Om nordiskt lagsamarbete

 

Av justitiekansler KAI KORTE

 

Det nordiska lagsamarbetet har före denna dag utgjort tema för otaliga föreläsningar. Det har behandlats i böcker, i artiklar och i officiella publikationer. Man har diskuterat och debatterat samarbetets innehåll, syfte och mål vid olika fora: vid nordiska juristmöten, i juristföreningar, vid Nordiska rådets sessioner och i dess olika organ. Många av deltagarna i detta symposium har under sin juristbana själva deltagit i samnordiska lagberedningsprojekt.
    Även med risk för att jag tvingas upprepa fakta, som sedan gammalt är kända för många, ämnar jag i det följande gå igenom det nordiska lagsamarbetets viktigaste etapper, dess kriser och dess framgångar. Då jag under ett par årtionden också själv fick vara med i detta arbete ber jag om förståelse ifall min framställning ibland slinker över från historiska fakta till memoarernas nivå.

 

Tiden före andra världskriget
Det är brukligt att inleda en översikt av det nordiska lagsamarbetets historia med ett omnämnande av det första juristmötet som hölls i Köpenhamn år 18721. Från Finlands synpunkt är det emellertid viktigt att minnas en annan, tidigare historisk händelse, som för oss skapade förutsättningar för deltagande i det nordiska lagstiftningsarbetet. Jag avser härmed Borgå lantdag som hölls för nästan jämnt 175 år sedan. Från denna utgick det till Ryssland fogade Finlands autonoma ställning, som tryggade oss fortbeståndet av den rätts- och samhällsordning som hade utvecklats i anslutning till Sverige2. Då man sedermera under de s. k. ofärdsåren, som började vid sekelskiftet, tvingades föra en hård laglighetskamp mot de uppdykande förryskningssträvandena, slog den nedärvda nordiska rättsordningen rot-

 

1 Henrik Tamm, De nordiske juristmøder 1872—1972. Nordisk samvirke gennem 100 år. København 1972. Gustaf Petrén, Översikt över lagar tillkomna genom nordiskt samarbete; NU 1965:2 s. 7. Herman Kling, Legislative Cooperation between the Nordic Countries; NU 1965:9 s. 93. Bernt Nyhagen, Oversikt over det nordiske lovsamarbeidetsutvikling og resultater; NU 1976:32 s. 7. Frantz Wendt, Nordisk Råd 1952-1978 Stockholm 1979, s. 197 (i det följande "Wendt").

2 Vid lantdagens öppnande den 28.3.1809 lovade Alexander I högtidligen att upprätthålla Finlands statsform och grundlagar. Se Knud Berlin, Udsigt over forfatnings udviklingen i forskellige fremmede lande, København 1931, s. 108—109. Se även Nils Herlitz, Nordisk offentlig rätt I, Stockholm 1958, s. 100—101, och Curt Olsson, Finlands HD, enättling till Gustav III:s högsta domstol, SvJT 1983 s. 2. 

Om nordiskt lagsamarbete 701djupt i hela folkets medvetande. Jag tror att betydelsen av dessa historiska fakta är synnerligen stor ännu i dessa dagar då man tänker på Finlands och finländarnas vilja och möjligheter att delta i det nordiska samarbetet på lagstiftningens område.
    Måhända som en reaktion på de förluster som såväl Sverige som Danmark hade lidit under krigen i början av 1800-talet, uppstod inom kulturlivet och bland ungdomen en idériktning som har kallats skandinavism. Ett uttryck för denna var att den studerande ungdomen vaknade till samnordisk insikt. I det studentmöte, som anordnades här i Uppsala år 1843, deltog flera studenter som senare såsom jurister väckte förslag om igångsättandet av nordiska juristmöten3.
    I den inbjudan som sändes ut till det första juristmötet år 1872betonades redan, att ett syfte med dessa möten var att bevara och utöka rättsenheten. De nordiska juristmötena har som en oberoende institution levt och utvecklats — med undantag för några kristider —redan i mer än 100 år. Innan det mellanstatliga officiella samarbetet stabiliserades och ännu därefter har de haft en avsevärd betydelse förutvecklandet av lagstiftningen och rättskipningen i Norden.
    En viktig milstolpe i det nordiska lagsamarbetet uppnåddes år 1901, då Danmarks, Norges och Sveriges regeringar tillsatte de s.k. Civillovskommissionerne. Samma år godkändes också det första programmet för gemensamt lagstiftningsarbete. Det innehöll följande sakhelheter: förmögenhetsrättsliga avtal i allmänhet, köp av lös egendom, kommissionsavtal, speditionsavtal och emission av värdepapper. År 1909 kompletterades listan med försäkringsavtal, skuldebrev, avtal om upplagsbevis, kontokurant, ränta och borgen, preskription samt tidsvillkor med mera i avtal5
    Många av dessa projekt ledde i de deltagande staterna till lagstiftningsåtgärder redan före det första världskriget. Den mest betydandeav de sålunda förverkligade samnordiska lagstiftningsplanerna var måhända köplagen, som utfärdades i Sverige år 1905, i Danmark år 1906 och i Norge ett år senare. En likalydande lag om köp antogs fyra år senare även på Island6. Finland, som då inte ännu kunde delta i det samnordiska lagstiftningsarbetet, blev utan lag om köp. De skandinaviska köplagarnas inverkan har i Finland under decenniernas förlopp emellertid varit så stor, att de rättsregler som ingår i dessa lagar sedan länge kan anses ha varit gällande i Finland såsom sedvanerätt.

