Inseminationsförslaget — duger det?
    På riksdagens bord ligger förslag till lagstiftning om artificiell insemination (prop. 1984/85:2). Ett överläggningsämne vid det nyligen hållna nordiska juristmötet i Oslo gav anledning till en titt i propositionen. Den föreslagna lagtexten väckte därvid viss undran och kan vara värd en diskussion. Vad jag vill ta upp är lagtekniken.
    Om nu inseminationsfrågan skall bli föremål för lagstiftning — något slags reglering torde behövas under alla förhållanden sedan preskriptionsreglerna för bördstalan upphävdes genom 1976 års lagstiftning — är det till en början önskvärt att lagbestämmelserna utformas så, att kollision mellan olika regler såvitt möjligt undviks. Det vill synas som om propositionens lagförslag från denna synpunkt fått en mindre lyckad utformning. Klar åtskillnad görs nämligen inte mellan det fall att kvinnan är gift och det fall att hon inte är det.
    Enligt 1 kap. 1 § FB skall, om vid barns födelse modern är gift, mannen i äktenskapet anses som barnets fader, om ej annat följer av 2 §. I den senare paragrafen anges tre fall då rätten skall förklara att mannen i äktenskapet ej är fader till barnet; dessa torde kunna förbigås här. Meningen med propositionen är att nämnda bördsregel skall gälla även vid artificiell insemination med makens samtycke, antingen sperman härrör från mannen i äktenskapet (s. k.makeinsemation) eller från annan man (s. k. givarinsemination). För insemination på gift kvinna behövs följaktligen ingen särskild lagregel angående barnets börd. Till barn som föds i äktenskap anses mannen i äktenskapet vara fader, oavsett hur barnet kommit till.
    En annan sak är, att talan om faderskapets hävande kan föras enligt 2 § eller genom att mannen i äktenskapet godkänner annan mans erkännande av faderskapet enligt föreskrifterna i paragrafens andra stycke.
    Möjlighet för mannen i äktenskapet att föra negativ bördstalan enligt 2 § bör inte stå till buds på den grund att barnet tillkommit genom insemination med sperma från en annan man, om inseminationen skett enligt föreslagna bestämmelser om samtycke m. m.
    Inseminationsutredningen uppmärksammade nu angivna förhållanden och föreslog beträffande gift kvinna enbart en regel, som skulle hindra negativ bördstalan från mannens sida (genom ett tillagt nytt andra stycke i 1 kap. 2 § FB).
    I propositionens lagförslag har däremot i en ny 6 § i 1 kap. FB införts en faderskapsregel, som gäller både det fallet att kvinnan är gift och det fallet att hon inte är det. Den innehåller den positiva regeln att, om inseminationen utförts på modern med samtycke av hennes make eller annan man som bodde tillsammans med henne under äktenskapsliknande förhållanden och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats genom inseminationen, den som har lämnat samtycket skall vid tillämpning av 2 —5 §§ anses som barnets fader.
    Regeln gäller sålunda bl. a. i fråga om kvinna, som bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden, oavsett om kvinnan är gift (med annan man än den samboende) eller inte. Det leder till kollision mellan bördsregeln i 1 kap. 1 § FB och den föreslagna regeln i 6 §. Är hon gift, blir

 

