Individ, familj, stat

 

Om värderingar i familjerättslagstiftningen under 1900-talet.

 

Av professor ANDERS AGELL.

 

1. Inledning
Före högtidlighållandet av 200-årsminnet av 1734 års lag hade avslutats ett tjugoårigt lagstiftningsarbete genom vilket Äldre Giftermålsbalken och Gamla Ärvdabalken blivit slutgiltigt ersatta av ny lagstiftning. Början skedde genom 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning, som senare inarbetades i den nya Giftermålsbalken. År 1917 kom lagarna om bl. a. barn utom äktenskap, äktenskaplig börd och adoption. 1920 antogs den nya Giftermålsbalken och också lagar om barn i äktenskap, om makes underhållsskyldighet mot andre makens barn och om makes arvsrätt. 1924 antogs förmynderskapslagen. Reformarbetet avslutades 1928—33 med de nya lagarna om arv, testamente, boutredning och arvskifte.¹
    Den följande framställningen inriktas på rättsförhållandena mellan makar, mellan samboende man och kvinna utom äkenskap samt mellan föräldrar och barn. Först skall jag beskriva fem värderingar, som — särskilt vid en jämförelse med dagens förhållanden — kan uppfattas som centrala i lagstiftningen omkring år 1920. Mot den bakgrunden skall lämnas en del statistiska upplysningar om utvecklingen av familjebildningsvanor m. m. Därefter skall jag koncentrera mig på hur de gamla värderingarna och lagstiftningens innehåll förändrats fram till i dag.²

 

2. Värderingarna i lagstiftningen omkring år 1920
Man behöver knappast tveka om vilken värdering som hade särskilt grundläggande betydelse omkring år 1920: Det formella äktenskapetskulle prioriteras som samlevnadsform. Den värderingen lades till grund i 1915 års lagstiftning bl. a. genom avskaffande av reglerna om ofullkomnade äktenskap, d.v. s. att vissa äktenskapsrättsliga verkningar,

 

¹ I Minnesskrift ägnad 1734 års lag, Stockholm 1934, finns översikter över rättsutvecklingen av Birger Ekeberg, "Giftermålsbalken" och "Ärvdabalken", av Gösta Bäärnhielm, "Utomäktenskapliga barns ställning", och av Georg Stjernstedt, "Äktenskapsskillnad".

² I uppsatsen Äktenskapsrätten inför framtiden (Tidsskrift for Rettsvitenskap 1969 s 431 ff) framhöll Folke Schmidt, att det nordiska lagsamarbetet på 1910-talet bl. a. innebar en strävan att frigöra äktenskapslagstiftningen från sin tidigare kyrkliga förankring. Den värderingen har dock lämnats åsido i det följande, eftersom den inte är särskilt central vid en jämförelse med dagens förhållanden. 

däribland giftorätt, kunde inträda i olika kombinationer av trolovning eller äktenskapslöfte och samlag mellan mannen och kvinnan.³ Samtidigt infördes regler om verkan mellan parterna av bruten trolovning, nämligen i fråga om återgång av gåvor (GB 1:2), skadeståndsskyldighet för den som ansågs huvudsakligen skyldig till trolovningens brytande (med särskilt ansvar för mannen, om han gjort kvinnan med barn) (GB 1:3) och rätt för trolovad kvinna, som fått barn, till underhåll ur mannens kvarlåtenskap (GB 1:6). Rättsverkningarna när den trolovade kvinnan fått barn kan delvis ses som ett surrogat förde avskaffade reglerna om ofullkomnade äktenskap. Eftersom trolovning pekade hän mot ett senare äktenskap och rättsverkningarna inte var desamma, låter sig reglerna om trolovning dock väl förenas med ett vaktslående om det formella äktenskapet.
    Tanken på äktenskapets prioritet kom också fram i lagstiftningen om föräldrar och barn. 1920 års lag om barn i äktenskap sågs i nära sammanhang med Giftermålsbalkens regler om äktenskapet som sådant.⁴ Samtidigt införde man 1917 stora och av social omtanke präglade förbättringar för barn utom äktenskap. I förarbetena till lagen om barn utom äktenskap vände sig lagberedningen mot att man itidigare rätt av hänsyn till äktenskapet velat motverka fria förbindelser till och med på det sättet, att barnen fått bära följderna av föräldrarnas fel genom en dålig rättslig ställning. Detta var dock enligt beredningen inte förenligt med en sund rättsuppfattning. Erfarenheten visade för övrigt, att syftet inte hade tillgodosetts, eftersom antalet barn födda utom äktenskap hade ökat. Lagens njugghet vid utmätande av föräldrarnas förpliktelser kunde rentav uppmuntra till fria förbindelser. — Även lagberedningen betonade dock, att samhället borde uppmuntra äktenskapet och motverka fria förbindelser. Skillnaderna mellan barn i och utom äktenskap borde emellertid inte göras större än vad som var skäligt med hänsyn till att de faktiska förhållandena var så olika, att olika rättsregler krävdes i många hänseenden. Sin strävan att förbättra rättsställningen för barn utom äktenskapvisade lagberedningen också genom förkastande av termen "oäkta barn" som lagtekniskt uttryck; beredningen framhöll beteckningens synnerligen dåliga klang.⁵
    Ur ideologisk synpunkt är frågan om arvsrätt särskilt belysande. Barn utom äktenskap hade tidigare arvsrätt efter modern och möder-

 

³ Om ofullkomnade äktenskap se närmare Lagberedningens förslag till revision av Giftermålsbalken och vissa delar av Arvdabalken. I. Förslag till lag om äktenskapsingående och upplösning m. m., 1913, s. 96—105.

