Rättsordningen i Singapore — några intryck från en studieresa

 

Av docent MICHAEL BOGDAN

 

Under tio dagar i mars 1984 hade jag förmånen att med stöd av ett anslag från Lunds universitet gästa Juridiska fakulteten vid The National University of Singapore. Syftet med besöket var att bekanta mig med Singapores rättsordning, vilken för svenskt vidkommande är av intresse bl. a. därför att Singapore, trots sin ringa storlek (549 km², 2,5 miljoner invånare) är en kommersiell stormakt i sin region och en viktig handelspartner. Mitt besök föranleddes emellertid av ett mera allmänt önskemål att på ort och ställe få studera hur en rättsordning, som i grunden bygger på en reception av engelsk rätt, fungerar i ett land där förhållandena väsentligt skiljer sig från de engelska. På denna punkt kan Singapore, exempelvis vid undervisningen i komparativ rätt, tjäna som typexempel representerande de många länder i tredje världen där den forna kolonialmaktens rätt alltjämt utgör stommen i rättssystemet. Kollegerna i Singapore tog emot mig med stor vänlighet och ställde verkligen uppför att göra mitt korta besök så givande som möjligt. Min tid ägnades huvudsakligen åt diskussioner med kolleger, studier av lokala rättskällor ochdomstolsbesök.
    Singapore är ett tacksamt studieobjekt för en rättskomparatist. Det är språkligt lättillgängligt, eftersom engelska trots landets fyra officiella språk är det enda officiella rättsspråket. Landets begränsade storlek gör att man undviker den i många länder förekommande risken att i huvudstaden studera rättsregler vilka saknar all praktisk betydelse på landsbygden, där majoriteten av befolkningen bor. Den relativt höga utvecklingsgraden gör att man i Singapore möter många av de problem som sysselsätter jurister i den industrialiserade världen. Sist men inte minst är Singapore ett land där de lokala juristerna vågar ge sig in i öppenhjärtiga meningsutbyten med en utländsk besökare, låt vara att landet knappast kan betecknas som en fungerande demokrati av västerländsk modell.
    Singapore blev en självständig suverän stat år 1965, efter att sedan 1958 ha åtnjutit självstyre inom det brittiska imperiet och sedan år 1963 ha tillhört Malaysia. Statsrättsligt är Singapore en republik med en maktlös president och en desto mäktigare premiärminister. Formellt är landet en flerpartistat, men det politiska livet domineras helt av P.A.P. (People's Action Party), som innehar 68 av 69 platser i parlamentet. I stället för att glädja sig åt att en oppositionspolitiker i parlamentet tjänar som bevis på landets demokratiska styrelseskick utsätter majoriteten honom för mobbing och olika trakasserier, kanske därför att hans inval chockade P.A.P., som hade vant sig vid ett parlament helt utan opposition. I den kinesiska befolkningsmajoritetens politiska filosofi synes det finnas mycket litet utrymme för en legitim opposition mot en sittande regering. Det bör för övrigt nämnas att samtliga parlamentariker är män, vilket är något förvånande i ett land där många kvinnor är högtutbildade och upprätthåller viktiga befattningar, exempelvis som juridiska fakultetens dekanus. Den förklaring jag fick var att kvinnorna helt enkelt inte

 

