Polisen beskrev henne som "mycket nervös och eventuellt chockad".

 

Av uppgifter, som får anses belagda (polisutredning, personundersökning, rättspsykiatriskt utlåtande med bilagor och min undersökning), framgår, att X vuxit upp i ett nordiskt grannland under förhållanden, som känslomässigt tycks ha varit varma och naturliga, men som under hennes tidiga barndom präglades av krigsförhållandena, och hon uppges ha varit rädd som liten. Hon är sedan 1959 bosatt i Sverige. Hon träffade snart den blivande maken hos landsmän, blev så småningom gravid med honom och gifte sig 1962. Han var, redan då de träffades, lårbensamputerad, hade de första åren av deras bekantskap mycket besvär med stumpen men har efter en reoperation varit förhållandevis obesvärad. X uppgav, efter långt övervägande, att hon nog inte skulle ha gift sig med honom, om hon inte blivit gravid. I äktenskapet finns 2 barn, födda 1962 och 1965.
    Maken skildras som redan från början sluten, svåråtkomlig, förtegen och utan varmare relationer till någon. Hänsyn till X tog han aldrig, och han visade aldrig uppskattning; hon fick ta utebliven kritik som uttryck för sådan. Han var mycket svartsjuk, även om han inte utsatte X för regelrätta förhör och även om han tillät henne att ha ett arbete. Sedan 1969 hade X arbetat som sjukvårdsbiträde, nästan uteslutande nattetid och på avdelningar, där det krävs en mycket intensiv arbetsinsats. Arbetsgivarens omdöme var odelat positivt. Maken hade förtidspension sedan mitten av 1960-talet men hade efter försäljning av en verkstadslokal 1981 en del pengar att röra sig med. Maken höll X helt utanför sina affärer och hon fick överhuvudtaget inte veta något om vad han haft för sig. Officiellt skildes makarna 1975 på initiativ av X men maken vistades nästan aldrig i den lägenhet han hade en tid efter skilsmässan utan fortsatte att bo tillsammans med X.
    Förhållandena försämrades successivt: makens alkoholkonsumtion ökade, han tenderade att dricka i perioder och sista tiden tycktes drickandet ha antagit närmast enorma proportioner. Han misshandlade ibland X fysiskt, han läste pornografiska tidskrifter och krävde att X också skulle se på bilderna, han krävde samlag ibland flera gånger per dag, ibland avancerade, och han varken respekterade X:s behov av vila eller hennes äckelkänslor inför bilderna och samlagen. I november 1981 gjorde hon polisanmälan sedan han haft ett raseriutbrott mot henne och också förstört en del inventarier. Han släpptes efter några timmar av polisen; förhållandena förvärrades än mer. Enligt refererade yttranden till X:s syster hade X länge uppfattat sin situation som hopplös. Enligt systern var hon sig inte lik dagen före gärningen.

 

    De sista fyra dygnen före gärningen hade X endast sovit några timmar. Cirka två veckor före menstruation brukade hon ha smärtor och spänningar. Hon väntade mens gärningsdagen. Den kom inte igång förrän drygt två veckor senare. Hon hade kommit hem från arbetet vid 8-tiden på morgonen, lagt sig och just somnat, då maken kom och väckte henne och krävde samlag. Hon visade bort honom men lyckades inte somna om utan gick upp och utförde en del sysslor. Maken låg på soffan i vardagsrummet, drack öl, läste pornografiska tidningar. Han ville att hon skulle komma och se på bilderna, hon avböjde, han insisterade, de grälade sannolikt, hon hämtade yxan och slog till.
    Det blev under samtalen med X klart, att hon hade partiella minnesluckor för förloppet, om något mera omfattande än hon ville vidgå. Av hennes sätt att uttrycka sig framgick, att hon försökt rekonstruera händelseförloppet på sätt hon förstått att det måste ha tillgått. X tycktes under tiden närmast efter gärningen ha varit betydligt omtöcknad, även om hon formellt kunde medverka i polisförhören. "Jag visste vad de frågade men jag var någon annanstans då jag svarade — jag vet inte vad jag svarade." Hon fick en del lugnande medicin. När jag träffade henne mer än 3 månader efter gärningen uppgav hon, att hon först sista veckan kunnat koncentrera sig på att läsa en bok.
    X hade när barnen var små en period med spänningsbesvär, mot vilka hon fick lugnande medel. Hon drack en del alkohol under den tid makarna officiellt levde åtskilda och höll på att utveckla ett alkoholbegär. De sista åren hade hennes alkoholkonsumtion varit praktiskt taget ingen, och hon var helt opåverkad vid gärningen.
    Det andra fallet gällde en 35-årig man, Y, tilltalad för mord, bestående i att han i oktober 1981 dödat sin hustrus 80-åriga adoptivmor genom att häftigt slå henne mot en trappa kort innan hon skulle flytta till ett pensionärshem. Han ringde ambulans och uppgav att svärmodern fallit i en trappa. Y körde till sjukhuset i anslutning till att svärmodern förts dit, fick besked att hon skulle överföras till regionsjukhuset och åkte hem igen. Svärmodern avled efter några timmar. Först efter den rättsmedicinska dödsorsaksundersökningen ifrågasattes brott på grund av skadornas karaktär. Vid förhör med Y dagarna därefter vidhöll han, att han hittat svärmodern svårt skadad nedanför trappan. Det visade sig, att han undanskaffat en del av svärmoderns personliga tillhörigheter och ett blodigt täcke; en del men inte allt återfanns på soptippen, och Y kunde aldrig fullständigt redogöra för hur han handlat och varför. Y anhölls först mer än sju veckor efter gärningen (också hustrun var en tid anhållen). Efter fem dagar erkände han muntligt och skriftligt, att han bragt svärmodern om livet men fortsatte även sedan att ge vaga besked och ändrade uppgifter från en gång till en annan. Av protokollen att döma betedde han sig så, att polis och åklagare kom att misstänka att han i onödan försvårade deras arbete och att han röjt svärmodern ur vägen genom att söka arrangera en olycka. Skälet skulle ha varit ekonomiskt. Y gjorde, så länge han förhördes, medgivanden först efter betydande press; han länge antingen förnekade eller sade, att han var blockerad och inte kom ihåg.

 

    Det får anses belagt (rättegångshandlingar, rättspsykiatrisk utredning, min kontakt med Y), att det länge rått ett konfliktfyllt förhållande framför allt mellan svärmodern och Y:s hustru, fast det varit föga känt utåt. Svärmodern framstod som mycket domi-

 

8—43-162 Svensk Juristtidning

 

nant och krävande, ständigt yttrande kritik av och missnöje med dottern, som i sin tur var osjälvständig och ängsligt beroende av moderns omdöme; hon grät och måste tröstas när modern kritiserat. (Hustrun hade i 5-årsåldern kommit som fosterbarn till svärmodern och hennes man men adopterades först i vuxen ålder, då svärmodern blev änka.) Det förelåg också motsättningar mellan Y:s hustru och svärmoderns biologiska släkt. Svärmodern bodde sedan början av 1981 hos Y och hans hustru, sedan hon efter en sjukhusvistelse inte ansågs kunna bo ensam längre. Under den tiden hade spänningen förvärrats höggradigt. Gärningen föregicks, så långt kunnat utrönas, av ett häftigt gräl mellan svärmodern och Y i källaren, dit svärmodern kommit för att hämta en klädkorg, varvid Y försökt tala ut med henne och tala henne tillrätta utan att lyckas. Y hade semester den aktuella dagen men återgick i arbete någon eller några dagar senare.
    Y växte upp under socialt goda förhållanden. Vid mina samtal med honom men inte tidigare framhöll han ett religiöst tryck i hemmet och fruktan för faderns stränghet och kritik (må vara att denna aldrig tog sig uttryck i kroppsaga). Med tanke på hur Y betett sig framför allt under polisutredningen antogs att uppgifterna kunde vara riktiga. Y hade alltid varit socialt ytterligt skötsam och fick mycket goda vitsord i arbetet; något halvår före gärningen omplacerades han till närmast kontorsarbete (kalkyler). Han var oerhört rädd att inte klara de nya uppgifterna, att inte vara till lags och satt ofta medarbete hemma på kvällarna, vilket tröttade honom.
    Äktenskapet beskrevs som inte till alla delar lyckligt men övervägande bra på senare år. Makarna hade tre barn. De hade tidvis haft anknytning till en frikyrkoförsamling. Y hade ett visst idrottsintresse och hade haft övervakaruppdrag. Han använde ingen alkohol.
    Y genomgick under och efter den rättspsykiatriska undersökningen en mycket grundlig neurologisk utredning på grund av yrsel och svimningsanfall; hjärnskada ifrågasattes som förklaring till gärningen. Utredningen gav helt negativa resultat.

 

3. Lagstiftning och rättspsykiatriska aspekter
Den svenska brottsbalken skiljer sig från flertalet länders lagar genomatt den som begått en brottslig gärning döms skyldig, även om han är psykiskt sjuk. På andra håll blir det i sådana fall fråga om frikännande eller nedsatt ansvarighet (tillräknelighet). Jag har översatt den använda terminologin direkt utan att gå in på bakomliggande resonemang.

 

3.1. Sverige
Den som begår brott i Sverige skall dömas enligt svensk lag. Viktiga för de två aktuella fallen (liksom för alla fall där psykisk sjukdom eller abnormitet och/eller förmildrande omständigheter ifrågasätts) är brottsbalkens 1 kap. 2 § första stycket, 33 kap. 2 § första och tredje styckena samt 33 kap. 4 § som handlar om nedsättning av straff underdet minimum som är stadgat för brottet. Första styckets andra mening lyder så: "Lindrigare straff må ock, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott som något begått under inflytande av själslig abnormitet." Andra stycket lyder: "Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hänsyn till allmän laglydnad må jämväl i annat fall ådömas lindrigare straff än som stadgats för brottet." I tredje stycket anges slutligen: "Finnes på grund av särskilda omständigheter uppenbart, att påföljd för brottet ej är erforderlig, må påföljd helt eftergivas."
    Beckman m.fl. (1967) påminner om ett tillägg från 1945 i den

 

gamla strafflagens 5 kap. 5 §, enligt vilket den skulle vara straffri, som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han var från sina sinnens bruk. Bestämmelsen åsyftade så höggradiga omtöckningstillstånd att gärningsmannen "fullständigt saknat herravälde över sin vilja eller förmåga att inse gärningens betydelse". Brott föreligger i sådana fall inte heller enligt brottsbalkens 1 kap. 2 §; i sällsynta fall kan sålunda förekomma, att den tilltalade blir frikänd. För strafflindring enligt 33 kap. 4 § första stycket bör det röra sig om en "tämligen påtaglig" psykisk abnormitet. Som skäl till påföljdseftergift eller straffnedsättning under minimum nämnes brott som föranletts av annans grovt kränkande beteende. En påföljd bör inte vara mera ingripande än förhållandena påkallar; påföljden sluten psykiatrisk vård måste vara oundgängligen påkallad.
    Rylander & Bendz (1947) nämner i sin "Rättspsykiatri" ingenting om akuta affektreaktioner, men Rylander gör det senare (1968). De tillfälliga omtöckningstillstånd som avses i brottsbalkens 1 kap. 2 § skulle vara så höggradiga (t. ex. vid feber eller skallskador) att straffrättslig betydelse praktiskt taget saknas. Hur tillstånd av höggradig affekt skulle bedömas berodde på om de "bottnar i en psykisk abnormitet av sådant slag att straffrihet bör följa eller om de har sitt ursprung i normalpsykologiska faktorer. I det förra fallet är straffrihet motiverad men annars icke."
    I NJA 1972 s. 654 redovisas ett fall av intresse: En något alkoholpåverkad men icke berusad man hade upprepade gånger under stark affekt slagit sin otrogna fästmö i ansiktet. Enligt läkarintyg hade han mycket stark rättskänsla men icke psykiska abormdrag av betydelse; handlingen var främmande för hans habituella reaktionssätt. Förvirringstillstånd bedömdes ej föreligga (han mindes förloppet) men väl ett insufficienstillstånd med starkt nedsatt självkontroll. Omständigheterna ansågs av läkaren förmildrande. Mannen erhöll i tingsrätten villkorlig dom i förening med dagsböter, i hovrätten tre månaders fängelse; högsta domstolen dömde som tingsrätten.
    Av Lidbergs (1975, 1978, 1980) artiklar om verksamheten i rättspsykiatriska sektionen i socialstyrelsens rättsläkarråd framgår bl. a.,att utlåtanden rörande personer, som begått svåra våldsbrott, oftare än övriga sänts för överprövning. Bland de fallbeskrivningar, som illustrerar uppsatserna, gäller en en 27-årig, habituellt plikttrogen, aggressionshämmad, tidigare ostraffad och vid gärningstillfället nykter man, som slagit ihjäl sin hustru med en stekpanna. Hans far hade dött relativt nyligen. Hustrun hade uppträtt avvisande mot hans mor några dagar före gärningen. Hustrun kom gärningsdagen oförberett in, förklarade att hon sett i horoskop att makarna skulle skiljas och

