Svensk rättspraxis

 

Exekutionsrätt 1975-1981*

 

Av justitierådet TORKEL GREGOW

 

Denna översikt omfattar refererade avgöranden under perioden från Högstadomstolen (HD) och hovrätterna. Hovrätternas avgöranden återfinns inte endast i SvJT utan även, för de senare åren, i utgåvan Rättsfall från hovrätterna (RH). Rättsfallen från hovrätterna refereras enligt andra principer än HD:s avgöranden. Med hänsyn till att lagändringar trätt i kraft vid årsskiftet 1981/82 har medtagits även hovrättsavgöranden som publicerats i RH 1982 men som meddelats före ingången av detta år. I översikten har också upptagits en del fall från JO:s ämbetsberättelser under perioden. Även beträffande dessa har nämnda princip i tidshänseende följts.
    Vissa regler som anses tillhöra civilrätten får direkt tillämpning just vid exekution. Hit hör bl. a. bestämmelser om borgenärsskydd vid överlåtelse av egendom och om förmånsrätt, vilka bestämmelser aktualiseras vid utmätning och konkurs. Även rättsfall rörande sådana frågor har medtagits. Dessa behandlas emellertid också, och mera ingående, av Hessler i SvJT 1983 s. 161 ff.
    Systematiken i denna rättsfallsöversikt skiljer sig något från den i närmast föregående översikt på området i SvJT 1977 s. 430 ff av Ulf Lundvik, vilket har samband bl. a. med skedda lagändringar. Översikten präglas också något av att en del rättsfall blivit inaktuella till följd av lagändring.

 

* Tidigare översikter av rättspraxis i exekutionsrätt har publicerats i SvJT 1937 s. 220, 1940 s. 323, 1943 s. 577, 1946 s. 769, 1950 s. 117, 1955 s. 94, 1961 s. 108, 1966 s. 6451973 s. 115 och 1977 s. 430. 

 

17-43-164 Svensk Juristtidning

 

258 Torkel GregowInnehållsförteckning

 

I UTSÖKNING    262

A Exekutionstitlar    262

B Utmätning    267

1. Utmätningsbar egendom    267

2. Beneficium och andra undantag från utmätning    269

3. Skydd för tredje mans rätt    271

4. Förfarandet vid utmätning    279

5. Rättsverkningar av utmätning    282

6. Exekutiv försäljning    284

C Exekution i lön o. d    286

D Verkställighet av kvarstad och andra säkerhetsåtgärder    289

E Avhysning och verkställighet av annan förpliktelse som inte avserbetalningsskyldighet    291

F Kostnader    291

G Klagan    292

 

II HANDRÄCKNING    295

A Säkerhetsåtgärder    295

B Handräckning enligt 191 § UL    295

C Handräckning enligt 192 § UL    298

D Handräckning enligt särskilda lagar (frånsett återtagande av avbetalningsgods)    299

E Handräckning för återtagande av avbetalningsgods    299

 

III KONKURS MM    300

A Inledande av konkurs m m    301

B Egendom som ingår i konkurs samt återvinning    304

C Förvaltning    311

D Gäldenärens skyldigheter    312

E Fordringar i konkurs; förmånsrätt    313

F Utdelning    317

G Slutredovisning    318

H Ackord i konkurs    319

I Fattigkonkurs    319

J Ackordslagen    319

K Lagen om statlig lönegaranti vid konkurs    320

 

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 259I översikten behandlade rättsfall från den aktuella perioden

 

NJA 

1977 s 816 318

1975 s 8 270

1977 s 823 284

1975 s 19 283

1975 s 64 286, 287

1978 s 35 283

1975 s 100 303

1978 s 38 296

1975 s 198 275

1978 s 43 296

1975 s 200 320

1978 s 45 305

1975 s 225 270

1978 s 74 269

1975 s 343 317

1978 s 99 271

1975 s 353 266

1978 s 129 276

1975 s 362 298

1978 s 194 306

1975 s 429 304

1978 s 200 I, II 294

1975 s 444 314, 319

1978 s 347 I, II 304

1975 s 449 267

1978 s 365 282, 292

1975 s 468 287

1978 s 441 319

1975 s 566 303,304

1978 s 519 289

1975 s 625 I, II 317

1978 s 560 268

1975 s 638 271

1978 s 593 305

1975 C 28 270

1978 s 625 283

1978 s 728 269, 295

1976 s 72 298

1978 s 742 302

1976 s 76 295

1976 s 128 271

1979 s 30 312

1976 s 134 272

1979 s 51 315

1976 s 230 266

1979 s 125 297

1976 s 251 267,276

1979 s 253 313

1976 s 319 316

1979 s 264 267

1976 s 395 262

1979 s 283 298

1976 s 411 264

1979 s 302 I, II 275

1976 s 478 286

1979 s 330 272

1976 s 499 306

1979 s 396 278

1976 s 513 285

1979 s 413 315

1976 s 523 272

1979 s 427 314

1976 s 627 310

1979 s 451 271

1976 s 708 316

1979 s 481 298

1979 s 527 264

1977 s 20 309

1979 s 635 302

1977 s 154 266

1979 s 700 318

1977 s 353 284, 294

1979 s 713 311 

1977 s 363 312

1979 s 769 296

1977 s 467 301

1979 s 787 287

1977 s 476 299

1977 s 525 311

1980 s 29 264, 292

1977 s 530 271

1980 s 84 267,279,282

1977 s 664 I, II 317 1980 s 131 296

1977 s 805 315

1980 s 164 301

1977 s 812 318

1980 s 197 315

 

260 Torkel Gregow1980 s 219 305

RH

1980 s 340 302

1980: 63 312

1980 s 383 320

1980: 76 264

1980 s 530 309 1980: 78 300

1980 s 657 I, II 317

1980: 95 297

1980 s 740 305

1980:104 279

1980 s 743 317

1981: 4 297

1981 s 267 317

1981: 5 298

1981 s 395 301

1981: 16 312

1981 s 409 291

1981: 17 285, 293

1981 s 448 275,293

1981: 18 303

1981 s 459 284

1981:21 298

1981 s 534 308, 309

1981:48 301

1981 s 562 307

1981: 49 291 

1981 s 601 316

1981: 71 287

1981 s 704 298

1981: 76 265

1981 s 759 308

1981:85 294

1981 s 764 311, 312

1981:90 299

1981 s 776 299

1981:105 298

1981 s 801 314

1981:114 293

1981 s 829 310

1981:115 297

1981 s 989 289

1981:128 304

1981 s 1001 299

1981:150 263

1981 s 1219 301

1981:151 303

1981:158 291,297

SvJT 1981:160 290

1975 rf s 33 270

1981:178 283

1975 rf s 45 292, 293

1981:181 283

1975 rf s 66 319

1981: 193 281

1981:194 285

1976 rf s 17 286

1981:196 297

1976 rf s 18 297

1976 rf s 39 302

1982: 15 292, 293

1982: 68 277

1977 rf s 31 294

1982: 128 263

1977 rf s 37 291

1982:145 272

1977 rf s 39 319

1982:153 320

1978 rf s 20 303

JO

1978 rf s 39 313

1975/76 s 336 284

1975/76 s 340 304

1979 rf s 3 316

1975/76 s 342 288

1979 rf s 7 303

1975/76 s 347 294

1979 rf s 55 298

1975/76 s 348 282

1979 rf s 57 292

1975/76 s 349 286

1975/76 s 351 288

1980 rf s 17 301 

1980 rf s 18 298

1976/77 s 211 287

1980 rf s 46 262, 292

1976/77 s 216 300

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 2611976/77 s 220 264

1980/81 s 261 271

1976/77 s 222 299

1980/81 s 373 286

1976/77 s 225 284, 294

1980/81 s 375 263

1980/81 s 379 282

1977/78 s 276 297

1980/81 s 381 289

1980/81 s 383 281

1978/79 s 230 284

1978/79 s 233 288

1981/82 s 334 263

1978/79 s 235 280

1981/82 s 339 263

1978/79 s 236 263

1981/82 s 348 281

1978/79 s 237 294

1981/82 s 357 281

1978/79 s 238 285

1981/82 s 359 300

1978/79 s 239 264

1981/82 s 365 295

1978/79 s 241 292

1982/83 s 343 281, 290

1979/80 s 388 291

1982/83 s 354 281

1979/80 s 396 291

1982/83 s 355 291

1979/80 s 399 288

1982/83 s 366 266

1979/80 s 402 264, 280

 

Utöver sedvanliga förkortningar av vanligare lagar mm används följande förkortningar.

 

FfL......lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom 

FRL.......förmånsrättslagen (1970:979) 

krfm......kronofogdemyndighet(en) 

RSV.......riksskatteverket 

UB........utsökningsbalken 

UF........utsökningsförordningen (1981:981) 

UK........utsökningskungörelsen (1971: 1098) 

UL........utsökningslagen (1877:31 s. 1)

 

262 Torkel GregowI UTSÖKNING
Utsökningslagen av år 1877 och till denna anslutande lagar upphävdes med utgången av år 1981 och ersattes av i första hand utsökningsbalken. Till följd härav har en del av rättsfallen från perioden förlorat sitt omedelbara intresse. Åtskilliga fall har emellertid trots lagändringarna behållit sin betydelse. Detta gäller särskilt dem som rör tillämpning av bestämmelser (t. ex. 1971 års lag om exekutiv försäljning av fast egendom) som utan ändring i sak förts över till UB.
    Vid behandlingen av rättsfallen görs när anledning föreligger jämförelse med vad numera gäller.

 

A. Exekutionstitlar
Enligt 77 a § UL gällde att om domstol fastställt att förfallen fordran skulle utgå med särskild förmånsrätt i fast egendom, egendomen skulle anses utmätt. Denna verkan förföll enligt 86 § 1 mom. UL, om borgenären inte inom två månader från att beslutet vann laga kraft begärt försäljning av egendomen. (Motsvarande bestämmelser, vidgade till att gälla även registrerade skepp och luftfartyg m. m., finns numera i 4 kap. 27 § UB.) I SvJT 1980 rf s. 46 förelåg frågan om lagsökningsutslag, vars utmätningsverkan förfallit till följd av underlåtenhet att begära exekutiv försäljning inom nämnda tid, kunde utgöra exekutionstitel för erhållande av ny utmätning av den ifrågavarande fastigheten. Hovrätten fann att så kunde ske. Hovrätten konstaterade därvid att betalningsfastställelse beträffande fast egendom utgjorde åläggande avbetalningsförpliktelse, begränsad till viss egendom, samt att lagakraftvunnet sådant avgörande äger rättskraft i fråga om betalningsskyldigheten, även om borgenären underlåter att begära försäljning inom föreskriven tid. Beslutet ansluter till avgörandet i SvJT 1971 rf s. 26, där frågan gällde lagsökningsutslags rättskraft.
    I NJA 1976 s. 395, som avsåg utmätning för underhållsbidrag, förelåg till bedömande frågan från vilken tidpunkt ett av hovrätten bestämt bidrag skulle utgå. Tingsrätten hade, efter föregående hemskillnad, dömt till äktenskapsskillnad mellan två makar och förpliktat mannen att betala underhållsbidrag till hustrun med 500 kr. i månaden, att erläggas förskottsvis per månad. Tingsrätten hade även föreskrivit att vad som förordnats om underhållsbidrag skulle lända till efterrättelse jämväl från hemskillnadstidens utgång tills lagakraftägande dom förelåg i underhållsfrågan. Sedan hustrun vädjat mot domen, hade hovrätten på det sättet ändrat tingsrättens domslut att hovrätten bestämt bidraget till 800 kr. i månaden. HD, som fastställde hovrättens beslut, fann att det av hovrätten bestämda bidraget skulle utgå från den dag tingsrättens dom i äktenskapsskillnadsfrågan vunnit laga kraft och alltså inte endast från den senare dag då lagakraftägande dom i underhållsfrågan förelåg. I rubriken till referatet av rättsfallet (men inte i avgörandet) anges att utmätning i enlighet härmed kunde erhållas så snart hovrättens dom vunnit laga kraft. Hustrun torde emellertid ha varit berättigad att genast, dvs. innan hovrättens dom vunnit laga kraft, erhålla utmätning enligt 39 § UL (se numera 3 kap. 6 § UB) för bidrag som då var förfallna; hovrättens dom måste ju innebära att underhållsbidraget var förfallet till betalning till den del det hänförde sig till förfluten tid. Med nämnda uttalande i rubriken har sannolikt endast avsetts att understryka att det förhöjda beloppet inte utdömts interi-

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 263mistiskt. I övrigt må här endast, med anledning av krfms och överexekutors ståndpunkt i målet och närmast med tanke på underhållsbidrag som utdöms av tingsrätt utan att interimistiskt förordnande meddelas, framhållas det självklara förhållandet att man bör hålla isär frågan om den tidpunkt från vilken underhållsbidraget skall utgå från frågan när verkställighet tidigast får äga rum (jfr prop. 1980/81:8 s. 740).
    I ett annat fall rörande underhållsbidrag, RH 1981:150, hade en tingsrätt i dom som vunnit laga kraft förpliktat en man att utge bidrag till sin son med visst belopp i månaden från att sonen fyllt 18 år till dess han uppnådde 21 års ålder, "under förutsättning att (sonen) under denna tid genomgår grundutbildning som avses i 7 kap. 1 § föräldrabalken". På verkställighetsstadiet förelåg olika meningar i vad mån sonen genomgått sådan utbildning. I målom besvär över domvilla ansåg hovrätten att grovt rättegångsfel som avses i 59 kap. 1 § 4 RB förekommit, dvs. att domen var så mörk eller ofullständig att det inte framgick hur det dömts i saken, varför hovrätten undanröjde domen. Hovrätten framhöll att det endast undantagsvis kan få förekomma att en betalningsskyldighet görs villkorad i domslut, såsom i fall då tveksamhet huruvida villkoret är uppfyllt inte kan tänkas uppkomma. Den otydlighet som förelåg i det aktuella fallet var enligt hovrätten av sådan beskaffenhet att verkställighet mot faderns bestridande inte bort äga rum. (Se även RH1982: 13.) - När det vid verkställighet av lagsökningsutslag visat sig att gäldenärens personnummer däri angetts fel, ansågs i RH 1982:128 att sökanden enligt 47 § 2 mom. UL skulle beredas tillfälle att söka rättelse i utslaget. Utmätning ansågs alltså inte kunna ske på grund av utslaget i dess dåvarande skick. Det framgår inte med säkerhet av referatet om gäldenärens namn var sådant att han kunnat förväxlas med annan. Om tvekan inte kan råda vem gäldenären är, torde anledning saknas att vägra verkställighet endast därför att personnumret inte är korrekt. I JO 1978/79 s. 236 och 1980/81 s. 375 redogörs för två fall i vilka personförväxling skett, i följd varav exekutiva åtgärder vidtagits mot annan än gäldenären.
    Det kan förekomma att en exekutionstitel är behäftad med skrivfel e. d. beträffande viss del av domslutet eller motsvarande men korrekt i övrigt. Om inte de olika delarna är beroende av varandra, kan hinder inte anses möta mot verkställighet i den senare delen. I JO 1981/82 s. 334 redogörs för ett sådant fall, där en person i lagsökningsutslag ålagts att utge ett kapitalbelopp jämte ränta och där felet bestod i att någon räntesats inte angetts.
    Enligt 63 § 2 st. lagen om enskilda vägar får belopp, som vägsamfällighet uttaxerat av sina medlemmar, utsökas i samma ordning som om betalningsskyldighet ålagts genom lagakraftägande dom, såvida inte domstol hos vilken klandertalan anförts förordnar om inhibition. Exekutionstiteln utgörs av debiteringslängd, som upprättats av styrelsen och framlagts till granskning vid sammanträde med samfälligheten; annan ordning för uttaxeringen kan dock vara föreskriven i stadgarna. I JO 1981/82 s. 339 var fråga huruvida en debiteringslängd tillkommit under sådana förhållanden att den var verkställbar. Debiteringslängden hade inte, såsom föreskrevs i den aktuella vägsamfällighetens stadgar, fastställts vid årsmötet efter förslag av styrelsen, utan frågan om uttaxering hade av årsmötet överlämnats till samfällighetens kassör, vilken därefter upprättat debiteringslängd. Krfm godtog likväl debiteringslängden som exekutionstitel, något som JO ansåg felaktigt. - I detta sammanhang förtjänar, beträffande en likartad enskild exekutionstitel nämligen debite-

 

264 Torkel Gregowringslängd som avses i 42 § lagen om förvaltning av samfälligheter, nämnas att i RH 1980: 76 ansetts att hinder möter att uppta ansökan om betalningsföreläggande i den mån verkställighet för fordringen kunnat erhållas omedelbart på grund av sådan debiteringslängd. I sitt beslut åberopade hovrätten grunderna för 17 kap. 11 § RB, dvs. rättskraftsskäl.
    Beträffande JO 1979/80 s. 402 se under B 4 Förfarandet vid utmätning.
    I JO 1978/79 s. 239 behandlas ett fall vari krfm vidtagit dubbla exekutiva åtgärder för uttagande av en och samma fordran, nämligen dels införsel i sjukpenning dels utmätning av ö-skatt. Databehandling hos försäkringskassan och länsstyrelsen synes ha medverkat till att beloppet uttogs två gånger. I ett annat fall, JO 1976/77 s. 220, hade en skattskyldig som av misstag blivit dubbeltaxerad besvärat sig häröver och betalat den skatt som debiterats medan ledning av den ena taxeringen. Trots kännedom om förhållandena sökte krfm indriva den skatt som föranleddes av den andra taxeringen, något som kritiserades av JO.
    Enligt 54 § UL ålåg det den som ville erhålla utmätning att till krfm inge, förutom exekutionstiteln, när fordringen grundades på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, detta bevis i original. (Liknande föreskrift finns numera i 2 kap. 2 § UB.) Det har ansetts att om borgenären inte kunde uppfylla detta krav, han kunde utverka en ny exekutionstitel (se NJA 1935 s. 465). I NJA 1976 s. 411 hade en person ålagts att utge visst belopp på grund avskuldebrev och växel. Verkställighet av utslaget vägrades emellertid, eftersom borgenären inte kunde förete fordringsbevisen; dessa hade förklarats förverkade på grund av brott (ocker). Borgenären instämde då talan i vanligt tvistemål om utfående av beloppet, vilken talan avvisades av tingsrätten pågrund av res judicata. I ärende om resning fann HD att tingsrättens rättstilllämpning inte kunde anses uppenbart lagstridig. Se vidare om rättsfallet Welamson i SvJT 1982 s. 105.
    Frågan om utländsk exekutionstitel kunnat verkställas här i riket har varit föremål för prövning i några fall. I NJA 1980 s. 29 var fråga om en finsk tredskodom. Svarandebolagets invändningar, som bl. a. gick ut på att verkställande var uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i riket (8 § 1 st. 6 1977 års lag om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område), eftersom den finska domstolen hållit förhandling och meddelat tredskodomen trots att bolagets ställföreträdare anmält att han på grund av sjukdom var förhindrad att inställa sig, godtogs inte.
    Enligt lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar skall utländsk skiljedom under vissa förbehåll gälla här i riket. Ett sådant förbehåll är att den mot vilken skiljedomen åberopas visar att skiljedomen ännu inte blivit verkställbar eller eljest bindande för parterna i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats eller att den undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i sådan stat (7 § 1 st. 5). NJA 1979 s. 527 avsåg en skiljedom som meddelats i Frankrike mellan ett svenskt varv och ett libyskt bolag med anledning av en beställning av tre skepp som bolaget gjort hosvarvet. Mot verkställighet av skiljedomen invände beställaren bl. a. att han fört klander mot skiljedomen i Frankrike dels i form av Déclaration d'Appeldels i form av Opposition à Ordonnance d'Exequatur de Sentence Arbitrale och påstod att det senare förfarandet automatiskt medförde att verkställigheten är förhindrad och uppskjuten i avvaktan på prövning av ogiltighetsgrunderna; beställaren hävdade därför att skiljedomen ännu inte blivit verkställ-

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 265bar i Frankrike och/eller att verkställigheten uppskjutits av behörig myndighet där. Denna uppfattning godtogs dock inte av HD, som framhöll att skiljedomen måste anses ha, i den mening som avses i nyssnämnda bestämmelse, blivit verkställbar och bindande för parterna i Frankrike redan i och med att den meddelades. Att beställaren sedermera anfört "opposition" mot skiljedomen hade således inte någon verkan i nu berörda hänseende. HD anförde vidare, med hänvisning till lagtext och förarbeten, att bestämmelsen ifråga om uppskov tar sikte på fall där den utländska myndigheten efter särskild prövning beslutar att en redan bindande och verkställbar skiljedom skall undanröjas eller att dess verkställighet skall uppskjutas. Oppositionsförfarandet kunde därför inte heller godtas som ett uppskovsbeslut. I målet var också fråga huruvida skäl förelåg att uppskjuta avgörandet om verkställighet, något som hovrätten enligt 9 § 2 st. lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar kan göra, om sökandens motpart invänder att han hos myndighet som avses i 7 § 1 st. 5 gjort framställning om undanröjande av skiljedomen eller uppskov med dess verkställighet. - Även RH 1981:76 avsåg huruvida en utländsk skiljedom fick verkställas i Sverige. I detta fall hade skiljedomen meddelats mellan en arabstat (Libyen) och ett amerikanskt bolag och gällde ersättning för nationalisering av bolagets oljekoncessioner. Skiljedomen grundades på en skiljeklausul som intagits i avtal mellan Libyen och bolaget angående utvinning av olja. Frågan i målet gällde om hinder mot verkställighet av skiljedomen i Sverige förelåg av hänsyn till att ena parten var en stat, som ansåg sig äga rätt till immunitet. Hovrättens majoritet fann att Libyen genom att godta den i koncessionsavtalen intagna skiljeklausulen fick anses ha avstått från rätten att åberopa immunitet. Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg att skiljeklausulen inte var att likställa med ett uttryckligt avstående från rätten att åberopa immunitet. Även om man kan hysa sympati för en ordning, enligt vilken en stat inte kan först ingå avtal med skiljeklausul, där denna måhända är av avgörande betydelse för motparten, och sedan, när tvist uppkommit, hävda immunitet, synes hovrättens avgörande knappast förenligt med hittillsvarande uppfattning; se bl. a. NJA 1972 C 434. Att hovrätten avsåg att inta en ny ståndpunkt framgår också av den utveckling av sitt votum som en av de i majoriteten ingående ledamöterna gjorde. Anmärkas må att sedan Libyen anfört besvär över hovrättens beslut, bolaget återkallade sin talan i målet, varefter HD undanröjde hovrättens beslut och avskrev målet.
    En exekutionstitel far givetvis i princip användas för verkställighet endast mot den som i exekutionstiteln anges som förpliktad, även om annan materiellt sett är ansvarig för samma förpliktelse. I vissa undantagsfall anses exekutionstitel dock kunna ligga till grund även för verkställighet mot tredje man. Ett sådant undantag gäller i fråga om flertalet skatter som påförts avliden person eller påförts oskiftat dödsbo för det beskattningsår under vilket dödsfallet inträffade. Enligt 75 § 2 mom. kommunalskattelagen, 15 § 2 mom. lagen om statlig inkomstskatt och motsvarande bestämmelser i vissa andra skatteförfattningar gäller att för sådan skatt dödsboet inte svarar med mera än tillgångarna i boet samt att, om boet är skiftat, bodelägare inte svarar för mera än vad av skatten som belöper på hans lott och inte i något fall med mera än hans lott i boet utgör. I NJA 1969 s. 418 har slagits fast att hinder inte föreligger att, sedan dödsbo skiftats, verkställa utmätning hos dödsbodelägareför den avlidnes skatt till så stor del som beräknats belöpa på delägarens lott i boet. Någon särskild exekutionstitel mot delägaren behövs alltså inte. Denna

 

266 Torkel Gregowordning har bekräftats i NJA 1975 s. 353, där fråga var om införsel. Detta rättsfall gällde emellertid främst vad som skall förstås med delägares lott i nyssnämnda bestämmelser. HD slog fast att med detta uttryck skall förstås vad av boets tillgångar som delägaren fatt mottaga vid skiftet. HD avvisade därmed bl. a. en i målet hävdad ståndpunkt att hänsyn skulle tas till förmånsrättsordningen. Rättsfallet innehåller en längre utveckling av mening utav JR Hessler. - I NJA 1977 s. 154 var fråga huruvida utmätning för skatt som påförts ett dödsbo kunde i enlighet med nämnda princip ske hos omyndig delägare, som tillskiftats all egendom i boet. I 21 kap. 16 § AB föreskrevs tidigare undantag för omyndig i fråga om den skyldighet för delägare att svara för boets skulder som stadgades för vissa fall, bl. a. då bodelning eller arvskifte skett innan all gäld är betald (12 §). HD fann att nyssnämnda bestämmelser i skatteförfattningarna inte utgjorde självständig grund för dödsbodelägaresansvar för den dödes gäld utan skulle ses som stadganden som begränsar ett  ansvar som eljest skulle sträcka sig längre, dvs. det som stadgades i AB. Utmätning för den skatt som påförts dödsboet fick alltså inte ske hos den omyndiga delägaren. Det kan härtill påpekas att bestämmelserna i 21 kap. AB om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder numera upphävts genom lagändring år 1981 och ersatts av en bestämmelse om att bodelning eller arvskifte som sker innan dessa skulder betalts eller medel ställts under särskild vård skall gå åter. De särskilda bestämmelserna i skatteförfattningarna om delägares ansvar för den avlidnes eller dödsboets skatter kvarstår emellertid oförändrade (se NJA II 1981 s. 172 f). Detta synes innebära att dessa bestämmelser numera utgör en självständig grund för dödsbodelägaresansvar för den avlidnes och dödsboets skatteskulder. Men vad gäller då numera om omyndig delägares ansvar, när undantag för sådant fall saknar stöd i bestämmelser? Frågan synes inte ha direkt berörts i förarbetena (jfr nyssanmärkta ställe). Även om det måhända inte åsyftats någon ändring i detta avseende, synes av lagändringen närmast följa att även omyndig delägare numera har det ansvar som föreskrivs i skatteförfattningarna.
    Enligt 19 § 1895 års lag om handelsbolag och enkla bolag svarade bolagsman för handelsbolags förbindelser såsom för egen skuld. Motsvarande bestämmelse finns numera i 2 kap. 20 § 1980 års lag om handelsbolag och enkla bolag. Att en exekutionstitel, vari handelsbolag ålagts betalningsskyldighet, inte kan användas för verkställighet mot bolagsman framgår av NJA 1976 s.230. I detta fall var fråga om skatteskuld (mervärdeskatt). På de av länsstyrelsen upprättade indrivningshandlingarna hade visserligen även lämnats uppgift om bolagsmännen, men denna uppgift, som närmast var avsedd att underlätta ansökande om betalningsföreläggande för dessa, innebar inte att exekutionstitel mot bolagsmannen tillskapats. För utmätning hos bolagsman krävs alltså en särskild exekutionstitel mot denne (se även prop. 1980/81:8 s.343 f). Fråga uppkommer då hur en sådan exekutionstitel tillskapas när det gäller skatter och allmänna avgifter. Något hinder mot att saken tas upp i rättegång vid allmän domstol eller i mål om betalningsföreläggande synes inte föreligga. Men kan vederbörande skattemyndighet meddela exekutionstitel som avser bolagsmannen? Frågan har diskuterats i JO 1982/83 s. 366. Därav framgår att RSV meddelat anvisningar, som går ut på att exekutionstitel mot bolagsman avseende handelsbolagets skatteskulder tillskapas genom att vederbörande skattemyndighet anger även bolagsmannen i rapport och fastställelsebeslut. Beträffande källskatt, som det aktuella ärendet gällde, godtog JO

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 267denna ordning och hänvisade till ett avgörande av regeringsrätten. I fråga om mervärdeskatt upplyses att RSV:s ståndpunkt underkänts av JK; JO fann för sin del inte anledning att ta ställning i den delen. - Exekutionstitel, som ålägger ett aktiebolag (5000 kr-bolag) betalningsskyldighet, har ansetts inte kunna läggas till grund för utmätning hos aktieägare eller annan, som enligtpunkt 4 eller 5 i övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 303) om ändring i 1944 års lag om aktiebolag svarar för bolagets förpliktelser efter bolagets upplösning, se NJA 1979 s. 264. Målet avsåg skatt, men HD uttalade att den fastslagna principen gäller vare sig förpliktelsen avser skatter, allmänna avgifter eller gäld av annan art. Som skäl för ståndpunkten anförde HD bl. a. att ett enligt övergångsbestämmelserna redan inträtt ansvar för bolagets förpliktelser syntes kunna bringas att upphöra genom möjlighet att begära bolaget ilikvidation, om behov därav uppkom sedan bolaget avförts ur registret, samt att den som anses tillhöra den i övergångsbestämmelserna angivna kretsen av ansvariga även eljest kunde ha anledning att bestrida betalningsskyldighet och då borde ha möjlighet att få sin talan prövad.
    I detta sammanhang kan nämnas att den tidigare i 71 § 1 mom. uppbördslagen föreskrivna preskriptionstiden för uttagande av skatt i NJA 1975 s. 449 ansetts i visst fall utgöra hinder för staten att uttaga betalning av den som gått i borgen för annans skatteskuld. Se numera 11 § 1 st. 1982 års lag om preskription av skattefordringar m. m. jfrt med 8 § 2 st. 1981 års preskriptionslag.

