Nya rembursregler

 

Av juris doktorn LARS GORTON

 

Rembursens användningsområde
Som bekant är rembursen (letter of credit, documentary credit) ett betalningsarrangemang, där en bank på instruktioner från en uppdragsgivare åtar sig att betala en mottagare, beneficienten — oftast en säljare —, mot att denne presenterar vissa specificerade dokument. Dokumenten skall svara såväl mot de individuella rembursinstruktionerna som mot den standard som föreskrivs i rembursreglerna (Uniform Customs and Practices for documentary credits, UCP). För det mesta är bankens åtagande oåterkalleligt.
    Rembursens traditionella användningsområde har varit att fungera som ett betalningsarrangemang i samband med ett köp. Emellertid har rembursen —under påverkan från amerikanska banker, vars möjlighet att ställa ut bankgarantier starkt beskurits genom banklagstiftning — också kommit att få ett användningsområde som närmar sig bankgarantins. Medan säljarens (beneficientens) skyldighet att prestera vissa dokument — exempelvis och ofta konossement — är en viktig beståndsdel i den traditionella remburstransaktionen, har dokumentmomentet egentligen fallit bort vid s. k. "standby credits", där betalningsåtagandet ofta är ovillkorat och betalning skall ske vid anfordran (jfr "unconditional, on demand"-garantier).

 

Reglering av rembursen
Endast i undantagsfall finns särskild lagstiftning, exempelvis i USA, där Uniform Commercial Code innehåller en särskild avdelning om rembursen. Genom Internationella Handelskammarens försorg har emellertid utarbetats enhetliga riktlinjer för remburser (UCP), som fatt global betydelse.
    Bankerna i 165 länder har anslutit sig till UCP som reglerar en av de relativt sett vanliga betalningsformerna i internationell handel. Den första utgåvan av UCP kom 1933. Revideringar har därefter skett 1951 och 1962.Den nu gällande versionen är revideringen från 1974. Därefter har UCP återigen reviderats och den revision som nu har skett och avslutats i mitten av 1983 antas bli gällande och träda i kraft fr. o. m. den 1 oktober 1984.
    En revidering av UCP som sker med så kort mellanrum som mellan 1974 och 1983 kommer att medföra särskilda krav på att de inblandade parterna i remburstransaktioner fäster särskild uppmärksamhet vid om de äldre reglerna från 1974 eller de nya 1983-årsreglerna skall tillämpas vid transaktionen.

 

Bakgrund till revisionen
I Sverige finns mycket begränsad rättspraxis beträffande remburser. Under senare år har dock antalet rättsfall ökat dramatiskt. Denna ökning synes  sammanhänga med dels sakrättsliga problem framför allt i samband med kvarstad på rembursbelopp eller rembursbelopp som överlåtits, dels en ökning i antalet dokumentbedrägerier i internationell handel. Rembursreglerna reglerar inte sakrättsliga frågor. Detta framgår av art. 47 i UCP 74: "Det förhållandet, att en remburs inte angetts som överlåtbar påverkar inte benefi-

 

cientens rätt att överlåta likviden för en sådan remburs i enlighet med tillämplig lag." Denna regel återfinns i ograverat skick i art. 55 i UCP 83.
    En annan viktig omständighet har varit det ändrade transportmönstret, där allt mer gods skeppas i containers/trailers och dokumentrutinen i högre grad övergått från det traditionella konossementet till nya dokument och nya rutiner. Denna förändring hade uppmärksammats redan i UCP 74, men den lösning som valdes den gången måste betecknas som en halvmesyr.
    Den sista omständigheten är att rembursen under påverkan av amerikanska förhållanden kommit att få ett nytt användningsområde. Genom bruket av s. k. standby credits har nämligen rembursen kommit att fa ett användningsområde som konkurrerar med "unconditional, on demand guarantees".

 

1983 års revidering
1983 års revidering har inneburit en utvidgning av antalet artiklar i UCP från 47 till 55 stycken. Den allmänna uppläggningen av UCP har bibehållits och flera artiklar kvarstår mer eller mindre ograverade.
    Låt mig först erinra om parterna i remburstransaktionen. Remburstransaktionen har sin grund i en bakomliggande transaktion, som föranleder en person, ofta en köpare, att uppdra åt en bank att öppna en remburs. Ofta är öppningsbanken en bank som uppdragsgivaren har affärsförbindelser med. Härifrån förmedlas rembursen via aviseringsbanken, som ofta är en bank som finns på säljarens plats. Aviseringsbanken kan, om den så instrueras, bekräfta (confirm) rembursen och blir då en bekräftande bank. Numera föreskrivs iartikel 11:

 

"a) All credits must clearly indicate whether they are available by sight payment, by deferred payment, by acceptance or by negotiation.
b) All credits must nominate the bank (nominated bank) which is authorized to pay (paying bank), or to accept drafts (accepting bank), or to negotiate (negotiating bank), unless the credit allows negotiation by any bank (negotiating bank).
c) Unless the nominated bank is the issuing bank or the confirming bank, its nomination by the issuing bank does not constitute any undertaking by the nominated bank to pay, to accept, or to negotiate.
d) By nominating a bank other than itself, or by allowing for negotiation by any bank,or by authorizing or requesting a bank to add its confirmation, the issuing bankauthorizes such bank to pay, accept or negotiate, as the case may be, against documents which appear on their face to be in accordance with the terms and conditions of the credit, and undertakes to reimburse such bank in accordance with the provisions of these articles."

