Traktaträtt vid anhållande och häktning
Reglerna i en internationell konvention som ratificerats av Sverige blir, om konventionen trätt i kraft, folkrättsligt bindande för Sverige. Detta innebär emellertid inte, att inhemska svenska domstolar och andra myndigheter utan vidare börjar rätta sig efter dessa regler. Tvärtom domineras svensk lagstiftning och rättspraxis av den s. k. transformeringsläran. Den innebär, att en traktatbestämmelse inte blir bindande inom Sverige förrän den genom transformering införlivats med svensk rätt. Saken kan också uttryckas så, att vid konflikt mellan traktaträtt och inhemsk rätt, viker traktaträtten så länge den inte genom transformering införlivats med den inhemska.1 Transformeringsläran kan enligt min mening kritiseras och andra lösningar på konflikter mellan traktaträtt och nationell rätt förordas, men dess ställning är väl befäst. Det är desto angelägnare att man vid varje översyn av gällande rätt noga beaktar ingångna traktater. Detta gäller inte minst nu pågående utredningsarbete rörande anhållande och häktning (Ju 83:04).
    Det är inte avsikten att gå igenom alla de internationella rättsregler, som har betydelse i samband med straffprocessuella säkerhetsåtgärder och frihetsberövanden. De är många naturligt nog, eftersom det i många länder är just gentemot de frihetsberövade, som de mänskliga rättigheterna å det grövsta kränkes. Jag skall endast uppehålla mig vid de punkter, där svenska lagregler liksom rättspraxis idag avviker från folkrättens krav vad gäller anhållande av brottsmisstänkta.

 

Relevanta konventioner
Inom FNs ram antogs den 16 december 1966 en internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som trädde i kraft den 23 mars 1976, men som redan dessförinnan hade ratificerats av Sverige (SÖ 1971:42), nedan kallad FN-konventionen.
    Europarådet antog den 4 november 1950 den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som trädde i kraft den 3 september 1953, men som även den redan dessförinnan hade ratificerats av Sverige (SÖ 1952: 35), nedan kallad Europakonventionen.
    Ett särdrag för dessa två konventioner är att de skapar ett system enligt vilket de fördragsslutande staterna under avstående av en del av sin suveränitet kan underkasta sig internationell jurisdiktion inom de av konventionerna reglerade områdena. Enligt FN-konventionens art. 28 har en kommitté för de mänskliga rättigheterna upprättats. Enligt art. 1 i ett samtidigt med konventionen antaget fakultativt protokoll erkänner konventionsstat, som biträderprotokollet, kommitténs behörighet att mottaga och pröva framställningar från enskilda personer under statens jurisdiktion, som menar att deras av konventionen garanterade rättigheter kränkts av den staten. Sverige har biträtt protokollet (SÖ 1971:43). Enligt Europakonventionens art. 19 har man upprättat en europeisk kommission och en europeisk domstol för de mänskliga rättigheterna. Enligt art. 46 kan var och en av de fördragsslutande europeiska staterna när som helst avge en förklaring om att den erkänner sig

 

1 Se t. ex. NJA 1973 s. 423 och 1978 s. 3, RÅ 1974 s. 121 liksom AD 1972 nr 5 och SvJT 1965 s. 286 Myrsten, 1975 s. 492 Reuterswärd, jfr Eriksson s. 499 och 1979 s. 39 Petrén. 

Peter Nobel 395på tvingande sätt bunden av domstolens jurisdiktion i alla frågor rörande konventionens tolkning och tillämpning. Sverige avgav en första sådan förklaring den 13 maj 1966 (SÖ 1967: 75) och nya förklaringar har därefter avgivits med vissa mellanrum (se senast SÖ 1981:11). Klagorätten är dock underkastad flera villkor och inskränkningar. Bl. a. måste alla inhemska rättsmedel ha uttömts innan klagomål kan upptas av FN-kommittén respektive den europeiska kommissionen.
    Sverige är alltså sedan deras ikraftträdande folkrättsligt bundet av dessa två konventioner och har dessutom underkastat sig internationell jurisdiktion med avseende på deras efterlevnad.