⁴ Se NJA II 1921 s. 233 f.

⁵ NJA II 1917 s. 367 ff. Ang termerna "äkta" resp. "oäkta" barn se närmare Malmström, Föräldrarätt, 1966 (omtryckt 1967 och 1969), s. 2 not 1. 

nefränder. I förarbetena till 1917 års lag diskuterades, som många gånger tidigare under 1800-talet, arvsrätt även på faderns sida. Resultatet blev arvsrätt enbart för trolovningsbarn och enbart efter fadern personligen, men inte efter hans släktingar. Mot en långtgående arvsrätt åberopades bristen på social samhörighet, svårigheterna att fastställa faderskapet och hänsyn till faderns legitima familj. Dessa invändningar var mindre starka i fråga om trolovningsbarn. Trolovningen pekade som sagt dessutom hän mot ett kommande äktenskap. Lagberedningen åberopade just detta förhållande som skäl mot att barn till ogifta men samboende föräldrar, vilka levde i konkubinat utan avsikt att gifta sig, skulle få arvsrätt. Eftersom konkubinatet sågs som en mot äktenskapet fientlig företeelse, skulle en arvsrätt för barnen medföra fara för försvagande av äktenskapet som samhällsinstitution.⁶
    Som andra huvudvärdering i dåvarande lagstiftning väljer jag idén om makarnas jämställdhet.⁷ Värderingen genomfördes dock inte i alla avseenden.
    Idén om jämställdhet fick bestämma utformningen av det nya giftorättssystemet genom regler om vardera makens äganderätt och särförvaltning över sin egendom samt frihet från ansvar för andra makens skulder. Samtidigt bibehölls tanken på gemenskap mellan makarna genom giftorätten i sin nya utformning. Även om systemethade jämställdhet som ledstjärna, konstruerades det nämligen för att skydda den hemarbetande kvinnan i den typ av äktenskap som då var den sedvanliga.
    Genom giftorätten kunde man tillgodose hemmafruns intresse av att få andel i förmögenhetstillväxten på grund av mannens inkomster. Lagberedningen framhöll, att besparingar ofta möjliggjordes genom hustruns arbete i hemmet.⁸ Sådant arbete nämndes uttryckligen i lagen som ett sätt att bidraga till makarnas gemensamma underhållsskyldighet för familjen (GB 5:2). På hemmafruns situation siktade också skyldigheten för make att vid behov ge kontanta medel till andre maken (GB 5: 3) liksom reglerna om hushållsfullmakt, d. v. s. makarnas gemensamma betalningsansvar för enderas inköp för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran (GB 5: 12). Ett par regler om hushållsgäld innebar avsteg från jämställdheten just för att skyddaden hemarbetande hustrun. Det stadgades sålunda en särskilt kort

 

⁶ Se NJA II 1917 s. 404—411. En ingående analys återfinns hos Inger, Grunden för arvsrätt. En delstudie av rättsutvecklingen i Sverige under 1900-talet på arvsrättens område. (I Rättsvetenskap och lagstiftning i Norden. Festskrift tillägnad Erik Anners. Stockholm 1982. S. 51 ff.)

⁷ Se NJA II 1921 s. 6—14 (lagberedningens allmänna motiveringar).

⁸ Se NJA II 1921 s. 10.

 

preskriptionstid, 2 år, för krav mot hustrun (GB 7: 3). Vidare begränsades hennes kvarstående betalningsansvar efter bodelning till ett ansvar med den egendom som hon då hade; senare förvärvad egendom skulle alltså inte kunna tas i anspråk (GB 7:4).⁹
    Jämställdheten var principiellt utgångspunkten även i fråga om makarnas förhållande till barnen. Enligt lagen om barn i äktenskap blev båda makarna vårdnadshavare.¹⁰ Mannen blev dock ensam förmyndare för barn i äktenskapet enligt 1924 års lag om förmynderskap.¹¹ — Som ett avsteg från jämställdhetsidén och uttryck för familjegemenskapen gällde också, att hustru och barn fick mannens familjenamn enligt huvudreglerna om namn i Giftermålsbalken (GB 5:15) resp. lagen om barn i äktenskap (1 §).¹²
    Mitt val av värdering nr tre faller på söndringsprincipen som principiell grund för äktenskapsskillnad.
    I 1915 års lagstiftning var utgångspunkten alltjämt att ett äktenskap ingicks för att bli livslångt. Det godtogs emellertid nu som princip, att ett äktenskap måste kunna upplösas om samlevnaden mellan makarna mist sin mening.¹³

 

    Enligt Äldre Giftermålsbalken XIII kap. hade äktenskapsskillnad kunnat komma till stånd blott vid någon av de "Lutherska skilsmässogrunderna" hor och egenvilligt övergivande. Genom 1810 års förordning om äktenskapsskillnad kunde dock domstol döma till äktenskapsskillnad även i en rad andra fall; dessutom kunde Kungl. Maj:t diskretionärt bevilja äktenskapsskillnad när andra anledningar, som exemplifierades i förordningen, förelåg, däribland stridighet i lynne och tänkesätt som övergått till avsky och hat. Enligt en förordning från 1860 måste dock dom på äktenskapsskillnad i vissa fall föregås av varning inför kyrkoherde och kyrkoråd samt skillnad till säng och säte under ett år. Mot bakgrunden av denna reglering kunde äktenskapsskillnad i början av 1900-talet uppnås enligt vad som kallats "den korta" resp."den långa" vägen. I det förra fallet iscensattes ett egenvilligt övergivande genom en "Köpenhamnsresa". I det senare fallet följdes den längre proceduren med varning samt skillnad till säng och säte.

