HÅKAN NIAL. Om handelsbolag och enkla bolag. 2 uppl. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (VII). P. A. Norstedt & Söners Förlag. Sthlm 1983. 440 s.
Det finns i Sverige huvudsakligen två bolagsformer för näringsverksamhet —aktiebolaget och handelsbolaget. I flera avseenden bygger de på gemensamma associationsrättsliga principer. Men ändå är det mycket som skiljer de två bolagsformerna åt. Särskilt viktig är den principiella skillnaden i uppbyggnaden av de två regelsystemen. Aktiebolagslagen erbjuder ett system av bestämmelser, som i många avseenden redan från början är färdigt att användas. Bolagsordningen blir för många bolag relativt innehållslös. Många av de aktiebolagsrättsliga problemen avseende tolkning gäller därför aktiebolagslagens regler och inte bolagsordningens bestämmelser. Aktiebolagslagen är detaljrik och innehåller många indispositiva regler.
Handelsbolagslagen är uppbyggd på ett annat sätt. På ett undantag när är de bestämmelser, som reglerar bolagsmännens interna förhållanden, dispositiva. De dispositiva bestämmelserna är dessutom i allmänhet av sådant slag, att det torde vara nödvändigt att ha andra, speciellt avpassade regler i handelsbolagsavtalet. Bestämmelserna i lagen är helt enkelt inte tillräckligt detaljerade för att kunna tjäna som grund för ett avtalsförhållande. De bestämmelser, som reglerar förhållandet till tredje man, är däremot av naturliga skäl tvingande. Eftersom delägarna har ett primärt och solidariskt ansvarför bolagets förpliktelser, är det emellertid möjligt att göra bestämmelserna förhållandevis enkla. Alla de omfattande bestämmelserna i aktiebolagsrätten om skydd för bolagskapitalet kan undvaras för handelsbolagets del.
Den jurist, som skall biträda klienter med att bilda ett handelsbolag, måste därför, förutom sunt förnuft och gott omdöme, ha goda kunskaper på associationsrättens område. Han måste ha känsla för vilka regler som det tänkta samarbetet kräver, men samtidigt också förmåga att inse vilka juridiska konsekvenser föreslagna bolagsvillkor kan få. Behovet av goda monografier och handböcker är på detta område mycket stort.
Håkan Nial publicerade 1955 boken Om handelsbolag och enkla bolag (recenserad av Hjalmar Karlgren i SvJT 1956 s. 609—623). Den har genom åren varit synnerligen uppskattad, i flera avseenden ansedd som en modell för hur en juridisk handbok skall vara disponerad, när den är som bäst.
Boken har sedan många år varit slutsåld och den började dessutom bli i vissa delar föråldrad, inte minst sedan den nya lagen om handelsbolag och enkla bolag trädde i kraft år 1981.
När nu den andra upplagan utkommit, är det därför i många avseenden en nyskriven bok. Många regler har förändrats och flera nya bestämmelser har tillkommit genom den nya lagen. Även andra regler, som påverkar rättsförhållandena för handelsbolaget och det enkla bolaget, har under åren ändrats och krävt omfattande nya undersökningar och justeringar.
Det må omedelbart sägas, att Nial har utfört en beundransvärd prestation och att resultatet är mycket gott. Den nya upplagan har alla den gamla upplagans förtjänster. Boken är en inträngande undersökning av ett omfat-
tande juridiskt material med en väl avvägd disposition och skriven på enkel och naturlig svenska.
Dispositionen är densamma som i den förra upplagan. I bokens första avdelning beskriver Nial efter en kort historisk översikt de olika bolagsformerna och behandlar särskilt deras funktion och praktiska betydelse. Han göri denna avdelning också ett försök att bestämma innebörden av begreppet bolag och beskriver särskilt, hur bolaget skiljer sig från andra likartade rättsförhållanden, såsom försträckning, arbetsavtal och nyttjanderätt. I de därpå följande avdelningarna följer i tur och ordning en redovisning av olika bolagsformer, nämligen av handelsbolaget, av kommanditbolaget, av det enkla bolaget och av det tysta bolaget. Avsnittet om handelsbolaget är det ojämförligt mest omfattande. I redogörelsen för kommanditbolaget tar Nial speciellt upp de särskilda regler för denna bolagsform, som avviker från dem gällande för handelsbolaget. I avsnittet om enkla bolag utnyttjar Nial, när det är möjligt, den tidigare diskussionen, men avsnittet blir ändå relativt stort, eftersom handelsbolaget och det enkla bolaget i flera avseenden har en juridisk konstruktion, som avviker från varandra. Beskrivningen om det tysta bolaget är kortfattad och avsnittet ägnas huvudsakligen åt en diskussion, om det verkligen finns sådana rättsförhållanden, där beteckningen tyst bolag är berättigad.
