Certified questions, class actions, multidistrict litigation — studier i amerikansk processrätt

 

Av hovrättsassessorn HANS RUNDEGREN

 

"Litigation is skyrocketing"
Jag har i USA ofta fatt frågan om svenskarna i likhet med amerikanerna blivit alltmer processlystna på senare år. Utan ordentlig erfarenhet av båda rättssystemen är väl frågan svår att svara bestämt på. Om man skall döma efter hur mycket problemet debatteras i USA verkar vi emellertid ännu inte ha hamnat i samma besvärliga situationsom där.
    Det årliga antalet instämda civilmål vid de federala distriktsdomstolarna i USA tredubblades mellan åren 1960 och 1981. Undersamma tid ökade antalet överklaganden sjufalt. En domare vid en distriktsdomstol får idag 50 procent fler mål per år än 1960 och en domare vid en appellationsdomstol får fyra gånger fler mål. Dessutom blir rättegångarna mer komplicerade och tidskrävande. 1960 fanns det bara 35 mål i de federala distriktsdomstolarna där huvudförhandlingen tog mer än en månad. Idag finns det fem gånger fler sådana mål. Det finns f. n. 15 000 mål i de federala distriktsdomstolarna somär mer än tre år gamla. Utvecklingen i delstatsdomstolarna har varit nästan densamma och särskilt stor har ökningen varit i de stater vars folkmängd ökar snabbast såsom Californien och Florida. I vissa jurisdiktionsområden överklagas 90 procent av alla brottmål i vilka den åtalade bestrider brott.1
    Man har länge varit medveten om att radikala förändringar är nödvändiga. Det amerikanska rättssystemet är emellertid mycket komplicerat och förändringar i lagstiftning ofta politiskt svåra att genomföra, eftersom det finns en rad mycket inflytelserika intressegrupperingar som strävar åt olika håll och vars intressen ofta inte överensstämmer med det allmännas.
    Vissa reformer som syftar till ökad effektivitet inom rättsväsendet har emellertid kunnat genomföras. Dessutom finns sedan gammalt processuella institut, som rätt använda och anpassade till nya tider kan verka i samma riktning. Initiativ till reformer tas bl. a. genom att

 

1 I dessa mål har det varit huvudförhandling med jury (trial).

 

Amerikansk processrätt 433domare från alla distrikt sammanträder varje år i "the Judicial Conference of the United States". De har till uppgift att studera hur procedurreglerna fungerar och föreslå förändringar av reglerna. "The Federal Judicial Center",2 som betjänar de federala domstolarna med forskning, utbildning och dataprogram, assisterar konferensen genom att bl. a. ta fram undersökningsmaterial.
    Under våren 1983 har jag bedrivit jämförande studier i processrätt vid University of Virginia. Mina studier har varit särskilt inriktade på vad som kan göras för att åstadkomma bättre resursanvändning i domstolarna och har berört frågor som i olika sammanhang blivit aktualiserade i Sverige, t. ex. i rättegångsutredningens arbete. Jag har fått värdefull vägledning i mina studier av professorn i processrätt vid University of Virginia, Daniel Meador, tidigare biträdande justitieminister under Carter administrationen med särskild uppgift att utarbetareformer inom processlagstiftningen. Vid samtal med tjänstemän i Washington, huvudsakligen s. k. legal advisors, på Department of Justice, State Department, Federal Judicial Center och Office for Multidistrict Litigation har jag fått ytterligare information. Dessa tjänstemän har även försett mig med skriftligt material. Andre ambassadsekreteraren Per Sjögren vid svenska ambassaden i Washington har varit till stor hjälp vid kontakterna med dessa myndigheter. Föratt studera en reform i appellationsproceduren i Florida har jag besökt denna stats högsta domstol i Tallahassee och en appellationsdomstol i Tampa.
    Med mina studier har jag inte avsett att få fram lösningar som direkt kan överföras till svenska förhållanden eller att ta ställning till om det amerikanska rättssystemet är bättre eller sämre än det svenska eller att få fram vilket lands domstolar som är mest effektiva. Sådana jämförelser är inte särskilt meningsfulla — i vart fall inte efter endast ett par månaders studier. Rättssystemen är helt skilda och domstolarnas arbetsuppgifter olika. Hur ett lands rättssystem är utformat och vad domstolarna skall göra är ju i grunden en fråga om vilka värderingar som dominerar i landet och vilka ekonomiska förutsättningar som finns där.
    Jag tror ändå att jämförande studier av rättssystemen i länder, där kraven på rättssäkerhet och effektivitet är i huvudsak desamma som hos oss, är värdefulla. Sådana studier kan ge nya idéer om hur problem länderna har gemensamt kan lösas i lagstiftningsarbete och överhuvudtaget berika diskussionen.

 

2 Federal Judicial Center är ett sidoordnat organ till the Administrative Office of the United States Courts och etablerades 1967. Adressen är Dolley Madison House, 1520 H Street NW, Washington, DC 20005, tel. (202) 633-6011. 

28—43-166 Svensk Juristtidning

 

434 Hans RundegrenKortfattad beskrivning av amerikansk procedur
Som bakgrund till de följande avsnitten är en kortfattad beskrivning av amerikansk procedur på sin plats.
    Amerikansk procedur är, tvärt emot vad man kan vänta sig, mycket traditionell och bygger till stor del på det engelska rättssystemet. Man kan se de anglosaxiska ländernas rättssystem som en enhet. Rättsfall från de olika anglosaxiska länderna betraktas ofta som en gemensam rättskälla. Det är vanligt att studenter från England, Irland, Australien, Nya Zeeland och Canada tar en amerikansk masterexamen i juridik. De har sedan direkt användning för dessa studier i sina hemländer. USA har utöver vad som erhållits genom det engelska arvet egna komplikationer, framför allt beroende på att man vid sidan av varandra har delstatliga och federala rättsordningar.
    Delstaternas domstolar på lägsta nivå är justice of the peace, small claims courts och police courts. De har hand om mindrevärdesmål och bötesmål. Deras avgöranden kan överklagas och omprövas i sin helhet ("trial de novo") av "the trial court", som är första instans med generell jurisdiktion. "The trial court" kallas t. ex. superiorcourt, district court, circuit court. De flesta stater har som domstol i andra instans en eller flera "intermediate appellate courts". Vissa stater saknar sådana och statens högsta domstol är då andra och sista instans. De stater som har "intermediate appellate courts" har begränsningar i fullföljdsrätten till högsta domstolen.
    Det federala domstolssystemet består nu av 95 "district courts"("trial courts"), 12 "courts of appeal"3 och the Supreme Court of the United States. Högsta domstolen består av nio ledamöter och president är f. n. Chief Justice Warren E. Burger. Det finns också ett antal specialdomstolar t. ex. Court of Claims, som behandlar vissa krav motstaten, Court of Customs and Patent Appeals och United States Tax Court. Domarna i alla domstolar är huvudsakligen politiskt utnämnda.
    De federala domstolarnas jurisdiktion är följande: Mål i vilka amerikanska staten är part, inklusive mål i vilka federala brott åtalas, s. k. diversity cases, som är mål mellan medborgare i olika delstater, och federal question cases, som är mål där kravet grundar sig direkt på konstitutionen eller annan federal lagstiftning. För att ett mål av de två sisnämnda slagen skall kunna anhängiggöras vid en federal domstol måste tvisteföremålet överstiga 10 000 $ om inte kongressen för visst slag av mål förordnat annorlunda.4 I nästan alla federal question-

