"Domare mäter psykisk sjukdom"
Så var arbetsnamnet på ett rättspsykiatriskt forskningsprojekt av s. k. pilotkaraktär, som nyligen slutförts. Projektet ingick i undertecknads studier av det psykiatriska sjukdomsbegreppet och dess tillämpning i olika medikolegala sammanhang. Syftet var i första hand att utreda hur man i domstolarna uppfattar, tolkar och eventuellt bemöter de rättspsykiatriska uttalandena om sjukdom eller frånvaro av sjukdom hos den misstänkte, i andra hand att inhämta vad brottsmålsdomarna har att anföra som kritik och annan s. k. återkoppling till rättspsykiatrin. Någon liknande forskning har tidigare veterligen inte framlagts. Föreliggande redovisning har delvis utformats som ett debattinlägg.
    Undersökningen utgick från år 1982 anmälda rättspsykiatriska undersökningar i brottmål. Ett stickprov gjordes bestående i vart tionde fall i nummerföljden i Socialstyrelsens diarium. I några fall togs nästföljande nummer i syfte att genomgående fa fall av häktade personer. Stickprovets storlek blev på detta sätt 58 rättspsykiatriska utlåtanden, spridda över hela landet och över ett helt år.
    Efter viss skriftlig förinformation kontaktades i varje enskilt fall målets ordförande, som intervjuades eller snarare utfrågades per telefon enligt ett ganska utförligt frågeformulär på sju sidor med standardiserade frågor och till stor del fixa svarsalternativ. Intervjuerna förrättades undantagslöst av mig själv och tog genomsnittligt 40 minuter. Inte mindre än fyra domare råkade hamna i stickprovet två gånger och blev alltså dubbelt utfrågade. Två av utlåtandena i stickprovet var mina egna. Tack vare domarnas förståelse och fördragsamhet och tack vare ett stort antal (sammanlagt över 300) telefonsamtal kunde bortfallet nedbringas till 3 (5 %), varav 2 berodde på nedlagda mål.
    Trots stickprovets goda representativitet bedöms att undersökningen inte kan ge vetenskapligt invändningsfria resultat. Frågeställningarnas komplicerade natur skulle ha krävt ett kanske 3 — 4 gånger större stickprov för att få statistiskt tillförlitliga resultat. En annan påtaglig svaghet är den s. k. försöksledareffekten vid de muntliga intervjuerna. Mitt yrke och mina personliga förväntningar måste antas till viss grad ha styrt svaren. Försöksledareffekten torde dock i det aktuella fallet i någon mån ha motverkats av möjligheterna att genom motfrågor och diskussion fa svaren väl preciserade. Det i praktikenenda realistiska metodalternativet, med mindre av systematiska felkällor, skulle ha varit skriftliga frågeformulär med helt låsta svarsalternativ, men ett sådant förfarande skulle ha haft andra nackdelar, främst i form av motivations- och informationsförluster, vilka med tanke på frågeställningarnas ömtåliga karaktär sannolikt skulle ha blivit avsevärda. Det är sålunda osäkert, omdet med rimlig arbetsinsats skulle ha gått att inom detta problemområde nå så värst mycket mer av metodologisk tillförlitlighet.
    Det kan därför vara skäl att här i korthet referera några av de viktigaste enskilda fynden och överslagsresultaten, så långt metodologin medger slutsatser. Som en första orientering nämns, att proportionerna av de olika rättspsykiatriska bedömningarna i stickprovet blev: sinnessjuka 22%, sinnesslöa 2%, jämställda 31% och ej jämställda (eller "utan abnormitet") 45%. Dessa siffror överensstämmer väl med föreliggande riksstatistik angående 1981 och 1982 redovisade rättspsykiatriska bedömningar.
    Undersökningens huvudsakliga syfte var sålunda att så långt som möjligt

