BO Von EYBEN. Kompensation for personskade. I. Reformering af ulykkeskompensationen. København 1983. Gad. 1098 s.
Om man som anmälaren haft anledning att närmare studera ett antal doktorsavhandlingar och andra arbeten av yngre rättsvetenskapsmän i Norge och Danmark, får man ett starkt intryck av den höga kvaliteten hos denna nya forskargeneration i våra grannländer. Avhandlingar av sådant format och med sådana ambitioner skrivs normalt inte hos oss numera — lyckligtvis, säger en och annan; tanken bakom det nuvarande svenska systemet är ju att en avhandlingsförfattare inte skall riskera att förlyfta sig på ansträngningen att skapa ett vetenskapligt storverk utan bara visa sin forskarbegåvning. Men onekligen är det förlust för vår rättsvetenskap, om arbeten av detta slag inte tillkommer i fortsättningen. Under den fortsatta forskarbanan tas större delen av den svenske rättsvetenskapsmannens tid och kraft i anspråk av undervisning, administration, läroboksförfattande och handledning, ofta också av medverkan i statliga utredningar; det blir inte så mycket tillfällen till storverk i detta senare skede.
Den anmälda boken är ett extremt exempel på rättsvetenskapligt kraftprov, som dock knappast lockar till efterföljd trots sina stora förtjänster. Den behandlar det klassiska, intensivt diskuterade problemet om hur ersättningsreglerna vid personskada skall utformas, i nästan alla dess aspekter och på grundval av ett rikt material, som redovisas mycket utförligt. Till sitt omfång är arbetet betydligt större än den hittills mest omfattande svenska doktorsavhandlingen (Strömholms arbete om droit moral). Och inte nog med det: detta är bara en första del av undersökningen. I den andra delen skall följa den rättssociologiska behandling av frågorna som förf. finner nödvändig innan den slutgiltiga domen över skadeståndsrätten kan fållas (s. 1022 f). Avslutningsvis pekar han på ytterligare ett antal detaljproblem som behöver belysas, innan man tar ställning till hur en reform på rättsområdet bör genomföras. Man kunde tycka att det skulle ha varit av stort värde för förf:s kritiska diskussion av ersättningssystemet om han redan här kunnat hänvisa till resultaten av den rättssociologiska undersökningen; men det är naturligt att han inte velat vänta ännu längre med att ge detta bidrag till debatten på ett så omtvistat och föränderligt rättsområde. Bidraget väger sakligt sett tungt, också utan stöd av några rättssociologiska forskningsresultat.
Vid läsningen av arbetet får man observera, att det danska ersättningssystemet vid personskada i viss utsträckning skiljer sig från det svenska. Vid sidan av socialförsäkring — mindre frikostig än vår allmänna försäkring —förekommer särskilda lagreglerade ersättningsordningar bl. a. vid arbetsskador och brottsskador; beträffande trafikskador gäller däremot i stort sett samma skadeståndsrättsliga reglering som hos oss före trafikskadelagens införande, och motsvarighet saknas till sådana frivilliga kollektiva försäkringar som vår trygghets-, patient- och läkemedelsförsäkring. Strikt skadeståndsansvar för personskada förekommer bara undantagsvis i Danmark. Vad angår ersättningens storlek, kännetecknas skadeståndsreglerna av standardiserade ersättningsbelopp, som vid en internationell jämförelse framstår som låga; också vid allvarlig invaliditet utgår ersättningen i allmänhet som engångsbelopp, inte som livränta. En kommitté har lagt fram det ena reformförslaget efter det andra, till en början i nordiskt samarbete; i Danmark har man dock haft svårt att frigöra sig från de inhemska traditionerna på området, och de
kompromisser som de nordiska skadeståndskommittéerna gjorde i rättslikhetens intresse har inte kunnat accepteras. Två gånger har den danska kommittén fått nya direktiv om fortsatta utredningar på området. Under tiden har tillkommit bl. a. nya regler om arbetsskadeförsäkring, som vid allvarligare skador ofta är generösare mot de skadade än skadeståndsreglerna. Efter det att von Eybens bok publicerats har ännu ett lagförslag lagts fram på skadeståndsområdet.1 Men om det leder till någon lagstiftning verkar tvivelaktigt - kommittén var oenig om de ganska begränsade reformer som föreslogs.