 

Ur FN-konventionen citeras art. 9:

 

1. Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må utsättas för godtycklig arrestering eller annat godtyckligt frihetsberövande. Ingen må berövas sin frihet utompå sådana grunder och i sådan ordning som föreskrivs i lag.
2. Den som arresterats skall vid arresteringen underrättas om skälen för åtgärden och skall ofördröjligen underrättas om varje anklagelse mot honom.
3. Den som är arresterad eller eljest berövad sin frihet på grund av anklagelse om brottslig gärning skall ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning. Det skall ej vara allmän regel, att personer som avvaktar rättegång hålls i förvar, men för frigivning må krävas garantier för att vederbörande inställer sig till rättegången, vid varje tillfälle under det rättsliga förfarandet samt, i förekommande fall, för verkställighet av domen.
4. Den som berövats sin frihet genom arrestering eller eljest skall ha rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet prövas utan dröjsmål och att hans frigivning beslutas, om åtgärden ej är laglig.
5. Den som utsatts för olaglig arrestering eller annat olagligt frihetsberövande skall ha rätt till skadestånd.

 

Ur Europakonventionen återges följande utdrag ur art. 5:

 

1. Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må berövas sin frihet utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:
    a) då någon lagligen är berövad sin frihet efter fällande dom av vederbörlig domstol;
    b) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen med anledning av att han underlåtit att uppfylla domstols lagligen givna föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet;
    c) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för att ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att förhindra honom att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta;
    — — —
    2. Envar som arresteras skall snarast möjligt och på ett språk, som han förstår, underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom.
    3. Envar, som är arresterad eller berövad sin frihet i enlighet med vad under 1. c) sagts, skall ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivningen må krävas borgen för att vederbörande inställer sig till rättegången.
    4. Envar, som berövas sin frihet genom arrestering eller eljest, skall äga rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet snabbt må prövas samt hans frigivning beslutas, om åtgärden icke är laglig.
    5. Envar, som utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid mot bestämmelserna i denna artikel, skall äga rätt till skadestånd.2

 

2 Art. 5.1. d)—f) handlar om omhändertaganden för ungdoms- resp. sjukvård samt i samband med invandringskontroll. 

396 Peter NobelKonventionskravet, att den som berövats friheten på grund av misstanke om brott ofördröjligen skall ställas inför domare eller annan ämbetsman beklädd med domsmakt, skall här granskas närmare. Det sker närmast i anslutning till den europeiska konventionen eftersom innebörden av dess bestämmelser utvecklats i den europeiska domstolens och kommissionens praxis. Det är uttrycken "ofördröjligen", "ställas inför" och "ämbetsman, som beklätts med domsmakt", som framför allt tilldrar sig intresse i detta sammanhang. Det finns därför skäl att även återge den ursprungliga engelska konventionstexten i art. 5.3:

 

Everyone arrested or detained in accordance with the provisions of paragraph 1.c. of this article shall be brought promptly before a judge or other officer authorised by law to exercise judicial power and shall be entitled to trial within a reasonable time or to release pending trial. Release may be conditioned by guarantees to appear for trial.3

 

Tidsfristen "ofördröjligen"
Ordet "prompt" betyder bl. a. rask, handlingskraftig, beredvillig, snabb, ofördröjlig och omedelbar. Synonymer till "promptly" är "readily", "quickly", "expeditiously".
    I många länders lagstiftning krävs, att den för brottsmisstanke gripne ställs inför domstol inom 24 eller 48 timmar efter gripandet. Den europeiska kommissionen har dock ehuru med viss svårighet i ett mål rörande rättsregler och tillämpning i Nederländerna godtagit en tidsfrist på maximalt fyra dagar.4
    Förhållanden och omständigheter, som skulle kunna göra tidsfristens utsträckning till fyra dagar tillåtlig, kan t. ex. vara, att den misstänkte måste transporteras från den plats, där han gripits och till den ort, där anhållningsmyndigheten finns eller att han på grund av rus, drogpåverkan, skada eller sjukdom inte kan höras genast och liknande. Det finns inte något belägg för att tidsfristens utsträckande över fyra dagar skulle vara förenligt med konventionskravet på ofördröjlighet — "promptness".

