Utlämning för brott från Sverige tillDanmark, Finland, Island och Norge

 

AV departementsrådet MATTS DAHLBERG, bostadsdomaren Bo DRANGEL och hovrättsfiskalen CLAES KRING

 

1. Inledning
Utlämning för brott från ett land till ett annat land är en form av internationell rättshjälp. Bestämmelser om utlämning från Sverige finns främst i lagen (1957:668) om utlämning för brott och i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Dessa lagar kallas i det följande allmänna utlämningslagen respektive nordiska utlämningslagen. Den sistnämnda lagen behandlar utlämning till de nordiska länderna. Allmänna utlämningslagen innehåller bestämmelser om utlämning till övriga länder.
    Denna artikel handlar om den nordiska utlämningslagen och dess tillämpning i praxis. Artikeln bygger dessutom på artikelförfattarnas erfarenheter av handläggningen av nordiska utlämningsärenden inom justitiedepartementet.
    Den nordiska utlämningslagen är resultatet av ett nordiskt lagsamarbete. De konventioner, som tidigare reglerat utlämning för brott mellan de nordiska länderna, upphävdes när lagen trädde i kraft. Istället införde de nordiska länderna utlämningslagar med sinsemellan likartat innehåll. Den svenska lagen innebär ingen absolut skyldighet för Sverige att bifalla en framställning om utlämning. Möjlighet finns alltid att avslå en framställning efter en fri prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det förutsätts dock att en lagligen grundad utlämningsframställning från ett annat nordiskt land i regel skall efterkommas.¹
    Den nära samhörigheten i rättsligt hänseende mellan de nordiska länderna har gjort det möjligt att ställa upp andra regler för utlämning inom Norden än för utlämning till andra länder. Jämfört med bestämmelserna i allmänna utlämningslagen är nordiska utlämningslagens villkor för utlämning få och enkla. Även förfarandet är förenklat. Vid remissbehandlingen av lagförslaget framfördes farhågor föratt denna förenkling skulle gå ut över den enskildes rättssäkerhet

 

¹ Prop. 1959: 72 s. 8 foch 27.

 

39—43-169 Svensk Juristtidning

 

särskilt i tider av politisk oro. Detta föranledde departementschefen att uttala, att den nordiska utlämningslagen endast var avsedd att gälla under någorlunda normala förhållanden. Skulle förhållandena ändras borde lagen sättas ur tillämpning. Beslut om att helt eller delvis sätta lagen ur tillämpning ankommer på riksdagen. Därvid träder allmänna utlämningslagen i tillämpning även beträffande utlämning till de nordiska länderna.²
    Lagen inleds med bestämmelser om villkor för utlämning (1—8 §§). Dessa villkor utgör minimikrav som måste vara uppfyllda för att utlämning lagligen skall få beviljas. Därefter följer bestämmelser om förfarandet (9—16 §§) och slutligen ett avsnitt benämnt övriga bestämmelser (17—22 §§). Gången i ett nordiskt utlämningsärende är ikorthet följande. En utlämningsframställning ges vanligen in direkt till vederbörande lokala åklagarmyndighet. Om den som begärs utlämnad samtycker till utlämningen, kan den lokale åklagaren i regel själv besluta om utlämning. I övriga fall skall han efter utredning överlämna ärendet till högre instans för beslut. Tidigare var regeringen alltid beslutsinstans i dessa fall. Efter en från och med den 1 juli 1983 gällande lagändring skall dock den lokale åklagaren, om han inte enligt vad nyss sagts själv kan besluta om utlämning, skyndsamt överlämna ärendet till riksåklagaren. Denne har att besluta i de ärenden där det är uppenbart att utlämningsframställningen bör beviljas och framställningen inte rör en svensk medborgare eller faller under 4 eller 8 § i lagen. I övriga fall skall riksåklagaren med eget yttrande hänskjuta ärendet till regeringens avgörande. Innan regeringen fattar beslut skall, om det finns särskilda skäl, högsta domstolen pröva om utlämning lagligen kan beviljas. Verkställighet av ett utlämningsbeslut ankommer på polismyndighet.
    Regeringen har under senare år avgjort ett femtiotal ärenden om året enligt nordiska utlämningslagen. Som en jämförelse kan nämnas att antalet ärenden enligt den allmänna utlämningslagen har varit ett tiotal per år.

 

2. Villkor för utlämning
2.1 Lagens tillämpningsområde
Lagens tillämpningsområde regleras i 1 §. Där stadgas att den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket må utlämnas enligt vad som sägs i lagen. Gärningen måste alltså vara

 

² Prop. 1959: 72 s. 26, prop. 1975: 35 s. 70 samt 27 § allmänna utlämningslagen.

 

straffbelagd enligt den begärande statens lag. Däremot krävs inte att gärningen är straffbelagd enligt svensk lag. Om gärningen inte är straffbelagd enligt svensk lag kan dock finnas skäl att överväga att avslå framställningen med utnyttjande av den fria prövningsrätten, varom mera senare.³
    Som framgår av den åberopade lagtexten skall den som begärs utlämnad vara misstänkt, tilltalad eller dömd i den begärande staten. Däremot kan utlämning inte beviljas på grundval av en svensk domvars verkställighet har överflyttats till den begärande staten.⁴

 

2.2 Svenska medborgare
I motsats till vad som gäller enligt allmänna utlämningslagen medger den nordiska utlämningslagen utlämning av svenska medborgare (2 §). Förutsättningen är dock att vederbörande vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den begärande staten eller att den gärning, för vilken utlämning begärs, motsvarar brott, för vilket svensk lag stadgar fängelse i mer än fyra år. Om gärningen i sin helhet begåtts i Sverige, krävs dock att gärningen innefattar medverkan till ett utanför Sverige begånget brott eller att utlämning sker även för gärning som begåtts utanför Sverige.
    Ett exempel på fall där utlämning vägrats med stöd av 2 § är rättsfallet NJA 1978 s. 476. En person M. hade av finländsk domstol ådömts arreststraff för brott begånget då han gjorde militärtjänst i Finland 1974. Centralkriminalpolisen i Helsingfors begärde den 4april 1978 att M. skulle utlämnas till Finland. I ärendet upplystes att M. blivit svensk medborgare 1976 och att han vistats i Sverige sedan 1970, med undantag för tiden oktober 1973-september 1974 då han fullgjort militärtjänst i Finland. Högsta domstolen fann att hinder mot utlämning förelåg enligt 2 § nordiska utlämningslagen.
    Naturligtvis kan det tänkas förekomma fall, då det framstår som stötande att utlämna en svensk medborgare fastän denne haft hemvist i den begärande staten under två år innan brottet begicks. I sådana fall finns dock, som departementschefen påpekat, möjlighet att vägra utlämning med utnyttjande av den fria prövningsrätten.⁵

 

³ Prop. 1959: 72 s. 27 och 31. I ett nyligen avgjort ärende enligt allmänna utlämningslagen - som även den innehåller en bestämmelse att lagen tillämpas på den som uppehåller sig här i riket - avskrev regeringen ärendet med hänvisning till att vederbörande, såvitt framgick av utredningen, inte uppehöll sig i riket.

⁴ Prop. 1982/83:91 s. 11 och 33. Genom ett från den 1 juli 1983 gällande andra stycke i 1 § har däremot möjlighet öppnats att utlämna en person till ett nordiskt land på grundval av en dom, som meddelats väl inte i Sverige men i en tredje nordisk stat.

⁵ Prop. 1959: 72 s. 28.