 

    Söndringsprincipen fick en liberal utformning genom reglerna om hemskillnad. Makarna kunde fa dom på hemskillnad efter gemensam ansökan blott genom att uppge att det förelåg djup och varaktig söndring (GB 11: 1). Makarnas gemensamma inställning godtogs m.a. o. som exklusivt bevismedel för söndring. Bara om ena maken ensam

 

⁹ För motiveringarna betr. utformningen av de olika lagrummen kan hänvisas till NJA II 1921.

¹⁰ 2 §; se NJA II 1921 s. 235 ff.

¹¹ 2 kap. 1 §; jfr NJA II 1924 s. 240 ff.

¹² För motiveringar se NJA II 1921 s. 54 f resp. 234 f.

¹³ Se NJA II 1916 s. 192.

 

begärde hemskillnad måste söndringen styrkas (GB 11:2 st. 2).¹⁴ Reglerna om medling innebar dock ett extra försök till vaktslående om familjestabiliteten.¹⁵
    Som fjärde centrala värdering i lagstiftningen omkring 1920 väljer jag det förhållandet, att makens etiskt klandervärda beteende kunde ha rättsverkningar. Omedelbar äktenskapsskillnad (utan föregående hemskillnad) kunde sålunda vinnas på en rad särskilda grunder, bl. a. de gamla skilsmässogrunderna hor (GB 11:8) och egenvilligt undandragande från sammanlevnaden (GB 11:5). Vidare kunde hemskillnad vinna som andre maken grovt försummat sin underhållsplikt mot make och barn, om han eljest åsidosatt sina plikter i märklig mån eller om han var hemfallen åt alkoholmissbruk eller förde ett lastbart liv. (GB 11:2 st. 1). De särskilt angivna skälen till äktenskapsskillnad eller hemskillnad på grund av makes klandervärda beteende sågs som specialfall avsöndringsprincipen, vilka onödiggjorde annan bevisning om söndring.¹⁶
    Makes skuld till hemskillnad eller äktenskapsskillnad kunde också medföra speciella rättsverkningar. Oskyldig make kunde i vissa fall få en fördel vid bodelningen (GB 11:22 och 23) och dessutom skadestånd, om äktenskapsskillnad kom till stånd på grund av grov kränkning från den andra makens sida (GB 11: 24). Makes skuld till äktenskapets upplösning minskade vidare hans rätt till underhållsbidrag.Om make befanns bära den huvudsakliga skulden till upplösningen, kunde han få underhåll efter hemskillnad (GB 11: 25) bara vid synnerliga skäl och aldrig efter äktenskapsskillnad (GB 11: 26). Skuld kunde också — enligt lagen om barn i äktenskap (9§) — fälla utslaget i en tvist om vårdnaden över barnen, nämligen som en sistahandsutväg om makarna ansågs lika skickade som vårdnadshavare med hänsyn till barnets bästa.
    Härmed är jag framme vid värdering nr fem. Jag åsyftar här strävandena att i olika hänseenden förstärka den familjerättsliga underhållsskyldigheten. Föräldrars underhållsskyldighet mot barn gjordes ovillkorlig till en viss åldersgräns, som enligt 1920 års lagstiftning kom att bli

 

¹⁴ Hemskillnad på ena makens begäran enligt GB 11:2 st. 2 kunde dock vägras om det "med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden". Denna begränsning fick dock liten praktisk betydelse.

¹⁵ Genomförd medling — av präst eller civil medlare — var en förutsättning för upptagande av mål om hemskillnad på grund av makarnas gemensamma ansökan (GB 15:8 st. 1). För upptagande av mål om hemskillnad på begäran av blott ena maken räckte det med medlingsförsök, d.v. s att svaranden kallats till medling eller inte kunnat anträffas, låt vara att rätten kunde föreskriva att ytterligare medlingsförsök skulle äga rum (GB 15:8 st. 2). Se NJA II 1916 s. 266 ff och 1921 s. 209 f.

¹⁶ Se NJA II 1916 s. 193.

 

densamma för barn både i och utom äktenskap, nämligen 16 år.¹⁷ Men underhållsskyldigheten kunde villkorligt fortsätta tills barnet erhållit den utbildning som ansågs tillbörlig med hänsyn till föräldrars villkor och barnets anlag.
    Även andra underhållsrelationer lagreglerades. Sålunda föreskrevs underhållsskyldighet för föräldrar mot vuxna barn, liksom för barn mot föräldrar, under förutsättning att den behövande parten på grund av sjukdom eller annan dylik orsak var ur stånd att försörja sig själv.¹⁸ Fadern till ett barn utom äktenskap blev vidare underhållsskyldig mot modern personligen för viss tid före och efter nedkomsten.¹⁹ Genom en särskilt lag (om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn) infördes vidare underhållsskyldighet för make mot barn till andre maken och under hans vårdnad.²⁰ — Man sökte också effektivisera tillämpningen av reglerna om underhåll. Införandet av barnavårdsman för barn utom äktenskap hade bl. a. detta syfte.²¹
    Förstärkningen av den familjerättsliga underhållsskyldigheten kan— förutom att den uttrycker en värdering i och för sig — ses ur en mera speciell synvinkel. Härigenom fann man en formellt bättre överensstämmelse med fattigvårdslagstiftningen, som redan tidigare förutsatte, att den privaträttsliga underhållsskyldigheten var primär och statens ansvar sekundärt.²²

 

3. Sociologiska förändringar från 1910-talet i fråga om familjebildning m. m.
Förändrade värderingar i familjerättslagstiftningen kan naturligtvis inte ses som fristående i förhållande till samhällsutvecklingen i övrigt. Särskilt måste framhållas att de formella familjebildningsvanorna har undergått stora förändringar, främst under de senaste, knappt 20 åren. Säkerligen har kvinnornas ökade förvärvsarbete spelat en roll 

 

¹⁷ Enligt 1917 års lag om barn utom äktenskap, 3 §, var den lägsta åldersgränsen för underhållsskyldighetens upphörande 15 år. Anpassningen 1920 till 16 år för alla barn motiverades med att föräldrars ovillkorliga försörjningsplikt mot barn gällde till denna ålder enligt 1918 års fattigvårdslag. Se NJA II 1921 s. 257 och 268.