Syftet med von Eybens bok är att ge ett bidrag till den rättspolitiska debatten. Gällande rätt behandlas visserligen mycket ingående, men det sker som en bakgrund till den kritik och den argumentation som förf. riktar till lagstiftaren. Vad han avser är inte bara en reform av skadeståndsrätten utan en mera genomgripande omdaning av hela regelsystemet om personskadeersättning, inbegripet socialförsäkringsreglerna. Särskilt betonas problemet hur ersättningarna skall finansieras, vilket enligt förf:s mening inte behandlats på tillfredsställande vis i något av de reformförslag som hittills framlagts. Liksom så många andra debattörer på området är han kritisk mot den traditionella skadeståndsrätten, särskilt i den mån den bygger på culparegeln. Egentligen synes han ha velat helt avskaffa skadeståndsreglerna vid personskada och låta de allmänna sociala förmånerna kompletteras av en enhetlig försäkringsordning vid olycksfall; en så radikal lösning finner han dock inte möjlig.
Arbetets omfång beror delvis på det sätt varpå von Eyben lagt upp diskussionen. Han tar upp den ena rättsgrundsatsen eller principfrågan efter den andra, ägnar den en intensiv debatt, där han kritiskt nagelfar de olika argument som framförts i sammanhanget, och summerar slutligen sin egen ståndpunkt till problemet. Ingenting tas för givet; förf. utför själv det grundläggande arbete som en ambitiös utredning skulle göra, både i fråga om bakgrunden — gällande rätt och faktiska förhållanden — och beträffande den rättspolitiska diskussionen. Beläsenheten inger den största respekt; om förf. närmare studerat skaderegleringen i försäkringsbolagens och myndigheternas praxis är inte lika klart, men i varje fall har den påbörjade rättssociologiska undersökningen tydligen belyst vad som faktiskt händer när personskador regleras.— Framställningsmetoden leder emellertid med nödvändighet till åtskilliga upprepningar; von Eyben har inte velat förenkla sin uppgift genom att hänvisa tillvad han sagt tidigare om en något artskild fråga, och därigenom återkommer och utvecklas hans huvudsynpunkter ständigt i olika variationer.
Från svensk synpunkt kunde arbetet såtillvida synas ha begränsat intresse, som argumentationen ofta i första hand inriktar sig på specifikt danska regler och företeelser. Men de allmänna principiella resonemangen far så stort utrymme att läsningen blir i hög grad givande även för en skadeståndsintresserad svensk jurist— särskilt om han inte sträckläser boken utan i lugn och ro begrundar varje avsnitt för sig. Den svenske läsaren kan med viss lättnadfinna att vår ersättningsordning kommer relativt lindrigt undan förf:s stränga granskning. Rekommendationerna går i viktiga delar ut på ett närmande till svensk lagstiftning - trafikskadelagen, skadeståndslagens bestämmelser om personskadeersättning, medvållandereglerna - liksom till det svenska ersättningssystemet i övrigt; de kollektiva försäkringsordningarna vinner sålunda i stort sett förf:s gillande, fast han kritiserar splittringen i systemet. Över huvud
taget finns det inte någon ersättningsordning eller någon ersättningsteori som helt klarar sig igenom granskningen. Av värde är den ingående behandling som ägnas den moderna teorin om ekonomisk prevention - i stark förenklingtanken att skadekostnaderna reduceras om de läggs på den part som bäst kan minska skaderisken - och det principiellt intressanta, generella socialförsäkringssystem som under 1970-talet införts i Nya Zeeland; såvitt jag vet har de tidigare inte lika utförligt presenterats för en nordisk läsekrets.2 - Som man kan vänta utsätter von Eyben också det egna landets kommittéutredningar för åtskillig kritik, som dock knappast tar tillräcklig hänsyn till begränsningarna i den danska skadeståndskommitténs uppdrag och den strävan till kompromisser som är naturlig för sådana utredningar. En annan sak är att det tydligen brustit i samordningen mellan det skadeståndsrättsliga och det socialrättsliga lagstiftningsarbetet; i det avseendet har vi lyckats något bättre i Sverige.
Att ge en någorlunda rättvisande bild av tankegångarna i von Eybens arbete är naturligtvis omöjligt inom ramen för en ordinär recension. Det är inte heller lätt att tillföra diskussionen några ytterligare argument; de allra flesta har förf. redan tagit upp och diskuterat. Här skall bara beröras några huvudlinjer i arbetet.