 

    Bestämmelser om förvärv av svenskt medborgarskap finns i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap (medborgarskapslagen). I nordiska utlämningsärenden bör särskilt möjligheterna till medborgarskapsförvärv enligt 6 och 10 §§ uppmärksammas. I 6 § behandlas s.k. naturalisation. Sådan beviljas av statens invandrarverk efter ansökan under förutsättning att sökanden fyllt arton år och har hemvist i Sverige sedan två år (för utomnordiska medborgare krävs fem års hemvist). Dessutom krävs att vederbörande har fört en hederlig vandel. Medborgare i Danmark, Finland och Norge har även möjlighet att erhålla svenskt medborgarskap efter anmälan till länsstyrelsenenligt 10 § medborgarskapslagen. Förutsättningarna är bl. a. att vederbörande fyllt arton år, sedan fem år har hemvist i Sverige och under denna tid inte har dömts till fängelse.⁶
    Med hänsyn till innehållet i 2 § nordiska utlämningslagen är det inför avgörandet av utlämningsärendena nödvändigt att beakta nyssnämnda regler om förvärv av svenskt medborgarskap. Aven om det framgår av utredningen i utlämningsärendet att den som begärs utlämnad inte är svensk medborgare finns det skäl att innan utlämning beviljas förvissa sig om att han inte hunnit förvärva svenskt medborgarskap. En sådan kontroll sker enklast genom telefonförfrågan till statens invandrarverk och till länsstyrelsen i det län där personen är kyrkobokförd. Kontrollen kan givetvis underlåtas om handlingarna i utlämningsärendet klart visar att personen inte uppfyller medborgarskapslagens förutsättningar för att erhålla svenskt medborgarskap, t. ex. kravet på viss tids straffrihet.
    Särskilt reglerna i 10 § medborgarskapslagen om förvärv av svenskt medborgarskap efter anmälan till länsstyrelse vållar en del praktiska olägenheter i utlämningsärenden. Om länsstyrelsen finner att förutsättningarna enligt 10 § är uppfyllda erhåller nämligen vederbörande svenskt medborgarskap med verkan redan från dagen för anmälan, inte från dagen för länsstyrelsens beslut. Mellan tidpunkten för anmälan och tidpunkten för länsstyrelses beslut förflyter således en tid —visserligen i regel endast några veckor lång — under vilken medborgarskapet kan sägas vara svävande. Av den anledningen tillämpar justitiedepartementet i förekommande fall en kontrollrutin innebärande att man omedelbart före ett regeringsbeslut om utlämning kontrollerar hos länsstyrelsen, om vederbörande person kommit in med anmälan enligt 10 § medborgarskapslagen. Om detta visar sig vara

 

⁶ Av 36 kap. 6 § brottsbalken följer att med fängelse skall jämställas villkorlig dom, skyddstillsyn och — om ej i domen annorlunda förordnats — överlämnande till särskildvård. Jfr prop. 1968: 128 s. 20 f. 

fallet och förutsättningarna för att fa svenskt medborgarskap enligt nämnda lagrum synes vara uppfyllda, får beslutet i utlämningsärendet anstå till dess medborgarskapsfrågan blivit avgjord.
    Det kan givetvis inträffa att en person gör anmälan enligt 10 § medborgarskapslagen efter det att utlämningsbeslutet fattats men innan det hunnit verkställas.⁷ Med hänsyn till detta finns det skäl för den polismyndighet som skall verkställa beslutet att kontrollera hos länsstyrelsen om sådan anmälan gjorts och, om så visar sig vara fallet, meddela förhållandet till den myndighet som fattat utlämningsbeslutet för att detta eventuellt skall kunna omprövas. Justitiedepartementet brukar regelmässigt under hand fästa polismyndighetens uppmärksamhet på de fall i vilka polismyndigheten bör företa en sådan kontroll hos länsstyrelsen.

 

2.3 Brottens beskaffenhet
I 3 § nordiska utlämningslagen uppställs vissa minimikrav på beskaffenheten hos de brott för vilka utlämning begärs. Utlämning far inte ske om i den begärande staten endast böter kan ådömas för gärningen, såvida inte utlämning dessutom sker för brott på vilket kan följa strängare straff än böter. Om den som begärs utlämnad har dömts förgärningen i den främmande staten, får han som huvudregel utlämnas endast om påföljden utgör frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt. Undantag från sistnämnda begränsning får göras om utlämningsframställningen även avser annat brott, för vilket utlämning får ske enligt lagen.
    Det bör observeras att lagen inte kräver att ett ådömt frihetsberövande skall ha beslutats av domstol. Vad som krävs är ett beslut att gärningsmannen skall omhändertas på anstalt. Om villkorlig dom på frihetsstraff har meddelats kan, enligt vad departementschefen uttalat, utlämning ske först sedan den villkorliga domen förklarats förverkad. En person som blivit villkorligt frigiven bör enligt departementschefen kunna utlämnas, sedan beslut meddelats om hans omhändertagande. Utlämning får ske även för bötesdom eller villkorlig dom eller för annan dom, som i sig ej kan läggas till grund för utlämning,

 

⁷ Nordiska utlämningslagen saknar uttryckliga bestämmelser om hinder mot att verkställa ett utlämningsbeslut. Bestämmelserna i 1—6 §§ är dock formulerade som villkor för "utlämning". Språkligt ligger det nära till hands att i begreppet utlämning innefatta såväl utlämningsbeslutet som verkställigheten därav. Med denna tolkning torde ett utlämningshinder, som uppkommit efter utlämningsbeslutet men före verkställigheten, föranleda att utlämningsmyndigheten omprövar utlämningsbeslutet. 

förutsatt att utlämning dessutom sker för annat brott, för vilket utlämning får ske enligt lagen.⁸

 

2.4 Politiska brott
En olikhet i förhållande till allmänna utlämningslagen är att utlämning för politiska brott under vissa förutsättningar får ske (4 §). Förutsättningarna är att gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet är belagd med straff i svensk lag och att den som begärs utlämnad inte är svensk medborgare.⁹ Inte heller innehåller den nordiska utlämningslagen någon motsvarighet till allmänna utlämningslagens förbud mot utlämning då risk för politisk förföljelse föreligger. Skulle det mot förmodan inträffa att risk för politisk förföljelse föreligger vid utlämning till ett nordiskt land, är det enligt departementschefen självklart att utlämning skall vägras med användande av den fria prövningsrätten.¹⁰

 

2.5 Res judicata och preskription
Lagens 5 § innehåller bestämmelser om res judicata. Enligt dessa bestämmelser får utlämning inte äga rum, om det i Sverige har meddelats dom angående brottet eller beslut om åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i en annan författning.
    Med dom avses i 5 § såväl fällande som friande dom. Med dom torde enligt departementschefen böra likställas strafföreläggande, som har godkänts av den misstänkte.¹¹
    Lagen innehåller inget förbud mot att utlämna någon för ett brott, för vilket straff skulle vara förfallet enligt svensk lag. Detta ligger enligt departementschefen i linje med ståndpunkten att utlämning till ett annat nordiskt land över huvud taget inte förutsätter att gärningen är straffbar enligt svensk lag. Möjlighet finns ju alltid att i sådana fall utnyttja den fria prövningsrätten och avslå utlämningsframställningen.¹²
    Om något av villkoren för utlämning i här anförda 1—5 §§ brister, saknas laglig möjlighet att bifalla en utlämningsbegäran. I praktiken uppkommer naturligtvis hinder enligt dessa lagrum ganska sällan.

 

⁸ Prop. 1959:72 s. 34.

⁹ Prop. 1959: 72 s. 28 f. och 35. Beträffande innebörden av begreppet politiskt brott, se prop. 1959: 72 s. 35 med hänvisningar samt rättsfallen NJA 1972 s. 358 och NJA 1982 s.520.

¹⁰ Prop. 1959: 72 s. 35.

¹¹ Prop. 1959: 72 s. 35.

¹² Prop. 1959: 72 s. 61.