 

3 Sakari Sohlberg, i öppningsanförandet vid det 26:e Nordiska juristmötet. Se Förhandlingarna vid det 26:e Nordiska juristmötet i Helsingfors den 24—26 augusti 1972, s. 19. (i det följande "Juristmötet 1972").

4 Citerat NU 1965: 2 s. 7-8 och NU 1976: 32 s. 7-8.

5 NU 1965: 2 s. 8. Se även Kling, NU 1965: 9 s. 90.

6 Se NU 1976: 32 s. 8 och 31.

 

702 Kai Korte    Det var naturligt att Finland, sedan det hade uppnått självständighet och klarat sig genom inbördeskriget, anslöt sig till det nordiska lagsamarbetet. Redan år 1919 deltog finländska jurister som likvärdiga parter i det nordiska juristmötet i Stockholm. Även det officiella Finland var berett att i samarbete utveckla det västerländska rättsarvet. Den första kommitté, som mig veterligen fick i uppdrag att samarbeta med kommittéer som tillsatts av Danmarks, Norges och Sveriges regeringar, tillsattes i januari 1919 för att bereda ett förslag till sjömanslag7. Detta projekt ledde sedan till lagstiftningsåtgärder i samtliga nordiska länder, på Island först år 1930, men i de övriga nordiska länderna redan åren 1922—1924.
    Då man efteråt granskar det i och för sig rätt resultatrika lagsamarbete som bedrevs på 1920- och 1930-talen, fästs uppmärksamheten vid att det då inte ännu fanns någon organisation av permanent karaktär för detta samarbete. Det är uppenbart, att de lagstiftningsprogram som uppgjordes åren 1901 och 1909 fortfarande spelade en betydande roll då nationella komittéer gavs samnordiska lagstiftningsuppdrag. En stor betydelse hade också den reformplan för familjerätten, som gemensamt gjordes upp sistnämnda år. Den omfattade lagar om ingående och upplösande av äktenskap, om makars förmögenhets- och gäldsförhållanden, om förmynderskap och adoption samt internationellt privaträttsliga stadganden om dessa rättsförhållanden8. Utgående från dessa principbeslut synes lagsamarbetet på 1920- och 1930-talen klart ha koncentrerats kring lagstiftningen om familjerätt, obligationsrätt och handelsrätt och om att för enhetligaoch utveckla denna lagstiftning. Att lagsamarbetet sökte sig just till dessa rättsområden verkar helt naturligt eftersom betydelsen av dessa för medborgarnas inbördes relationer var uppenbar.
    Såsom anmärkningsvärda resultat av detta lagstiftningssamarbete åstadkoms bland annat rätt långt harmoniserade äktenskapslagar åren 1920—1929, centrala lagar om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område åren 1915—1929, nya växel- och checklagar, för vilkas del lagstiftningen förverkligades samma år 1932 i fyra nordiska länder och på Island endast ett år senare. Utgående från en samnordisk beredning utfärdades i Danmark, Finland, Norge och Sverige enhetliga försäkringsavtalslagar 1927—1933 (på Island 1954). På basen av likadan beredning kunde samtliga nordiska länder förutom Island förnya sina sjölagar åren 1936—1939. Luftfartslagar,

 

7 Teini Ahava, Pohjoismainen lakiyhteistyö, Lakimies 1958 s. 712—713.

8 NU 1976: 32 s. 8, Wendt, s. 198.

 

Om nordiskt lagsamarbete 703som skapats i lagsamarbete, utfärdades i alla nordiska länder på 1920 talet och lagstiftningen om lufttransport tillkom 1936—19379.

 

Organiserat samarbete: NUL-perioden 1946—1959
Då de nordiska länderna klarat sig genom skiftande öden under det andra världskriget, satte lagsamarbetet i gång i allt fastare former år 1946. Justitieministrarna i Danmark, Norge och Sverige lät uppgöra ett gemensamt lagstiftningsprogram, som godkändes i november 1946. Programmet omfattade 10 ämnen inom den allmänna lagstiftningens område i synnerhet på skadeståndsrättens, obligationsrättens och handelsrättens fält. Vid samma möte beslöt justitieministrarna tillsätta ett permanent organ för koordinering av lagsamarbetet. Finlands och Islands justitieministrar inbjöds att delta i detta samarbete10.
    Det nya organets officiella namn i Sverige var "Delegerade för nordiskt samarbete på lagstiftningens område", men det blev mera känt under förkortning av den danska versionen "Nordisk udvalg for lovsamarbejde", "NUL". NUL var alltså ett permanent organ bestående av två eller tre delegater från varje land med uppgift att följa med det nordiska lagstiftningsarbetet, att lämna och mottaga upplysningar angående revision av gemensamma nordiska lagar samt att framlägga förslag om inledande av samarbete på nya fält. Det var alltså inte de delegerades sak att själva ta del i det konkreta lagberedningsarbetet11.
    NUL:s auktoritet berodde delvis på det faktum att till delegerade utsågs den tidens främsta jurister. Sverige till exempel företräddes av riksmarskalken Birger Ekeberg och justitierådet Gösta Walin medan av Finlands delegerade den ene var högsta förvaltningsdomstolens president U.J. Castrén, en ansedd jurist som tidigare hade verkat som justitieminister och även statsminister, och den andre justitierådet, sedermera hovrättspresidenten Y.J. Hakulinen. Betecknande är också att såsom de delegerades sekreterare fungerade i Finland justitieministeriets högsta tjänsteman, kanslichefen Teini Ahava.
    Under NUL-perioden fortgick lagsamarbetet i övrigt under tidigare former, såsom samarbete mellan de nationella kommittéerna. Lagsamarbetsobjekten följde den linje som justitieministrarna utstakade redan år 1946. Resultat uppnåddes i synnerhet inom familje- och arvsrätten samt i fråga om varumärkes- och upphovsrättslagarna.