är intresserade av politik. Något ligger det väl i detta, eftersom den traditionella kinesiska livsåskådningen överhuvudtaget är inriktad på den egna familjen och dess ekonomi (vilket kommer som en överraskning för dem som verkligen trodde på de kinesiska massornas stora politiska engagemang under kulturrevolutionen i Kina).
    Den från engelsmännen ärvda parlamentarismen med långtgående friheter för individen fungerar inte riktigt i ett land, där befolkningsmajoritetens traditionella politiska filosofi är att statsmakten definitionsmässigt har rätt i varje konflikt med en individ. Singapore har gjort enorma ekonomiska framsteg och är på sitt sätt en välfärdsstat med en levnadsstandard liknande den sydeuropeiska. Medaljens andra sida är att befolkningen hålls i strama tyglar och är föremål för en välfärdsmanipulation som får den svenska motsvarigheten att blekna: som exempel kan nämnas att akademiskt utbildade kvinnors barn får olika förmåner, inklusive förtur i dagiskön, eftersom regeringen anser att dylika barn är mera begåvade och därför mera önskvärda, att en på gatan kastad pappersbit kan medföra drastiska böter uppgående till ett par tusenkronor (Singapore är följaktligen en av de renaste storstäderna i världen) och att unga män med alltför långt hår förvägras tillgång till högre utbildning och ibland t. o. m. tvångsklipps.
    Det för Singapores rättssystem utmärkande draget är att den rättsliga kontinuiteten, bortsett naturligtvis från statsrättsliga förändringar i samband med självständigheten, inte har brutits. Några ord måste därför sägas om landets rättshistoriska utveckling.
    När Sir Stamford Raffles år 1819 för första gången landsteg i Singapore bestod öns befolkning av c:a 150 malajiska fiskare med ganska rudimentär rättskultur. Först efter britternas ankomst inleddes ett antal stora invandringsvågor, vilka resulterat i att ungefär 90 % av Singapores befolkning idag utgörs av etniska kineser, medan resten i huvudsak består av indier och malajer. Kort tid efter det att ön officiellt blev brittisk (1824) utfärdade den brittiska regeringen den 27 november 1826 den s.k. Second Charter of Justice, varigenom man skapade en domstol med jurisdiktion över Singapore, Malacka och Penang. Denna stadga innehöll inget om vilka rättsregler som domstolen skulle tillämpa, men en allmän fras om att domstolen skulle döma"according to Justice and Right" tolkades av de engelska domarna så att det i princip var den engelska rätten, i dess tillstånd den 27 november 1826, som utgjorde lex loci i Singapore, låt vara att man på familjerättens område var beredd att respektera de olika befolkningsgruppernas sedvanerätt.
    Den beskrivna receptionen av både skriven och oskriven engelsk rätt, som den såg ut den 27 november 1826, utgör alltjämt grundplåten i Singapores rättskällelära, även om det numera torde vara sällan man verkligen behöver undersöka och tillämpa dylik gammal engelsk rätt. Singapores rättsordning har sedan 1826 utvecklats betydligt med hjälp av lokala prejudikat och lokallagstiftning, vartill under den koloniala epoken kom ett antal s. k. imperial act santagna av parlamentet i London och ett antal lagar utfärdade i resp. för det brittiska Indien (Singapore ansågs fram till 1867 rättsligt utgöra en del av Indien och kodifikationer liknande 1860 års indiska Criminal Code och 1861 års indiska Code of Criminal Procedure gäller alltjämt i Singapore). Även lokallagstiftning och lokala prejudikat kopierar dock ofta engelska förebilder och receptionen av engelsk rätt kan därför sägas fortsätta fram till våra dagar.
    Längst har man i detta avseende gått inom handelsrätten, vilken åtminsto-

 

ne av singaporeanerna själva betraktas som den ojämförligt viktigaste delen av juridiken. Enligt ett särskilt stadgande av 1878, vilket numera finns i sec. 5 i Civil Law Act, skall handelsrättsliga spörsmål avgöras enligt samma rättsregler som skulle tillämpas av domstolarna i England, d. v. s. med tillämpning av engelsk rätt (inkl. engelska internationellt privaträttsliga regler) som den ser ut vid tillämpningstidpunkten:

 

In all questions or issues which arise or which have to be decided in Singapore withrespect to the law of partnerships, corporations, banks and banking, principals andagents, carriers by air, land and sea, marine insurance, average, life and fire insurance,and with respect to mercantile law generally, the law to be administered shall be thesame as would be administered in England in the like case, at the corresponding period,if such question or issue had arisen or had to be decided in England, unless in any caseother provision is or shall be made by Statute.