 

Genom art. 11 introduceras tre nya termer, nämligen "nominated bank", "accepting bank" och "negotiating bank". Bestämmelsen rör bl. a. de situationer där dessa banker är andra än aviseringsbanken. Säljaren kan befinna sig på en mindre ort i t. ex. USA, där aviseringsbanken inte har något kontor. Oppningsbanken kan då nominera en lokal bank att betala, acceptera eller negotiera. Den nominerade banken väljer naturligtvis själv om den vill acceptera sådana instruktioner eller inte. Om den accepterar uppdraget och om dokumenten som presenteras av säljaren är rembursenliga så föreskriver nu art. 11, att nomineringsbanken, som skall vara betalnings-, accept- eller negotieringsbank skall erhålla betalning från den utfärdande banken. Enligt den nya UCP-bestämmelsen skall nomineringen göras av öppningsbanken. Det kan dock finnas fall där nomineringen görs av aviseringsbanken och inte

 

av öppningsbanken, och sådana fall synes nu inte täckas av art. 11. Huruvida denna inskränkning är lämplig kan diskuteras.
    Den största förändringen har skett beträffande transportdokumenten och doktrinen om "strict compliance". I 1974 års version av UCP hade försök gjorts att anpassa rembursreglerna till förändringen av dokumentation och dokumentrutiner i samband med moderna transporter (container, ro/ro o.likn.). Regleringen av detta område i 1974 års regler visade sig emellertid vara otillräckligt genomgripande och inte helt ändamålsenlig.
    UCP 83 bygger på en inskränkning av den tidigare schablonen. Tidigare UCP baserade sig på en normal standard (ombordkonossement utfärdat av rederi) medan de inblandade parterna medgavs ett omfattande fritt skön beträffande den individuella rembursen och rembursföreskrifterna. När grunden förändrades, så att dokumentrutinerna blev avsevärt mycket mera varierande, krävdes en motsvarande förändring av UCP:s schablon. UCP utgår också från variationsrikedomen och en högre grad av precisering i det individuella rembursuppdraget. Detta för också med sig att bankerna i högre grad måste granska dokument mot bakgrund av individuellt utformade instruktioner till öppningsbanken. Denna systematiska ändring beror på förändringen i transportmönstret med ökad användning av andra transportdokument ändet traditionella konossementet. Man finner numera vid sidan av konossementet i sin mera traditionella utformning dokument av typ "C/T document" (combined transport document), "combined Bill of Lading", "combined Transport Bill of Lading", "seaway-bill", "data freight receipt", "cargo keyreceipt", och även postkvitton eller postcertifikat har kommit till användning.Alla sådana dokument skall kunna godkännas av banken, förutsatt att rembursinstruktionen inte inskränker bankens rätt att acceptera sådana dokument i stället för traditionella konossement. Art. 25 inleds med orden: "Unless a credit calling for a transport document stipulates as such a document a marine Bill of Lading (ocean Bill of Lading or a Bill of Lading covering carriage by sea), or a post receipt or certificate of posting ... banks will ...accept a transportation document ...". Här har utgångspunkten vänts, vilket också understrykts i art. 26: "If a credit calling for a transport document stipulates as such a document a marine Bill of Lading ...".
    Däremot har doktrinen om "strict compliance" i sig inte modifierats utan den kvarstår i sin traditionella stränghet, där dock strängheten i någon mån kan skifta i olika länder. Principen kom till klart uttryck genom Lord Sumners uttalande i rättsfallet Equitable Trust Co of New York v. Dawson Partners¹,nämligen att vid remburstransaktioner "there is no room for documents, which are almost the same or which will do just as well". Den förändring som skett sammanhänger med dokumentationsvariationen vid moderna transporter, vilket medfört större krav på flexibilitet hos remburs arrangemanget, somdärför inte enbart bör vara fixerat vid konossementet utan i högre grad börvara anpassat till de övriga dokument som förekommer. I det sammanhanget är art. 25 och 26 i UCP 83 centrala. Utgångspunkten för art. 25 är att banken, med mindre rembursuppdraget uttryckligen föreskriver att konossement skall presenteras, godtar transportdokument som

 

¹ (1927) 27 LI. L. R. 49 (HL).