Som redan antytts koncentrerar sig von Eyben på ersättningsfrågorna vid olycksfall; han går inte närmare in på samma frågor vid sjukdom, fast avgränsningssvårigheterna framhålles (s. 384 ff). I avhandlingens början (kap. 3) ägnas åtskillig uppmärksamhet åt olycksfallsstatistiken, både den officiella och material från vissa utvalda danska sjukhus. Den bild förf. ger av olycksfallsorsakerna skiljer sig i viss mån från den som dominerat i nordisk diskussion på senare år. Att trafikskadorna spelar en stor roll är visserligen klart, men allvarligare olycksfall i arbetet förefaller ha betydligt mindre betydelse än vad som vanligen påstås. Svårare skador inträffar till en betydande del i hemmet, framför allt på grund av fall eller liknande, eller annars på fritiden, exempelvis i samband med sport eller i skolor. Frånsett trafikolyckor är det mera sällsynt än man tror att skadorna sammanhänger med verksamhetersom brukar betecknas som farliga. "Restområdet" utanför trafik- och arbetsolyckorna är desto mera betydande. Fast resultaten inte är säkra ger de anledning att starkt ifrågasätta de beräkningar på försäkringshåll som gått ut på att i Sverige den övervägande delen - kanske 85 % — allvarligare personskador skulle täckas av trafikförsäkring och arbetsskadeförsäkring.3 Som förf. framhåller (s. 144) är emellertid en stor del av olyckorna, särskilt ihemmet, inte av den arten att ersättningskrav blir aktuella. Exempelvis i det vanliga fall där en pensionär ramlar i hemmet och bryter benet är det närmast sjuk- och socialvårdens tjänster som tas i anspråk. Av den samlade kompensationen för olycksfall beräknas skadeståndet utgöra endast ca 8 %; också om man tar med alla som får ersättning på grund av särregler, inklusive lagstiftning om arbetsskador, framstår de som en mindre, privilegierad grupp. Övriga får nöja sig med socialt stöd i pengar eller tjänster, sjuklön och
dagpengar av arbetsgivaren och ersättning från eventuell frivillig personförsäkring. Förhållandet utgör ett argument för förf. att söka en allmän lösning på ersättningsproblemet, vilken omfattar också andra olycksfall än dem som nuvarande ersättningssystem täcker.
I fortsättningen ägnar von Eyben en ingående kritik mot tillvägagångssättet att lappa på systemet med delreformer som förbättrar ersättningsmöjligheten för begränsade kategorier av skadelidande — i Danmark trafikoffer, arbetsskadade, vaccinationsskadade och brottsoffer. Metoden är känd också från Sverige, där man dock sökt skapa en viss planmässighet i systemet genom principdiskussionen i 1972 års skadeståndsproposition.4 Förf. betonar det ofta irrationella i ett sådant reformarbete, som för Danmarks del svårligen kan sägas bygga på farlighetssynpunkter— bl. a. är arbetsskadeförsäkring ingalunda inskränkt till riskabla verksamheter — eller över huvud taget på någon mera generell princip. Han påvisar också bristerna i den argumentation man brukar föra till stöd för att gynna vissa politiskt intressanta grupper. Resultatet har enligt von Eyben blivit en inkonsekvent och planlös reglering; det har uppkommit en motsättning mellan de socialpolitiska strävandena att låta ersättning utgå till behövande oavsett orsaken till skadan och etableringen av privilegier för dem som drabbas av bestämda slag av olyckor. Den återkommande fråga som han ställer är hur man kan motivera att den aktuella kategorin olycksfall skulle få en speciell behandling, och resultatet blir att det sällan finns tillräckliga skäl för något sådant. Slutsatsen är att systemet av olika särlösningar egentligen borde helt avskaffas och ersättas av en mera enhetlig ersättningsordning vid personskador. Emellertid är det inte praktiskt möjligt att väsentligt förringa de ersättningsmöjligheter som nu föreligger för olika kategorier; det är därför bl. a. nödvändigt att alltjämt gynna trafikskadade, trots att detta kan synas godtyckligt. Härvid bör man dock övergå till ett mera rationellt system - till en no-fault-ordning liknande den svenska trafikskadelagens.