 

3 Siffrorna är hämtade ur the United States Government Manual 1982/83.

4 Title 28 U.S. Code § 1331.

 

Amerikansk processrätt 435cases har kongressen gjort sådant undantag så att beloppsgränsen är lägre eller helt slopad.
    Den viktigaste rättskällan är "case law", som består av precedensfall. Skriven lag, "statute law", har fått ökad bestydelse i USA. Det förekommer ofta att domstolarna får pröva om statute-regler är konstitutionsenliga.
    Tvistemålsrättegången börjar som hos oss med att en stämningsansökan inges och att denna delges svaranden med föreläggande att inkomma med skriftligt svaromål. Förberedelsen är huvudsakligenskriftlig. Under "pretrial discovery" tar parterna del av varandras fakta- och bevisuppgifter. Under "the discovery" kan även s. k. depositions avges i form av förhör under ed med part eller vittnen. Under förberedelsen kan part begära "summary judgment". En begäran om detta kan åtföljas av vittnesintyg. Bevisbördan är tung för den som begär "summary judgment". Många mål eller delar av mål avgörs ändå på detta sätt. I mål där part uteblivit kan "default judgment" (tredskodom) meddelas. Någon egentlig motsvarighet till våra summariska processer finns inte. En "pretrial procedure" är en konferens mellan domaren och parternas advokater där man sorterar ut tvistefrågorna, gör tillägg till inlagor, erkänner faktauppgifter, avlägsnar onödig bevisning och försöker åstadkomma förlikning. Konferensen avslutas med att domaren gör en "summing up", som sedan är bestämmande för "the trial" (huvudförhandlingen). I brottmål har svaranden rätt till en jury rättegång. I civilmål finns också rätt till jury om yrkandet inte är vad som kallas "equitable". Skillnaden mellan"common law" och "equity" utbildades under medeltiden i England. Kungen kunde genom the Lord Chancellor behandla vissa slag av krav direkt och på så sätt förbigå de vanliga domstolarna. På detta sätt skapades equity-rätten. Liksom för "common law" är rättskällan för "equity" "case-law". Exempel på civila jurymål är skadeståndsmål och mål där yrkandet grundas på en modern statut. Juryn, som i civila mål består av tolv eller sex persomer, väljs ur en större grupp vanliga medborgare utan särskilda kvalifikationer. Vissa ur denna större grupp utesluts av domstolen på begäran av part med angivande av bestämda skäl och ett bestämt antal andra utesluts av part utan angivande av skäl. Vid avgörande av målen är huvudregeln att bevisfrågor avgörs av juryn och rättsfrågor av domaren. Domarens instruktion till juryn är mycket viktig och många överklaganden grundas på att denna instruktion varit felaktig. Efter juryns utslag (the verdict) kan part göra "a motion for non obstante verdicto", vilket innefattarett påstående om att juryns utslag står i strid med entydig bevisning i målet. Bifaller domaren detta yrkande meddelar domaren ett eget

 

436 Hans Rundegrenutslag, som gäller i stället för juryns. En part kan också begära en ny rättegång (a new trial). En sådan begäran kan grunda sig på att bevisningen klart felbedömts, att ny bevisning framkommit eller att det föreligger omständigheter som skulle leda till återförvisning efterett överklagande. Rättsmedlen "not withstanding verdict" (= non obstante verdicto) och "new trial" behandlas alltså av först ainstansdomstolen själv.
    Ett överklagande till appellationsdomstol innebär enligt huvudregeln att handlingarna från underrätten gås igenom för att fastställa om något procedurfel begåtts. Felet måste framgå av handlingarna, ha påtalats i första instans och ha åberopats av klaganden i appellationsdomstolen. Möjligheterna till omprövning av materiella frågor är mycket begränsade. Framkommer det att ett procedurfel av allvarligt slag förekommit blir resultatet undanröjande och återförvisning för fullständig omprövning (new trial) i första instans.
    Högsta domstolen erhåller vanligen mål5 genom att på begäran av part bevilja "a writ of certiorari" (fullföljdstillstånd). Detta sker helt diskretionärt. Högsta domstolen har dock själv utfärdat en bestämmelse,6 som ger exempel på vad som kan motivera ett fullföljdstillstånd. Det sägs uttryckligen att domstolen ej anser sig bunden av denna bestämmelse. "A writ of certiorari" krävs inte då överklagande sker i mål där en appellationsdomstol förklarat delstatslagstiftning stridande mot konstitutionen eller mot federal lagstiftning. Högsta Domstolen kan också erhålla mål genom "certification", vilket innebär att en appellationsdomstol i ett mål den ännu inte avgjort begär ett uttalande av högsta domstolen i en rättsfråga. Högsta domstolenkan diskretionärt bevilja framställningen och ge bindande instruktioner till appellationsdomstolen. I vissa fall slutligen kan överklagande ske direkt från distriktsdomstolar till högsta domstolen.
    För att ytterligare komplicera appellationsproceduren finns flera slag av extraordinära rättsmedel, som inte alls är extraordinära i den meningen att de används sällan. Dessa extraordinära rättsmedel medför att det kan ta mycket lång tid innan ett mål blir res judicata. Ett sådant rättsmedel är habeas corpus, som är en talan av en fängslad person i syfte att åstadkomma ett frigivande. En inte obetydlig del av målen i de federala domstolarna är sådana habeas corpus-mål. Vid ett besök i högsta domstolen hörde jag på ett sammanträde i ett sådant mål där partsombuden avgav muntliga argument och besvarade frågor från domarna. Klaganden var en person som dömts för narkotika-

 