 

beordrade mannen att omedelbart ge sig av. Under efterföljande gräl slog hon honom i huvudet med en kastrull så att skaftet gick av,varefter han slog henne med en stekpanna i huvudet. När han förstod, att hon var död, bar han upp kroppen i husets övervåning och kastade ut den genom fönstret. Undersökningsläkaren talade om ett "psykiskt abnormtillstånd (våldsamt affektgenombrott) som visserligen i själva gärningsögonblicket i det närmaste torde vara jämställbart med sinnessjukdom". Behov av sluten psykiatrisk vård ansågs ej föreligga. Av ett vetenskapligt råd bedömdes mannen som trovärdig (man hade i huvudsak endast hans uppgifter att lita till); hans beteende efter gärningen tolkades som uttryck för en panikreaktion. Undersökningsläkaren antogs knappast anse att brottsbalkens 33:2 skulle vara tillämplig. "Jag finner för min del ej tillräckligt stöd för en sådan tillämpning men anser att intet tvivel kan råda om att han handlat under inflytande av så allvarlig psykisk abnormitet att brottsbalkens 33 kap. 4 § kan och bör tillämpas vid bestämning av påföljden. Han är nu i god balans och sålunda ej i behov av psykiatrisk vård."Socialstyrelsen instämde. Tingsrätten dömde till fängelse i två år.
    I sammanfattningen av SOU 1977: 23 (med sikte på snävare kriterier för kriminalpolitisk särbedömning än för närvarande i Sverige) framhålles, att man med undantagstillstånd avser vanligen kortvariga tillstånd, där någon utför personlighetsfrämmande handlingar. "Om handlingarna har begåtts i psykiskt undantagstillstånd sammanhängande med impulsgenombrott av psykoskaraktär eller personlighetsfrämmande tvångsmässig driftshandling bör frihetsberövande påföljd inom kriminalvården i regel inte ifrågakomma. Oftast är sluten psykiatrisk vård indicerad." I utredningen refereras också bedömningen av en man i övre medelåldern, som försökt dräpa sin provocerande hustru med en yxa; handlingen var helt personlighetsfrämmande. Vid den rättspsykiatriska undersökningen hade han bedömts förete med sinnessjukdom jämställd abnormitet; vid eftergranskningen under kommittéarbetet drogs slutsatsen att han vid gärningen torde ha befunnit sig i ett undantagstillstånd av psykotisk karaktär. Bexelius (1977) återkommer härtill i en för nordisk publik avsedd redogörelse för kommitténs arbete.
    Roslund & Larson (1976) redogör för 16 rättspsykiatriskt undersökta våldsbrottslingar (varav 10 dödat) från södra Sverige. Alla utom 2 hade tidigare begått brott, varav 11 våldsbrott. 6 hade debuteratföre 16 års ålder. Utlösande faktorer var hot mot gärningsmannens fysiska existens eller hans självkänsla. Han var ur stånd att välja andra lösningar. Alkohol eller narkotikapåverkan bidrog till att minska kontrollen. De omtalar inte hur fallen bedömts men Lithner

 

(1979-1980) summerar handläggningen av samtliga 13 fall av mord, dråp och misshandel varav döden följt i två sydsvenska län åren 1965-1978. En frikändes, 9 överlämnades till sluten psykiatrisk vård, en dömdes till 10 års fängelse och förvisning, 2 till 8 års fängelse.

 

3.2. Utlandet, allmänt
Om den som begår brott i Sverige skall dömas enligt svensk lag, om det är riktigt, som bl. a. Bremer (1966) framhåller, att man vid den juridiska — ingalunda klara — avgränsningen av vad som är sinnessjukdom mera har anlagt praktiskt-sociala än medicinska aspekter, om man vid definitioner av sjukdom och kriminalitet rör sig med väsentligen obesläktade begrepp (Gunn, 1977), om jurister och psykiatrer kan ha svårt att komma till tals på grund av olika utgångslägen (Pascalis 1978, Hivert 1978, Laurans 1978, beträffande Frankrike), så är andra länders lagstiftning och lagtillämpning ändå inte utan intresse. Det kan trots skillnader antas, att fall, som ger upphov till bedömningsproblem i Sverige, gör det också på andra håll i världen.
    Lenchner (1972) redovisar i en stor tysk rättspsykiatrisk handbokrelevanta lagbestämmelser från en rad länder: utom Förbundsrepubliken Tyskland Belgien, Bulgarien, Danmark, DDR, Frankrike, Grekland, Storbritannien, Island, Italien, Jugoslavien, Nederländerna, Norge, Österrike, Polen, Rumänien, Sverige, Schweiz, Spanien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Sovjetunionen, Ungern och USA (the Model Penal Code). Överallt finns bestämmelser om att sinnessjuka, psykotiska, ej får sättas i fängelse. Utom vid traditionella psykoser kan straffrihet ifrågakomma i Bulgarien vid medvetandestörning och tillstånd som gör att vederbörande ej kan behärska sig, i Danmark och Norge vid "medvetslöshet" (svår omtöckning), i DDR vid tillstånd av oförskylld affekt och extraordinära objektiva och subjektiva omständigheter, i Jugoslavien vid en övergående psykisk sjukdom eller störning eller om vederbörande inte kunnat behärska sig (eller inte förstått), i Österrike (enligt då aktuellt utkast) vid övergående medvetandestörning, i Schweiz vid svår medvetandestörning, i Spanien vid övergående psykisk störning, i Sovjet vid tillfällig psykisk störning, i Ungern vid medvetandestörning, i Frankrike, där det i 1810 (!) årsstrafflag § 64 konstateras inte bara, att det icke föreligger brott om förövaren i gärningsögonblicket var i ett tillstånd av "démence" (bör tolkas som psykos) utan också om han var tvingad av en kraft som han inte kunde behärska. I andra länder kan medvetandestörning medföra strafflindring. Så är fallet i Förbundsrepubliken Tyskland (där också någon gång frikännande kan ifrågakomma). Steigleder (1968) nämner som exempel — lagändring förelåg då i förslag — svår sömndrucken

 

het, höggradig uttröttning och överansträngning. Den finska lagenrefereras inte av Lenchner, men också i Finland är den gärningsman strafflös som är "afvita" eller "saknar förståndets fulla bruk". Vidare: "har någon råkat i sådan tillfällig sinnesförvirring att han ej vet tillsig; vare ock gerning som han i det medvetslösa tillstånd föröfvar, strafflös." Strafflindring bör ifrågakomma om en gärningsman bedömts ha saknat "förståndets fulla bruk" men ändå ej vara "otillräknelig". Enligt Zeegers (1981) förelåg redan i gamla Rom möjlighet tillstrafflindring om en gärning begåtts under inflytande av stark affekt. Hans resonerande uppsats om holländsk lagstiftning och tillämpning visar på stora möjligheter till hänsynstagande till psykiskt tillstånd och omständigheter. Holländsk lag har maximistraff men inget minimum. På åtskilliga håll, inte bara i de anglosaxiska länderna, där lagstiftning och lagtillämpning långt fram i tiden präglats av de s. k. Mc Naughton rules, betonas den intellektuella kapaciteten: gärningsmannen skall inte ha förstått, men i Storbritannien och i vissa stater i USA kan man åberopa också en "irresistible impulse" som förmildrande. Ibland tillämpas också den s. k. Durham rule enligt vilken det räcker med att gärningen är en produkt av sjukdom eller defekt (jfr Kaebling & Patterson, 1966, s. 788—790). Eftersom dessa regler ansågs för vaga, formulerade the American Law Institute (1967?) regler enligt vilka (1) en person icke är ansvarig om han vid tiden för gärningen på grund av psykisk sjukdom eller defekt väsentligen saknar förmåga att inse det kriminella i sitt beteende eller att bete sig i enlighet med lagens fordringar, men (2) psykisk sjukdom eller defekt inte inkluderar abnormitet som manifesterats enbart genom kriminellt eller på annat sätt antisocialt beteende (Watson, 1978). Enligt Shah (1981) finns numera också i vissa stater ett "guilty but mentally ill" alternativ. (I många länders lagstiftning återkommer att påverkan av alkohol eller andra rusgifter inte anses som förmildrande om inte medvetandestörningen varit mycket svår.)
    Vanliga psykiatriska läroböcker brukar innehålla en redogöresle förde viktigaste rättspsykiatriska lagbestämmelserna i de länder inom vars språkområde boken är publicerad. Ibland finns ingenting därutöver (t. ex. Ewalt & Farnsworth, 1963, Redlich & Freedman, 1966, Kolb, 1968, Sim, 1968, Batchelor, 1969).

 

3.3. Nordiska länder
Enligt Helweg (1949) kan skäl för strafflindring föreligga om en gärning som utgör kulmen på en under längre tid upparbetad affekt ter sig främmande för gärningsmannens habitualpersonlighet; en explosiv affekthandling kan likväl vara rätt adekvat. Hur man rättspy-

 

kiatriskt bedömer beror i stort på det grundläggande tillståndet. Petersen (1957) nämner möjligheten till frikännande om gärningsmannen handlat "uden bevidsthed". Skall bestämmelsen få praktisk betydelse måste man emellertid lämna den mycket snäva bokstavliga tolkning som formuleringen inbjuder till. Syberg (1958) skildrar ettfall, där varken fängelse eller sluten psykiatrisk vård tillgripits. En 17 årig pojke, tidigare utan påfallande egenheter, hade under tjänstgöring på fiskebåt retats av skepparen, som han blivit närmast paniskt rädd för. Han antydde problemen hemma men de bagatelliserades. Med några månaders mellanrum gjorde han sig (utan att då bli upptäckt) skyldig till svår skadegörelse på båten, som måste repareras under rätt lång tid. Medan han härunder gick hemma, skrev han hotbrev till en flicka, vars manliga sällskap han ogillade, fast han uppgav sig inte vara förälskad. När han så måste till sjöss igen överföll han skepparen och slog honom med en järnstång i nacken (skepparen överlevde). Efteråt hittades pojken liggande med stel stirrande blick. Gärningen bedömdes som personlighetsfrämmande; psykiskt betingad sinnessjukdom ansågs ha förelegat. Det danska rättsläkarrådet instämde. Uppföljningstiden var kort och läsaren undrar om det intekan ha rört sig om debutmanifestation av en mera långvarig, progredierande psykisk sjukdom.
    Eitinger & Retterstøl (1971) anger vad som i norsk lag kallas bevisstløshet (och som medför straffrihet) som omtöckningstillstånd och patologiska rus. Omtöckningen är alltid förenad med minneslucka och kan vara organiskt eller psykogent betingad. Vid övergående, stark inskränkning av medvetandet kan straffet nedsättas: gärningsmannens tillstånd skall i betydande grad ha avvikit från hans normala, uppfattnings-, orienterings- och inpräglingsförmåga ha varit nedsatta och därmed senare minnet. Enbart stark affekt räcker inte. Enligt Kringlen (1972) åberopas i Norge sällan medvetandestörning (bevisstløshet) i gärningsögonblicket i rättspsykiatrisk praxis, men "diagnosen" är praktiskt viktig, eftersom den framför allt kommer ifråga för gärningsmän som begått allvarliga våldshandlingar. Alla fall med minnesluckor särbedöms inte, men brist på rimligt motiv kan tillmätas betydelse, särskilt om handlingen är personlighetsfrämmande. Insnävring av medvetandet vid stark affekt räcker inte, men tillstånd förenade med nedsatt uppfattningsförmåga, uppmärksamhet och inpräglingsförmåga och eventuellt egenartad affekt kan särbedömas. Aulie (1952) talar om "sjelelig force majeure" i fall dären konfliktsituation leder till att en individ kommer att handla automatiskt eller tvångsmässigt därför att normala spärrar kopplats ur. Han relaterar några fall: en isolerat bosatt norsk renägare, som dräpte

 

sin svärmor, vilken i många år svårt trakasserat honom, en medelålders akademiker, som sköt sin 27 år yngre älskade (som dock aldrig gett honom några förhoppningar), en ung man, som sände förgiftade chokladpraliner till den man som förlovat sig med den flicka han var förtjust i. Gärningarna var personlighetsfrämmande men förf. (som är jurist) finner det otänkbart att frikänna gärningsmännen. I stället efterlyser han möjlighet till straffnedsättning under minimum så att rimlighetskriterier kan anläggas. Fallbeskrivningarna övertygar inteom att det, utom möjligen i första fallet, rört sig om extremreaktioner hos psykiskt helt friska människor.