 

B. Utmätning
1. Utmätningsbar egendom
Genom utmätning kan i princip tas i anspråk all slags egendom som tillhör gäldenären, under förutsättning att den är överlåtbar och har ett förmögenhetsvärde.
    Utmätning hos den som köpt egendom på kredit med förbehåll om återtaganderätt (äganderättsförbehåll) för säljaren, dvs. vanligtvis avbetalningsgods, har tidigare vållat vissa problem i praktiken. Det har dock ansetts att utmätning fick ske hos köparen, även om han enligt avbetalningskontraktet inte var berättigad att överlåta sin rätt. Å andra sidan står det klart att säljarens rätt är skyddad mot köparens borgenärer. I NJA 1976 s. 251 uttalade HD att själva godset inte kunde utmätas för köparens gäld så länge förbehållet gällde. Däremot kunde köparens rätt enligt avbetalningskontraktet eller, om denna inte var i sin helhet överlåtbar, i vart fall köparens rätt att genom fullgörande av återstående betalningsskyldighet för godset bli ägare av dettagöras till föremål för utmätning för tredje mans fordran mot köparen. Det bör påpekas att detta synsätt har övergetts i UB. UB utgår nämligen från att utmätning hos avbetalningsköpare alltid skall ske som sakutmätning, dvs. avsjälva egendomen; hur säljarens rätt skyddas framgår av reglerna om försäljning av egendomen (9 kap. 10 § UB). Ang. nämnda rättsfall se även under B 3 Skydd för tredje mans rätt.
    NJA 1980 s. 84 avsåg rätt till fartyg, som ett libyskt företag hade beställt hos ett svenskt varv. Beställaren hade betalt 3/4 av köpeskillingen men vägrade av vissa skäl att betala återstoden och ta emot fartygen. Genom utländsk skiljedom förpliktades det libyska bolag som trätt i beställarens ställe att mottaga fartygen mot erläggande av visst belopp jämte ränta. HD:s majoritet fann, i likhet med övriga instanser, att hinder inte förelåg att för varvets fordran mot

 

268 Torkel Gregowbolaget utmäta dettas rätt i kontraktsförhållandet sådant det reglerats genom skiljedomen. En ledamot ansåg att kontrakten genom skiljedomen förlorat sin rättsliga betydelse för verkställigheten. I den mån varvet inte ville utöva retentionsrätt enligt 247 § sjölagen skulle verkställigheten gå ut på att varvet utfick fordringsbeloppet mot att fartygen hölls bolaget till handa. Utmätning kunde därför enligt denne ledamot inte avse någon bolagets rätt på grund av själva kontrakten.
    Ett par rättsfall under perioden har rört remburs. En remburs är enligt Internationella handelskammarens enhetliga rembursregler varje arrangemang enligt vilket en bank på uppdrag av en kund åtar sig att mot föreskrivna dokument verkställa betalning till tredje man (beneficienten) eller bemyndigar annan bank att verkställa sådan betalning. Enligt samma regler är en remburs till sin natur en transaktion som är fristående från de köpe- eller andra avtal vilka kan ligga till grund för rembursen, och bankerna är på intet sätt berörda eller bundna av sådana avtal. I NJA 1978 s. 560 var fråga huruvida beneficienten hade någon utmätningsbar fordran hos sin motpart i det bakomliggande avtalsförhållandet eller hos den bank som öppnat rembursen. En svensk bank (Östgötabanken) hade på uppdrag av en köpare i Sverige öppnat en oåterkallelig remburs med en utländsk säljare som beneficient, varefter rembursen bekräftats av en utländsk bank (Chicagobanken). Härefter utmätte krfm för en säljarens skuld dels viss del av säljarens fordran hos köparen dels viss del av den fordran som säljaren kunde ha hos Östgötabanken. I målet åberopades ett vidlyftigt utlåtande av f. d. JR Gösta Walin. Beträffande utmätning av fordran hos köparen uttalade HD att köpeavtal med villkor om oåterkallelig remburs får i avsaknad av uttrycklig avtalsföreskrift om annat anses innebära, att säljaren inte kan rikta krav på köpeskilling mot köparen med mindre säljaren sökt erhålla betalning genom rembursen utan att lyckas och misslyckandet inte kan läggas säljaren till last. Då annat såvitt visats inte följde av det aktuella köpeavtalet, hade säljaren alltså inte kunnat vända sig mot köparen utan att först ha försökt utnyttja rembursen. Ifråga om utmätning av fordran hos Östgötabanken framhöll HD att när en oåterkallelig remburs öppnats av en bank och bekräftats av en annan bank, det av de enhetliga reglerna följer att vardera banken har en självständig förpliktelse gentemot beneficienten. Emellertid får beneficienten - anförde HD vidare - i varje fall om det framgår av uttrycklig bestämmelse i rembursvillkoren eller eljest med hänsyn till omständigheterna får anses förutsatt att rembursen är betalbar endast hos den betalande banken, anses ha skyldighet att i första hand kräva betalning av den bekräftande banken. I det aktuella fallet kunde rembursvillkoren inte rimligen ges annan innebörd än att rembursen skulle vara betalbar endast hos Chicagobanken. Det hade därför ålegat säljaren att i första hand söka betalning av Chicagobanken, och Östgötabankens ansvar hade endast kunnat utkrävas i andra hand. I målet hade inte visats att Chicagobanken undandragit sig att fullgöra sin betalningsskyldighet. Det saknades därför anledning räkna med att Östgötabanken eller köparen skulle kunna åläggas att utge beloppet till säljaren. HD upphävde följaktligen utmätningarna. - Beträffande frågan vilket mått av bevisning till stöd för en påstådd fordrans existens som krävs för att utmätning skall få ske förtjänar påpekas att HD:s uttryckssätt tyder på att det ansetts tillräckligt attdet finns anledning räkna med fordringen, dvs. ett ganska lågt krav och lägre än vad som innefattas i sannolika skäl. Detta synes nära överensstämma med

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 269den ståndpunkt som intagits i förarbetena till UB. Där uttalas att en tvistig (oviss) fordran eller rättighet bör kunna utmätas redan när det finns skäl till antagande att fordringen eller rättigheten består; departementschefen godtog inte lagrådets mening att det skulle krävas sannolika skäl för fordringens eller rättighetens bestånd (prop. 1980/81:8 s. 451, 1116 f och 1214 f).
    I NJA 1978 s. 728, som visserligen direkt gällde säkerhetsåtgärd (skingringsförbud), hade Skånska Banken på uppdrag av ett svenskt bolag (köparen) öppnat oåterkalleliga remburser med ett rumänskt bolag (säljaren) som beneficient. Remburserna var betalbara hos en rumänsk bank och skulle aviseras beneficienten av denna utan bekräftelse. I målet var fråga om säljarens rembursfordran hos Skånska Banken kunde tas i anspråk för köparens påstådda fordran på skadestånd som hade samband med det bakomliggande avtalsförhållandet. HD framhöll att enligt de enhetliga reglerna beneficienten har rätt att överlåta likviden för en remburs även om rembursen inte angetts såsom överlåtbar. Beneficientens fordran på likvid kunde följaktligen också i exekutiv väg tas i anspråk för betalning eller säkerställande av betalning av gäld för vilken beneficienten häftar. Säljarens fordran mot Skånska Banken var således i och för sig av sådan beskaffenhet att den kunde göras till föremål för säkerhetsåtgärd som avsågs med ansökningen. HD ansåg emellertid att det inte kunde anses förenligt med en köpares rembursåtaganden vid oåterkallelig remburs att köpare, som anser sig ha fordran mot säljaren på grund av det bakomliggande köpeavtalet, söker på exekutiv väg ta säljarens rätt till likvid enligt rembursen i anspråk för att på det sättet erhålla eller säkerställa betalning för sin fordran. Hinder mot ett sådant exekutivt förfarande kunde dock enligt HD inte anses föreligga, om köparens påstådda fordringsanspråk mot säljaren grundades på andra förhållanden än det köpeavtal för vars fullgörande rembursen öppnats. I det senast angivna fallet borde köparen inte anses vara sämre ställd än säljarens övriga borgenärer. I det aktuella fallet ansågs de fordringar som köparen åberopade åtminstone till stor del vara att hänföra till fel i de leveranser som avsågs med de köpeavtal för vilkas fullgörande remburserna blivit ställda. I övrigt ansågs sannolika skäl inte ha förebragts för fordringarna. Se vidare under II A Säkerhetsåtgärder.

 

2. Beneficium och andra undantag från utmätning
Enligt 65 § 1 mom. 3 UL skulle från utmätning undantas arbetsredskap och annan utrustning, som fordras för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning, till skäligt värde. I 2 mom. föreskrevs att, om gäldenären har familj, vad som får undantas enligt bl. a. punkt 3 i 1 mom. skall bestämmas med skälig hänsyn även till vad familjen brukar eller behöver samt att, om gäldenären eller någon som tillhör hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom, detta skall också beaktas. Likalydande bestämmelser finns numera i 5 kap. 1 och 2 §§ UB.
    I ett fall, NJA 1978 s. 74, var fråga om gäldenärens rätt enligt avbetalningskontrakt till en bil kunde undantas från utmätning på den grund att gäldenärens hustru behövde bilen för arbetsresor. (Att bilen var köpt på avbetalning med förbehåll om återtaganderätt och kvarstående skuld saknar i sammanhanget självständig betydelse.) Makarna var bosatta i Torshälla och hustrun arbetade hos ett städbolag, varvid hon utförde städarbete på sjukhus dels på kvällen i Eskilstuna och på ett annat ställe dels på morgonen på det senare stället. Dessutom arbetade hon på lördagskvällar som garderobiär i Folkets

 

270 Torkel Gregowpark i Eskilstuna. Till det städarbete som utfördes på kvällstid kunde hon resamed allmänna kommunikationsmedel. Detta var däremot inte möjligt i fråga om städarbetet på morgonen eller arbetet i Folkets park. Även mannen använde bilen för resor till sitt arbete men gjorde inte i HD gällande att bilen behövdes för detta ändamål. Bilen ansågs inte vara av sådan betydelse för familjens möjligheter till försörjning som krävdes för att gäldenärens rätt till bilen skulle kunna undantas från utmätning. HD åberopade, utöver kommunikationsförhållandena, upplysta förhållanden i övrigt. Möjligen har beaktats att städbolaget kunnat förlägga hustruns städarbete så att det i sin helhet passade till de allmänna kommunikationsmedlen. I vart fall utgjorde uppenbarligen det arbete, för vilket bilen behövdes, endast en mindre del av makarnas förvärvsverksamhet. Se även NJA 1975 C 28. - I NJA 1975 s. 225, som också avsåg en bil, gällde frågan främst om värdet var för högt för att den skulle kunna undantas. Förhållandena var följande. Gäldenären E, som var bosatt i Ockelbo men tidvis tjänstgjorde i Stockholm, hade en rygg- och höftsjukdom och den därav orsakade rörelseinskränkningen medförde enligt läkare behov av bil från bostad till arbetsplats. År 1971 hade E köpt enfabriksny Saab 99 för ca 20000 kr. Huvuddelen av köpeskillingen hade betalats med sociala bidrag som E erhållit för ändamålet. Bilen utmättes för en skatteskuld (i sept. 1973). Vid tiden för HD:s avgörande av målet (april 1975) hade bilen körts ca 9000 mil och ansågs ha ett värde av omkring 12500 kr. HD framhöll att bilens värde visserligen uppgick till ett sådant belopp attden normalt sett inte bort undantas från utmätning. Med hänsyn till E:s handikapp och till det behov av bilen som han hade i sin förvärvsverksamhet samt till omständigheterna i övrigt ansåg emellertid HD skäligt att undanta bilen från utmätning "för ifrågavarande skuld". Det synes något ovisst huruvida det förhållandet att bilen inköpts för sociala bidrag och att fråga var om utmätning för skatt inverkat på avgörandet. Även om det kan framstå som otillfredsställande att staten tar i anspråk vad som trätt i stället för socialabidrag, är beneficiereglerna desamma i enskilda och i allmänna mål. En olikartad tillämpning kan vålla svårigheter särskilt vid sammanträffande av utmätningar. Det kan anmärkas att på grund av inflationen behövlig egendom numera torde kunna undantas till högre värde än tidigare. Aven en generell standardhöjning har förutsatts skola beaktas. Det kan förmodas att en bil som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet nu kan undantas upp till ett värde av åtminstone 10000 à 15000 kr., och om gäldenären är handikappad kan det bli fråga om högre belopp. I övrigt förtjänar påpekas att HD uppenbarligen utgick från förhållandena vid tiden för sitt eget avgörande och inte då utmätningen beslöts ungefär 1 1/2 år tidigare (jfr numera NJA 1983 s. 364).
    Från utmätning kan också i viss utsträckning undantas egendom på grund av dess affektionsvärde. I gäldenärens beneficium ingår sålunda föremål med sådant övervägande personligt värde för gäldenären, att det måste anses uppenbart obilligt att ta egendomen i anspråk (65 § 1 mom. 4 UL; numera 5 kap. 1 § 4 UB). Tillämpningen har avsetts skola vara restriktiv. I NJA 1975 s. 8 ansågs det inte uppenbart obilligt att utmäta vissa moderna jaktvapen (ett dubbelpipigt hagelgevär värt 400 kr., en jaktstudsare värd 250 kr. och en drilling värd 2 500 kr.). Drillingen hade gäldenären erhållit som gåva på sin 40-årsdag. I ett annat fall, SvJT 1975 rf s. 33, bedömdes en ärvd moraklocka, över 100 år gammal och värd 2 000 kr., falla utanför nämnda beneficieregel.

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 271    En person, som hade köpt en tvättmaskin på avbetalning, ålades genom lagsökningsutslag att betala resterande kapitalskuld jämte lagsökningskostnad. I samband med begäran om återtagande av maskinen erlade köparen därefter kapitalskulden och handräckningskostnaden. Vid sådant förhållande ansågs bestämmelsen i 16 § 2 st. 1915 års lag om avbetalningsköp - att för fordran på grund av avbetalningsköp det gods som köpet avser inte får utmätas - inte utgöra hinder mot utmätning av maskinen för lagsökningskostnaden, se NJA 1976 s. 128. Motsvarande utmätningsförbud finns numera i 23 § konsumentkreditlagen och 19 § lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl., men av förarbetena till dessa bestämmelser framgår att utmätningsförbudet, som också avser lagsökningskostnad o. d., gäller även sedan rätten att återta egendomen gått förlorad därför att köpeskillingen helt eller till större delen erlagts (se NJA II 1977 s. 236 och 1978 s. 47 f).
    I JO 1980/81 s. 261 behandlas frågan om hinder förelegat att utmäta kontanta pengar som påträffats i en intagens bostadsrum på kriminalvårdsanstalt.

 

3. Skydd för tredje mans rätt
Vid bedömande av tredje mans anspråk på äganderätt till egendom som ifrågakommer till utmätning bör skiljas mellan två principiellt olika situationer, nämligen dels det fallet att tredje mannen härleder sin rätt från gäldenären dels andra fall. I den förra situationen gäller frågan, i fall avtal om överlåtelse är styrkt, om förvärvet blivit skyddat mot överlåtarens borgenärer genom besittningsövergång, denuntiation eller annan åtgärd som krävs eller undantagsvis utan någon särskild åtgärd.
    I NJA 1975 s. 638 hade köpeavtal träffats beträffande en husvagn, varefter köparen kopplade vagnen till sin bil och företog en provtur. Husvagnen lämnades därefter, enligt vad som överenskommits vid köpet, hos säljaren för förvaring och utförande av vissa reparationer. Köparen registrerade sig omedelbart såsom ägare i bilregistret och lät vid några tillfällen andra personer övernatta i husvagnen. Han hade också en av nycklarna till vagnen. HD:s majoritet ansåg att de sålunda vidtagna åtgärderna inte var tillräckliga för att köparens förvärv skulle vara skyddat mot säljarens borgenärer, i följd varav utmätningen av husvagnen för säljarens gäld skulle stå fast. Två ledamöter var av motsatt uppfattning. - NJA 1977 s. 530 avsåg överlåtelse av fordran. A levererade ett parti spannmål till C, men leveransen skedde i B:s namn. Det ansågs framgå att A i samband med leveransen överlåtit sin fordran på betalning för spannmålen till B. Genom beskedet till C att B var leverantör ansågs C ha blivit underrättad om överlåtelsen på sådant sätt att denna blev gällande mot A:s borgenärer. Utmätning av fordringen för en A:s skuld undanröjdes därför. - För att överlåtelse av säljares rätt enligt avbetalningskontrakt, dvs. säljarens fordran hos köparen jämte den säkerhetsrätt som består i rätten att återta egendomen, skall vara skyddad mot överlåtarens borgenärer krävs att köparen underrättats (jfr 31 § skuldebrevslagen). I NJA 1978 s. 99 hade ett bilbolag sålt en bil till Z på avbetalning med äganderättsförbehåll. Det ansågs styrkt att bilbolaget senare, men innan utmätning skedde för bilbolagets gäld, hade överlåtit sin rätt till S. I målet var fråga huruvida det brev som Z erhållit av S innehöll en så tydlig underrättelse om överlåtelsen att denna därigenom blivit gällande mot bilbolagets borgenärer, något som ansågs vara fallet. - I NJA 1979 s. 451 var fråga huruvida det vid

 

272 Torkel Gregowöverlåtelse av rotpost för avverkning krävs någon särskild åtgärd för att förvärvaren skall vara skyddad mot överlåtarens borgenärer. En fastighetsägare hade sålt en rotpost till B att avverkas inom tre år. Efter ett år överlät Brotposten till H. Fastighetsägaren underrättades inte om överlåtelsen. Rotposten utmättes därefter för B:s gäld. Fastighetsägarens försäljning bedömdes som upplåtelse av nyttjanderätt enligt 7 kap. 3§ JB och B:s överlåtelse av nyttjanderätten, som befanns få ske utan fastighetsägarens samtycke, ansågs bli gällande mot B:s borgenärer i och med avtalet om överlåtelse. Utmätningen upphävdes därför.
    Makar hade i anledning av blivande boskillnad träffat skriftlig överenskommelse om bodelning, enligt vilken en för mannen lagfaren fastighet skulle tillskiftas hustrun. Eftersom överenskommelsen inte bekräftats av makarna efter vunnen boskillnad, ansågs hinder inte föreligga mot utmätning av fastigheten för mannens gäld, RH 1982:145. Jfr NJA 1974 s. 684.
    Vad så gäller den andra huvudtypen av fall då tredje man gör anspråk på egendom som ifrågakommer för utmätning kan nämnas följande. Bestämmelsen i 69 § UL gick ut på att lös egendom som var i gäldenärens besittning presumerades tillhöra honom och fick utmätas, om det inte visades att egendomen tillhörde annan. Om tredje man inte kunde styrka sitt anspråk men förebragte sannolika skäl för detta, skulle han hänvisas att inom en månad väcka talan vid domstol mot såväl borgenären som gäldenären. Bestämmelsen var enligt uttrycklig föreskrift tillämplig även då utmätning skulle ske hos den som var gift och sammanbodde med sin make och denne ville freda egendom. Maken jämställdes alltså med en utomstående tredje man. (I princip motsvarande regler finns numera i 4 kap. 18-20 §§ UB.)
    Några rättsfall rör kravet på bevisningen för tredje mans rätt. I NJA 1979 s.330 var fråga om tredje man hade styrkt sin rätt till utmätta bilar eller i vart fall visat sannolika skäl. Krfm utmätte ett antal bilar hos en bilförsäljare för dennes skatter m. m. Två bilförsäljningsbolag gjorde i klagan över utmätningen gällande att fyra av bilarna (tre resp. en) tillhörde dem, varvid de åberopade kommissionsavtal. Bilarna var då utmätningen skedde i gäldenärens besittning och han var i bilregistret antecknad som ägare till dem. Kommissionsavtalen kunde inte lämnas utan avseende. Parterna hade emellertid inte förfarit helt i överensstämmelse med kommissionsavtalen. Det ansågs inte styrkt att bolagen var ägare till bilarna, men de fick anses ha visat sannolika skäl för sina påståenden. Bolagen hänvisades därför att väcka talan vid domstol. I NJA 1976 s. 134 hade utmätning skett av en TV-apparat, som gäldenären fått i sin besittning genom hyresavtal. Hyrestiden hade gått till ända. Enligt avtalet kunde hyrestiden förlängas, men föreskrifterna därom syntes inte ha följts. Gäldenären hade dock även i fortsättningen betalat belopp som synes ha motsvarat hyra. I målet var fråga huruvida hyresavtalet övergått till eller ersatts av köp, något som hävdades av staten/borgenären. HD fann att utredningen inte kunde anses ge annat vid handen än att hyresavtalet alltjämt ägde bestånd. Utmätning fick därför inte ske.
    Beviskravet när utmätning skall ske hos den som är gift och andra maken (och barn) gör anspråk på egendom i den gemensamma bostaden var föremål för prövning i NJA 1976 s. 523, som är av stort intresse. Utmätning skedde för mannens gäld, varvid togs i anspråk åtskilliga inventarier i hemmet. Målet gällde i HD nio av dessa inventarier. Hustrun lämnade i målet en hel del uppgifter hur egendomen förvärvats och åberopade som skriftlig bevisning

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 273beträffande vissa av föremålen ett kvitto och två intyg. HD framhöll i sitt utslag till en början svårigheterna att inom ramen för ett utsökningsmål fastställa äganderätten till aktuell egendom. Härvid uttalades bl. a. följande: Vid utmätning i sammanboende makars bo föreligger ofta oklarhet om vilken av makarna som äger särskilda föremål i boet. Föremålen kan ha anskaffats för så länge sedan att omständigheterna vid förvärvet fallit i glömska. Ofta föreligger inte annan utredning än makarnas egna uppgifter. Frågan om den tilltro som kan tillmätas sådana uppgifter blir då av betydelse. Även i de fallskriftliga handlingar föreligger kan tveksamhet råda. Så kan det ofta nog bero av en slump på vilken av makarna kvittot på betalningen för ett inköpt föremål är ställt; kvittot kan sålunda vara utfärdat på den som verkställt betalningen fastän betalningen skett med den andra makens medel. Möjligheterna att inom ramen för ett utsökningsmål bedöma tilltron till lämnade uppgifter var begränsade. Mot bakgrund härav fann HD att vid utmätning för den ena makens gäld av föremål som ingår i sammanboende makars bo förhållandevis stora krav måste ställas på den utredning som förebringas föratt ett föremål skall anses tillhörigt den andra maken. Området för hänvisning enligt 69 § UL till rättegång blev därför enligt HD betydande. I det aktuella fallet ansåg HD att hustrun (och dottern) inte på någon punkt styrkt sina anspråk men att de förebragt sannolika skäl för sina påståenden. De förelades därför att väcka talan.
    Nämnda principuttalanden av HD är inte väl förenliga med de motivuttalanden som på sin tid gjordes när den ifrågavarande regeln om utmätning hos make infördes i 69 § UL. Då uttalade lagberedningen (NJA II 1921 s. 306) efter att ha framhållit att make till styrkande av sin rätt till viss egendom äger åberopa vad helst han kan förebringa i bevisningshänseende, såsom räkningar, av maken själv förda räkenskaper o. s.v. - att det är uppenbart att i många fall inte synnerligen stora anspråk bör ställas på den bevisning som framläggs av maken samt att skälig hänsyn bör tas till huruvida föreliggande omständigheter, däribland besittningsförhållandet, får anses bestyrka eller tala emot makens påstående. Förhållandena torde visserligen numera vara annorlunda, bl. a. när det gäller gäldenärers vilja och förmåga att söka undkomma exekution genom skentransaktioner m. m. En ordning som innebär att stora krav ställs på bevisningen, när gäldenärens make gör anspråk på egendom i makarnas besittning, innebär emellertid i praktiken ett i viss utsträckning solidariskt ansvar för makes skulder, något som inte är förenligt med GB:s regler. Av naturliga skäl föreligger svårigheter för make att genom klara bevis styrka sin äganderätt; den utväg som anvisas i 6 kap. 9 § GB (förteckning tillkommen i viss ordning) används i praktiken mycket sällan. Hänvisning till rättegång är helt visst en bra lösning i många fall, men maken (liksom annan tredje man) drar sig nog ofta för en process med bl. a. den risk för rättegångskostnader som den för med sig, frånsett fall då fråga är om mera värdefull egendom. Beaktas bör dock möjligheten till handläggning enligt småmålslagen med dess regler om rättegångskostnader. Saken kan måhända uttryckas på det sättet att om man har en mot gäldenärens make så hård regel som den aktuella om presumtion för gäldenärens äganderätt oavsett vem av makarna som är gäldenär, det som en motvikt bör finnas en förhållandevis stor möjlighet att bryta presumtionen. Det nyss återgivna motivuttalandet synes ge uttryck för ett sådant synsätt.
    Frågan har aktualitet även efter UB:s ikraftträdande. Enligt lagberedning-

 

18-43-164 Svensk Juristtidning

 

274 Torkel Gregowens förslag (5 kap. 18 §) och det till lagrådet remitterade förslaget till UB (4 kap. 19 §) skulle vid utmätning hos den som är gift och varaktigt sammanbor med sin make i fråga om lös egendom i den gemensamma besittningen gälla en presumtion om samäganderätt, som skulle brytas om det gjordes sannolikt att egendomen i sin helhet tillhörde den ena maken. Efter kritik av lagrådet ändrades bestämmelsen i propositionen såtillvida att det för presumtionensbrytande skulle fordras att det framgick att egendomen tillhörde en av makarna. I anslutning till ändringen underströk departementschefen dock (prop. 1980/81:8 s. 1211) att det i tillämpningen inte borde ställas så stora krav på bevisningen för att det skall anses framgå att någon av makarna är ensam ägare. Man måste bl. a. beakta, anförde departementschefen, att det vid samboende i allmänhet möter stora svårigheter att på förhand säkra bevisningom äganderätten till egendom i den gemensamma besittningen, och vid krfms bedömning borde hänsyn tas till de faktiska förhållandena i varje särskilt fall, bl. a. egendomens beskaffenhet. Riksdagen följde emellertid inte propositionen beträffande nämnda bestämmelse. På förslag av lagutskottet återgick man till den dittillsvarande ordningen med presumtion om äganderätt för gäldenären ensam, som bryts då det framgår att egendomen i sin helhet tillhör den andra maken. Det tillades dock en särskild regel för det fallet att fråga uppkommer om samäganderätt; i sådant fall krävs för presumtionens brytande endast sannolika skäl. Någon närmare utläggning om hur strängt beviskravet skall tillämpas då gäldenärens make gör anspråk på egendomen i dess helhet gjordes inte (jfr LU 1980/81:23 s. 28 ff). (En annan olikhet är att den nya regeln inte gäller egendom som kan anses vara i ena makens ensambesittning; i sådant fall gäller 17 § resp. 18 § i 4 kap. UB.)
    Nyssnämnda departementschefsuttalande kan inte anses utan vidare giltigt med avseende på den slutligt antagna lagtexten. Uppdelningen av regeln om presumtionens brytande på två olika fall tyder på att det avsetts skola krävas ett ej obetydligt stöd när gäldenärens make gör anspråk på aktuell egendom i dess helhet. Detta synes dock inte utesluta en viss lättnad i förhållande till 1976 års fall, vilket inte längre kan anses direkt bindande. Frågan har också samband med hur stark bevisning som det krävs i en rättegång, särskilt när talan väckts efter att föreläggande meddelats. Även om det generellt torde krävas att tredje mannen styrker sin rätt i processen, bör väl beviskravet ställa sig något annorlunda beträffande make (och sambo) än i fråga om annan tredje man, såtillvida att svårigheterna för make att säkra bevisning om sin äganderätt beaktas. Om detta är riktigt, synes samma synsätt böra anläggas vid frågans bedömning i själva utsökningsmålet, låt vara att förfarandet i överinstanserna i princip är skriftligt. Enligt min mening är det sålunda önskvärt med en viss lättnad för gäldenärens make i förhållande till 1976 års avgörande (jfr Walin m.fl., Utsökningsbalken s. 144 och 145 samt Gregow, Utsökningsrätt s. 97). Det bör understrykas att här självfallet inte åsyftas någon lättvindig tillämpning som i praktiken sätter presumtionen ur spel eller som blundar för att särskilt makar i samråd ofta försöker undandra egendom från utmätning. Vad som avses är att gäldenärens make skall ha en reell möjlighet att skydda sin egendom. Frågan gäller inte endast förutsättningarna för presumtionens brytande utan också förutsättningarna för att föreläggande skall meddelas (se nedan). Tillämpningen efter UB:s ikraftträdande tycks dock, såvitt framgår av mål som jag kommit i kontakt med, vara oförändrat kärv mot gäldenärens make resp. sambo (jfr NJA 1983 s. 410 I och II).