 

9 NU 1976:32 s. 25-34.

10 Wendt, s. 198.

11 Ahava, Lakimies 1958 s. 715, NU 1965:2 s. 11. Wendt, s. 198.

 

704 Kai KorteSom en ny landvinning kan man anse det, att samarbetet utsträcktes till att omfatta även straffrättens och straffprocessrättens område12.

 

Nordiska rådet: initiativ och bevakning
Grundandet av Nordiska rådet såsom ett samarbetsorgan mellan parlamenten år 1953 (Finland kom med från år 1956) innebar också början på ett nytt skede i det traditionella lagsamarbetet mellan justitieministerierna. Rådet visade från första början stor aktivitet på detta område. Principiellt viktig var den redan under den första sessionen godkända rekommendationen, där rådet uppmanade regeringarna att "overveie muligheten av fortsatt å gjennomføre praktiskeog konkrete tiltak for suksessivt å utjevne ulikheten mellom statsborgere i vedkommende land og statsborgere fra andre nordiske land"13Den politiska vilja, som hade uttryckts i denna rekommendation att utveckla lagstiftningen så, att varje nordisk medborgares ställning ipraktiken vore oberoende av i vilket nordiskt land han vistas, har bildat ett viktigt principiellt rättesnöre för hela det senare lagsamarbetet.
    Rådet blev inom lagsamarbetet en betydande initiativtagare och ett viktigt kontrollorgan14. På grundval av ett flertal medlemsförslag som parlamentariker har väckt har rådet antagit rekommendationer, som har gett regeringarna anledning att utvidga lagsamarbetet till nya områden. Å andra sidan har rådet och dess juridiska utskott hållit ständig kontakt med justitieministerierna och noga följt med lagsamarbetets framskridande. Då samarbetet mellan de sakkunniga av en eller annan orsak har stagnerat eller rentav helt avstannat, har rådet kunnat sätta fart på det igen. Detta har i synnerhet varit fallet, då samarbetet har försvårats av orsaker, som Nils Madsen vid juristmötet år 1966 kallade "uenighed mellem de delegerede"15.
    I Nordiska rådet fäste man rätt tidigt uppmärksamhet vid lagsamarbetets former och organisation. Även om man i rådet i allmänhetvar nöjd med NUL-utskottets arbete fäste den svenske rådsmedlemmen Olov Rylander redan år 1954 uppmärksamhet på att man behövde en fastare organisation i lagsamarbetet. Han väckte ett medlemsförslag vid sessionen år 1955 om att man i varje medlemsland skulle utseen departementstjänsteman i ledande ställning att såsom kontaktman ha hand om koordineringen av lagsamarbetet. Förslaget väckte ett

 

12 Se NU 1965:2 s. 11 och 16-31.

13 Rekommendation nr 7/1953. Se NU 1962: 8 s. 24.

14 Se Kai Korte, Det nordiska lagsamarbetet och nordiska rådet, NAT 1966 s. 33.

15 Förhandlingarna vid det 24:e Nordiska juristmötet i Stockholm 31 augusti—2 september 1966 (i det följande "Juristmötet 1966") s. 48. 

Om nordiskt lagsamarbete 705livligt åsiktsutbyte i rådet men ledde då ännu inte till resultat. Till det negativa slutresultatet torde på ett avgörande sätt ha inverkat konstaterandet, att Finland redan från år 1947 hade varit med i NUL utskottets arbete men inte ännu år 1955 var medlem i Nordiska rådet. Man var rädd för att den nya organisationen skulle kunna försvåra Finlands deltagande i lagsamarbetet16.
    Även om Rylanders förslag inte direkt ledde till organisatoriska åtgärder avgavs utgående från det vid följande session år 1956 en rekommendation, vars principiella betydelse enligt min åsikt är stor. I rekommendationen uppmanades regeringarna att i lagstiftningsarbetet eftersträva en så stor enhetlighet som möjligt. Såsom metod rekommenderades ett samtidigt avlämnande i alla nordiska länder av sådana kommittébetänkanden, som hade uppstått i samarbete och ensamtidig behandling av lagförslagen i parlamenten, varvid också parlamentsutskotten kunde hålla kontakt med varandra17.
    I ett meddelande till rådets session 1957 uttryckte Danmarks, Finlands, Norges och Sveriges regeringar sin vilja att följa de i rekommendationen utstakade förfaringssätten. Parlamentens och regeringarnas politiska vilja att fortsätta och effektivera det nordiska lagsamarbetet så, att största möjliga enhetlighet uppnås i lagstiftningen, hade på så sätt fått ett klart och auktoritativt uttryck18.