 

3.4. Europeiska kontinenten
Hoff (1956) anger vad som avses med sådan svår medvetandestörning (Bewusstseinsstörung), som enligt tysk, schweizisk och österrikisk lag kan leda till särbedömning eller straffnedsättning: tillstånd med sänkt vakenhet, kontinuitet och koherens. Störningen måste vara betydande men kan uppstå vid tillstånd som egentligen inte är sjukliga, t. ex. överansträngning och uttröttning. Normala affekter är sällan förbundna med medvetandestörning.
    Enligt Mezger & Mikorney (1938) förklaras det stora utrymme, som i äldre rättspsykiatrisk litteratur gavs åt svår affekt som exculperande tillstånd av en förväxling mellan orsak och verkan. I sällsynta undantagsfall kunde emellertid alltjämt affekttillstånd bedömas som exculperande. "Kriminalpolitisk inflation" riskeras inte härigenom. Ehrhardt & Villinger (1961) bejakar i princip möjligheten av en"normalpsykologisk" medvetandestörning som exculperande men först måste uttröttning, sömndruckenhet och organiska tillstånd uteslutas. Bedömningen försvåras av att praktiskt taget varje våldsgärning är en affekthandling. Gerson (1966) relaterar kort hur en svårtkränkt turk stuckit kniven i sin fästmö, som öppet föredragit en tidigare fästman och profanerat koranen. Affekten bedömdes som exculperande. Kort refereras ett par andra fall, där gärningsmännen drivits till explosion, dock efter långvarig provokation; där friade högsta domstolen. Steigleder (1968) har analyserat uppgifter beträffande 111 personer skyldiga till mord eller dråp eller försök härtill men vid undersökning bedömda som icke sinnessjuka. Fallen indelas i sådana där gärningsmannen handlat i affekt, under tryck av drift eller betett sig rationellt. I intet av affektfallen var offret familjemedlem (men väl personer med mycket komplicerade känslomässiga relationer till gärningsmännen). Affektgärningsmännen har höga anspråk på sig själva, svårt att fatta beslut, är själv osäkra och pendlar mellan altruism och egoism. För en stabil personlighet krävs en så svår

 

konflikt, att gärningen blir en sista utväg (Shoham, 1968, beskriver något liknande). I gärningsögonblicket är personens vanliga etiskmoraliska värderingar helt urkopplade. Enighet råder inte om den rättspsykiatriska bedömningen: enligt somliga föreligger en medvetandestörning, som eventuellt kunde utgöra ett särställande tillstånd, enligt andra kan en aldrig så stark affekt inte ens utgöra förmildrande omständighet. Haddenbrock (1972) betonar vikten av att analysera skillnaden mellan en normal förståelig och igenkännbar medvetande insnävring hos en frisk gärningsman, som handlat under mycket stark affekt, och en egentlig, psykiskt eller somatiskt utlöst medvetandestörning t. ex. vid svår uttröttning. I det sistnämnda fallet kan det blifråga om särbedömning. Enligt Huber (1972) kan rättspsykiatrisktviktiga "primitivreaktioner" förekomma redan vid "sedvanlig" överansträngning. En sådan reaktion bör skiljas från en, utlöst av uttröttning intill utmattning. Geilens (1972) översikt över kriterierna förbedömning av exculperande affekt visar mera på svårigheter än den ger praktiska riktlinjer. Witter (1972 a, b och c) behandlar reversibla syndrom, abnorma upplevelsereaktioner och affektbrott. Han beskriver de förstnämnda närmast i anslutning till John Hughlings Jacksons (se Frey, 1960) och Henri Eys (1952) nivåteorier (ingendera nämns dock) som en utveckling från neuroasteni via övergångar mot delirium och vice versa. Utvecklingen är inte nödvändigtvis fullständig; den kan också vara mycket snabb. Psykiskt friska personer kan under särskilda yttre förhållanden få abnorma upplevelsereaktioner, övergående bete sig abnormt och begå straffbara handlingar. Gränsen äro skarp mellan sådana reaktioner och psykopati å ena sidan, mera långdragna sjukdomsförlopp å andra. Efter provokation kan gärningsmannen råka i affekt som får utlopp i en handling han inte räknat med men som avlastar det inre psykiska trycket. Det är oklart om uppsåt föreligger. Reaktionen skiljer sig kvantitativt men inte kvalitativt från en normalreaktion. Gärningsmannen kan enligt tysk lag inte särbedömas annat än om också annan psykopatologi eller somatiska faktorer föreligger, men omständigheterna ger ofta skäl förorda strafflindring. Affektbrott kan ses som urladdningar i svåra situationer hos habituellt avvikande personer; personlighetsdiagnostik är viktig. Ju mera gärningen ter sig personlighetsfrämmande, ju mera svårförståelig den är utifrån en normalpsykologisk referensram, ju närmare ligger det tillhands att anta en förminskad ansvarighet.
    Krümpelmann (1973) diskuterar affekthandlingen som resulterande ur en under lång tid uppbyggd konflikt. Gärningsmannen kan slutligen inte styra sitt handlande men inte ens progressiva psykologer menar att han därför alltid skall frikännas.

 

    S. Binder (1974) redovisar effekten av den reformerade tyska lagstiftningen i ett mycket väldokumenterat arbete på bas av egen undersökning av 72 friska gärningsmän, som dödat närmast i kortslutningshandlingar. I ett fall bedömdes affekten medföra skuldfrihet, i tolv andra ansågs omständigheterna förmildrande. I dessa fall är affekthandlingen personlighetsfrämmande, det är inte fråga om problemlösning utan om en inompsykologisk avlastning. Grundkonflikten har ofta utvecklats under åratal och alltid aktualiserats i anslutning till gärningen. Orienteringen är störd i gärningsögonblicket. Efteråt föreligger minnesstörningar, ibland utför gärningsmannen meningslösa handlingar, han beter sig ofta okoncentrerat och mekaniskt efteråt och upplever vad han gjort som jag-främmande. Det rör sig om undantagstillstånd i dubbel bemärkelse. Hänsynstagande till dem riskerar ingalunda att leda till kaos i rättskipningen.
    Också Diesinger (1977) gör en fyllig genomgång av tysk rättspsykiatrisk lagstiftning och tysk litteratur om affektgärningsmän. Hon har undersökt samtliga utlåtanden från rättspsykiatriska avdelningen i Köln 1967—1973 rörande personer som dödat eller försökt döda en annan, i allt 240, varav 133 bedömdes vara affektgärningsmän. Grupperna var heterogena, men en del skillnader förelåg mellan dem; dock är det inte alltid helt lätt att se hur förf. gått till väga. Bland affektgärningsmännen antogs oftare förminskad ansvarighet; några bedömdes utan ansvar på grund av affektiv medvetandestörning. Ett "problemutlåtande" summeras (s. 199—206): en 48-årig psykiskt frisk, välbalanserad men inte särskilt välbegåvad kvinna med alkoholiserad, ständigt hotande make. Hon slog ihjäl honom med en yxa, sedan han på ett förödmjukande sätt undersökt hennes kjol på förekomst av spermafläckar. Gärningen bedömdes som personlighetsfrämmande men affektivt betingad medvetandestörning ansågs inte föreligga (hon hade ingen minneslucka). Orsaken till gärningen ansågs ligga i de yttre omständigheterna. Undersökaren föreslog nedläggning av åtalet, vilket tydligen redan skett.
    Rasch (1964) har i sin bok om personer som dödat intimpartnern en annan utgångspunkt än den här aktuella; de gärningsmän han redovisar som typiska (utvalda ur en grupp av enligt uppgift icke selekterade fall) har i allmänhet levt i socialt ytterligt komplicerade förhållanden. Uppgift om alkoholpåverkan vid gärningen saknas delvis och rättspsykiatrisk bedömning helt. Likväl finns för förståelsen av svåra våldshandlingar mot närstående viktig information i arbetet: så betonas t. ex. en handlingsberedskap (Tatbereitschaft) som utbildats under en lång tid, då den senare gärningsmannen känt sig maktlös, som en som ständigt sökt anpassa sig, ställa om inför nya krav.

 

    Szewzyk (1969) anför att i DDR vid fall av mord och dråp stor vikt måste läggas vid gärningsmannens subjektiva upplevande av situationen. Om gärningsmannen genom psykisk eller fysisk misshandel eller svår kränkning försatts i ett tillstånd av höggradig upprördhet anses han vara utan skuld. Förminskad ansvarighet föreligger vid psykiskt nödläge: en mestadels långvarig konflikt, varvid gärningen utgör ett försök till konfliktlösning (om offret samtidigt är konfliktutlösande uppkommer avgränsningssvårigheter mot affektgärning). Konflikten måste ha tillspetsats så att gärningsmannen förlorar överblicken över sin situation.
    Enligt H. Binder (1952) skall domaren enligt den då relativt nya schweiziska strafflagen bedöma gärningsmannens sinnesart efter etiska principer, när han rubricerar en gärning som mord, avsiktligt dödande eller dråp. Det blir dråp om en annars välanpassad person dödar i en svår situation. Psykiatern skall avgöra om gärningsmannen är sjuk, abnorm eller normal, d.v.s. otillräknelig, förminskat tillräknelig eller fullt tillräknelig. En normal människa kan göra sig skyldig till dråp i en svår konfliktsituation och bedömas som fullt tillräknelig men om affekten vid gärningen medfört att medvetandet insnävrats föreligger ej skuld.
    Leyrie (1977) betonar de svårigheter den franska lagtexten ger psykiatern: när bedömningen "förminskad ansvarighet" blev möjlig överlämnade man till psykiatern att värdera en dimension som i själva verket hör hemma i en multidisciplinär klinisk kriminologi. Förf. tar i sin beskrivning av rättspsykiatriskt viktiga tillstånd inte upp psykogent utlösta reaktioner. Enligt hans "personliga statistik" bedöms av dem som begått homicid 77,4 % som ansvariga (rättspsykiatrisk undersökning är i dessa fall obligatorisk). Han nämner de "sällsynta men intressanta" passivt aggressiva mördarna, som länge utan att försvara sig finner sig i provokationer men slutligen skrider till handling. Han anger varken direkt eller indirekt hur sådana fall bedöms.
    Pascalis (1978) ger i en om fransk rättspsykiatri informativ, förutlåtande skrivare praktiskt handledande uppsats också en analys av de problem den franska lagens ålderdomliga språk (och de begrepp detta språk står för) bereder en modern psykiater. Lagen ställer, i enlighet med föreställningar vid tiden för dess tillkomst, den sjuke utanför normala samhälleliga och mänskliga relationer och reaktioner (jfr Bleuler, 1960). Förf. lyckas översätta démence till modernt psykiatriskt språk men talar inte om när en person har tvingats av en kraft han inte kunnat motstå (a été contraint par une force å laquelle il n'apu résister). Goumilloux (1981) tar inte heller ställning till tolkningen av denna passus (man får av hans framställning intrycket att den

 

aldrig aktualiseras i de frågor domstolen ställer till psykiatern). Praxis varierar uppenbart när det gäller neuroser, komplikationer vid alkoholism (dock ej delirium tremens) och andra icke psykotiska störningar. Enighet tycks råda om att alla psykoser, även kortvariga episoder, skall räknas som "démence" i lagens mening. (Modernisering av lagen pågår, Roumajon, 1982.) Roumajon (1977) skildrar kort hur en skötsam posttjänsteman under ett våldsamt gräl knivdödade sin svårt provocerande och förödmjukande hustru. Förf. (1982) har meddelat, att mannen dömdes till 7 års fängelse, relativt milt, eftersom han riskerade livstid.

 

3.5. Storbritannien
I Storbritannien finns sedan 1957 en Homicide Act, som gör det möjligt att, om det föreligger "abnormality of mind", omrubricera mord till dråp med åtföljande ökad flexibilitet i påföljdsutmätningen. Neustatter (1960) förordar följande kriterier: (1) handlingen är egenartad; (2) den är personlighetsfrämmande eller sammanhänger med en bakomliggande störning.
    Bluglass (1979) diskuterar i en mycket informativ artikel psykiatrisk bedömning av personer som dödat i England och Wales. För mord är enda påföljden livstids fängelse, om inte vederbörande förklaras icke skyldig på grund av sinnessjukdom, vilket är ovanligt (McNaughton rules). Som "abnormality of mind" med möjlighet till omrubricering till dråp räknas oemotståndlig impuls (irresistible impulse) och automatism. Tolkningen är inte alltid klar, och det har förekommit att personer blivit frikända, som dödat under inflytande av, enligt författaren, icke sjuklig automatism, t. ex. sömngångare eller sömndruckna. Av 55 män som 1977 på grund av förminskad ansvarighet bedömdes ha begått dråp fick 4 icke frihetsberövande påföljd. Bland 17 kvinnor var motsvarande antal 5.
    Brahams (1981) relaterar två fall där kvinnor som dödat frikänts på grund av premenstruell spänning. Den ena var på grund av sin återkommande svåra premenstruella spänning mycket instabil och utagerande: hon balanserades någorlunda, när hon tog hormoner, men recidiverade när hon avbröt behandlingen. Den andra var socialt välfungerande, också hon med svåra premenstruella spänningsbesvär. Hon hade haft ett flerårigt stormigt förhållande till en gift man och körde över honom med sin bil, i anslutning till ett uppträde, då mannen hotat gå till en annan älskarinna; han avled av skadorna. Förf. pläderar för sunt förnuft i domstolen. Vid oemotståndlig impuls föreligger ingen, vid mycket stark impuls förminskad ansvarighet. Viktigt är inte att impulsen är oemotståndlig utan att vederbörande

 

saknar förmåga att kontrollera den och att den är väsentligt starkare än som brukar upplevas av en vanlig människa i liknande omständigheter. Kan det ligga i någons intresse att se kvinnor som dessa i Englands överfyllda fängelser? undrar förf. Något senare togs problemet upp i en ledare i samma tidskrift (The Lancet, 1981): fastän premenstruella syndrom bedömts som förmildrande omständighet hos kvinnor som begått allvarliga brott, är kunskapen inte större än när termen präglades för 50 år sedan. Premenstruella variationer i humör, kroppsligt välbefinnande och beteende är regel snarare än undantag. Mycket forskning återstår: fenomenologin har inte studerats tillräckligt strikt, sambandet med psykisk sjuklighet bör undersökas närmare. Hur hormonella faktorer inverkar är fortfarande oklart.