Vidare utvecklar von Eyben att även om ersättningsreglerna helst bör vara desamma oavsett skadans art, man bör differentiera mellan olika risker vid finansieringen för att stimulera till att skador förebyggs. Också här brister det i den nuvarande ordningen; som ett exempel anförs att premien för arbetsskadeförsäkringen inte beror av skaderiskerna i den enskilda verksamheten - i Sverige och Norge inte alls av riskens storlek. En väsentlig fråga blir, hur man skall kunna balansera en sådan riskdifferentiering mot önskemålen att riskerna sprids i största möjliga utsträckning. Här uppmärksammas särskilt den nyss berörda teorin om ekonomisk prevention, som enligt von Eyben löser detta huvudproblem: genom premiesättningen hos konkurrerande försäkringsbolag uppnås inte bara den lämpliga riskfördelningen utan också det lämpliga måttet av skadehindrande åtgärder. Mot teorin invänder von Eybenå andra sidan att den inte håller i fråga om skador i hemmet eller i övrigt inom privatlivets sfär; på detta omfattande restområde går det i praktiken inte att differentiera på det avsedda sättet. Dessutom framhåller förf. att teorin integår att genomföra i fråga om sociala kostnader; skulle man gå ifrån den nuvarande finansieringen med skattemedel blev resultatet en oacceptabel försämring av de skadelidandes ställning. Vill man försöka placera dessa
kostnader på den som ger upphov till risken, är det i stället en avgiftsmetod som bör användas. Här hänvisar von Eyben särskilt till den år 1975 införda danska lagstiftningen om avgift på ansvarsförsäkring för motorfordon - en avgift som avpassas efter försäkringspremiens storlek och motiverats med att motortrafiken bör bidra till det allmännas utgifter för sjukhusbehandling och invalidpension åt trafikoffren. Denna grovt tillyxade avgift (50 % av premien) täcker visserligen inte tillnärmelsevis alla de kostnader motortrafiken föranleder, och avgiftsmetoden har också annars åtskilliga brister; men den kan enligt von Eyben i varje fall användas för att åstadkomma en bättre kostnadsplacering, och den är överlägsen den dyra och opraktiska metoden att flytta kostnader genom att tillåta regress från socialförsäkringen mot skadegörande verksamheter.
Förf:s grundliga analyser i denna del bör vara en nyttig tankeställare också i den svenska skadeståndsdiskussionen. Det finns all anledning att kräva tungt vägande skäl för att genom särregler favorisera vissa skadelidande, som råkar ha tilldragit sig massmedias och politikers intresse. Helt kan man kanske inte avstå från nya reformer av detta slag. Anmälaren misstänker för sin del att det faktiskt finns rationella motiveringar att särbehandla skador genom föroreningar och kanske också vissa kemiska produkter - detta främst med hänsyn till skadeförloppets ofta smygande och svårutredda karaktär, som här liksom vid läkemedelsskador väsentligt kan minska de skadelidandes ersättningsmöjligheter (jfr SOU 1983:7). Just dessa ersättningsproblem hörf. ö. till de få som von Eyben inte går närmare in på: de rör ju heller inte olycksfall i vanlig mening. Troligen skulle han ha haft ett och annat att invända också mot den internationella diskussionen om miljöskadefonder och liknande, om han velat ta upp dessa tankegångar.5
Till den allmänna synpunkten, att man vid finansiering av ersättningarna bl. a. av preventionsskäl bör söka differentiera mellan skaderiskerna i största möjliga utsträckning, finns det goda skäl att ansluta sig. Åtminstone teoretiskt verkar tankegångarna om ekonomisk prevention bestickande i von Eybens version. Ett bekymmer, som han inte förbigår, är emellertid att försäkringsbolagen kan finna det alltför krångligt och dyrbart att skilja mellan olika risker vid premiesättningen, vilket kan medföra att de eventuella preventiva verkningarna uteblir. Här är ett argument för att i stället - som diskuterats just på miljöskadornas område - ta upp tanken att finansiera ersättningarna genom avgifter som myndigheterna bestämmer. En önskvärd differentiering blir väl inte billigare på det viset, men man kan åtminstone lita på att den genomförs. Utvägen framstår som mera närliggande än annars, när tillstånd krävs för att driva en verksamhet och därför sakkunniga myndigheter ändå är inkopplade. Men som framgått förordar förf. en avgiftsmetod främst när det gäller att flytta över socialkostnader till de skadegörande verksamheterna.