 

Sec. 5, vilken närmast betraktas som rättsordningens mittpunkt, föreskriversåledes en kontinuerlig reception av engelsk rätt. Singapore kan sägas i principha överlåtit rättsutvecklingen på detta område åt engelsmännen. För ett litet land kan detta naturligtvis vara rationellt och ekonomiskt, men det medför också vissa problem. Ändringar i engelsk rätt, såsom nya engelska prejudikat eller ny engelsk lagstiftning, promulgeras inte i Singapore, utan de lokala juristerna måste hålla sig med de engelska rättsfalls- och författningssamlingarna. I allt fall förr i tiden kunde det dröja veckor innan dessa blev tillgängliga, trots att t. ex. engelska lagändringar ansågs "träda i kraft" i Singapore samma dag som i England. En svårighet som alltjämt består rör tolkningen av formuleringen "handelsrätt i allmänhet" ("mercantile law generally"), eftersom många avgränsningsfall alltjämt inte är lösta: jag har exempelvis närvarit vid en diskussion mellan två lokala jurister, där olika uppfattningar kom till uttryck beträffande spörsmålet huruvida en persons myndighetsålder, såvitt gäller behörighet att företa affärstransaktioner, omfattas av formuleringen eller ej. Dylika kvalifikationsproblem måste lösas av domstolarna i varje enskilt fall. Svårigheter har sec. 5 vållat också i samband med Storbritanniens inträde i EG. Medlemskapet har påverkat engelsk handelsrätt, ibland i en i Singapore föga uppskattad riktning. Särskilt synes man i Singapore vara motståndare till ett alltför utvecklat konsumentskydd. År 1979 kompletterades sec. 5 därför med ett tillägg, vilket från den kontinuerliga receptionen uteslöt sådana engelska rättsregler vilka tillkommit på grund av internationell överenskommelse som Singapore inte har anslutit sig till. Om någon EG påverkad engelsk lagändring betraktas som önskvärd, kan den naturligtvis införas genom särskild singaporeansk lag.
    I fråga om straffrätt och straffprocessrätt tillämpar man i Singapore som sagt i princip alltjämt de rättsregler som britterna utfärdade för sina indiska besittningar. Detta har resulterat i att man icke blott vid universitetet utan också vid domstolarna håller sig med kompletta uppsättningar av indiska rättsfallssamlingar och juridiska tidskrifter. Dödsstraff och prygelstraff tillämpas relativt flitigt och kritiken mot detta från västerländska juristers sida besvaras med hänvisningen till att båda straffen faktiskt införts av britterna. Samma argument åberopas i samband med vissa speciallagar som tillåter fleråriga administrativa och "preventiva" frihetsberövanden genom ministersbeslut och utan domstolsprövning; lagarna lär ibland användas mot bl. a. medlemmar av extrema vänstergrupper. Kontroversiella kan synas också de

 