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 275    I NJA 1979 s. 302 I och II ansågs 69 § UL analogiskt tillämplig vid utmätning hos den som varaktigt sammanbodde med annan under äktenskapsliknande förhållanden (sambor). I det ena fallet hade sammanboendet pågått i ca 13 år och i det andra hade kontrahenterna gemensamma barn och hade sammanbott åtminstone ett par år. HD uttalade att vid sådant samboende, som alltmer kommit att framstå som ett alternativ till äktenskap, väsentligen samma skäl talade för en tillämpning av reglerna i 69 § UL som då det gällde samboende mellan makar. Utgången, som måste anses vara en nyskapelse, hade onekligen sakliga skäl för sig men var något överraskande med hänsyntill bestämmelsens karaktär och till att ny lagstiftning var nära förestående. En ledamot var skiljaktig och ansåg att frågan borde regleras genom lagstiftning. Som tidigare nämnts har i UB sambor jämställts med makar i förevarande hänseende.
    Till skillnad från de hittills berörda fallen, som rör fråga om presumtion för gäldenärens äganderätt brutits, var i NJA 1981 s. 448 fråga om förutsättningarna för utmätning när någon sådan presumtion inte var tillämplig. Målet gällde en fastighet. Ett byggnadsbolag, som hade lagfart på fastigheten, sålde denna enligt köpebrev till Carin. Carin och hennes fästman Carl köpte därefter tillsammans ett hus, som uppfördes på fastigheten. Fastigheten utmättes för Carls skatteskulder. Förebragd utredning utvisade att köpeskillingen för fastigheten betalats med ett banklån som Carl upptagit samt att Carin under de sista åren haft en mycket blygsam inkomst. Staten gjorde gällande att köpet gjorts i Carins namn endast för att skydda fastigheten mot utmätning för Carls skulder, dvs. att ett bulvanförhållande förelåg. Efter att ha återgivit den dåvarande bestämmelsen i 82 § 1 mom. UL - att den som hadelagfart på fast egendom skulle antas vara ägare, om det inte styrktes att egendomen tillhörde annan - uttalade HD, med hänvisning till förarbetena, att den sistnämndes rätt i regel kunde styrkas endast genom företeende av en formellt riktig fångeshandling, som leder tillbaka till senaste lagfart. HD ansåg inte att sådana omständigheter förebragts som gav anledning till avsteg från den nämnda principen. Det befanns följaktligen inte styrkt att Carl var ägare till fastigheten, varför utmätningen undanröjdes. Av rättsfallet torde framgå att det krävs mycket starka skäl för utmätning, när det inte kan åberopas en formellt riktig fangeshandling till stöd för gäldenärens äganderätt. Jfr NJA 1982 s. 589, särskilt JR Hesslers utveckling av sin menings. 610.- 82 § 1 mom. UL motsvaras numera av 4 kap. 24 § UB.
    Ett par fall har rört frågan om äganderättsförbehåll kunde göras gällande vid utmätning hos avbetalningsköpare. I NJA 1975 s. 198 hade en producentförening sålt en kviga till O enligt avbetalningskontrakt med äganderättsförbehåll. I samband med försäljningen hade en kreditinrättning, mot borgensåtagande av föreningen, beviljat O lån med belopp, som motsvarade köpeskillingen och som skulle användas för betalning av denna. Beloppet utbetalades också till föreningen. Enligt avbetalningskontraktet skulle äganderätten till kvigan inte övergå till O förrän denne infriat lånet hos kreditinrättningen eller föreningen eljest befriats från sitt borgensåtagande. Då kvigan utmättes för O:s skatteskulder, hade O inte erlagt någon del av lånebeloppet. Vid det förhållandet att föreningen fatt full betalning för sin fordran på köpeskillingen ansågs - oavsett borgensansvaret - äganderättsförbehållet inte kunna för föreningen medföra någon rätt till egendomen som gällde mot O:s borgenärer. Äganderättsförbehållet gav alltså inte säkerhet för borgensåtagandet, vilken

 

276 Torkel Gregowprincip överensstämmer med avgörandena i NJA 1966 s. 350 och 1972 s. 451.- I ett annat fall, NJA 1976 s. 251, hade flera likartade föremål (sopcontainers) sålts på avbetalning med äganderättsförbehåll genom ett flertal kontrakt mellan samma parter. När fråga om utmätning hos köparen uppkom, kunde inte fastställas vilka föremål som omfattats av varje särskilt köp. Det kunde inte heller klarläggas huruvida köparens sammanlagda restskuld hänförde sig till alla köpen eller endast till en del av dem och än mindre hur skulden fördelade sig på de köp till vilka den hänförde sig. Vid sådant förhållande ansågs äganderättsförbehållen inte utgöra hinder mot utmätning hos köparen av själva föremålen. Om detta rättsfall se även ovan under B 1 Utmätningsbar egendom.
    Några rättsfall under perioden har gällt hänvisning till rättegång, dvs. vad som numera kallas föreläggande att väcka talan, i första hand enligt 69 § UL.
    I NJA 1978 s. 129 förelåg följande omständigheter. För uttagande av A påförda skatter utmättes A:s fordran hos B för utfört arbete; fordringen grundades inte på löpande skuldebrev. B inbetalade beloppet till krfm. Utmätningen överklagades av C, som gjorde gällande att fordringen tillkom honom. Överexekutor, som fann att C visat sannolika skäl för sitt påstående, hänvisade honom med stöd av 69 § UL att inom en månad väcka talan mot staten och A, dvs. utmätningsborgenären och gäldenären. Efter besvär av staten undanröjde hovrätten hänvisningen att väcka talan, i följd varav utmätningen skulle fortgå. Härefter redovisade krfm det influtna beloppet till staten. Före hovrättens utslag hade emellertid C i enlighet med hänvisningenväckt talan mot A och staten, och i dom som meddelades efter nämnda utslag fastställde tingsrätten att fordringen tillhörde C. Domen överklagades av staten med yrkande att C:s talan skulle avvisas. Hovrätten (två ledamöter) ansåg att, sedan hovrätten upphävt överexekutors hänvisning att väcka talan, det inte förelåg någon omständighet på grund varav C ägde föra talan om fastställelse av hans rätt till fordringen även mot staten, varför hans talan i den delen avvisades. Två ledamöter var av annan mening. HD (majoriteten) konstaterade först att utmätningsförfarandet var avslutat genom att krfm sedan överexekutors hänvisning enligt 69 § UL upphävts - till staten redovisat det av B inbetalade beloppet. Att utmätningsförfarandet var avslutat påverkade visserligen inte, anförde HD vidare, C:s möjligheter att, om han var rätt innehavare av fordringen, göra denna gällande mot B (sekundogäldenären) men medförde att det numera inte förelåg något förhållande som medgav prövning av C:s i målet förda talan mot staten. HD kom alltså till samma slut som hovrätten. Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg att Chade ett beaktansvärt rättsligt intresse av att få sin talan prövad, varvid åberopades bl. a. möjligheten att C skulle kräva staten på det aktuella beloppet. Dessa ledamöter fann alltså att talan bort prövas.
    Till en början kan erinras om att 69 § UL inte var tillämplig på muntliga fordringar, och det där angivna förfarandet med hänvisning att väcka talan vid påföljd av förlust av rätten har i allmänhet inte heller ansetts böra tillämpas analogt i sådant fall. (Denna fråga var inte heller uppe till prövning i målet.) Intresset synes mig främst knyta sig till frågan om en tredje man äger utan stöd av föreläggande (hänvisning) väcka talan mot utmätningsborgenären angående bättre rätt till utmätt egendom; att sådan talan får väckas mot gäldenären synes självklart. Av HD:s motivering synes framgå att även HD:s majoritet (och inte endast de skiljaktiga ledamöterna) ansåg, till skillnad från

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 277de båda ledamöter som dikterade hovrättens beslut, att detta gick för sig. Sedan hänvisningsbeslutet hävts, måste situationen anses likartad med att någon hänvisning över huvud inte meddelats, oaktat talan hunnit väckas innan hävandet skedde. Att tredje man ägde väcka talan mot utmätningsborgenären framgår möjligen redan av NJA 1963 C 601, där HD, i samband med att tredje mans besvär över utmätning av en liknande fordran lämnades utan bifall, erinrade tredje mannen om att det var honom obetaget att genom talan vid domstol få sin påstådda rätt till fordringen slutgiltigt prövad; detta under förutsättning att HD avsåg en talan även mot utmätningsborgenären, något som måste antas vara fallet. Se även Hessler i SvJT 1983 s. 170. Det förefaller som om HD:s prövning i det aktuella fallet i övrigt avsett huruvida förfångsrekvisitet i 13 kap. 2 § 1 st. RB var uppfyllt med hänsyn till utsökningsmålets avslutande.
    Om tredje man sålunda kunde anses berättigad att väcka talan om bättre rätt till utmätt egendom även mot utmätningsborgenären, när fråga var om egendom beträffande vilken 69 § UL eller motsvarande bestämmelse i 5 § FfL inte var tillämplig, kan det måhända synas ligga nära till hands att anta att sådan talan kunde väckas även i fråga om egendom, beträffande vilken stämningshänvisning kunde ges men i det aktuella fallet inte meddelats, dvs. bl. a. lösöre. Helt nödvändig är dock inte denna slutsats. I RH 1982:68, som gällde en bil, ansågs sådan talan kunna föras. (I utsökningsmålet avseende samma bil, vari prövningstillstånd meddelades, lade HD utgången i tvistemålet till grund för sin bedömning och hävde utmätningen, NJA 1982 C 85). Enligt vad jag erfarit har också i flera andra fall under senare år, såväl föresom efter UB:s ikraftträdande, inträffat att tredje man, som förgäves överklagat utmätning av lösöre och inte ens kunnat förebringa så mycket skäl för sin ståndpunkt att han erhållit föreläggande att väcka talan, av domstol tillåtits att föra talan om bättre rätt även mot utmätningsborgenären. I åtminstone ett sådant tvistemål har med stöd av 15 kap. 3 § RB förordnats om inhibition avvidare åtgärder i utsökningsmålet. Det kan anmärkas att enligt UB föreläggande att väcka talan kan ges beträffande all slags egendom och oavsett om utmätningen grundats på presumtion eller inte (4 kap. 20 och 26 §§ UB).
    Nämnda ordning orsakar problem särskilt för staten, som är borgenär i en mycket stor del av målen. Med tanke särskilt på enskilda mål kan erinras om att utmätningssökanden inte bestämmer vilken egendom som skall utmätas. Man frågar sig också vilken funktion systemet med föreläggande egentligen har, om tredje man utan stöd av föreläggande - och t. o. m. i fall då krfm och överinstanserna funnit hans anspråk för svagt grundat för att motivera föreläggande - kan få exakt samma talan med samma partsställning prövad. Skillnaden synes närmast ligga i att ett föreläggande som efterkommes (även under tiden till dess talan väcks) medför automatiskt förbud mot exekutiv försäljning av den utmätta egendomen frånsett vissa undantagsfall (69 § 1 och 2 mom. UL och 5 § 4 st. FfL; numera 8 kap. 5 § 1 st. UB), medan så inte är fallet med en rättegång utan stöd av föreläggande. Numera torde en rättegång av det senare slaget över huvud inte ha någon verkan på utsökningsmålets fortgång (jfr dock 8 kap. 5 § 2 st. UB). I motiven till UB har departementschefen oemotsagt uttalat att bestämmelserna i 8 kap. 5 § exklusivt reglerar frågan i vad mån tvist om äganderätten till utmätt egendom utgör hinder för krfm att sälja egendomen och att, om talan om äganderätten till utmätt egendom väckts utan stöd av föreläggande, domstolen inte kan inhibera

 

278 Torkel Gregowexekutiv försäljning (prop. 1980/81:8 s. 572). (Med uttalandet torde inte ha avsetts att ta ståndpunkt till den nu föreliggande frågan.) Härtill kommer att 15 kap. 3 § RB i samband med tillkomsten av UB ändrades på sådant sätt att den inte längre är tillämplig i fråga om anspråk på bättre rätt. Även med beaktande härav synes den angivna ordningen inte helt tillfredsställande. Anmärkas kan att frågan om tredje mans rätt till exekutivt såld egendom och hans rätt till ersättning av bl. a. utmätningsborgenären numera är reglerad i UB (14 kap.).
    Frågan om talan som här avses får föras utan stöd av föreläggande synes böra ställas på följande sätt. Enligt RB och allmänna grundsatser är envar som gör gällande ett anspråk i princip berättigad att fa talan härom prövad mot den som berörs av anspråket. I fråga om fastställelsetalan gäller dock vissa förutsättningar enligt 13 kap. 2 § RB. I övrigt kan hinder mot prövning föreligga på grund av lagregler, uttryckligen eller underförstått. UL innehöll inte någon bestämmelse om stämningshänvisning i fråga om muntlig fordran och kunde därför inte anses hindra talan som gällde sådan egendom. Med detta synsätt gäller frågan numera om UB, vilken som nämnt medger föreläggande i fråga om all slags egendom, kan anses innefatta hinder mot att talan utan stöd av föreläggande väcks mot utmätningsborgenären. Ett skäl härför skulle kunna vara att det noggrant reglerade systemet med föreläggande annars inte blir på avsett sätt meningsfullt (se ovan). Betraktelsesättet skulle då vara att UB:s regler om skydd för tredje mans rätt och därvid särskilt bestämmelserna om föreläggande är sådana, att de tillräckligt tillgodoser tredje man och därmed får anses åsyfta att utesluta talan mot sökanden utan stöd av föreläggande. Frågan synes emellertid så tveksam att det är vanskligt att uttala någon bestämd mening härom. Vid kvarstad, där möjlighet inte finns att meddela föreläggande, bör tredje man vara oförhindrad att väcka talan mot sökanden (jfr NJA 1978 s. 519). Motsvarande gäller vid betalningssäkring (jfr dock prop. 1978/79:28 s. 157).1
    I anslutning till 1978 års rättsfall kan i övrigt påpekas att enligt UB krfms redovisnings beslut kan överklagas inom tre veckor från beslutet, i följd varav tredje mannen kan få besvär över utmätningen prövade om besvären anförs före utgången av nämnda tid (18 kap. 7 § 2 och 3 st. UB; jfr 18 kap. 14 §). Under oförändrade förutsättningar i övrigt synes därför numera för den av HD beslutade utgången krävas att redovisningen vunnit laga kraft.
    Den tid av en månad inom vilken tredje mannen hade att väcka talan vid hänvisning enligt 69 § UL räknades från dagen för hänvisningsbeslutet. Om tredje mannen före tidens utgång fullföljde talan med yrkande om upphävande av utmätningen och talan ogillades, skulle tiden förlängas och räknas från överinstansens beslut. I NJA 1979 s. 396 hade en tredje man, som efter överklagande av utmätning av en bil av hovrätten erhållit hänvisning att väcka talan, inte efterkommit hänvisningen och inte heller anfört besvär över hovrättensutslag. Däremot överklagades hovrättens utslag av utmätningsborgenären(staten) med yrkande att hänvisningen skulle undanröjas. Fråga uppkom om detta var tillräckligt för att tiden för tredje man att väcka talan skulle förlängas. Så ansågs inte vara fallet. Utslagsgivande ansågs vara borgenärens intresse av att hans klagan i syfte att uppnå en snabbare försäljning inte skulle kunna leda till att försäljningen tvärtom ytterligare uppsköts, något som

 

1 Efter färdigställandet av denna rättsfallsöversikt har HD i två beslut den 28 mars 1984 ansett att hinder inte föreligger för tredje man att föra talan mot borgenären om äganderätten till betalningssäkrad egendom eller till utmätt egendom utan föreläggande. En ledamot var skiljaktig i utmätningsfallet. 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 279annars blev följden vare sig borgenärens besvär vann bifall eller inte. Det hinder mot försäljning av den utmätta egendomen som den meddelade hänvisningen medfört hade sålunda förfallit i och med att hovrättens utslag vunnit laga kraft mot tredje mannen utan att han inom den i utslaget angivna tiden väckt talan. Avgörandet har giltighet även efter UB:s ikraftträdande (jfr prop. 1980/81:8 s. 445). Anmärkas må att det i referatrubriken använda uttrycket att "hänvisningen ansetts förfallen", vilket inte användes i HD:s beslut, inte synes helt träffande.
    I hovrättsfallet RH 1980:104, som närmast är av processrättslig karaktär, hade en fastighet utmätts för tre borgenärers fordringar. En tredje man, som påstod sig vara ägare till en byggnad på fastigheten, förelades enligt 5 § FfL att väcka talan mot gäldenären (fastighetsägaren) och de tre borgenärerna,vilket också skedde. Tingsrätten, som fann utrett att gäldenären hade överlåtit byggnaden till tredje mannen, förklarade i sin dom att denne ägde bättre rätt än gäldenären till byggnaden samt att överlåtelsen inte blivit gällande mot de tre borgenärerna. Sedan tredje mannen fullföljt talan mot domen såvitt angick borgenärerna, fann hovrätten att hans talan i tingsrätten var sådan att endast en dom kunde ges för alla som hade del i saken samt att tingsrätten inte beaktat den nödvändiga processgemenskap som förelåg på svarandesidan. Hovrätten, som fann att tredje mannens vadetalan såsom riktad endast mot borgenärerna under alla förhållanden inte kunde upptas till prövning, undanröjde domen och återförvisade målet till tingsrätten. - Talan på grund av föreläggande (och bifallande dom) synes strängt taget böra gå utpå fastställande av att tredje mannen har bättre rätt till den utmätta egendomen än gäldenären, vilken gäller även mot borgenärerna. Det bör dock som regel vara tillräckligt att talan helt enkelt går ut på fastställande av bättre rätt. I fall då tredje mannen kan ha ett obligationsrättsligt anspråk som inte är sakrättsligt gällande, är större försiktighet att rekommendera. De problem som annars kan uppkomma belyses av nu nämnda fall. Tilläggas kan att föreläggandet i det aktuella fallet synes ha varit omotiverat; det bör rimligen redan vid tiden för föreläggandet ha framgått att tredje mannen grundade sitt anspråk på en överlåtelse från fastighetsägaren (jfr 2 kap. 7 § JB).

 

4. Förfarandet vid utmätning
NJA 1980 s. 84 rörde krfms behörighet vid utmätning av en rättighet, då utmätningsgäldenären inte hade hemvist i Sverige. Utmätning av egendom som inte finns i gäldenärens hemvist får sökas, förutom hos krfm i hemvistdistriktet,där egendomen finns, 56 § 2 mom. 1 meningen UL och 4 kap. 8 § 2 st. 1 meningen UB. Genom den åberopade exekutionstiteln, en utländsk skiljedom som enligt särskilt beslut var verkställbar här i riket, hade ett libyskt bolag förpliktats att till ett varv i Göteborg betala resterande köpeskilling avseende tre beställda fartyg vilka bolaget vägrat mottaga. Till utmätning ifrågakom bolagets rätt i kontraktsförhållandet sådant det reglerats genom skiljedomen. Samtliga instanser ansåg att krfm i Göteborgs distrikt var behörig att uppta utmätningsansökningen. Hovrätten, vars skäl godtogs av HD, uttalade att en rättighet i utsökningsrättsligt hänseende anses lokaliserad till den ort där den berättigade - dvs. utmätningsgäldenären - har sitt hemvist samt att, om den berättigade inte har hemvist i riket, rättigheten bör anses lokaliserad till den förpliktades - "sekundogäldenärens" - hemort. På grund härav och då varvet, som var "sekundogäldenär", hade hemort i Göteborg var krfm där

 

280 Torkel Gregowbehörig. Härtill kan endast påpekas att hovrättens uttalande om var en rättighet är lokaliserad uppenbarligen inte avsåg rättigheter som grundas på presentationspapper. Det förtjänar också nämnas att bestämmelsen i 56 § 2 mom. sista meningen UL - att utmätning av fordran i pengar får sökas där den förpliktade är, även om fordringen skall anses finnas på annan ort - i UB har vidgats till att gälla också annan rättighet (4 kap. 8 § 2 st. 3 meningen).
    Frågan om underrättelse enligt 59 § UL, dvs. till gäldenären om att utmätning sökts, har prövats av JO i ett par fall. I JO 1978/79 s 235 uttalades att sådan underrättelse inte generellt kunde underlåtas vid utmätning av fordran på öskatt med hänvisning till att saken var brådskande. Även i sådana fall borde huvudregeln om underrättelse följas. I ett annat fall som också avsåg utmätning av ö-skatt, i detta fall i allmänt mål (felparkeringsavgift), JO 1979/80 s.402, hade krfm sänt betalningskrav till gäldenären den 2 maj 1978. Utmätning skedde den 6 november 1978 utan ytterligare underrättelse. I april hade gäldenären anfört besvär hos tingsrätten över polismyndighetens beslut rörande parkeringsanmärkningen, varom han underrättade krfm i maj; han översände dit också en kopia av besvärsskriften. Genom beslut den 27 oktober undanröjde tingsrätten betalningsansvaret. Beslutet vann laga kraft två veckor senare. JO ansåg inte att den tid som förflutit från betalningsanmaningen- ca 6 månader - motiverade en ny underrättelse. Inte heller ville JO kritisera krfm av den anledningen att gäldenären överklagat polismyndighetens beslut, vilket krfm ju kände till. JO, som härvid beaktade krfms arbetsförhållanden, förklarade sig också snegla på att krfm med föredömlig snabbhet tillställt gäldenären bevis om verkställd utmätning. Härtill kan anmärkas att underrättelse enligt 59 § UL (numera 4 kap. 12 § UB) syftar till att gäldenären skall få möjlighet att bevaka sin rätt, bl. a. genom att visa hinder mot verkställighet eller betala sin skuld. För frågan om sådan underrättelse börges måste det anses sakna betydelse att föreskriften om underrättelse om skedd utmätning följs. Av intresse är i övrigt att JO synes ha godtagit krfms ståndpunkt i yttrande i ärendet, att betalningsskyldigheten enligt parkeringsanmärkningen och polismyndighetens beslut kunde föranleda utmätning även efter att tingsrätten undanröjt betalningsansvaret, så länge tingsrättens beslutinte vunnit laga kraft. Ståndpunkten synes stödjas på bestämmelsen i 7 § lagen om felparkeringsavgift, att avgift skall erläggas inom föreskriven tid även om talan förs om undanröjande av betalningsskyldigheten (se även hänvisningen i 13 § till uppbördslagen). En allmän princip inom utsökningsrätten är emellertid att, så snart en exekutionstitel överprövats och ersatts aven annan, den överprövade exekutionstiteln inte längre kan ligga till grund för verkställighet. Om förpliktelsen fastställts i det nya avgörandet, är det detta som i fortsättningen skall ligga till grund för verkställigheten, vilket ibland kan medföra mera långtgående verkställighetsåtgärder, och om det nya avgörandet innebär ett upphävande av förpliktelsen, får verkställighet över huvud inte ske därefter. En annan fråga är om verkställighet som skett före ett upphävande avgörande skall återgå genast eller först sedan det nya avgörandet vunnit laga kraft; härom var dock inte fråga i ärendet. Vad nu sagts har kommit till uttryck i UB (3 kap. 22 § och motiven därtill prop. 1980/81:8 s.334 ff, 1086 ff och 1203), men regleringen torde inte innebära någon nyhet (se 50 § UL). Vid tiden för den aktuella utmätningen hade tingsrätten undanröjt betalningsansvaret. Förutsättningar för utmätning förelåg därför inte, objektivt sett. Krfm kände emellertid uppenbarligen inte till tingsrättens beslut när

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 281utmätningen skedde. Det åligger i princip parterna, närmast den som har intresse därav, att för krfm visa att åberopad exekutionstitel ersatts av annat avgörande. Krfm borde däremot, när detta visats, omedelbart ha hävt utmätningen utan avvaktan på laga kraft eller på återkallelse av indrivningsuppdraget.
    En särskild fråga är om och i vad mån en omyndig person själv får föra sin talan i utsökningsmål (se numera 2 kap. 6 § 1 st. UB och prop. 1980/81: 8 s. 216). I JO 1980/81 s. 383 redogörs för ett fall där utmätning skett hos en underårig utan att föräldrarna hörts. Omyndigheten var dock okänd för krfm.
    Krfm anses sedan gammalt utan stöd av särskild bestämmelse ha befogenhet att beträffande skatter m. m. som är under indrivning träffa överenskommelse med gäldenären om avbetalning eller uppskov med betalning. I NJA 1959 s. 238 slog HD fast att utan hinder av medgivande till sådan avbetalning eller sådant anstånd indrivningsmyndigheten ägt att, när den funnit anledning därtill, vidta exekutiv åtgärd för indrivning av skatteskulden i dess helhet. I JO 1982/83 s. 343 framhåller JO att detta inte bör få betyda att krfm ensidigt och utan särskild anledning bör frångå en sådan överenskommelse; gäldenären bör kunna lita på att överenskommelsen normalt skall ligga fast och kunna inrätta sig därefter. I det aktuella ärendet hade krfm och gäldenären olika meningar om överenskommelsens innehåll, vilket föranledde kritik mot krfm för den formella handläggningen. I JO 1982/83 s. 354 var fråga huruvida tillräckliga skäl förelegat för krfm att frångå en överenskommelse om avbetalning. Anledningen till frångåendet var att gäldenären erhållit ett större belopp från lönegarantin; införsel beslöts däri. Gäldenären hade emellertid skött avbetalningarna och hade utmätningsbara tillgångar som täckte skatteskulden, vilken var förhållandevis liten. JO delade inte krfms uppfattning men ville inte kritisera beslutet. - I JO 1981/82 s. 348 redogörs för ett fall, vari upprepade indrivningsåtgärder beträffande skatt vidtagits trots att anstånd med inbetalning beviljats av länsstyrelsen. Orsaken var ett fel vid inregistrering i REX-systemet, vilket inte rättats trots flera påpekanden från gäldenären.
    I ett fall, JO 1981/82 s. 357, hade en krfm krävt en gäldenär på 13 kr., varav 3 kr. utgjorde kvarskatt och 10 kr. restavgift. Fråga var om restbelopp på en betydligt större skatteskuld. Strax innan hade emellertid av RSV meddelade föreskrifter trätt i kraft, vilka gick ut på att indrivningsåtgärd inte skulle vidtas i fråga om restförd post som understeg 25 kr.
    I RH 1981:193, som gällde destinering av medel som inbetalats till krfm, var förhållandena följande. Ett aktiebolag, som var restfört för skatter av olika slag, inbetalade med check 300 000 kr. till krfm. E, som var verkställande direktör och ensam styrelseledamot, hade på checken antecknat "A-skatter". I missivskrivelse till krfm, vilken på E:s uppdrag och under bolagets firma undertecknades av den i bolaget anställde H, angavs att beloppet skulle krediteras A-skatter. Kort tid därefter medgav H vid telefonsamtal, på begäran av tjänsteman vid krfm, att beloppet krediterades i annan ordning. Sedan E av domstol ålagts att personligen svara för bolagets A-skatter, uppkom imål om utmätning hos honom fråga om H ägt ändra destineringen. Hovrätten fann att krfm inte ägt att på enbart en muntlig uppgift från annan än E frångå vad bolaget föreskrivit vid inbetalningen. Beloppet hade sålunda bort gottskrivas A-skatter. En ledamot var av annan mening.
    Beträffande följdåtgärder vid utmätning av köpares rätt enligt avbetalnings

 

282 Torkel Gregowkontrakt ansågs i JO 1975/76 s. 348 (jfr JO 1975 s. 335) att sådan utmätning är fullbordad och medför förmånsrätt först sedan säljaren delgetts förbud enligt 75 § 2 mom. UL. Det kan nämnas att säljaren även enligt UB skall underrättas, när egendom som innehas med förbehåll om återtaganderätt (äganderättsförbehåll) utmätts (6 kap. 6 §). Förmånsrätten inträder emellertid numera i sådant fall i och med utmätningsbeslutet (4 kap. 30 § 1 st.). - I NJA 1980s. 84, omnämnt ovan bl. a. under B 1 Utmätningsbar egendom, hade krfm vidutmätning av en fartygsbeställares rätt i kontraktsförhållandet med varvet i utmätningsbeslutet närmare angett vad det utmätta omfattade. HD, som undanröjde uttalandet, framhöll att vad den utmätta rätten innefattade inte kunde prövas i utsökningsmålet samt att uttalandet saknade rättslig betydelse och inte var av beskaffenhet att inverka på utmätningen. Uttalandet ansågs emellertid kunna verka vilseledande. Det ifrågavarande uttalandet synes dock ha utgjort en sådan beskrivning av utmätt egendom som skall ske i sambandmed utmätning (73 § 1 mom. UL, numera 6 kap. 9 § UB). Beskrivningen syftar bl. a. till att identifiera egendomen och kan ha praktisk betydelse vidförsäljning av denna. Att undanröja en gjord beskrivning synes inte vara motiverat annat än om den är oriktig eller missvisande.
    Fråga om självrättelse av felaktig utmätning (77 § 3 mom. UL, numera 4 kap. 33 - 35 §§ UB) prövades i JO 1980/81 s. 379. En stereoanläggning hade utmätts hos en privatperson, som gjorde gällande att den hade sålts av viss affär på kredit med äganderättsförbehåll men kunde inte styrka detta. Någon dag senare företedde innehavaren av affären, som av krfm underrättats om utmätningen, för krfm en leveransnota, som fotokopierades. Kronofogden ansåg sig inte kunna vidta självrättelse endast på grundval därav. Vissa underhandskontakter med affärsinnehavaren förekom också. JO uttalade att det var betänkligt, om kronofogden hade den inställningen att det var affärsinnehavarens och inte kronofogdens sak att klara ut om utmätningen var riktig eller inte, samt att kronofogden borde ha försökt få tag i den eller de handlingar som han ansåg sig behöva för att kunna pröva påståendet om äganderätt till anläggningen och, om det var motiverat, rätta utmätningsbeslutet. Härtill kan anmärkas att det i ett fall som det nämnda i förstahand åvilar tredje mannen att styrka sin rätt. Det innebär visserligen inte att krfm skall vara helt overksam. Vad som kan begäras av krfm i ett sådant fall är iallmänhet endast att tredje mannen uppmanas att förete handling som visarhans äganderätt, närmast avbetalningskontrakt. Om detta försummats i det aktuella fallet, fanns fog för viss kritik av krfm.