Till förmån för både en premiedifferentiering och en avgiftsmetod skulle ännu ett skäl kunna anföras av intresse för lagstiftande instanser: tanken, att även när en verksamhet inte görs ansvarig för enskilda skadefall den bör betala orsakade skador i förhållande till sin farlighet, torde stämma väl med en utbredd rättsuppfattning hos allmänheten. Det verkar dock välbetänkt att förf. inte betonar detta argument, som knappast har någon generell räckvidd.
Säkert finns det en opinion för att förorenare bör bära risken för de skador och kostnader som de orsakar i samhället ("pollutor pays principle") — kanske t. o. m. när det gäller socialkostnader, som dock inte utgör något större ekonomiskt problem i dessa fall. Men man kan sätta i fråga om samma resonemang skulle accepteras hos oss i fråga om trafikriskerna ens i den måttliga omfattning som skett genom den omtalade danska avgiften. Hur konsekvent och rimlig en sådan avgiftsreform än kan synas, lär den i praktiken knappast vara genomförbar. När kostnaderna inte flyttas över på företag eller det allmänna utan direkt på den enskilde, torde rättsmedvetandet knappast fungera på samma vis. - Däremot bör det inte vara lika svårt att vinna gehör för tanken på en regress från socialförsäkringen i särskilda fall, närmast vid grövre former av vållande (jfr s. 832). Men sannolikt är värdet av en sådan ordning från preventiva och andra synpunkter begränsade i förhållande till de kostnader och komplikationer den medför.
Som redan antytts anser förf. att personskadeersättningarna skall bestämmas enhetligt vid alla olycksfall, vare sig de utgår enligt skadeståndsregler, från arbetsskadeförsäkringen, från en omvandlad trafikförsäkring eller enligt någon annan ersättningsordning. I en rad kapitel diskuterar han mycket utförligt hur en sådan harmoniserad ersättning närmare skall utformas. Målet är en kompensation som — i motsats till vad som nu gäller i Danmark anpassas efter den ekonomiska förlusten, om också inte denna skall ersättas fullt ut i alla lägen. Dessutom skall ersättning ges för ideell skada - varaktigt men och kanske sveda och värk, däremot inte som i Sverige för olägenheter i övrigt. Ersättning skall utgå i form av ränta, när den tjänar ett väsentligt försörjningssyfte. För att kostnaderna skall bli överkomliga tänker sig förf. vissa begränsningar, närmast genom att en karenstid införs för mera kortvariga skadeföljder: ersättning för sveda och värk samt för förlust av arbetsförtjänst under kortare tid skulle eventuellt kunna falla bort, om systemet annars blir för dyrt. Sociala förmåner skall avräknas fullt ut från ersättningen, i den mån de täcker samma ändamål och samma tid som denna. Däremot skall ersättningen kunna kumuleras med frivillig olycksfallsförsäkring, även när denna är kollektiv; skälet är att huvudfunktionen hos sådana försäkringar enligt förf. är att täcka varaktig ideell skada (s. 891 f).
Ordningen skulle alltså i viktiga avseenden, fast inte helt, stämma med den svenska. Ersättningen skulle emellertid inte fastställas av domstolarna utan av en sakkunnig administrativ myndighet eller i vissa fall försäkringsbolagen, och härvid skulle parterna fråntas rätten att fritt bestämma ersättningensform; det blir myndighetens sak att avgöra om engångsbelopp skall utgå. Enligt von Eyben är domstolarna inte något lämpligt forum för dessa tvister, eftersom de saknar speciell expertis. Man kunde tillägga att en administrativ bedömning kan motverka tendensen att advokater på det allmännas bekostnad driver mängder av dyrbara processer bl. a. om svårbedömda orsaksfrågor- något som inte lär ha saknat betydelse bl. a. vid tillkomsten av den svenska läkemedelsförsäkringen. I Sverige, där ju nästan alla tvister om storleken av personskadeersättning i realiteten avgörs av de sakkunniga personskadenämnderna, torde emellertid behovet av en reform i denna riktning knappastvara angeläget. Förf:s förslag till administrativ ordning (s. 918 ff) är i alla händelser komplicerat och torde ha ringa intresse utanför Danmark.