¹⁸ Se 6 § i 1917 års lag om barn utom äktenskap (därtill NJA II 1917 s. 390 ff) resp. 16 § i 1920 års lag om barn i äktenskap (därtill NJA II 1921 s. 261). Som framgår av förarbetena förutsattes det redan i fattigvårdslagstiftningen, att det fanns en ömsesidig, civilrättslig underhållsskyldighet mellan föräldrar och vuxna barn.

¹⁹ 5 § i 1917 års lag om barn utom äktenskap. Moderns rätt till underhållsbidrag (inklusive bidrag till särskilda kostnader) gällde normalt sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten men kunde, om modern hindrades i förvärvsverksamhet eller blev sjuk, utsträckas till fyra månader före och nio månader efter nedkomsten. Se NJA II 1917 s. 387 ff.

²⁰ Se NJA II 1921 s. 268 ff.

²¹ 13 § i lagen. Se därtill NJA II 1917 s. 411 ff. - I sammanhanget kan nämnas, att 1917 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta gav underhållsfordringar en form för indrivning som från början inte stod till buds betr. någon annan fordringstyp.

²² Jfr ovan not 17 och 18.

 

härvidlag. Oavsett andra effekter på levnadsvanorna kan påpekas att den självförsörjande kvinnan lättare kan klara en skilsmässa och inte har ekonomiska skäl för giftermål. Ett allmänt mått på förvärvsfrekvensen ger folk- och bostadsräkningarna. Enligt dessa har andelen yrkesutövare bland samtliga gifta kvinnor varit 4 % år 1920 och 9 % år 1940. För 1960 har andelen angetts till 23 % av alla samboende, gifta kvinnor eller 26 % om beräkningen inskränks till kvinnor under 65 år.²³ Som jämförelse kan anges — låt vara med ett annat mått — att nästan 80 % av alla kvinnor med barn under 17 år förvärvsarbetade åtminstone på deltid enligt 1980 års folk- och bostadsräkning.
    Utvecklingen av giftermålsfrekvensen framgår av tabell 1. Av de två första raderna i tabellen kan konstateras inte bara att antalet giftermål sjunkit på senare år utan också att — på grund av skilsmässornas ökning — andelen omgiften numera utgör en dryg femtedel av alla giftermål. Som komplettering till tabellen kan då också upplysas, att totalantalet förstagångsäktenskap räknat på den kvinnliga kontrahenten har sjunkit från 34000 år 1972 till 28 300 år 1983. Förstagångsgiftena är därmed även i absoluta tal färre än i början av 1900-talet. Antalet giftermål är dock inte någon bra mätare på giftermålsbenägenheten under en lång tidsperiod, redan därför att antalet i så hög grad hänger ihop med folkmängdens utveckling och årskullarnas storlek.
    Ett bättre mått på giftermålsbenägenheten är den relativa giftermålsfrekvensen, som i Statistiska centralbyråns statistik brukar uttryckas bl. a. i antalet förstagångsäktenskap bland ogifta kvinnor i åldern 20—44 år. Det kan förvåna, att det relativa giftermålstalet (se tabell 1) var så lågt som omkring 75 på 1 000 under de tre första decennierna av 1900-talet. Förhållandet sammanhänger med att det på den tiden fanns färre samboende par överhuvudtaget och flera ensamstående unga människor utan ekonomisk förmåga att bilda familj. Från början av 1930-talet började de relativa giftermålstalen att stiga för att nå särskilt höga tal i mitten av 1960-talet; giftermålsfrekvensen kulminerade år 1966. Därefter har det relativa giftermålstalet sjunkit dramatiskt.

 

    Förändringarna i giftermålsvanor ger ett långt starkare genomslag i de relativa talen än i de absoluta. Förhållandet sammanhänger med att de relativa talen räknas fram som ett allmänt bråktal, där täljaren består av antalet förstagångsgiftermål under ett visst år och nämnaren av alla ogifta kvinnor i åldern 20—44 år. Om giftermålsfrekvensen länge varit låg, som fram till 1930 talet, finns det ett stort antal ogifta kvinnor i nämnaren. En uppgång av

 

²³ Uppgifterna är hämtade ur SOU 1964: 35. Äktenskapsrätt. Förslag av familjerätttskommittén. II Motiv, s. 17. 