5 Title 28 U.S. Code § 1254.

6 Rules of the Supreme Court of the United States, Part V, § 19.

 

Amerikansk processrätt 437brott och som avslöjats genom att polisen vid Kennedy Airport hos honom beslagtagit en resväska innehållande narkotika. Frågan varom beslaget var konstitutionsenligt, närmare bestämt hur stark misstanken om brott skulle vara för att ingripandet skulle vara tillåtet. Bifalles en sådan talan blir domen undanröjd och målet återförvisat för "new trial", där åklagaren ej tillåts använda sig av den på otillåtet sätt erhållna bevisningen. När som i detta fall bevisningen var avgörande, blir resultatet i så fall att åklagaren lägger ner sin talan.
    En annan viktig sak är att de amerikanska reglerna om rättegångskostnadsfördelning skiljer sig från de svenska. Den största delen av rättegångskostnaderna, advokatkostnaderna, kvittas enligt huvudregeln mellan parterna. Den vinnande parten kan endast få ersättning av den förlorande för s. k. court costs, t. ex. ansökningsavgifter och vittneskostnader. Detta avskräcker emellertid inte så mycket från processande. I exempelvis skadeståndsmål åtar sig kärande advokaten ofta uppdrag för en "contingent fee", vilket betyder att han erhåller endel av det omtvistade beloppet om han vinner målet och annars ingen ersättning alls. Individuella försäkringar, gruppförsäkringar för fackföreningsmedlemmar och privata eller allmänna fonder för "legal aid" till fattiga svarar också för advokatkostnader. I brottmål betalar i de flesta fall staten den tilltalades advokatkostnader.

 

Certified questions
I USA finns ett slags lagförklaringsinstitut genom att en appellationsdomstol i ett där ännu inte avgjort mål hos högsta domstolen kan begära svar på en rättsfråga.7 Sådana frågor från appellationsdomstolarna kallas för certified questions. Högsta domstolen avgör diskretionärt om frågan skall tas upp till behandling eller inte. Om högstadomstolen beviljar prövning, ger den som svar bindande instruktioner till appellationsdomstolen, som med tillämpning av dessa avgör målet. Högsta domstolen kan även välja att avgöra målet i sin helhet. Appellationsdomstolen avgör självmant utan yrkande av part om en certified question skall ställas. I själva lagtexten som behandlar certified questions sägs inget annat om frågans karaktär än att den skall vara av rättslig natur. Högsta domstolen har emellertid i sin praxis uppställt en rad krav. Det måste vara en bestämd och avgränsad fråga. Det får inte vara en blandad bevis- och rättsfråga och inte heller en hypotetisk fråga eller en fråga som förutsätter att andra ännu oavgjorda frågor besvaras på ett bestämt sätt o. s. v. Klagandeparten i

 

7 Title 28 U.S. Code § 1254(3).

 

438 Hans Rundegrenappellationsdomstolen skall betala en avgift när handlingarna kommer till högsta domstolen. Om klaganden inte gör detta kan motparten betala. Högsta domstolen kan bestämma att parterna skall inställa sig för att avge muntliga argument. Om parterna inte inställer sig kan högsta domstolen besluta att inte längre behandla frågan. Trots attappellationsdomstolen kan ställa frågan utan begäran av part förutsätter tydligen frågans behandling av högsta domstolen medverkan från parterna. En part kan även yrka att högsta domstolen inte skall ta upp frågan till behandling.
    Certified question-institutet är gammalt och finns även i England. Det har emellertid blivit mindre använt i USA under de senaste decennierna. Under perioden 1946—1974 besvaraders endast tre sådana frågor. Högsta domstolens negativa inställning till institutet antas bero på att en mindre inskränkt användning av det skulle stå i strid med domstolens rätt att helt diskretionärt avgöra vilka fall som är värda dess prövning. Dessutom finns en stark ovilja hos domstolen att i nuvarande mycket ansträngda arbetsläge få ytterligare arbetsuppgifter och att pröva frågor som en appellationsdomstol ännu inte tagit ställning till. Det senaste fallet där en certified question behandlades anses emellertid vara ett exempel på ett område där institutet fortfarande kan vara användbart. Frågan, som behandlades 1974,gällde tolkningen av en statut med procedurbestämmelser för appellationsdomstolarna. Man ville veta om en pensionerad, icke ordinariedomare, som deltagit i den första behandlingen av ett mål, kunde tillåtas att delta i ett senare plenumavgörande av samma mål. Denna typ av procedurfrågor behöver besvaras och det är väl inte sannolikt att parterna själva väcker sådana frågor i ett ordinärt överklagande.
    En tänkbar fördel med ett lagförklaringsinstitut som det amerikanska är att parterna inte överklagar appellationsdomstolens dom när högsta domstolen redan avgjort den i målet viktiga rättsfrågan. En annan fördel är att det är ett sätt att få fram viktiga prejudikat, vilket bör medföra att kontroverser med samma frågor som i prejudikaten kan lösas utom rätta. De legal advisors på justitiedepartementet jag talade med trodde dock inte mycket på detta. De menade att de frågor som ansågs så viktiga för appellationsdomstolen att en certification var motiverad inte behövde överensstämma med vad parterna vill ta upp i ett överklagande. Att en certifed question besvarats behöver inte betyda att appellationsdomstolens avgörande inte överklagas. Fallet från 1974 är ett exempel på detta. Appellationsdomstolens dom över-

 

8 Moody v. Albemarle Paper Co, 417 U.S. 622 (U.S. = United States Supreme Court's Reports). 

Amerikansk processrätt 439klagades och högsta domstolen beviljade "a writ of certiorari". Den tidigare avgjorda procedurfrågan hade ingen betydelse för högsta domstolens senare avgörande. Dessutom ansåg man på justitiedepartementet att högsta domstolen genom ordinärt överklagande fick mer än tillräckligt av mål med viktiga rättsfrågor. Högsta domstolen kan dock tänkas bli något avlastad om appellationsdomstolarna, i stället för högsta domstolen, själva i större utsträckning får välja ut de mål med prejudicerande frågor som förtjänar avgörande av högsta instans (se nedan Florida experimentet). Detta har emellertid inte förts fram när problemet med högsta domstolens stora målbalans diskuterats. Bl. a. högsta domstolens egna ledamöter anser att lösningen på detta problem är att man inrättar en särskild appellationsdomstol för hela riket, som är överinstans i förhållande till övriga appellationsdomstolar men underställd högsta domstolen. Denna domstol kan då erhålla mål som högsta domstolen fritt väljer att sända dit av sina egna mål och/eller, i enlighet med vad som kan regleras i en statut, mål av en viss typ, som då kommer direkt från de vanliga appellationsdomstolarna.
    Certification förekommer även i andra sammanhang än det nu behandlade. Om det i ett mål i en federal domstol föreligger en fråga om en delstatslags innehåll kan den federala domstolen ställa en sådan fråga som en certified question till den aktuella delstatens högsta domstol. Detta sker ofta men är väl inte så intressant sett ur svensk synvinkel, eftersom det mest är en fråga om fördelningen av befogenheter mellan federationen och delstaterna.

