TORGNY HÅSTAD. Sakrätt avseende lös egendom. Institutet för rättsvetenskaplig forskning. Stockholm 1982. Norstedts. 299 s.
"Der Verfasser erwartet von ihnen eine gerechte Würdigung seiner Arbeit, ein Eingehen darauf, ob er die selbstgesteckten Ziele erreicht hat." (Goettler, V., Vom literarischen Handwerk der Wissenschaft. Berlin & Hamburg. 1965. S. 101)
1978 gav Torgny Håstad ut ett "Kompendium i sakrätt avseende lös egendom". Detta återgav vad Håstad i förordet kallade ett arbetsmanuskript, avsett att tillgodose studentönskemål om en framställning som kunde ersätta Östen Undéns "Svensk sakrätt I, lös egendom". Först utkommet 1927 hade Undéns arbete — senast efter en tionde, "genomsedd" upplaga 1976 —kommit att framstå som allt orimligare såsom lärobok. Den fyllde inte nutida pedagogiska anspråk. Innehållet hade till stora delar blivit antikverat, i vart fall för den inte främst rättshistoriskt motiverade läsaren. Under sin beskedna kompendietitel framträdde nu Håstads "arbetsmanuskript" såsom något helt annorlunda, som en bok om sakrätt till lös egendom med en klart egen och "modern" profil. Denna hade uppenbarligen inspirerats av Henrik Hesslers stora arbete "Allmän sakrätt. Om det sakrättsliga tredjemansskyddets principer" (1973). Kompendiet gav emellertid uttryck åt grundläggande egna uppfattningar hos Håstad, inte minst beträffande val av systemsyn för sakrätten med syfte att tillgodose de av honom uppställda ändamålen med framställningen.
Kompendiet har nu utvecklats till en bok, som inte längre är försedd med de reservationer för ofullgångenhet med vilka Håstad inledde kompendieversionen. Bokens textmassa utgörs till ungefär halva sidantalet av text ur kompendiet, medan övrigt är nyskrivet eller kraftigt omarbetat. Liksom i kompendiet spelar i boken den rättshistoriska bakgrunden en mycket obetydlig roll för framställningen. Håstads syften med boken är emellertid delvis andra än de som låg bakom kompendiet. Där detta skulle möta anspråk på att utgöra ett läromedel för den s. k. nya juristlinjen vid universiteten (Civilrätt C) är ändamålet att tjäna som lärobok nu endast ett — om än det främsta —bland flera som Håstad nämner. Åtskilligt har sålunda nu medtagits som går utöver vad som är nödvändigt för studenter att lära sig. Sådant förekommer delvis i finstilta partier. Det skall vara illustrativt och underlätta förståelsen för huvudlinjerna. Men syftet med dessa partier är också att "göra inlägg i den rättsvetenskapliga diskussionen och att göra boken mera användbar såsom handbok för praktiker".
Mitt motto förpliktar mig att söka rättvist värdera i vad mån Håstad nått sina nyssnämnda syften. Den hybrid som uppkommit av lärobok, handbok och rättsvetenskapligt diskussionsforum för Håstad fyller enligt min mening bäst den sist nämnda funktionen. Boken har mycket att ge den som vill följa den uppslagsrika och engagerade framställningen med dess delvis betydande rättsvetenskapliga bredd och djupdimensioner beträffande mer eller mindre speciella problem inom den s. k. dynamiska sakrätten. Därmed avses då de regler som syftar till att lösa förmögenhetsrättsliga konflikter mellan ett rättssubjekt och tredje man på dess motparts sida (singularsuccessorer och övriga borgenärer).
