STIG STRÖMHOLM. Rätt, rättskällor och rättstillämpning. En lärobok i allmän rättslära. Lund 1981. Norstedts. 456 s. jämte register.

 

Som framgår av författarens egna ord är verket avsett som lärobok vid de juridiska fakulteterna för att komplettera annat kursmaterial. Början av boken lämpar sig rent av som modellexempel på uppbyggnaden av typiska frågeställningar i juristens, exempelvis advokatens, arbete. Utan att läsaren märker det leds han i en problematik som i själva verket visar sig vara en av de svåraste och mest omdebatterade i det juridiska tänkandet. Frågan är vad som är "gällande rätt". Den av författaren uppställda uppgiften förtjänar förbehållslösa lovord. Däremot visar det sig att verkets användbarhet som lärobok är något problematisk. Såsom Strömholm i företalet till boken medger innehåller boken ovanligt mycket interna hänvisningar och upprepningar. Detta utgör i sig naturligtvis endast ett tekniskt problem beträffande läsbarheten. I en lärobok är upprepningar ofta helt på sin plats. Trots det utgör bokens i vissa avseenden heterogena struktur symptom enligt min uppfattning på mera djupgående problem.
    Till en del beror svårigheterna säkerligen på själva ämnets karaktär. Det är inte enkelt att skriva lättfattligt om det juridiska tänkandets teori för läsare med ringa grundkunskaper. Efter att ha läst verket kan man dock inte helt undgå uppfattningen att problemen även ligger i det sätt på vilket ämnet behandlats. De synpunkter som framförs i det följande skall läsas mot denna bakgrund. Jag bedömer Strömholms verk i ljuset av de målsättningar författaren själv uppställt. Med andra ord: jag bedömer bokens värde såsom lärobok i förhållande till den måttstock som Strömholm själv definierat i början av boken. Vid läsandet av mina tankar bör man hålla i minnet att ett annat bedömningssätt utan tvivel skulle ha gett ett annat resultat.
    Strömholms meriter såsom forskare i allmän rättslära är kända och erkända. På detta område hör han till de ledande forskarna i Norden. Dessa meriter har satt sina spår även i det för handen varande verket. Författaren har strävat att ge en allmän bild (s. 75—140) av de åsikter som framställts i litteraturen på området. Materialet är omfattande och framställningssättet omsorgsfullt. Det har emellertid gått på samma sätt för Strömholm som för så många andra som före honom presenterat olika läroriktningar. För enskilda riktningar har kunnat disponeras endast några rader, i bästa fall några stycken. Även om jag inte i Strömholms verk kunnat påträffa några som helst brister som kan anses vara direkta fel har flera uppfattningar hamnat i Prokrustes' bädd. En kort presentation ger inte full rättvisa åt tankarna. Detta öde har drabbat auktoriteter som Alf Ross (s. 100 fl). Ross' realistiska behandlingssätt har komprimerats på ett sådant sätt att en juris studerande knappast utan betydande hjälp kan få en balanserad bild. Saken blir mer tillspetsad ju närmare man kommer dagens läge. Jag överdriver knappast då jag påstår att endast en liten del av Aleksander Peczeniks och Stig Jørgensens tankar har kommit fram i Strömholms beskrivning. Detta innebär oundvikligen att helhetsbilden blir i viss mån missvisande (s. 137—139). Anmärkningsvärt är att exempelvis Peczeniks transformationsteori som är nyckeln till förståelsen av hela hans tänkande nästan helt förbigåtts. Den som följer med dagens diskussion blir

 