 

Floridaexperimentet
Under 1980 infördes nya regler i Floridas konstitution, som innebar att de fem appellationsdomstolarna i staten fick ökad befogenhet att ställa certified questions till Floridas högsta domstol och att appellationsdomstolarna fick möjlighet till pleniavgöranden. Anledningen till reformen var att processandet ökat kraftigt i staten och att högsta domstolen hade en ohanterligt stor mål balans. Att antalet mål ökat såkraftigt beror främst på att Florida, som f. n. har 10 miljoner invånare, är den delstat som jämte Californien snabbast ökat i folkmängd. Det totala antalet inkomna mål i Floridas fem appellationsdomstolar var under 1981 ca 14000. Appellationsdomstolarna i Florida kom till 1957 och det var meningen att de i de flesta fall skulle vara sista instans. Så blev emellertid inte fallet, utan appellationsdomstolarna blev mer en mellanstation på väg till högsta domstolen. Reformen har kritiserats för att den begränsar högsta domstolens jurisdiktion allt för mycket.

 

440 Hans RundegrenHögsta domstolen behandlar dock fler fall efter reformen än före och meddelar även fler motiverade avgöranden. Skillnaden ligger i att högsta domstolen nu ägnar väsentligt mindre tid åt att sortera ut de mål som innehåller sådana viktiga frågor som motiverar prövning i högsta instans. Detta arbete har i stället i stor utsträckning lagts på appellationsdomstolarna.
    Överinstansdomstolar i USA använder sig mycket av law clerks och central staff9 i arbetet med att sortera ut de viktiga målen. Justice Stevens i USA:s högsta domstol har sagt att han i stor utsträckning förlitar sig på sina law clerks när han skall besluta om prövningstillstånd skall meddelas. I 80 procent av målen ser han själv inte alls på handlingarna. Detta system ville man inte ha i Florida.
    Under 1979 blev endast sju mål certified av appellationsdomstolarna i Florida. Under samma år fick högsta domstolen 1 265 ansökningar om prövningstillstånd i mål där parterna påstod att avgörandena stod i strid med tidigare appellationsdomstols- eller högsta domstolsavgöranden. Detta var huvudsakligen det skäl som kunde åberopas för att erhålla prövningstillstånd. Av dessa mål tog högsta domstolen endast upp 65 mål till prövning, inklusive de sju som blev certified. En stor del av högsta domstolens arbete fick ägnas åt att gågenom alla de 1 265 ansökningarna om prövningstillstånd. Under 1981 togs 178 mål upp till prövning av de mål som kom från appellationsdomstolarna. Endast 539 ansökningar om prövningstillstånd behövde behandlas och 88 mål blev certifierade av appellationsdomstolarna. Nära 50 procent av de mål i vilka högsta domstolen beviljade fullständig prövning under 1981 erhölls genom certified questions.
    En viktig skillnad i förhållande till det federala systemet är att målen huvudsakligen blir certified först efter appellationsdomstolarnas avgörande. Appellationsdomstolarna har för det första möjlighet att certify frågor av stor allmän betydelse.10 Denna möjlighet fanns även tidigare, men bestämmelsen var då något annorlunda formulerad (frågor av stort allmänt intresse). 1979 blev dock endast sju mål certified på denna grund medan 71 mål blev det under 1981. Alla dessa mål togs upp till prövning. För det andra har en appellationsdomstol möjlighet att certify att ett avgörande den har meddelat står i strid med ett avgörande av någon appellationsdomstol eller av högsta domstolen.11 Under 1981 blev 14 sådana avgöranden certified. Tio mål togs upp till prövning och två av de 14 avskrevs. Denna punkt är

 

9 Juristutbildad personal som biträder ledamöterna.

10 Constitution of Florida § 3 (b) (4).

11 Constitution of Florida § 3 (b) (4) in fine.

 

Amerikansk processrätt 441särskilt viktig då den skall säkerställa enhetlig rättstillämpning i staten, vilket i sin tur medför att en hel del onödigt och kostsamt processande i framtiden kan undvikas. Ett stort ansvar vilar på domarna i appellationsdomstolarna. De bör dock ha goda förutsättningar att sköta denna uppgift, eftersom de redan för att kunna komma fram till egna avgöranden är väl insatta i de aktuella målen och i om frågorna i dessa mål varit föremål för tidigare avgöranden. En tredje möjlighet är s.k. pass through certification då appellationsdomstolarna i mål de ännu inte avgjort begär besked av högsta domstolen i viktiga rättsfrågor, som kräver ett omedelbart avgörande.12 Denna möjlighet har använts i fem fall under tiden från 1980 tillnovember 1982. Reformen innebär även att möjligheterna till ordinärt överklagande från appellationsdomstolarna till högsta domstolen har inskränkts. Samtidigt har appellationsdomstolarna fått möjlighet till pleniavgöranden i mål där avgörandet kan komma att stå i strid med tidigare avgöranden av samma appellationsdomstol. En sådan konflikt inom appellationsdomstolen skall inte längre lösas av högstadomstolen. Initiativ till pleniavgörande kan tas av de tre domarna i den ursprungliga panelen innan avgörandet har meddelats. Sedan avgörandet meddelats kan domstolen själv eller part begära omprövning av avgörandet i plenum i appellationsdomstolen.
    Florida är den enda staten i USA som använder sig av certification för att, som beskrivits, sortera ut de mål som skall prövas av högsta domstolen. En av initiativtagarna till reformen, Justice Ben F. Overton i Floridas högsta domstol, anser att reformen fallit väl ut och attappellationsdomstolarna har skött sin uppgift väl så att de viktiga målen verkligen kommit under högsta domstolens prövning genom certification-processen samtidigt som högsta domstolen avlastats från sin tidigare ohållbart tunga arbetsbörda.
    Overton anser att en återgång till det tidigare systemet inte är möjlig. Alternativet till nuvarande regler är ett system där högsta domstolen erhåller sina mål genom ordinärt överklagande av parterna och där högsta domstolen helt diskretionärt väljer ut de mål där prövningstillstånd skall beviljas. Detta skulle emellertid enligt Overton antagligen innebära för mycket arbete för domstolen. Den måste ju då gå igenom varje överklagat mål även om behandlingen av varje mål inte behöver vara så ingående som tidigare, då t. ex. det skulle utredas om konflikt med tidigare avgörande förelåg, vilket i så fall berättigade till prövningstillstånd.