drastiska lagarna om straff för narkotikabrott. För handel med "starka" droger (till skillnad från hasch, där man är något mildare) föreskrivs ovillkorligt dödsstraff. Att rätten i dessa fall ej kan utdöma mildare straff, exempelvis med hänvisning till förmildrande omständigheter, motiveras med att dylika avvägningar skulle vara alltför påfrestande för domaren. Regeln om dödsstraff kompletteras dessutom med en omvänd bevisbörda: om en person finnes besitta mer än några få gram narkotika (gränsen bestäms i lag något olika för olika droger), så presumeras han ägna sig åt narkotikahandel och det åligger honom att visa att så inte är fallet. Dylik omvänd bevisbörda, i synnerhet i kombination med det drastiska straffet, må strida mot våra värderingar, men systemet har visat sig vara mycket effektivt, kanske också tack vare att Singapores poliskår är känd för att vara den enda i regionen som inte smittats av korruption.
    Synen på brott och straff är överhuvudtaget mera orientalisk än engelsk. Singapore har ett utvecklat rättshjälpssystem, men detta fungerar endast i tvistemål. I brottmål anses den tilltalade inte behöva någon advokat ("polisen och åklagaren skulle inte ge sig på någon som är oskyldig") och en sådan tillhandahålles därför endast i de fall där den tilltalade hotas av dödsstraff. Detta förefaller mig utgöra en avsevärd brist i fråga om en fattigare tilltalads rättssäkerhet, eftersom den singaporeanske domaren, trots jurysystemets avskaffande, även i brottmål alltjämt uppträder som opartisk övervakare, så att t. ex. vittnesförhör helt sker i parternas regi.
    Två civilrättsliga områden där Singapore har avlägsnat sig från engelsk rätt är arbetsrätt och familjerätt. Beträffande arbetsrätten kan blott nämnas att strejker i princip inte är förbjudna men att behörig minister vid hotande strejk kan ingripa och föreskriva obligatoriskt skilje- eller domstolsförfarande vilket resulterar i bindande och slutligt avgörande av tvistefrågan. Detta betyder att praktiskt taget inga mera betydelsefulla strejker förekommer. Familjerätten regleras i princip av den relativt moderna "kvinnostadgan" (Women's Charter) av 1961, vars namn tyder på att den som ett av huvudsyftena hade att förbättra kvinnornas ställning. Denna stadga tillämpas på samtliga befolkningsgrupper oavsett etniskt ursprung och religion, dock med undantag av muslimer vilka i enlighet med en särskild lag (Administration of Muslim Law Act) följer muslimsk rätt och far sina familjerättsliga problem lösta av särskilda muslimska domstolar. På min fråga varför just muslimerna, vilka utgör en liten minoritet, fått dylik privilegierad ställning, fick jag varierande svar: vissa hänvisade till att muslimska malajer utgjorde öns ursprungsbefolkning, medan andra påpekade att Singapore är en liten ö mellan två stora länder med muslimsk befolkning (Malaysia och Indonesien).
    Domstolsorganisationen är bortsett från vissa specialdomstolar och de omnämnda muslimska domstolarna relativt enkel. Samtliga domstolar (medsamma undantag) är koncentrerade i två byggnader. De lägre domstolarna (subordinate courts) finns i ett modernt hus, medan High Court och Court of Appeal är inrymda i ett pampigt palats från kolonialtiden. High Court fungerar bl. a. som första instans i vissa viktigare mål, medan Court of Appeal (i brottmål betecknad Court of Criminal Appeal) är en renodlad besvärsinstans. Samma domare tjänstgör dock i både High Court och Court of Appeal; till skillnad från domare i de lägre domstolarna dömer de i kåpa och peruk i bästa engelska tradition. Advokater, i Singapore betecknade med den långa titeln"advocate and solicitor", uppträder vid de högre domstolarna också i engelsk

 

mundering och det är ganska underhållande att åse hur denna samling av i regel kinesiska herrar på en ganska lokalt präglad engelska ordväxlar med "my lord" och "my learned friend". Den i England rådande skillnaden mellan barristers och solicitors har å andra sidan ingen motsvarighet i Singapore. Engelska är som sagt det enda officiella domstolsspråket, men part eller vittne som inte kan engelska får uppträda med hjälp av tolk från kinesiska, malajiska eller tamilspråket. Det kan också nämnas att ett antal huvudsakligen brittiska och amerikanska advokatbyråer etablerat sig i Singapore, men dessa jurister tillåts inte uppträda inför domstolarna.
    Avgöranden meddelade av Court of Appeal får överklagas till Privy Council i London, som således ugör Singapores högsta rättsinstans. Enligt Singapores rättskällelära är Court of Appeal bunden av sina egna prejudikat, i allt fall i tvistemål. Detta betyder att en ändring av rättsläget ofta endast kan åstadkommas genom lagstiftning eller genom ett prejudikat meddelat av en samling engelska jurister i London, något som för en utomstående förefaller märkligt. Mitt studium av praxis i Privy Council avseende mål från Singapore har lett till slutsatsen att denna aktningsvärda instans är utomordentligt försiktig när det gäller att på annan än strikt rättsteknisk grund underkänna en dom meddelad av Court of Appeal. De till döden dömda brottslingarna har exempelvis små chanser att genom överklagande hos Privy Council uppnå annat än några månaders uppskov. Privy Council har för övrigt flera gånger uttryckligen sagt att man endast under speciella omständigheter skulle vägra att följa en bedömning av de faktiska förhållandena eller en lämplighetsavvägning som gjorts av de domstolar som är bäst insatta i de lokala förhållandena.
    Egen juristutbildning fick Singapore först år 1957. Dessförinnan fick blivande jurister åka till England och utbildas där. Till skillnad från många andra common law-länder är juridiska fakulteten i Singapore inte någon post gradual skola, utan studenterna kan, som i Sverige, börja läsa juridik direkt efter avslutad gymnasieutbildning eller motsvarande. Normaltiden för att uppnå examen (LL.B.) är fyra år, varav drygt ett år avsatts till alternativa och valfria kurser. Utbildningen är mycket affärsinriktad och vissa enligt svensk rättsuppfattning centrala ämnen, såsom exempelvis familjerätt, är frivilliga. Jag har frapperats av att nästan hälften av lärarna vid fakulteten är utlänningar från England, Australien, Nya Zeeland, Indien, Sri Lanka, USA och andra common law-länder. Anledningen till detta är inte längre bristen pål okala jurister, utan snarare det faktum att dessa i den ständiga högkonjunkturens Singapore kan tjäna mångdubbelt mer pengar i det praktiska rättslivet. De singaporeanska lärare som finns synes oftast ägna sig åt affärsjuridik (d.v. s. åt engelsk rätt), medan sådana föga lukrativa ämnen som folkrätt, allmän rättslära, statsrätt och straffrätt undervisas av utlänningar. Jag fick tillfälle att stifta bekantskap med företrädare för en något märklig grupp engelska lärare vilka tydligen hela sitt liv ägnar sig åt att undervisa i juridik i olika (f. d.) engelska kolonier: som exempel kan nämnas en lärare som just ingått ett treårskontrakt med fakulteten i Singapore efter att i sju år ha undervisat i Hong Kong och dessförinnan i tio år gjort samma sak i Nigeria. Vid dylika möten får man snabbt en föreställning om common law-världens omfattning och om den egna rättsordningens territoriella begränsning.
    Något som man inte kan undvika att bli imponerad av är den juridiska fakultetens bibliotek om c:a 85 000 volymer, vilket såvitt jag har kunnat

