Påföljdsval och straffmätning — en rättvisefråga
I 1 kap. 7 § brottsbalken stadgas att rätten vid val av påföljd skall, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Till komplettering av stadgandet finns bl. a. bestämmelser som syftar till att villkorlig dom ej skall och skyddstillsyn ej annat än i undantagsfall skall meddelas vid svårare brott. De särskilda reglerna om unga lagöverträdare kan här förbigås.
Redan avvägningen mellan allmänprevention och individualprevention ställer stora krav på domstolarna. Men härtill kommer att de måste uppfylla sin principiella skyldighet att upprätthålla likheten inför lagen och se till att ingripandets stränghet står i proportion till brottets svårhet.
Hur systemet utfaller i praktiken kan illustreras av en genomgång av hur det gick i ett antal mål vid en brottmålssession i en av landets tingsrätter.
Dagen inleddes med att domstolen dömde en ung man i 20-årsåldern tillfängelse i fyra månader för lydnadsbrott. Han var dömd för något år sedan för samma brott till villkorlig dom med böter. Han förklarade nu liksom då att han av moraliska skäl inte kunde tänka sig att bära vapen. Hans idealism har framstått som äkta och starkt upplevd. Han har emellertid förvägrats vapenfri tjänst av den nämnd, som har att pröva ansökningar härom. Han är student och ägnar en stor del av sin tid åt ideellt arbete för olika föreningar.
I nästa mål stod en pojke i samma ålder åtalad för rattfylleri. Också han var tidigare ostraffad. Han hade efter en fest ej lyckats få tag på en taxi och då tagit den egna bilen för att köra hem. Blodprovet visade en alkoholkoncentration på 1,57 promille. Av utredningen har framgått att han vuxit upp under svåra förhållanden men lyckats klara sig bra. Han har nu fått löfte om ett arbete inom ett område där han visat sig vara mycket talangfull. Hans blivande arbetsgivare uppges emellertid ha en sådan inställning att det kan befaras att han kommer att gå miste om jobbet om han döms till fängelse. Domstolen fann dock att vad som framkommit ej utgjorde tillräckliga skäl att gå ifrån den normala påföljden för rattfylleri, fängelse en månad.
Nästa mål gällde grov stöld. Den åtalade var en 23-årig lagerarbetare, som under två års tid stulit gods från sin arbetsgivare till ett sammanlagt värde av över 60000 kr. Han är tidigare ostraffad och lever under välordnade sociala förhållanden. Stöldgodset har han sålt till två hälare som han känner. Trots brottet har arbetsgivaren inte avskedat honom. Villkoret har dock varit att han skall avbetala på skadeståndet. En sådan avbetalning har påbörjats när målet avgjordes. Mannen dömdes till villkorlig dom jämte 60 dagsböter.
Sista målet före lunchpaus gällde skattebedrägeri. En företagare i 50 årsåldern har haft en firma som huvudsakligen varit inriktad på export. I samband med att företaget börjat gå dåligt, har han för att hålla verksamheten flytande fifflat med momsredovisningen. Hans bolag har härigenom oriktigt tillgodoförts ett belopp på ca 60000 kr. Dessa pengar har använts i företaget men detta har ändå tvingats i konkurs. Mannen har därefter ej lyckats få något arbete. Han lever på hustruns inkomster. Domen lyder påfyra månaders fängelse.