 

5. Rättsverkningar av utmätning
Utmätning medför förbud för gäldenären att genom faktiska eller rättsliga åtgärder förfoga över den utmätta egendomen till skada för utmätningsborgenären. Härom finns numera uttrycklig bestämmelse (4 kap. 29 § UB), men principen gällde även tidigare. I NJA 1978 s. 365 hade en köpares rätt enligt avbetalningskontrakt beträffande en segelbåt utmätts för statens fordran mot köparen. Därefter ansökte (successor till) säljaren hos krfm om handräckning för återtagande av båten på grund av obetald del av köpeskillingen. Säljaren var missnöjd med det värde, som krfm i handräckningsärendet åsatte båten, och väckte vid domstol talan därom mot köparen med stöd av 14 § 2 st. 1915 års lag om avbetalningsköp. (Motsvarande bestämmelser finns i de båda nuvarande lagar som ersatt 1915 års lag.) Köparen medgav i målet säljarens

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 283yrkande om ett visst lägre värde och tingsrätten dömde i enlighet därmed. Fråga uppkom om domen med hänsyn till utmätningen kunde läggas till grund för det fortsatta handräckningsförfarandet. Så ansågs inte vara fallet. HD uttalade att köparens rätt enligt avbetalningskontraktet var utmätt när säljaren väckte sin talan mot honom vid tingsrätten samt att köparen på grund av utmätningen inte ägt att till förfång för utmätningsborgenären förfoga över sin rätt enligt avbetalningskontraktet. Vid angivna förhållanden kunde ävgörandet i rättegången mellan säljaren och köparen inte anses bindande för utmätningsborgenären. - En avbetalningssäljare, som är missnöjd med krfms värdering, bör även i den angivna situationen ha möjlighet att få till stånd ett domstolsavgörande som skall läggas till grund för avräkningen vid återtagande. För att uppnå detta synes säljaren ha att instämma även utmätningsborgenären i målet.
    Förfogande över utmätt egendom i strid med det förbud som utmätningen medför är i princip straffbart som överträdelse av myndighets bud enligt 17 kap. 13 § BrB. I RH 1981:181 var en gäldenär åtalad för sådant brott bestående i att han sålt en utmätt lastbil (och för bokföringsbrott). Med hänsyn till vikten av att myndighets bud i ett fall som det förevarande respekteras av den mot vilken ingripande sker fann hovrätten hänsynen till allmän laglydnad påkalla att påföljden bestämdes till fängelse. - I detta sammanhang kan nämnas att en gäldenär, som förtigit tillgång, bestående i en bostadsrättslägenhet värd ca 20000 kr, dels vid avläggande av utmätningsed dels vid avläggande av gäldenärsed i konkurs, i RH 1981:178 dömdes för grov oredlighet mot borgenärer i förening med mened till fängelse sex månader. Av hänsyn till allmän laglydnad ansågs villkorlig dom inte böra komma i fråga.
    Utmätningsförrättning, vid vilken gäldenären befunnits sakna utmätningsbara tillgångar, har i NJA 1975 s. 19 ansetts inte avbryta preskription av fordringen enligt 1862 års preskriptionsförordning (4 §). I det aktuella fallet ansågs emellertid att krfms åtgärder i målet före förrättningen medfört att fordringen tillkännagetts för gäldenären på sätt krävdes enligt 1 § 1 st. i förordningen, varför preskriptionsavbrott skett. Åtgärderna bestod i att underrättelse om målet avsänts till gäldenären i rekommenderat brev med mottagningsbevis, vilket dock återkom outlöst, att underrättelse om den utsatta förrättningen nedlagts i gäldenärens brevinkast tre dagar i förväg, att en sådan underrättelse samma dag även översänts i lösbrev samt att förrättningsmannen vid förrättningen uppmanat gäldenärens hustru, som var närvarande, att snarast underrätta sin make om vad som förevarit och till honom överlämna underrättelserna. Två JR var skiljaktiga och ansåg i likhet med hovrättens majoritet att åtgärderna inte var tillräckliga. I NJA 1978 s. 35 uppkom fråga om bevisvärdet av förrättningsmannens bevis över resultatlöst utmätningsförsök (s. k. hindersbevis), när det gällde fråga om fordringen tillkännagetts för gäldenären. Beviset var behäftat med vissa oklarheter och felaktigheter. Med hänsyn härtill kunde inte mot gäldenärens förnekande anses genom hindersbeviset styrkt att gäldenären varit närvarande vid utmätningsförrättningen. - Beträffande verkan numera, efter upphävandet av 1862 års preskriptionsförordning, i fråga om preskriptionsavbrott av ansökan om utmätning se 5 § 3 och 7 § 1981 års preskriptionslag.
    I NJA 1978 s. 625, som gällde gåvoskatt, hade M enligt egna uppgifter av sin fästman K som gåva erhållit ett penningbelopp, för vilket hon köpt en bil. Bilen utmättes för K:s gäld och såldes exekutivt. M, som i utsökningsmålet

 

284 Torkel Gregowförgäves gjorde gällande att bilen tillhörde henne, avgav gåvodeklaration och erlade gåvoskatt. I ärende om återvinning av gåvoskatt befanns den verkställda utmätningen inte kunna inverka på skattefrågan.

 

6. Exekutiv försäljning
I NJA 1977 s. 353 (se även JO 1976/77 s. 225), som gällde exekutiv försäljning på auktion av lös egendom (andel i ett kommanditbolag), hade förekommit flera fel vid försäljningen. För fallet redogörs närmare nedan under G Klagan.
    I JO 1978/79 s. 230 redogörs för ett fall, vari lös egendom sålts på auktion trots att överexekutor hade beslutat om inhibition. Beslutet, som meddelats den 9 dec. (en torsdag), hade bl. a. på grund av mellanliggande helg inte kommit krfm till handa förrän måndagen den 13 dec. och då på sådan tid på dagen att försäljning redan hunnit ske. JO framhöll att överexekutor inteborde ha nöjt sig med att sända beslutet till krfm med posten utan dessutom borde genast under hand ha underrättat krfm. Så brukade också ske.
    Övriga fall rörande exekutiv försäljning under perioden avser fast egendom. Det förtjänar påpekas att bestämmelserna i FfL om sådan försäljning i princip oförändrade förts över till 12 kap. UB.
    Oaktat ägarhypotek inte omfattar sådant tillägg till pantbrevs belopp som avses i 6 kap. 3 § JB, gäller utmätning hos fastighetens ägare av pantbrev inte bara ägarhypotek utan också tillägg (i den mån det inte redan är pantförskrivet). I NJA 1981 s. 459 förelåg till bedömande frågan om utmätning av andel i pantbrev omfattade tillägg. Sedan utmätning skett av S:s andel (hälften) i två pantbrev, gällande i en av S och hans hustru gemensamt ägd fastighet, beslöt krfm att S:s motsvarande andel av fastigheten skulle tas i anspråk enligt 91 a § UL. Efter förordnande enligt 67 § FfL såldes hela fastigheten. Tillägg ansågs inte skola i sakägarförteckningen beräknas på de utmätta andelarna av pantbreven. Detta motiverades med att ägare av andel i fastighet inte kan pantsätta mot fastighetsandelen svarande andel i pantbrev samt att upptagande av tillägg kan leda till förfång för övriga delägare i fastigheten. Ståndpunkten överensstämmer med vad som i frågan uttalats i motiven till UB (prop. 1980/81:8 s. 355 ff).
    Även om skyddsbeloppet uppnås vid fastighetens utropande får inropet inte godtas, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås (40 § 1 st. 2 meningen FfL, numera 12 kap. 40 § 1 st. 2 meningen UB). Huruvida så var förhållandet prövades i NJA 1977 s. 823 (jfr NJA 1969 s. 540 och 1972 s. 75). Den aktuella fastigheten, som var taxerad till 150 000 kr. och i försäljningsärendet värderades till 270000 kr., hade av överexekutor sålts för 214000 kr. HD, som erinrade om den i 1969 års rättsfall fastslagna principen att stora krav måste ställas på den utredning som åberopas till stöd för påstående att auktionsförrättaren skulle ha felbedömt möjligheterna att uppnå ett högre pris, fann inte belagt att det vid auktionstillfället var sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kunde uppnås. Av intresse är att HD framhöll att det funnits anledning att söka bedöma även om försäljning under hand kunde vara ändamålsenlig.
    Enligt 40 § 2 st. 1 meningen FfL (numera 12 kap. 40 § 2 st. 1 meningen UB) skall utan hinder av vad som föreskrivs i 1 st. om förutsättningar för godtagande av inrop - att skyddsbeloppet uppnåtts och att det inte ärsannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås - inrop godtas, om samtliga berörda sakägare medger det. I JO 1975/76 s. 336 framhöll JO att

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 285samtycke enligt denna bestämmelse krävs också av fastighetsägaren, även om han inte har ägarhypotek. JO uttalade i ärendet också kritik mot att den kronofogde som representerade staten/borgenären, vars fordran föll långt utanför det högsta avgivna budet, medverkat till fastighetens försäljning genom att medge inropets godtagande. I ett annat fall, JO 1978/79 s. 238, fann JO det olämpligt av en krfm, som för skatter utmätt en fastighet vilken var intecknad för 165 000 kr. och värderades till 95 000 kr., att driva ärendet till försäljning. Däremot borde enligt JO ha gjorts en mera ingående utredning av möjligheten till pantbrevsutmätning, vilket - om sådan utmätning kom tillstånd - skulle ha medfört ett betydligt lägre skyddsbelopp och därmed öka möjligheterna att fa fastigheten såld och erhålla utdelning.
    I RH 1981:17 ansågs reglerna om rättegångsfullmakt inte tillämpliga i fråga om fullmakt att inropa fastighet på exekutiv auktion. Hovrätten tillämpade istället avtalslagens fullmaktsregler och, då ombudet genom det avgivna budet överskridit sin befogenhet enligt fullmakten (som inte företetts vid auktionen), upphävde hovrätten auktionen på talan av fullmaktsgivaren. Det synes emellertid något främmande att i fråga om inrop på exekutiv auktion tillämpa de för avtalsförhållanden gällande reglerna om fullmakt. Numera finns också i UB (2 kap. 6 §) uttrycklig föreskrift om att RB:s bestämmelser om ombud skall med vissa förbehåll tillämpas i utsökningsmål; ombud behöver dock intestyrka sin behörighet genom fullmakt annat än om krfm finner det behövligt (jfr 12 kap. 44 § 2 st. UB). - I RH 1981:194, som gällde tillämpning av bestämmelsen i 40 § 3 st. FfL (numera 12 kap. 40 § 3 st. UB) att inrop inte får godtas mot sökandens bestridande, om exekutionsfordringen inte täcks, ansåg hovrätten att den som för sökandens räkning bestridit att avgivet bud godtogsmen saknade fullmakt bort - om fullmakt ansågs erforderlig - genom uppehåll i handläggningen beredas tillfälle att styrka sin behörighet innan auktionen avslutades.
    Auktion blir inte sällan resultatlös, bl. a. till följd av vad som gäller om det lägsta bud som får godtas. I sådant fall skall nytt försäljningsförsök göras, om sökanden begär det inom en vecka (42 § 1 st. FfL, numera 12 kap. 42 § 1 st.UB). En auktion kräver emellertid en hel del arbete och kostnader, varför inte alltför många försök kan göras. Bl. a. därför gäller enligt 42 § 2 st. FfL (numera 12 kap. 42 § 2 st. UB) att om två auktioner har hållits utan att fastigheten blivit såld och anledning saknas anta att fastigheten kan säljas inom rimlig tid, överexekutor (krfm) får avvisa begäran om nytt försäljningsförsök. I NJA 1976 s. 513 var fråga om en fastighet, som var taxerad till 82 000 kr. och i ärendet värderad till 120000 kr. Skyddsbeloppet uppgick till ca 75 000 kr. och summan av bevakade fordringar och kostnaderna för förfarandet till omkring 130 000 kr. Två auktioner hade ägt rum, vid vilka något budöver huvud inte avgetts. Överexekutor avvisade begäran om nytt försäljningsförsök. HD fann i likhet med hovrätten att målet borde återförvisas till överexekutor som hade att undersöka om nytt försäljningsförsök kunde göras, främst som underhandsförsäljning. HD uttalade härvid att i fall, när två exekutiva auktioner hållits utan att den utmätta fastigheten blivit såld, det framstår som särskilt angeläget att överexekutor i samband med prövning av framställning om ytterligare försäljningsförsök noga undersöker möjligheterna att genomföra en försäljning under hand; vid denna prövning borde bl. a. beaktas att förmånsberättigad borgenär kan vara beredd att godta att hans fordran inte blir till fullo täckt av köpeskillingen. I det aktuella fallet ansågs fastigheten i sig vara väl lämpad för försäljning under hand.

 

286 Torkel Gregow    NJA 1976 s. 478 gällde fråga om giltigheten, efter exekutiv försäljning av fastighet, av hyresrätt som inte tagits upp i sakägarförteckningen. Hyresrätten hade inte bättre rätt än exekutionsfordringen och hade inte särskilt förbehållits. Eftersom rättigheten inte upptagits i sakägarförteckningen, hade underlåtenhet från exekutivköparens sida att säga upp hyresavtalet inte enligt 46 § 2 st. FfL (se numera 12 kap. 46 § 2 st. UB) medfört att avtalet blivit gällande mot honom. Då hyresavtalet således upphört utan uppsägning, var det inte förenat med besittningsskydd enligt 12 kap. 46 § JB. Exekutivköparen ansågs berättigad att enligt 72 § FfL (se numera den mera generella regeln i 8 kap. 18 § UB) få handräckning gentemot hyresgästen för att komma i besittning av vad han förvärvat; handräckningsbestämmelsen ansågs alltså tillämplig även beträffande en nyttjanderättshavare. I JO 1975/76 s. 349 ansåg JO att bestämmelsen om handräckning av krfm borde, trots att den endast nämnde köparen (exekutivköparen), kunna tillämpas även i fall då exekutivköparen, utan att tillträda fastigheten, säljer den vidare och den nye förvärvaren påkallar att få tillträde.
    I detta sammanhang kan nämnas att den som på exekutiv auktion köpt fastighet, vilken sålts efter utmätning för statens fordran på grund av förverkande av utbyte av brott, inte ansetts berättigad att erhålla lagfart, när utmätningsgäldenären inte hade lagfart, SvJT 1976 rf s. 17. Den exekutiva försäljningen hade alltså inte skett till betalning av fordran för vilken den till följd av upplåtelse av panträtt eller på annan grund svarade oavsett vem den tillhörde. Se 20 kap. 7 § 2 och 9 § JB.
    Ett par fall rörande exekutiv försäljning behandlas nedan under G Klagan.

 

C. Exekution i lön o. d.
Nästan samtliga fall rörande löneexekution under perioden har gällt införsel. Bestämmelserna härom överensstämmer emellertid i mycket med vad som gäller om utmätning av lön.
    Först skall nämnas en fråga som rör löneutmätning, nämligen om sådan utmätning får ske när gäldenärens lön med hänsyn till bestämmelserna om utmätningsfritt belopp inte förslår till utmätning men gäldenären medger att viss del av lönen tas i anspråk. I JO 1980/81 s. 373 anslöt sig JO i allt väsentligt till de uttalanden som i ärendet gjorts av en kronofogde. Dessa innebar att krfm tillämpade den i JO 1972 s. 345 förordade principen, att frånsett vissa fall gäldenärens medgivande borde godtas och löneutmätning alltså beslutas i enlighet därmed, men att krfm dock numera på grund av vunna erfarenheter ställde sig tveksam till att godta medgivande i så stor omfattning som dittills.
    Genom införsel får tas i anspråk, utöver arbetstagares lön, bl. a. annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, under förutsättning att dennes ställning är jämförlig med en arbetstagares (2 § 1 st. 2 införsellagen, numera 15 kap. 2 § 1 st. 2 UB). I NJA 1975 s. 64 var fråga huruvida införsel kunde ske i en åkeriägares inkomst från ett speditionsbolag för utförda transportuppdrag. Gäldenären drev åkerirörelsen med tre lastbilar och hade två anställda förare; det togs för visst att han själv i stor utsträckning kört en av bilarna. Hans huvudsakliga uppdragsgivare var bolaget, som veckovis erlade betalning för utförda uppdrag enligt av gäldenären utfärdade fakturor. Denne hade inte någon särskild kontorsorganisation. HD (majoriteten) fann att gäldenärens ställning i förhållande till bolaget fick anses jämförlig med en arbetstagares och hans inkomst därifrån vara av beskaffenhet att kunna bli föremål för

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 287införsel. (Jfr NJA 1972 s. 421 och 1974 s. 320.) Två ledamöter ansåg inte införsel kunna ske, eftersom den av gäldenären bedrivna verksamheten i väsentliga hänseenden hade annan karaktär än sådan verksamhet i enklare form som åsyftades med bestämmelsen. NJA 1975 s. 468 gällde fråga om införsel i ersättning från ett livsmedelsföretag som tillkom en slakteriägare för leverans av slaktade djur. Eftersom utbetalningarna utgjorde ersättning för levererade varor (och alltså inte för arbetsinsats), kunde införsel inte ske. I NJA 1979 s. 787  var fråga, vid införsel hos en musiker som var medlem i en orkester, om den kapellmästare som var orkesterledare kunde anses som jämställd med arbetsgivare i införsellagens mening. Det var emellertid arrangörerna och inte kapellmästaren som, efter verkställda skatteavdrag, till var och en av orkestermedlemmarna utbetalade dennes del av gaget. Vad som ålåg kapellmästaren var endast att till arrangörerna lämna uppgift om fördelningen av gaget mellan orkestermedlemmarna. HD framhöll att införsellagens bestämmelser om arbetsgivares skyldigheter och ansvar byggde på förutsättningen att endast den som har möjlighet att innehålla visst belopp och vidarebefordra detta till krfm kunde betraktas som arbetsgivare i lagens mening. Kapellmästaren ansågs alltså inte jämställd med arbetsgivare.
    I JO 1976/77 s. 211 redogörs för vissa tillämpningsproblem beträffande 5 § 2 st. och 15 § 2 st. införsellagen såvitt avsåg införsel för bidrag till förlossningskostnader enligt 7 kap. 10 § FB. Bestämmelserna om sådant bidrag har numera upphävts.
    Enligt 10 § införsellagen (numera 15 kap. 9 § UB) skall krfm vid beslut om införsel bestämma dels ett införselbelopp, dvs. hur mycket som högst far innehållas vid varje avlöningstillfälle, dels ett förbehållsbelopp, motsvarande vad som krävs för gäldenärens eget hushåll och familjens behov m. m. Det har förutsatts att något förbehållsbelopp inte behöver fastställas, om gäldenären har inkomster från olika håll och endast någon av dessa tas i anspråk samt återstående inkomster täcker det behov som skall tillgodoses med förbehållsbelopp. I RH 1981: 71 hade en krfm vid beslut om införsel i C tillkommande sjukpenning bestämt förbehållsbeloppet till 0 kr. under hänvisning till att C hade ett större banktillgodohavande i Schweiz (minst 460000 kr.). Innan hovrätten prövade frågan hade C dömts för grov oredlighet mot borgenärer, bestående i att han före införselbeslutet överlämnat banktillgodohavandet tillen person i Schweiz. Enligt hovrätten kunde det visserligen betvivlas att C avhänt sig sina medel på sådant sätt att inte dessa skulle kunna helt eller delvis återbördas till honom. Något säkert antagande härom kunde dock inte göras. Då utredningen inte heller gav vid handen att C i övrigt hade sitt underhåll säkrat på annat sätt än genom sjukpenning, fann hovrätten attförbehållsbelopp skulle fastställas. En ledamot, som fann utredningen inte leda till annan bedömning än att C hade möjlighet att till Sverige återföra medel till täckande av vad som åtgick till hans eget uppehälle, ansåg däremot att något belopp inte skulle förbehållas C. I det tidigare anmärkta rättsfallet NJA 1975 s. 64, vari införsel ansågs kunna ske i en åkeriägares inkomst från ett speditionsbolag för utförda transportuppdrag, begränsades införseln med hänsyn till variationer i ersättningarna från bolaget, utöver genom själva införselbeloppet, på så sätt att det föreskrevs att införseln inte fick avse mer än 5 % av de månatligen fakturerade beloppen, mervärdeskatt oräknad. Till följd härav ansågs något särskilt förbehållsbelopp inte behöva bestämmas. I ett införselmål hade krfm bestämt införsel- och förbehållsbelopp till visst

 

288 Torkel Gregowbelopp per arbetstimme (JO 1975/76 s. 351). JO uttalade med hänvisning till lagtexten att det saknades stöd i lagen för ett sådant förfarande, vilket kunde vara oförmånligt för gäldenären.
    I JO 1975/76 s. 342 redogörs för ett fall, vari införsel beslutats i en personspension och livränta för dels underhållsbidrag dels skatt och förbehållsbeloppen bestämts till olika belopp i de båda målen. Det kan påpekas att förbehållsbeloppet vid införsel numera, efter ändring år 1976, skall bestämmas med ledning av bestämmelserna om existensminimum vid skatteavdrag och att RSV bemyndigats meddela närmare föreskrifter därom.
    Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade skall innehållet belopp fördelas i första hand efter de löpande bidragens storlek (15 § 2 st. 1 meningen införsellagen, numera 15 kap. 15 § 2 st. 1 meningen UB). I JO 1975/76 s. 351 var situationen den, att gäldenärens barn för den aktuella månaden begärt införsel med lägre belopp än vad som utdömts. Vid fördelning av innehållet belopp mellan barnen och gäldenärens frånskilda hustru beaktades barnens underhållsbidrag endast till det belopp för vilket införsel begärts. Detta kritiserades av JO, som ansåg att barnen bort få konkurrera med hela beloppet av sina löpande underhållsbidrag. JO motiverade sin mening med att en underhållsberättigad kunde ha anledning att gå fram försiktigt och inte pressa gäldenären för hårt, men att det inte betyder att han är beredd att ställa sig i efterhand i förhållande till andra införselborgenärer. Ståndpunkten synes inte självklar. Om t. ex. gäldenären vid sidan av införseln erlägger betalning till den ene införselborgenären med låt oss säga 3/4 av dennes löpande bidrag, i följd varav dennes fordran nedsätts i motsvarande mån, men ingenting till den andre, synes tydligt att den förre får konkurrera endast med sin återstående fordran; han har ju redan s. a. s. på den andres bekostnad fått ut en stor del av sin underhållsfordran. Det är emellertid knappast möjligt att låta skälet till att införsel begärs med ett lägre belopp än det utdömda vara avgörande för vilket belopp den underhållsberättigade skall konkurrera med. Jfr också samtidig utmätning (även löneutmätning) för flera fordringar, varvid borgenär inte konkurrerar med högre fordringsbelopp än det för vilket han sökt utmätning.
    I JO 1978/79 s. 233 behandlas ett fall, vari beslut om införsel som meddelats den 15 november visst år föranlett innehållande av lön hos arbetsgivaren först i december. Anledningen var att löneutbetalningar i företaget skedde med hjälp av ADB. JO uttalade att möjlighet måste finnas att i undantagsfall med förbigående av datorn göra en manuell utbetalning. Se även JO 1979/80 s. 399, som gällde dröjsmål av liknande skäl med arbetsgivares redovisning av innehållna medel. JO godtog i och för sig arbetsgivarens datarutiner som ett skäl för att krfm skulle ändra redovisningsdag men framhöll vikten av att redovisning därefter skedde på bestämd dag, vilket krfm hade att bevaka; det var avväsentlig betydelse för den underhållsberättigade att utbetalningarna skedde regelbundet.
    Genom införsellagen infördes möjlighet för krfm att, om en gäldenär arbetar i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning och införsel till följd därav inte kan äga rum, ålägga arbetsgivaren att till krfm utge så mycket som hade kunnat tas ut genom införsel om skälig lön utgått för arbetet (22 §). Befogenheten, som ursprungligen gällde endast ifråga om underhållsbidrag och kommunala bidragsfordringar men 1979 vidgades till att avse samtliga införselbara fordringar, har överförts till UB och

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 289därvid vidgats till att gälla även löneutmätning (7 kap. 18 § och 15 kap. 19 §). Det har förutsatts att befogenheten skall handhas med varsamhet och inte begagnas i andra fall än när saken är uppenbar. Första gången bestämmelsen tillämpats i ett publicerat fall synes vara i NJA 1981 s. 989. Omständigheterna var där följande. Införsel hade sökts mot K för underhållsbidrag. K var anställd i ett grävmaskinsföretag, vari han ägde alla aktier och ensam utgjorde styrelse. Han tog ut lön som ungefär motsvarade förbehållsbeloppet för honom, 3 225 kr. per månad. Bolaget gjorde gällande att det inte förmådde betala högre lön. Den utredning som förebragtes angående bolagets ekonomiska villkor ansågs ge vid handen att bolaget främst på grund av stora avskrivningar var förhållandevis väl konsoliderat. Avskrivningarna torde enligt HD till stor del ha möjliggjorts genom att K funnit det med sina ekonomiska intressen bäst förenligt att starkt begränsa sitt löneuttag. Vid beaktande av å ena sidan de underhållsberättigades krav och å andra sidan vad somframkommit rörande bolagets betalningsförmåga fick det enligt HD antas attdenna var sådan att den av K uttagna lönen uppenbart understeg vad som var skäligt med i vart fall det i målet aktuella beloppet om 1371 kr. per månad. Bolaget ålades alltså att utge detta belopp. Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg det framgå att något mera betydande löneutrymme inte förelåg i bolaget och att återhållsamhet i löneuttaget kunde motiveras av osäkerheten inom företagets verksamhetsområde samt att det inte var möjligt att på grundval av företedda redovisningshandlingar göra någon säkrare bedömning av hur stort belopp K skäligen borde kunna ta ut i lön. Utredningen gav enligt dessa ledamöter i vart fall inte klart vid handen att K arbetade mot uppenbart för låg ersättning. - Med anledning av vad HD vid sin prövning av skäligheten av K:s lön uttalade om beaktande av de underhållsberättigades krav må här endast anmärkas att något motsatsslut härav inte synes böra dras. Den ifrågavarande befogenheten är som nämnts, efter lagändring år 1979, tillämplig i fråga om samtliga införselbara fordringar, och det torde inte vara avsett att prövningen huruvida utgående lön är uppenbart för låg skall utfalla olika beroende på om införselfordringen utgörs av underhållsbidrag eller t. ex. av skatt. Det kan f. ö. samtidigt vara fråga om införsel för såväl underhållsbidrag som skatter m. m.
    Innan införsel beslutas skall krfm införskaffa utredning om gäldenärens ekonomiska förhållanden. Gäldenären vägrar emellertid inte sällan att medverka. Krfm har då att med anlitande av andra kunskapskällor införskaffa erforderliga uppgifter (se JO 1975 s. 340; se även 24 § UK och, numera, 7kap. 3 § och 14 kap. 1 § UF). I JO 1980/81 s. 381 fann JO, med anledning avvad som förekommit i ett införselmål, att kontakter med grannar och andra utomstående personer i görligaste mån skulle undvikas i indrivningsarbetet.