 

Samarbetet intensifieras: justitieministrarna och kontakmännen 1959—1971, Helsingforsavtalet 1962
Justitieministermötena hade blivit en permanent institution redan från år 1946. Ministrarna deltog regelbundet även i Nordiska rådetssessioner och höll i anslutning därtill sina egna möten. Då beredandet av rådets juridiska ärenden från år 1956 till år 1964 hade anförtrottsden "niomannakommitté" som tillsatts av juridiska utskottet sammanträde justitieministrarna regelbundet en gång om året även tillsammans med denna kommitté. Lagsamarbetets lednings- och koordineringsuppgifter koncentrerades tydligt i ministrarnas händer. Till följd härav upplöstes NUL-utskottet och i stället tillsattes, i enlighet med justitieministrarnas beslut av den 5.11.1959, en ledande tjänsteman från ett vart ministerium att fungera som kontaktman med uppgift att följa med pågående och planerat lagsamarbete i det egna landet och i de övriga nordiska länderna. Kontaktmännen hade också att ombesörja skapandet av kontakter i sådana fall, där ett gemensamt

 

16 Wendt, s. 199.

17 Rekommendation nr 11/1956. Se NU 1962:8 s. 21.

18 Wendt, s. 199-200.

 

706 Kai Kortelagberedningsprojekt inte i alla länder föll under samma ministeriums jurisdiktion19. Det förslag, som Olov Rylander hade väckt redan år 1954, hade sålunda blivit förverkligat i praktiken.
    Då man hunnit in på 1960-talet var det nordiska samarbete, som leddes av ministrarna och kontaktmännen, redan så omfattande att det täckte så gott som samtliga av de rättsområden, där lagberedningen ankom på justitieministerierna20. En ny landvinning innebar de år 1960 stiftade lagarna om utlämning för brott de nordiska länderna emellan och parallellagstiftningen om verkställighet av domar i brottmål i annat nordiskt land av år 1963. Vardera lagen visade konkret det förtroende man i varje nordiskt land hyste för de andra nordiska ländernas rättsskipning. Enligt den förstnämnda lagen kunde man ju till annat nordiskt land utlämna till och med sina egna medborgare, något som i bilaterala utlämningskonventioner dittills hade ansettsvara helt omöjligt. Ett likadant, i internationella relationer exceptionellt förtroende visar också den senare lagen, enligt vilken frihetsstraff som har utdömts av domstol i ett annat nordiskt land kan såsom sådant verkställas i den dömdes hemland.
    Vid samma session med Nordiska rådet i Helsingfors år 1962, där rådet utgående från regeringarnas samfällda förslag enhälligt godkände införandet av den lagstiftning som gällde verkställighet av domar i brottmål, fattade rådet ett annat betydelsefullt beslut om nordiskt samarbete. På rådets eget initativ och uppenbarligen till följd av de nära förestående EEC-förhandlingarna hade man berett ett förslag till nordiskt samarbetsavtal, som även såsom folkrättsligt förpliktande statsfördrag innehöll de centrala formerna och målen för det nordiska samarbetet21. De nordiska parlamentens och regeringarnas vilja att trygga och utveckla det nordiska samarbetet på alla dess traditionella områden blev starkt ådagalagt genom ledande nordiska politikersyttranden vid rådets session22.
    Då de tidigare på ministernivå avtalade samarbetsprogrammen hade varit relativt kasuistiska, fastslogs nu i Helsingforsavtalet en bestående målsättning även för det nordiska lagsamarbetet (artiklarna 2—7). En viktig betydelse för senare förda principdiskussioner hade i synnerhet den fjärde artikeln, där parterna förband sig att

 

19 Om kontaktmännens verksamhet, se Ove Rainers anförande vid det nordiska tjänstemannamötet i Storlien den 2.9.1968. NU 1969:9 s. 11-13.

20 Se Ove Rainer, ovannämnda anförande, NU 1969:9 s. 13. Kai Korte, Juristmötet 1966,s. 53.

21 Samarbetsöverenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige (det s. k. Helsingforsavtalet) undertecknades i samband med Nordiska rådets session i Helsingfors den 23.3.1962. NU 1970: 22.