Det återstår nu bara ett mål. Det rörde två häktade män, den ene 21 och den andre 25 år. Den sistnämnde var åtalad för två fall av grov stöld, två fall av stöld, ett fall av försök till grov stöld och ett flertal sjukkassebedrägerier (smärre belopp). Hans yngre kamrat har varit med vid de båda stölderna och försöket till grov stöld. Han var därutöver åtalad för en stöld, som han begått ensam, och för skadegörelse, då han i berusat tillstånd slagit sönder ett skyltfönster. De grova stölderna har avsett villainbrott, där smycken, TVapparater och stereoanläggningar tagits. Värdet av det tillgripna har för den äldre mannen beräknats till ca 25 000 kr. och för den yngre till ca 5 500 kr. De psykiska besvär som kan ha drabbat dem som bodde i villorna berördes inte i målet. Männen var när de häktades båda åtalade vid tingsrätten men fortsatte trots detta att begå brott. När målet företogs till huvudförhandling, hade de varit berövade friheten i 22 dagar. De missbrukade båda såväl alkohol som narkotika. Den äldre av dem hade tidigare dömts två gånger för liknande brott till skyddstillsyn. Övervakningen upphörde för två år sedan, och han har därefter haft fast arbete och skött sig till dess han för några månader sedan återföll i missbruket. Det "narkomanvårdsteam" som förra gången hjälpte honom inom ramen för den då pågående skyddstillsynen har åter tagit kontakt med honom. Det finns ett utarbetat behandlingsprogram, för vilket han är motiverad. Den yngre mannen stod nu åtalad för fjärde gången i sitt liv. Han dömdes första gången för 1 1/2 år sedan till skyddstillsyn och hardärefter två gånger dömts till fortsatt skyddstillsyn, varvid prövotiden förlängts med två år. Hans brottslighet har hela tiden varit likartad. Skyddskonsulenten har i sitt yttrande framhållit flera positiva drag beträffande denne man, främst en ökad mognad och vilja att komma från missbruket samt möjligheter att bereda honom bostad och arbete. Tingsrätten dömde den äldre till skyddstillsyn och den yngre till fortsatt skyddstillsyn och försatte dem båda på fri fot. De ålades båda att betala betydande skadestånd.
Möjligen kände sig en eller annan av nämndemännen lite olustig till mods efter dagens förhandlingar. Hon eller han kanske tänkte så här:
"Jag tycker att människor som fört ett laglydigt liv och även i övrigt visat sig skötsamma skall mötas med stor förståelse av våra domstolar, om de gör sig skyldiga till något enstaka, inte alltför svårt brott. Sådana människor skall inte dömas till fängelse. Men i det avseendet har jag ju totalt svikit mina känslor. Inte nog med att jag ansett mig vara tvungen att döma den pojke, vars åsikter jag respekterar och som jag skulle ha varit stolt över, om han varit min son, till ett långt frihetsstraff — jag har dessutom dömt den unge mannen som körde bil alkoholpåverkad till fängelse, trots att det kunde ha stor negativ inverkan på hans framtid. — Ett annat skäl till att jag känner mig illa till mods är nog att det faktiskt med något undantag verkar som om de som gjort sig skyldiga till de grövsta brotten fått de lindrigaste påföljderna och tvärtom. Dessutom har jag svårt att förstå varför den som sviker sin arbetsgivares förtroende och under lång tid stjäl för betydande värden från denne och använder pengarna för eget bruk skall få villkorlig dom, medan den som lurar staten på ungefär samma belopp och använder det för att söka rädda sitt företag skall få fängelse. De frågor jag ställt om dessa saker under överläggningarna tycker jag inte att jag fått några bra svar på. Men jag har förstått att domsluten i samtliga mål stämmer överens med praxis i liknande ärenden. Med det får jag väl låta mig nöja."
Juristdomaren — som sannolikt också känner sig något betänksam beträffande resultatet av dagens gärning — har inte lämnat några oriktiga uppgifter när han sagt att de av honom föreslagna domarna ligger i linje med utgångarna i andra liknande mål. Men han har inte berättat hela sanningen. Faktum
är nämligen att en annan domare skulle kunna ha anfört vägande argument för avgöranden i en helt annan riktning. Denne skulle t. ex. kunna säga så här:
"Det är visserligen en gåta varför den unge vapenvägraren inte får göra vapenfri tjänst. Men den bedömningen är inte vår. Oss åligger det att döma honom på samma sätt som andra vapenvägrare. Det straff på fyra månaders fängelse som nu tillämpas har satts så lågt som möjligt med tanke på den nödvändiga avskräckande effekten. Från halvårsskiftet kommer emellertid straffet att halveras och i praktiken motsvara två månaders fängelse. När detta blir känt finns en allvarlig risk för att ett ökat antal värnpliktiga börjar överväga om inte avtjänandet av ett så kort straff på en öppen anstalt skulle löna sig i förhållande till den långa och betungande militärtjänstgöringen. Vi måste förhindra detta. Därför tvingas vi att döma till ett längre straff än fyra månaders fängelse.