Varje avdelning har, när det varit möjligt, fått samma disposition. Nial inleder varje avdelning med att behandla betydelsefulla och för framställningen centrala begrepp. Han behandlar sedan i på varandra följande avsnitt reglerna för bolagsbildning, de olika bestämmelserna rörande bolagets inre rättsförhållanden och reglerna gällande rättsförhållandet till tredje man. De viktiga bestämmelser, som rör förändringarna i delägarkretsen, har ett särskilt avsnitt och varje avdelning avslutar Nial med ett kapital om likvidation och upplösning. Denna disposition är konsekvent genomförd. I vissa fall är dock bestämmelserna av sådant slag, att en annan disposition varit nödvändig. Handelsbolaget och kommanditbolaget är juridiska personer. Detta innebär bl. a. att det interna förhållandet inte endast rör förhållandet mellan bolagsmännen utan även förhållandet mellan bolagsmännen och bolaget. I motsats till handelsbolaget är det enkla bolaget inte rättssubjekt. De interna reglerna omfattar därför endast rättsförhållandet mellan bolagsmännen och något bolagets rättsförhållande gentemot tredje man existerar inte. I stället är det de enskilda bolagsmännens förhållande till tredje man, som kan beskrivas. Detta förhållande kan ändå vara påverkat av den omständigheten, att de ingått ett bolagsavtal.
Det vore intressant att få fastställt vilka motiv som får företagare att välja den ena eller andra företagsformen. Handelsbolaget har under senare tid varit en alltmer använd företagsform. Under den senaste tioårsperioden har antalet mer än tredubblats och antalet handelsbolag (inkl. kommanditbolag) är i dag över 50000 st.
Stor betydelse för de senaste årens utveckling har säkerligen de regler haft genom vilka lagstiftaren med skatterättsliga förmåner sökt förmå företagare att övergå från aktiebolag till handelsbolag. Samtidigt höjdes minimikapitalet för aktiebolag från 5000 till 50 000 kr.
Det är nog uppenbart att de skatterättsliga reglerna har avgörande betydelse för valet av företagsform. Möjligheterna att utnyttja de underskott som uppkommer i handelsbolaget och kvitta dem mot övriga privata inkomster,
ter sig för många delägare lockande. Samtidigt som denna möjlighet till underskottsavdrag står öppen, kan delägarna vid senare avyttring av andelarna tillämpa bestämmelserna om realisationsvinst.
Men säkerligen kan det ökade antalet handelsbolag också förklaras med ett större intresse för företagande. Småföretagare ser handelsbolaget som ett lämpligare och smidigare alternativ än aktiebolaget. Det är ju lättare att anpassa handelsbolaget till de enskilda delägarnas individuella önskemål.
Av särskilt intresse i Nials framställning är naturligtvis de avsnitt, som behandlar de genom 1980 års handelsbolagslag nytillkomna bestämmelserna. Den viktigaste enskilda förändringen i den nya handelsbolagslagen är legaldefinitionen av handelsbolag. Ett handelsbolag föreligger numera, om två eller flera har avtalat att gemensamt utöva näringsverksamhet i bolag. Jordbruksrörelse bedriven av enskilda personer eller dödsbon är dock särskilt undantagen. Utan registrering är sådana rörelser fortfarande att betrakta som enkla bolag. Den nya definitionen skall jämföras med den gamla, enligt vilken handelsbolag förelåg, när bolaget drev handel eller annan näring, varmed följde bokföringsskyldighet enligt 1929 års bokföringslag.
