Har vi en bra domarutbildning i vårt land?
Frågan har ställts av bl. a. Carl-Ivar Skarstedt (SvJT 1982 s. 747) och Sven Martinger (1983 s. 498). Tanken bakom frågan bör rimligen vara att vi med en bra domarutbildning skall få bra domare. Har vi då inte redan nu en bra domarkår? Carl-Ivar Skarstedt har svarat jakande på frågan och jag kan väl instämma i detta. Men utgör domarkåren eliten av Sveriges jurister? Det finns åtskilliga tecken - t. ex. den utbredda användningen av skiljemän - som tyder på att advokater och näringsliv inte har fullt förtroende för oss domare, när det gäller att avgöra komplicerade tvister. Kanske är detta inte så konstigt om man tänker på hur många av de duktigaste bland de yngre juristerna som lämnar domstolarna för att bli bl. a. advokater.
Med detta vill jag inte ha sagt att domarkåren i genomsnitt är mindre skicklig än andra juristkategorier. Tvärtom. Det sker ju ett urval både när det gäller möjligheterna till tingsmeritering och i fråga om tillträdet till överrätterna. Men ändå är inte domarkåren en sådan elit som den enligt min mening bör vara. Orsaken är sannolikt att vi har för många domare och för dåligt betalda. Med färre domare skulle det finnas resurser att ge domarna den lön och den status som skulle locka de skickligaste juristerna till domstolarna. Jag tror att det från många synpunkter är angeläget att försöka vrida utvecklingen åt det hållet.
Det första som måste ske är att statsmakterna förenklar processordningen
och låter domarna koncentrera sig på väsentligheter. Man får inte - såsom ofta sker i detta land - från juristkårens och massmedias sida protestera mot varje förändring under påstående att rättssäkerheten är hotad. De flesta andra civiliserade länder klarar sig med, relativt sett, färre domare än vi utan att man för den skull kan påstå att rättssäkerheten där är otillfredsställande.
Kan en god domarutbildning bidra till att vi får en kvalificerad domarkår? Ett jakande svar kan synas självklart, men jag vill ändå ifrågasätta om det är hela sanningen. De krav som jag vill ställa på en kvalificerad domare är att han skall vara självständig, klok, kunnig och praktisk.
Tyvärr kan man inte utbilda individerna så att de blir kloka och praktiska och kanske inte heller så att de blir självständiga. Men ändå kan dessa kriterier få stor betydelse i domarutbildningen. Man kan nämligen utforma utbildningen så att dessa egenskaper premieras och inte minneskunskaper och förmågan att kopiera vad andra redan har tänkt ut. En självständigt, klokt tänkande notarie blir en bättre domare än den som bara kan många rättsfall.
Därmed har jag också antytt att jag med kunnighet inte menar enbart inpluggade juridiska regler och teorier utan ännu mera förmågan att hantera dessa regler och teorier. Regelns och teoriens innehåll kan man i nödfall slå upp och läsa sig till när det behövs. Men tillämpningen måste man ha anlag för.
Många av de yngre jurister som kritiserar utbildningen vid universiteten åberopar som grund att de kunskaper som de fick inte gjorde dem särskilt välskickade att handlägga lagfarter, inteckningar, bouppteckningar och andra ärenden som det är tingsnotariens lott att ta hand om. Denna kritik är enligt min mening missriktad. De juridiska fakulteternas uppgift är inte att utbilda tingsnotarier. I stället skall man ge studenterna vissa baskunskaper och lära dem grundläggande juridiska principer och arbetsmetoder. Och denna undervisning skall läggas upp så att det blir de självständiga, kloka och praktiska individerna som far en juristexamen. Så far vi unga jurister med goda förutsättningar att bli - bl. a. - bra domare.