Beträffande rattfylleribrottet är det visserligen riktigt att högsta domstolen ansträngt sig för att ta upp mål som kan vägleda domstolarna i påföljdsvalet. Det finns dessutom utmärkta sammanställningar i vilka redogörs också för hovrättsavgöranden av principiell natur. Häpnadsväckande nog kan man emellertid konstatera att tingsrätterna inte alltid följer dessa riktlinjer utan ofta är mildare i sin rättstillämpning. Den nyansering i påföljdsvalet som man strävat efter har därmed också lett till en betydande rättsosäkerhet. Jag har sett exempel på domar i rattfyllerimål där en icke frihetsberövande påföljd valts på skäl som varit betydligt tunnare än dem som kan anföras i vårt mål. Jag vill därför inte motsätta mig att vi i detta fall bestämmer oss för en annan påföljd än fängelse.
Målen om skattebedrägeri tillhör de områden där vi har en någorlunda fast praxis och där det är möjligt att tillgodose rättvisekraven genom att de som gjort sig skyldiga till allvarligare brott far avtjäna längre frihetsstraff. Vi måste slå vakt om den principen. Eftersom fängelse fyra månader i praktiken i fortsättningen inte skall innebära längre frihetsberövande än fängelse två månader, måste vi i vårt mål om vi vill behålla en progressiv skala utan alltför tvära hopp döma till ett något längre frihetsstraff än tidigare.
Mål om stöld på arbetsplats blir allt vanligare. De som lagförts är i allmänhet tidigare ostraffade och i övrigt skötsamma personer. I den hovrätt som vår tingsrätt sorterar under har flera sådana mål nu avgjorts. I flera fall har hovrätten därvid av hänsyn till allmän laglydnad dömt tidigare ostraffade människor till fängelse för tillgreppsbrott som avsett värden på omkring 30 000 kr. I andra fall — som ej typiskt skiljer sig från de nyssnämnda — har samma hovrätt (i annan sammansättning) bestämt påföljden till villkorlig dom för tillgrepp avseende mer än dubbla beloppet. Rättviseskäl— hänsyn till dem som dömts till fängelse för mindre allvarliga tillgrepp än dem vår man gjort sig skyldig till och som inte överklagat eller överklagat men lottats till "fel" hovrättsavdelning — talar för att vi också i vårt mål dömer till fängelse.
Slutligen vill jag beträffande återfallsbrottslingarna säga att man efter flera återfall i brott inom begränsad tid bör sträva efter att skärpa påföljden. I vårt fall kan det ske genom att kombinera skyddstillsynen med kortare fängelsestraff, som till inte oväsentligdel kan anses avtjänade genom häktningstiden."
Till vad nu sagts må läggas följande. Verkligheten är så komplicerad att lagskipningen aldrig kan åstadkomma någon millimeterrättvisa eller ens komma i närheten därav. Detta får man acceptera. Det är däremot oacceptabelt att man inte med större säkerhet kan förutse utgången i mål av alldeles vanlig beskaffenhet, såsom de nyss redovisade. Vad beror denna rättsosäkerhet på? En anledning är nog att man i domstolarna känner allt större tvekan inför den strikta uppdelningen i brott som av hänsyn till allmän laglydnad kräver fängelse och sådana som inte gör det. Gränsdragningen framstår ofta som irrationell och kommer i strid med den markering av brottets svårhet som lagstiftaren gjort i strafflatituden. En man som stulit och hälat gods för 250000 kr. har i en aktuell hovrättsdom dömts till villkorlig dom — brottets svårhet har ej ansetts utgöra hinder för detta. Men den som åkt fast några gånger för olovlig körning riskerar att dömas till fängelse! Den närmast
bagatelliserande attityd som i flera överrättsavgöranden kommit till uttryck mot vissa typer av grov brottslighet leder till att domstolarna tappar fotfästet och blir osäkra i sina bedömningar.