 

Procedurkravet "ställas inför"
Det av konventionerna föreskrivna första mötet mellan den gripne och den som har att besluta om hans frigivande eller kvarhållande är inte avsett att vara ett led i förundersökningen och behöver heller inte omedelbart följas av den prövning av frihetsberövandets laglighet, som avses i Europakonventionens art. 5.4. Syftet med detta första förhör är att den gripne så fort som möjligt skall ges en möjlighet att påvisa sin oskuld eller andra skäl mot frihetsberövandet.3
    Detta syfte är avgörande för den praktiska innebörd, som bör ges uttrycket "ställas inför" — "be brought before". Rent språkligt är det långsökt att föreställa sig något annat än att den gripne personligen rent fysiskt föres till domaren eller den behörige ämbetsmannen och får träffa honom ansikte mot ansikte. Förfarandet bör vara sådant, att man kan föra en dialog med frågor, svar, förklaringar och följdfrågor. Den federala domstolen — Bundesgericht —

 

3 Council of Europe, Human Rights in International Law, Basic texts, Strasbourg 1979.

4 Yearbook of the European Convention on Human Rights vol. 9, s. 564. Se även H. Danelius, Mänskliga rättigheter, 2:a upplagan, s. 76-77.

5 P. Sieghart, The International Law of Human Rights, Oxford 1983, s. 153.

 

Anhållande och häktning 397i Schweiz har i ett avgörande i dessa frågor uttalat, att den misstänkte personligen bör ställas inför myndigheten och att den sistnämnda inte bör åtnöjas enbart med skriftligt förfarande.6

 

Kriteriet "som enligt lag beklätts med domsmakt"
"... domare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, ..." skriver konventionerna. Staten kan således välja mellan två slags myndighetspersoner, domare eller andra, som kan fylla domarfunktionen i detta sammanhang. Ehuru det är fråga om två olika kategorier, som alltså inte är identiska, så finns den analogin, att de skall fylla liknande funktioner.
    I ett viktigt avgörande har den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna angivit noggranna kriterier för att en ämbetsman skall anses vara beklädd med domsmakt — "authorised to exercise judicial powers". Domen gavs den 4 december 1979 i målet Schiesser v. Schweiz.7 Domens betydelse motiverar en kort redogörelse för omständigheterna.
    Schweiziske medborgaren Schiesser, bosatt i Winterthur i kantonen Zürich, som hade hållit sig undan någon tid, överlämnade sig självmant till polisen den 5 april 1976. Han fördes genast inför distriktsåklagaren i Winterthur (Bezirksanwalt), vilken förhörde honom utan försvarsadvokats närvaro och senare samma dag beslöt, att Schiesser skulle kvarhållas (Untersuchungshaft). Åklagaren stödde detta beslut på att Schiesser var starkt misstänkt för flera fall av grov stöld eller försök därtill samt på farhågan, att Schiesser annars skulle undertrycka bevis. Dessa skäl var häktningsgrundande enligt den i Zürich gällande kantonala brottmålslagen (Strafprozessordnung). Statsåklagaren i Zürich hos vilken Schiesser begärt överprövning fastställde beslutet om Schiessers fortsatta frihetsberövande. Schiesser förde då frågan till den federala domstolen genom offentligrättsligt överklagande — "public law appeal". Han beskrev antagandet om kollusionsfara som godtyckligt och ifrågasatte, huruvida distriktsåklagaren i Winterthur var en "ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt" enligt Europakonventionens art. 5.3. Den federala domstolen ogillade Schiessers talan. I sina ingående resonemang om åklagarens funktion uttalade domstolen bl. a. (i min översättning från Europadomstolens engelskspråkiga redogörelse): "Det avgörande är, att den allmänna åklagarmyndigheten under ledandet av förundersökningen utövar en judiciell undersökningsfunktion; det är endast om och när fallet går till rättegång, som myndigheten antar sin roll som åklagare och blir part i målet." Den 20 april blev Schiesser häktad av vederbörlig domstol i Zürich. Den 12 juli 1976 försattes han på fri fot. Den 11 maj 1978 dömdes han för stölder till sjutton månaders fängelse villkorligt med en prövotid av fyra år.
    Dessförinnan hade Schiesser i november 1976 ingivit klagomål på åtskilliga punkter till Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna. Domstolen för de mänskliga rättigheterna dit såväl kommissionen som den schweiziska regeringen hänskjutit målet fann snart, att det endast var på en punkt, som Schiessers talan krävde mer ingående överväganden. Det var just frågan om åklagarens besittning eller avsaknad av domsmakt — "the Court has to

