Ny sammanslutning av högsta domstolar i förvaltningsmål
Den 8 och 9 december 1983 hölls i Paris en konstituerande kongress för att bilda en internationell sammanslutning av de högsta administrativa rättskipande organen i olika länder och för att diskutera ämnet "den rättsliga kontrollen av lagligheten i administrativa beslut". Kongressen stod alltså öppen även för länder som inte har några speciella administrativa domstolar. 87 delegater från 37 länder deltog i kongressen, en del dock endast som observatörer. Kongressen öppnades av den franske premiärministern.
    Arbetet i kongressen bedrevs därefter i tre kommittéer, varvid även stadgarna för den blivande organisationen diskuterades.
    Sammanslutningen — Association internationale des hautes juridictions administratives — bildades under eftermiddagen på kongressens andra dag. Dess syfte är att främja kontakter mellan de olika ländernas högsta administrativa rättskipande organ genom att utbyta synpunkter och erfarenheter. För detta ändamål skall sammanslutningen bl. a. sprida information om organisationen och funktionen av nämnda organ i medlemsstaterna och vart tredje år hålla en kongress för att diskutera frågor som faller inom området för sammanslutningens ändamål. Sammanslutningen har en styrelse, för närvarande bestående av representanter för 20 länder, ett arbetsutskott och en generalsekreterare. Den har sitt säte i Paris. Allmän kongress hålles som sagt vart tredje år, nästa gång 1986 i Tunisien. Styrelsen, i vilken Sverige är representerat, sammanträder en gång om året.
    Till sammanslutningen anslöt sig de länder som skickat delegater till kongressen, några dock under förbehåll, exempelvis för regeringens godkännande. Storbritannien och Västtyskland hade endast skickat observatörer men dessa hoppades livligt att deras länder skulle bli medlemmar. Tyvärr saknades två länder med administrativ domstolsorganisation, nämligen Holland och Österrike. Av de nordiska länderna var alla representerade utom Danmark. Den norske delegaten skrev på med förbehåll. Sverige representerades förutom av undertecknad av regeringsråden Gunnar Cars och Ingmar Lidbeck, av vilka den sistnämnde deltagit i de omfattande och långvariga förberedelserna för kongressen.
    Som värd fungerade Conseil d'Etat och det gjorde den verkligen med den äran, inte bara i fråga om arbetet under kongressen utan även i fråga om arrangemangen i övrigt, som omfattade mottagningar hos justitieministern, borgmästaren i Paris och i Conseild'Etats palats.
    Det är bara att hoppas att sammanslutningen skall bli till den glädje och nytta som grundarna avsett och att de länder, som ännu inte anslutit sig, snarast kommer att göra så.
 

Bengt Wieslander

 

Hilding Eek †
    Hilding Eek, professor emeritus i internationell rätt vid Stockholms Universitet och sedan sin avgång från professuren bosatt i Vermont i USA förolyckades vid ett besök i Sverige i augusti 1983. En omväxlande och märklig levnadsbana nådde därmed sitt slut.
    Hilding Eek, som så många andra rättsvetenskapsmän och jurister, började sin verksamhet i yrket med tingstjänstgöring i domsaga och i Stockholms rådhusrätt. Han

 

var därefter under flera år verksam som konsulterande jurist samtidigt som han förberedde sin doktorsavhandling i tryckfrihetsrätt ("Om tryckfriheten") som framlades 1942. Detta ledde vidare till års verksamhet som journalist, medarbetare i Stockholmstidningen, politisk redaktör i Aftonbladet och ordförande i Svenska Journalistföreningen. Därefter följde flera år i FN:s tjänst i New York såsom sakkunnig i frågor om informationsfrihet tills han 1952 tillträdde en docentur i statsrätt med folkrätt i Uppsala och därefter 1955 Carl Lindhagens professur i internationell rätt i Stockholm.
    Vid sidan av sin tjänst eller som ett led i denna betroddes Hilding Eek med en mängd förtroendeuppdrag, bl. a. såsom svensk delegat i internationella organisationer eller vid diplomatiska konferenser. Han var också ledamot av styrelsen för flera vetenskapliga sammanslutningar liksom av redaktionen av flera vetenskapliga tidskrifter såsom Scandinavian Studies in Law, Journal du Droit International och Nordisk Tidskrift for International Ret.
    Intill tillträdet av professuren i internationell rätt — omfattande såväl folkrätt som internationell privaträtt — ägnade Eek sitt författarskap främst åt tryckfrihetsrättsliga eller andra stats- och förvaltningsrättsliga ämnen. Hans första större bidrag på det internationellrättsliga området var boken "Om främlingskap" (1955) under vilken rubrik han sammanförde ett rikt material till belysning av främlingskapets många juridiska aspekter. Därefter följde en lärobok, eller snarare en monografi "Internationell Privaträtt. Metod och Material". Även denna utmärkes av ett friskt och originellt grepp på ämnet. Eek behandlar på ett förhållandevis begränsat utrymme de många intrikata rättsteoretiska problem som möter den som vill tränga på djupet i den internationella privaträtten. Trots frågornas abstrakta och subtila karaktär lyckas han ge framställningen en konkret och levande framtoning. Den blir därmed tillgänglig för studenter och nybörjare samtidigt som den ger även den välorienterade och mera kräsne läsaren impulser till nytt tänkande. Boken har därefter, såsom den förtjänar, utkommit i flera upplagor, de senare under en ny titel "Lagkonflikter i tvistemål".
   Även en engelsk upplaga, "The Swedish Conflict of Laws" (1965) har utkommit.
    Därefter grep sig Eek an verket att utarbeta en handbok i folkrätt som utkom i en första upplaga 1968. I snart sagt varje land publiceras en eller flera mer eller mindre omfattande handböcker i ämnet folkrätt. Till sin disposition skiljer sig Eeks inte så mycket från andra handböcker i folkrätt. Eeks framställning karakteriseras i stället främst av urvalet av material. Hans journalistiska förmåga och känsla för väsentligheter och för vad som rör sig i tiden kommer här till sin rätt. Framställningen är kanske inte lika intellektuellt stimulerande som det förutnämnda verket eller som när han i någon av sina många tidskriftsartiklar tagit till orda i någon aktuell fråga, men läsaren får snart klart för sig att detta är folkrätten såsom den möter i den dagliga lunken i internationella organisationer, vid konferenser eller i departement och nämnder. Därtill innehåller boken, såsom en handbok skall göra, en försvarlig mängd fotnoter med referenser till vidare nyttigt bakgrundsmaterial. Även denna bok har kommit väl till nytta i undervisningen — vi har länge i Sverige saknat en användbar handbok och lärobok på svenska i folkrätt — och utkommit i flera upplagor. Vid sidan av dessa större verk har ett stort antal mindre skrifter, uppsatser och artiklar flutit ur Eeks penna —lättillgängliga utan att vara ytliga och ofta präglade av det engagemang, den entusiasm och mänsklighet som kännetecknade såväl hans person som hans författarskap.
    Hilding Eek kommer dock att leva kvar bland oss inte blott genom sin litterära produktion utan — för dem som hade förmånen att lära känna honom - genom minnet av sin starka personlighet, sitt gemyt och sin varma medmänsklighet och rättframma hållning, vare sig det gällde vetenskapliga frågor eller administrativa angelägenheter i fakultetsarbetet eller dagligt allehanda. Det är med vemod och stor saknad vi hans vänner tänker på att vi i fortsättningen kan möta honom blott i minnet och i hans verk.
 

Lars Hjerner