Långrandigt lagstiftande
"Tingsrätt är allmän underrätt" står med föredömlig klarhet stadgat i Rättegångsbalken 1 kap. 1 §. Så har det ju varit alltsedan 70-talets början. De avskaffade rådhusrätterna är i dag endast ett avlägset minne. Varför skriver nu upphovsmännen till exempelvis den spritt nya — och viktiga! — lagen om ändring i lagsökningslagen (SFS 1982:297) i dess bärande 2 §: "Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt" i stället för den kortare och bättre vägledande formuleringen: "Lagsökning skall göras skriftligen hos tingsrätt"? Lagstiftarna har genom sitt skrivsätt åvägabragt en beskrivning, som omfattar 15 nedslag och ett mellanslag i stället för en om allenast 9 nedslag. Detta är förvisso så mycket mindre någon vinning som gemene man — åtminstonevid de privata (och antagligen statistiskt föga säkra) rundfrågor jag gjort — visat sig ha vacklande kännedom om vad en allmän underrätt är för något, medan de flesta har hjälplig uppfattning om tingsrätten som konkret ochrentav till en bekant byggnad lokaliserad samhällelig företeelse, nästan i klass med försäkringskassan.
    Lagen bör vara kort och framför allt i görligaste mån lättbegriplig. "Alla lagar skola vara sådana att de tjäna till det menigas bästa" (Olaus Petris domarregel 7). Men det gör de inte ifall de skrivs så att folk far svårt att förstå dem.
    Jag tror mig minnas att det var Mme de Monthespan, som ursäktade sig ungefär med den klassisk vordna formuleringen: Må Ni visa överseende men jag har så mycket att bestyra att jag inte hinner annat än att skriva ett långt brev. Med våra dagars exorbitanta lagstiftningstakt, varöver jag tidigare kverulerat i SvJT (1978 s. 153), må det vara förklarligt att lagarna blir långrandiga och snåriga. Men knappast förlåtligt.
    Ju nyare desto klenare förefaller mig ett rättvisande omdöme om de yttersta tidernas lagstiftning. Sålunda visar ovan citerade lag även annorstädes betänklig verbal kippskoddhet. Se exempelvis dess 34 §: "Talan mot rättens beslut varigenom en ansökan har avvisats — skall (min kursivering) föras

 

genom besvär i hovrätten." Språkligt och lagstiftningstekniskt innebär ordet "skall" ett allom bjudande imperativ, och det kan givetvis inte vara upphovsmännens avsikt att envar avvisad skulle pådyvlas skyldighet att fullfölja talan mot avvisningsbeslutet. Le mot propre i sammanhanget hade varit "må" (i värsta fall, till modernitetsivrares hugnad "får"). Alternativt: "Talan mot rättens beslut, varigenom etc., föres genom besvär i hovrätten." Argumentet att "mina" omformuleringar klingar alltför ålderdomligt är desto mindre bärkraftiga som just den åberopade paragrafen hämningslöst nyttjar konjunktiv, bl. a. i andra stycket: "Har — borgenärs talan bifallits — äge gäldenären(min kurs.) att hos rätten söka återvinning." Inte heller har lagstiftarna i berörda paragraf hesiterat inför ordet "må", eftersom dess slutstycke bjuder: "Ej må klagan föras över beslut varigenom mål hänskjutits till rättegång."Förresten är ordsammanställningen "föra klagan" också i sig bedrövlig; det borde heta "klaga" eller "föra talan".
    Orden är juristens vapen och dylika bör vårdas väl och hållas blanka. Pratiga och stilistiskt osammanhängande utläggningar hör inte hemma i Sveriges Rikes Lag. Eftersom det verkar omöjligt att få våra politiker att svälja det tidigare av mig och många andra rekommenderade botemedlet att lagstifta mindre, bör lagstiftarna på något vis tvingas att ta sig tillräcklig tidför sina uppgifter, så att de kan bli om inte väl (vilket nog är för mycket att hoppas på) så åtminstone hjälpligt lösta. Kanske skulle det tvånget få dem att tänka sig för en gång till innan de "kläcker" ytterligare lagar, och vore inte den effekten en nåd att stilla bedja om?
 

Stig Nystrand