22 Wendt, s. 20-21.

 

Om nordiskt lagsamarbete 707fortsätta lagsamarbetet i syfte att uppnå största möjliga överensstämmelse på privaträttens område.
    När jag inträdde i justitieministeriets tjänst år 1955 tog dåvarande kanslichefen Teini Ahava mig på sätt och vis som sin lärling i det nordiska samarbetet. Jag hade redan från år 1956 fått såsom tjänsteman delta i alla Nordiska rådets sessioner, men först då jag år 1964 förordnades till kontaktman fick jag uppleva det nordiska samarbetet som en verkligt central faktor inom mitt arbetsfält. Just på 1960-talet var också samarbetet måhända som livligast23.
    Till exempel under år 1965 träffade justitieministrarna varandra i olika sammanhang totalt fem gånger. Kontaktmännen, som givetvis deltog i alla dessa sammanträffanden, höll dessutom sina egna förhandlingar och deltog därtill ofta även i några konkreta lagberedningsprojekt. Också i Europarådets lagsamarbetskommitté (Committee on legal co-operation) företräddes de nordiska länderna av samma tjänstemän och om ställningstagandena i detta europeiska forum komman överens på förhand. Detsamma gällde naturligtvis för de europeiska justitieministermötena. Till följd av täta sammanträffanden och fortlöpande kontakter bildades av den tjänstemannagrupp som deltog i kontaktmannaarbetet en rätt intim vänkrets. Till denna kärntrupp hörde från Sverige Ove Rainer, Ulf Nordenson och Birgitta Blom, från Norge Stein Rognlien, från Danmark Nils Madsen samt från Finland Henry Ådahl. Jag kan helt enkelt inte redogöra för nordiskt lagsamarbete utan att nämna dessa mångåriga arbetskamrater, med vilka samarbetet blev öppet, angenämt och — som jag tror — även effektivt.

 

Organisationen förnyas: ministerrådet och tjänstemannakommittén tillkommer 1971
Nordiska rådet var på sätt och vis ett samnordiskt parlament utan regering. Då regeringarna inom ramen för Nordiska rådet inte hade något permanent samarbetsorgan och då regeringarnas representanter vid rådets sessioner hade en ställning, som i det närmaste motsvarade en observatörs, var det begripligt att regeringarnas andel i Nordiska rådets hela verksamhet blev rätt ringa24. Då detta sakläge och regeringarnas passivitet ständigt kritiserades i Nordiska rådets krets, beslöt rådets presidium och statsministrarna vid ett gemensamt möte i Reykjavik den 8.10.1967 tillsätta en kommitté att justera hela det

 

23 Se Herman Kling, NU 1965:9 s. 91, samt ovan vid not 20 nämnda anföranden.

24 Kai Korte, Nordiska rådets och Nordeks organisationsformer; Nordisk Kontaktnr 3/1969 s. 137. Se även Wendt, s. 23. 

46-43-170 Svensk Juristtidning

 

708 Kai Kortenordiska samarbetets organisation. Denna nordiska organisationskommitté, som efter sin ordförande allmänt kallas Fagerholm-kommittén, avgav under år 1969 sammanlagt tre betänkanden, av vilka det sista, "Rapport om nordiska rådet och nordiska ministerrådet", innehöll ett förslag till komplettering av Helsingforsavtalet med stadganden om såväl Nordiska rådet som det nya organet, Nordiska ministerrådet25.
    Här torde det vara lämpligt med en liten sann anekdot. Sedan K.-A. Fagerholm på sitt gemytliga sätt i ett par—tre timmar hade lett den livligt diskuterande kommittén, kunde han avsluta mötet med denna konklusion: "Diskussionen synes vara avslutad, sekreteraren skriver nu nånting om det här", och så slog han klubban i bordet. Ett sådant sätt att föra ordet var möjligt och även resultatrikt, eftersom kommittésekreteraren var Hans Danelius!
    Organisationskommitténs förslag godkändes och ändringarna i Helsingforsavtalet undertecknades i februari 1971. De trädde i kraft i början av juli samma år, då ministerrådet och tjänstemannakommittéerna även kunde inleda sin verksamhet. Ett år senare fick ministerrådet ett tillfälligt sekretariat i Oslo, vilket gjordes permanent den 1 juli 1973.
    På vilket sätt påverkade då dessa organisatoriska reformer det nordiska lagstiftningssamarbetet? Jag skulle svara, obetydligt. Justitieministrarna fortsatte med sina koordinerande möten huvudsakligen som s. k. fackministermöten och endast sällan fanns det orsak att organisera sig uttryckligen som ett ministerråd med beslutande makt. De tjänstemän inom justitieministerierna jämte medhjälpare, som verkat som kontaktmän, bildade för sin del en tjänstemannakommitté inom sitt område. I lagsamarbetet förblev sekretariatet i Oslo rättutomstående och där inrättades inte ens någon särskild avdelning för dessa ärenden. Detta torde ha motsvarat också de dåvarande kontaktmännens uppfattning. Jag märkte att man då fruktade, att "utomstående" elements inträde till och med kunde störa den öppet förtroliga atmosfär som hade varit rådande i lagsamarbetet26.
    Åtminstone under de första åren återspeglades det nordiska samarbetets nya organisation direkt på lagsamarbetet endast i den formen att de berättelser över lagsamarbetet som årligen skulle avges till Nordiska rådet och som tidigare hade avgetts av varje regering i

 

25 NU 1969: 20. Se även Wendt, s. 23-25.

26 NU 2/1973, Nordiskt kontaktmannamöte i Mariehamn, där man diskuterade bl. a. tjänstemannakommittéernas och ministerrådets serketariats ställning. Se anföranden av Korte, s. 14—16 och 27-28, Eiler Hultin, s. 21—22 och 26, Bengt Dennis, s. 22-25 och 28. 