 

3.6. USA
    Quen (1978) antyder i en historisk översikt över anglo-amerikansk syn på våldsbrott, att man redan på 1500-talet var medveten om vikten av tillfälliga personlighetsförändringar: en människa som inte är sig själv! Insiktens praktiska räckvidd försöker han inte bedöma.
    I sitt kåserande men väldokumenterade översiktsarbete om "Mördaren och hans offer" ger Mac Donald (1961) en skildring av en kvinna som sköt sin make efter många års svår provokation. Hondömdes först för "second degree murder" men vid en andra rättegång för dråp; påföljden blev tre års övervakning. En stillsam man, som slutligen dödade sin äventyrliga syster, som han många år försörjt, dömdes för "second degree murder" till mellan 10 och 30 års fängelse trots en psykotisk episod i väntan på rättegång.
    Enligt Tanay (1972) vore det rimligt att ifrågasätta sinnessjukdom ifall av impulsgenombrott hos gärningsmän med normalt allt för starkt kontrollerande överjag, då gärningarna ter sig "egodystona". Det sker sällan och leder i så fall sällan till framgång. Förf. redogör för en mycket svårt provocerad man, som frikändes på grund av oemotståndlig impuls. Att mannen, fastän redan vid domen i god balans och utan tecken på psykisk störning, i efterförloppet hölls kvar på sjukhus flera månader är av mindre intresse i detta sammanhang.
    Sadoff (1975) nämner i sin "praktiska guidebok" om rättspsykiatri ingenting om praxis i sådana fall som de aktuella men redogör för två fall, där unga personer efter mycket långvarig och svårt förödmjukande behandling dödat föräldrar. En frikändes på grund av tillfällig sinnessjukdom, den andre dömdes tidsobestämt för dråp.
    Wolfgang (1978) sammanfattar en del resultat av en äldre undersökning: hustrur som dödade sina män ansågs oftare icke skyldiga än män som dödade sina hustrur; om hustrurna befanns skyldiga be-

 

dömdes deras brott mindre svårt. Domstolen var inte mildare mot kvinnorna men dessa hade oftare varit utsatta för svår provokation.
    Enligt Dudskin (1978) var man i USA långt fram i tiden föga benägen att blanda sig i vad som ansågs vara människors privatliv. Äktenskapet var länge en institution som berövade kvinnan vissa sociala och lagliga rättigheter. Numera är det straffbart att slå sin hustru. Om en misshandlad hustru slutligen dödar, finns små möjligheter att få henne frikänd på grund av sinnessjukdom. De "insanity tests" som brukar åberopas passar inte. Möjligen kan självförsvar hävdas: dessa hustrur är i allmänhet så rädda för sina män att de inte vågar fly.
    Ratner & Shapiro (1979) redovisar en man som, sedan han retats, dödat sin sexuella partner på ett mycket våldsamt sätt. Han hade god kontroll i väl strukturerade situationer men förlorade snabbt verklighetskontakten i ostrukturerade (psykologisk testning). Det ansågs röra sig om "episodisk dyskontroll", vilket accepterades av domstolen. Författarna pläderar för särbedömning av explosiva personligheter, som inte kan styra sitt beteende och inte svarar på straff. Deras beteende antas sammanhänga med organisk skada.
    Berkman (1980) skildrar utförligt hur en kvinna dödat sin frånskilde man, som hon likväl icke kunnat komma loss ifrån, och som i åratal hållit henne svårt isolerad, ofta misshandlat henne och hotat döda henne om hon lämnade honom. Hon skickade i väg barnen på annat håll, tände på huset, där mannen sov, och körde sedan direkt till polisen. Sedan hon efter en dramatisk rättegång frikänts på grund av sinnessjukdom har hon blivit en feministisk hjältinna! Förf. uppfattar henne som ett "borderline" fall, ur stånd att konstruktivt hantera sin aggressivitet i de ytterligt förödmjukande situationer hon försatts i. Enligt förf. har personligheter som hon också annars ibland psykotiska episoder. Det framgår, att hon under häktningstiden betedde sig regressivt och dåligt verklighetsanpassat. För läsaren ter det sig likväl inte orimligt att förklara hennes "avvikande" personlighetsdrag utifrån hennes situation och se gärningen som ett personlighetsfrämmande, svårt affektgenombrott hos en under mycket lång tid extremt provocerad person, som i grunden skulle kunna bedömas som frisk.
    Showalter m.fl. (1980) har vid en rättspsykiatrisk klinik i Virginia undersökt 17 män som dödat eller svårt skadat makan: i 11 fall bedömdes gärningen inte som sekundär till psykopatologi utan som förståelig utifrån gärningsman-offerrelationen. I samtliga fall förelåg otrohet, i 10 hot om separation eller skilsmässa. Av gärningsmännen hade bara 2 tidigare begått någon våldshandling, få var alkoholpåverkade. De var ofta passivt beroende med låg självkänsla. Handlingarna

 

var oplanerade, affekten mycket stark och de medvetna jag-funktionerna mer eller mindre satta ur spel. Klinisk observation talar förnågot slags patologisk funktion, men att, som förekommer, tala om dissociation och bedöma tillståndet som psykotiskt anser författarna felaktigt. Den efterföljande minnesluckan är snarast uttryck för ett psykologiskt förnekande av vad som hänt: handlingen kan i förstone te sig som en problemlösning men i själva verket har vederbörande berövat sig sin enda närmare mänskliga kontakt. Lagen tillåter inte särbedömning av personer, som är överväldigade av stress. Möjlighet finns till omrubricering från mord till dråp.
    Bell (1980) diskuterar också kriterier för frikännande i amerikansk domstol: det måste röra sig om en övergående situationsbetingad psykisk störning, som kan anta psykotiska proportioner. Man bör kunna visa att personens medvetandenivå var förändrad före snarare än efter gärningen. Förf. kunde inte påvisa detta i ett kort skisserat fall (en man som skjutit in i en folkhop, där hans frånskilda hustru befann sig, och dödat ett 5 månaders barn) men däremot i ett annat, där vederbörande observerats inte riktigt "vara sig själv" före gärningen.

 

4. Psykiatriska och psykologiska aspekter
4.1. Psykosbegreppets avgränsning
En definition på psykos brukar återfinnas i varje psykiatrisk lärobok, men det ligger utanför detta arbetes ram att redogöra för dessa definitioner. Följande har emellertid ansetts praktiskt väsentligt.
    Bleuler (1960) konstaterar, att det varken finns eller kan finnas en entydig definition på psykisk sjukdom, men att både folk i gemen och jurister önskar se en skarp avgränsning mellan friskt och sjukt för att få enkla riktlinjer i umgänget med svårförståeliga människor. Enligt Kaebling & Patterson (1966) är störning i realitetstestningen hos patienten avgörande för psykosdiagnos, men eftersom verkligheten är relativ blir svårigheterna många. Psykoser kan vara mycket kortvariga. I SOU 1977:23 betonas, att man när man talar om psykoser framför allt tänker på långvariga störningar som t. ex. schizofreni och svåra affektiva sjukdomar, men att det också finns kortvariga episoder av psykotisk karaktär, t. ex. vid giftpåverkan, epilepsi eller utmattningstillstånd.

 

4.2. Psykisk sjukdom, "exogena" psykoser, svåra affektgenombrott i anslutning till påfrestningar
Exogena (av yttre orsak utlösta) reaktioner, varibland psykogena psykoser, beskrivs som en, visserligen inte enhetlig, grupp på olika

 

håll i världen. (Kolb, 1968, kallar i enlighet med viss amerikansk praxis alla psykoser för reaktioner.) Rylander & Bendz (1947) nämner som psykogena reaktioner depressiva, psykasteniska tillstånd, paranoida, hysteroida och neurotiska reaktioner. Som utlösande faktorer nämns akuta och mera långvariga påfrestningar inkluderande arbetslöshet. Hoff (1956) sammanför akuta förvirringstillstånd under beteckningen exogen reaktionstyp: patienten är desorienterad, rådvill, motoriskt orolig, har hallucinationer för alla sinnen och osammanhängande vanföreställningar. Den utlösande orsaken kan vara psykisk eller somatisk. Bleuler (1960) talar om "psykoreaktiva" och "psykogena" störningar, övervägande psykiska reaktioner på psykiska upplevelser, "primitivreaktioner" (närmast en sorts förvirringstillstånd), depressioner, kortslutningshandlingar; också kroppsliga symptom kan förekomma. Det föreligger flytande övergångar mot mer traditionell psykisk sjuklighet, i synnerhet neuroser. Kringlens (1972) definition är mera negativ: psykoser, som varken kan klassificeras som schizofreni eller som manodepressiv sjukdom och som utlösts av ett klart psykiskt eller somatiskt trauma. Förloppet är mestadels akut, prognosen god, även om recidiv kan förekomma. Spitzer & Wilson (1978) definierar på följande sätt vad som i American Psychiatric Associations diagnostiska och statistiska handbok kallas "transient situational disturbances" (en diagnos som saknar motsvarighet åtminstone i den svenska versionen av WHO:s diagnoslista): mer eller mindre övergående störningar av varierande svårighet, häri inbegripet akuta reaktioner på överväldigande yttre stress hos personer hos vilka i övrigt inte kan påvisas psykisk sjukdom.
    Monroe (1974) står för kapitlet om episodiska beteendestörningar i American Handbook of Psychiatry. Han skiljer ut två undergrupper: dels "episodic dyscontrol", tillstånd, som i litteraturen kallas utagerande impulser, impulsneuros, oemotståndlig impuls, dels "episodic reactions", som kan vara psykotiska, neurotiska, sociopatiska eller åtföljda av somatiska symptom. I båda fallen bryts tvärt individens normala livskontinuitet: primitiva känslor (som fruktan eller raseri) väller in och tar överhand, och vederbörande handlar utan tanke på effekten på omgivningen och mera långsiktiga konsekvenser för sig själv. En del av de personer som råkar ut för sådana tillstånd är habituellt hämmade med starka kontrollmekanismer.
    Mc Cabe (1975) konstaterar att man knappast funnit något samband mellan psykiska påfrestningar och psykisk sjuklighet i allmänhetmen väl mellan påfrestningar och psykoser med akut debut. Han har undersökt 40 fall av reaktiva psykoser från Danmark, varav 25 kvinnor. Snarare än av en akut händelse föregicks debuten av en emotio-

 

nell konflikt. Familjekonflikter förekom men ingen gång svår psykisk eller fysisk misshandel. I intet fall kulminerade psykosen i en våldshandling. Hälften av fallen var depressioner. Hänsyftnings- och förföljelseidéer förekom, hallucinationer förelåg i 40 procent av fallen. Andersen m. fl. (1980) har följt upp totalt 220 fall 13-14 år efter första psykiatriska vård. Diagnosen psykogen psykos stod sig bäst vid konfusionella och psykogena paranoida tillstånd, sämre vid affektiva syndrom. Även om i de refererade arbetena (som på intet sätt täcker litteraturen på området) beskrivs relativt akuta psykoser, är de inteurakuta, och de fall som redovisats har samlats på i psykiatriska undersökningar sedvanligt sätt: bland patienter som sänts till vanlig psykiatrisk sjukhusvård eller som själva sökt sig dit.
    Mera direkt intresse har Austarheims (1967) med rikliga litteraturhänvisningar försedda beskrivning av "kortvarige abnorme enkeltreaksjoner", en officiell diagnostisk möjlighet i Norge sedan 1963. (Förf. är inte nöjd med terminologin.) Hans 24 fall var unga pojkar i militärtjänst, som i anslutning till påfrestningar betett sig personlighetsfrämmande och inadekvat, t. ex. genom vredesutbrott mot befäl. Ingen hade begått någon svår våldshandling (fast enligt förf. sådana fall beskrivits) men ett par hade gjort suicidalförsök. Tillstånden hade mycket god prognos (gick över t. ex. vid omplacering) men kunde någon gång recidivera. Förf. ser dem som ett medel att bevara psykiskhälsa, som en säkerhetsventil för att förhindra allvarlig desintegration snarare än som utslag av psykisk sjukdom. Vem som helst kan under särskilda omständigheter råka in i en sådan reaktion. På grund av kortvarigheten i reaktionen tvekar förf. att kalla dem psykotiska, men ibland kan intensiteten klart överskrida psykoströskeln. Trötthet, utmattning, konvalescens, sömndruckenhet kan vara bidragande faktorer vid utlösningen av tillstånden.

 

4.3. Påfrestningars betydelse för psykisk sjuklighet
Sabshin (1972) framhåller att man, efter det grundläggande arbetet om behandling av krigsneuroser av Grinker & Spiegel (1945), "Men under stress", har insett, att psykiska traumata och påfrestningar verkligen kan ge upphov till psykiska störningar och att människor i känslomässigt svåruthärdliga situationer kan behöva behandling. Han skildrar den senare utvecklingen och betonar, att vår förståelse av kris och stress är begränsad. Mycket mera forskning behövs, bl. a. jämförande studier.
    Det finns en stor och snabbt växande litteratur om den betydelse som "life events" kan tänkas ha på olika områden, och skalor för att skatta betydelsen av sådana händelser — övervägande men inte ute-

 

9—43-162 Svensk Juristtidning

 

slutande sådana som vanligen uppfattas som negativa - har utarbetats. Endast ett par av dessa arbeten skall nämnas: de som skrivits av Rahe (1968) och Paykel m.fl. (1978). Den huvudsakliga litteraturen rör inte frågeställningar som de här aktuella men är ändå åtminstone delvis av intresse, inte minst därför att man håller på att utarbeta mätmetoder för upplevelsekvaliteter.
    Enligt andra har psykiska traumata överbetonats. Ey m.fl. (1967) sätter in familjen i ett historiskt och socialt sammanhang: om "stress" t. ex. vid krig, arbetslöshet och olyckor har betydelse för psykisk sjuklighet, är dock påfrestningar ofrånkomliga i all mänsklig existens; att förklara psykiska störningar genom sådant som "chocker" och sinnesrörelser är att förenkla i alltför hög grad. Mayer-Gross, Slater & Roth (1969) anser, att uttröttningens roll vid uppkomst av svåra psykiska störningar betydligt överskattats, men upptäcktsresande och bergsbestigare kan bli vresiga, irritabla och känslomässigt labila. Vid sömndeprivation kan hallucinationer och vanföreställningar uppträda. Om affektexplosioner nämns ingenting.