Genom denna ändring kommer många bolag, som tidigare betraktats som enkla bolag, att bli handelsbolag. Detta kommer att få långtgående konsekvenser både för bolag, som bildats enligt den nya lagen, och från årsskiftet 1985/86 för bolag, som bildats enligt den gamla lagen. Under tillkomsten av den nya lagen diskuterades också gränsdragningen mellan de två bolagsformerna ingående. Den har stor betydelse både i civilrättsligt och i skatterättsligt hänseende. För att göra utvidgningen mindre omfattande infördes under riksdagsbehandlingen kravet, att bolagsmännen gemensamt skall utöva näringsverksamheten. Detta skulle ställa särskilda krav på samarbetets karaktär.
Det hade varit intressant om Nial utförligare än han gör hade diskuterat dessa frågor om gränsdragningen mellan handelsbolag och enkla bolag. Nu stannar Nial huvudsakligen vid en redovisning av det material, som finns i förarbetena. Tyvärr är det emellertid så att den uppfattning, som i motiven kommer till uttryck, till vissa delar är motsägelsefull. Rättsläget är oklart och flera klarlägganden är nödvändiga. Särskilt gäller detta för den form av samarbete, som sker i konsortier, joint ventures o. likn. Jag instämmer gärna i Nials förhoppning (s. 79), att domstolarna kommer att tillämpa en liberal praxis och i tvivelaktiga fall inte anse handelsbolag föreligga, när det förorsakar konsortiemedlemmarna särskilda olägenheter.
Dock kan man fråga sig om den nu så diskuterade gränsdragningen mellan handelsbolag och enkla bolag verkligen är ett nytt problem, uppkommet genom den nya handelsbolagslagen. Många konsortier, entreprenörsföretag o. likn. driver verksamhet, som var bokföringspliktig enligt 1929 års bokföringslag. Och då är det egentligen inte fråga om någon skillnad i rättsläget genom tillkomsten av den nya lagen. Det är i stället en viktig fråga, som upptäcktes och kom att debatteras.
Antalet enkla bolag, som driver näringsverksamhet, blir i fortsättningen mindre. Det blir huvudsakligen bolag mellan fysiska personer och dödsbon, som driver jordbruksrörelse. Dessa bolag skall fortfarande behandlas som enkla bolag. Dessutom finns det bolag, som driver näringsverksamhet men i så lösa samarbetsformer, att verksamheten inte kan anses vara driven gemensamt. De flesta enkla bolag kommer nog att i fortsättningen bli bolag utan
egendom. Nial gör dock en mycket grundlig genomgång (se kap. 20, 21 och 22) av egendomsförhållandena i ett enkelt bolag, både bolagsmännen emellan och gentemot bolagsmans singularsuccessorer och borgenärer. Dessa partier, som återfanns redan i förra upplagan, har nu utökats, eftersom frågorna diskuterats i skilda sammanhang. Det hade varit intressant, om Nial mer direkt tagit upp frågan om sammanboende utom äktenskap och diskuterat lagreglernas effekt på dylika förhållanden.
Vid årsskiftet 1985/86 kommer äldre enkla bolag, som enligt den nya lagen hade varit handelsbolag, att automatiskt bli handelsbolag. Denna övergång kan leda till problem av skilda slag. Som ett exempel kan nämnas frågan, i vilken utsträckning de dispositiva reglerna avseende handelsbolag skall tilllämpas på bolaget. Finns regler i bolagsavtalet, skall dessa gälla även sedan bolaget övergått från den ena formen till den andra. Har dispositiva regler förenkla bolag gällt är det ändå inte säkert att motsvarande bestämmelser för handelsbolaget skall tillämpas. Det kan finnas fall, då dispositiva lagbestämmelser skall tolkas in som en del av bolagsavtalet. Nial uppehåller sig vid dessa problem (s. 97—100) och jag ansluter mig till vad han i detta sammanhang uttalat. Det är främst när det gäller bolagsmans förvaltningsbefogenheter som dessa spörsmål kan uppkomma.