636 Olle Höglundnämligen i första hand regeln i 1 kap. 1 § FB tillämplig, dvs. att den man med vilken hon är gift skall anses som fader till barnet. Men när inseminationen skett med samtycke av den samboende mannen, skall denne enligt den föreslagna 6 § anses som barnets fader.
    Fallet är visserligen inte särdeles praktiskt. Och det är klart att fallet kan sägas inte vara märkvärdigare än det då kvinnan under motsvarande förhållanden får barn med den samboende mannen på naturlig väg. Barnets bördsförhållande kan ju klaras ut genom en negativ bördstalan mot mannen i äktenskapet och faderskapserkännande av den andre (eller genom det tidigare nämnda enklare förfarandet). Men det förefaller alldeles onödigt att tillskapa en sådan situation genom artificiell insemination, som i övrigt är omgärdad med så många villkor. Och det är nog knappast meningen enligt propositionen. Ett uttalande på s. 19 i prop. (sista stycket) tyder på förbiseende av just det fallet att inseminationen har skett med samtycke och sperma från en man med vilken modern (ehuru gift) sammanbodde under äktenskapsliknande förhållanden. Uttalandet blir därmed inte helt riktigt.
    En lagreglering på området bör medge insemination på kvinna, som sammanbor med annan man under äktenskapsliknande förhållanden, endast under förutsättning att hon inte är gift (på annat håll). Då undviks konkurrens med bördsregeln i 1 kap. 1 § FB. Detta synes kunna beaktas i förslaget till lag om insemination.
    Helt allmänt torde böra iakttas att, när lagstiftningen angående samboende utan äktenskap flyttar in på familjerättens område, den får gälla enbart samboende som inte är gift, d. v. s. den som är ogift, frånskild, änka eller änkeman. Annars uppkommer risk för komplikationer. Vi kan få en ny kategori av "tvegifte" eller rentav "månggifte". Undviks inte detta, kan konsekvensen kräva att förbudet mot tvegifte (och månggifte) upphävs. Helt lärer vi inte kunna gardera oss mot flerpartsförhållande, när det är fråga om samboende utan äktenskap. Men det gäller att göra så gott det går för att undvika rättsliga komplikationer. Familjelagssakkunnigas definition i betänkandet (SOU 1981:85) "Äktenskapsbalk" (19 kap. 1 §) att "med sambor avses de som, utan att vara makar, har gemensamt hem och hushåll och lever under äktenskapsliknande förhållanden" räcker t. ex. inte heller.
    En annan fråga som inställer sig är om man verkligen kan undvara en reglering beträffande barn till kvinna, som varken är gift eller samboende med en man under äktenskapsliknande förhållanden, när nu en så pass omfattande reglering i övrigt genomförs. Nu kommer jag in på sakfrågan — det medges —men jag vill fortfarande se det främst som ett lagtekniskt problem. En sak är att insemination tillåts endast på kvinna som är gift eller samboende under äktenskapsliknande förhållanden, en annan hur faderskapsfrågan löses eller inte löses. Den föreslagna faderskapsregeln i nya FB 1:6 förutsätter att kvinnan är gift eller samboende. För övriga fall finns ingen lösning. Men om något av de båda nämnda kriterierna inte föreligger? För barnens skull synes böra övervägas en faderskapsregel, som går utöver de tilltänkta och tillåtna inseminationsfallen. Brydsamma situationer kan annars uppstå, t. ex. om det efter inseminationen bestrids, att ett samboendeförhållande alls förekommit eller förekommit vid aktuell tid, och det inte heller kan utredas att så varit fallet eller att det rentav blir utrett att ett sådant förhållande inte förelegat. Inseminationen kan t. ex. ha företagits under oriktiga föreställningar, hos parterna och/eller läkaren. För att inte tala om de fall då inseminationen sker

 

Inseminationsförslaget 637"olagligt" (t. ex. utomlands), d.v. s. i strid med 2 § i förslaget till lag om insemination. Visst skulle även här — på sätt motsvarande det jag angav i makefallet — kunna hänvisas till att fallet inte är värre än det då kvinnan får barn på naturlig väg med en man som hon senare vägrar att uppge. Men också nu blir svaret att man inte bör med öppna ögon försätta sig i en besvärande belägenhet genom bristfällig lagstiftning.
    Här reser sig många problem, men utrymmet tillåter inte att de berörs nu. I stora drag torde kunna sägas att vad som behövs utanför makefallen är en ordning, enligt vilken en man på förhand kan ge samtycke till insemination och därvid också åtar sig faderskapet med den verkan att talan om faderskapets hävande inte kan föras på annan grund än att barnet avlats vid samlag med annan. En sådan ordning räcker också för samboendefallen, och bör i första hand gälla för dem; kvar står ju kravet i förslaget till lag om insemination, att kvinnan skall vara gift eller samboende. Men i faderskapsregeln bör samboendekriteriet bort. Därigenom kan "räddas" åtminstone en del fall, nämligen dem där ett samtycke över huvud föreligger.
    Slutligen ett par ord helt allmänt om propositionens förslag till ny 6 § i 1 kap. FB. Den lagteknik som använts förefaller tvivelaktig och är i allt fall oklar. Det är t. ex. svårt att läsa ut att det i andra fall än makefallen krävs faderskapserkännande eller dom på faderskap. Likaså att talan om faderskapets hävande inte kan föras av vare sig make eller samboende man, när han samtyckt till insemination. Bestämningen "vid tillämpning av 2 — 5 §§" är svårbegriplig. Är den nya regelns faderskap något annat än det faderskap som avses i FB 1:3 — 5? Regeln verkar alltför komprimerad. Ett nytt grepp torde behöva tas.
 

Olle Höglund