 

4.4. Offrets roll
Det har framgått i det föregående att offrets beteende mot respektive relation till gärningsmannen ingalunda är betydelselös. Wolfgang (1957) har präglat termen "victim precipitated homicide" — utifrån polisutredningar rörande 621 gärningsmän som begick 588 homicid i Philadelphia — för fall, där offret inlett interaktionen med en fysisk attack (annan provokation räknas inte i amerikansk lag) och ytterligare fyra villkor var uppfyllda: provokationen skulle vara tillräckligt stark, gärningsmannen vara i stark affekt (in the heat of passion), gärningen följde provokationen innan gärningsmannen haft tid att lugna sig, orsaksammanhang förelåg mellan provokation, affekt och gärning. 26% av samtliga uppfyllde villkoren. Kvinnor var oftare gärningsmän i den gruppen. Gärningsmännen var inte oftare alkoholpåverkade än övriga gärningsmän men offren var oftare än övriga offer alkoholpåverkade, gärningsmännen var i större utsträckning än gärningsmännen i övrigt tidigare ostraffade, medan offren i detta avseende snarast liknade de övriga gärningsmännen. "I varje fall ter sig uppfattningen om offret som en svag och passiv individ som försöker dra sig undan från en hotfull situation, och om gärningsmannen som en brutal, stark och öppet aggressiv person som söker rätt på sitt offer inte som alltigenom korrekt." (Översättning E. Jo.) Morris & Blom-Cooper (1967) tar upp samma tema men beaktar också den psykiska provokationen. Offret kan framför allt i familjedramerna bidra väsentligt, vilket bör beaktas när skuld och oskuld bedöms i den juridiska processen.

 

4.5. Vissa våldsbrottslingars personlighet och bakgrund
I tidigare avsnitt har också en del uppgifter om gärningsmännens personlighet vid fall av svåra affektgenombrott här och där framskymtat: de beskrivs med litet varierande terminologi som aggressionshämmade eller överkontrollerade i den mån de inte anses som friska. Psykoanalytikern Saul (1976) framhåller det med erfarenheten väl överensstämmande men ibland bortglömda förhållandet, att under vissa förhållanden en helt socialt stabil person kan råka i sådant raseri att han förlorar kontrollen över sig själv och begår handlingar, som förefaller helt personlighetsfrämmande, medan andra kan bete sig våldsamt också utan yttre provokation.
    Helweg (1932) påpekar, delvis i polemik med Kinberg, att mord under extraordinära omständigheter kan begås av normala människor. Han exemplifierar med fyra fall, varav dock endast en — en lantbrukare, som överlagt dödade en hotfull och trakasserande granne— varit invändningsfritt socialt anpassad före gärningen. I intet av fallen rörde det sig om gärningar efter akut provokation. I Stürups (1964) föreläsning om mördarens psykopatologi möter speciella personer, inte psykotiska men bedömda som farliga, som förf. haft flerårig behandlingskontakt med på det danska specialsjukhuset Herstedvester. Han uppehåller sig endast mycket summariskt vid vederbörandes tillstånd före och i gärningsögonblicket. Toftes (1967) långa uppsats om klinisk kriminologi präglas av erfarenheter av intagna med långa straff i ett specialfängelse. Omständigheter kring de gärningar som föranlett intagningen analyseras inte, och personlighetsfrämmande gärningar berörs inte alls; akuta affektreaktioner nämns som ett avflera uttryck för psykisk avvikelse och egenart.
    Enligt Gunn (1975) talar människors beteende i experimentella situationer och under vissa politiska regimer för att vanliga personer kan förledas till svåra våldsamheter men det finns våld som kan förhindras genom t. ex. bättre socialpsykiatriska insatser.
    Göppinger (1980) beskriver som konfliktmord fall där en mellan minst två personer bestående konflikt ger upphov till gärningen, som medför lättnad hos gärningsmannen. Konfliktmördare avviker — till skillnad från andra mördare — socialt inte från normalpopulationen; sexualmördare och sådana som dödat för vinnings skull liknar mera fängelsepopulationen. Konfliktmördarna har mindre kriminell belastning än andra mördare. I dessa fall är också offrets roll viktig.
    Ferracuti (1963) lämnar i en dessvärre svåråtkomlig artikel en översikt över äldre psykologisk forskning rörande mördare (376 referenser). Den psykologiska skillnaden mellan mord och mordförsök är

 

sannolikt liten. (Wolfgang, 1958, framhåller att ibland avståndet till kvalificerad sjukvård kan bli avgörande för hur ett brott i denna kategori kommer att rubriceras.) De "normala" mördarna beter sig på ett av två skilda sätt: de dödar planerat och rationellt eller i passionens hetta, då snarare med önskan att skada än att döda. Alkohol kan i det senare fallet utlösa affekten. I litteraturen om psykologiska testresultat återkommer uppgifter om bristande impulskontroll och bristande empati. Mördaren framstår som en explosiv, omogen, hypertym person ur stånd att etablera social kontakt. Översikten summerar forskning från ett flertal språk- och kulturområden och ger bilden av en "genomsnittsmördare" att jämföra specialfall med.
    Neustatter (1960) redovisar 15 förminskat ansvariga engelska mördare. Sju av dem var habituellt påfallande stillsamt vänliga personer. Mark & Ervin (1970) utgår från habituellt våldsamma, obehärskade psykiatriska patienter och fängelseintagna med hög andel epileptiska symptom och patologiska EEG:n. De negerar inte betydelsen av frustrerande förhållanden i omvärlden för uppkomsten av våld men betonar att människor tål frustrerande situationer olika, och samma individ svarar inte alltid lika på frustrerande situationer. Personer som lätt griper till våld är sådana som har dålig impulskontroll. Lamberti, Blackman & Wise (1967) redovisar 13 rättspsykiatriskt undersökta"plötsliga" mördare, varav två kvinnor. Alla var tidigare ostraffade. I alla fall utom ett hade handlingen utlösts av beteende hos offret, som hotat gärningsmannens grundtrygghet. Bara två offer var främlingar. Två gärningsmän visade sig vara schizofrena, två ytterligare utvecklade schizofrena psykoser under observationen. Gärningsmännen var relativt välbegåvade, hade underlägsenhetskänslor och svårigheter i kontakten med andra men god anpassning på ytan; gärningarna begicks under perioder, då det utifrån sett föreföll gå bra för dem. Blackburn (1971) har analyserat testprofiler erhållna med personlighetsinventoriet MMPI hos 56 mördare, patienter vid ett engelskt sjukhus för "criminal insane" (Broadmoor). Fyra personlighetstyper identifierades: en överkontrollerad utan rapporterad psykisk störning men med tendens till förnekande eller undvikande, en paranoid aggressiv med svår psykopatologi och dålig impulskontroll, en depressivt hämmad och en psykopatisk. Några lät sig inte grupperas. Personerna med den första och den tredje personlighetstypen (tillsammans 25) sammanfattades som överkontrollerade, de med den andra och den fjärde (tillsammans 20) som underkontrollerade. Enligt en teori skulle överkontrollerade personers aggressivitet, när den utlöses, bli extremt stark, därför att så starka stimuli erfordras. Förf. anser, att-

 

man alternativt kan tänka sig att den överkontrollerade på grund av ovana inte kan styra sin aggressivitet, när den väl en gång brutit igenom.
    Palmer (1960) har jämfört 51 dömda mördare från New England med sina närmast i ålder varande bröder. Mördarna och deras mödrar intervjuades. Mördare utan bröder och intervjuvilliga mödrar kunde sålunda inte komma med i undersökningen, som också begränsades av geografiska hänsyn. Utgångshypotesen, att de som senare begick mord oftare än bröderna var tidigt frustrerade personer, anser sig förf. ha fått bekräftad. Arbetet är omsorgsfullt och i många avseenden informativt, men man kan inte bedöma hur långt mödrarnas uppgifter kan ha färgats av den kännedom de haft om sina söners senare utveckling. Svårigheten är oundviklig men har knappast tillbörligt beaktats av författaren. Duncan m. fl. (1967) undersökte 6 "first degree murderers" och deras föräldrar. Man har valt minst genomsnittligt intelligenta vita män ur medelklassfamiljer; de hade inte varit gängmedlemmar och hade varken alkoholism, epilepsi, organisk hjärnsjukdom eller psykos i anamnesen. Fyra hade utsatts försvår tidig fysisk brutalitet. De båda andra visade sig trots selektionen ha varit psykotiska vid gärningen.
    Daly (1975) diskuterar våld inom familjen som grogrund för våld i samhället. 60% av morden i England och Wales gäller familjemedlemmar. Han refererar till eget material men ger ingen systematisk redovisning och uppehåller sig framför allt vid möjligheten att genom god öppenvård förhindra familjetragedier (varvid inte utsägs att detta förutsätter att de prospektiva gärningsmännen och/eller offren verkligen söker hjälp före handlingen). Rosenbaum & O'Leary (1981) jämför i ett mycket väldokumenterat och noggrant arbete tre undersökningsgrupper: (1) 52 misshandlade hustrur och 20 misshandlande makar (alla makar ville inte medverka), (2) 20 par med dåliga äktenskapliga relationer, och (3) 20 "normalkontrollpar". Alla fick skriftligt besvara utförliga frågeformulär. Det förelåg stora skillnader mellan normalgruppen och problemgrupperna. Mellan de våldsamma och de icke våldsamma problemgrupperna förelåg tre viktiga skillnader: männen i den förra gruppen var mindre bestämda mot sina hustrur (!), de hade oftare misshandlats som barn och de hade oftare sett våld i sina egna hem. De män till misshandlade hustrur som inte ville komma till behandling var dessutom oftare än övriga alkoholiserade och hade mera konservativa värderingar.

 

5. Rättspsykiatriskt undersökta personer dömda för mord ellerdråp
För att fa en uppfattning om bedömningen i Sverige av "friska",ostraffade, ej missbrukande eller intoxikerade personer, som gjort sig skyldiga till svåra våldsbrott efter svår provokation, genomgicks också rättspsykiatriska utlåtanden avgivna under femårsperioden 1977—1981 rörande personer där brotten i domen rubricerades som mord eller dråp. Av samtliga 230 utlåtanden har 221 genomgåtts. Nio var utlånade från kriminologiska centralarkivet och kunde inte återfås under den tid som stod till buds. De tycks emellertid ha rört män som varit intagna på Karsuddens sjukhus och alltså ej uppfylla kriterier för specialstudium här. I 10 av de genomgångna fallen har jag ej haft tillgång till domen men det var känt att de dömts för mord eller dråp; de 10 utlåtandena var utlånade till befattningshavare vid rättspsykiatriska kliniken i Stockholm men ställdes tillfälligt till förfogande vid genomgången. Fall där offret överlevt har inte beaktats, inte heller de sannolikt inte oviktiga fall, där den slutliga brottsrubriceringen blivit t. ex. grov misshandel eller vållande till annans död.
    Följande variabler har beaktats:

 

Kön;
Ålder (framräknad som differens undersökningsår—födelseår);
Offrets (offrens) relation till gärningsmannen: maka/make (inkl. fästmö/fästman),
barn, föräldrar, annan släkting, bekant, okänd; Tidigare kriminalitet (även bagatellbrottslighet och sådan kriminalitet som föranlett
åtgärder enligt barnavårdslagen); Missbruk av alkohol (även sådant varom uppgift framkommit vid genomögnande av utlåtandet);
Missbruk av annat (från sedativa till tung narkotika: operationell definition enligt ovan);
Påverkan av alkohol vid gärningen;
Påverkan av annat vid gärningen;
Långvarig provokation (sådan har antagits, om offret eller person i nära relation till offret under tid åtminstone uppgående till månader sårat, hotat, skrämt, eventuellt misshandlat gärningsmannen; som provokation har ej räknats upplevd sådan hospsykotiska personer);
Akut provokation i anslutning till gärningen (operationell definition enligt ovan men icke nödvändigt av lång varaktighet);
Rättspsykiatrisk bedömning (obs! ingen har bedömts vara sinnesslö i brottsbalkens mening);
Slutlig påföljd (i de 10 fall där dom ej varit tillgänglig har antagits att domstolen följt eventuellt förslag till sluten psykiatrisk vård); har förslaget varit annat har påföljden angetts som okänd.