Om nordiskt lagsamarbete 709turordning, nu ingick i ministerrådets omfattande redogörelse för det nordiska samarbetet. För lagsamarbetets del utarbetas sakinnehållet dock i justitieministerierna på samma sätt som tidigare.

 

Samarbetets kris 1971—1973: harmonisering eller tankeutbyte?
Såsom av det ovan anförda har framgått var det nordiska lagsamarbetet på 1960-talet synnerligen livligt såväl inom de traditionella samarbetsområdena som inom den allmänna lagstiftningens övriga sektorer. Mot slutet av decenniet råkade arbetet dock i ett slags principiell kris. Tecken på att en kris var i antågande kunde skönjas redan vid det nordiska juristmötet i Stockholm år 1966, då bl. a. professor W. E. von Eyben i ett anförande yttrade, att många ansåg lagsamarbetet fördröja och försvåra förverkligandet av reformer på nationell nivå. Han förutspådde och även försvarade en sänkning av ambitionsnivån så, att man inte längre skulle ha en fullständig harmonisering av lagarna som mål27. Gustaf Petrén avvisade visserligen von Eybens kristanke och hänvisade bland annat till de några år tidigare antagna lagarna om utlämning för brott de nordiska länderna emellan och om verkställighet av domar i brottmål, som han betraktade som betydelsefulla friska framsteg inom lagsamarbetet28.
    Först de rätt detaljerade direktiv, som Sveriges regering 1969 hade gett äktenskapslagkommittén och som i andra länder uppfattades som radikala, utlöste en debatt om det nordiska lagsamarbetets former ochmål. Denna, tidvis rätt tillspetsade, polemik fördes under åren 1971 —1973 i tre olika fora: vid Nordiska rådets sessioner, vid nordiska juristmötet i Helsingfors 1972 och i skriftlig form i Svensk Juristtidnings spalter 1973.
    Debatten öppnades vid Nordiska rådets session 1971 av juridiska utskottets ordförande, Danmarks förutvarande justitieminister K. Axel Nielsen. Han hänvisade till det nordiska samarbete som hade pågått under århundraden i synnerhet på familjerättens område och konstaterade, att "ensartede ægteskabslove er et af de smukkeste resultaterinden for det nordiske lovgivningssamarbejde ...". Han hänvisade också till att många praktiska problem kunde övervinnas, om enhetligheten i äktenskapslagarna i Norden bibehölls. Utgående från de kommittédirektiv som den svenska regeringen hade utfärdat ansåg han det inte möjligt att nå enhetliga resultat29.
    Carl Lidbom som företrädare för Sveriges regering avvisade kritiken

 

27 Juristmötet 1966, s. 58-59.

28 Juristmötet 1966, s. 62.

29 Nordiska rådets session i Köpenhamn 1971. Prot. s. 186-189. Se även Wendt, s. 204.

 

710 Kai Korteoch yttrade: "Men vi brukar undvika att försöka tvinga på ett landreformer som opinionen där inte är mogen för. Och vi brukar också akta oss för att kräva av ett eller flera länder att de avstår från enligt dem angelägna reformer av det skälet att de andra inte kan följa med." Han fortsatte: "Det finns emellertid exempel på att den splittring som följt av att något av de nordiska länderna gått före och visat vägen, ganska snart har kunnat överbryggas på nytt"30.
    Efter dessa inlägg följde i rådet en livlig debatt, där man med utnyttjande av äktenskapslagstiftningen som exempel började dryfta det nordiska lagsamarbetets målsättning: var det nog, att man i lagberedningsskedet utbytte tankar och erfarenheter, eller var målet alltid att, vilket artikeln 4 i Helsingforsavtalet synes förplikta till, så långt som möjligt fullständigt harmonisera lagstiftningen.
    Vid det nordiska juristmötet, som hölls i Helsingfors i augusti 1972, var det första och centrala diskussionstemat "Den nordiska rättsenhetens problem i dag". I sitt inledningsanförande konstaterade dåvarande professor Curt Olsson "att inställningen till det samnordiska lagstiftningsarbetet på sina håll blivit allt mera kritisk och till och medtagit sig sådana uttryck som kan uppfattas som direkta angrepp på rättsenhetstanken". Om lagsamarbetets målsättning yttrade Olsson: "Jag är för min del säker på att ett uppgivande av unifieringstanken, av själva målsättningen, vore ett katastrofalt bakslag"31.
    I sitt svar till Olsson frågade statsrådet Carl Lidbom: "Vilka möjligheter har vi att bevara och vidare utveckla den nordiska rättsenheten i en tid då samhället förändras mycket snabbare än förr, lagarnas livslängd tycks bli allt kortare och alla de nordiska länderna allt mer systematiskt utnyttjar lagarna som politiskt instrument för att påverka samhällsutvecklingen och människornas sociala villkor?"32 Han besvarade själv frågan så här: "På den tiden då nordiska köp-, avtals och kommissionslagar kunde stå som symboler för allt nordiskt lagstiftningsarbete betydde nordisk rättsenhet en nära nog fullständig rättslikhet och såvitt möjligt likalydande lagar. I dag är målet för samarbetet betydligt oftare en praktiskt betingad samordning av nordiska lagar eller rättslikhet i huvuddrag och principer och någorlunda likartad tillämpning av lagarna. Redan utbytet av erfarenheter och synpunkter är ett väsentligt inslag i samarbetet". Diskussionens vågor gick höga efter dessa anföranden.
    Den principiellt viktiga diskussionen fortsatte följande år i Svensk