En annan svårighet som möter domstolarna är att bedöma vikten av olika omständigheter som kan tala i för den tilltalade mildrande riktning. Sådana omständigheter är ofta dåligt belagda i utredningen och kan även på annat sätt vara svåra att värdera. Friheten att med åberopande av sådana förhållanden avvika från praxis — vare sig det är fråga om valet mellan fängelse och kriminalvård i frihet eller en ren straffmätningsfråga — frestar till godtycke och leder ibland till uppenbart stötande resultat. Detta kan illustreras med ytterligare ett exempel från en hovrätt, som på olika avdelningar haft att handlägga två i tiden närliggande åtal för försök till mord. Fallen var i många hänseenden snarlika. De båda åtalade var tidigare ostraffade män, som sökt att mörda de kvinnor som de sammanbodde med. Gärningarna var planlagda och kvinnorna var nära döden. Ingen av dem fick bestående kroppsskador. I ett fall (strypning) uppstod viss skada, medan i det andra (gevärsskott) kulan missade helt, men skottet avlossades å andra sidan så att också andra människor svävade i livsfara. I de rättspsykiatriska undersökningarna uttalades att männen begått gärningarna under inflytande av patologisk svartsjuka. Deras själsliga abnormitet ansågs dock ej vara sådan att den kunde jämställas med sinnessjukdom. Den ene dömdes till fängelse sex år, den andre till fängelse två år sex månader, med motivering beträffande den sistnämnde att särskild hänsyn måste tagas till hans avvikande sinnesbeskaffenhet. Av de två var den som fick det lägsta straffet dock i fråga om social ställning och andra sådana kriterier betydligt mer välanpassad än den förre.
Vad ovan anförts har avsett att konkret visa, att önskemål om förutsebarhet och rättvisa får stå tillbaka, när domstolarna skall söka tillgodose de sinsemellan motstridiga krav, som rättsordningen ställer. Detta är utomordentligt allvarligt och kommer att i längden rubba förtroendet för våra domstolar. Påföljdssystemet är idag föremål för en övergripande översyn. Det är av stor vikt att den översynen leder till en ordning som bättre än dagens motsvarar krav på konsekvens och likformighet. Det är önskvärt att erfarna och intresserade jurister lämnar synpunkter på hur detta skall kunna åstadkommas.
För egen del vill jag diskussionsvis anföra följande. De korta frihetsstraff som idag dömts ut i vissa typer av mål — misshandelsmål, trafikbrottsmål —bör utan fara för den allmänna laglydnaden kunna ersättas med andra påföljder, såsom samhällstjänst eller kontraktsvård, eventuellt i kombination med böter. Reglerna om den villkorliga frigivningen bör avskaffas men systemet med övervakning och hjälp åt dem, som släpps ut från längre frihetsstraff, behållas. Sanktionen mot dem som missköter kontakterna behöver ej vara svårare än det omhändertagande som gäller för skyddstillsyn. I syfte att öka användningsområdet för den villkorliga domen och minska gapet i påföljdshänseende mellan allvarliga och mindre allvarliga brott bör införas en möjlighet att kombinera den med andra påföljder än böter, såsom ett kortare fängelsestraff. Åt domstolsverket bör uppdragas att utarbeta praxissamlingar i alla vanliga typer av brottmål. Publiceringen av sådana undersökningar kan tjäna två syften: de kan förhindra avsteg från en etablerad praxis och de kan utgöra ett viktigt instrument för högsta domstolen att pröva påföljdsfrågan när det visar sig att någon praxis inte finns. I syfte att få fram vägledande och representativa hovrättsavgöranden bör införas en bestämmelse enligt vilken
ändring av tingsrättens påföljdsval eller straffmätning endast får ske, om denna står i strid med lag eller vedertagen praxis eller eljest särskilda skäl (såsom behov av vägledande avgöranden) föreligger. En sådan regel skulle dessutom sannolikt inte oväsentligt minska hovrätternas arbetsbörda genom att antalet överklaganden skulle gå ned.
Viktigast är naturligtvis trots allt att lagstiftaren skapar lagar och motiv som är förankrade i det allmänna rättsmedvetandet, för vilket underrätterna med sin starka folkliga representation framstår som de främsta företrädarna.
Anders Stendahl