 

    För eventuell senare identifikation av de genomgångna fallen har på den arbetstabell som gjordes i anslutning till genomgången av utlåtandena också antecknats vederbörandes nummer i socialstyrelsen. Tabellen finns på rättspsykiatriska stationen i Umeå. Jag har varken antecknat om ett fall överprövats i socialstyrelsen eller resultatet av eventuell prövning. Att i ett fåtal fall ändring skett framgår indirekt. I

 

den följande redovisningen medför detta, att uppgifter beträffande påföljdsförslag och påföljder ej helt stämmer.
    Antalet personer som döms för mord eller dråp är högre än antalet rättspsykiatriskt undersökta. Enligt rättsstatistisk årsbok 1978—1981 var antalet, beräknat på 4-årsperioden 1977—1980, cirka 85 per år gentemot 46 rättspsykiatriskt undersökta per år med samma rubriceringar.
    Av totalgenomgången av rättspsykiatriska utlåtanden framgår (med reservation för smärre räknefel; procenttal har räknats på 221) att 24 av gärningsmännen (10,9%) var kvinnor. Även om åldersfördelningarna inte visar några mer påtagliga skillnader (fördelningarnas maxima ligger i båda fallen i åldersgruppen 25—34 år), och även om den slutliga brottsrubriceringen knappast skilde sig mellan män och kvinnor (för männen mord i 74 fall, d.v.s. 37,6 %, för kvinnorna i 8 fall, d.v.s. 33,3 %), fanns det från början skäl anta skillnader mellan könen i flera avseenden, och de har för den skull undersökts separat. Den rättspsykiatriska bedömningen skiljer sig väsentligt liksom de ådömda påföljderna. Av männen bedömdes 22,8% som sinnessjuka, av kvinnorna 54,2 %, andelarna med sinnessjuka jämställda är väsentligen lika, medan av männen 45,7 % bedömdes som ej jämställda med sinnessjuka gentemot endast 12,5 % av kvinnorna. Av de rättspsykiatriskt undersökta männen överlämnades 53,5 % till sluten psykiatrisk vård, av kvinnorna 91,7 %. De två kvinnor som erhöll påföljd inom kriminalvården ådömdes tider under straffminimum för dråp, medan detta gällde för endast 10 (10,9 %) av de till kriminalvårdspåföljd överlämnade männen; 7 fick livstids fängelse. I båda grupperna har endast frihetsberövande påföljd ådömts; två 16-åriga pojkar överlämnades dock till vård enligt barnavårdslagen.
    Också i relationen gärningsman—offer skiljer sig grupperna. Kvinnorna dödade i 75,0 % av fallen medlemmar i den nära familjen (make, fästman, barn, förälder, syskon) gentemot 40,1 % av männen. I några fall har förekommit mera än ett offer: män som dödat hustru eller fästmö har två gånger dödat också barn, en gång svärföräldrar, en gång en bekant, en kvinna, som dödade sin man, dödade också ett barn. Också i övrigt finns i enstaka fall mera än ett offer. Männen har i högre utsträckning än kvinnorna tidigare begått brott (48,2 % respektive 8,3 %), i större utsträckning missbrukat alkohol (66,0 % respektive 29,2 %), var vid gärningens begående i större utsträckning alkoholpåverkade (säker alkoholpåverkan i 63,5 % respektive 25,0 %,möjlig i 5,6 % respektive 12,5 %). Beträffande missbruk av annat än alkohol (mestadels förenat med alkoholmissbruk), intoxikation av

 

annat än alkohol vid gärningen, långvarig och/eller akut provokation vid gärningen var däremot skillnaderna inte statistiskt signifikanta.
    Preliminärt identifierades 13 fall som föreföll uppfylla de initialt uppställda kriterierna för specialstudium. Avgränsningen var inte helt lätt, och några uteslöts med tvekan från närmare granskning: 2 var mycket unga, 2 visade sig ha betydande psykiska besvär trots god social anpassning och funktion. Vid närmare studium av utlåtandena rörande de 13 bortföll ytterligare 4, som visade sig inte uppfylla kriterierna: de hade varit psykiskt instabila, någon form av missbruk eller akut intoxikation hade förelegat, någon hade förutom aktuell våldsgärning gjort sig skyldig till ytterligare kriminalitet. Kvar blev alltså 9 fall. En av dem medtogs med tvekan: gärningsmannen förekom ej i kriminalregistret men hade enligt uppgift en gång för ett trettiotal år sedan dömts villkorligt för stöld. I den följande presentationen av fallen har detaljer uteslutits av integritetsskäl; i skildringen har framför allt sökts ta hänsyn till omständigheter, som verkat utlösande på gärningen, och situationen kring densamma. Fallen har ordnats efter sina registernummer hos socialstyrelsen.

 

1) 47-årig man, som dödat sin far. Ansågs lida av själslig abnormitet jämställd med sinnessjukdom, överlämnad till sluten psykiatrisk vård (öppen psykiatrisk vård föreslagen av undersökningsläkaren, ändrat i socialstyrelsen). Fadern alkoholmissbrukare, mycket dominerande, kontrollerande, störde sonen nattetid. Denne sköt fadern efter ett långvarigt och häftigt gräl. Undersökaren beskriver honom som utvakad, utmattad, depressiv och talar om ett psykiskt undantagstillstånd. Tillståndet bedömdes som"reaktivt psykiskt insufficienstillstånd, med depressiva och psykosomatiska komponenter hos socialt välanpassad, aggressionshämmad medelålders man, orsakad av längretids psykisk press och sömnbrist och slutligen regredierande i våldsamt affektgenombrott".
2) 39-årig man, som dödat sin hustru. Ansågs lida av själslig abnormitet jämställd med sinnessjukdom, överlämnad till sluten psykiatrisk vård. Aggressionshämmad, skötsam men dominerande i hemmet, kunde ej acceptera hustruns skilsmässoönskan, sköt slutligen henne i stället för sig själv som han avsett. Han ansågs ha handlat "i ett närmast psykotiskt impulsgenombrott". Tillståndet uppfattades som "karaktärsneuros med tvångsmässighet och extrem affektbortträngning. Reaktiv depressiv insufficiens kulminerande i psykosliknande aggressivt impulsgenombrott."
3) 48-årig man, som dödat sammanboende fästmö. Ansågs inte lida av själslig abnormitet jämställd med sinnessjukdom, ådömd fängelse 7 år. Han hade ett par misslyckade äktenskap bakom sig. Förhållandet till den sedermera dödade fästmön hade varit bra och båda var socialt skötsamma. Han trakasserades sedan en tid svårt av en man, som visade sig vara en rival; när fästmön ville bryta förhållandet med honom dödade han henne med kniv. Tillståndet uppfattades som "affekturspårning under övergående abnormtillstånd med akut förvirring". Kortast möjliga tidsbestämda straff förordades.

 

4) 22-årig kvinna, som dödat sin far. Ansågs lida av själslig abnormitet jämställd med sinnessjukdom, överlämnad till sluten psykiatrisk vård. Fadern hade sedan hennes barndom utnyttjat henne sexuellt, hon önskade bryta och sköt honom, då han krävde fullbordat samlag. Tillståndet uppfattades som "successivt uppbyggt abnormtillstånd hos omogen person med impulsgenombrott i kortvarigt förvirringstillstånd".
5) 25-årig man, som dödat sin hustru. Ansågs inte lida av själslig abnormitet jämställd med sinnessjukdom, ådömd fängelse 6 år. Hustrun ofta kritisk, upprepade gånger provocerande, jämfört honom med män hon varit otrogen med. I anslutning till ett sådant uppträde ströp han henne. "I det starkt affektladdade tillståndet var hans uppfattning och bedömning av situationen starkt inskränkt, hans handlande affektstyrt och automatiskt." Det ansågs dock inte ha förelegat ett undantagstillstånd "av karaktären tillfällig, svår psykisk sjukdom". Tillståndet uppfattades som "plötslig affektexplosion i provocerande situation hos man med lättare neurotiska störningar".
6) 34-årig man, som dödat sammanlevande fästmö och hennes föräldrar. Bedömd som sinnessjuk, överlämnad till sluten psykiatrisk vård. Socialt skötsam, välfungerande, fästmön neurotiserad, tvångsmässig, upprepade gånger otrogen. Han önskade bryta (hade träffat en annan), blev allt mera deprimerad och okoncentrerad, slog ihjäl föräldrarna efter ett gräl (då han också blivit slagen) och sedan också fästmön. Bristfälliga minnesbilder. Tillståndet månaderna före gärningen bedömdes vara att jämställa med sinnessjukdom, under den korta tidrymd då gärningarna begicks som psykotiskt. Tillståndet uppfattades som "Djup reaktiv depression + akut omtöckning efter skalltrauma".
7) 56-årig man, som två år före undersökningen dödat en minderårig grannflicka. Ansågs inte lida av själslig abnormitet jämställd med sinnessjukdom, ådömd 10 års fängelse. Skötsam men vissa svårigheter att komma överens. Sedan flera år svår missämja gentemot grannfamilj, som skräpade och förstörde och vars barn kastade glåpord efter honom. I anslutning till en sådan händelse dödade han flickan genom att slå henne i golvet, gömde kroppen, nekade under upprepade polisförhör. Tillståndet uppfattades som "persona schizoides".
8) 45-årig man, som dödat sin hustru. Ansågs lida av själslig abnormitet jämställd med sinnessjukdom, överlämnad till sluten psykiatrisk vård. Socialt välanpassad men svårt acceptera att hustrun successivt frigjorde sig och inför hot om skilsmässa sköt han henne. Han ansågs ha stora svårigheter med aggressivitet, försvarsmekanismerna fungerade inte inför separationshotet och han bedömdes ha balanserat på gränsen till ett psykotiskt genombrott. Tillståndet uppfattades som "depressionsinsufficiens hos en jagsvag, aggressionshämmad man".
9) 72-årig man, som slog sin tidigare svärson med yxa i huvudet så att denne följande dag avled. Ansågs lida av själslig abnormitet jämställd med sinnessjukdom, överlämnad till sluten psykiatrisk vård. Svärsonen hade svårt misshandlat dottern och efter skilsmässa fortsatt hota och förfölja henne. Dottern levde i skräck. Svärsonen uppsökte dem, betedde sig aggressivt och tycktes vilja slå med en träpåk, som dottern lyckades få undan. Mannen slog honom då med yxan. Under häktningstiden förekom en delillusionära omtydningar, men han tedde sig vid undersökningen väl bibehållen. Händelseutvecklingen ansågs ha förlöpt "med fullständig automatik och således ej i sin helhet medvetet. Hans handlande var således präglat av så stark ångest och emotionell belastning att det inte var tillräkneligt." (sic!) Tillståndet uppfattades som "Confusiomentis (tillfällig sinnesförvirring)".

 

    Om några slutsatser kan dras av så små tal är det, att de här refererade fallen tenderar att vara äldre än de övriga i genomgången. Att gärningsmännen i mycket stor utsträckning gjort sig skyldiga till våld mot närstående är väntat med tanke på kriterierna för selektionen; att det skulle röra sig om socialt välanpassade, väsentligen friska, icke missbrukande personer var en förutsättning för att de skulle komma med. Fem bedömdes som jämställda, en som sinnessjuk. De överlämnades alla till sluten psykiatrisk vård. Öppen vård var visserligen i ett fall föreslagen av undersökningsläkaren men förslaget ändrades i socialstyrelsen. Tre ansågs inte lida av själslig abnormitet jämställd med sinnessjukdom. De fick långa straff, ingen gång under minimitid för dråp.

 

6. Bedömning av de överprövade fallen
Ingen av gärningsmännen i de båda fall, som föranlett undersökningen, hade av respektive undersökningsläkare bedömts ha handlat under inflytande av sinnessjukdom eller med sinnessjukdom jämställd abnormitet. I intet av fallen hade bedömts föreligga behov av sluten psykiatrisk vård.
    Beträffande kvinnan ansågs det osannolikt att det skulle ha rört sig om en planerad gärning, och undersökningsläkaren talar om "ett affektladdat, explosivt vredesutbrott". Han bedömde den sociala prognosen som mycket god och konstaterade, att han skulle finna det "synnerligen tragiskt" om hon finge ett långt fängelsestraff. — Mannen bedömdes som en aggressionshämmad astenisk personlighet, hans gärning som en urladdning efter långvarig påfrestning, ett "affektstyrt handlande", inte rationellt, målinriktat.
    Jag kom vid min bedömning till olika slutsatser i de båda fallen. För kvinnans vidkommande innebar det att min uppfattning kom att skilja sig från undersökningsläkarens: "Händelsen har föregåtts av en lång period av ökande olustförstämning och depression under trycket av den situation i vilken hon levde. Förstämningen nådde så småningom ett sådant djup, att hon uppfattade sin situation som helt hopplös.... var fysiskt uttröttad efter flera dygn med otillräcklig sömn; det faktum att hon väntade menstruation torde ha bidragit att ytterligare minska hennes tolerans mot påfrestningar. Händelseförloppet vid själva gärningen är oklart på sätt som talar för sänkt vakenhetsgrad. Allt tillsammantaget blir det därigenom rimligt att tolka hennes våldsamma och personlighetsfrämmande affektgenombrott som en 'abnorm enkeltreaksjon' som nått psykotisk intensitet. Efter en period, som kan karakteriseras som närmast lätt konfusionell (fast hon utåt betett sig ordnat) har hon så småningom återfått jämvikt och något

 

självförtroende (hon uttrycker mycket osentimentalt stor tacksamhet mot rättspsykiatriska klinikens personal)." Jag bedömde henne som vid gärningens begående sinnessjuk. Behov av sluten psykiatrisk vård ansåg inte heller jag föreligga (utöver den hon redan fått) och inte heller behov av öppen vård. Socialstyrelsen instämde i min bedömning. Hon dömdes för försök till dråp till skyddstillsyn, då man i rätten ansåg henne behöva hjälp efter domen. Om mannen skrev jag bl. a.:

 

"Han är tillagsinställd, rädd för kritik, rädd att våga stå för en åsikt, rädd för aggressivitet hos sig själv och andra, och då naturligtvis extremt rädd att stå för en handling, som också för honom själv måste te sig ytterligt skrämmande och främmande. Hans beteende vid polisförhören kan därigenom förklaras: det torde snarast kunna ses som ett krampaktigt försök att försvara sig inför sig själv och slippa erkänna att han så kunnat förlora kontrollen över sig att han begått en svår våldshandling, som ett förtvivlat försök att förneka verkligheten för sig själv."