 

söka kartlägga domarnas resonerande i fråga om gränsdragningarna abnormt/normalt och sjukt/icke-sjukt. Om detta kan man fatta sig ganska kort. Det visade sig snart, att mina mycket detaljerade frågor härvidlag till stor del uppfattades som alltför svåra och alltför medicinska, varför en inskränkning blev nödvändig. Jag blev också under intervjuerna varse en viss obenägenhet hos domare att gå in på s. k. medicinska resonemang. Man ser i stort sett inte som sin uppgift att ha en egen psykiatrisk uppfattning angående den tilltalade. Denna distanserade respekt för sakkunniga berörs närmare nedan.
    Med någon förenkling kan därför sägas, att domare i allmänhet inte är särskilt intresserade av psykiska sjukdomstillstånd, att det bland dem knappast finns någon påvisbar eller typisk opinion om psykisk sjukdom eller annan psykisk abnormitet, och att de inte har för vana att nagelfara argumentationen i rättspsykiatriska utlåtanden. Detta bör dock inte missuppfattas som att det skulle finnas kriminalpolitiska eller ideologiska klyftor mellan domarkåren och rättspsykiatrerna. Något sådant torde inte kunna påstås. Tvärtom är åsiktsgemenskapen av allt att döma nära nog solid.
    Denna undersöknings andra syfte, att inhämta domarnas syn på de rättspsykiatriska utlåtandena och i övrigt utreda domstolarnas erfarenheter av samarbetet med rättspsykiatrin, kunde däremot fullföljas med relativt rikt utbyte.
    I inte mindre än 14 fall inom stickprovet hade annan än den domare som slutligen dömt i målet fattat besluten om häktning och rättspykiatrisk undersökning. I ytterligare 4 fall ansåg sig domaren inte kunna ställa utlåtandet i relation till sina förväntningar. Av kvarstående 37 domare, som var beredda att jämföra med sina förväntningar, påstod hälften (18), att den tilltalade bedömts lika sjuk eller abnorm som väntat, medan de övriga överraskats, något oftare (12) av att vederbörande bedömts mindre sjuk än väntat, något mindre ofta (7) av en bedömning att vederbörande var mer sjuk än väntat. Dessa resultat förefaller mycket rimliga.
    Det dominerande intrycket under intervjuerna var dock att domarkåren med rätt eller orätt var nöjd med de rättspsykiatriska utlåtandena.
    Inte i ett enda fall inom stickprovet hade domarna någon formell anmärkning att rikta mot utformningen av utlåtandets slutsatser, trots att dessa i och för sig följde ganska skiftande mönster.
    Med bara ett fåtal undantag godkände man också oreserverat undersökarnas förmåga att förhålla sig opartiska, i några fall dock med överseende kommentarer om att man inte förväntade sig annat än att läkarna såg till den undersöktes bästa. De 2 distinkta anmärkningarna i opartiskhetshänseende gällde de ifrågavarande läkarnas förgrovande beskrivning av brottsbeteendet. Även i övrigt gick bortåt hälften av utlåtandena helt fria från kritik.
    Förekommande anmärkningar var till viss del mer formella, gällande bristande redovisning av bedömningsunderlaget (16 %), brister i allmän klarhet(9 %), magert innehåll (15 %) och långrandigt ineffektiv text (9 %) samt kombinationer av flera av dessa påpekanden (15 %).
    Mer betydelsefullt var givetvis domarnas kritiska betraktande av utlåtandenas psykiatriskt och rättspsykiatriskt relevanta innehåll och budskap. Denna kritik kunde bedömas av svaren på tre olika frågor: angående tyngden i utlåtandets psykiatriska sakinnehåll, angående utlåtandets allmänna trovärdighet och angående förda diskussioner om överprövning av utlåtandena.Beträffande hela 40 % av utlåtandena uttalades skepsis på något av dessa tre