Boken är emellertid alldeles för innehållsrik och för utförlig i rättsvetenskaplig analys för att vara en lämplig lärobok efter endast introduktionskurs-
studier eller motsvarande. Det gäller också för en student som helt lämnar det finstilta åt sidan. Den studenten går emellertid i sin tur miste om ett stort antal exempel och utvecklingar som skulle kunna göra huvudtexten begriplig eller begripligare. Sådant finstilt finns emellertid där i en omfattning som helt spränger rimliga läroboksramar. Den grundläggande begreppsbildningen lämnar också en del övrigt att önska inför den samordning som en student har att söka åstadkomma med vad han tar del av i andra partier av civilrätten. Såväl tjänligheten som lärobok som handboksfunktionen påverkas också negativt — och för den senare funktionen på ett i mitt tycke avgörande sätt — av att Håstad till grund för sin disposition av framställningen i motsats till Hessler lagt likhet i rättsföljd (vad allt ger separationsrätt, särskild förmånsrätt etc.?) och inte likhet i rättsfaktum (hur står sig ett visst anspråk, t. ex. på äganderätt, mot tredje mäns anspråk av skilda slag?). Såväl studenter som sakrättsligt bevandrade personer med problem har emellertid rättsfakta som utgångspunkt för sitt tänkande. Deras fråga är: Vad händer om situationen är denna? En systematik med det slags verklighetsförankring att det praktiska handlandets situationer i uppbyggandet av en rättsposition ger utgångspunkterna underlättar enligt min mening såväl inlärning som sökande efter svar på rättsliga problem i handböcker. Håstad har emellertid sålunda valt en annan väg, som f. ö. också leder till terminologiska komplikationer, som jag anser att Håstad inte lyckats bemästra.
Jag skall strax ta upp några av dessa kritiska synpunkter till närmare utveckling och då utan att relatera dem till just läroboks- eller handboksfunktionerna. Dessförinnan vill jag emellertid peka på ett par av bokens generella förtjänster. Håstad ger fortlöpande och genom hela framställningen i ovanligt rikt mått argument för och emot de existerande eller tänkbara regler som han anger. För läroboksfunktionen är dessa förklaringar om varför slutsatser om rättsläget skall, kan eller bör vara de som han anger oftast övertygande och påtagligt stimulerande att följa. Det finns anledning att hoppas att den läsare som mäktat följa den argumentation som Håstad så ymnigt givit honom del av finner sina eventuella svårigheter att tillägna sig bokens innehåll bli kompenserade av en ovanligt välunderbyggd förståelse för de sakrättsliga problemens art och inbördes samband.
Civilrätt och exekutionsrätt — och då inte minst vad som brukar kallas den materiella konkursrätten — ingår i det sakrättsliga spelet en mer eller mindre, men alltmer utpräglad förening. Håstads framställnings disposition med utgångspunkt i rättsföljder, som jag likväl som nämnts ställer mig kritisk till, har den fördelen att den starkt belyser exekutionsrättens betydelse inom sakrätten. För att ge studenter som eljest kunde sakna nödiga processrättsliga insikter för att tillgodogöra sig syntesen av civilrättssyn och exekutionsrättsliga betraktelsesätt en chans ger Håstad en i stort sett välavvägd, om än närmare 40 sidors presentation av exekutionsrättsliga grunder (s. 80 ff). Jag ställer mig emellertid här frågande till behovet i just det sammanhanget, liksom för lärobokssyftet, av den endast i liten mån finstilta framställningen över nästan tre sidor om den låt vara alls ej oviktiga frågan om överföring av förmånsrätt från en borgenär till en annan vid borgenärsbyte (s. 108 ff).
Ett ytterligare förtjänstfullt drag i Håstads framställning — helt oberoende av vart den uttryckligen syftar — är att han i beskrivning och analys fångat så mycket av den utvecklingens vind som blåst stark över sakrätten i tiden efter Hesslers bok.
Håstads analys av senare års rättspraxis på det vidsträckta område som han behandlar upptar ett stort utrymme i boken. Nära två femtedelar av antalet rättsfall som där berörs härrör från tiden efter 1972 (ett 80-tal), då Hesslers arbete avslutades. Som komplement till Hesslers framställning har sålunda Håstads arbete stort värde i dess behandling av aktuell rättspraxis. Någon gång blir det dock helt enkelt för mycket av det goda och detta oberoende av vilka "glasögon" läsaren använder, studentens, handboksanvändarens etc. Så hade det t. ex. räckt med ett påpekande om problemets art och rättslägets oklarhet i avvaktan på det i boken förutskickade HD-avgörandet beträffande frågan om fördelningen i konkurs mellan företagsinteckningshavare och konkursboets allmänna del, när konkursboet ökar företagsinteckningsunderlagets värde genom att låta anställda förädla vid konkursutbrottet befintliga råvaror etc. (s. 226 ff). Frågan är nu avgjord, NJA 1982 s. 900. I boken upptar en analys av frågan med lösningsförslag två hela sidor.