 

"a) (i) appears on its face to have been issued by a named carrier, or his agent, and
(ii) indicates dispatch or taking in charge of the goods, or loading on board, as thecase may be, and
(iii) consists of the full set of originals issued to the consignor if issued in more thanone original, and
(iv) meets all other stipulations of the credit."

 

I art. 25 föreskrivs vidare:

 

"b)Subject to the above, and unless otherwise stipulated in the credit, banks will not reject a transport document which:
(i) bears a title such as "Combined transport Bill of Lading", "Combined transport document", "Combined transport Bill of Lading or port-to-port Billof Lading", or a title or a combination of titles of similar intent and effect, and/or
(ii) indicates some or all of the conditions of carriage by reference to a source or document other than the transport document itself (short form/blank backtransport document), and/or
(iii) indicates a place of taking in charge different from the port of loading and/or a place of final destination from the port of discharge, and/or
(iv) relates to cargoes such as those in containers or on pallets, and the like, and/or
(v) contains the indication "intended", or similar qualification, in relation to the vessel or other means of transport, and/or the port of loading and/or the port of discharge.

 

c) Unless otherwise stipulated in the credit in the case of carriage by sea or by more than one mode of transport but including carriage by sea, banks will reject a transport document which:
(i) indicates that it is subject to a charter party, and/or
(ii) indicates that the carrying vessel is propelled by sail only.

 

d) Unless otherwise stipulated in the credit, banks will reject a transport document issued by a freight forwarder unless it is the FIATA Combined Transport Bill ofLading approved by the International Chamber of Commerce or otherwise indicates that it is issued by a freight forwarder acting as a carrier or agent of a named carrier."

 

Art. 26 innehåller specialföreskrifter med avseende på transporter, där konossement används. Artikeln har samma uppläggning som art. 25 men skiljer sig på vissa punkter härifrån.
    Genom den nya lösningen dras en klar skiljelinje mellan en "marine Bill of Lading" och andra transportdokument. Om rembursen kräver en "marine Bill of Lading" skall inte art. 25 vara tillämplig utan i stället art. 26, vilken påminner om art. 25 men i huvudsak skiljer sig därifrån på följande sätt: Under art. 25 räcker det att "transportdokumentet" utvisar att godset harmottagits ("been taken in charge") av transportören, men av konossementet(art. 26) måste det framgå att godset har lastats ombord ("loaded") på fartyget. I samklang därmed saknar art. 26 bestämmelsen om "intended to beshipped" (art. 25 b) (v)).

 

Standby Letter of Credit
I sammanhanget bör också erinras om skiljelinjen mellan remburs och garanti. I grunden brukar rembursen karakteriseras som ett betalningsarrangemang, medan garantin utgör en betalningssäkerhet (en form av borgen).Under senare år har i internationell handel s. k. ovillkorade "on demand" garantier fått alltmer ökad användning. Dessa garantier innebär, att den som lämnar garantin lovar att på begäran oåterkalleligen och ovillkorligen utbe-

 

tala en summa pengar om beneficienten så begär. Sådana garantier skiljer sig avsevärt från vad man normalt menar med en garanti, nämligen att den skall vara en säkerhet för ett åtagande, och de närmar sig ett rent betalningsåtagande. Skillnaden har även uppmärksammats i de garantivillkor som under 1981 utarbetades av Internationella Handelskammaren. Dessa garantier har på remburssidan en motsvarighet i "standby"-remburser, varigenom den principiella skillnaden mellan remburs och garanti minimerats.
    Som nämnts är idén med rembursarrangemanget att en bank skall betala beneficienten mot att denne uppvisar vissa specificerade dokument, vilka åtminstone till någon del kommer från en neutral källa. Vid "stand by"remburser skall betalningen ofta ske "on demand", eventuellt mot ett skriftligen framställt krav. "Stand by"-rembursen har utvecklats i USA, där banklagstiftning i många fall hindrar bankerna från att utfärda bankgarantier.Däremot har bankerna rätt att öppna remburser och på så vis kan amerikanska banker öppna remburs i de sammanhang där en icke amerikansk bank kanske snarare skulle använda en bankgaranti.
    Genom 1983 års revision av UCP är de nya rembursreglerna tillämpliga inte bara på den traditionella rembursen utan också på "stand by"-remburser. Det kan diskuteras om det egentligen är särskilt lämpligt att speciella amerikanska förhållanden skall avspeglas i rembursreglerna. Dock kan man inte blunda för att den amerikanska utvecklingen även satt vissa spår i den internationella remburshanteringen.