 

När ett sådant hinder någon gång uppkommer, är det i regel fråga om att vederbörande blivit svensk medborgare.
    Om det i ett till regeringen överlämnat ärende föreligger hinder enligt något av de angivna lagrummen, brukar man från justitiedepartementet ta underhandskontakt med den begärande staten varvid hindret refereras. Denna åtgärd leder i regel till att utlämningsframställningen återkallas, varefter utlämningsärendet kan avskrivas. Avslagsbeslut med stöd av 1—5 §§ är därför sällsynta.
    I lagen behandlas inte det fallet att straff för brottet är förfallet enligt den begärande statens lag. Denna situation kan någon gång uppkomma i långdragna utlämningsärenden och föranleder regelmässigt den begärande staten att återkalla utlämningsframställningen, eventuellt efter det att man från svensk sida påtalat förhållandet. Om framställningen inte återkallas trots att straffet är förfallet enligt den begärande statens lag, får den myndighet som beslutar i ärendet överväga om framställningen bör avslås med användande av den fria prövningsrätten.

 

2.6 Pågående lagföring i Sverige
I 6 § behandlas tillfälligt utlämningshinder på grund av bl. a. pågående lagföring i Sverige. Den som här i riket är åtalad för ett annat brott, för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver, eller som enligt dom skall avtjäna fängelse eller eljest omhändertas på anstalt, får inte utlämnas så länge hindret består. Samma regel gäller om förundersökning har inletts för sådant brott. Utan hinder av dessa bestämmelser får dock utlämning ske för rättegång i den begärande staten, på villkor att den utlämnade senare återlämnas till svensk myndighet.
    I praxis har hinder enligt 6 § ansetts föreligga då vederbörande av svensk domstol dömts till sluten psykiatrisk vård och med anledning därav varit intagen på sjukhus.¹³ Hinder har också ansetts föreligga mot att utlämna en person som av svensk domstol frikänts från ansvar för stöld genom en dom som ännu inte hade vunnit laga kraft.¹⁴ Motsvarande bedömning har av högsta domstolen gjorts i ett ännu orefererat rättsfall angående utlämning av en person, som av svensk domstol frikänts från ansvar för våldtäkt. Att den frikännande domen ännu inte hade vunnit laga kraft ansågs tills vidare hindra utlämning, trots att åklagaren i ett yttrande till utlämningsmyndigheten förklarat sig inte ha för avsikt att överklaga domen.

 

¹³ NJA 1978 s. 477.

¹⁴ NJA 1980 s. 28.

 

    Som ytterligare ett exempel från praxis avseende 6 § kan nämnas ett fall där en person N. hade dömts till fängelse och förvisning av svensk domstol. N. överklagade domen såvitt avsåg förvisningen. När utlämningsframställningen skulle prövas, hade N. hunnit avtjäna fängelsestraffet medan domen i förvisningsdelen var föremål för prövning i hovrätten. Rättegången i den överklagade delen ansågs utgöra hinder mot utlämning.¹⁵
    Hinder enligt 6 § skiljer sig från hinder enligt 1 — 5 §§ genom att det är tillfälligt. Så snart den svenska lagföringen upphört föreligger inte längre hinder av detta slag. Enligt praxis avslås därför inte en utlämningsframställning då hinder enligt 6 § uppkommit. Beslut i ärendet får i stället anstå till dess att hindret har upphört.¹⁶
    Det kan inträffa att en person begärs utlämnad för ett brott, som han står under åtal för i Sverige. Brottet kan exempelvis ha begåtts såväl i Sverige som i den begärande staten, varför bägge länderna anser sig ha ett intresse att lagföra gärningsmannen. Eftersom det i 6 §, såvitt nu är i fråga, stadgas hinder endast då vederbörande här i riket är åtalad för "annat brott" utgör det svenska åtalet inget hinder mot utlämning i detta fall. Om det skulle framstå som stötande eller eljest olämpligt att utlämna någon som här i landet redan är ställd under åtal kan dock, som departementschefen anfört, utlämningsframställningen avslås enligt den fria prövningsrätten.¹⁷

 

2.7. Den fria prövningsrätten
I det föregående har den fria prövningsrätten nämnts flera gånger. Som framgått innebär den fria prövningsrätten att regeringen har rätt att avslå en utlämningsframställning fastän lagen inte lägger hinder i vägen för utlämning. Lagtekniskt följer denna rätt av att det i 1 § stadgas att en person under angivna förutsättningar "må" - alltså inte "skall" - utlämnas. I lagförarbetena uttalade departementschefen om den fria prövningsrätten bl. a. följande:

 

¹⁵ NJA 1980 s. 33.

¹⁶ Om den främmande staten av någon anledning skulle påfordra omedelbart beslut trots det tillfälliga utlämningshindret får utlämningsframställningen avslås. Jfr prop 1982/83:91 s. 51.

¹⁷ Prop. 1959:72 s. 61. I anslutning till motsvarande bestämmelse i den allmänna utlämningslagen har departementschefen som exempel på fall, där det är olämpligt att bifalla en utlämningsframställning, angivit att huvudförhandling har påbörjats i Sverige eller att kostnader och arbete här har nedlagts på förundersökningen. När en framställning om utlämning har gjorts bör enligt departementschefen förbud gälla mot åtal för det eller de brott som avses med framställningen. Avslås utlämningsframställningen bör givetvis åtalsförbudet inte längre bestå. På motsvarande sätt bör enligt departementschefen bifall till en utlämningsframställning anses utgöra rättegångshinder i brottmålet. Vad nu sagts om förbud mot åtal bör gälla även utfärdande av strafföreläggande av ordningsbot. Prop 1975: 35 s. 51. 

Jag anser det mycket betydelsefullt att lagen uppbyggts på detta sätt. Det torde nämligen kunna inträffa, att det i vissa fall kan te sig stötande att utlämna någon, t. ex. i det fall att den gärning för vilken utlämning begäres icke är straffbar i Sverige och det ej heller framstår som särskilt angeläget att gärningen beivras i det andra landet. Även andra situationer kan tänkas motivera avslag på en utlämningsframställning, som i och för sig faller inom ramen för lagens bestämmelser. Det bör emellertid framhållas, att den diskretionära prövningsrätt, som sålunda tillkommer den beslutande myndigheten, bör handhas med den största urskillning. Dess uppgift far närmast anses vara att fungera som en regulator i sådana fall, som visserligen faller under lagen men som lagstiftningsvägen svårligen låter sig reglera. I allmänhet bör en lagligen grundad utlämningsframställning efterkommas.¹⁸

 

Den av lagstiftaren anbefallda återhållsamheten vid tillämpningen av den fria prövningsrätten får anses ha följts i praxis. Frågan aktualiseras dock ofta på så sätt att den som begärs utlämnad motsätter sig utlämning under hänvisning till sina personliga förhållanden, t. ex. familjesituationen eller pågående utbildning. De fall då regeringen avslagit en utlämningsframställning av sådana skäl har dock haft karaktären av undantagssituationer. Som exempel kan nämnas ett ärende rörande en finländsk man, som efter tjugo års omfattande brottslighet i hemlandet hade flyttat till Sverige och helt ändrat livsföring. Då mannen begärdes utlämnad till Finland med anledning av sin gamla brottslighet där, hade han levt straffri i Sverige i sju år. Regeringen tog i beslut att avslå utlämningsframställningen även viss hänsyn till att mannen i sitt äktenskap i Sverige hade en handikappad styvson vars allmäntillstånd i hög grad riskerade att försämras om styvfadern utlämnades.

 

2.8 Villkor som skall gälla vid utlämning
I 7 § ges bestämmelser om vissa villkor som skall gälla vid utlämning och som den stat, till vilken utlämning sker, har att rätta sig efter.Paragrafens första stycke innehåller den s. k. specialitetsregeln, d. v. s. begränsningar i möjligheterna att åtala eller straffa vederbörande förannat brott som har begåtts före utlämningen och att vidare utlämna personen till en tredje stat för sådant brott. Beträffande bestämmelsernas närmare innehåll hänvisas till lagtexten. Begränsningarna är, jämfört med motsvarande bestämmelser i allmänna utlämningslagen, inte särskilt långtgående. Ofta kan därför den främmande staten nöja sig med att begära vederbörande utlämnad för ett enda brott, även om han är eftersökt för flera brott.
    Enligt 7 § andra stycket får utlämningsmyndigheten i samband med att utlämning beviljas ställa upp de ytterligare villkor, som prövas erforderliga. Sådana ytterligare villkor måste naturligtvis ut

 

¹⁸ Prop. 1959:72 s. 27.