 

    Jag bedömde gärningen "som ett svårt affektgenombrott efter långvarig och svår provokation utförd av en normalt överkontrollerad person utan vana att handha ens normala aggressiva impulser." Jag ansåg inte reaktionen vara av psykotisk intensitet och kom till samma slutliga bedömning som undersökningsläkaren också vad gäller vårdbehovet. Om påföljden resonerade jag så:

 

"Svår aggressionshämning utgör psykisk abnormitet. Det är helt klart att ... är en så starkt aggressionshämmad person med så stor rädsla för sin egen aggressivitet, att också de omständigheter, som vid genomläsningen av förhörsprotokollen i förstone kan misstänkas vara försvårande kan förklaras utifrån hans psykiska abnormitet och i stället bör ses som förmildrande. Det är också uppenbart att en person som ... aldrig skulle förlora kontrollen över sig på detta sätt annat än efter mycket svår provokation, må vara att tröskeln kan ha varit nedsatt genom trötthet. Sammantaget finns sålunda starka skäl talande för att... enligt brottsbalkens 33:4 ådöms påföljd under straffminimum."

 

I detta fall ändrade socialstyrelsen min bedömning och ansåg att Y handlat under inflytande av "ett med sinnessjukdom jämställbart tillstånd" samt vara i oundgängligt behov av vård enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Specialindikation angavs icke och inte heller skäl till ändringen av bedömningen. I tingsrätten (där jag var inkallad som sakkunnig) dömdes Y för dråp till fängelse i tre år. Domen överklagades icke.

 

7. Sammanfattning
Svensk och utländsk lag om bedömning och behandling av psykiskt störda lagöverträdare är inte utan vidare jämförbara: formuleringar präglas av nedärvda begrepp och föreställningar om hur mänskligt psyke reagerar och tillämpningen varierar därmed. Möjligheten att utbyta erfarenheter länder emellan var förr mindre än nu. Lagars

 

terminologi har sällan moderniserats i takt med psykiatrins, som i sin tur kan variera både mellan olika länder och inom dessa beroende på olika skolor eller på hur långt forskningsresultat beaktats. De antydda problemen, som ligger på flera nivåer, är inte av den art att de kan bagatelliseras. Trots allt finns också likheter i olika länders synsätt. Personer som begår brott under inflytande av psykos skall inte straffas. På åtskilliga håll finns också utsagt att även akuta, övergående tillstånd av starkt grumlat, insnävrat medvetande skall beaktas vid bedömningen, antingen så att denna blir densamma som vid en psykos eller så att omständigheterna anses mildrande. Som tänkbara utlösande faktorer vid sådana tillstånd nämnes bl. a. uttröttnings- och utmattningstillstånd men någon gång kan stark affekt ifrågakomma.
    Att psykos inte låter sig entydigt definieras är accepterat och kommer fram också i den litteratur som här genomgåtts. I stora drag är man likväl ense: verklighetskontakten går förlorad, de högsta kontrollfunktionerna sätts ur spel. Psykoser brukar ha relativt lång varaktighet, åtminstone de som blir infångade av psykiatrer. Det är lättare att ställa diagnos, om man har tid på sig. Det har man inte alltid. Men hur kortvarigt får ett tillstånd vara för att kunna kallas psykos? Undersökarna tvekar uppenbart, men kliniska observationer talar för att också mycket kortvariga episoder kan nå psykotisk intensitet. Att inte alla eller ens flertalet häftiga affektreaktioner anses nå psykosgrad framgår klart, men i undantagsfall kan ett beteende vara så personlighetsfrämmande, att man — i allmänhet i efterskott — måste anta en kortvarig psykotisk reaktion.
    Det är väl känt och accepterat, att kroppsliga sjukdomar kan utlösa psykotiska reaktioner. De psykiska påfrestningarnas roll har på sina håll ifrågasatts. Det måste dock numera anses övertygande belagt, att "stress" påverkar människans sätt att reagera och bete sig och ibland kan verka utlösande på svåra insufficiensreaktioner. Ej minst inom dansk psykiatri har man länge intresserat sig för psykoser, som antagits "psykogent" utlösta: framför allt akuta depressiva och paranoida reaktioner med ibland konfusionellt inslag. Efter andra världskriget har utvecklats alltmer sofistikerade metoder att mäta påfrestningars inverkan på mänskligt psyke. Litteraturen härom har endast antytts. Att denna forskning inte kommit att syssla med personer som begått våldshandlingar efter psykiska påfrestningar kan beklagas men är välbegripligt: de utgör också i detta sammanhang extrema undantagsfall.
    Offrets beteende har visat sig vara av stor betydelse vid utlösande av svåra våldshandlingar också i material, som inte selekterats med hänsyn till provokation. Specialstuderar man litteratur om gärningsmän som handlat i okontrollerbar affekt, är det nästan självklart att offrets ibland aktiva roll i skeendet inte kan förbises.

 

    Var man drar gränsen mellan normala och patologiska personlighetsdrag beror av ens psykiatrisk-psykologiska referensram. Litet förenklat uttryckt förefaller det, som om man i anglosaxisk litteratur tenderar att betrakta enstaka svåra impulsgenombrott som psykotiska på basen av en inte helt normal personlighet, medan man i kontinentaleuropeisk litteratur snarare ser dem som extremreaktioner hos friska.
    Den litteratur, som refererats, är från många synpunkter disparat. De empiriska undersökningar som anförts bär spår av den tid och den tradition, i vilka de tillkommit, men också av undersökarnas egna utgångspunkter. Resultat blir annorlunda om man utgår från habituellt våldsamma personer eller från välanpassade människor, som efter svår och långvarig provokation, kanske uttröttade eller med nedsatta krafter efter sjukdom, exploderar med stor våldsamhet, och undersökare tenderar att generalisera utifrån de egna erfarenheterna. Det tycks emellertid vara olika slags personligheter som begår våldsbrott i allmänhet och som gör sig skyldiga till de svåra affekthandlingarna efter provokation. Man har på olika håll i världen insett att de sistnämnda bör behandlas mildare, vare sig det direkt kommer till uttryck i lagstiftningen eller ej. I allmänhet betraktas de inte som sjuka i gärningsögonblicket (även om det någon gång bedöms föreligga affektivt betingad medvetandestörning av grad som utgör sjukdom och därmed friar från ansvar) men omständigheterna ses i stället som mer eller mindre förmildrande.
    Sverige har haft och har alltjämt en låg frekvens av svår våldsbrottslighet. Även utan kännedom om vad rättspsykiatriska undersökningar brukar resultera i, vore det därför att vänta, att en stor del av den svåra våldskriminaliteten skall begås av psykiskt svårt störda personer.
    221 (av sammanlagt 230) rättspsykiatriska utlåtanden rörande personer dömda för mord och dråp under femårsperioden 1977—1981 har genomgåtts; 24 var kvinnor. Om en hög andel i hela gruppen bedömdes ha handlat under inflytande av sinnessjukdom eller därmed jämställd abnormitet och överlämnades till sluten psykiatrisk vård, förelåg betydande könsskillnader: kvinnorna var mindre belastade, deras offer var oftare medlemmar av den närmaste familjen, de särbedömdes oftare än männen.
    Bland de 221 återfanns sammanlagt 9 friska, ostraffade, ej missbrukande eller intoxikerade som handlat i stark affekt efter både långvarig och akut provokation. De har kort redovisats i det föregående. De är sinsemellan mycket olika. De har bedömts olika. De passar onekligen varken riktigt in i lagen, som den är skriven, eller i något vedertaget psykiatriskt system.

 

    Ändå undrar man, om fallen är så olika, som man kunde anta enbart utifrån studium av ådömda påföljder. Fängelsestraffens längd har ingen gång varit under minimum för dråp. Vad som mött dem som överlämnats till psykiatrisk vård kan man inte påstå något om utifrån denna undersökning. Kännedom om praxis gör det emellertid rimligt att anta, att de i allmänhet stannat relativt kort tid på sjukhuset. I intet av fallen var ju bilden sådan, att man behövde befara ett progredierande psykiskt sjukdomsförlopp men de kunde behöva stödför att orka leva vidare och fungera i samhället med minnet av vad som hänt. Man möter hos de svenska bedömarna samma tveksamhet som framkommer i den utländska litteraturen. En slutsats är berättigad. Problemet är kvantitativt litet; de 9 fallen betyder mindre än 2 per år i Sverige och utgjorde knappt 4,1% (3,9%?) av samtliga rättspsykiatriskt undersökta dömda för mord eller dråp. Visserligen finns nog en del fall där den slutliga brottsrubriceringen blivit en annan, även om offret dött, och det finns de där offret överlevt. Det är emellertid inte troligt, att en undersökning inkluderande också dem skulle ge anledning ändra påståendet, även om en säker slutsats ligger utanför denna undersöknings ram.
    De egna fallen var sinsemellan också olika. De bedömdes inte olika av undersökningsläkarna, som i båda fallen ansåg, att vederbörande varken handlat under inflytande av sinnessjukdom eller därmed jämställd abnormitet; ingen bedömdes vara i behov av sluten psykiatrisk vård. Jag bedömde dem olika. Kvinnan, utan tvekan svårare och längre provocerad och förödmjukad, mera uttröttad, nivåsänkt och depressiv tiden före gärningen och också tiden därefter, bedömdes som i gärningsögonblicket sinnessjuk men tillfrisknad efter den vård hon fått på den rättspsykiatriska kliniken och varken i behov av sluten eller öppen psykiatrisk vård. Mannen, mindre uttröttad, mindre provocerad men habituellt mycket aggressionshämmad, bedömde jag som undersökningsläkaren men betonade förutsättningar för ådömande av påföljd under minimum enligt brottsbalken 33:4. I det första fallet följde socialstyrelsen min rekommendation; hon ådömdes skyddstillsyn. Mannen bedömdes däremot av socialstyrelsen som "jämställd" och i behov av sluten psykiatrisk vård, dock utan att skälen redovisades; tingsrätten dömde för dråp till fängelse i tre år. Ingen av domarna överklagades.
    Allt till sammantaget tycks man vara överens om att det rör sig om undantagsfall, där hänsyn till individen inte riskerar äventyra laglydnaden, och om att det i enstaka skäl finns skäl bedöma gärningsmannen som sinnessjuk men att det finns gradvisa övergångar från dem där omständigheter, vederbörandes tillstånd eller båda i kombination

 

kan ge skäl förorda påföljd väsentligt under minimum för brottet mot dem där förmildrande omständigheter inte föreligger. Annat än rimliga slutsatser, sådana som så långt som möjligt varken stöter känslan för omsorg om den enskilde eller för vad som är rätt kan man knappast eftersträva. För att fa underlag för sådana slutsatser kommer också i fortsättningen att krävas omfattande utredningsarbete i de enskilda fallen.

 

8. Praktiska överväganden
Hela den föregående långa redovisningen handlar om sällsynta fall. Det vore inte värt att lägga ner så mycket möda på dem, om inte konsekvenserna vore så viktiga för individen och därmed också viktiga för förtroendet för rättsskipningen. Följande praktiska överväganden ter sig rimliga utifrån vad som framkommit vid de olika genomgångarna:

 

    1) Rättspsykiatrisk undersökning bör företagas i dessa fall.
    2) Den rättspsykiatriska utredningen bör, utöver vanliga socialadata, beakta provokationens långvarighet och förmodade intensitet (förödmjukelse), eventuell uttröttning, kroppsliga faktorer, som kan ha verkat nedsättande på gärningsmannens allmäntillstånd, tecken på nivåsänkning och medvetandegrumling kring tiden före gärningen och i gärningsögonblicket. Resultaten av undersökningen, kliniska och psykologiska, bör redovisas detaljerat.
    3) I enstaka fall kan det finnas skäl att bedöma gärningsmannen som sinnessjuk i gärningsögonblicket. Oftare finns skäl förorda strafflindring enligt BrB 33:4. Skalan mot "normalpåföljd" kan rimligtvis väntas bli glidande. Däremot är det tveksamt, om det är psykiatriskt korrekt att i dessa fall tala om med sinnessjukdom jämställd abnormitet; lagrummet förutsätter emellertid viss abnormitet i grundpersonligheten.
    4) Om gärningsmannen bedöms som sinnessjuk vid gärningens begående kan indikation för vård enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall föreligga, a) om undersökaren trots noggrann utredning förblir osäker om diagnosen och misstänker pågående psykos, b) om gärningsmannen utvecklat en reaktiv depression som inte hunnit avklinga under utredningens gång, c) om hans sociala och mänskliga situation (kanske till följd av gärningen) är så instabil, att man kan befara allvarliga insufficiensreaktioner om han lämnas åt sitt öde. I andra fall måste undersökaren våga rekommendera icke frihetsberövande påföljd. Om han gör det, bör skälen noggrant redovisas.