 

6 Bundesgericht, Lausanne, 3 november 1976.

7 European Human Rights Reports 2, 417. Domen är i sin helhet offentliggjord av Europarådet: European Court of Human Rights — Schiesser case, Judgment, Strasbourg 4 december 1979. 

398 Peter Nobelas certain only whether the said Attorney possessed the attributes of an 'officer authorised by law to exercise judicial power'."
    Övervägandena om konventionens rätta tolkning i denna del utmynnade i följande slutsatser (i min översättning från den engelska texten, varvid hänvisningar till tidigare avgöranden överhoppas):

 

Sammanfattningsvis är inte "ämbetsmannen" identisk med "domaren" men han måste inte desto mindre ha några av den senares särdrag, d. v. s. han måste uppfylla vissa villkor vart och ett utgörande en garanti för den frihetsberövade individen.
    Det första villkoret är oberoende i förhållande till statsmakterna och till parterna i målet. Detta behöver inte innebära att inte "ämbetsmannen" i någon mån kan vara underordnad andra domare eller ämbetsmän förutsatt att de själva åtnjuter liknande oberoende. Dessutom finns det enligt art. 5.3. både ett processuellt och ett substantiellt rekvisit. Det processuella rekvisitet ålägger "ämbetsmannen" förpliktelsen att själv höra individen, som ställs inför honom; det substantiella rekvisitet förpliktar honom att beakta de omständigheter som talar för eller emot frihetsberövande och att avgöra under hänvisning till lagliga förutsättningar, om det finns skäl som berättigar till fortsatt frihetsberövande och att beordra frigivning, om sådana skäl inte finns.
    Vid fastställandet av huruvida dessa olika villkor uppfyllts, tar Domstolen inte upp frågor, som inte blivit resta i det aktuella målet, t. ex. huruvida en ämbetsman har sådan utbildning och erfarenhet, att han är lämpad att utöva domsmakt.

 

Domstolen övergick därefter till frågan om distriktsåklagaren i Winterthur uppfyllde dessa kriterier.
    Det skall först påpekas att, såvitt jag kan utläsa av Europadomstolens dom, Schiessers överlämnande till polisen, det första förhöret med honom liksom beslutet om hans kvarhållande skedde i Winterthur men att hela den övriga proceduren ägde rum i Zürich. Domstolen konstaterade, att distriktsåklagaren i Winterthur uteslutande befattat sig med saken i sin egenskap av undersökande myndighet och att han inte antog någon åklagarroll. Han utformade inte någon talan eller tog del däri och han representerade inte åklagarsidan inför domstol. Han handlade också i fullständigt oberoende i förhållande till staten och överordnade myndigheter, när han beslöt att kvarhålla Schiesser. Till alla delar handlande enligt gällande schweizisk kantonallag förhörde han personligen Schiesser och grundade sedan beslutet om dennes kvarhållande i arrest på grunder, som enligt såväl schweizisk rätt som Europakonventionen är häktningsgrundande. Domstolen fann således, att distriktsåklagaren i Winterthur uppfyllde garantierna för oberoende och de processuella och substantiella kriterierna. Någon kränkning av Europakonventionen hade således inte ägt rum från Schweiz' sida.
    Vilka slutsatser kan man då dra av Schiesserfallet? Vissa rekvisit har ställts upp för att en ämbetsman, t. ex. en åklagare, skall kunna anses som beklädd med domsmakt. Som antytts i domen kan dessutom även andra tänkas. De uppställda rekvisiten kan sammanfattas så:
    1. Kravet på oberoende a) i förhållande till statens verkställande makt, och b) i förhållande till parterna i brottmålet.
    2. Det processuella kravet att ämbetsmannen personligen skall höra den gripne.
    3. Det substantiella eller materiella kravet, att ämbetsmannen skall beakta både de omständigheter som talar för fortsatt frihetsberövande och dem som talar för frigivande samt kravet att detta avgörande skall ske under tillämpning av i lagen angivna grunder för straffprocessuella frihetsberövanden.
    4. Legalitetskravet, d.v.s. att samtliga dessa villkor måste vara uppfyllda