 

D. Verkställighet av kvarstad och andra säkerhetsåtgärder
I NJA 1978 s. 519 ansåg HD att 69 § UL inte ägde motsvarande tillämpning vid verkställighet av kvarstad för fordran. Frågan i det aktuella målet gällde huruvida föreläggande att väcka talan vid domstol kunde meddelas tredje man, som påstod sig vara ägare till egendom som tagits i anspråk genom kvarstad. Det kan anmärkas att den regel om själva förutsättningarna för utmätning som kom till uttryck i 69 § UL, dvs. att lös egendom i gäldenärens besittning fick utmätas utan hinder av tredje mans anspråk om inte denne kunde styrka sin rätt, säkerligen gällde även i fråga om verkställighet av

 

19-43-164 Svensk Juristtidning

 

290 Torkel Gregowkvarstad. Anledningen till att bestämmelse inte fanns om föreläggande att väcka talan vid domstol efter kvarstad torde ha varit att en rättegång, som sätts i gång på detta stadium, kan visa sig onödig eftersom det är ovisst om egendomen kommer att utmätas; kvarstaden skall i princip inte heller föranleda försäljning av egendomen. UB intar samma principiella ståndpunkt i nu berörda frågor. Bestämmelserna om själva förutsättningarna för utmätning har alltså motsvarande tillämpning beträffande verkställighet av kvarstad för fordran, medan föreskrifterna om föreläggande inte är tillämpliga (16 kap.13 §; jfr 4 kap. 17-26 §§).
    När egendom tagits i anspråk genom betalningssäkring, får gäldenären inte överlåta egendomen eller till skada för borgenären (det allmänna) förfoga över den på annat sätt (tidigare 13 § lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, numera 11 § 1 st.). (Krfm kan dock numera medge undantag av särskilda skäl.) I RH 1981:160 förelåg frågan om inskrivning kunde ske av förvärv av tomträtt som var föremål för betalningssäkring, då förvärvet skett genom bodelning. Makarna P och E ägde en tomträtt till vardera hälften. Den 12 nov. 1980 togs P:s andel i anspråk genom betalningssäkring. Genom bodelningsavtal den 15 nov. tillskiftades E hela tomträtten. Ansökan av henne om inskrivning av förvärvet av hälften av tomträtten avslogs av inskrivningsmyndigheten med utförlig motivering och åberopandeav 21 kap. 7 § och 20 kap. 6 § 5 JB. Hovrätten fann däremot att hinder inte mötte mot inskrivning. E:s förvärv var enligt hovrätten inte att hänföra till överlåtelse utan till sådant förfogande, som är tillåtet om det inte medförskada för borgenären. Hovrätten framhöll att betalningssäkringen i princip gällde mot en förvärvare, i detta fall E. Det kunde vidare inte anses att P vid bodelningen eftergivit vad som tillkom honom. På grund härav fann hovrätten att P:s förfogande över tomträttsandelen inte medförde skada för borgenären. - Med anledning härav kan först påpekas att frågan om visst förfogande beträffande ianspråktagen egendom medför skada för borgenären bör bedömas enbart med hänsyn till borgenärens rätt till den egendomen; att gäldenären erhåller eller behåller annan egendom som eventuellt i stället kan tas ianspråk torde vara ovidkommande. Hovrättens åberopande av att P inte genom bodelningen eftergett sin rätt är därför svårförståeligt (jfr 13 kap. 14 § GB). Bestämmelsen om förfogandeförbud bör i övrigt ses mot bakgrund av att, oaktat betalningssäkring till följd av förmånsrätten förutsatts i princip skola gälla även mot tredje man, det ansetts medföra praktiska svårigheter om övergång av äganderätten skulle tillåtas, eftersom betalningssäkringen skall följas av utmätning och exekutionstitel mot betalningssäkringsgäldenären inte kan användas vid utmätning hos en förvärvare; särskild exekutionstitel mot denne måste alltså anskaffas (se prop. 1978/79:28 s. 124 och 159). Hovrätten försatte genom sin bedömning borgenären (staten) i just den situation, som lagstiftaren genom bestämmelsen velat undvika. P:s förfogande genom bodelningen över andelen synes, vare sig man ser det som en överlåtelse eller som annat förfogande, stå i direkt strid med nyssnämnda bestämmelse och följaktligen vara ogiltigt. Inskrivning borde därför ha vägrats.
    I ett fall som behandlas i JO 1982/83 s. 343 hade en krfm tagit emot säkerhet för skatt som ännu inte hade överlämnats till krfm för indrivning. Lagen om säkerhet för skattefordringar m. m. var alltså inte tillämplig. Förfarandet ansågs felaktigt. Den möjlighet som stod till buds i sådant fall var att utverka beslut om betalningssäkring.

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 291E. Avhysning och verkställighet av annan förpliktelse som inte avser betalningsskyldighet
I mål om avhysning från hyreslägenhet gör hyresgästen ibland gällande att nytt hyresförhållande uppkommit. Om hyresgästen fått sitta kvar någon längre tid efter att skyldighet att flytta inträtt och betalat hyra som mottagits av hyresvärden, kan ofta nytt hyresavtal anses ha uppkommit. För att påstående därom skall hindra avhysning är det numera tillräckligt att invändningen inte kan lämnas utan avseende (3 kap. 21 § 2 st. UB). I NJA 1981 s. 409 hade hyresgästen A genom lagsökningsutslag den 18 sept. 1979 ålagts att avflytta från sin lägenhet, eftersom hyresrätten var förverkad på grund av underlåten hyresbetalning. Sedan hyresvärden (en bostadsstiftelse) ansökt om avhysning, invände A att nytt hyresförhållande uppkommit. Det upplystes att stiftelsen den 20 febr. 1980 ånyo lagsökt A för obetald hyra avseende samma lägenhet. Det antogs att stiftelsen härvid grundat sin talan på hyreskontraktmed A. När den nya ansökningen om lagsökning gjordes syntes alltså stiftelsen, framhöll HD, ha intagit den ståndpunkten att det förelåg ett hyresförhållande mellan stiftelsen och A, vilket i så fall måste ha uppstått efter lagsökningsutslaget den 18 sept. 1979. På grund härav godtogs A:s påstående om nytt hyresförhållande, i följd varav avhysning inte kunde ske.
    I JO 1979/80 s. 396 diskuteras tillämpningen av bestämmelsen i 193 § 2 mom. 2 meningen UL om utsträckt anstånd med avhysning. Det hade visat sig att bestämmelsen över huvud inte tillämpades vid krfm i Stockholm. Vissa särskilda förhållanden föranledde dock att frågan inte ofta blev aktuell. Det kunde emellertid enligt JO uppstå situationer, då behov fanns av formligt anstånd på verkställighetsstadiet. Det kan nämnas att en motsvarande bestämmelse om utsträckt anstånd tagits upp i UB (16 kap. 4 §).
    Vissa frågor rörande avhysning från restauranglokaler i ett familjehotell, bl. a. huruvida avhysning kunde ske av andra personer än den som angavs i exekutionstiteln, behandlas i JO 1982/83 s. 355. Exekutionstiteln, som avsåg endast en hyresgäst på familjehotellet till vilken nycklar till restauranglokalerna lämnats, ansågs kunna ligga till grund för avhysning av ett 30-tal andra hyresgäster som uppehöll sig i lokalerna. Det kan anmärkas att exekutionstiteln utgjordes av utslag enligt 191 § UL och inte enligt 192 §. Numera finns vissa bestämmelser i saken i 16 kap. 8 § UB.
    Även i JO 1979/80 s. 388 var fråga huruvida verkställighet fått ske mot tredje man, i detta fall återtagande av lös egendom (presenningar). Exekutionstiteln utgjordes också här av handräckningsutslag enligt 191 § UL.
    I 12 kap. 27a § 2 st. JB föreskrivs att om i lägenhet som hyresgäst lämnat eller i utrymme som hör till lägenheten finns egendom, som kan antas tillhöra hyresgästen eller någon i hans hushåll, och han inte avhämtat egendomen inom tre månader från anmaning eller inom sex månader från det han avträdde lägenheten, egendomen tillfaller hyresvärden utan lösen. I RH1981:158 ansågs bestämmelsen tillämplig då hyresgäst avhysts från lägenheten på grund av hyresrättens förverkande.

 

F. Kostnader
Betalningsföreläggande har ansetts inte kunna utverkas för exekutionskostnader, dvs. avgift enligt dåvarande exekutionsavgiftskungörelsen, SvJT 1977 rfs. 37. Anspråket ansågs nämligen ha karaktär av skadestånd.
    I RH 1981:49 behandlas vissa frågor rörande allmän rättshjälp i mål rörande utmätning.

 

292 Torkel GregowG. Klagan
Inom utsökningsrätten gäller som princip att alla beslut (varmed likställs åtgärder) av krfm får överklagas för sig. Från principen gäller vissa undantag på så sätt att dels vissa beslut över huvud inte får överklagas dels vissa beslut inte får överklagas särskilt utan endast i samband med talan mot annat beslut. Undantag av sistnämnda slag gäller bl. a. förberedande beslut som inte har någon självständig betydelse (jfr NJA 1968 s. 344, se numera 18 kap. 6 § 2 st. UB).
    Beträffande klagan över krfms åtgärd att enligt 88 d § 2 mom. UL anse medel, som inbetalats i mål om utmätning, utmätta se nedan angående SvJT 1975 rf s. 45. I RH 1982:15 hade vid exekutiv auktion på fastighet auktionsförrättaren inte godtagit det högst avgivna budet, eftersom det ansågs sannolikt att avsevärt högre köpeskilling skulle kunna uppnås. Beslutet ansågs kunna överklagas.
    Ovan under A Exekutionstitlar har berörts SvJT 1980 rf s. 46, vari hovrätten, till skillnad från krfm och överexekutor, fann att lagsökningsutslag på betalningsfastställelse i fast egendom kunde ligga till grund för utmätning av fastigheten, sedan utslagets utmätningsverkan förfallit till följd av att borgenären inte begärt försäljning inom föreskriven tid. Målet återförvisades därför till krfm för förnyad handläggning. Hovrätten föreskrev att talan inte fick föras mot dess beslut. Denna ståndpunkt grundades tydligen på 219 § 2 mom. jfrt med 211 § 2 mom. UL (jfr 54 kap. 6 § RB). Dessa bestämmelser innebar att klagan inte fick föras över beslut varigenom mål återförvisats till överexekutor eller krfm annat än om prövningen innefattade avgörande av fråga som inverkade på målets utgång. Det synes emellertid kunna ifrågasättas om inte krfm varit bunden av hovrättens avgörande beträffande lagsökningsutslagets användbarhet som exekutionstitel, varför hovrättens prövning innefattat avgörande av fråga, som inverkat på målets utgång.
    Förbudet i 14 § 1 st. 1915 års lag om avbetalningsköp att överklaga överexekutors beslut i fråga om handräckning enligt samma lag har ansetts inte tillämpligt i fråga om beslut, som gällde vilken betydelse en dom rörande godsets värdering skulle tillmätas i handräckningsförfarandet, NJA 1978 s. 365 (berört ovan under B 5 Rättsverkningar av utmätning). De båda ledamöter, vilkas mening blev HD:s beslut, motiverade detta med att fullföljdsförbud i sådant fall inte skulle överensstämma med att åt överexekutor inte anförtrotts det slutliga avgörandet i frågor rörande värdering av avbetalningsgods utan i sådana frågor domstol sakligt sett utgör överinstans över exekutiv myndighet. Två ledamöter kom till samma slut med annan motivering, som synes fästa avgörande vikt vid att beslutet rörde även tredje mans rätt. En ledamot ansåg däremot fullföljdsförbudet tillämpligt även på det ifrågavarande beslutet. Se även Welamson i SvJT 1982 s. 153.
    I SvJT 1979 rf s. 57 hade krfm i ett mål om utmätning, i anledning av gäldenärens invändning att skulden betalats efter exekutionstitelns tillkomst, meddelat beslut som innebar att utmätning skulle ske. Mot beslutet ansågs talan få föras särskilt. - I JO 1978/79 s. 241 ansågs särskild talan kunna föras mot överexekutors beslut med anledning av begäran om anstånd med exekutiv försäljning av fast egendom. - Krfms beslut enligt 10 § lagen om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område, att hinder inte förelåg mot verkställighet, har ansetts kunna överklagas särskilt, NJA 1980 s. 29. Detta fall är också av intresse på så sätt att, trots att hovrätten

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 293som var av annan mening beträffande möjligheten till överklagande inte ingått i prövning av frågan huruvida sådant hinder förelåg, HD fann sig kunna pröva frågan.
    En annan fråga är vem som är behörig att föra talan mot ett beslut. Numera finns en uttrycklig, låt vara tämligen intetsägande, bestämmelse i saken, som anger att talan får föras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot (18 kap. 2 § UB). (Därjämte finns ett par speciella föreskrifter.) På grund av nämnda bestämmelse och motivuttalandena därtill är talerätten efter tillkomsten av UB måhända något vidare än tidigare.
    I NJA 1981 s. 448 ansågs den som efter utmätning av en fastighet förvärvat denna från annan än gäldenären vara behörig att föra talan mot utmätningsbeslutet. Fråga var alltså om överlåtelse av tredje mans rätt. - Rättsfallet RH 1981:114 gällde fråga huruvida bank ägde rätt att föra talan mot beslut, varigenom utmätning skett av viss person tillkommande ränta hos banken enligt konto med motbok. Hovrättens majoritet fann att banken saknade talerätt. Till stöd härför anfördes att banken till följd av 32 § skuldebrevslagen ägde kräva att anteckning gjordes i motboken vid betalning av ränta till annan än kontohavaren samt att genom utmätning inte uppkommit någon skyldighet för banken att erlägga betalning i annan ordning än skuldebrevslagen stadgade; bankens rätt hade därför inte kränkts genom utmätningen. Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg att bankens rätt påverkats på sådant sätt av utmätningen att banken var berättigad att föra talan mot beslutet. Härtill kan anmärkas att en sekundogäldenär kan ha sådan olägenhet av utmätning av fordringen att han bör få föra talan mot beslutet. Så bör i vart fall få ske om påstående därom inte kan lämnas utan avseende. Banken gjorde i det angivna fallet gällande att utmätningen innebar risk för förlust för banken. Jfr även t. ex. NJA 1978 s. 560 och 728.
    I det ovan nämnda rättsfallet RH 1982:15 - vari beslut att inte godta inrop av fastighet vid exekutiv auktion, eftersom det befanns sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kunde uppnås, ansågs kunna överklagas - fann hovrätten att den som hade avgett budet (ett bolag) inte hade rätt att föra talan mot beslutet. Detta motiverades med att bolaget inte varit sakägare och att den omständigheten att bolaget avgett bud på fastigheten inte medförde att beslutet skulle anses röra bolagets rätt. Även i ett sådant fall synes emellertid rimligt att talerätt föreligger. Den som avgett det högsta budet har anspråk på att krfm förfar korrekt vid tillämpning av bl. a. reglerna om prisprövning. Man torde inte generellt kunna hävda att beslut vid exekutiv auktion inte angår spekulanters rätt (även frånsett den vars inrop godtagits). Som jämförelse kan nämnas det fallet att krfm förklarat utbjuden fastighet såld till A, som anses ha avgett det högsta budet, medan B gör gällande att det var han som avgav högst bud. B bör ha rätt att få sin talan härom prövad. - Den som ropat in fastighet på exekutiv auktion men inte varit sakägare vid auktionen har ansetts inte äga föra talan angående företrädesordningen enligt sakägarförteckningen, RH 1981:17.
    Ett par rättsfall har rört frågan om tidsfrist för anförande av klagan. Krfms åtgärd att enligt 88 d § 2 mom. UL anse medel, som inbetalats i mål om utmätning, utmätta har i SvJT 1975 rf s. 45 ansetts som sådant beslut, över vilket klagan kunde föras i den ordning som föreskrevs i 201 § 1 mom., dvs. inom tre veckor från delgivning av beslutet.
    För klagan av tredje man över utmätning gällde enligt UL inte någon

 

294 Torkel Gregowsärskild tidsfrist. Beträffande klagan över krfms redovisning av medel som influtit efter utmätning av lös egendom var någon tidsbegränsning inte heller föreskriven. Av ålder ansågs att tredje mans klagan över utmätning av lös egendom inte kunde prövas sedan utmätningsförfarandet avslutats genom att redovisning skett. Möjligen gällde detsamma i fråga om klagan över utmätning av gäldenären; för dennes klagan över utmätningen gällde dock en tidsfrist av tre veckor från delgivning av utmätningsbeslutet. Dessa frågor aktualiserades i NJA 1978 s. 2001 och II såvitt avser allmänt mål; det ena fallet gällde klagan av gäldenären och det andra klagan av tredje man. Utmätningsförfarandet ansågs avslutat först sedan krfm redovisat influtna medel i föreskriven ordning till länsstyrelsen (och alltså inte redan i och med att krfm,som ju företräder staten/borgenären, mottagit medlen). Att redovisningen i det ena fallet skett i strid med meddelat inhibitionsbeslut medförde inte att åtgärden förlorade sin rättsliga giltighet. Eftersom utmätningsförfarandet hade avslutats innan klagan prövades av överexekutor, ansågs klagan inte ha bort tas upp till prövning. - Det kan påpekas att förhållandena är något annorlunda enligt UB, bl. a. till följd av att det för besvär över krfms redovisning gäller en tidsfrist av tre veckor från dagen för redovisningen (18 kap. 7 § 3 st. 2 meningen, se även 18 kap. 14 §). Besvär över utmätningen som anförs innan redovisningen vunnit laga kraft skall alltså prövas (se NJA 1982 s. 808).
    I SvJT 1977 rf s. 31 var fråga huruvida inlaga avseende besvär över ett av överexekutor meddelat utslag kunde anses inkommen i rätt tid. Beträffande rättsfallet kan hänvisas till Welamson i SvJT 1982 s. 159 f.
    Ett par fall har avsett förfarandet i överklagade mål. I RH 1981:85 hade överexekutor, sedan en gäldenär överklagat ett utmätningsbeslut, förelagt honom att inom viss tid ange grunderna för klagan, varvid angetts att ärendet skulle avgöras även om komplettering inte skedde inom angiven tid. Efter tidens utgång avvisade överexekutor klagan, enär klaganden inte angett grunderna för denna. Eftersom överexekutor inte klargjort för klaganden att hans talan kunde komma att avvisas, undanröjde hovrätten beslutet och återförvisade ärendet till överexekutor. - I JO 1978/79 s. 237 behandlas ett fall, vari överexekutor efter klagan upphävt en utmätning utan att klagandens motpart (utmätningsborgenären) fatt tillfälle att yttra sig. Förfarandet kritiserades av JO. Se numera 18 kap. 1 § 2 st. UB och 52 kap. 7 § 2 st. RB. JO vände sig också mot att överexekutor rutinmässigt infordrade yttrande från krfm. (Betr. sistnämnda fråga se numera 17 kap. 2 § UF.) I ett annat fall, JO 1975/76 s. 347, hade överexekutor, sedan tredje man överklagat utmätningen av en TV under påstående att TV:n tillhörde honom och inte gäldenären, ändrat utmätningen, på grund av vad som framkommit i målet, till förmån för en annan tredjeman som inte överklagat. Detta kritiserades av JO under hänvisning till civilprocessuella principer som fick anses vägledande även i utsökningsmål.
    I NJA 1977 s. 353 (även berört i JO 1976/77 s. 225) förelåg till bedömande frågan om en bristfällig exekutiv auktion på lös egendom borde upphävas när lång tid förflutit. Försäljningen avsåg andel i ett kommanditbolag, vilken andel tillhörde ett dödsbo. Vid försäljningen hade förekommit flera fel: objektet för försäljningen hade i kungörelsen beskrivits som andel i dödsbo, kungörelsen hade inte skett inom föreskriven tid och detsamma var förhållandet med underrättelser till sakägarna. Gäldenären (dödsboet), som ansåg att andelen sålts till alltför lågt pris, överklagade försäljningen ungefär ett år efter auktionen. De förelupna felen var enligt HD av beskaffenhet att i och för sig böra

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 295föranleda auktionens upphävande. HD, som erinrade om att talan mot exekutiv auktion på lös egendom inte var inskränkt till viss tid, fann emellertid uppenbart att ju längre tid en part dröjer med att överklaga auktionen, desto större olägenheter av praktisk, ekonomisk och rättslig natur uppkommer, om auktionen skulle upphävas. Att upphäva exekutiva försäljningar, som till följd av klagandens passivitet fatt bestå under längre tid, var enligt HD ägnat att skada hans motparters berättigade intressen av ekonomisk trygghet, rubba den allmänna omsättningens säkerhet och minska den köpande allmänhetens intresse för förvärv på exekutiv auktion, vilket skulle vara till men för kreditlivet och det exekutiva förfarandets effektivitet. I det aktuella fallet ansågs olägenheter av nu nämnd art kunna uppkomma; bl. a. hade upplysts att bolagsandelen efter auktionen undergått betydelsefulla förändringar med avseende på dess reella innehåll och värde. Auktionen upphävdes därför inte. Ståndpunkten utvecklades närmare i ett särskilt yttrande av JR Nordenson. Numera gäller i fråga om all exekutiv försäljning en bestämd besvärstid av tre veckor, räknad från försäljningsdagen (18 kap. 7 § 3 st. UB).
    En fråga av praktisk betydelse är hur det skall gå till när gäldenären skall återfå utmätt lös egendom i fall då utmätningen upphävts efter överklagande (eller självrättelse). I JO 1981/82 s. 365 uttalade JO att det föreföll vara en naturlig ordning att egendomen återställs på så sätt att gäldenären får tillgång till egendomen på den plats där den omhändertogs.

 

II HANDRÄCKNING
A. Säkerhetsåtgärder
I NJA 1978 s. 728 var fråga vid remburs huruvida köparen hade möjlighet att erhålla skingringsförbud beträffande säljarens rembursfordran mot bank för säkerställande av skadeståndsanspråk. Fallet har berörts ovan under I B 1 Utmätningsbar egendom. För interimistiskt förordnande om skingringsförbud ansågs skola krävas att sannolika skäl förebragts för sökandens anspråk. HD framhöll dock att beviskravet för interimistiskt förordnande inte borde sättas högt. Jfr Ekelöf, Rättegång III 4 uppl. s. 13, som med avseende på kvarstad enligt de nya bestämmelserna i 15 kap. RB anser att kravet på sannolika skäl för fordringsanspråket inte bör upprätthållas till fullo i fråga om interimistiskt beslut.
    Begäran om anteckning i fastighetsboken av skingringsförbud på fast egendom har i NJA 1976 s. 76 ansetts inte kunna bifallas; det saknades nämligen föreskrift om att anteckning om sådan åtgärd skulle ske. Numera skall däremot motsvarande åtgärd (kvarstad) antecknas i fastighetsboken, se 19 kap. 21 § 1 st. JB efter 1981 års ändringar.

 

B. Handräckning enligt 191 § UL
Flertalet rättsfall på detta område har numera förlorat sin betydelse, sedan befogenheten att förordna om handräckning förts över till domstol och underkastats ny reglering i 1981 års handräckningslag. Denna lag har ett vidare tillämpningsområde än 191 och 192 §§ UL och avser dispositiva förpliktelser över lag frånsett betalningsskyldighet (under förutsättning att tingsrätt är behörig att pröva tvist angående förpliktelsen). Förutsättningarna för handräckning i bevishänseende torde inte i sak skilja sig så mycket från vad som

 

296 Torkel Gregowgällde tidigare. Det kan anmärkas att handräckningslagen avses innefatta även befogenhet att förordna om återställande av besittning eller annat förhållande som rubbats, oaktat det knappast kan utläsas av lagtexten. 191 § UL hade under senare tid troligen sin största betydelse beträffande fall, i vilka det inte var fråga om att svaranden i någon rimlig mening själv tagit sig rätt.
    Ett par fall har gällt rubbande av besittning i uttryckets egentliga mening. För bifall till handräckning i sådant fall krävdes att det var klarlagt att olovlig besittningsrubbning ägt rum. I NJA 1980 s. 131 hade staten för militärt ändamål tagit i anspråk en HSB tillhörig fastighet genom att på denna uppföra en byggnad och draga väg m. m. samt draga högspänningsledningar i marken. HSB sökte handräckning för borttagande av uppförda anläggningar och återställande av marken i ursprungligt skick. Staten åberopade medgivande lämnat av viss tjänsteman hos HSB, men denne saknade enligt HSB behörighet att lämna sådant medgivande. Staten gjorde också gällande att HSB i efterhand godkänt besittningsövergången. Vissa förhandlingar om ersättning synes också ha förts mellan parterna. Vad som förekommit i målet gav enligt HD inte tillräckligt underlag för att bedöma om tjänstemannen varit behörig att lämna medgivandet eller om HSB i efterhand godkänt besittningsövergången. Då det sålunda på den föreliggande utredningen framstod som ovisst, om den skedda besittningsövergången var lovlig eller olovlig, kunde HSB:s talan inte handräckningsvis bifallas. - I ett annat fall, NJA 1979 s. 769, hade en väg, som under åtskilliga år använts av en innehavare av bostadsfastighet som tillfartsväg till fastigheten, av jordägaren (Stockholms kommun) avstängts för trafik med motorfordon. Kommunen hade visserligen erbjudit nyttjanderättshavaren annan tillfartsväg. Även med beaktande härav ansågs inte att avstängningen medfört endast ringa men för nyttjanderättshavaren. Avstängningen ansågs därför ha inneburit sådan rubbning av bestående förhållande att nyttjanderättshavaren ägt erhålla handräckning för återställande av förhållandet. Rättsfallet är av intresse även såtillvida att, oaktat frågan om handräckning före HD:s prövning förfallit till följd av förlängning av arrendeavtalet på delvis nya villkor bl. a. i fråga om tillfartsväg, förutsättningarna för handräckning prövades av HD med hänsyn till kostnaderna i målet. Nyttjanderättshavaren tillerkändes kostnader i alla instanser. - I NJA 1978 s. 43 hade den som enligt köpekontrakt köpt en fastighet egenmäktigt berett sig tillträde till denna. Parterna hade olika meningar i frågan huruvida betalning av köpeskillingen, vilken inte erlagts, utgjorde en förutsättning för rätt till tillträde, och det ansågs inte uppenbart att kontraktet i detta hänseende skulle anses ha den innebörd som köparen påstod. Då köparen sålunda inte uppenbart hade rätt att tillträda fastigheten, bifölls säljarens yrkande om handräckning för återställande av besittningen.
    Flertalet fall har emellertid rört den s.k. utvidgade tillämpningen av 191 §, dvs. då fråga inte är om någon egentlig rubbning av besittning eller annat förhållande. NJA 1978 s. 38 gällde rätt att framdraga kraftledning. I avtal om abonnemang å elektrisk kraft hade kraftleverantören tillerkänts rätt att på abonnentens fastighet utföra och bibehålla vissa kraftledningar. Härjämte hade i avtalet föreskrivits bl. a. att leverantören skulle vid planering, byggande och underhåll av distributionsnätet ta skälig hänsyn till abonnentens intressen. Abonnenten gjorde invändningar mot den av kraftbolaget planerade sträckningen av ledningen. HD fann att tvisten aktualiserade tekniska och ekonomiska spörsmål av sådan art och omfattning att prövning lämpligen inte

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 297kunde företas i en summarisk process om handräckning. Bolagets ansökan om handräckning lämnades därför utan bifall. I NJA 1979 s. 125 erhöll konkursbo handräckning för avhysning av konkursgäldenären (och dennes hustru) från fastighet som ingick i konkursboet, sedan de inte efterkommit anmodan från konkursförvaltaren att avflytta. FfL:s regler om fastighetsägarens rätt att disponera över sin fastighet sedan den utmätts ansågs inte kunna tillämpas analogivis. I SvJT 1976 rf s. 18 var fråga om handräckning på begäran av kommun, som förvärvat en fastighet enligt förköpslagen, för att från fastigheten avhysa köparen, vilken tillträtt fastigheten i enlighet med köpekontraktet. Begärd handräckning vägrades, då köparen gjort sannolikt att han tidigare träffat avtal med säljaren om nyttjanderätt till jord och byggnader och att rättigheten upphört endast till följd av tillträdet enligt köpekontraktet. Köparen ansågs därför inte ha själv tagit sig rätt genom att kvarsitta på fastigheten även efter det att kommunens förköp fullbordats. I ett annat fall, RH1980:95, hade det genom lagakraftvunnen dom dömts till äktenskapsskillnad mellan makar, för vilka fullständig egendomsskillnad rådde. Förordnande enligt 15 kap. 11 § 2 st. GB om rätt för hustrun att kvarsitta i hemmet ansågs vid sådant förhållande inte grunda någon rätt att nyttja mannen tillhöriga lösören som ingick i bohaget. Mannen beviljades därför handräckning för utfående av sin egendom.
    I RH 1981:158, berört ovan under I E Avhysning m. m., hade hyresvärden vid avhysning av en hyresgäst omhändertagit denne tillhörigt lösöre. Hyresvärden hade obestritt haft kostnader för att omhänderta och vårda egendomen. Hovrätten fann att hyresvärden inte var skyldig att lämna från sig egendomen utan att få ersättning därför. Då hyresvärden alltså inte genom sin vägran att utlämna egendomen själv tagit sig rätt, lämnades hyresgästens ansökan om handräckning utan bifall.
    I ett fall sökte en person H, som visat att han av M köpt vissa möbler, handräckning för utfaende av möblerna från tredje mannen J, i vars besittning de var. J ansågs själv ha tagit sig rätt genom att vägra lämna ut möblerna till H, varför handräckning beviljades, se RH 1981: 4. Rättsfallet RH1981:115 avsåg lösöreköp. En person, som häftade i skuld till ett bolag, sålde enligt lösöreköpskontrakt ett antal målningar till bolaget till säkerhet för skulden. Sedan gäldenären underlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet, sökte bolaget handräckning för utfående av målningarna. Genom underlåtenheten att betala ansågs gäldenärens rätt att inneha och återköpa målningarna ha förfallit, varför bolaget fått obegränsad äganderätt till dessa och blivit berättigat att komma i besittning av dem. Handräckning beviljades.
    I JO 1977/78 s. 276 redogörs för ett fall vari överexekutor på begäran av en person meddelat handräckning mot Stockholms gatukontor för återställande av en bil, vilken hade flyttats med tillämpning av 1967 års lag om flyttning av fordon i vissa fall. Laga grund hade visserligen enligt JO saknats för gatukontorets beslut att bilen skulle flyttas. JO fann emellertid att 191 § UL inte var tillämplig i ett sådant fall; beslutet hade fattats vid myndighetsutövning.
    Ibland kan problem uppkomma om vem som är rätt motpart till sökanden. I RH 1981:196, som avsåg handräckning för utövande av vägservitut, hade tidigare ägare till den tjänande fastigheten plöjt upp vägen och byggt stängsel. Den härskande fastighetens ägare riktade emellertid sin ansökan om handräckning enbart mot nuvarande ägaren till den tjänande fastigheten. Ansökningen ansågs skola avvisas. (En ledamot var skiljaktig och ville bifalla ansökningen.) Jfr NJA 1981 s. 1001 nedan under D.