Åtskilliga tolkningsproblem i anslutning till samma tids lagstiftning får också de ingående överväganden. Den analys som genomförs över nära tre, icke finstilta sidor (s. 161 ff) av när tradition resp. denuntiation senast måste ha företagits efter konkursbeslut i beaktande av 21 § KonkL är emellertid i mesta laget för att nå fram till Håstads visserligen goda men knappast svårfunna slutsats.
Jag har fått intrycket att Håstad burit på så många uppslag till rättsvetenskapligt grundade och intressanta diskussionsinlägg över ett så brett område att han behövt en bok av det aktuella slaget för att kunna rymma dem alla. Min anmälan får inte uppfattas som en invändning mot det befogade i Håstads val av en generell framställning av lös egendomssakrätten för att föra fram alla synpunkter brett och i en sammanhållen systemsyn. Det är motanspråken på funktion som lärobok och handbok som jag riktar mina invändningar.
Jag lämnar nu frågan om syftena med framställningen och huruvida de uppfyllts för att i stället betrakta bokens innehåll utifrån hur den kan te sig för en läsare som tar del av den för sin juridiska vidareutbildnings skull, rimligt insatt i tidigare terminologi och systematik på området. Det kan naturligtvis inte här bli fråga om någon genomgång i detalj. Jag nöjer mig med att i anslutning till en presentation av arbetets uppläggning förmedla några reflexioner som särskilt trängt sig på.
I det gängse, sakrättsligt grundläggande persongalleriet ingår två figurer, vilka i förhållande till varandra är "tredje män". Håstad anknyter till det tankeschema som Hessler använder i sin här förut nämnda bok, när det gäller det sakrättsliga persongalleriet. I detta befinner sig de två figurerna, A och C, s.a. s. på var sin sida om den som ställer till allt trassel dem emellan, B. Hessler utnämnde den senare till "boven i det sakrättsliga dramat" (s. 9). A och C har var för sig mellanhavanden av rättslig art av de mest skilda slag med B, och de rättigheter som de därigenom skaffar sig, äganderätt, nyttjanderätt etc., kolliderar med varandra. Både A och C kan inte få sina anspråkmot B tillgodosedda; en får stå tillbaka för den andre. Ibland är A:s och C:s anspråk på B i sak oförenliga, såsom när fråga är om A:s eller C:s skydd mot C respektive A såsom B:s singularsuccessor (förvärvare efter över- eller upplåtelse; märk f. ö. härvid att Håstads bestämning av överlåtelse som disposition över en rättighet i dess helhet och av upplåtelse såsom avseende delar avrättigheter inte är den vedertagna; också upplåtelse kan avse helheten men
vara begränsad till tid och/eller rum och den åsyftar inte såsom överlåtelsen ett slutgiltigt avstående från rättigheten). Ibland beror kollisionen mellan A och C på att B inte kan betala sina skulder, varför A och C kommer att med sina anspråk på pengar och annan egendom, åtnjutande av rättigheter etc. stå emot varandra i ett utsöknings- eller konkursförfarande, där den var och en av dem motstående figuren som tredje man reser anspråk såsom en B:s borgenär. Om A eller C skall få förtur för sitt anspråk bestäms ibland av vem som var först med sin transaktion mot B, ibland av något annat s. k. sakrättsligt moment, såsom god eller ond tro, tradition, denuntiation, inskrivning etc.
Dessa tre den dynamiska sakrättens aktörer och deras roller presenterar Håstad inledningsvis i bokens första avdelning. Härefter följer ett avsnitt om grundläggande bestämningar för huvudgrupper av de rättigheter som det är fråga om, äganderätt, säkerhetsrätter, bruksrätter (men inga immaterialrätter) och vad han kallar "andra belastningar" med en i mitt tycke olycklig avvikelse från det av Hessler myntade, och väl nu etablerade, uttrycket "betingelser" (för t. ex. optionsrätter och överlåtelseförbud).