 

Anhållande och häktning 399inte bara i det enskilda fallet utan att de också måste ha kommit till klart uttryck i landets lag och praxis. Detta ligger i konventionens lokution "som enligt lag beklätts med ...".
    Några av dessa krav är klara och entydiga under det att ett par andra kan förstås på olika sätt.
    1. a) Oberoende i förhållande till statsmakterna utesluter inte, att ämbetsmannen kan ha överordnade, som t. ex. genom cirkulär eller instruktioner ger bindande anvisningar om tjänsterutiner, rättstillämpning eller rättsfallstolkning. Det får däremot inte förekomma någon som helst inblandning i eller påverkan på ämbetsmannens avgörande och handlande i det enskilda fallet. Här finns utrymme för svårbedömda gränsfall.
    1. b) Oberoende av parterna synes förutsätta inte bara att ämbetsmannen ifråga står helt utanför allt som har med talans väckande och utförande att göra utan att det finns absoluta garantier för att en sådan åtskillnad kan uppehållas även i ett senare skede av förfarandet. Den som vet med sig, att han eventuellt senare kommer att utföra talan kan inte förväntas vara lika objektiv som den som vet att så inte kan bli fallet — inte heller kan han påsamma sätt av en eventuellt blivande motpart tilltros sådan objektivitet. Part i betydelsen den misstänktes motpart är även den som inför domstol yrkar och utvecklar skälen för den misstänktes kvarhållande i häkte.
    2. Det processuella kravet att ämbetsmannen personligen skall höra den gripne kan såvitt jag förstår inte vålla någon större tvekan. Delegation av förhörsplikten torde förutsätta, att den till vilken delegation sker övertar hela funktionen och då själv är en enligt lag och konvention med domsmakt beklädd ämbetsman, som oberoende avgör saken.
    3. Objektivitetsplikten, d. v. s. skyldigheten att i fråga om anhållande eller häktning beakta även omständigheter som talar till den misstänktes förmån, torde också vara klar till sin innebörd.
    Kravet, att ämbetsmannen i fråga skall pröva om den misstänkte enligt gällande bestämmelser skall kvarhållas eller sättas på fri fot, ger upphov till en viktig fråga. Det är om fulla häktningsskäl krävs eller om det är tillräckligt att fortsatt straffprocessuellt frihetsberövande har stöd av lagstiftning, som utgår från mer preliminära och förundersökningstekniska överväganden än fulla häktningsskäl. Domen i Schiesserfallet är inte helt klart på denna punkt, även om det vid första påseendet förefaller som om den första tolkningen vore den naturliga. Saken blir emellertid klarare, då man betänker, att konventionsartikeln i det grundläggande stadgandet angett förutsättningarna för att straffprocessuellt frihetsberövande överhuvudtaget skall få äga rum. Det heter ju i art. 5.1.c) i Europakonventionen som förutsättning därför, att någon måste vara lagligen arresterad eller berövad friheten för att ställas inför rätta såsom skäligen misstänkt för att ha begått brott eller när det anses skäligen nödvändigt för att förhindra honom att begå brott eller på grund av flyktfara. Någon annan typ av eller på andra grunder beslutade straffprocessuella frihetsberövanden är inte tillåtna enligt Europakonventionen. Det substantiella kravet på att domare eller med domsmakt beklädd ämbetsman skall pröva om laga grund för kvarhållande i ofrihet finns, kan således knappast avse andra grunder för häktning och anhållande än dem som finns i konventionstexten. Det kan därför inte vara fråga om annat än att ämbetsmannen skall beakta om fulla häktningsskäl finns enligt konvention och nationell lag. Om inte detta innefattas i hans lagliga förpliktelser, är han inte att anse som en med domsmakt beklädd ämbetsman.