 

bedöma kommit mycket nära sitt mål att fullständigt täcka de större common law-ländernas rättsutveckling. Man abonnerar på över 600 periodiska skrifter och innehar alla brittiska och de flesta samväldesländernas juridiska tidskrifter, rättsfallssamlingar och författningssamlingar. Ledande amerikanska tidskrifter och rättsfallssamlingar täcks också. Alla dessa volymer bär tydliga spår av att de verkligen används av lärare och studenter. Den juridiska fakulteten ger också ut en egen tidskrift, The Malaya Law Review, vilken utkommer två gånger per år och innehåller bl. a. en del artiklar skrivna av studenter. Som sig bör i ett common law-land har man inrättat en större lokal som en s.k. moot court, där studenterna i fingerade processer övar sig i bl. a. korsförhörets ädla konst.
    Mot den beskrivna internationaliseringen på lärar- och bibliotekssidan måste man ställa det faktum att rättssystem utanför common law-familjen är praktiskt taget helt okända. Den ende som visste något om juridik i Skandinavien var faktiskt den indiske läraren i allmän rättslära, vilken var mycket förtjust i Karl Olivecronas "Law as Fact" (som han använder som rekommenderad kurslitteratur) och vilken föreföll vara väl insatt i den skandinaviska rättsrealismens teser.
    En fråga, som jag ställde till nästan alla som jag talade med, var hur ett västerländskt inspirerat rättssystem fungerar i ett land där befolkningen till största delen består av kineser, vars traditionella konfucianska attityd vis-àvis juridiken är mycket negativ. Det har visat sig att Singapores kineser, i allt fall inom affärslivet, har ändrat sin inställning, detta icke blott i förhållande till omvärlden utan även i sina inbördes relationer. Tvistande affärsmän, vilka bara för ett femtontal år sedan inte ens skulle på allvar överväga att gå till domstol, anlitar idag det rättsliga maskineriet som ett naturligt sätt att lösa sina skiljaktigheter. Jurister kopplas in redan t. ex. vid kontraktsskrivande, något som också var ovanligt för inte så länge sedan. Som det har uttryckts av en singaporeansk kollega, utgör en fungerande rättsordning visserligen ingen garanti för landets utveckling, men det kan inte finnas någon utveckling utan en fungerande rättsordning.