 

tryckligen anges i utlämningsbeslutet. Regeringen kan enligt 18 § ge dispens från villkor som ställts upp enligt 7 §. I praktiken tillämpas lagens 7 och 18 §§ endast sällan.

 

2.9 Konkurrerande utlämningsframställningar
Ännu mera sällan finns anledning att tillämpa 8 §. Den innehåller bestämmelser om hur man skall förfara för det fall att flera stater begär utlämning av samma person.

 

3. Förfarandet
3.1 Allmänna principer för förfarandet
En av tankarna bakom den nordiska utlämningslagstiftningen är att myndigheterna i utlämningsärenden skall kunna ta direkt kontakt med varandra utan att behöva gå den diplomatiska vägen. I 9 § första stycket stadgas därför att polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall framställa begäran om utlämning hos riksåklagaren eller, om gärningsmannens uppehållsort i Sverige är känd, hos stats- eller distriktsåklagare.
    Till skillnad från vad som gäller vid utlämning enligt allmänna utlämningslagen gör den beslutande myndigheten vid nordiska utlämningar ingen prövning av bevisningen mot den som begärs utlämnad. Bevisprövningen kan i stället sägas ankomma på den begärande staten. Bestämmelser om detta finns i 9 § andra stycket. Utlämningsframställningen skall som huvudregel grundas antingen på en fällande dom, som meddelats av en domstol i den begärande staten, eller på ett domstolsbeslut från den staten varav framgår att domstolen har funnit vederbörande på sannolika skäl misstänkt för det i utlämningsärendet aktuella brottet. Undantag gäller om vederbörande samtycker till utlämningen eller erkänner gärningen.²⁰ Om utlämningsframställningen avser flera gärningar gäller kraven på erkännande, dom eller domstolsbeslut endast någon av dessa gärningar.
    Vid framställningen skall fogas uppgift om personens nationalitet och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för brottet samt tillämpliga straffbestämmelser i den begärande staten, allt i den mån det inte redan framgår av domen eller domstolsbeslutet (9 § tredje stycket).

 

¹⁹ Prop. 1959: 72 s. 25 och 39.

²⁰ Samtycket skall enligt 10 § avges till åklagaren. Bestämmelser om hur samtycke skall lämnas ges i förordningen (1982:58) om förfarandet vid utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Förordningen innehåller föreskrift att samtycke skall lämnas skriftligen i närvaro av vittne enligt ett av riksåklagaren fastställt formulär. 

3.2 Förundersökning
När en utlämningsframställning mottagits, skall åklagaren enligt 10 § skyndsamt verkställa erforderlig utredning enligt vad som i rättegångsbalken är stadgat om förundersökning i brottmål.
    Hänvisning till vad som är stadgat om förundersökning i brottmål innebär att förundersökningsreglerna i 23 kapitlet rättegångsbalken blir att tillämpa. Det bör observeras att förundersökningen syftar till att klargöra om det föreligger förutsättningar för utlämning enligt nordiska utlämningslagen. Eftersom utlämningsmyndigheten inte har att pröva bevisningen mot den som begärs utlämnad behövs i principingen utredning om själva det brott, för vilket utlämning begärs. Däremot behövs givetvis - med hänsyn till bestämmelserna i 9 § andra stycket nordiska utlämningslagen - uppgift om huruvida den person som begärs utlämnad erkänner gärningen och om han medger eller bestrider utlämningsframställningen. Om han motsätter sig utlämning bör givetvis grunden för hans inställning redovisas. För prövning av om utlämningsvillkoren i 1-6 §§ är uppfyllda krävs vidare uppgifter om bl. a. vederbörandes medborgarskap, om i Sverige meddelade domar, åtalsunderlåtelser och strafförelägganden samt om pågående lagföring och ännu ej avtjänat fängelsestraff i Sverige. Om personen är svensk medborgare bör man ta reda på var han haft sitt hemvist under de två åren närmast före brottet. Dessutom bör förundersökningen alltid innehålla en redogörelse för vederbörandes personliga förhållanden - familj, bostad och sysselsättning - samt hur länge han vistats i Sverige.²¹
    Att rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökning skall tilllämpas innebär bl. a. att offentlig försvarare skall förordnas som vid en vanlig brottsutredning.²² Det får anses ankomma på åklagaren att bedöma om en offentlig försvarare behövs och att i så fall göra anmälan om detta till tingsrätten. I praxis brukar offentlig försvarare förordnas när den som begärs utlämnad har anhållits, liksom när hans personliga förhållanden är sådana att det kan finnas skäl att överväga att avslå utlämningsframställningen med utnyttjande av den fria prövningsrätten. Det förekommer ibland att offentlig försvarare förordnas efter det att förundersökningen avslutats. Den som begärs utlämnad kan ju behöva biträde exempelvis med att utföra sin talan

 

²¹ Ett till justitiedepartementet överlämnat utlämningsärende innehåller i regel utlämningsframställning med bilagor, förundersökningsprotokoll, personbevis, utdrag ur kriminalregister samt missiv från åklagaren med yttrande i ärendet. I förekommande fall brukar även inges handlingar från domstol, t. ex. kopia av förordnande av offentlig försvarare och protokoll från häktningsförhandling om sådan förekommit.

²² Prop. 1959:72 s. 41.

 

hos regeringen. Bestämmelser om ersättning till offentlig försvarare finns i 20 §, varom mera i det följande.
    I lagen finns ingen bestämmelse om hur man skall förfara om uppgifterna i utlämningsframställningen är ofullständiga eller om ytterligare upplysningar från den begärande staten erfordras av annan anledning. Av principen om att myndigheterna i de nordiska länderna skall ha kontakt direkt med varandra i nordiska utlämningsärenden torde dock följa, att åklagarmyndigheten bör ta kontakt med den myndighet från vilken framställningen kommer och under hand skaffa in de kompletteringar som behövs.

 

3.3 Tvångsmedel
I ett utlämningsärende får åklagaren använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Bestämmelser om detta finns i 12 §. De tvångsmedel som i praktiken mest kommer i fråga är anhållande, häktning och reseförbud. Det förekommer även att föremål tas i beslag för att överlämnas till den främmande staten i samband med utlämningen.²³
    Lagens regler om tvångsmedel är något modifierade i jämförelse med rättegångsbalkens regler om tvångsmedel. Sålunda framgår av 12 § första stycket att syftet med tvångsmedel skall vara att främja utredningen eller att säkerställa utlämning och att en förutsättning föratt använda tvångsmedel är att den gärning för vilken utlämning begärs eller gärning av motsvarande beskaffenhet är belagd med straff i svensk lag. Bestämmelsen torde innebära att rättegångsbalkens krav på att tvångsmedel endast får användas vid brott av viss svårhetsgrad inte gäller vid nordiska utlämningar.²⁴
    Ytterligare en skillnad gentemot vanliga tvångsmedelsregler framgår av 12 § första stycket. I nordiska utlämningsärenden får tvångsmedel användas utan att särskild utredning, utöver vad som framgår av utlämningsframställningen, förebragts till stöd för att den som avses med framställningen begått det uppgivna brottet. Det innebär

 

²³ Se 15 § tredje stycket.
²⁴ Allmänna utlämningslagen saknar bestämmelse om att gärningen skall vara belagd med straff enligt svensk lag för att tvångsmedel skall få användas. I förarbetena uttalas kravet att gärningen skall vara av sådan svårhetsgrad att den, bedömd efter svensk lag, kan ge anledning till häktning (prop. 1957: 156, s. 83). Den nordiska utlämningslagens uttryckliga regel om svensk straffbarhet kan knappast tas till intäkt för att häktningsmöjligheterna enligt den nordiska utlämningslagen skulle vara mer inskränkta än enligt den allmänna utlämningslagen. Tvärtom torde man kunna våga det påståendet att den nordiska utlämningslagens regel om svensk straffbarhet innebär, att gärningen enligt svensk lag visserligen måste vara straffbar men inte behöver vara av viss svårhetsgrad.