 

sätt, därav i 20% 1 ett enda hänseende, i 11 % i två hänseenden och i 9% i alla tre hänseendena.
    Denna statistik över domarnas kritiska synpunkter kan sägas visa sammanfattningsvis, att visst missnöje med de rättspsykiatriska utlåtandena förekom i omkring hälften av fallen och att detta missnöje var allvarligt beträffande ca 10-20% av utlåtandena.
    Hanteringen av detta missnöje förtjänar att diskuteras närmare.
    En för domstolarna nära till hands liggande åtgärd är naturligtvis att besluta om att det rättspsykiatriska utlåtandet överprövas genom att låta Socialstyrelsens rättsliga råd avge utlåtande. Så beslöts också i 9 % av fallen (5 fall). Såsom mått på domarnas missnöje är denna siffra dock osäker. A ena sidan var motivet för överprövningsbeslut i 2 av dessa fall, att man helt enkelt önskade en bedömning av större formell tyngd. Å andra sidan uttalades en hel del missnöje i de ytterligare 13 % av fallen, då behovet av överprövning diskuterades men av olika skäl inte beslöts. Bl. a. åberopades, att "Socialstyrelsen brukar ju inte ändra". Det visade sig också, att Socialstyrelsen i samtliga 5 beslutade fall instämde i undersökarens påföljdsförslag, dock med en ändring i ett fall från efter insjuknande i psykos till jämställd abnormitet.
    Det enklaste sättet att uttrycka sitt missnöje med ett rättspsykiatriskt utlåtande kunde vara att i sitt domsbeslut frångå dess bedömning och påföljdsförslag. I domstolarna är man naturligtvis väl medveten om denna möjlighet, men man anser samtidigt att "det måste mycket starka skäl till att frångå en läkares bedömning", "vi böjer oss för sakkunskapen". Inom stickprovet frångick man inte heller i något fall det rättspsykiatriska utlåtandets påföljdsförslag.
    Möjligheten att höra undersökaren i rätten hade ingen aktualitet inomstickprovet. Flera domare betonade, att de aldrig varit med om något sådant.
    Det ter sig sålunda som något av ett problem, att de rättspsykiatriskautlåtandena (inkl. Socialstyrelsens) bedöms som bristfälliga i ett visst antalfall, samtidigt som domstolarna anser sig i praktiken inte kunna göra något annat än att följa dem. Den upplevelse av beroende av expertrekommendationer, som de aktuella domarintervjuerna tycks visa, ter sig som något ur alla synpunkter otillfredsställande. Domstolarna måste kunna döma mer på egen övertygelse och mindre av formell bundenhet till sakkunniga. Rättspsykiatrerna varken kan eller vill ha ett dömande ansvar.
    Förhoppningsvis finns det inga ansatser till att angripa detta problem genom att drastiskt minska domstolarnas tilltro till rättspsykiatrin. Ingen part skulle gagnas av att rättspsykiatrin hänvisas till att kämpa hårt för att göra sin röst hörd och respekterad. En mer konstruktiv och för svensk rättspraxis naturligare väg vore att på olika sätt öka kommunikationen mellan domstolen och rättspsykiatrin. Detta torde också ligga i brottsbalkens anda. Rättspsykiatern kan behöva bättre kännedom om domarens syn på åtalet och om domarens speciella frågeställningar inför den beslutade undersökningen. Domaren kan i sin tur önska fylligare informationer och argumentation från rättspsykiatern. Små diskussionskontakter borde kunna komma båda parters arbete till gagn. Framförallt bör domaren ha möjlighet att erhålla förtydliganden eller förklaringar, alternativt att rättspsykiatern medger sin osäkerhet o. s. v. Domstolen bör inte känna sig hänvisad att villkorslöst godta ett rättspykiatriskt utlåtande. Som en reservventil bör rättspsykiatern också kunna höras i rätten.
    Den avslutande frågan i intervjuformuläret gällde rättspsykiatrins all-

 

männa roll inom rättspraxis och kriminalpolitik. Svaren är inte så lätta att sammanfatta. Knappt hälften anser tveklöst, att rättspsykiatrins funktion är saklig och okontroversiell. En knapp majoritet av domarna har framhållit, att rättspsykiatrin ibland kan vara mer "reformistisk" eller ha viss "liberal" eller, särskilt ofta, "vårdinriktad" tendens.
    Jag tackar chefrådman Harald Nordin, professor Bengt Jansson och docent Karl-Erik Törnqvist för värdefulla synpunkter vid planeringen av denna undersökning. För stor hjälp vid genomförandet tackar jag byråassistenten May Trumstedt vid Socialstyrelsen och assistenten Hans Johansson vid Kriminologiska Centralarkivet.
 

Ants Anderson