Tabell 1 Årsgenomsnittresp. årsuppgift 1901/10 1911/20 1921/30 1931/35 1941/45 1951/55 1961/65 1972 1977 1982 1983 

Samtliga giftermål¹ 31 800 36800 39 200 45 500 62 700 53 200 55 600 37 000 38 300 35 800 35 000(avrundande tal)Därav hustrunsminst andra 3,5% 3,4% 3,6% 3,4% 5,7% 11,1% 9,9% 12,3% 19,2% 21,1% 21,8%Nyblivna gifta på1 000 ogifta iförsta giftet 75 74 73 80 133 155 192 96 76 55 52(Kvinnor 20-44 år)Nygifta kvinnorsmedelålder vidförsta giftet, år 26,4 26,5 26,5 26,5 26,1 25,3 23,7 24,4 25,5 26,9 27,1

 

¹ Uppgifterna avser fr. o. m. 1951/55 enbart giftermål vid vilka båda makarna varit kyrkobokförda i Sverige. Totalantalet ingångna äktenskap har varit något större (för 1983 var antalet 36200). 

antalet giftermål, d. v. s. en större täljare, behöver då vara ganska kraftig för att ge ett klart utslag i det relativa giftermålstalet. Om å andra sidan, som i senare delen av 1960-talet, giftermålsfrekvensen varit hög under en lång period dessförinnan, blir antalet ogifta kvinnor, som utgör nämnaren, begränsat. En nedgång i giftermålstalet, täljaren, får då ett stort genomslag även i det relativa giftermålstalet. — Eftersom antalet giftermål sjunkit i snart 20 år, har totalgruppen ogifta kvinnor i åldern 20 — 44 år blivit så pass stor, att det nu behövs en rätt markerad uppgång av antalet giftermål för att inte det relativa giftermålstalet skall fortsätta att gå ned.

 

    Att giftermålsfrekvensen bland samboende par numera är mycket lägre än någon gång tidigare under 1900-talet belyses också av andelen barn födda av ogift mor (se tabell 2). Både 1916 och 1966 föddes omkring 15 % av alla barn utom äktenskap. På mindre än 20 år efter 1966 har andelen numera stigit så mycket att den år 1983 utgjorde 43,7 % av alla födda. Nu för tiden är dock de allra flesta ogifta mödrar, som far barn, sammanboende med barnets far. Andelen ensamstående torde vara högst 5—6% av alla nya mödrar, gifta och ogifta.²⁴
    Av alla samboende par torde bara enstaka procent ha varit ogifta under seklets början. "Stockholmsäktenskap" bör statistiskt sett ha spelat en obetydlig roll. Det har beräknats att andelen ogifta av alla samboende par stigit till 6—7 % år 1969. Enligt folk- och bostadsräkningarna skulle av alla samboende par 11 % ha varit ogifta 1975 och 15 % år 1980. Emellertid har klassificeringen som ogift samboende "under äktenskapsliknande förhållanden" bedömts av de enskilda själva vid uppgiftslämnandet till folk- och bostadsräkningen. Här finns en svåruppskattad felkälla. Sannolikt har nog andelen nu (år 1984) nått eller överstigit 20 %. Förändringen av andelen ogifta av alla samboende går dock ganska långsamt, eftersom den började i ett läge där nästan alla samboende par var gifta. Hittills har nedgången i giftermålsfrekvens också till stor del inneburit att de samboende giftsig efter några år. Vart vi är på väg kan ingen veta. Frågan är i vad mån samboendet även i fortsättningen främst kommer att innebära ett uppskjutande av giftermålet tills samboendet varat ett antal år (ang.giftermålsåldern jfr tabell 1), om vi i stället far räkna med att en stegring av antalet livslånga eller åtminstone mycket långvariga samboenden utan äktenskap, eller om giftermålsfrekvensen tvärtom kan bli högre igen.²⁵

 

²⁴ Enligt en undersökning var förhållandena de i texten' angivna redan år 1971. Se Agell, Samboende utan äktenskap, 1982, s. 25. Det är svårt att tro att andelen skulle hastigit sedan dess, bl. a. med tanke på möjligheterna till abort, vid oönskat havandeskap,enligt abortlagen (1974:595).²⁵ Jfr till de lämnade uppgifterna om samboende utan äktenskap Agell, a. a. kap. 1.2, särskilt s. 19 f. 47-43-170 Svensk Juristtidning

 

Tabell 2År 1906 1916 1926 1936 1946 1956 1966 1972 1974 1977 1980 1982 1983Barn födda av ogift mor 12,9% 14,9% 15,4% 13,4% 9,3% 10,2% 14,6% 25,1% 31,4% 34,7% 39,7% 42,0% 43,7%ÄktenskapsskillnaderSamtliga (avrundade tal) 500 700 1800 2800 7000 8600 10300 15200 27200* 20400 19900 20800 20600På 100.000 av medel- 61 79 169 236 461 500 547 795 1499 1110 1116 1 219 1195folkmängdgifta kvinnor

 

Anm: Tabellerna 1 och 2 bygger på uppgifter ur olika årgångar av Sveriges officiella statistik, Befolkningsförändringar, och ur Statistisk årsbok samt kompletterande upplysningar av avdelningsdirektören Åke Nilsson, Statistiska Centralbyrån, Örebro. Underlaget har sammanställts av jur.kand. Marie Blomquist.^* Uppgången av äktenskapsskillnaderna år 1974 beror på de nya skilsmässoregler som trädde i kraft detta år och som torde ha föranlett en ackumulation av skilsmässofall. 