 

12 Constitution of Florida § 3 (b) (5).

 

442 Hans Rundegren    Vid samtal med domarna i appellationsdomstolen i Lakeland, Tampa, framkom att de anser att reformen inte inneburit mer arbeteför appellationsdomstolens del. De måste, som tidigare nämnts, för att själva komma fram till avgöranden, sätta sig in i frågorna i målen och ta reda på eventuella avgöranden i samma frågor i högsta domstolen eller i någon av appellationsdomstolarna. Dessa avgöranden är publicerade och finns även med i det rättsdatasystem (Westlaw) som delstatsdomstolarna i Florida är anslutna till. Ibland blir en fråga certified för att den har stor allmän betydelse när det finns ett tidigare HD-avgörande i frågan men detta bedöms som föråldrat eller förutsättningarna på något sätt är ändrade. Det kan då vara dags för högsta domstolen att på nytt ta ställning till frågan. En sak som man tyckte var något diskutabel var att en fråga måste bli certified varje gång den avgjorts i strid med tidigare HD-avgöranden eller avgöranden från andra appellationsdomstolar, oavsett frågans betydelse.
    Kritik har som sagts framförts mot reformen för att den i allt för höggrad inskränker högsta domstolens jurisdiktion. Särskilt stark har kritiken varit från de politiskt inflytelserika trial lawyers.13 I en artikel i New York Times den 30 mars 1983 citeras ordföranden i Floridas advokatsamfund. Han säger där att appellationsdomstolarna blivit högsta domstolar i miniatyr och att det nu nästan är omöjligt att få ett mål till högsta domstolen. Särskilt kritiseras i artikeln att prövningstillstånd nu inte längre kan erhållas i mål där appellationsdomstolarna meddelat per curiam-avgöranden (avgöranden utan skäl där förstainstansavgörandet fastställs). En förutsättning för prövningstillstånd är nämligen att en appellationsdomstol i ett motiverat avgörande uttryckligen förklarat statslagstiftning giltig, uttryckligen uttolkat en bestämmelse i den federala eller statliga konstitutionen eller avgjort en fråga i strid med tidigare avgöranden av andra appellationsdomstolar eller högsta domstolen. Detta problem förefaller emellertid mest vara orsakat av en teknisk brist i nuvarande regler.
    En sak som jag själv reagerat mot är att parterna själva får stå för sina rättegångskostnader i högsta domstolen i certified question-mål trots att det är appellationsdomstolen som tar initiativ till att målet skall prövas i ytterligare en instans. Detta har dock inte kritiserats och Overton förklarade att det för att målet skall tas upp även krävdes att någon av parterna ville få till stånd en prövning i högsta domstolen. Skulle det inte längre föreligga en kontrovers mellan parterna av ensådan anledning som att de förlikts under processen i högsta domstolen tas frågan inte heller upp. Daniel Meador har framfört tanken att

 

13 Advokater som är ombud i rättegångar.

 

Amerikansk processrätt 443när domstolarna på eget initiativ vill pröva ett mål med en prejudiciell fråga bör det allmänna dela kostnaderna för en sådan rättegång med parterna.14

 

Class actions
Class actions är ett gammalt rättsinstitut vars historia går tillbaka till engelsk equity-procedur. Sedan equity och common law sammansmälte under 1900-talet i USA har class action-institutet kunnat användas i båda dessa typer av mål. Med en class action förstås ett processuellt förfarande varigenom en eller några parter uppträder som representanter för en hel grupp av personer (i fortsättningenkallad klass), som har ett gemensamt intresse i en sak. Det används när klassen är så stor att en kumulation av mål med alla klassmedlemmarna inte är praktiskt genomförbar. Domen i målet blir bindande förhela klassen. Klassen kan finnas på både kärande- och svarandesidan även om det förra är vanligast. Class actions förekommer både i de federala domstolarna och i statsdomstolarna. Vad som sägs i fortsättningen avser huvudsakligen de federala domstolarna.
    Class actions regleras i Rule 23 i Federal Rules of Civil Procedure. För att en class action skall tillåtas måste först följande fyra förutsättningar vara uppfyllda:
    1. Klassen skall vara så stor att kumulerad handläggning där alla parter deltar inte är praktiskt genomförbar.
    2. Det skall finnas rätts- eller faktafrågor som är gemensamma för klassmedlemmarna.
    3. Klassrepresentanternas krav eller bestridandegrunder skall vara typiska för klassen.
    4. Klassrepresentanterna skall på ett rättvist och adekvat sätt tillvarata hela klassens intressen.
    Någon bestämd siffra för hur stor klassen skall vara finns inte. I ett fall har 25 medlemmar ansetts tillräckligt och i ett annat har 350 inte ansetts tillräckligt. Av betydelse är bl. a. också den geografiska spridningen av gruppen. Den fjärde förutsättningen brukar vara den mest kontroversiella. Representanterna får inte ha något intresse i saken, som strider mot de frånvarande klassmedlemmarnas, och de måste hatillräckligt kompetenta ombud.
    För att en talan skall få upprätthållas som en class action måste den av domstolen dessutom bedömas falla in under någon av de tre kategorierna som anges i moment (b) av Rule 23.

 

14 Paul D. Carrington & David J. Meador, Justice on Appeal (St. Paul 1976), s. 136.

 