 

298 Torkel Gregow    Beviskravet vid handräckning för utfående av viss lös egendom aktualiserades i NJA 1976 s. 72 och RH 1981:21. Det förra fallet gällde egendom som sökanden påstod sig ha erhållit vid bodelning och det senare egendom som sökanden efter äktenskapsskillnad gjorde anspråk på såsom enskild enligt äktenskapsförord.

 

C. Handräckning enligt 192 § UL
Som redan antytts har möjligheten att förordna om avhysning enligt 192 § UL numera ersatts av den generella befogenheten enligt handräckningslagen. Även de rättsfall som avser 192 § UL har därmed i princip förlorat sin betydelse för framtiden.
    Rättsfallet SvJT 1979 rf s. 55 gällde avhysning på grund av förverkande av hyresrätten till följd av underlåten hyresbetalning. I målet förelåg till bedömande frågan, om hyresgästen visat sannolika skäl för sin invändning om motfordran och det därför inte kunde anses uppenbart att hyresrätten förverkats. - Några fall har rört frågan om i 12 kap. 44 § JB föreskriven underrättelse resp. meddelande lämnats. Enligt paragrafens sista stycke fastställer regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer formulär till underrättelse till hyresgästen och meddelande till socialnämnden. I 1 § 1978 års förordning i ämnet skall underrättelse till hyresgäst avfattas enligt ett till förordningen fogat formulär. Formuläret innehåller bl. a. en erinran om att hyresvärden, när fråga är om bostadslägenhet, skall lämna meddelande om uppsägningen till socialnämnden. I SvJT 1980 rf s. 18 hade hyresvärden i frågaom en kontorslokal använt ett äldre formulär, som saknade nyssnämnda erinran angående meddelande till socialnämnden beträffande bostadslägenhet. Hovrätten fann med hänvisning till författningstextens otvetydighet att underrättelsen saknade rättslig verkan; ansökningen om avhysning lämnades därför utan bifall. Två ledamöter var skiljaktiga och ville godta underrättelsen. I NJA 1981 s. 704 har emellertid HD ansett att underrättelse som nu avsesinte behöver avfattas ordagrant enligt det fastställda formuläret. I RH 1981:5 lämnades ansökan om avhysning utan bifall, eftersom meddelandet till socialnämnden var ofullständigt. Det använda formuläret hade sålunda inte fyllts i beträffande vissa uppgifter.
    I NJA 1975 s. 362 hade en bostadsrättshavare, som hyrt ut den aktuella lägenheten till annan, ansökt om avhysning av hyresgästen. I HD åberopade hyresgästen att bostadsrättshavaren under målets handläggning överlåtit lägenheten till tredje man. Med hänsyn till överlåtelseavtalets innebörd ansågs överlåtelsen inte utgöra hinder för bifall till bostadsrättshavarens talan. Överlåtelsen hade nämligen skett sedan hyresgästen förklarat sig villig att viss dag avflytta från lägenheten, och förvärvaren hade hemställt att avhysning kom till stånd, då hyresgästen inte uppfyllt sitt löfte.
    Några fall har rört processuella frågor. NJA 1979 s. 283 gällde frågan huruvida förutsättningar för kungörelsedelgivning förelegat i avhysningsmål. Samma spörsmål uppkom i RH 1981:105. - I NJA 1979 s. 481 var situationen den att överexekutor, som hade meddelat beslut om avhysning av en hyresgäst, sänt hyresgästen en kopia av beslutet i vanligt brev. Besvärstiden räknades enligt 214 § UL från att klaganden erhöll del av beslutet, och enligt 215 § skulle beslutet i sådant fall delges motparten genom den vinnande partens försorg. Trots att handlingen i det aktuella fallet bevisligen mottagits av hyresgästen, ansågs att denne inte härigenom fått del av beslutet på sådant sätt att

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 299besvärstid börjat löpa. HD anförde i sina skäl att regler om rättsmedelsfrister av rättssäkerhetsskäl måste tillämpas formellt samt att det skulle vara förenat med risk för rättsförlust för den tappande parten om besvärstiden, mot regeln i 215 § UL, fick räknas från det att den tappande parten mottagit ett beslutsexemplar som tillsänts honom av myndigheten såsom en serviceåtgärd. - I ett annat fall (NJA 1977 s. 476) hade, sedan överexekutor meddelat beslut om avhysning av en hyresgäst, denne inkommit med besvärsinlaga. Överexekutor, som saknade kännedom huruvida hyresvärden ombesörjt delgivning av beslutet, lät insända inlagan till hovrätten. Vid sådant förhållande ansågs, enligt 49 kap 9 § RB och 21 § RP, frågan huruvida besvärstalan fullföljts inom rätt tid inte kunna prövas av högre rätt. Härtill må endast anmärkas att, såsom belyses av ett utav överexekutor i målet avgivet yttrande, prövningen huruvida talan fullföljts i rätt tid möter vissa svårigheter, när tiden räknas från delgivning av beslutet och delgivningen åvilar part.
    Här kan också nämnas RH 1981:90, vari rättshjälp med biträdesförordnande beviljats sökanden i avhysningsärende, enär rådgivning enligt rättshjälpslagen inte ansetts tillfyllest.

 

D. Handräckning enligt särskilda lagar (frånsett återtagande av av betalningsgods)
I NJA 1981 s. 1001 förelåg till bedömande fråga, i mål om handräckning för borttagande av byggnader på en fastighet, om betydelsen av att fastigheten övergått till ny ägare efter målets anhängiggörande. Ansökningen om handräckning grundades på 148 § byggnadslagen och 39 § naturvårdslagen, men den förra bestämmelsen ersattes under målets handläggning av bestämmelser i lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. Efter en ingående redogörelse för förarbetena till sistnämnda lag fann HD att frågan var att bedöma med utgångspunkt i allmänna rättsgrundsatser rörande verkställighet mot tredje man. Ett handräckningsutslag riktat mot förre ägaren ansågs inte kunna verkställas efter överlåtelsen. Ansökningen om handräckning som gjorts enbart mot förre ägaren kunde vid sådant förhållande inte bifallas.
    I NJA 1981 s. 776, som också avsåg tillämpning av lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., var fråga om handräckningsmålets karaktär av dispositivt mål. En byggnadsnämnd ansökte med stöd av 14 § nämnda lag om handräckning för bortskaffande av en byggnad. Sedan överexekutor bifallit ansökningen och hovrätten fastställt beslutet efter besvär av fastighetsägaren, besvärade sig denne i HD. Riksåklagaren, som jämlikt 20 § RP förde det allmännas talan i HD, fann att möjligheten att ansöka om handräckning var försutten på grund av bestämmelser i nyssnämnda lag och medgav därför bifall till besvären. HD lade utan att pröva målet i sak medgivandet till grund för sitt avgörande och lämnade ansökningen utan bifall.

 

E. Handräckning för återtagande av avbetalningsgods
Frågan om förutsättningar förelegat för återtagande av avbetalningsgods i ett fall då köparen gjort en delbetalning på sin skuld behandlas i JO 1976/77 s. 222. 1915 års lag om avbetalningsköp var tillämplig. Sedan köparen av en bil under mer än 14 dagar försummat erlägga två poster, sökte säljaren handräckning för återtagande av bilen. Delbetalningen, som avsåg så mycket att

 

300 Torkel Gregowmindre belopp än vad som föreskrevs i 2 § 1 st. 1915 års lag därefter utestod oguldet, skedde i tiden mellan det att säljaren avsände sin ansökan till krfm och ansökningens framkomst. JO ansåg, i likhet med vad RSV anförde i ett i ärendet avgivet yttrande, att det var tiden för handlingens framkomst som var avgörande för huruvida en mottagen delbetalning utgjorde hinder mot återtagande. - Numera synes enligt konsumentkreditlagen det avgörande vara huruvida det kvalificerande dröjsmålsbeloppet utestår obetalt vid den tidpunkt då återtagande faktiskt skall ske (se Westerlind m. fl., Konsumentkreditlagen s. 162 med hänvisningar till förarbetena). Säljaren synes emellertid kunna avvisa delbetalning sedan kvalificerat betalningsdröjsmål inträtt.
    I JO 1981/82 s. 359 redogörs för ett fall, vari handräckning för återtagande enligt konsumentkreditlagen hade skett av en bil, vilken enligt vad köparen påstod hade sålts till oskäligt högt pris. JO påpekade att konsumentkreditlagen saknar motsvarighet till bestämmelsen i 11 § 3 st. 1915 års lag, som föreskrev att om köparen visade sannolika skäl att godset blivit sålt till oskäligt högt pris, handräckning inte fick beviljas. Krfm kunde alltså numera inte vägra handräckning därför att priset skulle vara oskäligt. Syftet med nämnda bestämmelse tillgodoses i stället genom reglerna om avräkning och preskription av restskuld.
    Tidigare tillämpades vid flera krfmr i landet en ordning vid återtagande av avbetalningsgods, som innebar att sökanden betalade förrättningsmannen ett mindre belopp i ersättning för att denne tog hand om egendomen för sökandens räkning. Förfarandet vilade på uppfattningen att det var sökandens och inte krfms sak att omhänderta egendomen i och med att handräckning skedde. I JO 1976/77 s. 216 kritiserades nämnda ordning, som enligt JO innefattade en olämplig sammanblandning av tjänsteutövning och privatuppdrag. Häri kan man oreserverat instämma. Numera hänvisar konsumentkreditlagen (22 §) i fråga om handräckning till bl. a. 12 § 3 st. lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl., vari i sin tur hänvisas till vissa bestämmelser i UB om verkställighet som avser annat än betalningsskyldighet. Av hänvisningen (se 16 kap. 12 § 2 st. jfrt med 6 § UB) följer att det vid handräckning för återtagande av avbetalningsgods numera i princip åvilar krfm som ett led i handräckningen att omhänderta egendomen för sökandens räkning.
    Slutligen skall här nämnas ett rättsfall som avser straffrättsligt ansvar för avbetalningssäljare som återtagit egendomen (en bil) från köparen utan dennes vetskap, RH 1980:78. 1915 års avbetalningsköplag var tillämplig på avtalet. Köparen ansågs ha före återtagandet gjort sannolikt att avbetalningspriset var oskäligt högt. Eftersom säljaren därmed inte haft rätt att handräckningsvis återfå bilen, bedömdes säljarens förfarande inte som självtäkt utan som egenmäktigt förfarande. Säljarens åtgärd att efter återtagandet sälja bilen till tredje man bedömdes som ett ytterligare brott, nämligen olovligt förfogande.

 

III KONKURS M. M.
KL har underkastats genomgripande ändringar under 1970-talet. År 1975 reformerades den materiella konkursrätten, bl. a. reglerna om konkursgrunderna, gäldenärens legitimation och återvinning. Bestämmelserna om kon-

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 301kursförvaltning och tillsyn däröver genomgick omfattande ändringar år 1979. Härvid ersattes det tidigare systemet med s. k. fattigkonkurs med en ny ordning för handläggning av mindre konkurser.
    Vissa av de under perioden förekommande rättsfallen rör tillämpning av äldre bestämmelser och saknar därmed numera betydelse.

 

A. Inledande av konkurs m. m.
I konkurs kan försättas fysisk eller juridisk person. I NJA 1980 s. 164 hade ett utländskt företag efter vederbörligt tillstånd idkat näring här i riket genom filial. Filialen ansågs inte utgöra ett särskilt, från företaget skilt rättssubjekt och kunde därför inte försättas i konkurs.
    Grund för konkurs är gäldenärens obestånd (insolvens). Enligt 2 § KL skall uppgift av gäldenären att han är insolvent godtas, om inte särskilda skäl föranleder annat. Huruvida sådana skäl förelåg var föremål för prövning i RH 1981:48, som avsåg ett aktiebolag. Sedan två styrelseledamöter, varav den ene (A) var verkställande direktör och tecknade firman ensam, ansökt att bolaget skulle försättas i konkurs enär det kommit på obestånd, gjorde en annan styrelseledamot invändning hos konkursdomaren mot ansökningen och påstod att A saknade styrelsens bemyndigande att göra konkursansökan. Konkursdomaren försatte bolaget i konkurs. Hovrätten ansåg att i fråga om bolag sådana särskilda skäl som avses i 2 § KL fick anses föreligga, om det framkommer att stridiga meningar råder inom bolaget om dess försättande i konkurs. Eftersom så var förhållandet i det aktuella fallet, ansågs konkursdomaren ha bort enligt 12 § KL hänskjuta målet till rätten. Med hänsyn till att i hovrätten påståtts att bolaget var solvent fann hovrätten sig dock oförhindrad att pröva konkursdomarens beslut.
    I ett fall åberopade en borgenär (A), som ansökt om en gäldenärs (B) försättande i konkurs, till styrkande av sin fordran dels en lagakraftvunnen mellandom, genom vilken vissa rättsförhållanden mellan parterna fastställts, dels en på mellandomen grundad, ej lagakraftvunnen dom, varigenom B förpliktats att utge betalning till A. På grund av den senare domen hade A enligt 11 § 1 st. KL behörighet att söka B i konkurs. Eftersom domen inte vunnit laga kraft, kunde den emellertid vid bedömningen av obeståndsfrågan inte utan vidare läggas till grund för prövningen om och i vilken mån A hade en fordran mot B. Sistnämnda spörsmål fick prövas självständigt i konkursmålet på grundval av det däri åberopade materialet. NJA 1981 s. 395 (jfr NJA 1956 s. 417).
    Presumtion om obestånd gäller bl. a. i det fallet att en gäldenär, som är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, trots uppmaning av borgenär att betala klar och förfallen skuld underlåtit att göra detta inom en vecka samt borgenären söker honom i konkurs inom tre veckor därefter och skulden då fortfarande är obetald (4 § KL). Av NJA 1977 s. 467 framgår att med "det senaste året" avses inte närmast föregående kalenderår utan den tidrymd av ett år som ligger närmast före ansökningen. I SvJT 1980 rfs. 17 hade borgenärens betalningsuppmaning skett först efter det att borgenären ansökt att gäldenären skulle försättas i konkurs. Vid sådant förhållande ansågs uppmaningen inte grunda presumtion för gäldenärens obestånd.
    I NJA 1981 s. 1219 har preliminär B-skatt och preliminärt påförd arbetsgivaravgift, som upptagits i betalningsuppmaning, ansetts utgöra klar och förfallen gäld, då gäldenären inte ens gjort sannolikt att de preliminära

 

302 Torkel Gregowdebiteringarna var felaktiga. I målet var också fråga om betydelsen av att staten före konkursansökningens prövning erhållit utmätning för bl. a. de fordringar som angetts i betalningsuppmaningen samt att gäldenären senare anvisat den utmätta egendomen till betalning av dessa fordringar. Utmätningen hade emellertid inte lett till redovisning genom betalning av någon av utmätningsfordringarna. Med hänsyn härtill och till att värdet av de utmätta likvida medlen avsevärt understeg det sammanlagda beloppet av utmätningsfordringarna fann HD att det inte kunde anses att staten genom utmätningen vare sig erhållit betalning för de i betalningsuppmaningen angivna fordringarna eller gått förlustig rätten att till stöd för sin konkursansökan enligt 4 § KL åberopa bristande betalning av dessa fordringar. Inte heller ansågs gäldenärens åtgärd att anvisa utmätta medel till betalning av de nu aktuella fordringarna kunna fa den verkan att staten skulle anses ha fått betalning för fordringarna. - I NJA 1978 s. 742 hade fakturafordringar hos L överlåtits till ett factoringbolag som sökte L i konkurs. Omständigheterna var inte sådana, att det kunde bortses från möjligheten att L hade kvittningsgilla motfordringar hos överlåtaren, vilka han enligt 28 § skuldebrevslagen ägde åberopa mot factoringbolaget men som han, vilseledd av ett felaktigt påstående från factoringbolaget, underlåtit att åberopa. L:s underlåtenhet att betala i anledning av betalningsuppmaningen kunde därför inte anses ge tillräckligt stöd för antagande att underlåtenheten föranletts av bristande förmåga. Enligt grunderna för 4 § KL ansågs stadgandet inte kunna utgöra stöd för L:s försättande i konkurs.
    Huruvida tillgångar i utlandet skall beaktas vid bedömning av frågan om obestånd prövades i SvJT 1976 rf s. 39, som dock gällde straffansvar (medhjälp till grov oredlighet mot borgenärer). Gäldenären hade vid den aktuella tiden, förutom egendom här i landet, tillgångar i Schweiz till ett av honom självuppgivet värde av 600 000 à 700 000 kr., som han i vart fall till större delen och under kringgående av valutabestämmelser utfört dit från Sverige. Han hade därefter inte medverkat till att medlen ställdes till borgenärernas förfogande. Tillgångarna ansågs genom detta förfarande ha blivit oåtkomliga för borgenärerna. De medräknades därför inte vid bedömningen av frågan om obestånd.
    Behörig konkursdomare i fråga om konkursansökan är enligt 6 § KL konkursdomaren vid den tingsrätt, där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet; de forumbestämmelser som åsyftas finns i 10 kap. RB. I NJA 1980 s. 340 hade en person som påförts kvarstående skatt avflyttat från Sverige utan att infria skatteskulden och tagit hemvist på känd ort utom riket. Konkursdomaren vid tingsrätten i den ort där skattedebiteringen skett ansågs behörig att pröva ansökan av krfm om den skattskyldiges försättande i konkurs under åberopande av skatteskulden. Härvid tillämpades 10 kap. 4 § RB, vari anges att om den som inte äger känt hemvist inom riket här ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld, han i tvist därom far sökas därför bindelsen ingicks eller gälden uppkom. Skatteskulden jämställdes sålunda i förevarande hänseende med privaträttslig gäld.
    Ett par rättsfall har rört frågan om gäldenären varit behörigen företrädd i mål omförsättande i konkurs. I NJA 1979 s. 635 hade borgenärs ansökan om ett aktiebolags försättande i konkurs medgetts av W, som enligt företett utdrag av aktiebolagsregistret var behörig att ensam teckna bolagets firma. Konkursdomaren försatte på grund av medgivandet bolaget i konkurs. Bolaget över-

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 303klagade beslutet och åberopade protokoll från sammanträde med bolagets styrelse, varav framgick att W vid tiden för medgivandet av konkursansökningen inte längre varit behörig att ensam teckna bolagets firma. Vid sådant förhållande upphävde HD konkursbeslutet. Hovrätten, som lämnade bolagets besvär utan bifall, synes däremot ha menat att avgörande (och inte endast av betydelse i presumtionshänseende, jfr 8 kap. 14 § aktiebolagslagen) var huruvida behörighetsändringen blivit införd i aktiebolagsregistret, en ståndpunkt som torde vara ohållbar. Rättsfallet innehåller ett utlåtande av Nial. - I ett annat fall sökte sig ett aktiebolag i konkurs genom ansökan av personer, som inte styrkte sin behörighet att företräda bolaget. Ansökningen avvisades därför. Sedan besvär anförts, förklarade behörig firmatecknare i hovrätten att ansökningen skett på hans bemyndigande. Då detta inte kunde medföra att ansökningen fick anses ha gjorts av behörig företrädare för bolaget, lämnades besvären utan bifall. Se RH 1981:151.
    Att rätten har att i mål om försättande i konkurs pröva yrkande omkostnader å målet, se SvJT 1978 rf s. 20.
    En gammal fråga är hur situationen skall bedömas, när två eller flera konkursansökningar mot en gäldenär samtidigt är anhängiga och gäldenären försätts i konkurs på grund av en senare ansökan innan de(n) tidigare hunnit prövas. Frågan hänför sig till hur tidsfrister skall beräknas, främst vid återvinning. Härom gäller efter 1975 års ändringar att det i sådant hänseende skall anses som om konkursbeslutet grundats på den ansökan som gjordes först (17 § KL). Denna verkan inträder utan att denna ansökan (eller någon av de övriga) behöver särskilt prövas (jfr 9 § 2 st. konkursförordningen). I SvJT 1979 rf s. 7 hade en borgenär, vars konkursansökan lämnats utan bifall av tingsrätten, anfört besvär över beslutet. I hovrätten upplystes att gäldenären efter tingsrättens beslut försatts i konkurs på grund av egen ansökan. Besvären föranledde inte någon hovrättens vidare åtgärd. Likartad bedömning i RH 1981:18. I detta fall var också fråga om ersättning till klaganden för kostnader såväl i tingsrätten som i hovrätten. Han ansågs, utan att hovrätten gick in i prövning av hans konkursansökan, som vinnande part på grund av att han genom besvären åstadkommit en tidigare fristdag och tillerkändes kostnader i båda instanserna.
    I NJA 1975 s. 100, som avsåg tillämpning av de före 1975 års ändringar gällande reglerna, var förhållandena följande. Sedan borgenären A ingett konkursansökan mot viss gäldenär, försattes gäldenären i konkurs på grund av en senare ingiven ansökan av borgenären B. A återkallade därefter sin ansökan. Gäldenären medgav i denna situation ansökningen. Fråga uppkom då om hinder förelåg mot att avskriva det ifrågavarande konkursansökningsmålet i anledning av återkallelsen. Sådant hinder ansågs inte föreligga vare sig på grund av gäldenärens medgivande av ansökningen eller med hänsyn till bestämmelsen i 18 § KL, vari föreskrevs att konkursansökan inte fick återkallas sedan beslut om gäldenärens försättande i konkurs meddelats. (Bestämmelsen i 13 kap. 5 § 1 st. RB, som hade åberopats av gäldenären, ansågs inte tillämplig.) Referenten, JR Welamson, utvecklade sin mening i ett längre yttrande. Frågan har emellertid numera kommit i ett annat läge till följd av den nyssnämnda, år 1975 införda, regeln i 17 § KL angående flera samtidiga konkursansökningar.
    I NJA 1975 s. 566, som också rörde tillämpning av äldre lag, ansågs den dåvarande bestämmelsen i 18 § KL inte utgöra hinder mot att, efter besvär av

 

gäldenären över beslut varigenom han försatts i konkurs på egen ansökan, prövning sker huruvida han är solvent och konkursgrund därför inte föreligger. Numera föreskrivs uttryckligen i 18 § - som ett undantag från regeln att konkursansökan inte får återkallas sedan beslut om konkurs meddelats - att, utan hinder av att gäldenären själv ansökt om konkursen eller medgett borgenärs ansökan därom, högre rätt skall på gäldenärens klagan häva beslutet, om gäldenären visar att han är solvent. Huruvida gäldenären vid tillämpning härav förmått visa i besvärsmålet att han var solvent var föremål förprövning i RH 1981:128.
    Stadgandet i 169 § 2 st. 1944 års lag om aktiebolag om hur aktiebolag företräds under konkurs (numera 13 kap. 20 § 2 st. 1975 års aktiebolagslag) har ansetts inte tillämpligt i fråga om talan mot beslut om aktiebolags försättande i konkurs, utan i sådant fall gäller vad i allmänhet är stadgat om företrädande av sådant bolag, NJA 1975 s. 566. - I rättsfallet NJA 1975 s. 429 var situationen den att ett dödsbo, som var avträtt till förvaltning av boutredningsman, försattes i konkurs. Enligt 19 kap. 7 § AB gäller att förordnandet för boutredningsman är förfallet, om dödsboets egendom avträds till konkurs. Utan hinder av denna bestämmelse ansågs boutredningsmannen ensam behörig att företräda dödsboet vid fullföljd av talan mot beslutet angående boets försättande i konkurs.
    Beslutad kvarstad för fordran har tidigare ansetts utan vidare upphöra att gälla, när gäldenären försatts i konkurs. Denna ståndpunkt intogs i NJA 1924 s. 588, och motiven till RB torde utgå därifrån (NJA II 1943 s. 189). Frågan berördes i JO 1975/76 s. 340, som rörde överexekutors prövning av klagan över krfms verkställighet av kvarstad. JO, som påpekade att kvarstad kunde få betydelse efter konkursens avslutande om egendomen inte realiserats, ansåg att, när omständigheterna talade för att realisation kanske inte kom till stånd, överexekutor inte borde undandra sig en materiell prövning av besvär över kvarstadsåtgärden. - Härtill kan anmärkas följande. Kvarstaden består normalt av två led: dels domstols beslut om kvarstad intill visst belopp, dels krfms verkställighetsåtgärd. I förarbetena till 1981 års ändringar av 15 kap. RB har, i motsats till 1924 års rättsfall och motiven till RB, intagits den ståndpunkten att det även när gäldenären försatts i konkurs krävs ett särskilt beslut för att domstolens kvarstadsbeslut skall upphöra att gälla (prop. 1980/81:84 s. 236 och 414 f). Som regel bör kvarstaden hävas, men vissa undantag kan tänkas. Ett sådant synes vara att egendomen efter kvarstaden blivit utmätt för annan fordran så att den enligt 16 kap. 15 § 2 st. UB skall anses utmätt även för kvarstadsborgenärens fordran och förutsättningar för återvinning inte föreligger. Om domstolens kvarstadsbeslut hävts, torde egendomen inte längre, trots krfms verkställighetsåtgärd, vara att anse som kvarstadsbelagd. En annan fråga är i vad mån gäldenären själv far avlägsna åsatta kvarstadsmärken m. m. (Se betr. motsvarande problem vid utmätning Gregow, Utsökningsrätt s. 126 samt 17 kap. 13 § BrB.)

 

B. Egendom som ingår i konkurs samt återvinning
NJA 1978 s. 347 I och II rörde talerätt under konkurs. En konkursgäldenär väckte vid tingsrätten talan, som det rätteligen tillkom konkursboet att väcka (klander av bodelning resp. talan mot bodelningsförrättare om skadestånd). Talan avvisades därför av tingsrätten. HD ansåg emellertid att tingsrätten, innan den fattade beslut i avvisningsfrågan, hade bort bereda konkursboet tillfälle att överta gäldenärens talan.