I beskrivningen av rättighetskategorierna leds Håstad av sitt här tidigare kritiserade val att låta rättsföljder och inte rättsfakta styra dispositionen till att introducera ett eget fordringsbegrepp. Med rättsfakta som utgångspunkt talar Hessler om äganderätt för anspråk riktade mot individuellt bestämd egendom och fordringsrätt för anspråk riktade mot generiskt bestämd egendom. Med startpunkt för tanken i vad som ytterst, dvs. i änden av ett exekutionsförfarande, kan hända med ett anspråk använder Håstad ordet fordringsrätt för vilket som helst slags anspråk på att "få ut egendom" avvilket slag det vara må "med äganderätt från motparten", och detta oavsett om anspråket åtnjuter sakrättsligt skydd eller inte. Att, som såväl Hessler som Håstad gör, tala om "rätt" (äganderätt och fordringsrätt) som "anspråk" är förvirrande. "Äganderättsanspråk" och "fordringsrättsanspråk" vore i mitt tycke bättre uttryck, när fråga är just om anspråken. Håstad tycks f. ö.behandla orden rättighet och anspråk såsom synonyma (s. 15). Håstads användning av "fordringsrätt" är emellertid dessutom såtillvida egendomlig som anspråket på att få ut egendom med äganderätt från motparten endast kan uppfyllas i fall då A eller C kan göra gällande separationsrätt till den egendom som anspråket avser. Separationsrätt i konkurs är ju det för alla slags egendom yttersta äganderättskriteriet. Endast då detta är uppfyllt borde alltså en äganderätt sägas föreligga enligt definitionen. "Redan på fordringsstadiet" har en borgenär enligt Håstad "ytterst sällan äganderätt ... till den egendom fordringen avser" (s. 35). "Fullgången" äganderätt föreligger f. ö. enligt Håstad "när en ägare har en sak (sic!) hos sig" (s. 21). Men Håstadavser med sin bestämning av vad som är en fordringsrätt trots dess definition också oprioriterade fordringar. Han säger att "beroende på det sakrättsliga skyddet får man sedan skilja" mellan fordringar med separationsrätt och dessa fordringar (s. 21 f). Här stämmer inte resonemanget. Vi får att göra med sakrättsligt lyckade och misslyckade fordringsrätter i beroende av om anspråket "på att få ut egendom" med just äganderätt anses vara berättigat eller ej.
Läsaren torde i sammanhanget också förvirras av Håstads växlingar mellan orden "fordringsrätt", "fordring" och "fordran" (jfr "fordran som en förmögenhetstillgång", s. 35). Uttrycket "(fordringar som avser) anspråk" på egendom av skilda slag (s. 22) är minst sagt egendomligt liksom uttrycket "ford-
ran" av "från början en lägre dignitet" (s. 122) för ett fall av att separationsrätt saknas. Bäst vore nog att lämna fordringsbegreppet åt dess vardagliga innebörd av motpol till skuld och av krav eller anspråk, när den innebörden inte förvirrar. Fordringsrätt(-sanspråk) som uttryck för anspråk som gäller generiskt bestämd egendom kan dock måhända nu ha fått en accepterad plats i sakrättsligt språk (se närmare Forsell, H., Tredjemansskyddets gränser, s.30 med hänvisningar till bl. a. Ross och Hessler).
I första avdelningens nästföljande avsnitt presenteras gränsdragningen mellan fast och lös egendom samt vissa uppdelningar av lös egendom, varpå följer en genomgång av de laga fången samt av vad det innebär att någon har besittningsskydd samt ytterligare något om besittningsbegreppet. Avdelningens sista avsnitt ger en tämligen bred framställning av samäganderätt och dess förhållande till vad Håstad kallar "annan egendomsgemenskap" (jfr dock, om begreppet egendomsgemenskap, Rodhe, K., Lärobok i obligationsrätt, 5 uppl., 1979 s. 64 f).
Härefter behandlar Håstad i bokens andra avdelning skyddet för A respektive C mot C respektive A såsom B:s singularsuccessor. Det må anmärkas att avdelningens rubrik dock ter sig oegentlig för det likväl därunder behandlade fallet att C förvärvat egendom från B, vilken denne stulit från A, där fråga är om C:s skydd mot A:s vindikationsanspråk (ett exempel som ges på s. 50). Tredje avdelningen rör skyddet mot C respektive A som B:s borgenärer i en B:s insolvenssituation.