 

att svenska myndigheter inte behöver ta ställning till exempelvis om det föreligger sannolika skäl för misstanke om det uppgivna brottet.²⁵
    Rättegångsbalken kräver för häktning att åtminstone någon av tre s. k. särskilda häktningsgrunder skall föreligga. Dessa särskilda häktningsgrunder är, kort uttryckt, flyktfara samt fara för att den misstänkte försvårar utredningen eller att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Nordiska utlämningslagens bestämmelse att tvångsmedel får användas för att främja utredningen och för att säkerställa utlämning kan väl sägas motsvara de två förstnämnda häktningsgrunderna. Motsatsvis torde det vara tveksamt om man som häktningsgrund i ett nordiskt utlämningsärende kan åberopa risk för att den som begärs utlämnad fortsätter sin brottsliga verksamhet.
    Fördelningen av behörigheten mellan åklagare och domstol får, i brist på särbestämmelser, anses vara densamma i nordiska utlämningsärenden som i brottmål i allmänhet. Det betyder bl. a. att åklagaren får anhålla den som begärs utlämnad och att åklagaren skall avge häktningsframställning till tingsrätten senast på femte dagen därefter.²⁶ Däremot gäller för utlämningsärenden en särskild instansordning såtillvida att hovrätten inte tar befattning med sådana ärenden. Talan mot tingsrättens beslut om tvångsmedel förs i stället enligt 12 § fjärde stycket genom besvär till högsta domstolen. Besvärsrätten är inte inskränkt till viss tid. I femte stycket av samma paragraf stadgas att den som häktats äger påfordra att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.
    Rättens beslut om tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill dess utlämningen har verkställts.²⁷ Som tidigare nämnts skall ärendet under vissa förutsättningar underställas högsta domstolen för prövning av om utlämninglagligen kan beviljas. Om högsta domstolen därvid finner att det enligt 1—5 §§ möter hinder mot utlämning, upphör tvångsmedelsbeslutet genast att gälla. Däremot upphör inte ett tvångsmedelsbeslut att gälla av den anledningen att högsta domstolen funnit hinder enligt 6 §, d. v. s. pågående lagföring m. m. Vid hinder enligt 6 § gäller dock inte tvångsmedelsbeslut under tid då personen med anledning av misstanke om brott som avses i den paragrafen är berövad friheten som anhållen eller häktad eller undergår fängelsestraff eller eljest är omhändertagen på anstalt (12 § andra stycket). Enklare kan detta

 

²⁵ Prop. 1982/83:91 s. 40.

²⁶ 24 kap. 12 § rättegångsbalken.

²⁷ Detta är en lagändring som gäller fr. o. m. den 1 juli 1983. Genom denna har rättsfallet NJA 1980 s. 28 förlorat aktualitet såvitt det avser tvångsmedel. Jfr prop. 1982/83:91 s. 12 ff. 

uttryckas så, att tvångsmedel i nordiska utlämningsärenden är subsidiära i förhållande till tvångsmedel i brottmål och i förhållande tillfängelsevistelse eller annan anstaltsvistelse. Detta gäller naturligtvis endast personella tvångsmedel och inte beslag. Om det i ett nordiskt utlämningsärende föreligger ett tillfälligt hinder mot tvångsmedel enligt vad nu sagts, får domstolen anses oförhindrad att meddela ett villkorat häktningsbeslut av innebörd att den som begärs utlämnad skall träda i häkte i utlämningsärendet när det tillfälliga hindret upphör, t. ex. när han friges från pågående fängelsestraff.²⁸
    Som framgått stadgar nordiska utlämningslagen att beslut om tvångsmedel upphör om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning enligt 1—5 §§. Detta tillämpas i praxis oavsett om saken kommit under högsta domstolens prövning efter besvär över en tingsrättsbeslut om tvångsmedel enligt 12 § fjärde stycket eller om regeringen överlämnat ärendet till högsta domstolen för prövning av om utlämning lagligen kan beviljas enligt 15 a § första stycket. Rimligen måste även åklagaren och tingsrätten vara förhindrade att besluta om tvångsmedel, om de bedömer att det föreligger hinder mot utlämningenligt 1-5 §§.
    Beslut om tvångsmedel kan, såsom framgår av 12 § tredje stycket, meddelas även efter det att utlämning har beviljats. Detta kan få betydelse om den som skall lämnas ut har varit på fri fot under proceduren och flyktfara uppstår efter utlämningsbeslutet. Det innebär att åklagarväsendets befattning med utlämningsärendet inte nöd-

 

²⁸ Prop. 1982/83:91 s. 48. Rättegångsbalken innehåller i 25 och 27 kap. bestämmelser om att en åklagares beslut om reseförbud och beslag skall prövas av rätten om åklagaren eller den misstänkte, respektive den som drabbats av beslaget, begär det. Då rätten meddelar eller fastställer reseförbud eller beslag skall - om åtal inte redan är väckt — rätten utsätta tid inom vilken åtal skall väckas. Denna tid får inte vara längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. I annat fall skall med visst undantag åtal väckas inom en månad sedan reseförbudet meddelades eller beslaget verkställdes. Nämnda bestämmelse innebär enkelt uttryckt att ett av åklagare beslutat reseförbud eller beslag skall hävas inom en månad, såvida inte åklagaren dessförinnan väcker åtal eller hänskjuter frågan om tvångsmedel till rätten. Gäller då motsvarande beträffande reseförbud och beslag i ett utlämningsärende? Olika meningar härom har yppat sig vid utlämningslagstiftningens tillämpning. Klart torde vara att såväl åklagaren som den som avses med utlämningsframställningen kan påkalla rättens prövning av frågan om reseförbud eller beslag. Tingsrättens beslut angående tvångsmedel överklagas som tidigare nämnts till högsta domstolen. Däremot är det svårare att avgöra om ett av åklagaren meddelat reseförbud eller beslag i ett utlämningsärende skall hävas efter en månad ifall det inte underställts rättens prövning. Vissa åklagare anser att så måste ske och hänskjuter tvångsmedelsfrågan till rätten om månadsfristen närmar sig sitt slut utan att något utlämningsbeslut ännu har meddelats. Än mera tveksamt torde det vara hur rätten, om tvångsmedelsfrågan sålunda har hänskjutits, skall tillämpa bestämmelsen att domstolen, om den meddelar eller fastställer reseförbud eller beslag, skall utsättaen tid inom vilken åtal skall väckas. Bäst förenligt med bestämmelsen i 12 § synes vara att rätten inte utsätter någon motsvarande frist i utlämningsärendet utan att istället rättens beslut om tvångsmedel gäller tills vidare, intill dess ärendet har avgjorts, eller, om utlämning beviljas, intill dess denna har verkställts. 

vändigtvis upphör sedan ärendet överlämnats till riksåklagaren eller regeringen för prövning.²⁹
    Beträffande tvångsmedel bör slutligen observeras, att det i den nordiska utlämningslagen anges att åklagare får använda och hos rätten påkalla användande av tvångsmedel (12 § första stycket). Formuleringen pekar närmast på att en polisman inte skulle ha behörighet att gripa vederbörande eller själv besluta om annat tvångsmedel. I ett lagstiftningsärende angående ändring i bl. a. nordiska utlämningslagen synes man dock ha förutsatt att gripande skall kunna ske.³⁰

 