444 Hans Rundegren    Enligt 23 (b) (1) tillåts en class action om individuellt framställda krav skulle skapa risk för A) oförenliga avgöranden som tvingar klassens motpart att iaktta mot varandra stridande handlingsnormer,B) försämrade möjligheter för övriga klassmedlemmar att tillvarata sina intressen. En talan under A kan exempelvis vara en talan av skattebetalare mot en kommun för att denna arrenderar ut sin mark till ett arrende, som påstås vara för lågt, eller avse en patenthavares talan mot en klass av personer, som påstås ha gjort sig skyldiga till patentintrång. Ett exempel som faller in under B är en talan av medlemmar i en förening i syfte att förhindra en finansiell reorganisation av föreningen. Om en medlem för en sådan individuell talan och förlorar kan detta vara till men för övriga som velat motsätta sig reorganisationsbeslutet, eftersom reorganisationen då fortsätter och gör ytterligare processande mindre meningsfullt.
    Enligt 23 (b) (2) kan en class action förekomma då klassens motpart mot hela klassen iakttar ett speciellt beteende, som inte överensstämmer med beteendet mot personer i samma situation utanför klassen, och därigenom gör en dom motiverad som förbjuder sådant beteende i fortsättningen. Denna punkt används i s. k. civil rights cases där det påstås att diskriminering av en hel klass förekommer och där yrkandet går ut på förbud mot fortsatt diskriminering. På State Department fick jag kopior av inlagorna i ett sådant diskrimineringsmål där State Department var svarande. Kärandeklassen bestod av alla nuvarande och framtida kvinnliga anställda i utlandstjänst ochalla nuvarande och framtida kvinnliga sökande till sådana tjänster. Det påstods att klassen diskriminerades i fråga om rekrytering, examinering, utnämningar, uppdrag, befordringar och löner. Bevis för påståendena var framför allt statistikuppgifter. De få kvinnor som hade utnämnts till ambassadörer hade hamnat i sådana länder som Mali och Papua Nya Guinea.
    Den största delen av class action-målen faller emellertid in under punkten 23 (b) (3). Enligt denna punkt skall domstolen konstatera att de rätts- eller faktafrågor som är gemensamma för klassmedlemmarna dominerar över de frågor som enbart berör individuella medlemmar och att en class action är bättre än andra metoder för ett rättvist och effektivt avdömande av tvisten. Rekvisiten är alltså inte så snäva som i de tidigare punkterna. Exempel på vad som är av betydelse vid uttolkningen av rekvisiten ges i den senare hälften av punkten. Bl. a. skall hänsyn tas till det intresse klassmedlemmarna har av att kontrollera processen individuellt, omfattningen av redan påbörjade rättegångar i saken och förväntade handläggningssvårigheter. Vanligt förekommande mål som går in under denna punkt är antitrustmål,

 

Amerikansk processrätt 445skadeståndsmål med ett stort antal kärande (s. k. mass tort claims, exempelvis som en följd av en flygolycka). Andra exempel är konsumentmål där talan kan grundas på påstående om bedräglig annonsering och slutligen mål om miljöskador.
    Enligt 23 (c) (2) skall alla (b) (3)-klassmedlemmar, som kan nås med rimlig ansträngning, bli individuellt underrättade om målet. Fastän regeln uttryckligen avser endast (b) (3)-klasser fordrar det allmänna kravet om "due process" (ungefär behörigt förfarande) troligen någon form av underrättelse även i andra fall. Denna fråga har ännu inte prövats av högsta domstolen, men ett slags kungörelseförfarande skulle troligen anses tillräckligt. Kostnaderna för underrättelseförfarandet får bäras av käranderepresentanterna.15 Medlemmar i (b) (3)-klasser har rätt att "opt out" d. v. s. att underrätta domstolen om att de vill stå utanför processen. Sådana personer blir inte bundna av avgörandet i målet och får ingen rätt till eventuellt utdömt belopp. De klassmedlemmar som är kvar i processen och som ej deltar som klassrepresentanter är inte ansvariga för några rättegångskostnader.
    Det gränsbelopp för tvisteföremålet om 10 000 $, som måste uppnås för att federala domstolar skall vara behöriga i "federal diversity cases" och de "federal question cases" där kongressen ej medgett undantag, inskränker utrymmet för class actions. Enligt HD-praxis får klassmedlemmarnas krav inte läggas samman utan varje klassmedlem måste ha ett krav överstigande 10000 $.16
    En förlikning i ett class action-mål måste godkännas av domstolen.
    Om klassen vinner målet läggs ofta till det utdömda beloppet ett belopp för rimliga advokatkostnader. Klassens motpart får alltid bära sina egna kostnader. Om klassens krav stöder sig på en federal statut utdöms inget advokatarvode om det inte finns lagstiftning beslutad avkongressen som medger detta.17 Detta inskränker ytterligare användbarheten av class actions i exempelvis miljömål.
    Class action-regeln 23 (b) (3) kritiseras för att den ger upphov till svårbehandlade mastodontmål som stoppar upp övrigt arbete i domstolarna. Vidare sägs att den uppmuntrar framställande av ogrundade krav där käranden just genom att representera en klass kan tvinga svaranden till uppgörelse. Svaranden, som ofta är ett företag, är ju rädd om sitt affärsrykte och sin goodwill och ett class action-måltar i anspråk mycket av företagsledningens tid. I många fall är det advokaterna som genom "contingent fee" tar den största delen av det

 

15 Eisen v. Carlisle and Jacquelin, 417 U.S. 156 (1974).

16 Snyder v. Harris 394 U.S. 332 (1969), Zahn v. International Paper Co. 414 U.S. 291(1973).

17 Alyeska Pipeline Co. v. Wilderness Society, 421 U.S. 240 (1975).

 

446 Hans Rundegrenbelopp klassen erhåller vid en uppgörelse. De som stöder class actions säger att det är ett sätt att framställa små krav som det inte skulle ha lönat sig att processa om individuellt. Class actions kan i sådana fall avskräcka exempelvis mindre seriösa näringsidkare från att använda sig av olagliga metoder och korrigera effekten av redan praktiserade olagligheter. De som stöder class actions kritiserar emellertid de nuvarande reglerna. De ovannämnda beloppsgränserna omöjliggör praktiskt taget federala class actions i konsumentmål. Kostnaden för att underrätta klassmedlemmarna hindrar också en kärande med ett litet krav att representera en stor klass. Dessa problem har medfört att det diskuterats om särskilda regler skall utformas för class actions i konsumentmål. 1978 lämnades förslag till kongressen om reformering av Rule 23 (b) (3).18 Då förslaget utformades tog man hänsyn till ovannämnda kritik.
    För mindre krav, där skadevärdet för var och en av klassmedlemmarna inte överstiger 300 $, föreslogs något som kallades public actions. Klassmedlemmarna skulle vara minst 200 och det samlade skadevärdet skulle uppgå till minst 60 000$. The Attorney General (justitieministern) skulle pröva om han eller en relator (klassrepresentant) skulle driva målet. Justitieministern skulle även kunna meddeladomstolen att något allmänt intresse i saken ej förelåg och domstolen skulle då ej ta upp målet om inte klassrepresentanten lyckades övertyga domstolen om att ett sådant allmänt intresse verkligen förelåg. Klassmedlemmarna skulle inte behöva delges förrän efter det att dom till klassens fördel förelåg. Klassmedlemmarna skulle då kunna ansöka hos the Administrative Office of the United States Courts om betalning ur det utdömda totalbeloppet. Public actions skulle främst vara avsedda för fall där talan mer avsåg att hindra företag från att skaffa sig orättmätiga vinster och att avskräcka från olagligt beteende än att kompensera de skadelidande.
    För större krav föreslogs något som kallades class compensatory actions. Förutsättningarna för en sådan talan var att minst 40 personer hade skadeståndskrav på minst 300 $ var. Det fanns inget krav påatt den sammanlagda skadan skulle uppgå till ett visst belopp. Domstolen skulle från fall till fall bestämma om klassen skulle bestå av dem som inte begärt att bli uteslutna ur klassen eller om denna skulle beståendast av dem som uttryckligen begärt att få vara med i klassen.
    Inom 120 dagar skulle domstolen hålla förberedande sammanträde