Avsikten bakom uppdelningen mellan den andra och tredje avdelningen har varit att hålla samman vissa frågor så att upprepningar undvikits. Frågor om godtrosförvärv av äganderätt och av panträtt vid förvärv från obehöriga har sålunda förts samman. Därvid har i andra avdelningen lagts in ett helt kapitel (8) om något som egentligen inte hör till en framställning om sakrätt, nämligen om bristande rättshandlingsförmåga hos B eller bristande behörighet eller befogenhet hos B såsom representant för ägaren till det som förfogandet avser. Kapitlet förtjänar emellertid väl sin plats som komplement till de egentliga sakrättsliga partierna. Frågor om äganderätts och panträtts förvärv av skydd mot fångesmannens borgenärer har också kunnat hållas samman med Håstads metod. Framställningstekniken har möjliggjort en samlad redovisning av vilket skydd som olika anspråk kan ha vid gäldenärens insolvens och av hur en avveckling går till vid skilda exekutionsformer. Förutom det nyssberörda kapitlet om exekutionsrättens grunder är tredje avdelningen uppdelad på ett om "Aganderätt-separationsrätt", ett om "Säkerhetsrätt —särskild och allmän förmånsrätt" samt ett — helt nyskrivet och ganska djupborrande — om konkursbos ansvar för förbindelser som detta ingår under konkursförvaltningen jämte en del närliggande frågor, t. ex. om möjligheterna för konkursbo att påtvinga en konkursgäldenärens medkontrahent en fortsättning av ett kontinuerligt avtalsförhållande.
I den avslutande fjärde avdelningen, där nyttjanderätt och vad jag föredrar att kalla betingelser avhandlas, har ingen uppdelning skett av framställningen, motsvarande den mellan andra och tredje avdelningarna. Den huvudsakliga frågan i fjärde avdelningen är i vad mån något skydd mot tredje man alls ges åt nyttjanderätten etc., varför en uppdelning synts Håstad vara onödig.
Boken skulle ha vunnit — i mitt tycke avsevärt — på om en redogörelse förde s. k. sakrättsliga moment som jag här förut har berört (tradition, denuntiation, god tro etc.), deras funktion och bakomliggande syften, fatt en inledande
och tämligen utförlig presentation före andra avdelningen. Nu behövs t. ex. åtskilligt av vad som sägs i tredje avdelningen, t. ex. om den s. k. avtalsprincipen (s. 147 ff) och om lösöreköpslagens betydelse för den motstående traditionsprincipens genomslagsförmåga (s. 151 ff), såsom bakgrund för en förståelse av åtskilliga partier i andra avdelningen (exempel: förklaringen s. 75 till att godtrosförvärv efter dubbelöverlåtelse inte kan ske beträffande byggnad på annans grund är obegriplig för den som inte känner till vad som avhandlas i nämnda, senare partier). Upprepningar av det omfattande slag som nu förekommer av vad som redan sagts i äganderättskapitlet, t. ex. beträffande traditionskravet på s. 186 f i panträttssammanhang, hade också kunnat undvikas med ett särskilt avsnitt om de sakrättsliga momenten.
Vad Håstad anför i tredje avdelningen om avtalsprincipens reträtt inför traditions- och denuntiationskrav hör emellertid enligt min mening till bokens bästa partier. När jag tog del av de överväganden som redovisas kring traditionsbegreppet och beträffande ytterligare utbredning av denuntiationskravets tillämpningsområde greps jag dock av tanken att det mest är att vi nu fått de regler som vi har som ger fog för just det aktuella tillståndet och att det inte är givet att ens rentav en mer utvecklad tillämpning av avtalsprincipen skulle vara sämre än de fiktioner och olika särskilda kravnivåer som karakteriserar aktuell rättstillämpning kring besittningsbegreppet och traditionskravet (se t. ex. hovrättsfallet s. 156 not 54 in fine).