 

Kopplingen mellan dokumenten
Ibland kan det vara svårt att avgöra hur de dokument förhåller sig till varandra som skall uppvisas för banken av säljaren (beneficienten). Hänför sig dokumenten till samma transaktion? Motsvarar den information som framgår av dokumenten de krav som uppställs i rembursinstruktionerna? Kopplingen måste vara klar innan aviserings- eller nomineringsbanken skall betala.
    En princip som etablerats i ett känt engelskt rättsfall från 1955 (Midland Bank Ltd. v. Seymour)² är att samtliga dokument som skall uppvisas för banken skall läsas ihop så att de inte är motstridiga. Inte heller krävs att varje dokument för sig innehåller samtliga uppgifter. Särskilt fakturan skall innehålla alla — eller åtminstone en stor del av — de begärda uppgifterna, medan exempelvis konossementet kan beskriva godset i mera generella termer. Denna princip återfinns i art. 32 c. i UCP 74, varav framgår: "The description of the goods in the commercial invoice must correspond with the description inthe credit. In all other documents the goods may be described in general terms not inconsistent with the description of the goods in the credit."
    Denna bestämmelse återfinnes också i UCP 83 art. 41 c. Men härutöver finns i UCP 83, art. 23, en bestämmelse som hänför sig till denna dokumentkoppling, en bestämmele som behandlar andra dokument än transportdokument, försäkringsdokument och kommersiella fakturor. Till sådana andra dokument kan höra sådant som ursprungscertifikat, kvalitets- eller lastningscertifikat etc. Det sägs i art. 23:

 

"When documents other than transport documents, insurance documents and commercial invoices are called for, the credit should stipulate by whom such documents are to

 

² Midland Bank Ltd. v. Seymour (1955) 2 Lloyd's Rep. 147.

 

be issued and their wording or data content. If the credit does not so stipulate, banks will accept such documents as presented, provided that their data content makes it possible to relate the goods and/or services referred to therein to those referred to in the commercial invoice(s) presented, or to those referred to in the credit if the credit does not stipulate presentation of a commercial invoice."

 

Samordningen mellan instruktioner
Ibland har problem förekommit då telexinstruktioner på något sätt skilt sig från senare lämnade instruktioner per brev. Det förekommer relativt ofta att öppningsbanken instruerar aviseringsbanken per telex att informera beneficienten om att remburs öppnats, varefter ett brev översänds. I detta brevstad fästs rembursen och villkoren upprepas. Det kan förekomma avvikelser mellan telexrembursen och den senare översända stadfästelsen. Man kan då fråga sig, vad som händer om detta brev inte helt sammanfaller med telexet eller om det innehåller kompletteringar. Vilket skall då räknas som huvuddokumentet; telexinstruktionerna eller brevet? Art. 12 i UCP 83 söker lösa denna svårighet och slår fast att öppningsbanken i telexet bör klargöra att det efterföljande brevet är det avgörande dokumentet. Om avsikten är denna, bör också telexet innehålla ord av typ "full details to follow" eller liknande, eller också, vilket är ännu klarare, bör telexet slå fast klart och entydigt att efterföljande rembursbrev skall vara det enda rembursdokumentet. Öppningsbanken bör också vidarebefordra detta stadfästelsebrev till aviseringsbanken utan dröjsmål. Om öppningsbanken inte gör ett sådant klargörandeskall i stället telexet betraktas som operativ remburs och en ändring i det efterföljande brevet från öppningsbanken till aviseringsbanken är då inte tillämplig.

 

Automatiska dokumentöverföranden
UCP 83 innehåller vissa bestämmelser som medger bankerna att — dock under hänsynstagande till vissa säkerhetsföreskrifter — acceptera elektroniska data eller automatiserade dokument. Art. 22 c föreskriver sålunda:

 

"c) Unless otherwise stipulated in the credit, banks will accept as originals documents produced or appearing to have been produced:
(i) by reprographic systems,
(ii) by, or as the result of, automated or computerized systems,
(iii) as carbon copies,
if marked as originals, always provided that, where necessary, such documents appear to have been authenticated."

 

Konklusion
Som nämnts har man vid 1983 års revidering av UCP haft framför allt tre frågor för ögonen. Huvudsyftet med revideringen har varit att anpassa UCP till de nya dokumentrutiner som sammanhänger med de förändrade transportmönstren. I det sammanhanget kan nämnas att UCP 83 godtar att man i remburstransaktionen använder sig av moderna hjälpmedel när det gäller överföring av uppgifter och upplysningar. Vidare har revideringen i vissa delar inneburit en språklig precisering. Man har dock vid revideringen iakttagit klara gränser för UCP:s revir vis-à-vis nationella rättssystem och några försök att systematisera och uniformera de sakrättsliga ramarna i samband med remburser har inte gjorts. Ambitionen har inte heller varit att vidta övergripande åtgärder för att försöka motverka kriminella förfaranden i samband med remburser.