    Som framgår av tabell 2 var antalet äktenskapsskillnader på 1910 talet ca 80 per år på 100000 gifta kvinnor. Efter en jämn stegring under hela seklet har detta relativa skilsmässotal numera stabiliserats vid omkring 1 200 per år, d.v. s. 15 gånger så många som för 70 år sedan. Statistiken har emellertid en stor svaghet. Den fångar inte inatt antalet separationer är högre bland ogifta samboende än skilsmässotalet för gifta.²⁶ Det torde främst vara i mera stabila samboförhållanden som man överhuvudtaget gifter sig. Den totala separationsfrekvensen bland gifta och ogifta par torde därför ha fortsatt att stiga även under senare år.
    Den minskade familjestabiliteten har medfört att barn i ökad grad bor ihop med bara en av sina föräldrar. Det har uppskattats att totalantalet familjer med barn år 1981 var 1,1 miljoner och att andelen "rena kärnfamiljer" (samboende föräldrar med enbart gemensamma barn) utgjorde 71 % av detta totalantal. 18 % av barnhushållenbestod av ensamboende vårdnadshavare med barn. Återstår 11 % iform av så kallade blandfamiljer, som kännetecknas av att en ensamstående, faktisk vårdnadshavare bor ihop med någon annan än barnets andre, biologiske förälder. I blandfamiljen kan emellertid bådade vuxna parterna ha "egna" barn. De kan också ha ett eller flera gemensamma barn; i så fall innesluter blandfamiljen tydligen också enkärnfamilj.²⁷ Med tanke på den ökade separationsfrekvensen blir gruppen blandfamiljer alltmera socialt och juridiskt intressant.

 

4. Förändringar i familjerättslagstiftningen och dess underliggande värderingar
Familjerättslagstiftningen har naturligtvis undergått ett synnnerligenstort antal ändringar i enskildheter sedan 1910-talet. Vad som nuintresserar är emellertid främst huvuddragen i utvecklingen och sådana frågor, som kan sättas i samband med de tidigare framhållna värderingarna vid lagstiftningens tillkomst.
    Giftermålsbalken blev föremål för en omfattande översyn genomden s. k. familjerättskommittén, som efter 7 — 8 års arbete framlade sitt betänkande år 1964.²⁸ Endast en mindre del av förslagen kom dock att förverkligas; de frågor som är av särskilt intresse för denna framställning skall beröras i det följande. Giftermålsbalkens fundament lämnades dock orörda av familjerättskommittén. Genom de uppmärk-

 

²⁶ Jfr Agell, a. a. s. 25 f.

²⁷ Uppgifterna är hämtade ur SOU 1983: 51. Ensamföräldrarna och deras barn. Betänkande från ensamförälderkommittén, s. 37 f.

²⁸ SOU 1964: 34 och 35. Äktenskapsrätt. I. Författningstext resp. II. Motiv.

 

sammade direktiven år 1969 till en ny kommitté, familjelagssakkunniga, aviserades mera genomgripande förändringar. På grundval av familjelagssakkunnigas arbete antogs år 1973 nya regler om äktenskaps ingående och upplösning.²⁹ Kommittén har senare, år 1981, lagt fram ett förslag till ny Äktenskapsbalk.³⁰ Efter en omfattande remissomgång övervägs förslaget i justitiedepartementet.
    Barnlagarna från 1917 och 1920 gällde med smärre ändringar till år 1949, då de infogades i den nya Föräldrabalken. Denna balk har i sintur undergått successiva, partiella förändringar.
    Det kan också påpekas att en särskild namnlag (1963:521) antogsår 1963 byggd på i huvudsak tidigare principer för familjenamn i Giftermålsbalken och barnlagarna. Större principiella förändringar vidtogs då återigen en ny namnlag (1982: 670) kom till stånd år 1982.
    Allmänt sett kan sägas, att familjerättslagstiftningen under hela perioden sedan 1910-talet skett i ganska stor politisk enighet eller i varje fall med stöd av en stor politisk majoritet i riksdagen. Giftermålsbalken tillkom inom ramen för ett nordiskt samarbete. I sambandmed direktiven 1969 till familjelagssakkunniga och lagstiftningen 1973 om äktenskapsskillnad mullrades det i Nordiska rådet över separatlagstiftningen i Sverige.³¹ Det återstår att se i vad mån den nordiska enigheten kommer att bevaras vid en revision av reglerna om äktenskapets ekonomiska verkningar och beträffande inställningen till samboende utan äktenskap.
    Den första värdering från 1910-talets lagstiftning, som ovan angetts som ideologiskt särskilt central — strävan att prioritera det formella äktenskapet som samlevnadsform — är i dag inte längre vägledande för den svenska lagstiftningen. Denna iakttagelse kan delas upp i två led, detena avseende äktenskapets betydelse för barnens rättsställning, det andra avseende det inbördes förhållandet mellan man och kvinna.
    I fråga om barn födda utom äktenskap kan den tanken anses sedan länge övergiven, att deras rättsställning i något enda avseende borde vara sämre än för barn av gifta föräldrar, därför att man därigenomskulle motverka fria förbindelser liksom även samboende utan äktenskap. Värderingen har försvunnit och enbart rättviseskäl har fatt

 

²⁹ Se SOU 1972:41. Familj och äktenskap. I samt NJA II 1973 s. 113 ff.

³⁰ SOU 1981: 85. Förslaget innebär också omfattande ändringar i Ärvdabalken, som ju sedan år 1959 utgör ramen för den inledningsvis omtalade successionsrättsliga lagstiftningen från 1928—33. Det kan tilläggas, att familjelagssakkunniga också framlade betänkandet SOU 1977:37. Underhåll till barn och frånskilda, som föranledde 1978 års lagstiftning om familjerättslig underhållsskyldighet. Se vidare nedan i texten.