I den nya handelsbolagslagen har den regeln tillkommit, att bolagsman är berättigad till skäligt arvode för förvaltning av bolagets angelägenheter. I den gamla bolagslagen saknades en dispositiv regel i detta hänseende. Nial (s.136) ställer sig tvekande till behovet och lämpligheten av en bestämmelse av detta slag. Det förvånar mig. Själv tyckte jag, att den gamla bolagslagen brast i detta hänseende, då det saknades en bestämmelse om arvode. Visst skrivs det regelmässigt in en bestämmelse i avtalet om arvode, eftersom ersättningens storlek är en viktig fråga för bolagsmännen. Det finns dock avtal, inte minst i handelsbolag som grundar sig på muntliga avtal, där bestämmelserna inte från början är helt klara. En dispositiv regel, som bygger på ett så naturligt krav som skäligt arvode för utfört arbete, anser jag böra finnas. En annan sak vore, om bestämmelsen inte uttryckte en i allmänhet accepterad princip. En bestämmelse om skäligt arvode är enligt min mening också nödvändig, därför att den dispositiva regeln om vinstdelning enligt huvudtal ibland kan slå så fel. Med en bestämmelse om skäligt arvode kan skevheten dock minska.
Regeln om arvode bör dock kunna leda till tvister liknande dem, som avgjorts i anslutning till 5 § köplagen. Bolagsmän kan göra gällande krav på skäligt arvode enligt bestämmelsen, medan bolaget gör gällande att bestämt arvode avtalats, dock lägre än det skäliga arvode bolagsmannen begärt.
Enligt 2 kap. 12 § i den nya handelsbolagslagen har bolagsman under bolagets bestånd inte rätt att mot någon annan bolagsman göra gällande fordran på grund av utgifter för bolagets räkning, fordran på förvaltningsarvode och fordran på ränta på insats. Med denna bestämmelse inskriven skall bolagsman mot annan bolagsman då kunna göra gällande annan fordran mot bolaget än den som uttryckligen anges i lagrummet? Bolagsman kan t. ex. ha företagit rättshandling med bolaget inte i sin egenskap av bolagsman utan som leverantör, långivare o. dyl.
Nial (s. 142—144) synes hävda den uppfattningen, att bolagsman inte för någon fordran mot bolaget skulle kunna under bolagets bestånd kräva betalning av medbolagsman. Jag är inte övertygad om denna slutsats. Om bolags-
man t. ex. sålt varor till bolaget kan jag inte se att han därigenom skulle komma i en annan situation än en utomstående säljare. Jag tycker inte att det är fråga om ett konstlat resonemang, om man gör en skillnad mellan fordringar, som uppkommit på grund av bolagsförhållandet, och fordringar, som uppkommit då bolagsmannen handlat med bolaget i annan egenskap. Det bör också enligt min mening tilläggas betydelse att bestämmelsen i 2 kap. 12 § endast talar om utgifter för bolagets räkning, om arvoden och om ränta.
Reglerna i handelsbolagslagen om delning av vinst och förlust är dispositiva. I de allra flesta fallen finns också särskilda bestämmelser i bolagsavtalet om hur vinsten och förlusten skall fördelas. Saknas särskilda bestämmelser gäller bolagslagens regler, att vinst och förlust skall fördelas efter huvudtalet. En sådan fördelning kan ofta förefalla underlig med hänsyn till deltagarnas aktivitet och kapitalinsats eller med hänsyn till bolagets verksamhet. Men att finna en dispositiv bestämmelse, som i alla situationer kan visa sig lämplig vid fördelningen, har inte gått vare sig vid tillkomsten av den gamla eller den nya bolagslagen.
I ett bolag med delägare, som inte har släktrelationer till varandra, söker varje bolagsman säkerligen att uppnå en vinstdelningsformel, som bäst tillgodoser de egna intressena. Bestämmelserna i avtalet om vinstfördelning bör därför vara en kompromiss mellan de olika delägarnas intressen.
I ett bolag mellan t. ex. familjemedlemmar är inte sällan utgångspunkten en annan. Det gäller för delägarna att hitta sådana fördelningsregler, som för familjen som kollektiv är de bästa. Andra förutsättningar blir då aktuella. Främst gäller det för bolagsmännen att hitta regler, som för familjen som sådan ger största netto efter skatt utan hänsyn till hur vinsten och förlusten fördelas mellan de enskilda delägarna. Åtminstone från skatterättslig synpunkt accepteras inte vilka avtal som helst mellan familjemedlemmar. Vinst och förlustfördelningen justeras. Ibland hörs då invändningen, att bolagslagen stadgar en fördelning av vinsten enligt huvudtalet. Då bör också skattemyndigheterna lämna sådana avtal orörda. Vid den skatterättsliga bedömningen kan det emellertid inte komma i fråga att hur som helst fördela inkomst genom bolagsavtal mellan familjemedlemmar. En fördelning enligt huvudtalet kan vara uppenbart crimlig och då sker en korrigering.