 

30 NR 1971, prot. s. 197-199. Wendt, s. 204.

31 Juristmötet 1972, s. 25-29.

32 Juristmötet 1972, s. 53-59.

 

Om nordiskt lagsamarbete 711Juristtidnings spalter33. Den fortsatte också i Nordiska rådet, såväl i Oslo förvåren 1973 som vid höstsessionen i Stockholm samma år. Debatten öppnades vid höstsessionen av juridiska utskottets ordförande Knud Thestrup, också han förutvarande justitieminister34. Enligt hans uppfattning skulle målet i lagsamarbetet vara harmonisering, "enslydende love". Han hänvisade till de åsikter, som i Svensk Juristtidning hade framförts av Olsson och professor Mogens Koktvedgaard och betonade den bindande verkan av Helsingforsavtalets artiklar 4—6. Carl Lidbom var åter opponent. Han avvisade uppfattningen om Helsingforsavtalets bindande verkan och underströk, att man av samhälleliga och politiska skäl ofta var tvungen att snabbt tillgripa lagstiftningsåtgärder och då kunde man inte sätta i gång en långsam och tungrodd lagsamarbetsapparat. En intressant tolkning av Helsingforsavtalets betydelse gav under debatten den finländske riksdagsledamoten, advokaten Timo Mäki. Han ansåg, att de ifrågavarande artiklarna i avtalet innehöll "ett förpliktande uttalande och inte en tvingande order"35.
    Den tidvis rätt hetsiga debatten kan anses ha avslutats i en från alla parters synpunkt tillfredsställande kompromiss, då Nordiska rådet på grundvalen av juridiska utskottets förslag antog en rekommendation i ärendet i Stockholm 197436. Rekommendationen innehöll fyra punkter, av vilka jag här citerar de två första eftersom de enligt min uppfattning är de mest betydelsefulla ur principiell synvinkel:

 

"Nordisk Råd anbefaller Nordisk Ministerråd att lægge følgende principper til grund for videreudviklingen af det nordiske samarbejde på lovgivningsområdet i overensstemmelse med Helsingforsaftalen:
1) Målet for den videre udvikling af samarbejdet skal være dels et fortløbende samarbejde om aktuelle problemstillinger, dels en harmonisering eller såvidt muligt ensartet udformning av lovgivningen eller fælles lovgivningsforanstaltninger på områder, som egner sig til nordisk samarbejde.
2) Samarbejdet bør omfatte de traditionelle områder for lovgivningssamarbejdet og nye områder, hvor lovgivning bliver aktuel, således at lovgivningenog lovgivningsmetoderne tilpasses samfundsudviklingen i Norden."

 

33 Carl Lidbom, Den nordiska rättsenhetens problem i dag, SvJT 1973 s. 273 — 278. Repliker till Lidbom: Mogens Koktvedgaard, s. 398-399; Curt Olsson, s. 400-401; Helge Seip, s. 402-405.

34 Nordiska rådets höstsession i Stockholm 1973. Prot. s. 1858—1860.

35 NR 1973, prot. s. 1866.

36 Rekommendation nr 1/1974, NR 1974, Prot. s. 1628. Rekommendationen föredrogs vid sessionens plenum den 18.3.1974 av juridiska utskottets ordförande K. B. Andersen (prot. s. 168—171). Rekommendationen antogs med röstetalen 65—5 med endast vissa finländska vänsterrepresentanter som motståndare. 

712 Kai KorteLagsamarbetets nuläge
Efter det rekommendationen antogs år 1974 synes diskussionens vågor om samarbetets innehåll och målsättning ha lagt sig. I överensstämmelse med ett önskemål från rådets juridiska utskott framlade justitieministrarna vid rådets session 1976 ett nytt lagstiftningsprogram, som utöver de rättsområden som traditionellt hade utgjort samarbetsobjekt, omfattade sådana nya sakhelheter som den nyaste samhällsutvecklingen fört med sig. Sådana var bland annat ogifta samboendes egendomsförhållanden, privatlivets fred och datalagstiftningen, ekonomisk kriminalitet och alternativ till frihetsstraff 37.
    Inne på 1980-talet synes samarbetet mellan justieministerierna åter ha funnit rätt etablerade former38. Justitieministrarna och deras närmaste medarbetare deltar i Nordiska rådets session, i allmänhet i början på året. Under våren håller den tjänstemannakommitté som handhar lagstiftningsärenden sitt eget möte, där den kartlägger de rekommendationer, som Nordiska rådet senast har antagit och de åtgärder som dessa ger anledning till och förbereder följande justitieministermöte. Justitieministrarna för sin del samlas i sin egen krets under försommaren tillsammans med sina tjänstemän39. Därvid genomgås aktuella lagstiftningsprojekt och avtalas om eventuellt inledande av samarbete inom nya sektorer. Det utökade internationella samarbetet bl. a. inom Förenta nationerna, Internationella privaträttskonferensen i Haag och Europarådet har allt mera gett orsak till att på såväl minister- som tjänstemannanivå behandla frågor som dyker upp i det internationella samarbetet och försöka fastställa, såvitt möjligt, gemensamma ställningstaganden till dem från nordiskt håll.
    Som en ny och med tanke på intensifieringen av samarbetet i mitt tycke viktig samarbetsform har på 1980-talet uppstått möten med justitieministeriernas rättschefer, som numera vanligtvis anordnas i början av höstsäsongen. Rättscheferna avger därvid envar en redogörelse för lagstiftningsprojekt som är på gång i det egna ministeriet/departementet. Här erbjuds en möjlighet till tankeutbyte och även möjlighet att finna nya samarbetsobjekt.