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 305    Här skall nämnas ett par rättsfall angående frågan om viss egendom ingår i konkursen. Eftersom fallen rör sakrättsliga problem, berörs de endast kortfattat; i övrigt far hänvisas till Hesslers rättsfallsöversikt i SvJT 1983 s. 161 ff.
    NJA 1980 s. 219 gällde fråga om giltigheten av s. k. sekundärt äganderättsförbehåll. En avbetalningsköpare hade med säljarens medgivande sålt godset vidare, varvid hade avtalats om ett äganderättsförbehåll i andra hand, efter det som alltjämt skulle gälla till förmån för den ursprunglige säljaren. Även det sekundära förbehållet ansågs gällande mot den nye köparens borgenärer.- I NJA 1978 s. 593 var fråga om giltigheten gentemot köparens borgenärer aväganderättsförbehåll avseende egendom, som var avsedd att av köparen (konkursgäldenären) säljas vidare. Avgörande för giltigheten var om svensk eller västtysk rätt var tillämplig. Den aktuella egendomen fanns i Västtyskland, när den såldes med där giltigt äganderättsförbehåll, men i Sverige, när säljaren gjorde gällande förbehållet mot köparens konkursbo. Frågan om giltigheten i sådana fall ansågs, åtminstone när egendomen såsom i detaktuella fallet av säljaren avyttrats för export till Sverige, böra bedömas efter svensk rätt. - I NJA 1980 s. 740, som gällde tillämpning av lagen om köparesrätt till märkt virke, var fråga om innebörden av den där angivna förutsättningen för skydd mot säljarens borgenärer, att det vid köp av sådant virkesom är i fråga är brukligt att genom märkning ange vad som tillkommer köparen. HD fann att lagen var tillämplig endast i fråga om sådana typer avköp, där det föreligger en fast och utbredd sedvänja att genom märkning ange vad som tillkommer köparen, samt att, när båda parter är köpmän, det torde få fordras att en sådan sedvänja vunnit så hög grad av stadga att den kan betecknas som handelsbruk. I målet var fråga om försäljning från ett sågverk av ett parti sågat virke. Utredningen i målet (bl. a. yttrande från Svenska Handelskammarförbundet) ansågs inte utvisa att en sedvänja av angivet slagförelåg vid sådan försäljning.
    Konkursgäldenär får i allmänhet behålla sin lön eller annan arbetsförtjänst ograverad under konkursen. I den mån arbetsinkomsten, efter skatteavdrag, uppenbart överstiger vad som åtgår för gäldenärens och hans familjs försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom skall den dock enligt 27 § 2 st. KL (jfr 3 och 4 st.) på begäran av förvaltaren tillkomma konkursboet. Detsamma gäller vissa andra förmåner, bl. a. periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligtverk eller annat sådant. Beskrivningen av den konkursfria inkomsten överensstämmer helt med den tidigare lydelsen av bestämmelsen om utmätningsfritt belopp vid löneutmätning (67 b § 3 UL). Bestämmelsen härom har emellertid jämkats något vid överförandet till UB (7 kap. 4 §) för att terminologin skulle ansluta närmare till regeln om förbehållsbelopp vid införsel. Någon saklig ändring har dock inte åsyftats. I fråga om beräkning av det utmätningsfria beloppet vid löneutmätning har RSV, liksom beträffande förbehållsbeloppet vid införsel, på grund av bemyndigande av regeringen meddelat närmare föreskrifter. Sådana föreskrifter finns däremot inte i fråga om motsvarande belopp enligt 27 § KL.
    I NJA 1978 s. 45 var fråga om bestämmande av den del av konkursgäldenärens (docent, anställd vid teknisk högskola som speciallärare) arbetsinkomst som skulle tillkomma konkursboet. Vad som gällde för löneutmätning borde enligt HD beaktas så, att en konkursgäldenär tillförsäkrades åtminstone ett så stort belopp som skulle ha bedömts som utmätningsfritt. Å andra sidan var

 

20-43-164 Svensk Juristtidning

 

306 Torkel Gregowatt beakta att löneutmätning fick tillämpas endast under begränsad tid, tre och i vissa fall sex månader per år, medan någon sådan begränsning inte var föreskriven beträffande tillämpningen av stadgandet i 27 § 2 st. KL. En konkurs kunde bli långvarig och gäldenärens behov på längre sikt måste beaktas. Bl. a. med hänsyn härtill fann HD att man inte kan utgå från att vid tillämpning av 27 § KL allt vad som av lönen överstiger ett belopp motsvarande det utmätningsfria beloppet vid löneutmätning skall tillkomma konkursboet. HD underströk emellertid att 27 § KL uppenbarligen inte kan ges den innebörden, att gäldenären skall förbehållas ett sådant belopp till täckande av sina utgifter att han i alla avseenden kan bibehålla sin levnadsstandard; en bedömning av vad som är skäligt för hans och hans familjs försörjningmåste företas. I det aktuella fallet godtogs inte särskilda avdragsbelopp för motion (gäldenären hade uppgett sig på grund av sjukdom ha behov av vissa former av motion) eller hållande av husdjur och inte heller för bidrag till en 28-årig sons underhåll. Det förtjänar nämnas att den tid löneutmätning fåräga rum i UB generellt bestämts till sex månader per år. Ändringen härutinnan synes dock inte på något avgörande sätt ha ändrat förutsättningarna för frågans bedömning. - Rättsfallet NJA 1976 s. 499 gällde tillämpning av bestämmelsen i 27 § 2 st. KL när konkursgäldenärens inkomster inflyter oregelbundet och med varierande belopp; målet avsåg en musikartists inkomster från STIM och SAMI. HD fann det i sådant fall vara med regeln bäst förenligt att inkomsterna fördelas mellan gäldenären och konkursboet på sådant sätt att försörjningen av gäldenären och hans familj i görligaste mån tryggas under hela den tid konkursen kan förväntas vara. I regel torde enligt HD detta inte kunna ske på annat sätt än att medel, som inte åtgår för gäldenärens löpande försörjning eller till utgivande av försörjningsbidrag för förfluten tid under vilken inkomst saknats, omhändertas av konkursboet och reserveras för utbetalning till gäldenären under perioder då inkomster inte inflyter. En slutlig fördelning mellan gäldenären och konkursboet kunde ägarum först när konkursen lider mot sitt slut och gäldenärens försörjningsbehov under denna kan överblickas.
    Under perioden har tillkommit ett antal rättsfall rörande återvinning i konkurs, samtliga utom ett avseende tillämpning av de år 1975 införda bestämmelserna.
    Som motsvarighet till den tidigare s. k. actio pauliana i 34 § KL finns numera i 30 § KL en allmän bestämmelse om återvinning av otillbörliga rättshandlingar. Bestämmelsen avser bl. a. sådan rättshandling varigenom viss borgenär gynnats framför andra borgenärer på ett otillbörligt sätt. Det krävs också att gäldenären var eller genom sitt förfarande blev insolvent samt att den andre - dvs. i nämnda fall den gynnade borgenären - kände till eller bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. NJA 1978 s. 194 gällde främst otillbörlighetskravet men är också av intresse för frågan i vad mån underlåtenhet kan jämställas med positiv handling. Ett aktiebolag, som hade checkkrediträkning i en bank, tillämpade den ordningen att kunder betalade sina skulder till bolaget genom att till banken över bankgiro inbetala beloppen, vilka tillfördes checkkreditkontot till följd varav checkräkningsskulden minskade i motsvarande mån. Bolaget lät denna ordning bestå även efter det att bolaget kommit på obestånd. Detta bedömdes som sådan rättshandling som avses i paragrafen. Det gynnande av banken framför andra borgenärer som förfarandet innebar ansågs med hänsyn till beloppets storlek (ca 33 500 kr.) som otillbörligt.

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 307    Också NJA 1981 s. 562 rörde fråga om viss rättshandling inneburit att en borgenär gynnats framför andra borgenärer och om detta skett på ett otillbörligt sätt. Omständigheterna, som var ganska invecklade, var i korthet följande. Mellan NK och restaurangföretaget GAD träffades ett avtal, varigenom NK åtog sig med avseende på en av GAD planerad restaurangrörelse dels att leverera all inredning och utrustning dels att ombesörja projektering, ombyggnad och installationer. Till säkerhet för GAD:s betalningsförpliktelser enligt kontraktet uppställdes äganderättsförbehåll för NK beträffande den levererade egendomen. Sedan NK fullgjort sin del av avtalet, kom GAD på obestånd. Vid denna tid uppgick NK:s fordran till ca 3,25 milj. kr.; värdet av den sålda egendom som var föremål för äganderättsförbehåll uppgick samtidigt till 430 000 kr. I detta läge träffades en överenskommelse mellan NK, GAD och restaurangföretaget El Pilar. Den innebar att GAD överlät restaurangrörelsen till El Pilar mot att El Pilar erlade ett kontantbelopp till GAD samt övertog betalningsansvaret för GAD:s kvarstående skuld till NK. Detta övertagande skedde genom en kort därefter undertecknad särskild överenskommelse mellan de tre parterna. Det var dessa transaktioner som i målet var föremål för återvinningstalan, sedan GAD försatts i konkurs. HD ansåg att transaktionerna, såvitt gällde rättsförhållandet mellan GAD och NK, reellt sett inneburit att GAD förfogat över den tillgång som restaurangrörelsen representerade - däri inbegripet de inventarier som omfattades av äganderättsförbehållet - för att befria sig från sin skuld till NK. Det måste antas, förklarade HD, att NK inte skulle ha medverkat till transaktionerna eller friskrivit GAD från dess betalningsansvar om inte transaktionerna inneburit att NK erhållit valuta för sin fordran på GAD eller, med andra ord, om inte El Pilar varit solvent för de förpliktelser El Pilar iklädde sig gentemot NK. Under dessa förhållanden fann HD att de mellan GAD och NK företagna rättshandlingar som transaktionerna innefattade måste anses ha inneburit att NK gynnades framför GAD:s övriga borgenärer. HD gick därefter in på otillbörlighetsfrågan och konstaterade att även efter avräkning av ett belopp motsvarande värdet av de inventarier som omfattades av äganderättsförbehållet, 430000 kr, värdet av vad NK genom transaktionerna tillgodoförts såsom valuta för sin fordran på GAD uppgick till ett högst betydande belopp samt att GAD:s ekonomiska ställning i motsvarande mån försämrats genom transaktionerna. Redan med hänsyn till beloppets storlek fick gynnandet av NK anses ha skett på ett otillbörligt sätt. NK ansågs uppenbarligen ha haft kännedom om de omständigheter som sålunda föranledde att förfarandet bedömdes som otillbörligt. Bedömningen var emellertid inte härmed klar. El Pilars ställning - detta bolag var inte part i målet - vållade vissa svårigheter. Efter att ha gjort en jämförelse med ett annat förfaringssätt, genom vilket samma faktiska och ekonomiska resultat för de berörda parterna hade kunnat uppnås och som grundat förutsättningar för återvinning, konstaterade HD att den omständigheten att El Pilar inte intog ställning av part i målet inte borde utgöra hinder mot prövning av konkursboets återvinningstalan, i den mån så kunde ske utan att avgörandet inverkade på El Pilars rättsställning. GAD:s förfogande över restaurangrörelsen i syfte att infria skulden till NK var enligt HD med avseende på de ekonomiska verkningarna att i nu förevarande hänseende likställa med betalning. Så betraktade kunde rättshandlingarnamellan NK och GAD återgå utan att återgången inverkade på El Pilars rättsställning. Konkursboets återvinnings talan bifölls därför på så sätt att den

 

308 Torkel Gregowi transaktionerna innefattade rättshandlingen mellan GAD och NK, varigenom GAD tillfört NK likvid för NK:s fordran på GAD, förklarades skola gå åter till den del likviden avsåg ett fordringsbelopp överstigande 430 000 kr. En ledamot (JR Hessler) bedömde transaktionerna på ett något annorlunda sätt men kom till samma slutresultat (dock att han, till skillnad från majoriteten, även gick in på frågan hur återgången skulle ske). JR Hessler ansåg att den egentliga innebörden av avtalet mellan GAD och El Pilar vilket godkänts av NK var att GAD använt sin köpeskillingsfordran mot El Pilar såsom betalning för sin skuld till NK; detta fick anses ha skett genom att GAD överlåtit köpeskillingsfordringen till NK i betalningssyfte. Överlåtelsen av rörelsen från GAD till El Pilar fick sägas bestå av två delar. Den ena delen avsåg sådana av NK till GAD överlåtna inventarier i vilka ägarförbehåll gällde och den andra delen rörelsen i övrigt. Vad angick den första delen innebar transaktionen inte någon minskning av GAD:s förmögenhet utan endast att GAD - med NK:s medgivande - satte El Pilar i sitt ställe som motpart till NK i ägarförbehållskontraktet. Den andra delen fick anses avse GAD fritt tillhörig egendom. I denna del hade GAD genom överlåtelse av sin köpeskillingsfordran använt sig tillhörig fri egendom till att betala en i realiteten oprioriterad fordran; betalningen innebar att NK för sin fordran fått en solvent gäldenär i stället för GAD som var på obestånd. En betalningsrättshandling av denna innebörd fick enligt JR Hessler anses på otillbörligt sätt gynna NK framför andra GAD:s borgenärer.
    Det vanligaste fallet av återvinning torde avse betalning av skuld. Förutsättning för återvinning i sådant fall är enligt 35 § KL att betalningen gjorts antingen med annat än sedvanliga betalningsmedel eller i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, allt såvida inte betalningen med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Återvinningsfristen är tre månader. (En särskild regel gäller när betalningen skett till närstående.) NJA 1981 s. 534 gällde fråga om återvinning av betalning som påstods ha avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Ett rörinstallationsföretag, vars aktier ägdes till hälften var av A och B, lånade under 1974 100000 kr. av ett dödsbo, vari B var delägare. Enligt utfärdad revers skulle lånet återbetalas senast den 1 jan. 1976. Så skedde emellertid inte. I början av 1976 lämnade B personligen bolaget ett lån om drygt 100 000 kr., vilket var avsett att användas till betalning av skulden till dödsboet. Dessa medel kom emellertid att flyta in i bolagets rörelse, och skulden till dödsboet betalades inte förrän den 19 juli 1976. Bolaget försattes i konkurs den 15 okt. samma år. Frågan om återvinning avsåg denna återbetalning. HD konstaterade att betalningen skett mer än ett halvår efter det att skulden förfallit och innefattat också under denna tid upplupen ränta. Om betalningen hade skett utan nämnvärt dröjsmål efter det att de medel som B ställt till förfogande för ändamålet blivit tillgängliga, hade den likväl kunnat te sig naturlig, men däremot inte under förhandenvarande förhållanden. Betalningen, som avsåg ett betydande belopp, ansågs ha avsevärt försämrat bolagets ekonomiska ställning. Den kunde i betraktande av det sagda inte betecknas som ordinär. Förutsättningar för återvinning förelåg alltså.
    I NJA 1981 s. 759 fann HD att vid bedömning av frågan huruvida en betalning skall anses ha avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning hänsyn inte skall tas till antalet borgenärer eller till arten eller storleken av de olika fordringarna. Vid nämnda bedömning bör alltså endast beaktas betal-

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 309ningens verkningar för borgenärerna sedda som ett kollektiv. I det aktuella fallet avsåg betalningen, som skedde ett par dagar före konkursansökningen, ca 145 000 kr., medan tillgångarna i konkursen i övrigt uppgick till ungefär 5,6 milj. kr. Betalningen ansågs inte ha inneburit någon avsevärd försämring avgäldenärens ekonomiska ställning.
    I NJA 1977 s. 20 var fråga om återvinning av panträtt med tillämpning av de före 1975 gällande bestämmelserna (dåvarande 30 § KL). S.k. factoringavtal mellan ett bolag och en bank, dvs. avtal om belåning av kundfakturor, ansågs förete sådana likheter med pantsättning att bestämmelserna om återvinning av panträtt var tillämpliga. Pant hade betingats i och med avtalet men den ansågs inte överlämnad förrän fakturagäldenären underrättats om pantsättningen, vilket skett inom återvinningsfristen om 30 dagar. Då även övriga förutsättningar för återvinning förelåg, bifölls konkursboets talan.
    Den skyldighet att utge egendom eller ersättning m. m. som följer av återvinning kan enligt 40 § KL jämkas, om synnerliga skäl föreligger. I det nyssnämnda rättsfallet NJA 1981 s. 534, som gällde återvinning enligt 35 § KL av återbetalning av ett lån som ett rörinstallationsbolag erhållit av ett dödsbo genom förmedling av delägaren B, uppkom också fråga om jämkning av ersättningsskyldigheten. Till stöd för jämkning nämnde HD särskilt att det inte var utrett, att dödsboet och delägarna däri vid den tidpunkt då lånet infriades kände till att bolaget var på obestånd eller borde ha känt till detta förhållande, samt att det fick anses klart att B som en följd av återvinning riskerade att, utöver förlusten av vad han personligen tillfört bolaget såsom lån, bli betalningsskyldig för ett belopp motsvarande dödsboets fordran gentemot bolaget. Som skäl mot jämkning anförde HD bl. a. att B, vilken varit styrelseledamot i bolaget och deltagit som finansiär och burit ansvar för att bolaget skulle erhålla det ifrågavarande lånet, borde ha tillsett att bolaget i rätt tid betalades in skuld till dödsboet samt att B varit hälften delägare både i bolaget och i dödsboet, varför dödsboet var att anse som närstående till bolaget i denmening som avses i 29 a § KL. Synnerliga skäl för jämkning ansågs inte föreligga.
    Jämkning vid återvinning av säkerhet enligt 37 § KL har varit föremål för bedömning i två fall, båda avseende företagsinteckning. I NJA 1980 s. 530 hade en bank, i samband med att en checkräkningskredit intill 1,5 milj. kr. beviljades ett bolag, som säkerhet erhållit ett skuldebrev på samma belopp, försett med medgivande av inteckning i bolagets näringsverksamhet. Banken sökte emellertid inte inteckning inom den i 37 § 3 st. KL angivna tiden - senast på den inskrivningsdag som inträffar näst efter två veckor från skuldens tillkomst- utan först vid en tidpunkt, som med hänsyn till uttag på kontot låg tre resp. fyra veckor senare. Eftersom säkerheten alltså inte kunde anses ha överlämnats utan dröjsmål, var förutsättningarna för återvinning uppfyllda. I jämkningsfrågan ansåg HD att försiktighet måste iakttas när det gäller att överse med överskridande av den tid för ansökan om inskrivning som anges i 37 § 3 st. KL för att inte bestämmelsen skall bli satt ur spel. Vissa omständigheter var enligt HD sådana att återvinning fullt ut kunde synas hård mot banken. HD nämnde här anledningen till dröjsmålet med inskrivningsansökningen, nämligen att banken fått vänta på vissa handlingar (driftsbevis m. m.); möjligen hade också bidragit att banken saknat anledning misstänka att bolaget skulle fa ekonomiska svårigheter. Det påpekades dock att avsaknaden av nämnda handlingar visserligen utgjort hinder mot meddelande av inteckning

 

310 Torkel Gregowmen inte mot ansökan. Vidare nämndes att öppnandet av checkräkningskrediten mot säkerheten typiskt sett inte inneburit någon illojal eller från det normala avvikande transaktion samt att banken såvitt handlingarna utvisade inte heller haft någon särskild fördel av transaktionen, sedd i dess helhet. Å andra sidan hade checkräkningskrediten tagits i anspråk av bolaget enbart förbetalning av skuld till ett moderbolag. Ingenting tydde på att betalningarna varit nödvändiga för att upprätthålla bolagets rörelse eller att de eljest varit till sådan nytta för bolagets verksamhet att de kunde sägas ha kommit även andra borgenärer till godo. Transaktionen hade inneburit att moderbolagets oprioriterade fordran på bolaget ersatts med en bankens prioriterade fordran på bolaget. Transaktionen hade alltså i sin helhet gynnat en viss borgenär, därtill närstående till bolaget. Utredningen gav inte underlag för annan slutsats än att transaktionen, även när den sågs i sin helhet, varit till nackdel för bolagets övriga borgenärer. Synnerliga skäl för jämkning ansågs inte föreligga. - I NJA 1981 s. 829 var omständigheterna följande. Sedan ett aktiebolag i foto- och radio/TV-branschen försatts i konkurs den 29 nov. 1978 efter egen ansökan samma dag, bevakade i konkursen bl. a. en ekonomisk förening, som levererat varor till bolaget, en fordran på ca 1,4 milj. kr., varav 900000 kr. yrkades utgå med förmånsrätt på grund av företagsinteckning. Föreningen tillerkändes på grund av medgivande förmånsrätt för ett belopp om ca 295000 kr., utgörande värdet av leveranser till bolaget efter den 13 sept. 1978 (vilken dag låg tre veckor före den dag då företagsinteckning söktes och meddelades, jfr 37 § 3 st. KL). Eftersom i övrigt inteckning inte sökts inom den i 37 § 3 st. KL angivna tiden, var förutsättningar för återvinning för handen. (I fråga om större delen av det aktuella skuldbeloppet synes dessutom säkerhet inte ha varit betingad vid skuldens tillkomst.) I jämkningsfrågan framhöll HD att det av ett brev från föreningen till bolaget den 16 juni 1978, vari föreningen ställt vissa villkor för fortsatt kredit och bl. a. betingat sig säkerhet för såväl dåvarande som därefter uppkommande fordringar, framgick att bolaget då var i dröjsmål med betalningar avseende mer än en halv milj. kr. samt att föreningen bedömde bolagets situation som mycket besvärlig och sin egen fordran som riskabelt stor. Det kunde antas att föreningen under tiden från det att bolaget den 26 juni 1978 godkänt föreningens krav på säkerhet (och säkerhet alltså fick anses betingad) till den 13 sept. 1978 erhållit betalningar från bolaget, vilka med högst betydande belopp översteg värdet av leveranserna under samma period. Vid angivna förhållanden fann HD att anledning saknades att jämka återvinningsrätten.
    Till dessa rättsfall rörande jämkningsbestämmelsen skall endast fogas den kommentaren att, mot bakgrund av bestämmelsens krav på synnerliga skäl och motivuttalanden som ytterligare understryker att jämkning endast får ske i undantagsfall och kräver starka skäl, rättsfallen knappast ger så mycket stöd för i vilka fall jämkning bör ske. I nämnda fall synes sålunda ganska klart att förutsättningar för jämkning inte var för handen. Detta gäller åtminstone de båda fallen som avsåg återvinning av säkerhet.
    KL:s återvinningsregler utgår från att talan om återvinning förs för konkursboets räkning, även när talan undantagsvis väcks av borgenär. I NJA 1976s. 627 hade i en konkurs förvaltaren med samtycke av rättens ombudsman överlåtit till en enskild borgenär den rätt till återvinning mot viss person somkunde tillkomma konkursboet. Borgenären ansågs trots överlåtelsen inte kunna föra talan om återvinning för egen räkning. I målet var äldre bestämmelser

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 311i KL tillämpliga, men avgörandet torde ha sin giltighet även vid tillämpning av de nya reglerna (jfr 40 b § 1 st. KL).
    Beträffande forum för talan om återvinning anges i 40 b § KL att sådan talan skall väckas vid allmän domstol. I NJA 1979 s. 713 har ansetts att återvinningstalan, avseende återgång av hyresavtal varigenom upplåtits nyttjanderätt till vissa lokaler, skulle anhängiggöras vid fastighetsdomstol (jfr 12 kap. 71 § JB). HD framhöll att fastighetsdomstol visserligen i annat sammanhang ansetts utgöra särskild domstol, men att det av förarbetena till 40 b § KL framgick att forumregeln i detta lagrum endast avsåg att utesluta att konkursdomstolen skulle äga exklusiv behörighet i fråga om återvinningstalan och att avsikten varit att vanliga forumregler skulle tillämpas.

 

C. Förvaltning
Först skall nämnas ett fall, som rörde val av förvaltare med tillämpning av de före 1980 gällande bestämmelserna, NJA 1977 s. 525. I detta fall hade fordringar, som bevakats av arbetstagare i arbetsgivarens konkurs, till viss del betalats till arbetstagarna enligt lönegarantilagen. Beträffande återstående del av fordringarna hade underrättelse lämnats enligt 6 § samma lag, dvs. underrättelse från konkursförvaltaren till länsstyrelsen om bl. a. fordran på uppsägningslön i den mån fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar. I och med underrättelsen inträdde statens ansvar enligt lönegarantilagen för betalningen av de med underrättelsen avsedda fordringsbeloppen. Vid angivna förhållanden befanns att arbetstagarnas rätt i konkursen uppenbarligen intevar beroende av utgången av förvaltarvalet, varför de enligt 180 § 1 st. KL inte ägde rösta i valet. En ledamot var skiljaktig och ville endast beakta lönegarantin i den mån garantibelopp utbetalats.
    Numera utses konkursförvaltare av konkursdomaren, som skall höra tillsynsmyndigheten och, beträffande ordinär konkurs, även vid första borgenärssammanträdet närvarande borgenärer (46 § och 185 a § 1 st. KL). Kraven på förvaltares kvalifikationer har skärpts. För såväl ordinär konkurs som mindre konkurs gäller att förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget (44 § och 185 a § 1 st. 2 meningen KL). I förarbetena till 1979 års ändringar i KL uttalade departementschefen bl. a. att förvaltaruppdragen borde koncentreras till en ganska begränsad grupp av personer. Mot bakgrund härav hölls vid reformens genomförande på flera håll i landet överläggningar mellan konkursdomare och tillsynsmyndigheter, vilka ledde till att en lista upprättades över personer som borde anlitas för förvaltaruppdrag. I NJA 1981 s. 764 hade konkursdomaren till konkursförvaltare (i en mindre konkurs) utsett en advokat som uppfyllde kraven i 44 § KL men som inte var upptagen på sådan lista. Hovrätten ändrade beslutet och förordnade en på listan upptagen advokat. HD fann att enbart den omständigheten att den utsedde förvaltaren inte upptagits på nämnda lista inte utgjorde tillräcklig grund för att upphäva konkursdomarens beslut. För att ett av konkursdomaren i vederbörlig ordning fattat beslut om utseende av förvaltare skulle kunna upphävas efter besvär fordrades enligt HD att den som utsetts inte uppfyllde kraven enligt 44 § KL. Den som före konkursbeslutet hade konsulterats av konkursgäldenären och därvid rått denne att med anledning av sitt obestånd ansöka om konkurs ansågs inte på grund härav vara jävig som konkursförvaltare. - I målet uppkom också ett par processuella frågor.

 

312 Torkel GregowRätt att föra talan mot hovrättens beslut att upphäva konkursdomarens beslut om utseende av förvaltare ansågs tillkomma konkursgäldenären men däremot inte den som av konkursdomaren utsetts till förvaltare. Talan å det allmännas vägnar i målet fördes enligt 20 § RP av riksåklagaren. - I RH 1981:16 var fråga huruvida advokat var olämplig som förvaltare (i mindre konkurs) på grund av restföring för skatter. Restföringen avsåg kvarstående skatt till ett belopp som ursprungligen överstigit 27 000 kr och som då konkursdomaren utsåg advokaten till förvaltare uppgick till ca 9 500 kr. Beloppet erlades ett par dagar därefter. Hovrätten fann det i princip mindre lämpligt att till förvaltare förordna den som var restförd för skatter. Då advokaten slutreglerat skatteskulden och hans lämplighet i övrigt inte satts i fråga, lämnades besvären utan bifall. En ledamot ansåg att advokaten inte bortutses till förvaltare men kom till samma slut med hänsyn till att förvaltarens uppgifter kunde antas vara i det väsentliga slutförda. En ytterligare ledamot, som kom till motsatt slut, ansåg att advokaten var olämplig för uppdraget och borde ersättas av annan.
    I ett annat fall, RH 1980:63, hade konkursdomaren till förvaltare (i ordinärkonkurs) utsett annan person än den som flera borgenärer hade begärt. Hovrätten, som ansåg att starka skäl talade för att den av borgenärerna begärde bort utses, fann emellertid att ett byte av förvaltare på det aktuella stadiet vore förenat med betydande praktiska olägenheter och kostnader. Besvären lämnades därför utan bifall. Se också det nyssnämnda rättsfallet NJA 1981 s. 764 vari HD, som med upphävande av hovrättens beslut fastställde konkursdomarens beslut, särskilt framhöll att den av hovrätten förordnade advokaten visserligen varit förvaltare i konkursen under mer än ett år men att några egentliga förvaltningsåtgärder inte förekommit under denna tidsamt att i detta läge inte förelåg något avgörande skäl mot att återinsätta den av konkursdomaren utsedde.
    Här kan slutligen nämnas att när dödsbodelägare är i konkurs, beslut enligt 19 kap. 6 § ÄB om upphörande av boutredningsmannaförvaltning har ansetts inte kunna meddelas utan att enighet om åtgärden föreligger mellan dödsbodelägaren och konkursförvaltaren, NJA 1977 s. 363. En ledamot i HD, som beaktade reglerna om befrielse från gäldsansvar, ansåg att i det aktuella fallet konkursboet men inte delägaren (konkursgäldenären) ägt påkalla beslut enligt nämnda lagrum.

 

D. Gäldenärens skyldigheter
Ett aktiebolag, vars styrelse utgjordes av en person (B) varjämte fanns en suppleant (M), försattes i konkurs. I målet uppkom fråga om M kunde åläggas edgång enligt 91 § KL. HD konstaterade att förhållandet med B som styrelse och M som suppleant inte hade ändrats under konkursen samt att B såvitt handlingarna utvisade också faktiskt fungerat som styrelse vid konkursens början och därefter utan att M inträtt i hennes ställe. Då B alltså ensam företrätt bolaget i dess egenskap av konkursgäldenär och hon såsom bolagets företrädare fullgjort dess skyldighet enligt 91 § KL, ansågs M inte kunna med stöd av samma lagrum åläggas att edfästa bouppteckningen, se NJA 1979 s. 30. (Edgångsplikt kunde dock eventuellt föreligga enligt 93 § KL.) - Det kan påpekas att numera, efter 1979 års ändringar, finns i 91 § KL en uttrycklig bestämmelse som rör skyldighet för ställföreträdare att avlägga bouppteckningsed, när gäldenären är juridisk person.