 

400 Peter Nobel    4. Legalitetskravet innebär, att ämbetsmannen utrustats med de befogenheter och skyldigheter som här diskuterats om han skall kunna anses och göra anspråk på att uppträda som en med domsmakt beklädd person.

 

Erforderlig anpassning av RB efter traktaträtten
    Från den svenska regeringens sida har tidigare uttalats, att våra regler närmast de i RB 24 kap. - uppfyller konventionernas krav på att den anhållne ofördröjligen skall ställas inför domare eller ämbetsman utrustad med domsmakt.8 Senare har också den åsikten framförts, att den uppfattningen fått stöd av Schiesserfallet, som skulle innebära ett klartecken till att åklagare kan vara beklädd med domsmakt. Enligt min uppfattning utgick man då från en förenklad tolkning av det rättsfallet, som i själva verket får rakt motsatt innebörd för svenskt vidkommande. 1974 års häktningsutredning gav i sitt betänkande en kortfattad redogörelse för här berörda konventioner och några andra internationella rättsinstrument.9 Däremot redovisades inte i betänkandet någon diskussion om graden av överensstämmelse mellan svensk rätt och traktaträtt. Vid de begränsade interna och informella diskussionersom förekom i ämnet antog man emellertid, att traktaträtten skulle vara tillgodosedd, om vissa av utredningens förslag om nedkortade anhållningstider genomfördes av lagstiftaren. Så blev som bekant dock ej fallet den gången.
    Sedan dess har den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna enhälligt funnit att Sverige brutit mot konventionens art. 5.3. i ett för svenska förhållanden dessvärre alldagligt fall.10 Det gällde en man som anhållits i sin frånvaro och greps varpå det dröjde sju dagar innan tingsrätten höll häktningsförhandling. Han blev då häktad och senare även dömd till fängelse med sedvanlig avräkning för tid då han varit anhållen och häktad.
    Kommissionen fann bl. a. att den åklagare, som efter anhållandet beslöt att detta skulle bestå, ej uppfyllde kriteriet att vara oberoende av parterna utan i själva verket var part. Det konstaterades också, att åklagaren ej uppfyllde det processuella kravet att han personligen skulle höra den gripne samt ifrågasattes även om tillämpningen av regeln i RB 24:5, närmare bestämt st. 2 med dess rätt vida ramar för åklagarens diskretionära prövning, verkligen tillgodoser kravet på laga grund för straffprocessuellt frihetsberövande. Det är den regel som medger anhållande efter åklagarens beslut även om det inte är fulla skäl till häktning men anhållandet finnes vara av synnerlig vikt "i avbidan på ytterligare utredning". Kommissionen uttalade vidare, att klaganden i målet aldrig blivit ställd inför någon ämbetsman, så som konventionen kräver. Slutligen fann kommissionen, att en tidsperiod på sju dagar inte är förenlig med begreppet "ofördröjligen".
    Det är således nu än tydligare än förut att RB i berörda hänseenden måste anpassas efter traktaträtten. Teoretiskt kan man välja två vägar för att förändra det svenska systemet så att det tillgodoser konventionskravet på den

 

8 Prop. 1971: 125 s. 31.

9 SOU 1977: 50 s. 74-77.

10 Skoogström v. Sverige. Mål nr 8582/79, kommissionens rapport den 15 juni 1983. Kommissionen har hänskjutit målet till den europeiska domstolen, men det är i skrivande stund ovisst om domstolen kommer att pröva målet i hela dess vidd eller om det kommer att förlikas i enlighet med kommissionens ställningstaganden. 