 

37 Nordiska rådets session i København 1976. Prot. s. 744—769. Se även Wendt, s. 208.

38 Se Nordiska ministerrådets berättelse rörande det nordiska samarbetet 1983, kapitel III, Lagstiftningssamarbetet, s. 46—75.

39 På 1970-talet fanns tider, då justitieministrarna sammanträdde endast i anslutning till juridiska utskottets möten. Vid justitieministermötet den 10.6.1980 avtalades på justitieminister Christoffer Taxells initiativ, att justitieministrarna åter börjar hålla egna särskilda möten en gång om året för att koordinera lagsamarbetet och det internationella samarbetet. 

Om nordiskt lagsamarbete 713    Senare på hösten deltar justitieministrarna och deras tjänstemän i Nordiska rådets juridiska utskotts möte, där frågor som skall tas upp till behandling vid följande session förbereds.
    Enligt min uppfattning tryggar detta årliga mötes- och sammanträdesprogram helt samarbetets fortbestånd och intensitet.
    Då man nu tio år senare granskar den hetsiga debatt som i början på 1970-talet fördes om det nordiska lagsamarbetets mål och syften verkar den allt mer att se ut som en storm i ett vattenglas. De många lagsamarbetsprojekt som från början av seklet till slutet av 1976 hade förverkligats har endast sällan inneburit en fullständig harmoniseringav lagarna40. Tidsdifferensen för införandet av gemensamt beredda lagar har också den ofta varit avsevärd. I själva verket har man endast inom få rättsområden uppnått en total harmonisering, men inom ett rätt omfattande fält av den allmänna lagstiftningen har man dock nått mycket likartade lösningar. Efter vad jag förstår eftersträvar man också i våra dagar en harmonisering i sådana fall där det från medborgarnas synpunkt är av synnerlig vikt och politiskt möjligt. Ett exempelpå detta är just nu arbetet på en reform av köplagen, där en medveten strävan är att åstadkomma enhetlig lagstiftning.
    Det viktigaste enligt min mening är en fortlöpande intim kontakt mellan samtliga nordiska justitieministeriers lagberedningsorgan. Även om Carl Lidboms skarpa uttalanden under krisdebatten retade upp många, måste man i dag medge att förhållandena i samhället under årtiondenas förlopp har ändrats väsentligt. I början på seklet och måhända i ett par decenniers tid ännu efter det andra världskriget anförtroddes utvecklandet av den s.k. allmänna lagstiftningen, som ankom på justitieministeriet, huvudsakligen åt juristexperter och tjänstemän. Detta betraktades inte som politiskt betydelsefullt och intresserade inte bestlutsfattarna i nämnvärd utsträckning. Då lagstiftningen numera också inom de områden som faller under justitieministeriernas jurisdiktion uppfattas som medel i den politiska verksamheten, är det klart att en regering i något land kan anse det vara oundvikligt att tillgripa snabba lagstiftningsåtgärder för att uppnå ett visst mål, som vid den tidpunkten inte är aktuellt i de övriga nordiska länderna. Det vore orealistiskt att kräva, att en regering i ett sådant fall borde nöja sig med att vänta till dess ett motsvarande behov kanske uppstår i de övriga nordiska länderna. Man måste emellertid

 

40 Exempel på detta är parallellagarna om utlämning för brott och om verkställande av domar i brottmål. I övrigt har enhetlighet uppnåtts i synnerhet inom lagstiftningen rörande sjö-, luft- och landtrafik och transporter. Till exempel äktenskapslagarna av åren 1920—1929 var inte helt överensstämmande med varandra. 

714 Kai Korteförutsätta, att samarbetsparterna alltid informeras då en sådan situation uppkommer.
    Nordiska rådets upprepade ställningstaganden visar dock, att den rådande opinionen bland medborgarna och deras valda representanter anser det nordiska lagsamarbetet vara viktigt och att en harmonisering av lagarna är en väsentlig målsättning. Samarbetet och harmoniseringen har också sin fasta grund i det praktiska behov, som uppstår av medborgarnas rörelsefrihet inom Norden och av deras mångsidiga personliga och kommersiella relationer. En så långtgående harmonisering som möjligt tjänar klart såväl medborgarnas som av dem bildade samfunds intressen. Dessutom tror jag också det vara förenligt med alla nordiska länders statsintressen att för yttervärlden betona, att vi binds samman av historiskt enhetliga rättstraditioner, som vi slår vakt om genom vårt lagstiftningssamarbete. Detta är, tror jag, en metod, med vars hjälp små nationer och folk kan försöka trygga sin ställning och sin kultur mot främmande inflytande från olika håll.