Just eftersom ingen av de två sidornas parter, A och C, vilkas intressen står mot varandra, kan påverka de mellanhavanden med B på den andra sidan om denne vilka ger kollisionen dem emellan, är det viktigt att de sakrättsliga reglerna tillhandahåller ett bestämt system av spelregler för handlande som kan säkra rättsligt tryggade positioner gentemot möjliga tredje män. Den som inte håller sig till regelboken skall drabbas av sin felbedömning, utan rekurs till t. ex. sådan "svagare partshänsyn" som vartefter tenderar att bryta ned regelbilden på andra håll inom civilrätten.
Det i och för sig naturligtvis vällovliga i att söka motverka skentransaktioner och "retroaktiva tillrättalägganden" av sakrättsliga positioner tycks emellertid få ett slags motsvarande uppluckringseffekt på den en gång etablerade sakrättsliga regelbilden (se t. ex. uttrycket härför, s. 168, i kritiken mot NJA 1916, s. 656, på grundval av vilket avtalsprincipen ansetts eventuellt alltjämt gälla vid överlåtelse och pantsättning av samäganderättsandel). Lagstiftning om registerpant för lösöre förefaller alltmer indicerad som det effektiva medlet att motverka åtminstone mycket av det som nu jagas med tämligen oförutsebart verkande och trubbiga medel. Jag vill emellertid rikta invändningar mot Håstads syn på hur sakrätt bör byggas, sådan den kommer tilluttryck i uttalandet (s. 167) att "Något hinder att skapa t. ex. ett traditionskrav i praxis borde inte gärna föreligga på ett område som saknar heltäckande lagstiftning". Till jämförelse, och med instämmande i vad HD anfört, vill jag hänvisa till det referat som Håstad ger några sidor längre fram (s. 173 f) av ett relativt färskt HD-avgörande, NJA 1979 s. 451. HD lät där överlåtelse av en viss nyttjanderätt till fast egendom gälla mot överlåtarens borgenärer redan på grund av avtalet, och sålunda utan denuntiation till fastighetsägaren, vilket eljest varit det närmast till hands liggande sakrättsliga momentet. Därvid yttrade HD bl. a. att det fanns stöd i också senare doktrin för att avtalet var tillräckligt och att parter kunnat inrätta sig därefter, varför införande av ett denuntiationskrav fick ankomma på lagstiftaren.
Kanske skymtar f. ö. också hos Håstad (s. 224) en benägenhet till sakrättsligt "svagare partshänsynstagande" i uttrycket att det vore en nackdel med förslaget till lag om företagshypotek, SOU 1981:76, att utvidga företagsinteckningsunderlaget till också kassamedel och banktillgodohavanden, att härigenom "de oprioriterade borgenärerna får ännu mindre utdelning", utan varje förklaring av varför det skulle vara en fördel om dessa fick en sådan i förhållande till dem som eljest skulle njuta gott av en i vederbörlig ordning etablerad säkerhetsposition på grundval av företagsinteckning.
Låt mig slutligen varna konkursförvaltare för att uppfatta som ett tips för praktisk tillämpning vad Håstad anför på s. 255 om möjligheterna för ett konkursbo som drabbas av att en tidigare leverantör kräver mycket mer för varuenheter som skall levereras till konkursboet än för vad som tidigare levererats till gäldenären och där varan fyller en nyckelfunktion i den tillverkningsprocess som konkursboet anser sig böra fortsätta. Håstad säger att boet inte torde kunna tvinga leverantören att lämna ett lägre anbud rent konkursrättsligt, men att ett träffat avtal mellan leverantören och boet om ett dylikt överpris möjligen kan angripas med avtalslagens regel om ogiltighet vid ocker. En konkursförvaltare som ingår ett sådant avtal om ett klart överpris i syfte att senare kunna åberopa ockerregeln gentemot leverantören torde knappast kunna påräkna rättens stöd för sitt förfarande. I vart fall är avtalandet oetiskt enligt för advokater gällande etiska principer. Konkursboet torde få betala vad leverantören begär, i den mån inte allmänna regler om högst prissättning etc. kan vara tillämpliga, eller också avstå från fortsatt tillverkning.
Det skulle sitta bra med ett register över citerade lagrum i nästa upplaga.
Gunnar Karnell