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 313    I SvJT 1978 rf s. 39, som också gällde tillämpning av de före 1980 gällande bestämmelserna, var fråga om häktning av en tredskande konkursgäldenär som vistades i Spanien; konkursen handlades som fattigkonkurs. Gäldenären förklarades häktad.

 

E. Fordringar i konkurs; förmånsrätt
En fråga som ibland vållat problem är om lönefordran för den som anställts av konkursgäldenären och utfört arbete för tid efter konkursutbrottet skall anses utgöra konkursfordran eller massafordran. Problemet har bl. a. förelegat i fall då en arbetstagare efter uppsägning från konkursboets sida utfört arbete för konkursboets räkning under uppsägningstiden. För denna situation meddelades år 1975 en bestämmelse. Denna togs upp i förmånsrättslagen FRL - (12 § 1 st. 2 meningen) och reglerar direkt endast frågan om förmånsrätt, men därav framgår indirekt vad som avses gälla i frågan om konkursfordran eller massafordran (se prop. 1975/76: 12 s. 31 f och 39). (Lagstiftningstekniken måste betraktas som mindre tillfredsställande.) Bestämmelsen, som tagits upp i anslutning till regeln att allmän förmånsrätt följer med arbetstagares fordran på bl. a. lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader, innehåller att om arbetstagaren under uppsägningstiden utfört arbete enligt anställningsavtalet med gäldenären, förmånsrätten gäller all lön eller ersättning för arbetet. Frågan om lönefordran utgör konkursfordran eller massafordran har emellertid också samband med huruvida konkursboet skall anses ha trätt in i anställningsavtalet som arbetsgivare i gäldenärens ställe.
    Nämnda frågor var föremål för bedömning i NJA 1979 s. 253. HD framhöll att löneanspråks egenskap av konkursfordran inte påverkas av att arbetstagaren under uppsägningstiden utför arbete åt konkursboet enligt anställningsavtalet med konkursgäldenären samt att det förhållandet att hans lönefordran i sådant fall utgör konkursfordran kommit till klart uttryck i 12 § 1 st. 2 meningen FRL i dess lydelse fr. o. m. den 1 jan. 1976, vilken princip emellertid fick anses ha gällt även dessförinnan. I frågan om konkursbos inträde i anställningsavtal fann HD att sådant inträde måste anses förutsätta överenskommelse mellan boet och arbetstagaren, vilken överenskommelse kunde träffas uttryckligen men också kunde komma till stånd genom konkludent handlande. Sådant handlande från konkursboets sida kunde bestå i att boet, utan att säga upp anställningsavtalet, fortsatte att utnyttja arbetstagaren i verksamhet för boets räkning. Huruvida boet skall anses ha trätt in i avtalet fick enligt HD i avsaknad av närmare regler bedömas efter förhållandena i den aktuella situationen. Vid bedömningen måste, framhöll HD, bl. a. beaktas den betydelse det har för arbetstagaren att hans fordran omfattas av lönegarantin. Det ansågs åligga förvaltaren att så snart omständigheterna medger ta ställning till frågan om uppsägning skall ske eller om konkursboet skall träda in i avtalet. - I det aktuella fallet fann HD inte visat att anställningsavtal träffats mellan konkursboet och löneborgenären i samband med att denne fatt visst uppdrag av konkursförvaltaren. Förvaltarens underlåtenhet att säga upp honom tidigare än som skett - 16 dagar efter att konkursen övergått till ordinär konkurs - ansågs med hänsyn till omständigheterna inte heller ha medfört, att konkursboet skulle anses ha trätt in som part i anställningsavtalet.

 

314 Torkel Gregow    I detta sammanhang kan också nämnas NJA 1975 s. 444, som gällde anställds lönefordran mot arbetsgivaren sedan konkursen avslutats. En person (W) hade anställts i ett aktiebolag som kamrer för fem år. Som följd av bolagets konkurs fick han lämna anställningen i förtid. Sedan konkursen avslutats genom ackord, väckte W talan mot bolaget om ersättning. Bolaget ansågs skyldigt att utge ersättning för utebliven lön avseende inte endast uppsägningstid utan hela återstoden av den avtalade anställningstiden. Den inskränkning av betalningsrätten som en anställd fick vidkännas i konkurs (under skälig uppsägningstid) ansågs alltså inte befria den förutvarande arbetsgivaren från skyldighet att fullgöra sina utfästelser mot den anställde, om frågan skulle uppkomma utanför konkursen.
    NJA 1981 s. 801 gällde fråga om mäklares anspråk på provision utgjorde konkursfordran eller massafordran. Rättsfallet belyser också det i 100 § KL uppställda kravet för att fordran skall få göras gällande i konkursen, nämligen att fordringen uppkommit innan konkursbeslutet meddelades (frånsett undantag som här saknar intresse). Detta krav förutsätter dock inte att samtliga omständigheter, som utgör grund för borgenärens anspråk, inträffat förenämnda tidpunkt. (Se även 2 st. i 100 § KL.) I det aktuella fallet hade en mäklare efter avtal med ett aktiebolag, som ägde en fastighet, anvisat viss köpare till fastigheten. Innan någon försäljning skett, försattes bolaget i konkurs. Fastigheten såldes därefter av konkursförvaltaren till den anvisade köparen. Mäklaren yrkade åläggande för konkursboet att utge mäklarprovision och gjorde gällande att anspråket utgjorde massafordran. Konkursboet påstod i första hand att mäklaravtalet förfallit i och med konkursen och i andra hand att provisionsfordringen uppkommit före konkursbeslutet och därför inte utgjorde massafordran. HD, som konstaterade att bolaget inte kunnat säga upp avtalet med verkan att mäklaren förlorade rätten till provision på en försäljning till den anvisade köparen, fann att vad som sedan inträffat - att bolaget gick i konkurs och att försäljningen till den anvisade köparen genomfördes av konkursförvaltaren - inte kunde medföra att mäklaravtalet såvitt nu var i fråga skulle anses förfallet. I fråga om provisionsfordringens karaktär framhöll HD att ovissheten, om mäklaren skulle bli berättigad att uppbära provision eller inte, visserligen undanröjts först efter konkursbeslutet genom konkursförvaltarens försäljning. Men provisionsfordringenvar enligt HD i sådan väsentlig mån grundad på vad som förekommit före konkursbeslutet, att enbart den omständigheten att konkursförvaltaren utnyttjade mäklarens tidigare anvisning på köpare inte kunde ge fordringen karaktär av massafordran. En ledamot var av annan mening och ansåg att provisionsfordringen uppkommit först efter konkursbeslutet som en direkt följd av konkursförvaltningens åtgärder.
    Statens anspråk på skatt, avseende garantibelopp för fastigheter som ingick i konkursbo och hänförlig till tiden efter konkursbeslutet, ansågs i NJA 1979 s. 427 inte kunna betalas med konkursboets medel; fordringen ansågs alltså inte utgöra massafordran. (Eftersom fordringen uppkommit först efter konkursbeslutet, utgjorde den inte konkursfordran.) HD:s beslut motiverades med att taxeringarna påförts konkursgäldenären och inte konkursboet. Det kan härtill nämnas att garantibelopp för fastighet medför inkomstskatt och att konkursboanses inte vara skattskyldigt för inkomst.
    De flesta rättsfallen rörande fordringar i konkurs har rört frågan om fordringen är förenad med förmånsrätt.

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 315    NJA 1980 s. 197 gällde panträtt i fordran på grund av entreprenadavtal, dvs. muntlig fordran. Sedan ett aktiebolag pantsatt fordringen till en bank och gäldenären underrättats härom, pantförskrev bolaget i andra hand fordringen till borgenären X. Om denna pantförskrivning underrättade bolaget banken, medan gäldenären inte underrättades. Frågan i målet gällde om för att andrahandspantsättningen skulle vara skyddad mot pantsättarens borgenärer skuldebrevslagens bestämmelser om enkla skuldebrev (31 § 1 st. jfrt med 10 §) eller 1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man var att tillämpa. Skuldebrevslagen innebar att gäldenären skulle ha underrättats, medan tillämpning av 1936 års lag innebar underrättelse till banken (primärpanthavaren). HD fann (i motsats till hovrätten) att skuldebrevslagen var att tillämpa.
    Ett par fall har gällt förmånsrätt på grund av företagsinteckning. I NJA 1979 s. 413 hade företagsinteckning meddelats i strid med bestämmelsen i 3 § 2 st. lagen om företagsinteckning att verksamhet, som två eller flera näringsidkare utövar gemensamt, får intecknas endast som en enhet för sig; inteckningen avvek dessutom till omfattningen från tidigare meddelade inteckningar. Ansökningen skulle alltså omedelbart ha avslagits enligt 18 § 1 st. 1 nämnda lag. Inteckningen ansågs därför ogiltig, varför borgenärens yrkande om förmånsrätt ogillades. - I NJA 1977 s. 805 var fråga huruvida underrättelse enligt 1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man kunde anses ha skett beträffande företagsinteckningar som innehades av en bank som primär säkerhet. Förhållandena var följande. Ett aktiebolag hade en checkräkningskredit som övertrasserats. Till säkerhet för krediten hade ställts bl. a. företagsinteckningar samt borgen av två till bolaget knutna personer A och B. På initiativ av banken ersattes övertrasseringen av ett lån, som kom att utställas inte på bolaget utan på A och B. Dessa undertecknade reversen och blev därigenom låntagare hos banken och långivare till bolaget. Sedan bolaget försatts i konkurs uppkom fråga om de hade säkerhet i företagsinteckningarna för sina lånefordringar. De påstod att det var avsett att överhypoteket påföretagsinteckningarna skulle utgöra sådan säkerhet. Banken hade emellertid inte formellt underrättats. Frågan om säkerhet hade inte uttryckligen berörts vid förhandlingarna med banken och den handläggande bankdirektören hade inte heller ägnat frågan någon särskild tanke. A och B gjorde gällande att parterna varit ense om att "säkerhetsbilden" inte skulle komma att ändras genom kreditomläggningen och att banken i allt fall måst inse att pantförskrivning utgjort en förutsättning för A:s och B:s medverkan vid transaktionen. HD fann att vad som åberopats inte kunde anses innebära att banken erhållit sådan underrättelse som, bl. a. av hänsyn till utomstående borgenärer, krävs enligt 1936 års lag för fullbordad pantsättning. Utgången kritiseras av Hessler i SvJT 1983 s. 187.
    Enligt 11 § FRL följer allmän förmånsrätt med fordran på skatt och allmän avgift i fall och med de begränsningar som särskilt föreskrivs (i lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m.). NJA 1979 s. 51 rörde denna bestämmelse samt 3 § FRL, enligt vilket lagrum förmånsrätt består även om fordringen överlåts eller på annat sätt övergår till annan. I nämnda rättsfall hade en speditör som ombud för en importör åtagit sig betalningsskyldighet enligt 18 § 3 st. tullagen för tull, mervärdeskatt och andra införselavgifter beträffande varor som infördes av importören. Sedan speditören i enlighet med åtagandet betalat staten tillkommande fordran på införselavgifter, för

 

316 Torkel Gregowsattes importören i konkurs. I konkursen uppkom fråga om fordringarna genom betalningen övergått till speditören med verkan att denne kunde göra gällande förmånsrätt enligt 11 § FRL. HD ansåg att sådan övergång skett. Detta motiverades med att ombudets ställning på närmare angivna skäl fick likställas med en proprieborgensmans. En ledamot var av annan mening.
    Flertalet rättsfall i fråga om förmånsrätt har emellertid avsett lön. Ett par fall har gällt frågan om borgenären varit arbetstagare i FRL:s mening. I NJA 1976 s. 319 hade en 15-årig flicka L enligt avtal med ett tidskriftsförlag åtagit sig bl. a. att producera ett visst antal avsnitt av en tecknad serie som varavsedd att införas i en av förlaget utgiven tidskrift. Hon ansågs som arbetstagare i förhållande till förlaget i FRL:s mening och därmed berättigad at tåtnjuta förmånsrätt enligt dåvarande 11 § FRL. I hovrättens av HD fastställda beslut framhölls bl. a. att det var förutsatt att L personligen skulleutföra de i avtalet angivna arbetsuppgifterna, att förhållandet mellan henne och förlaget var avsett att ha en jämförelsevis varaktig karaktär, att L:s möjligheter att utföra liknande arbete för annan begränsats genom avtalet samt att viss uppsägningstid gällt för avtalet. Därtill kom att L var underkastad direktiv och anvisningar för arbetets utförande från förlagets sida samt att hon ägt att på förlagets bekostnad företa resor för miljöstudier och vidareutbildning till en viss per kontraktsår bestämd kostnad. Vissa andra omständigheter ansågs inte oförenliga med att hon varit arbetstagare. - Den som utfört arbete åt ett aktiebolag såsom konsult ansågs i NJA 1981 s. 601 ha haft ställning som arbetstagare. I HD:s beslut framhålls att den ifrågavarande personen (A) personligen utfört arbete för bolaget mot en ersättning, som bestämts till ett visst belopp per månad, att bolaget därutöver till honom utbetalat ersättning för resekostnad och andra utlägg samt att A:s åtagande gentemot bolaget fick anses ha haft karaktär av heltidssysselsättning, som inneburit att han ställt sin arbetskraft till förfogande för efter hand uppkommande uppgifter. Även med beaktande av att A själv erlagt preliminär skatt och sociala avgifter ledde ett samlat bedömande av omständigheterna till att han i FRL:s mening varit att anse som arbetstagare.
    Enligt 12 § FRL är förmånsrätten för lön och annan ersättning på grund av anställning begränsad i fråga om tiden till att avse lön (inkl. ersättning) som inte förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes (samt lön under skälig uppsägningstid, högst sex månader). I SvJT 1979 rf s. 3 ansågs fordran på ekonomiskt skadestånd enligt 38 § lagen om anställningsskydd på grund av obehörigt avskedande från konkursgäldenärens sida vara förenad med förmånsrätt enligt 12 § FRL utan andra begränsningar än som anges i detta lagrum. Förmånsrätten begränsades alltså inte till att avse skadestånd under tid som motsvarade skälig uppsägningstid. - I NJA 1976 s. 708 var fråga om förmånsrätt för obetalda premier för avtalsgruppsjukförsäkring och försäkring för särskild tilläggspension åt anställda. Fordran på premier för försäkringar av sådan art anses förenad med förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs enligt vad som gäller för lön, eftersom premierna är att anse som en del av den anställdes lön och den anställdes fordran på lön i denna del övergått till försäkringsgivaren (se Walin-Rydin, Förmånsrättslag m. m., 2 uppl. 1982 s. 90 f). I det aktuella fallet hade ett aktiebolag såsom arbetsgivare försummat att i rätt tid enligt kollektivavtal teckna försäkringar av nämnda slag men senare tecknat sådana försäkringar. När bolaget därefter försattes i konkurs, utestod premier obetalda. Försäkringsbolagets fordran på sådana

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 317premier, vilka inte förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes, ansågs i sin helhet förenad med förmånsrätt enligt dåvarande 11 § FRL, trots att premierna till en del belöpte på tid dessförinnan och trots att de, i fall försäkringarna tecknats i rätt tid, skulle ha förfallit till betalning mer än ett år före konkursansökningen.
    Från regeln i 12 § FRL om förmånsrätt för lön gäller enligt 3 st. undantag, då gäldenären är näringsidkare, i fråga om arbetstagare, som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, samt sådan arbetstagares efterlevande. Undantaget gäller även när gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare. Tillämpning av denna undantagsföreskrift har prövats i några rättsfall. I NJA 1975 s. 625 I ansågs att den som ägde 1/5 av aktierna i ett aktiebolag, i fall då bolagets övriga aktier ägdes av fyra andra personer som inte var honom närstående, inte ägde väsentlig andel i bolaget. NJA 1975 s. 625 II gällde fordran på lön för en person som ägde ca 47 % av aktierna i ett aktiebolag. Han ansågs äga väsentlig andel i bolaget. Med hänsyn till aktieinnehavet och till vad som i övrigt blivit upplyst om hans ställning och arbetsuppgifter i bolaget - han var kamrer i bolaget och svarade till synes för den administrativa och ekonomiska sidan av bolaget - ansågs han också ha haft ett väsentligt inflytande över dess verksamhet. I ett annat fall, NJA 1981 s. 267, ägde verkställande direktören A i ett aktiebolag som försattes i konkurs 380 aktier ibolaget eller ca 25 % av samtliga aktier, medan återstående aktier ägdes av två makar, varav mannen 900 aktier och hustrun 220 aktier; makarna var inte närstående till A. A ansågs inte äga väsentlig andel i bolaget. - Enligt NJA 1980 s. 743 är undantagsregeln i 12 § 3 st. FRL tillämplig även i fall då arbetstagaren själv inte äger någon andel i gäldenärsföretaget men honom närstående äger väsentlig andel däri.
    Här kan också nämnas ett par rättsfall som rört processuella frågor på området. NJA 1980 s. 657 I och II gällde rättegångskostnader i mål om tvistiga fordringar i konkurs. Kostnader som var hänförliga till tiden före målets hänskjutande till rätten ansågs inte ersättningsgilla. Hit hörde kostnader för det med bevakning förenade arbetet och för inställelse vid förlikningssammanträde. I målen var också fråga om tillämpning av 18 kap. 3 § 1 st. (I) resp. 4 § (II) RB. Beträffande den förra frågan gällde spörsmålet närmast huruvida borgenärens utevaro från förlikningssammanträde utgjorde försummelse som avses i 18 kap. 3 § RB. Beträffande den senare förtjänar särskilt nämnas att värdet av vad part vunnit och tappat i förhållande till vad han yrkat ansågs böra såvitt möjligt sättas i relation till den förväntade utdelningen i konkursen för skilda slag av fordringar. - Framställande av anmärkning mot bevakad fordran i konkurs har ansetts inte kunna bli föremål för återställande av fårsutten tid, NJA 1975 s. 343.

 

F. Utdelning
Det förekommer att en borgenär bevakar två eller flera fordringar i samma konkurs. Detta gäller särskilt staten i fråga om skatter och avgifter. Fråga uppkommer då hur avräkning skall ske, när borgenären inte far fullt betalt ikonkursen för sina fordringar. Denna något omstridda fråga har fått sinlösning i NJA 1977 s. 664 I och II (som båda gällde just skatter). Däri ansågs sådan borgenär skyldig att på varje fordran avräkna den utdelning som utfallit på fordringen. Utdelningen skall alltså avräknas på de särskilda

 

318 Torkel Gregowfordringarna på samma sätt som om fordringarna tillkommit skilda borgenärer, och detta gäller oavsett om borgenärens utdelning redovisas med ett för fordringarna gemensamt belopp eller med särskilt belopp för varje fordran. Ståndpunkten motiverades med att det inte kan antas att i konkursförfarandet, som utgör ett tvångsmässigt förfarande för betalning av fordringar och är i lag ingående reglerat under hänsynstagande till olika rättsägares skilda intressen i och efter konkursen, det skulle stå en rättsägare öppet att efter ett mer eller mindre fritt skön ensidigt bestämma, att utdelning för en viss fordran skall utgöra betalning för en annan fordran med de följder för andra rättsägares ställning som detta kan få. Den angivna principen för avräkning skall tillämpas oavsett att utdelningsförslag, vari lämnats anvisning om avräkning i annan ordning, inte klandrats (NJA 1977 s. 664 II). Det anses nämligen inte ankomma på konkursförvaltaren att ge sådana anvisningar i utdelningsförslaget. - Det kan anmärkas att nämnda rättsfall ansetts ha bärighet även när det gäller avräkning vid utmätning (se Walin m. fl., Utsökningsbalken s. 478 f och Gregow, Utsökningsrätt s. 180).
    Enligt 138 § 1 st. KL skall ränta på oprioriterade fordringar i princip inte beräknas för tiden efter konkursbeslutet. Under viss förutsättning skall emellertid ränta beräknas även under konkursen, och detta gäller enligt lagtextenäven fordran, för vilken ränta inte är utfäst eller eljest lagligen äger rum. Dessa bestämmelser har i NJA 1977 s. 812 ansetts tillämpliga endast på fordran av sådan beskaffenhet att den kunnat göras räntebärande genom delgivning av stämning i rättegång. Bestämmelserna fick enligt HD på grundval av konkurslagstiftningens förarbeten antas fylla funktionen att från räntesynpunkt erbjuda ett surrogat för rättegång (och lagsökning eller betalningsföreläggande) beträffande sådana fordringar som genom delgivning av stämning (eller av ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande) skulle ha kunnat göras räntebärande.

 

G. Slutredovisning
Beträffande klander av förvaltarens slutredovisning föreskrivs i 191 § KL att om gäldenären eller borgenär, vars rätt kan vara beroende av redovisningen, vill klandra denna, det skall ske inom tre månader, vilken tid beräknas på olika sätt för skilda fall. Tidsfristen torde i princip vara tillämplig även när den som enligt paragrafen är klanderberättigad för talan mot förvaltaren om skadestånd med anledning av förvaltningen. Bestämmelsen om klanderfrist har däremot ansetts inte vara tillämplig på massaborgenär, NJA 1977 s. 816.detta fall hade sådan borgenär väckt skadeståndstalan mot konkursförvaltaren under påstående att denne inte följt föreskrifterna i 125 § KL ombetalning av konkursboets gäld. Inte heller preklusionsbestämmelsen i 18 kap. 9 § HB beträffande klander av sysslomans redovisning var tillämplig.
    Om aktiebolag försatts i konkurs och konkursen avslutas utan överskott, skall bolaget anses upplöst när konkursen avslutas (tidigare 170 § 1 st. 1944 års lag om aktiebolag, numera 13 kap. 19 § 1 st. 1975 års aktiebolagslag). Genom upplösningen förlorar bolaget i princip sin rättskapacitet. Vissa undantag har emellertid ansetts gälla. I NJA 1979 s. 700 (jfr NJA 1954 s. 421ansågs hinder inte föreligga mot att ett aktiebolag efter sådan upplösning klandrade konkursförvaltarens slutredovisning samt yrkade skadestånd av förvaltaren och rättens ombudsman. Bolaget företräddes i målet av firmatecknare som utsetts av ny styrelse, vilken valts vid bolagsstämma efter upplös

 

Svensk rättspraxis: exekutionsrätt 319ningen. Härtill kan endast anmärkas att om bolaget inte tillåtits klandrslutredovisningen, vad 191 § KL innehåller om gäldenärens klanderrätt skulle bli illusoriskt i ett fall som det förevarande.

 

H. Ackord i konkurs
NJA 1975 s. 444, berört ovan under E Fordringar i konkurs; förmånsrätt, gällde anställds lönefordran mot arbetsgivaren, sedan konkursen avslutats genom ackord. W, som hade anställts i ett aktiebolag för en tid av fem år, fick lämna anställningen i förtid efter uppsägning av konkursboet. Som nämnts under E ansågs bolaget skyldigt att utge ersättning till W för utebliven lön avseende inte endast skälig uppsägningstid utan hela återstoden av den avtalade femårstiden. I målet uppkom emellertid också fråga i vilken utsträckning ackordet var bindande för W. Enligt 168 § 1 st. KL är fastställt ackord bindande föralla de borgenärer, kända eller inte, som ägt rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget (jfr 158 §). Vad frågan gällde var om ackordet skulle omfatta hela fordringen eller endast så stor del därav som W, med hänsyn till vad som anses gälla om skälig uppsägningstid, fått konkurrera med i konkursen. HDfann att ackordet fick anses omfatta W:s fordringsanspråk i dess helhet.

 

I. Fattigkonkurs
NJA 1978 s. 441 gällde ersättning till god man i fattigkonkurs. Gode mannens ersättningsyrkande avsåg bl. a. åtgärder som inte ansågs ankomma på god man.
    94 § 1 st. lagen om ekonomiska föreningar innehåller en mot 13 kap. 19 § 1 st. aktiebolagslagen svarande bestämmelse att, om överskott inte finns efter avslutande av förenings konkurs, föreningen anses upplöst då konkursenavslutades. SvJT 1975 rf s. 66 avser ett fall då ekonomisk förening, som väckt talan angående påstådd fordran, under rättegången försattes i konkurs och konkursen avskrevs enligt 185 § KL (dvs. som fattigkonkurs), varvid överskott inte fanns. Föreningen ansågs vid angivna förhållanden inte behörig attföra den talan som väckts. (Jfr det ovan under G Slutredovisning berörda NJA 1979 s. 700. Se även numera NJA 1982 s. 820 I och II.)
    I SvJT 1977 rf s. 39 hade ett aktiebolag försatts i konkurs och konkursen avskrivits jämlikt 185 § KL. Bolaget var emellertid lagfaren ägare till en fastighet, vars saluvärde uppskattades till 15 000 kr. Fastigheten utgjorde säkerhet för skuld till en bank. I bouppteckningen hade fastigheten upptagits som tillgång till ett belopp av 1 500 kr., utgörande skillnaden mellan saluvärdet och bankens fordran. Sedan banken lagsökt bolaget, uppkom fråga omdenna ansökan kunde tas upp till prövning. Hovrätten fann att så inte kunde ske f. n. men att bolaget var skyldigt att träda i likvidation. Hovrätten åberopade härvid grunderna för 13 kap. 19 § aktiebolagslagen. Tydligen åsyftades 2 st. i paragrafen, vilket avser det fallet att det finns överskott när aktiebolags konkurs avslutas. En ledamot ansåg att skyldighet att träda i likvidation inte förelåg och att den senast registrerade styrelsen var behörig att företräda bolaget.

 

J. Ackordslagen
Bouppteckning som avses i ackordslagen upprättas av gode mannen (23 §). Bouppteckningen skall vara fogad till den ansökan om förhandling om offentligt ackord, som skall göras inom två månader från godmansförordnandet

 

320 Torkel Gregow(22 § 2 st. 2; jfr 8 §). I NJA 1980 s. 383 var omständigheterna följande. En direktör vid Ackordscentralen, vilken såsom god man upprättade bouppteckning för ett aktiebolag, föranledde att bouppteckningen upptog en fordranpå 1,1 milj. kr. som inte existerade. Direktören ansågs härvid ha varit oaktsam. Ackordscentralen träffade med en utanför ackordsförfarandet stående personöverenskommelse, som bl. a. innebar att denne åtog sig att på vissa villkor garantera ett visst ackord för bolaget. I mål om ersättningsskyldighet för Ackordscentralen för skada, som medkontrahenten lidit till följd av felet i bouppteckningen, ansågs överenskommelsen ha haft sådan karaktär av avtal mellan denne och Ackordscentralen, att frågan om skadeståndsskyldighet skulle bedömas på kontraktsrättslig grund. Då medkontrahentens åtagande befunnits i väsentlig grad grundat på den tilltro denne ansett sig kunna sättatill den i Ackordscentralens regi upprättade bouppteckningen och Ackordscentralen måste ha insett detta, befanns Ackordscentralen skadeståndsskyldig. I målet var också fråga huruvida Ackordscentralen hade regressrätt motbolaget på grund av att företrädare för detta garanterat riktigheten av uppgifterna i bouppteckningen genom att underteckna denna. Två ledamöter var avannan mening.

 

K. Lagen om statlig lönegaranti vid konkurs
Före 1975 års ändringar i lönegarantilagen gällde i fråga om betalning enligt garantin vid fattigkonkurs i visst fall ett hänvisningsförfarande. Om arbetsgivaren bestred att arbetstagaren hade fordran och det inte vid krfms prövning framgick att fordringen förelåg, skulle enligt 9 § 1 st. krfm hänvisa arbetstagaren att inom en månad väcka talan mot arbetsgivaren, vid äventyr attarbetstagaren förlorade sin rätt till betalning enligt garantin. I NJA 1975 s. 200 förelåg följande omständigheter. I mål om betalningsföreläggande, som en arbetstagare hade anhängiggjort mot sin arbetsgivare och som avsåg lön och semesterersättning, hade meddelats slutbevis. Vid utmätningsförsök på grundav slutbeviset befanns arbetsgivaren sakna utmätningsbara tillgångar. Sedan arbetsgivaren försatts i konkurs, vilken handlades som fattigkonkurs, yrkade arbetstagaren betalning enligt lönegarantilagen för sin fordran. Krfm hänvisade henne enligt 9 § 1 st. i lagen att väcka talan mot arbetsgivaren vid domstol, vilket hon också gjorde. Med hänsyn till arbetsgivarens möjlighet att söka återvinning mot slutbeviset ansågs emellertid denna talan inte kunna upptas till prövning mot stadgandet i 13 kap. 6 § RB om litispendens.
    RH 1982:153 rörde beräkning av uppsägningstid för arbetstagare vid bedömande av rätt till ersättning enligt lönegarantilagen. En person hade under viss tid varit inskriven vid arbetsvårdsinstitut och haft sin inkomst genom utbildningsbidrag från länsarbetsnämnden samt då genomgått arbetsträning vid ett handelsbolag som senare försattes i konkurs. Efter nämnda tid erhöll han ordinär anställning i bolaget. Anställning ansågs inte föreligga under den tid arbetsträningen pågått.