Nial lämnar i sin framställning de skatterättsliga frågorna därhän. Detta är också förklarligt, eftersom de skatterättsliga problemen kräver så många särskilda ställningstaganden. Det finns emellertid anledning att framhålla att reglerna om vinst och förlust är särskilt aktuella från skatterättslig synpunkt och praktiker i färd med att upprätta bolagsavtal just på detta område mer än i övrigt måste beakta de regler, som finns i skattelagstiftning och som utbildats i skattepraxis. Dessa spörsmål är ingående diskuterade av andra författare, främst Sture Bergström, Lindencrona och Mattsson.
På tal om skatterättsliga frågor kan det också finnas skäl att peka på bestämmelserna i 3 kap. 3 §. Det har länge diskuterats, om en kommanditdelägare kan som underskottsavdrag eller förlustavdrag utnyttja större del avbolagets förlust än det belopp han insatt eller åtagit sig att insätta. I rättspraxis (RÅ 1979 1:85) har den regeln nu fastslagits, att kommanditdelägares avdragsrätt inte är begränsad. Genom tillkomsten av den nya handelsbolagslagen torde inte någon förändring av den skatterättsliga rättsregeln ha skett. I den gamla lagen fanns inga uttryckliga regler om den inbördes fördelningen av bolagets förlust mellan delägarna i kommanditbolaget. Nu sägs att kom-
manditdelägare vid bolagets upplösning eller vid sitt utträde ur bolaget inte skall påföras en förlust som överstiger den gjorda eller utfästa insatsen. Bestämmelsen hindrar emellertid inte, som Nial (s. 331) anför, att årsförlust påförs kommanditdelägare i årsbokslutet, även om han därigenom får passiv saldo. Detta kan utjämnas genom senare årsvinster, som tillgodoförs honom. Även i fortsättningen kan därför kommanditdelägare skatterättsligt avdra högre belopp av bolagets förlust än vad han insatt eller åtagit sig att insätta i bolaget. Detta torde trots regeln i 3 kap. 3 § gälla även vid bolagets upplösning eller vid utträde. I det anförda regeringsrättsfallet hade kommanditbolaget gått i konkurs. Regeringsrätten fäste emellertid ingen vikt vid den omständigheten, att bolaget var i konkurs utan menade att kommanditdelägaren utan särskild begränsning hade rätt till avdrag för i och för sig avdragsgilla rörelseförluster. En ändring härvidlag krävde nya skatterättsliga bestämmelser.
En viktig fråga i handelsbolagsrätten är nytillträdande och avgående bolagsmans ansvar för bolagets förpliktelser. Nial (s. 248—253) ger en klargörande redovisning av dessa frågor. Det gäller inte bara att förklara bestämmelsen i 2 kap. 22 § utan även att närmare beskriva innebörden av uttryck, som förekommer i bestämmelsen. Regeln säger att en bolagsman, som inträder i bolaget, svarar för de förpliktelser, som bolaget dessförinnan ingått. Bolagsman, som utträder, svarar för bolagets förpliktelser, som uppkommer efter avgången, om medkontrahenten ej kände till eller bort känna till avgången. Nial belyser bl. a. åskådligt när en förpliktelse i olika fall skall anses ha uppkommit. I en delfråga vill jag dock sätta ett frågetecken för Nials slutsats. Han diskuterar fall, då en medkontrahent inte vet om att bolagsmannen först inträtt och sedan utträtt ur bolaget. Under sådana omständigheter skall bolagsman inte ha något ansvar för förpliktelser, som uppkom efter hans avgång. Det ansvar som bolagsman fått från dagen för avgången till den dag tredje man fatt kunskap om avgången skulle gälla i de fall, då tredje man känt till att bolagsmannen varit delägare.