Anhållande och häktning 401brottsmisstänkte gripnes omedelbara inställelse inför en domare eller en med domsmakt beklädd ämbetsman. Den ena är att göra om bl. a. hela åklagarväsendet så att det alltid finns åklagare till hands, som uppfyller konventionskravets i praxis utvecklade kriterier för en med domsmakt beklädd ämbetsman. Den vägen ter sig invecklad, kostsam och förmodligen praktiskt ogenomförbar. Man kan ju också, om tankarna går längre än till de principer, som fastställdes i Schiesserfallet, ställa frågan om inte en ämbetsman vars huvuduppgift det är att tala på brott, inte i och för sig i alltför hög grad är de brottsmisstänktas motpart för att överhuvudtaget kunna i förhållande till dem anses som en med domsmakt beklädd ämbetsman. Den andra och såvitt jag kan se enda framkomliga vägen är att ändra reglerna och rutinerna så, att de för brottsmisstanke gripna alltid friges eller far frågan om fortsatt frihetsberövandes laglighet domstolsprövad allra senast på den fjärde dagen efter det reella gripandet. Detta är i vart fall de riktlinjer, som den nu arbetande häktningsutredningen (Ju 83:04) har att utgå från.
    Detta innebär flera lagstiftningsproblem. Tydligt är dock, att undantagsregeln i RB 24: 12 st. 2 måste avskaffas. Det blir vidare nödvändigt att preliminära häktningsframställningar göres per telefon och att domstolarna inför viss jourberedskap för åtminstone helgaftnar. Även frågan om advokatjour återuppväcks.11
    Till de intressantaste frågorna hör, hur dessa starkt nedkortade frister kan komma att påverka misstankens styrka. Mellan denna och tidsfaktorn finns det ett samband. Ju längre tid som går och ju fler utredningsåtgärder som skulle kunna hinnas med, desto mer besvärande omständigheter krävs för att inte misstanken skall förlora i styrka. Omvänt, så kan man i praktiken tendera att sänka kraven vid korta frister för utredning av t. ex. häktningsskälen. I nuvarande RB 24: 1 krävs för häktning — och i princip för anhållande —sannolika skäl för brottsmisstanken. I Europakonventionen räcker det som visett med att vederbörande är skäligen misstänkt. Skall man våga en gissning om vad en traktatsenlig reform kan komma att innebära, så blir det att åklagare tvingas till snabbare beslut på sämre underlag. Det kan innebära färre och kortare anhållanden och fler häktningar. Ar det inte ganska bra ur såväl rättssäkerhetens som brottsbekämpningens synpunkter?
    Vid sidan av huvudämnet för denna uppsats bör man känna viss tvekan inför ett bibehållande av den s. k. obligatoriska häktningen vid grova brott enligt RB 24: 1 st. 3. Europakonventionen förutsätter ju flyktfara eller fara för nytt brott. FN-konventionen fastställer för sin del, att det ej skall vara allmän regel, att personer som avvaktar rättegång hålls i förvar.12 Man har på annat håll i Europa avskaffat sådan obligatorisk häktning med hänsyn till traktatregeln.13
    Huvudsaken är att Sverige fullt ut respekterar och följer ingångna internationella avtal.
 

Peter Nobel

 

11 Se P. Nobel, Advokatjour i brottmål — reform med förhinder, TSA 1982 s. 3.

12 FN-konventionen hade inte trätt i kraft, då 1974 års häktningsutredning skrev sitt betänkande i den delen.

13 Se Danelius op. cit. s. 74 och Yearbook vol. 14, s. 476.

 

26-43-165 Sv Juristtidning