JAN GEHLIN. Upphovsrätt för författare. Stockholm 1983. Heurlings. 183 s.
Den inte alltför omfattande svenska litteraturen på upphovsrättsområdet har fått ett nytt och — det skall genast sägas - mycket värdefullt tillskott. En av den svenska upphovsrättens grand old men, hovrättsrådet Jan Gehlin, har i arbetet "Upphovsrätt för författare" gett en välskriven, faktafylld och delvis också personligt färgad skildring av upphovsrättssystemets innehåll och utveckling. Jan Gehlin känner bättre än de flesta detta område och dess tillämpning i det praktiska livet. Han är inte bara en på området mycket kunnig jurist. Han är också själv skönlitterär författare och har en lång facklig erfarenhet både som ordförande i de svenska författarnas organisationer genom åren och som initiativtagare till och ordförande i KLYS, dvs. Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd.
Som dess titel anger är boken i första hand avsedd för de litterära yrkesutövarna, dvs. författare och översättare. Bokens tyngdpunkt ligger därför på de regler och problem som främst berör dessa upphovsmannakategorier, men Gehlin kommer också in på ämnesområdet i ett större perspektiv. Huvuddelen av boken är uppbyggd som en lagkommentar. Den återger alltså upphovsrättslagens och fotografilagens olika paragrafer med en kommentar. Denna är lättläst, pedagogisk och instruktiv. Genomgående är den objektiv även om ju, som fallet ofta är inom den immaterialrättsliga lagstiftningen, den närmare innebörden av vissa regler tål att diskuteras. En och annan gång kostar Gehlin på sig en bitsk kommentar mot politiker och andra beslutsfattare och
uttalar en viss bitterhet rörande oförståelsen inför de egentliga upphovsmännens situation jämfört med den omsorg som enligt hans mening visas de s. k. kulturindustrierna, t. ex. när han beskriver bakgrunden till 1982 års straffskärpning för upphovsrättsintrång.
Vad som är speciellt värdefullt i lagkommentaravsnittet är att det omfattar också de senaste ändringarna i lagstiftningen, dvs. det från den 1 januari 1983 gällande s. k. uthyrningsförbudet i fråga om musikaliska verk. Värdefullt är också att relevanta delar av de från praktisk synpunkt viktiga tillämpningsförfattningarna har tagits med och kommenterats och att så har skett även i frågaom de viktigaste internationella konventionerna på området. Det upphovsrättsliga regelsystemet är ju i hög grad bundet av dessa konventioner vilka från många praktiska synpunkter har betydelse även nationellt. Det skall slutligen också nämnas att boken som en bilaga tar in olika ramavtal och förlagsavtal som tillämpas på det litterära området.
Utöver lagkommentaren innehåller boken även vissa mera allmänna avsnitt. I ett inledande sådant redogörs för bakgrunden till och motiven för upphovsrättssystemet. Författaren måste ges en eloge för det sätt på vilket han i praktiska termer lyckas att förklara varför vi har en upphovsrättslagstiftning och hur denna är strukturerad. Bakom framställningen tycker man sig ana den facklige kämpens många och långa diskussioner med meningsmotståndare eller ignoranter i allmänhet för att förklara den synnerligen jordnära verklighet som de ibland så abstrakta lagbestämmelserna på området försöker att reglera.
Bokens textdel avslutas med ett framåtblickande avsnitt som handlar om reformkrav och framtidsperspektiv. Den upphovsrättsliga lagstiftningen inte bara i Sverige utan även i övriga Norden befinner sig ju mitt i en genomgripande reformprocess som är betingad av den samhälleliga och tekniska utvecklingen sedan de nu gällande lagarna kom till i början av 1960-talet. Med hänvisning bl. a. till grundlagsbestämmelser och internationella konventioner och rekommendationer på området redogör Gehlin för de krav som upphovsmannasidan har fört fram gentemot ansvariga departement och till upphovsrättsutredningen om förbättringar i upphovsmännens rättsställning.
Som framgår av det föregående innehåller Gehlins bok en bred framställning av innehållet i upphovsrättssystemet med tyngdpunkt på den litterära upphovsmannasidan. Författaren har, som han också klart deklarerar, en subjektiv inställning till vissa fenomen på området, dock inte i sådan grad att det skämmer framställningen. De brister som möjligen kan upptäckas i arbetet torde närmast ha samband med att boken främst är avsedd för de praktiskt verksamma upphovsmännen, dvs. för icke-jurister. Sålunda beskrivs ibland innehållet i rättsfall utan att det anges vilken instans som har dömt eller var man kan hitta rättsfallet. Vidare skulle det ha varit värdefullt med åtminstone en summarisk litteraturförteckning till ledning för den som vill läsa vidare om vissa frågor. Dessa brister eller rättare sagt utelämnanden kastar dock inte någon som helst skugga över Gehlins mycket gedigna arbete. Detta är väl värt att studeras både av dem som det i första hand är avsett för, dvs. de praktiskt verksamma litterära upphovsmännen, och av den ständigt ökande skara av jurister — domare, advokater och andra — som kommer i kontakt med upphovsrättsliga frågor och varför inte också av politiker och beslutsfattare som har att ta ställning till olika problem på området.
Agne Henry Olsson