Bestämmelserna om grunderna för likvidation är i den nya bolagslagen till det sakliga innehållet jämfört med den gamla lagen kanske inte påtagligt förändrade. Men i den nya lagen finns en annan lagstiftningsteknik. Enligt 2 kap. 25 § skall bolag på begäran av bolagsman genast träda i likvidation, om annan bolagsman väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt bolagsavtalet eller om det annars finns en viktig grund för bolagets upplösning.
I den gamla lagen (27 §) fanns en uppräkning av skilda likvidationsgrunder. Nial beskriver (s. 264—273) innebörden av väsentligt åsidosättande eller annan viktig grund. Det sker i anslutning till de i gamla lagen direkt angivna likvidationsgrunderna. Men Nial för även frågan vidare och diskuterar, när viktig grund för bolagets upplösning i övriga fall kan föreligga. Några frågor verkar genom denna allmänna beskrivning fa ökad betydelse. Bl. a. kan en bolagsman ha rätt att påkalla bolagets upplösning på grund av förhållanden, som inte hänför sig till bolaget och inte heller till de övriga bolagsmännen utan till honom själv. Nial pekar bl. a. på att förhållandena i bolag är skilda från dem i många andra rättsförhållanden. I ett bolag finns ett gemensamt ändamål och en förpliktelse för delägarna att verka för detta ändamål. Om det visar sig bli omöjligt att realisera detta ändamål, bör denna omständighet kunna åberopas såsom en grund för upplösning av varje bolagsman, och även av den, i vars person de förhållanden inträffat, som förorsakat hindret. Även
ekonomiska skäl (ekonomisk ruin) för den bolagsman, som uppsäger bolagsavtalet, skulle kunna vara en viktig grund för bolagets upplösning.
Eftersom grunderna för omedelbar likvidation är beskrivna i mer allmänna ordalag, finns det anledning anta att de snart kommer att prövas i praxis. Det blir domstolarnas sak att då avgöra vilka skyddsintressen som skall vara avgörande. Vid bedömningen måste rimligtvis en avvägning göras mellan de intressen den uppsägande bolagsmannen har av en upplösning av bolaget och de intressen övriga delägare har av att bolaget drivs vidare. Detta kan visa sig bli en svår avvägning att göra.
Genom den nya handelsbolagslagen finns nu ökade möjligheter att fortsätta bolagets verksamhet och undvika likvidation i en del fall. En delägare kan utträda utan att likvidation behöver ske. En delägare kan också uteslutas ur bolaget, varefter bolaget fortsätter sin verksamhet med övriga delägare. Nial beskriver (s. 238—246) klargörande de nya bestämmelserna i detta avseende (2 kap. 29 och 30 §§). Även här finns det skäl att peka på att de skatterättsliga reglerna kan bli viktiga. En likvidation och upplösning av ett handelsbolag kan innebära en ekonomisk katastrof för de deltagande bolagsmännen, eftersom de dolda reserverna skall upplösas. Både omsättningstillgångar och anläggningstillgångar måste överföras till delägarna till värden, som motsvarar tillgångarnas verkliga värden. Detta gäller även om delägarna kommer att fortsätta verksamheten själva och tillgångarna även i fortsättningen kommer att användas i rörelseverksamhet. Möjligheten att slippa likvidation är därför betydelsefull även från skatterättslig synpunkt.
Kommanditdelägare är begränsat ansvarig (upp till den utfästa insatsen) för bolagets förbindelser i motsats till komplementären, som svarar på samma sätt som en delägare i ett handelsbolag svarar för handelsbolagets förpliktelser. Några särskilda begränsningar i möjligheten att inträda i ett kommanditbolag som komplementär har inte funnits. Det diskuterades dock livligt och prövades i praxis, om juridiska personer som hade ett begränsat ansvar (t. ex. aktiebolag) borde få vara komplementärer. Vid tillkomsten av den nya handelsbolagslagen tog debatten återigen fart och från många håll framfördes önskemålet att rätten att vara komplementär i ett kommanditbolag skulle begränsas. Det var inte rimligt, menade man, att tillåta juridiska personer med begränsat ansvar att gå in som komplementär i ett kommanditbolag. I den nya lagen har stadgats, att stiftelser och ideella föreningar inte får vara komplementärer. Inget hinder föreligger däremot för aktiebolag och dödsbon att inträda i ett kommanditbolag som komplementär.