³¹ 1971 års debatt i Nordiska Rådet finns i sammandrag refererat i SvJT 1971 s. 385 ff. För 1973 års debatt se handlingarna från Rådets 21:a session, 1:a samlingen, Sthlm 1973, särskilt s. 235-254. Jfr även Lidbom i SvJT 1973 s. 273 ff med repliker från Koktvedgaard m. fl. s. 398 ff och Kai Korte ovan s. 709 ff. 

styra. I olika sammanhang framfördes förslag om full arvsrätt för barn utom äktenskap även efter fadern och hans släktingar, bl. a. av ärvdabalkssakkunniga i det år 1954 avgivna förslaget till Ärvdabalk. Någon full arvsrätt kom dock inte till stånd när Ärvdabalken antogs år 1958;departementschefen böjde sig till sist för invändningar om osäkerheten i reglerna om fastställande av faderskap liksom om behovet av utökat, ekonomiskt skydd för en efterlevande hustru, om en avliden man efterlämnade barn utom äktenskap.³² Sedan förslaget om full arvsrätt ånyo förts fram av familjerättskommittén var tiden mogen.³³ Barn utom äktenskap fick full arvsrätt genom lagstiftning år 1969 samtidigt som reglerna om fastställande av faderskap genom dom ändrades till ett krav på positiv sannolikhet för att en man, som haftsamlag med modern under konceptionstiden, skulle kunna förklaras för far. Härigenom kunde ett fastställt faderskap anses så säkert, att tvekan inte på den grunden behövde finnas mot att ge barnet full arvsrätt. I samma lagstiftningsärende genomfördes också en förbättring av efterlevande makes ställning, nämligen genom ändring av bodelningsregeln i GB 13: 12 st. 2. Make gavs nu rätt att enligt detta lagrum utfå egendom värd minst fyra basbelopp ur makarnas samlade giftorättsgods, även om hon därmed fick mera än hälften av egendomen. (Fram till lagändringen gällde, sedan 1952, värdegränsen 6000 kr.)³⁴
    Alltjämt kvarstår dock vissa skillnader mellan barn födda inom resp. utom äktenskap. Ar modern gift, kan den äkta mannen presumeras vara far, och båda föräldrarna blir automatiskt rättsliga vårdnadshavare tillsammans vid barnets födelse. Dessa regler saknar motsvarigheter om barnet fötts av ogift mor. Skillnaden beror av praktiska och inte av ideologiska skäl. Den allmänna strävan att inte särbehandla barn markerades f. ö. genom en terminologisk ändring i samband med lagstiftning år 1976 om faderskap och vårdnad. Termerna barn i resp. utom äktenskap (införda år 1917 i stället för termerna"äkta" resp. "oäkta" barn) samt äktenskaplig börd utmönstrades nu ur lagen, enär de befarades kunna uttrycka en kvardröjande moraliskvärdering till nackdel för barn födda utom äktenskap. I stället talas ilagen numera bara om barn av gifta föräldrar resp. av ogift mor.³⁵
    Inom ramen för strävandena att undvika skillnader mellan olika kategorier av barn kan också nämnas avskaffandet år 1973 av institu-

 

³² Se NJA II 1958 s. 121.

³³ Se SOU 1964:35 s. 401 f.

³⁴ Se om hela lagstiftningsärendet NJA II 1959 art. nr 5. — För en närmare analys av diskussionen alltsedan 1800-talet om arvsrätt för barn utom äktenskap se Ingers i not 6o van anmärkta arbete.

³⁵ Se prop. 1975/76: 170 s. 157 f; jfr NJA II 1976 s. 433.

 

tet barnavårdsman, som tillkom 1917 för att tillförsäkra ett barn utom äktenskap dess rättigheter. 55 år senare ansågs det vara principiellt olämpligt att ha regler om barnavårdsman för enbart denna kategori. Systemet befanns dessutom även praktiskt otidsenligt med tanke på de nya familjebildningsvanorna.³⁶
    Principen att lagen om möjligt skall likabehandla barn av gifta och ogifta föräldrar har också kommit till uttryck i 1982 års namnlag. Skulle nämligen föräldrarna ha olika efternamn vid barnets födelse, kan man genom anmälan till pastorsämbetet välja enderas efternamn för barnets räkning. Om emellertid ett sådant val inte görs, får barnet moderns efternamn och detta oavsett om föräldrarna är gifta med varandra (1 § 3 st.). Den tidigare regeln, att barnet i äktenskapet i detta läge fick faderns efternamn, har alltså övergivits på grund av en önskan att samma regel skulle gälla för alla barn, oavsett föräldrarnas civilstånd.³⁷
    Uppgivandet av värderingen, att äktenskapet borde prioriteras, är mera komplicerat i fråga om sitt andra led, d.v.s. rättsförhållandet mellan mannen och kvinnan. Rättspolitiskt helt dominerande för utvecklingen på senare år har blivit justitieministerns direktiv år 1969 till familjelagssakkunniga. Han uttalade bl. a. att en ny lagstiftning så långt möjligt borde vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer och olika moraluppfattningar. Äktenskapet hade visserligen —och borde ha — en central plats inom familjerätten, men man borde försöka se till att den familjerättsliga lagstiftningen inte innehåller några bestämmelser som skapar onödiga svårigheter eller olägenheter för dem som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta sig.³⁸ I sitt betänkande år 1972 om äktenskaps ingående och upplösning fann familjelagssakkunniga, att idén om neutralitet kunde ges två helt motsatta tolkningar. Å ena sidan kunde innebörden vara att de enskilda får välja, vilka regler som skall gälla. Lagstiftaren borde inte påtvinga samboende ogifta samma regler som för gifta. Å andra sidan kunde neutralitet betyda, att samma regler borde gälla för samlevnaden, oavsett om parterna gift sig eller inte.³⁹ Det kan konstateras att båda tolkningarna är etablerade i svensk rätt. Inom särskilt social och skatterätten eftersträvas i princip social likabehandling av gifta och ogifta par, även om helhetsintrycket av olika lagar måste bli

 

³⁶ Se prop. 1973:100 s. 61 ff; jfr NJA II 1973 s. 626. Barnavårdsmannens uppgifter enligt FB ligger i stället på socialnämnden som sådan. Av intresse i sammanhanget är också möjligheten enligt 10 § 3 st. socialtjänstlagen (1980:620) att forordna kontaktperson för att hjälpa den enskilde och hans familj i personliga angelägenheter.