3.4 Beslut
Beslut om utlämning får under olika, i lagtexten angivna förutsättningar fattas av lokal åklagare, riksåklagaren eller regeringen (15 §).
    Åklagarens behörighet är enligt 15 § första stycket begränsad till att bifalla en utlämningsframställning i de fall då den som begärs utlämnad har samtyckt till utlämningen. Som förutsättning gäller att det inte är fråga om fall som avses i 4, 6 eller 8 § (politiskt brott, pågående svensk lagföring m. m. respektive utlämningsframställningar från flera stater). Dessutom förutsätts att åklagaren har funnit att hinder mot utlämning inte föreligger enligt nordiska utlämningslagen och att utlämning eljest inte bör vägras. Det bör betonas, att åklagaren alltså inte kan nöja sig med vederbörandes samtycke som grund för att besluta om utlämning.³¹ Förundersökningen måste föras så långt att det kan slås fast att hinder mot utlämning inte föreligger och att utlämning inte bör vägras av andra skäl. I de fall då samtycke föreligger torde det dock sällan finnas anledning att vägra utlämning av andra skäl, d. v. s. med utnyttjande av den fria prövningsrätten.
    Om åklagaren inte meddelar beslut om utlämning skall ärendet efter fullbordad utredning skyndsamt överlämnas till riksåklagaren. Denne får enligt 15 § andra stycket besluta om utlämning om det är uppenbart att framställningen bör bifallas. En förutsättning är dock att framställningen inte rör en svensk medborgare eller faller under 4 eller 8 § (politiskt brott respektive utlämningsframställningar från flera stater). I annat fall skall riksåklagaren med eget yttrande anmäla ärendet hos justitiedepartementet, varefter regeringen meddelar beslut i ärendet.
    Att riksåklagaren får besluta om utlämning utgör som nämnts en nyhet. Före den 1 juli 1983 gällde att alla ärenden, som den lokale åklagaren inte kunde fatta beslut i, skulle överlämnas till regeringens

 

²⁹ Prop. 1982/83:91 s. 46.

³⁰ Prop. 1982/83: 91 s. 12 f och 47.

³¹ Prop. 1959: 72 s. 43.

 

prövning. Den delegation från regeringen till riksåklagaren som nu skett skall ses mot bakgrund av att man sedan flera år strävar efter att decentralisera ärenden från regeringen. Betydelsen av en sådan decentralisering har flera gånger understrukits av riksdagen.³²
    Som framgått av den tidigare redogörelsen får inte vare sig den lokale åklagaren eller riksåklagaren avslå en utlämningsframställning. Deras behörighet omfattar endast att bifalla en utlämningsframställning under de i 15 § angivna förutsättningarna. Riksåklagaren får besluta om utlämning även då vederbörande motsatt sig utlämningsframställningen. Vid tvekan om framställningen skall bifallas är dock riksåklagaren skyldig att överlämna ärendet till regeringen. Detta gäller, som departementschefen anfört, vare sig tvekan uppkommer ien lagtolkningsfråga eller rörande spörsmålet huruvida framställningen, i beaktande av förhållandena i det enskilda fallet, bör avslås med tillämpning av den fria prövningsrätten.³³
    När utlämning beviljas kan också förordnas, att föremål som har tagits i beslag skall överlämnas till den främmande staten. Därvid får stadgas de förbehåll som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller ur allmän synpunkt (15 § tredje stycket).³⁴ Sådana förordnanden torde kunna meddelas oavsett om det är lokal åklagare, riksåklagaren eller regeringen som beslutar om utlämning.³⁵
    Riksåklagarens beslut enligt 15 § andra stycket får inte överklagas (21 §).
    Tidigare i denna framställning har flera gånger nämnts att det i vissa fall ankommer på högsta domstolen att pröva om utlämninglagligen kan beviljas. Bestämmelser om detta finns i 15 a §. Innan regeringen meddelar beslut i ett nordiskt utlämningsärende skall, om det finns särskilda skäl, yttrande inhämtas från högsta domstolen huruvida utlämning lagligen kan beviljas. Om det behövs skall högsta domstolen hålla förhandling. Förhandling får inte vägras, såvida inte tidigare förhör under utredningen måste anses tillräckligt eller saken bedöms vara uppenbar. Finner högsta domstolen att hinder mot utlämning möter enligt nordiska utlämningslagen, får framställningen inte bifallas.

 

³² Prop. 1982/83:91 s. 49.

³³ Prop. 1982/83:91 s. 15.

³⁴ I praxis har regeringen ansett sig oförhindrad att besluta om överlämnande av beslagtagna föremål även utan uttryckligt yrkande om detta.

³⁵ Bestämmelserna i 15 § tredje stycket kommenteras föga i lagförarbetena. Motsvarande bestämmelser finns i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. I den lagens förarbeten anges som exempel på förbehåll av hänsyn till enskilds rätt, att ett föremål, som innehas av tredje man och som överlämnats till en främmande stat för rättegång, efter avslutad rättegång i den främmande staten skall återställas till svensk myndighet, lämpligen till den åklagarmyndighet som först har förordnat om beslag (prop. 1975: 35 s. 73 f). 

    Före den 1 januari 1982 gällde enligt den sedermera upphävda 11 §, att högsta domstolen skulle pröva utlämningsfrågan så snart den som begärdes utlämnad yrkade på en sådan prövning. I praktiken framställdes sådant yrkade i nästan alla bestridda ärenden. Med tiden kom detta prövningsförfarande att framstå som mindre meningsfullt, eftersom det sällan finns anledning att vägra att bifalla en utlämningsframställning som görs från ett annat nordiskt land. Det ansågs då lämpligare att överlåta till regeringen att avgöra huruvida högsta domstolen skulle höras eller inte.³⁶ Bestämmelserna i nordiska utlämningslagen ändrades i enlighet härmed i samband med att vissa ändringar gjordes i högsta domstolens arbetsformer.

    Högsta domstolens yttrande kan numera bli aktuellt endast i de fall, då ett utlämningsärende av riksåklagaren har överlämnats till regeringen enligt 15 § andra stycket. Riksåklagaren kan alltså inte själv påkalla yttrande av högsta domstolen.³⁷ För att regeringen skall inhämta yttrande krävs särskilda skäl. Sådana särskilda skäl kan enligt departementschefens uttalanden i förarbetena vara att det råder tveksamhet om förutsättningarna föreligger för utlämning enligt 2-6 §§. Beslut om att inhämta yttrande kan, enligt gällande delegationsbestämmelser för regeringskansliet, fattas av en chefstjänsteman eller, efter bemyndigande, av annan tjänsteman i justitiedepartementet.³⁸ Under 1982 inhämtades yttrande i endast ett ärende.
    Det bör understrykas att högsta domstolens prövning endast avser om utlämning kan beviljas enligt lagens bestämmelser. Däremot ankommer det inte på högsta domstolen att pröva om utlämning bör vägras med utnyttjande av den fria prövningsrätten.³⁹ Att omständigheterna i ett ärende är sådana att det bör övervägas att vägra utlämning enligt den fria prövningsrätten, utgör alltså skäl för åklagaren att överlämna ärendet till riksåklagaren och för riksåklagaren att överlämna ärendet till regeringen. Däremot utgör dessa omständigheter inte skäl för regeringen att inhämta yttrande från högsta domstolen.
    Om högsta domstolen finner att hinder mot utlämning föreligger, får regeringen inte bifalla utlämningsframställningen (15 a § tredje stycket). Denna måste därför avslås, såvida den inte återkallas av den begärande staten. Om det är fråga om tillfälligt hinder enligt 6 § anses regeringen i praxis oförhindrad att avvakta med beslut i ärendet tills hindret upphört, varefter utlämningsframställningen bifalles. Finner

 

³⁶ Prop. 1980/81: 154 s. 36.

³⁷ Prop. 1982/83:91 s. 50.

³³ Prop. 1980/81: 154 s. 48.39 Prop. 1959: 72 s. 40.40—43-169 Svensk Juristtidning

 

högsta domstolen att hinder mot utlämning inte föreligger är regeringen fri att bifalla eller avslå utlämningsframställningen efter egen bedömning. Avslagsbeslut kan grundas såväl på den fria prövningsrätten som på en laglighetsprövning enligt nordiska utlämningslagen.

