Kvasipsykologi
Somliga människor är allergiska mot filosofernas filosoferande. Själv tillhör jag dem som är allergiska mot psykologernas psykologiserande, och det vare sig det är fråga om de professionellas tvärsäkra tyckande eller amatörernas ofta lika låsta omdömen.
    Detta var orsaken till att jag i tidskriften Nämndemannen tillät mig kritisera några nämndemannakolleger i Norrtälje, som enligt min mening i Dagens Nyheter gett uttryck åt åsikter, som inte bör uppfattas som representativa för nämndemannakåren som helhet. Naturligtvis har man här och där missförstått mitt ärende och trott, att jag uttalat mig kritiskt mot nämndemannarollen som sådan. Men jag har verkligen inte haft en tanke på att förringa den rollen, bara med mina rader velat förtydliga den.
    I det följande skall jag göra ett försök att tala ännu tydligare. En av de författare, som betytt särskilt mycket för min egen utveckling, var Alf Ahlberg. Men så läste jag en liten skrift av honom från 1943, där han under påverkan av andra världskrigets grymheter börjat tänka om och visade ett helt annat ansikte än jag var van vid. Nu sällade han sig till de kulturkritiker, som ville skylla allt som hände ute i världen på våra vetenskapliga pionjärer, en Descartes, en lord Bacon o. s. v. De hade lett in mänskligheten på dåliga vägar, menade han nu, och vridit utvecklingen bort från de kristna värden, som under medeltiden var på väg att bilda grundvalen för en äkta humanism. Då visste sig alla vara skapade efter Guds beläte och därför kände de sig som personligheter, utrustade med eviga värden. "Den högt upplysta nutidsmänniskan" var främmande för alla sådana tankar. Det var därför helt följdriktigt, att världen såg ut som den gjorde år 1943, med all den brutalisering och avhumanisering som alla kunde se.
    Den moderna tiden kunde helt enkelt ej uppvisa några helgjutna personligheter i stil med dem som levde under medeltiden. Nu lär det väl inte finnas någon pålitlig metod att mäta människors "helgjutenhet" med, och många stora män och kvinnor som förr ansetts ha varit sällsynt helgjutna visar sig i moderna biografier ofta ha varit komplexa ända till vansinne. Dessutom förekom det som bekant även under medeltiden, att den ena gruppen människor slog ihjäl den andra. Och mycket utbredd var tanken, att de flesta "efter Guds avbild skapade människorna" ej var värdiga att efter döden hamna i himmelen. En sådan lära är inte precis den säkraste grunden till vad jag vill kalla en hållbar humanism.
    Det är just denna gränsdragning mellan "oss" och "de andra" som jag reagerar emot, varhelst den dyker upp, och den dök alltså upp i Dagens Nyheters intervjuer med några nämndemän i Norrtälje hösten 1982. Det är bara det att medan Alf Ahlberg gjorde en bestämd skillnad mellan "de gamla" och "de nya", så sätter våra nämndemannakolleger i Norrtälje grän-

 

174 Boris Beltzikoffsen mellan "den vanliga människan" och alla övriga. För att vara en bra nämndeman bör man tillhöra de vanliga människorna, ty också de åtalade tillhör den gruppen av människor. På så sätt kan rätt form av kommunikation uppstå mellan dem som dömer och dem som skall dömas. En vanlig människa förstår en vanlig människa, det var tesen.
    Nu är det — om man tänker lite djupare på saken — ungefär lika lätt att avgöra, vilka som är vanliga som vilka som är helgjutna. Vi hade t. ex. ett mordfall att avgöra en gång. Det var en turkisk man, som ansåg sig och familjen förnärmad på grund av den behandling svärsonen utsatt hans dotter för. Alltså gick han en dag hem till svärsonen, ringde på dörren och sköt helt sonika ned den unge mannen, när han öppnade för sin svärfar. Det är möjligt att denne fader i Turkiet skulle ha betraktats som en vanlig människa. Vi hade dock svårt att göra det.
    Eller tag den nyligen nu så aktuelle norske massmördaren! Är han en vanlig människa? I Norge tycks man anse det och dömde honom därför fullt ansvarig för de hemska gärningarna. Hur en svensk domstol skulle ha bedömt saken är svårt att säga, men en gissning är att det skulle ha slutat med "sluten psykiatrisk vård", även om experter på det mänskliga psyket kanske ansett personen i fråga fullt normal.
    I den roman jag just läser, med motiv från första världskriget, förekommer en scen, där några äldre soldater sitter och psykologiserar. De var övertygade om att de sedan länge förstått mer av livet än officerarna "med sina hopklämda hjärnor". Något av denna inställning har jag inte sällan mött bland vissa kommunalpolitiker, och visst lyser den igenom också bakom uttalandena i Norrtälje! De uttrycker sig naturligtvis inte lika respektlöst, men andemeningen i intervjusvaren är att yrkesdomaren inte har den livserfarenhet som nämndemännen insupit med åren. Särskilt har han svårigheter med att förstå mentalitet och motiv hos de unga brottslingar, som utgör en så stor del av "klientelet". De är för honom en främmande människosort. Därför skulle straffet ofta bli långt hårdare, om han fick råda ensam. Här har nämndemännen sin stora uppgift. De kan — tack vare att de är så vanliga — känna för och med ynglingarna och så lirka med domaren, så att han går med på en humanare behandling av dem.
    Jag vet inte mycket om officerarnas hjärnor, men domare har jag lärt känna under loppet av många år, och de är verkligen ej så urblåsta eller "omänskliga" som de utmålas i DN-artikeln. Redan därför var det — ansåg jag —nödvändigt med ett tillrättaläggande. Men därtill kommer att varken nämndemän eller tilltalade är av så enhetlig karaktär som Dagens Nyheters läsare möjligen tror, sedan de tagit del av den aktuella intervjun. En icke så föraktlig procent av de dömda tillhör en människosort, som Norrtäljekollegerna knappast känner samhörighet med. Skulle de därför vara oförmögna att bidra tillrättvisa domar i deras fall? Jag vill inte tro det.
    Slutligen några ord om nämndemännen själva. I vår förening — i Nacka —förekom och förekommer personer med helt olika bakgrund, utbildning och yrken. Inte många av dem skulle med Norrtäljevyer kunna betecknas som "vanliga" människor. Eller vad sägs om en bibliotekarie, en arkitekt, en reklamchef, en bankjurist? Alla dessa borde ju befinna sig i samma "predikament" för att inte säga samma fördömelse som yrkesdomarna, utan egentlig livserfarenhet och utan möjlighet att på riktigt förstå de ungdomliga brottslingarna.

 

Kvasipsykologi 175Apropå dessa erinrar jag mig en gammal uppsats i Tiden från 1942, där rättspsykiatern Olof Kinberg skriver om "den asociala ungdomens problem". Inte heller den kan enligt Kinberg skäras över en kam. Bl. a. hänvisar han till en vid Stockholms folkskolor verkställd undersökning, enligt vilken det fanns ungefär 3 procent debila och imbecilla bland dem, ett faktum som han anser ej är utan betydelse för att förklara kriminaliteten i landet. Inte ens vanliga ungdomar är alltså fullt så vanliga som vissa nämndemän tror.
 

Boris Beltzikoff