Därmed är naturligtvis inte "domarutbildningen" avslutad. Tingsrätterna har ett stort ansvar när det gäller tingsnotarierna. Detta ansvar kan vi tyvärr inte alltid leva upp till. En viktig orsak är bristen på tid, en brist som gäller ifråga om både ordinarie domare och tingsnotarier. Och sedan är det nog tyvärr också på det sättet att de egenskaper som jag har framhållit här ovan inte alltid sätts så högt när tingsnotariernas insatser skall bedömas. Även om jag inte vill instämma i Sven Martingers beskrivning ligger det ändå en del i hans kritik. I stället för att uppmuntra eget tänkande, självständighet - ja t. o. m. en viss uppkäftighet - och praktiskt handlag hos notarierna synes en del domare sätta värde på ett slätkammat uppträdande och en benägenhet att klä även enkla problem i en komplicerad juridisk dräkt.
Det brukar sägas att huvudansvaret för domarutbildningen ligger i hovrätterna. Detta är i stort sett riktigt. Men vi borde enligt min mening kunna få ut mera av tjänstgöringen i tingsrätt. Det är här som den nyblivne domaren fungerar på eget ansvar. Han sitter ordförande i brottmål och sköter förberedelser i tvistemål. Jag tänker med en viss oro på det förhållandet att ingen ordinarie domare - från det att jag fick mitt första förordnande i häradsrätten för alltför många år sedan - har granskat hur jag sköter min ordföranderoll. Visst sitter jag ordförande i tremanssits men kolleger emellan är man för finkänslig för att kommentera varandras sätt att arbeta.
Så är det förmodligen i stor utsträckning fortfarande. Tingsfiskalen har under sin notarietid haft tillfälle att delta i förhandlingar som protokollförare. De ordförande som han då har sett i aktion blir hans mönster. Har han haft bra förebilder, blir kanske starten bra. Men oavsett detta kan man under sin domarbana utveckla allehanda olater, som skall bli ganska utrerade innan någon advokat protesterar.
Detta är inte rimligt. Att förhandlingarna sköts på rätt sätt är en av grundförutsättningarna för att dömandet skall bli tillfredsställande. Inte minst att driva förberedelser i tvistemål är en svår uppgift. Åtminstone under tingsfiskalstiden bör äldre kolleger följa den yngre juristens verksamhet för att med synpunkter och goda råd hjälpa honom på rätt väg. Självfallet får detta inte inkräkta på tingsfiskalens självständighet som domare. Någon risk för sådana konsekvenser behöver dock inte uppkomma om samarbetet sker på ett kollegialt sätt. En annan möjlighet till utveckling för tingsfiskalen ges om han får tillfälle att följa äldre kollegers handläggning. Det finns domare som i högre grad än andra förefaller ha förmågan att förenkla handläggningen av ett brottmål eller att förlika ett tvistemål. Att få övervara dessa kollegers förhandlingar bör kunna vara till stor nytta.
Det är emellertid inte endast själva förhandlingarna som det kan vara nyttigt att få närvara vid. Även sättet att sköta överläggningen i ett brottmål kan vara en grannlaga uppgift. Enligt de synpunkter som jag av och till får från nämndemän i tingsrätten finns det både bra och dåliga sätt att samarbeta med nämndemän.
De kontakter mellan yngre och äldre domare som jag har beskrivit tar naturligtvis en del tid. Jag tror emellertid inte att det behöver vara omöjligt att få plats för dessa aktiviteter. Det skall inte vara fråga om en daglig fortlöpande verksamhet. Det kan räcka med kontakter som etableras då och då när arbetsbelastningen i övrigt lättar. Sådana kontakter skulle dessutom säkerligen ge oss "gamlingar" en hel del positivt. Bl. a. skulle vi få anledning att ibland fundera på hur vi själva sköter oss.
Min slutsats blir att det finns åtskilligt att göra för att höja standarden i domstolarna även om det inte är fråga om direkta utbildningsinsatser i traditionell mening. Men får vi rätt sorts människor från universiteten, tar vi väl hand om dem i domstolarna och får vi behålla dem i domarkarriären, då kan vi också få en kvalificerad domarkår.
Jan Johnsson