 

3.5. Res judicata m. m.
I några fall har regeringen vid tillämpning av nordiska utlämningslagen haft att ta ställning till frågor om res judicata. Ett fall rörde en person beträffande vilken regeringen tidigare — med hänsyn till vederbörandes personliga förhållanden — hade avslagit en utlämningsframställning under utnyttjande av den fria prövningsrätten. När samma stat några år senare gjorde en ny utlämningsframställning beträffande denna person för samma brott, ansågs det tidigare avslagsbeslutet inte utgöra hinder för prövning av det nya ärendet. I några fall har inträffat att den som enligt ett regeringsbeslut skall utlämnas i en framställning till regeringen har begärt omprövning av utlämningsbeslutet. Regeringen har ansett sig oförhindrad att ta upp sådana framställningar till prövning. Slutligen inträffar ibland att den främmande staten återkallar sin utlämningsframställning efter det att regeringen beslutat om utlämning men innan beslutet har verkställts. Bakgrunden kan t. ex. vara att vederbörande frivilligt har anmält sig hos myndighet i den främmande staten eller att den främmande staten har beslutat föranstalta om att verkställigheten av det fängelsestraff, som utlämningen avser, skall överflyttas till Sverige. Regeringen har i dessa fall upphävt sitt tidigare meddelade utlämningsbeslut.⁴⁰
    I detta sammanhang kan även nämnas, att en beslutad utlämning enligt praxis inte ansetts kunna bli föremål för nåd.⁴¹

 

3.6. Verkställighet
Bestämmelser om verkställighet av ett meddelat utlämningsbeslut finns i 16 §. Enligt dessa bestämmelser skall ett beslut om utlämning verkställas så snart det kan ske. Polismyndigheten i orten skall biträda vid verkställigheten och får i anslutning härtill, om den som skall utlämnas är på fri fot, vid behov omhänderta honom, dock längst under tjugofyra timmar.
    De praktiska åtgärderna i samband med verkställigheten ankommer således på polismyndigheten. Då regeringen beslutar om utlämning ställs beslutet till polischefen i den ort, där den som skall utläm-

 

⁴⁰ Eljest skulle det kunna inträffa att vederbörande person påträffats av svensk polismyndighet, som därefter verkställt det fortfarande gällande utlämningsbeslutet

⁴¹ NJA 1961 s. 124.

 

nas har sitt hemvist. Om denne är intagen i kriminalvårdsanstalt ställs utlämningsbeslutet till polischefen i den ort där anstalten är belägen.⁴² Om personen efter utlämningsbeslutet har bytt uppehållsort, överlämnar den polismyndighet som har fatt uppdraget att verkställa utlämningen enligt praxis ärendet direkt till polismyndigheten på den nya uppehållsorten.
    Lagen innehåller inga bestämmelser om det praktiska förfarandet vid utlämningen, bortsett från att utlämningen skall verkställas så snart ske kan. Enligt internationell sedvänja anses det, när annat inte har överenskommits, ankomma på den begärande staten att hämta den som skall utlämnas medan den anmodade staten har att hålla denne till handa.⁴³ I lagförarbetena har uttalats, att principen torde vara att överlämnande skall ske vid gränsen, dock med de modifikationer som betingas av praktiska skäl.⁴⁴ I praktiken brukar den verkställande polismyndigheten ta kontakt med vederbörande polismyndighet i den begärande staten för att överenskomma om tid och plats för överlämnandet. Lämpligt kan många gånger vara att låta överlämnandet ske på en flygplats i Sverige eller i den begärande staten. I praktiken sker överlämnandet ofta på Arlanda flygplats.
    Kostnaderna för utlämning bör enligt lagförarbetena bäras av varje land för sig i den mån de avser åtgärder inom dess område. Principen bör dock kunna modifieras av praktiska skäl.⁴⁵
    De tvångsmedel, som före utlämningsbeslutet har beslutats av åklagare eller domstol, gäller även efter utlämningsbeslutet fram till dess verkställighet har skett. Beslut om tvångsmedel kan även meddelas efter det att utlämning har beviljats.⁴⁶ Det innebär bl. a., att om den som skall utlämnas är på fri fot och avviker i syfte att undkomma utlämningen, han kan förklaras anhållen i sin frånvaro. Ett anhåll-

 

⁴² Om den som skall utlämnas är intagen på anstalt, meddelar regeringen i regel utlämningsbeslutet en kort tid innan denne skall friges från anstalten. Beslutet formuleras så, att utlämning skall ske så snart hinder enligt 6 § upphört. Därefter ankommer det på polismyndigheten att bevaka när hindret upphör, d.v. s. när den intagne personen friges från anstalten. I praktiken brukar polismyndigheten hämta honom vid anstalten vid nämnda tidpunkt och därefter omedelbart verkställa utlämningsbeslutet.

⁴³ Prop. 1982/83:91 s. 43.

⁴⁴ Prop. 1959: 72 s. 44.

⁴⁵ Prop. 1959: 72 s. 44.

⁴⁶ Tidigare, före den 1 juli 1983, upphörde de av åklagare och domstol beslutade personella tvångsmedlen i och med att beslut fattades om utlämning eller högsta domstolen fann hinder möta mot utlämning. I utlämningsbeslutet kunde dock förordnas att vederbörande person skulle tas i förvar eller ställas under uppsikt. Denna ordning var behäftad med olägenheter av både principiell och praktisk natur. Det ansågs bl. a. tveksamt om den myndighet som fattat utlämningsbeslutet — för det fall att den som skulle utlämnas var på fri fot och avvek efter det att utlämningsbeslutet meddelats — kunde i efterhand besluta att denne skulle tas i förvar. Se prop. 1982/83:91s. 12 ff. och 41 ff. 

ningsbeslut kan i sin tur leda till att han efterlyses och omedelbart grips, när han anträffas. Enligt vad som anges i lagförarbetena torde utlämningen i sådana fall många gånger hinna bli verkställd, innan åklagaren behöver ge in en häktningsframställning till rätten.⁴⁷
    För det fall att den som skall utlämnas är på fri fot disponerar som nämnts den verkställande polismyndigheten ett annat tvångsmedel, nämligen omhändertagande under längst tjugofyra timmar. Avsikten med detta tvångsmedel är givetvis att säkerställa verkställigheten av utlämningsbeslutet. Enligt departementschefen bör alla förberedande kontakter med berörda myndigheter i den främmande staten, däribland fastställande av tidpunkten för verkställigheten, normalt vara avklarade före omhändertagandet, så att det enda som återstår är att säkerställa att den som skall utlämnas finns tillgänglig vid överenskommen tidpunkt. Fastän tiden för omhändertagande är maximerad till tjugofyra timmar skall omhändertagandet enligt departementschefens uttalanden i förarbetena i allmänhet inte behöva pågå längre tid än tolv timmar. Som ett exempel på fall när omhändertagande underlängre tid än tolv timmar kan bli nödvändigt, nämns att man för säkerhets skull behöver omhänderta vederbörande innan företrädare för den främmande statens polismyndighet anträder resan till Sverige.⁴⁸ Uppenbarligen åsyftas situationer, då man befarar att det kan blisvårt att få tag på den som skall utlämnas. Som ett annat exempel nämns störningar i kommunikationerna, då det under väntetiden kan uppstå behov att förlänga omhändertagandet.
    Om utlämning inte kan verkställas inom tjugofyra timmar skall den omhändertagne friges eller — om det finns skäl för en sådan åtgärd —gripas och anhållas för att eventuellt senare begäras häktad vid domstol.⁴⁹ I förarbetena har särskilt framhållits att det endast i helt särpräglade fall, såsom vid ett opåräknat avbrott i kommunikationerna, bör kunna förekomma att man tillämpar bestämmelsen om omhändertagande mer än en gång i samma utlämningsärende.⁵⁰
    Det skall anmärkas, att omhändertagande enligt 16 § kan utföras även av en enskild polisman enligt lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande om det är fara i dröjsmål.⁵¹

 

⁴⁷ Prop. 1982/83:91 s. 47.