 

18 Förslaget hade utarbetats av Office for Improvements in the Administration of Justice inom justitiedepartementet under ledning av dåvarande biträdande justitieministern Daniel Meador (S. 3475, 95th Cong. 2d Sess. 1978). Förslaget råkar ha en del likheter med reklamationsutredningens betänkande (SOU 1978:40). 

Amerikansk processrätt 447och omedelbart därefter bestämma om en public action eller class compensatory action kunde tillåtas och om talan var tillräckligt grundad för att motivera rättegång. I de fall då advokatarvoden kan utdömas skulle dessa beräknas efter timtaxa.
    Förslaget togs väl upp från universitetshåll förutom att det kritiserades för att det fortfarande lämnade några av problemen med class actions olösta. Förslaget ledde emellertid inte till någon lagstiftning. Förslagsställarna förutsåg att förslaget skulle kritiseras av advokater som specialiserat sig på att få till stånd snabba uppgörelser och att få stora arvoden i class action-mål. En lagkommitté som nu studerar vilka förändringar som bör göras i the Federal Rules of Civil Procedure har enligt kommittéledamoten David Anderson från justitiedepartementet inga planer på att ändra Rule 23.

 

Multidistrict litigation
Om de individuella kraven i skadeståndsmål är mycket stora är class action-förfarandet i allmänhet inte så lämpligt. Exempel på detta är krav med anledning av flygplansolyckor, s. k. mass tort claims, från skadade passagerare eller arvingar till dödade passagerare. Varje kärande har då ett starkt intresse av att individuellt kontrollera målet. Den individuella skadevärderingen är kanske den viktigaste frågan och denna kan dominera över de gemensamma frågorna. Det kan också finnas andra anledningar till att class action-förfarandet inte är den bästa tillgängliga metoden för ett effektivt rättegångsförfarande. Förutsättningarna för att talan skall kunna upprätthållas som class action är då inte uppfyllda (Federal Rules of Civil Procedure Rule 23 (b) (3).19
    Domstolarna har i mål om skadestånd med anledning av flygplansolyckor i allmänhet inte tillåtit class action-talan, exempelvis Causey v. Pan American World Airways, Inc.20
    För sådana mål finns det emellertid ett annat förfarande som tillvaratar de möjligheter den gemensamma karaktären hos kraven ger för att hushålla med rättsväsendets resurser. Detta förfarande kallas multidistrict litigation och regleras i Section 1407 av Title 28, United States Code, antagen av kongressen den 29 april 1968.
    I början av 1960-talet hade drygt 1 900 antitrustmål mot tillverkare av elektriska apparater stämts in i 35 olika distrikt. Ordföranden i högsta domstolen, Chief Justice Earl Warren, tillsatte i januari 1962 en kommitté som skulle koordinera förberedelserna i dessa mål. Näs-

 

19 Övriga punkter, (1) och (2), i Rule 23 (b) anses inte tillämpliga på mass tort actions.

20 66 Federal Rules Decisions 392 (E. D. Va. 1975).

 

448 Hans Rundegrentan alla dessa mål kunde avslutas under den gemensamma förberedelsen. Endast nio gick till huvudförhandling och av dessa avslutades endast fem genom dom. Alla 1912 målen hade slutbehandlats inom sex år efter det att de instämts. Erfarenheterna var så goda att institutet multidistrict litigation permanentades genom lagstiftningen 1968.
    För dessa mål finns ett beslutsorgan, som består av sju federala hovrätts- och distriktsdomstolsdomare, tillsatta av högsta domstolens ordförande. Denna panel kallas the Judicial Panel on Multidistrict Litigation och har en permanent medhjälparstab och ett kontor i Washington.21 Panelen har själv enligt bemyndigande i Section 1407 (f) utarbetat regler för sitt arbete. Panelen beslutar självmant eller efter yrkande av part om en multidistrict litigation skall tillåtas. Om tillstånd lämnas, flyttas målen i de olika distrikten över till ett av distrikten för gemensam förberedelse. Panelen kan även besluta att senare anhängiggjorda mål också skall överflyttas och att vissa mål eller delar av mål skall återsändas till de ursprungliga distrikten. Om målen ej har avgjorts under förberedelsen skickas de tillbaka tillrespektive distriktsdomstol för huvudförhandling där. Ett beslut av panelen att ej tillåta en multidistrict litigation går inte att överklaga.
    Under tiden 1968-30 juni 1980 har 9164 mål överflyttats för gemensam förberedelse. 88 procent av dessa har avgjorts under den gemensamma förberedelsen, de flesta genom att förlikning träffats.Genom att multidistrict litigation kan kombineras med ett class action-förfarande är betydelsen av institutet ännu större än vad ovannämnda siffror antyder. I ett fall, Commodity Exchange Rate Litigation,22 fanns det åtta kärande och 111 svarande men för att i målet få till stånd en förlikning etablerades en kärandeklass bestående av 339 000 personer.
    Den största gruppen multidistrict-mål är antitrustmålen. De utgören fjärdedel av alla multidistrict-mål. Vanliga måltyper är också skadeståndsmål som en följd av flygplansolyckor samt patentmål. Mål som gällt tillverkares produktansvar har hittills bara utgjort fem procent av samtliga mål. Det väntas dock att denna målgrupp skall öka. Särskilt gäller detta mål om läkemedelsskador.
    Section 1407 innehåller fem rekvisit som skall vara uppfyllda för att panelen skall kunna besluta om transferering:
    1. Det måste röra sig om civilmål.