 

LITTERATUR
Andersen, J. m. fl. (1980): Psychogenic psychoses. A retrospective study with special reference to clinical course and prognosis. Acta psychiat. scand. 62, 331-342.
Aulie, A. (1952): Sjelelig force majeure og straffedogmene. Nord. tidsskr. krim. vidensk. 40, 215-232.
Austarheim, K. (1967): Kortvarige abnorme enkeltreaksjoner. Nord. psykiat. tidsskr. 21,99-112.
Batchelor, I. R. (1969): Henderson and Gillespie's textbook of psychiatry for studentsand practitioners. 10 ed. London - New York - Toronto.
Beckman, N., Holmberg, C., Hult B. & Strahl I. (1967): Kommentar till brottsbalken III. Påföljderna m. m., 250-269, 273-279. Stockholm.
Bell, C. C. (1980): Interface between psychiatry and law on the issue of murder. J. natl. med. assoc. 72, 1093-1097.
Berkman, A. S. (1980): The State of Michigan versus a battered wife. A case study. Bull. Menninger clin. 44, 603-616.
Bexelius, A. (1977): Den straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Nord. tidsskr. krim. vidensk. 65. 39-60.
Binder, H. (1952): Der juristische und der psychiatrische Masstab bei der Beurteilungder Tötungsdelikte. Schw. Z. Strafrecht 67, 307-339.
Binder, S. (1974): Zur Diagnostik des schuldausschliessenden bzw schuldvermindernden Affekts bei kurzschlüssigen Tötungsdelikten. Mschr. Kriminol. Strafrechtsref.57, 159-164.
Blackburn, R. (1971): Personality types among abnormal homicides. Brit. j. criminol.11, 14-31.
Bleuler, E. (1960): Lehrbuch der Psychiatrie. Zehnte Auflage, umgearbeitet von Manfred Bleuler, 114—116. Berlin — Göttingen — Heidelberg.
Bluglass, R. (1979): The psychiatric assessment of homicide. Brit. j. hosp. med. 22, 366.368-373, 375-377.
Brahams, D. (1981): Premenstrual syndrome: a disease of the mind? Lancet/II, 1238—1240.
Bremer, J. (1966): Sinnssygdom som medicinsk og strafferetslig begrep. Nord. tidsskr.krim.vidensk. 54, 66-75.
Daly, L. (1975): Family violence: a psychiatric perspective. Ir. med. j. 68, 450—453.
Diesinger, I. (1977): Der Affekttäter. Eine Analyse seiner Darstellung in forensischpsychiatrischen Gutachten. Berlin — New York.
Dudskin, J. (1978): Legal alternatives for battered women who kill their abusers. Bull. Am. acad. psychiatr. law 6. 335—354.
Duncan, G. M., Shervert. H. F., Litin, E. M., Johnson, A. M. & Barren. A.J. (1967): Etiological factors in first degree murder. In Wolfgand, M. E. ed.: Studies in homicide, 198—207. New York — Evanston — London.
Editorial (1981): Premenstrual syndrome, Lancet/II, 1393-1394.
Ehrhardt, H. & Villinger, W. (1961): Forensische und administrative Psychiatrie, avsnittet Zurechnungsunfähigkeit, 206—213 in Gruhle m. fl., eds., Psychiatrie der Gegenwart, Band III, Soziale und angewandte Psychiatrie. Berlin — Göttingen —Heidelberg.
Eitinger, L. & Retterstøl, N. (1971): Rettspsykiatri. Oslo — Bergen — Tromsø.
Ewalt, J. R. & Farnsworth, D. L. (1963): Textbook of psychiatry, 321. New York Toronto — London.
Ey, H. (1952): Etudes psychiatriques, Tome I, 2me éd. 157-186: Principes d'uneconception organo-dynamiste de la psychiatrie. Paris.
Ey, H., Bernard, P. & Brisset, C. (1967): Manuel de psychiatrie. 3me éd., 952-961.Paris.
Ferracuti, F. (1963): The psychology of criminal homicide. Revista juridica de la Universidad de Puerto Rico 32, 569-605.
Finlands lag. Helsingfors. 1978.
Frey, T. S. (1960): John Hughlings Jackson som filosof och psykiater. Sv. läkartidningen 1173-1190.
Geilen, G. (1972): Zur Problematik des schuldausschliessenden Affekts. In Festschriftfür R. Marach, 172-175. Karlsruhe.
Gerson, W. (1966): Ein Beitrag zur Bewusstseinsstörung durch hochgradigen Affekt Mschr. Krim. 49, 215-219.
Göppinger, H. (1980): Kriminologie, 4. Aufl., 613-616. München.

 

Goumilloux, R. (1981): Législation psychiatrique, 17—27. Paris.
Grinker, R. R. & Spiegel, J. P. (1945): Men under stress. Quoted by Sabshin, R. in Offer, D. & Freedman, D. X. eds. Modern psychiatry and clinical research, 94—101. New York — London.
Gunn, J. (1975): Psychiatric aspects of violence and violent offenders. Forens. Sci. 5, 219-227.
Gunn, J. (1977): Criminal behaviour and mental disorder. Brit. J. psychiatr. 130, 317—329.
Haddenbrock, S. (1972): Die Richter-Sachverständige-Kompetenz und die Psychiater Psychologen-Kompetenz am Beispiel des Affektdeliktes. In Göppinger H. & Witter, H. eds., Handbuch der forensischen Psychiatrie, 932. Berlin — Heidelberg — NewYork.
Helweg, H. (1932): Du meurtre comme crime émotionnel "normal". Acta psychiat.(Kbh) 7, 201-216.
Helweg, H. (1949): Den retslige psykiatri i kort omrids. København.
Hivert, P. (1978): L'expertise pénale et l'article 64 du Code Pénal. Psychiatrie française No 4: 50-55.
Hoff, H. (1956): Lehrbuch der Psychiatrie, I—II, 174-210, 833-865. Basel - Stuttgart.
Huber, G. (1972): Aufmerksamkeit, Ermüdung, "Stress". In Göppinger, H. & Witter, H., eds., Handbuch der forensischen Psychiatrie, 675—676. Berlin — Heidelberg —New York.
Kaebling, R. & Patterson, R. M. (1966): Eclectic psychiatry, 251, 253, 788-790. Springfield, I11.
olb, L. c. (1968): Noyes' modern clinical psychiatry, 7th ed. Philadelphia — London— Toronto.
Kringlen, E. (1972): Psykiatri, 356-370. Bergen - Oslo - Tromsø.
Krümpelmann, J. (1974): Motivation und Handlung im Affekt. In Stratenwerth u.a.eds., Festschrift für Hans Welzel, 327-341. Berlin.
Lamberti, J. W., Blackman, N. & Weiss, J. M. A. (1967): The sudden murderer. In Wolfgang, M. E., ed., Studies in homicide, 179—191. New York — Evanston —London.
Laurans, J. (1978): L'article 64 et l'expertise psychiatrique: exposé introductif. L'article 64 et l'expertise pénale, ces inconnus. Psychiatrie française, No 4, 45—50.
Lenchner, T. (1972): Regelungen der Zurechnungsfähigkeit und verminderten Zurechnungsfähigkeit in fremden Rechten. In Göppinger, H. & Witter, H., eds., Handbuchder forensischen Psychiatrie, 157—163. Berlin — Heidelberg — New York.
Leyrie, J. (1977): Manuel de psychiatrie légale et de criminologie clinique. Paris.
Lidberg, L (1975): Rättsläkarrådet och rättspsykiatrisk praxis, Läkartidningen, 968—970.
Lidberg, L. (1978): Överprövningsärenden i rättsläkarrådet, Läkartidningen, 1073—1079.
Lidberg, L. (1980): Verksamheten i Socialstyrelsens rättsläkarråd år 1977, Läkartidningen, 4285-4290.
Lithner, K. (1979—1980): Murder in a peaceful setting. Ann. criminol. 18, 19-28.
Mac Donald, J. M. (1961): The murderer and his victim. Springfield, Ill.
Mark, V. H. & Erwin, F. R. (1970): Violence and the brain, 125-137. Hagerstown, Md.
Mayer-Gross, W., Slater, E. & Roth, M. (1969): Clinical psychiatry, 3rd ed., ed. by Slater, E. & Roth, M., 356, 381. London.
Mc Cabe, M. S. (1975): Reactive psychoses. Acta psychiat. scand., suppl. 259.
Mezger, E. & Mikorey, M. (1938): Affekt und Zurechnungsfähigkeit. Mschr. Krim.Strafrechtsref. 29, 444-476.
Monroe, R. R. (1974): Episodic behavioral disorders: an unclassified syndrome. In Arieto S. & Brody, E. B., eds., American handbook of psychiatry vol. III, 237—254. New York.
Morris, T. & Blom-Cooper, L. (1967): The victim's contribution. In Wolfgang, M. E.,ed., Studies in homicide, 66—71. New York — Evanston — London.
Neustatter, L. W. (1960): Psychiatric aspects of diminished responsibility in murder. Med.-leg. J. (Camb.) 28, 92-101.
Nytt juridiskt arkiv I, 1972, 654-664.
Palmer, S. (1960): The psychology of murder. New York.

 

10—43-162 Svensk Juristtidning

 

Pascalis, G. (1978): L'expertise psychiatrique (dualité d'experts) sur ordonnance du juge d'instruction. Psychiatrie française No 5, 42-55.
Paykel, E. S., Prusoff, B. A. & Whenhath, W. H. (1971): Scaling of life events, Arch.gen. psychiatr. 25, 340-347.
Petersen, T. (1957): Retslægerådets årsberetninger. Nord. tidsskr. krim. vidensk. 45,298-315.
Quen, J. M. (1978): A history of the Anglo-American legal psychiatry of violence and responsibility. In R. L. Sadoff, ed., Violence and responsibility, 17-32. New York London.
Rahe, R. H. (1968): Life-change measurements as a predictor of illness. Proc. roy. soc. med. 61, 1124-1126.
Rasch, W. (1964): Tötung des Intimpartners. Stuttgart.
Ratner, R. A. & Shapiro, D. (1979): The episodic dyscontrol syndrome and criminal responsibility, Bull. Am. acad. psychiatr. law 7, 422-431.
Redlich, F. C. & Freedman, D. X. (1966): The theory and practice of psychiatry, 785—788. New York - London.
Rosenbaum, A. & O'Leary, K. D. (1981): Marital violence: Characteristics of abusive couples. J. consult. clin. psychol. 49, 63—71.
Roslund, B. & Larson, C. A. (1976): Mentally disturbed violent offenders in Sweden. Neuropsychobiology 2, 221-232.
Roumajon, Y. (1977): Ils ne sont pas nés délinquants, 165. Paris.
Roumajon, Y. (1982): Personligt meddelande.
Rylander, G. (1968): Samhället och de psykiskt avvikande, 36—37. Stockholm.
Rylander, G. & Bendz, E. (1947): Rättspsykiatri, 78-85. Stockholm.
Rättsstatistisk Årsbok 1978-1981.
Sabshin, M. (1972): Twenty-five years after "Men under stress". In Offer, D. & Freedman, D. X., eds., Modern psychiatry and clinical research, 94—101. New York— London.
Sadoff, R. L. (1975): Forensic psychiatry; a practical guide for lawyers and psychiatrists. Springfield III.
Saul, L. (1976): The psychodynamics of hostility. New York.
Shah, S. A. (1981): Legal and mental health system interactions. Major developments and research needs. Int. J. Law. Psychiatr., 4, 219—270.
Shoham, S. (1968): Points of no return: some situational aspects of violence. Prisonj. 48, 29-33, ref. in Abstr. criminol. penol. 10, 480.
Showalter, C. R. m. fl. (1980): The spousal-homicide syndrome. Int. j. law psychiatr. 3,117-141.
Sim, M. (1968): Guide to psychiatry, 2nd ed. Edinburgh, London.
Spitzer, R. L. & Wilson, P. T. (1978): Nosology and the official psychiatric nomenclature. In Freedman, A. L., Kaplan, K. I. & Sadoch, B. J., eds., Comprehensive textbook of psychiatry, 826—845. Baltimore.
Statens offentliga utredningar 1977:23. Psykiskt störda lagöverträdare, 44, 65, 226—227. Stockholm.
Steigleder, E. (1968): Mörder und Totschläger. Die forensisch-medizinische Beurteilung von nicht-geisteskranken Tätern als psychopathologisches Problem. Stuttgart.
Stürup, G. K. (1964): The psychology of murderers. J. Ir. med. assoc. 54, 27—32.
Svensk juristtidning 1980, avd. rättsfall från hovrätterna, 37—41.
Syberg, E. (1958): Aggressivitet og psykose. Et tilfælde af svær kriminalitet begået under formodet sjæleligt betinget sindssygdom. Nord. tidsskr. krim. vidensk. 46, 24—30.
Szewzyk, H. (1969): Die "seelische Notlage" als Motiv für Tötungsdelikte. Psychiat.,Neurol., med. Psychol. 21, 262-266.
Tanay, E. J. (1972): Forensic psychiatry in the legal defense of murder. J. forensic sci.17, 15-24.
Tofte, F. (1967): Klinisk kriminologi. Nord. tidsskr. krim. vidensk. 55, 1—120.
Watson, A. S. (1978): Forensic psychiatry. In Freedman, A. L., Kaplan, H. I. &Sadoch, B. J., eds., Comprehensive textbook of psychiatry, 2421—2436. Baltimore.
Witter, H. (1972 a): Reversible Syndrome. In Göppinger H. & Witter, H., eds.,Handbuch der forensischen Psychiatrie, 516—520. Berlin — Heidelberg — New York.
Witter, H. (1972 b): Die forensische Beurteilung der abnormen Erlebnisreaktionen. In Göppinger, H. & Witter, H. eds., Handbuch der forensischen Psychiatrie, 996—1000.Berlin — Heidelberg — New York.

 

Witter, H. (1972 c): Die forensische Beurteilung der Affektdelikte. In Göppinger H. & Witter, H. eds. Handbuch der forensischen Psychiatrie, 1023—1028. Berlin — Heidelberg — New York.
Wolfgang, M. E. (1957): Victim-precipitated criminal homicide. J. crim. Law, criminol., police sci. 48, 1—11.
Wolfgang, M. E. (1958): Patterns in criminal homicide. Philadelphia.
Wolfgang, M. E. (1978): Family violence and criminal behaviour. In Sadoff, R. L., ed.,Violence and responsibility, 87—103. New York — London.
Zeegers, M. (1981): Diminished responsibility. A logical, workable and essential concept. Int. J. Law Psychiat. 4, 433-444.