⁴⁸ Prop. 1982/83:91 s. 13.

⁴⁹ Prop. 1982/83:91 s. 47.

⁵⁰ Prop. 1982/83:91 s. 14.

⁵¹ Prop. 1982/83:91 s. 47.

 

4. Övriga bestämmelser

 

4.1 Provisoriska tvångsmedel
I 17 § finns bestämmelser om s. k. provisoriska tvångsmedel. Bestämmelserna innebär att en åklagare kan besluta om vissa tvångsmedel innan en formell utlämningsframställning har avgivits av den främmande staten. Beslutet skall under vissa förutsättningar prövas av rätten.
    De provisoriska tvångsmedlen är anhållande, reseförbud, anmälningsskyldighet och beslag. De far användas då någon är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott som kan föranleda utlämning enligt lagen. En begränsning är dock att det enligt svensk lag måste vara stadgat fängelse för gärningen eller för en gärning av motsvarande beskaffenhet. Provisoriska tvångsmedel får användas på begäran aven polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten eller medan ledning av en där utfärdad efterlysning (17 § första stycket).
    Beslut om provisoriskt tvångsmedel skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten. Domstolen skall skyndsamt hålla förhandling enligt vad som är stadgat om brottmål. Tingsrättens beslut får inte överklagas (17 § andra stycket). Av förarbetena framgår att domstolen vid prövning av provisoriskt anhållande inte skall ta ställning till om häktningsskäl föreligger. Det torde nämligen oftast vara omöjligt att på detta stadium förebringa den utredning som behövs för att visa att häktningsskäl enligt rättegångsbalken föreligger. I stället får den misstänkte hållas kvar på de svagare grunder som gäller för anhållande.⁵² Domstolen har således att pröva om skälig misstanke, inte sannolika skäl, föreligger.
    När beslut har fattats om provisoriskt tvångsmedel skall polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten ofördröjligen underrättas. Den främmande staten har sedan två veckor på sig att inkomma meden utlämningsframställning. Om en sådan framställning inte har mottagits inom två veckor från det underrättelsen om tvångsmedlet avsändes, skall tvångsmedelsbeslutet omedelbart hävas. Om utlämningsframställningen kommer in i tid och den som är provisoriskt anhållen inte anses böra friges, skall häktningsframställning avlåtas till rätten senast på femte dagen från den dag anhållningsmyndigheten fick del av utlämningsframställningen (17 § tredje stycket).

 

4.2 Specialitetsregeln m. m.
Som tidigare nämnts finns i lagens 7 § bestämmelser om villkor som gäller vid utlämning. Villkoren avser bl. a. begränsningar i den främ-

 

⁵² Prop. 1959:72 s. 46.

 

mande statens rätt att lagföra den utlämnade för andra brott (specialitetsregeln) och att vidare utlämna honom till tredje stat. Dispens från villkor enligt 7 § kan enligt 18 § meddelas av regeringen. Ett dispensärende handläggs i princip som ett utlämningsärende. Beträffande detaljerna hänvisas till lagtexten. Bestämmelserna i 18 § kommer sällan till användning.
    Lagens 19 § innehåller en bestämmelse om s.k. transitering. Den som utlämnas från Danmark, Finland, Island eller Norge till en annan av dessa stater får utan tillstånd föras genom Sverige.

 

4.3 Ersättning till offentlig försvarare
I 10 § ges bestämmelser om ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare.⁵³ Enligt bestämmelserna prövas frågan om ersättning förarbete hos regeringen av denna och för arbete hos riksåklagaren av denne.⁵⁴ Lagen saknar bestämmelser om ersättning för arbete i tingsrätt och i högsta domstolen. Ersättningen där får beslutas på sedvanligt sätt av respektive domstol.⁵⁵
    Förfarandet hos regeringen är skriftligt. Den offentlige försvararens arbete hos regeringen brukar bestå i att i en inlaga utföra klientens talan i utlämningsfrågan.
    Stundom biträder den offentlige försvararen även med att ta fram vissa uppgifter om klientens personliga förhållanden, t. ex. läkarintyg. Sådana åtgärder är i regel ersättningsgilla.
    I sammanhanget kan nämnas att ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet och kostnad för rättshjälp enligt 36 § rättshjälpslagen, s.k. rättshjälp åt misstänkt i brottmål, skall stanna på statsverket, om det inte finns särskilda skäl att ersättningen eller kostnaden skall återgäldas av den som begärs utlämnad (14 §).

 

4.4 Utlämning för rättegång i Sverige
I 22 § behandlas tillfällig utlämning från ett annat nordiskt land till Sverige för rättegång här. Om den utlämnande staten har ställt som villkor att den person som överlämnas hit senare skall lämnas åter till myndighet i det andra landet, ankommer det på polismyndigheten iden ort, där den svenska rättegången förs, att ombesörja att sådant återlämnande sker. Polismyndigheten får omhänderta vederbörande i den utsträckning som behövs för att överlämnandet skall kunna genomföras.

 

⁵³ 20-22 §§ gäller fr. o. m. den 1 juli 1983.

⁵⁴ Riksåklagarens ersättningsbeslut får enligt 21 § inte överklagas

⁵⁵ Prop. 1982/83:91 s. 46 f.

 

    Tillämpning av 22 § torde huvudsakligen komma i fråga då en person som avtjänar ett längre fängelsestraff i ett annat nordiskt landtillfälligt "lånas ut" till Sverige för att kunna dömas vid en svensk domstol. Anledningen till att bestämmelsen tagits in i lagen är att återlämnandet till den främmande staten efter det att den svenska rättegången har avslutats räknas som en form av utlämning från Sverige. Vid en sådan utlämning skall alltså 22 § tillämpas i stället för det förfarande som stadgas i lagen i övrigt.
    Man kan förmoda att den tillfälligt utlämnade i regel är häktad i den svenska rättegången. Under den tid då så är fallet behöver ett omhändertagande enligt 22 § inte tillgripas. Skulle häktningen upphöra måste polismyndigheten enligt förarbetena till bestämmelsen omedelbart omhänderta personen för att säkerställa att han återlämnas till den främmande staten. Ett sådant omhändertagande kan förutsättas bli helt kortvarigt, eftersom det är angeläget att personen återlämnas snarast möjligt. I förarbetena har vidare understrukits att närskyldigheten att återlämna den dömde enligt villkor i den främmande statens utlämningsbeslut inträder, denna skyldighet anses bryta verkställigheten här i landet av beslut om häktning liksom av eventuellt ådömt straff. Har den som sålunda skall återlämnas dömts för brottet vid den svenska rättegången, torde det normalt bli aktuellt att på nytt begära honom utlämnad till Sverige i anslutning till att straffverkställigheten i den främmande staten avslutas.⁵⁶
    I förarbetena uttalade departementschefen att han utgick från att man från åklagarhåll kommer att iaktta försiktighet när det gäller att begära tillfällig utlämning för rättegång i Sverige. Möjligheten till sådan utlämning bör endast utnyttjas då det bedöms som nödvändigt med hänsyn till processläget. I första hand bör alltid prövas om man kan låta anstå med utlämningen till dess att den eftersökte har avtjänat sitt straff i den främmande staten. I de fall då möjligheten till tillfällig utlämning utnyttjas är det av särskild vikt att den utlämnade under vistelsen i Sverige hålls under sådan bevakning att någon risk för rymning eller fritagning inte uppkommer. Att vederbörande återlämnas i enlighet med det villkor som den främmande staten har ställt upp är nämligen en folkrättslig skyldighet för Sverige.⁵⁷

 

⁵⁶ Prop. 1982/83:91 s. 17 f.

⁵⁷ Prop. 1982/83:91 s. 18.