Det finns inte heller i lagen angiven någon minimigräns för kommanditdelägares insatser. Nial (s. 337) anger att insatserna inte får bestämmas till ett orimligt lågt belopp, t. ex. 1 krona. En bolagsman med allt för låg insats skulle inte vara bolagsman och ett bolag föreligger då endast, om det finns tillräckligt med andra bolagsmän. Frågan är kanske inte helt ointressant, eftersom det förekommer att personer vill just ha ett bolag, men att det är svårt att få en annan delägare engagerad. Ett bolag kan t. ex. vara av intresse av skatterättsliga skäl. Eftersom det inte finns någon minimigräns angiven i lagen, menar jag det vara svårt att skönsmässigt ange en lämplig gräns. 1 krona är naturligtvis ett orimligt lågt belopp, men är 100 kr. mycket mer i dag? Ger ett utfästbelopp på 1000 kr. något skydd? Dessutom beror ju insatsernas värde för borgenärerna på omsättningens storlek och verksamhetens inriktning. Själv menar jag, att ett kommanditbolag, som inregistrerats i handelsregistret, skall
anses vara ett kommanditbolag utan hänsyn till andelens storlek.
Nial har också i denna upplaga knutit samman reglerna i den gamla och nya bolagslagen. Läsaren har inga svårigheter att finna skillnaderna i lagtexten och förstå effekten av ändringarna. Detta är viktigt eftersom många handelsbolag gäller under lång tid och det är viktigt att veta, hur de nya reglerna påverkar redan ingångna bolagsavtal.
Nial har haft svårigheter, när det gäller behandlingen av enkla bolag, eftersom det finns så många olika slag av bolag. Detta gör det svårt att disponera framställningen, eftersom problemen skiljer sig åt i flera delar. En redovisning är också svår att göra om den skall göra anspråk på att täcka alla de olika frågor, som kan uppkomma i bolag med annat föremål än näringsverksamhet. Snart har man då också helt fjärmat sig från det associationsrättsliga området.
Behandlingen av det enkla bolaget följer efter det stora avsnittet om handelsbolag. En del regler är likartade. Detta innebär, att Nial i stället för att upprepa hänvisar till de partier, där frågan redan behandlats. Detta är förståeligt och innebär inga större problem för den, som läser hela boken på en gång. För den däremot som använder boken såsom handbok är det svårare att få ett fullständigt grepp om de frågor Nial behandlar.
Som jag redan i inledningen framhållit, är det en beundransvärd prestationsom Nial utfört. Boken är inte bara en fullständig redovisning av handelsbolagslagens associationsrättsliga regler. Nial behandlar också många civilrättsliga, utsökningsrättsliga och konkursrättsliga spörsmål, som kommer upp i samband med bolagsverksamheten. Flera förmögenhetsrättsliga frågor diskuterar Nial. Fullmaktsproblem berör han i olika sammanhang. Avtalsrättsliga spörsmål måste han ständigt ta ställning till, särskilt på de områden som gäller bolagsmännens inbördes rättsförhållanden. I de avsnitt, som rör förhållandet till tredje man, får han ofta bedöma sakrättsliga problem. Skadeståndsrättsliga frågor belyser han också, liksom många andra — förmynderskapsrättsliga spörsmål, köprättsliga problem m. m. För den som vill veta allt om ett handelsbolag är det egentligen bara skatterättsliga och redovisningstekniska spörsmål som Nial inte behandlar. Och här finns andra böcker att tillgå.
Det är denna förmåga att behandla och diskutera olika slag av juridiska spörsmål, som imponerar mest på mig. Nial utgår från de associationsrättsliga reglerna i handelsbolagslagen men ger sedan svar på alla de olika frågor, som kan aktualiseras i samband med handelsbolag och enkla bolag. Svaren Nial ger blir för läsarna oftast omedelbart övertygande, eftersom de märker, att hans lösningar bygger på djupgående lärdom över hela det juridiska fältet.
Nial har en förmåga att finna de olika problem, som kan tänkas komma upp. Samtidigt gör han med praktisk blick den sovring, som är nödvändig bland olika frågor. Nästan aldrig har läsaren känslan, att problem lyfts fram och diskuteras bara för debattens egen skull.
Därför till sist: Den nya boken kommer att bli lika uppskattad som den förra.
Nils Mattsson