 

21 Adressen är 1030 15th St. NW, 320 Executive Building, Washington, DC 20005, tel.(202)653-6090.

22 In re Commodity Exch. Comm'n Rate Antitrust Litigation, 342 Federal Supplement 1405 (J. P. M.L.). 

Amerikansk processrätt 4492. Målen måste innehålla en eller flera gemensamma faktafrågor.
3. Målen måste vara anhängiga i flera distrikt.
4. Överflyttningen skall vara till nytta för parter och vittnen.
5. Överflyttningen måste främja rättvis och effektiv handläggning av målen.
    De tre första kraven erbjuder inga större problem. Det fjärde rekvisitet tillmäts inte så stor betydelse av panelen. Parterna åläggs i allmänhet inte personlig inställelse under förberedelsen och de vittnesförhör som hålls under förberedelsen vid s. k. depositions upptas vanligen på vittnets hemort. Effektivitetskravet under punkt 5 betonas särskilt i de flesta beslut av panelen. Rationaliseringsvinsterna består i att man inte behöver ha upprepade "discoveries" och "pretrial conferences" då samma frågor behandlas. Ett vittne som hörs under discovery kan höras av de ledande ombuden vid ett enda sammanträde. De övriga ombuden har dock möjlighet att senare begära att få ställa följdfrågor. Endast en domare behöver sysselsättas där annars åtskilliga domare fatt sätta sig in i samma typ av frågor. Advokaterna kan fördela arbetsuppgifterna mellan sig och de behöver inte resa över hela landet till olika förberedelsesammanträden. En annan viktig sak är att det inte fattas motstridiga beslut under förberedelsen, vilket i sin tur hade kunnat leda till att den slutliga utgången i målen blivit olika.
    Panelen har inga uttryckliga regler att följa vid valet av domstol där den gemensamma förberedelsen skall äga rum. Den beaktar dock att förhandlingsorten skall vara centralt belägen för parter, advokater och vittnen. Av betydelse är även hur många av de ifrågavarande målen som är anhängiga vid respektive domstol, hur väl insatta de olika domarna är i dessa mål och hur långt förberedelsen redan har avancerat vid de olika domstolarna. Panelen beaktar även önskemål från större grupper bland parterna.
    Före panelens beslut bereds parterna tillfälle att argumentera för eller emot överflyttning och ange synpunkter på valet av domstol. Möjlighet till muntligt sammanträde inför panelen finns men parterna uppmanas i de flesta fall att framföra sina synpunkter skriftligen.
    Den domare som leder den gemensamma förberedelsen (the transferee judge) söker ofta råd hos panelen och dess stab i handläggningsfrågor. Panelen har dock ingen rätt att besluta något om förberedelsehandläggningen. Ytterligare vägledning får transferee judges genomatt de träffas en gång om året för att utbyta idéer. Det finns dessutomen Manual for Complex Litigation utarbetad under ledning av Federal Judicial Center. Några av författarna till denna handbok är medlemmar i panelen. I handboken finns råd om hur olika handläggnings-

 

29-43-166 Svensk Juristridning

 

450 Hans Rundegrenfrågor kan lösas. Ändringar och tillägg till handboken görs kontinuerligt.
    När "the pretrial" har avslutats sänder panelen tillbaka målen till de distriktsdomstolar där målen ursprungligen stämdes in. Viss möjlighet finns att låta målen vara kvar i distriktet för den gemensamma förberedelsen (the transferee district) eller i något annat gemensamtdistrikt. Detta distrikt skall då vara alternativt forum till de distrikt där målen ursprungligen stämdes in (U.S. Code, Title 28, section 1404 (a) och 1406). När panelen väljer "transferee court" för den gemensamma förberedelsen är den inte bunden av forumbestämmelser. Endast fem procent av målen återsänds till de ursprungliga distrikten (the transferor districts). Det är också möjligt för "thetransferee judge" att tillfälligt flytta över till "the transferor district" för att hålla huvudförhandlingen.
    Alla tycks vara överens om att multidistrict litigation är en stor succé. Institutet beskrivs som en av de främsta innovationerna för att främja bättre hushållning med rättsväsendets resurser och för att påskynda handläggningen av komplicerade flerdistriktsmål. Det har emellertid diskuterats om panelen utöver sina nuvarande befogenheter även skall kunna besluta om gemensam huvudförhandling i alla multidistrict-mål. Kritik har nämligen framförts som går ut på att de olika distriktsdomstolarna efter den gemensamma förberedelsen kanfatta sinsemellan olika avgöranden, vilket innebär att någon handlingsnorm för framtiden inte kan etableras för svaranden som ofta är densamme i alla målen. I sådana fall kan det i stället finnas förutsättningar för ett class action-förfarande. Inom justitiedepartementet trodde man dock att en ändring av section 1407 som skulle innebäraatt en gemensam huvudförhandling blir möjlig skulle stöta på motstånd bland de politiskt inflytelserika "trial lawyers".
    Det kan också nämnas att panelen ibland har vägrat överflyttning när det gemensamma i målen huvudsakligen varit rättsfrågor och inte faktafrågor. Panelen har då menat att ett avgörande i form av ett pilotfall är lämpligare.
    Exempel på mål som handlagts som multidistrict litigation är de mål om skadeståndskrav som uppkom till följd av kollisionen mellan ett Pan American-plan och ett KLM-plan på Teneriffa 1977.23 Medan ledning av denna olycka stämdes 644 olika mål in i olika delar av USA och inom ett år hade uppgörelse träffats i 531 mål. Hade målen varit kvar i de olika distrikten skulle ett stort antal advokater och

 

23 In re Air Crash Disaster at Tenerife, Canary Islands on March 27, 1977, 435 Federal Supplement 927 (J. P. M. L. 1977). 

Amerikansk processrätt 451domare ha varit engagerade i målen, som bl. a. innehöll komplicerade internationellt privaträttsliga frågor.
    Ett annat känt fall är de krav som restes till följd av de skadeverkningar som ett vaccin mot en influensasjukdom förde med sig.24 1976 genomfördes i USA ett vaccineringsprogram mot denna sjukdom, kallad swine flu. Enligt lagstiftning för detta program påtog sig amerikanska staten ansvar för eventuella skadeverkningar. Flera fall av paralysi med dödlig utgång inträffade och även fall med skador på lungor och luftvägar. 26 mål i 1 7 distrikt stämdes in. Panelen beslutade om gemensam förberedelse, eftersom målen innehöll viktiga gemensamma frågor om utveckling, produktion och utprovning av vaccinet. Ytterligare mål tillfördes den gemensamma förberedelsen senare.

 

24 In re Swine Flue Immunisation, 464 F. Suppl. 949, 446 F. Suppl. 244, 453 F. Suppl. 648 (J.P.M.L. 1978).