även något störd av att boken saknar informativa avsnitt om sådana viktiga temata av idag som den rationella diskursen, forskningen kring det sociala beteendet (ur rättstillämpningens synvinkel) eller diskussionen kring den anglo-amerikanska rättstillämpningen vars ledande gestalt är Ronald Dworkin. Det finns dock ett kort omnämnande (7.4.1.) av Dworkin men det ger inte läsaren någonting.
    Jag har med dessa anmärkningar som kan te sig överkritiska försökt få fram att det kanske inte är det nyttigaste att en juris studerande får veta något om var och en som skrivit på området. Kunskapen blir ytlig och faller snart i glömska. Juristens arbetsuppgifter är av praktisk natur. Vad han behöver i sitt arbete är närmast en fördjupad medvetenhet om den egna verksamhetens karaktär. Ur denna synvinkel sett bör en lärobok framför allt koncentrera sig på beslutsfattandets och det rättsliga tänkandets struktur.
    Strömholm eftersträvar att behandla ett sådant material, förutom i sin ypperliga spelöppning, speciellt i verkets II del (s. 285 ff). Hit hör också avsnitten om de rättsliga systemen och rättsreglerna (s. 190 — 254). I denna del kan man rikta vissa anmärkningar mot systematiken i verket, men anmärkningarna kan dock i stor utsträckning betecknas som smaksaker. Man kan exempelvis ställa frågan varför problematiken "Vad består rättsordningen av?" (s. 174 ff) systematiskt har lösgjorts från kapitel 11, i vilket rättsreglerna behandlas. Samtidigt faller kapitel 10 (System och systemföreställningen) inte helt på plats. Frågan om rättssystemen är visserligen en sida av begreppet rättsordning, men systematiseringen ansluter sig å sin sida närmare till rättsvetenskapen än till rättsordningen. Därför borde systematiseringen— med beaktande av studentens inlärningsprocess — kanske behandlas först efter det att det givits en helhetsbild av den juridiska tolkningen. Man kan även anta att avsnitten om legitimering, rättens grund och rättens karaktär som samhällelig teknik skulle bättre tjäna läsaren i samband med kapitel 8 än på sin nuvarande plats (kap. 13). Som sagt, denna typ av anmärkningar är beroende av läsarens preferenser och med stöd av dem kan man inte på ett entydigt sätt mäta verkets användbarhet.
    Man torde kunna anse att avsnitten om rättskällorna och rättstillämpningen är verkets starkaste delar. Strömholm har (klart och exakt) lyckats redogöra för rättskällorna såsom de blivit uppfattade i nordisk rätt. Han gör även träffande kritiska observationer kring andras tankar. Såsom exempel kan tas den kritik som riktats mot Peczeniks idéer även om Peczenik i sin senare verksamhet har preciserat sina åsikter så att den framförda kritiken inte mera är helt på sin plats (s. 291 ff). Strömholms egen rättskällelära är balanserad och motsvarar som sådan ganska väl även de i Finland allmänt accepterade uppfattningarna.
    Det Strömholm skriver om lagförarbetens betydelse såsom rättskälla är uppenbarligen belysande i den svenska rättskulturen. Schmidts teser förtjänar alltjämt uppmärksamhet och det är på sätt och vis synd att teserna inte livligare debatteras i Norden. Det skulle finnas behov av debatt då man beaktar lagstiftningsutvecklingen i Sverige och Finland. "Lagstiftningsmonopolistiska" åsikter (lagstiftaren har alltid rätt) gör sig förtjänta av en grundlig översyn. Så skulle det även vara möjligt att ompröva Schmidts teser.
    Avsnittet om den egentliga rättstillämpningen ger en god allmän översikt av problematiken (s. 351 ff). Avsnittet lider dock av en viss brist, om man återser saken ur studentens synvinkel. Genom Strömholms framställning går

 

ingen röd tråd som skulle binda samman det digra och mångsidiga materialet. Med andra ord, Strömholm presenterar inte i egentlig mening sin egen lagtolkningsteori även om han framför egna tankar i saken (s. 438 ff). Jag menar inte att författaren till en lärobok skall påtruga läsarna något visst sätt att tänka. Det skulle vara vetenskaplig manipulation. Men erfarenheten visar, att betydelsefullast har varit verk i vilka det väsentliga varit författarens egen syn på saken. Det finns flera exempel — H. L. A. Hart, Alf Ross, Karl Larenzo. s. v. De har skrivit monografier vilka också blivit viktiga läroböcker. I detta avseende är Strömholms verk en lindrig besvikelse. Det saknar höjdpunkter och ett personligt grepp som skulle genomsyra verket. I den praktiska inlärningsprocessen kan detta innebära att det med tiden kan visa sig vara svårt att uppgöra kunskapsmötande frågor för tentamina.
    Det 23:e kapitlet (Den moderna metoddebatten på rättstillämpningens område) lämnar vissa frågetecken för den som följt med den svenska debatten något från sidan. Ar det ens med tanke på användbarheten såsom lärobok motiverat att under rubriken den moderna metoddebatten ställa mot varandra i huvudsak Ekelöf, Agge och Bolding. Det råder inget tvivel om att dessa givit stora bidrag till den allmänna rättsläran. Dock har även i den nordiska litteraturen under det senaste decenniet skapats en rik ny tradition, vilken åtminstone borde vägas mot ovannämnda klassikers uppfattningar. Strömholm gör inte detta. Man blir frestad att påminna om det åsiktsutbyte, i vilket den i Helsingfors förra sommaren arrangerade XI världskongressen i rätts och samhällsfilosofi utgjort en etapp. Kongressens tematik tangerade i mycket ämnesområdet i Strömholms verk och det var ingen tillfällighet att just denna tematik hade fått en så central ställning på kongressen. Det av Strömholm gjorda auktoritetsvalet ser ut att lämna den unga svenska läsaren något vid sidan av dessa strömningar. Jag är inte övertygad om att detta på lång sikt är till nytta för den svenska rättskulturen.
    Jag har till övervägande del framfört kritiska synpunkter. Jag har inte av illvilja tecknat ner dessa. På detta begränsade utrymme har jag inte heller tillräckligt kunnat betona verkets många förtjänster. Detta beror huvudsakligen på Strömholms egen infallsvinkel. Han har velat skriva en lärobok, och jag har velat recensera verket just som en lärobok. Exempelvis som hjälpmedel för en längre hunnen ung forskare är verket ypperligt. Det ger vederhäftigt och snabbt grepp om saker varefter det är enklare att gå till grundkällorna. Studenten är i en annan ställning. Hans kunskaper är bristfälliga, intresset ofta ifrågasatt och inspirationen att i fortsättningen söka kompletterande uppgifter i det närmaste obefintlig. För en dylik person är enligt min uppfattning Strömholms bok alltför fylld av fakta inom alltför trånga pärmar. Tiden är givetvis verkets bästa domare även i detta avseende. Därför må praktiken utvisa verkets slutliga värde.
 

Aulis Aarnio