Då och då vid läsningen av den långa framställningen tror man att den såtillvida skall leda fram till ett lyckligt slut som det alltomfattande ersätt-
ningssystemet enligt Nya Zeelands Accident Compensation Act skall visa sig vara den modell efter vilken en framtida reform bör utformas. Men av arbetets näst sista kapitel framgår att von Eyben inte heller kan godta detta system, framför allt på grund av dess brister från finansieringssynpunkt: att arbetsgivarna får betala löntagarnas fritidsolyckor och att övriga olycksfall på fritid skall täckas av skattemedel innebär att kostnaderna på dessa viktiga delar av "restområdet" placeras i strid med teorin om ekonomisk prevention. Denna lagstiftning utgör därför för von Eyben bara ett bevis för att också ett system som avskaffat skadeståndsrätten kan fungera på godtagbart sätt och en inspirationskälla för det fortsatta reformarbetet (s. 1009 f). På restområdet skulle skadeståndsrätten, trots culparegelns många brister, alltjämt få godtas av praktiska skäl; den som vill skydda sig mot risken att stå utanför skadestånd får med tanke på dessa situationer teckna frivillig personförsäkring.
När von Eyben avvisar den radikala modell man valt i Nya Zeeland grundar han sig på väl genomtänkta teoretiska och praktiska argument. Till en del måste naturligtvis en lagstiftares inställning till modellen bero av en värdering: väger de skadelidandes intresse av ersättning vid alla slag av olycksfall så tungt att man får acceptera, att vissa kostnader placeras på annan än den rätte betalaren? Med det synsätt som framträdde i 1972 års svenska skadeståndsproposition var svaret knappast tveksamt: departementschefen skulle utan tvivel ha godtagit de teoretiska brister von Eyben framhåller, om en lösning genom socialförsäkring gått att praktiskt genomföra.6För diskussionen i propositionen spelade emellertid tanken på ekonomiskprevention, vilken vid denna tid inte närmare uppmärksammats i Norden,7 ingen märkbar roll. Preventionsargumentet kritiserades bara ur två aspekter, nämligen skadeståndets inverkan på den individuella skadevållaren och dess moralbildande effekt.8 Att de socialpolitiska synpunkterna stod i förgrundenstämde väl med den allmänna inriktningen av svensk lagstiftning under dessa år. - Idag torde emellertid 1972 års principdiskussion delvis vara inaktuell, iden mån den inte direkt fått påverka skadeståndslagens regler. Även frånsett de regeringsskiften som förekommit förefaller inställningen på lagstiftarhåll undan för undan ha blivit allt mindre principiellt betonad; sådana argumentsom von Eyben utvecklar kan idag antas få bättre gensvar. Att driva igenom ett system av Nya Zeelands typ tycks numera inte betraktas som särskiltangeläget. För Sveriges del lär man under inga förhållanden kunna vänta sig någon mera genomgripande översyn av ersättningsreglerna vid personskadaunder överskådlig framtid.
Resultatet av von Eybens undersökning blir alltså mindre omvälvande än man från början haft anledning att anta. Det bör emellertid ha framgått att det för den uthållige läsaren lönar sig att följa förf. ända fram till slutet av framställningen. Man kan finna det beklagligt att så många skarpsinniga och klargörande synpunkter skall läggas fram i en så föga inbjudande form. Å andra sidan kan just den fullständiga behandlingen av frågorna göra arbetet särskilt värdefullt för en speciell, fast ganska exklusiv läsekrets: de jurister som sysslar med lagstiftning på skadeståndsrättens område har här en flödande rikkälla med upplysningar, uppslag och argument om alla upptänkliga lösning-
ar. Det är onekligen skada att inte boken kom något decennium tidigare; för 1970-talets revision av den nordiska skadeståndslagstiftningen skulle det säkert ha varit en vinst, om man i kommittéer och departement kunnat ta del av von Eybens analyser. Vid kommande lagreformer på ersättningsrättens område bör den under alla förhållanden spela en viktig roll. De allra flesta tidigare nordiska diskussionsinlägg om olika ersättningssystem ter sig ytliga och lättvindiga vid sidan av von Eybens arbete.9 Vad som än kan sägas om avhandlingens uppläggning är den en imponerande intellektuell prestation.
Bertil Bengtsson