³⁷ Se prop. 1981/82: 156 s. 23 ff.

³⁸ Huvuddragen av direktiven återgavs av familjelagssakkunniga i SOU 1972:41 s. 57ff.

³⁹ SOU 1972:41 s. 92 f.

 

mycket brokigt. När det gäller mannens och kvinnans inbördes förhållanden är däremot utgångspunkten, att äktenskapsrättsliga verkningar i princip inte skall inträda för dem som inte formellt gift sig.⁴⁰
    Även för det inbördes mellanhavandet mellan två ogifta samboende är man dock beredd att lagstifta till skydd för vad som brukar kallas den socialt svagare parten. 1973 fick vi en särskild lag om rätten till ogifta samboendes gemensamma bostad, kopierad på den motsvarande äldre lagen (1959: 157) om makars gemensamma bostad. Familjelagssakkunniga har gått vidare på denna linje genom att föreslå införandet i en avdelning av en ny Äktenskapsbalk av vissa ytterligare regler om samboende under äktenskapsliknande förhållanden.⁴¹ Det är ännu inte känt i vilken grad dessa förslag kommer att förverkligas. Den allmänna ledstjärnan — neutralitet och inte prioritering av äktenskapet — har dock i en rad lagstiftningsärenden på olika rättsområden varit oomstridd bland riksdagspartierna.
    I sammanhanget kan det också påpekas, att Giftermålsbalkens regler om trolovning avskaffades genom 1973 års lagstiftning. Skälet var främst att parterna under den prövotid, som en trolovning innebär, borde vara helt obundna av rättsliga band.⁴² Tydligen har samboendet som sådant fått ersätta trolovningen som en tänkbar grund för rättsverkningar även mellan parterna inbördes.
    Den andra värderingen från 1910-talet, att makarna skall vara jämställda, har numera genomförts undantagslöst. De speciella regler som gav hustrun ett mindre ansvar än mannen för hushållsgäld togs bort år 1978.⁴³ Strävan efter jämställdhet har också slagit igenom på det sättet, att familjetypen med hemmafru inte längre sätts i centrum; snarare har den behandlats med skepsis. År 1978 fick portalstadgandet i 5 kap. Giftermålsbalken, om makars personliga relationer, en ny utformning. Till kraven på trohet och bistånd och att makarna i samråd skall verka för familjens bästa lades nu att "makarna skall

 

⁴⁰ En genomgång av rättsläget på olika områden finns hos Agell, a. a. kap. 2.

⁴¹ Se SOU 1981:85. Nyheterna avser främst införandet av en samäganderätt av speciellt slag (och verksam först vid bodelning) till bostad och bohag som endera partenförvärvat för de samboendes (eller makarnas) gemensamma bruk, ett minimianspråk för efterlevande samboende (liksom för efterlevande make utan giftorätt) att få egendomvärd minst två basbelopp ur sådan egendom, som omfattas av den föreslagna samäganderätten, samt en möjlighet att tillämpa samma regler om bodelning som för gifta. Vidare har familjelagssakkunniga föreslagit den ändringen i Ärvdabalken att en efterlevande samboende skall kunna vara dödsbodelägare i denna sin egenskap.

⁴² Se vidare NJA II 1973 s. 121 ff.

⁴³ Departementschefen hade, i enlighet med familjelagssakkunnigas förslag, i propositionen föreslagit borttagandet av hushållsfullmakten; i så fall skulle särreglerna om hustruns begränsade ansvar naturligtvis ha automatiskt försvunnit. Efter invändningar av lagrådet behölls emellertid reglerna om hushållsfullmakt tills vidare. Lagrådetföreslog dock ett upphävande av reglerna om särskilt skydd för hustrun som stridande mot principen om jämställdhet mellan män och kvinnor. Se NJA II 1978 s. 441 ff. 

gemensamt vårda hem och barn". Enligt departementschefen kunde fastslåendet av att hemarbete och barnomsorg var en uppgift för såväl mannen som kvinnan ha en viss attitydpåverkande effekt och främja reell jämställdhet. Vidare ansågs det möjligt att i följande paragraf, GB 5: 2 om underhåll, ta bort att make kunde fullgöra sin underhållsskyldighet genom hemarbete. I propositionen framhölls dock, att makes arbete med hem och hus givetvis även i framtiden kan vara ett sätt att sörja för familjens underhåll.⁴⁴
    Genom tillkomsten år 1949 av Föräldrabalken bröts mannens försteg som förmyndare för barn i äktenskap, en regel som dittills ansetts behöva gälla av praktiska skäl.⁴⁵ Ur ren jämställdhetssynpunkt måste man också se reglerna om makars familjenamn i 1982 års namnlag. Numera ges inte något försteg för mannens efternamn. Lagen (9 §1 st.) säger bara, att makarna kan välja mellan att ta enderas namn som gemensamt efternamn eller att behålla var och en sitt efternamn.⁴⁶
    Även den tredje värderingen från seklets början har förändrats, d. v. s. tanken, att äktenskapet visserligen borde vara livslångt, men att söndring kunde läggas till grund för äktenskapsskillnad. Ett första steg mot en liberalisering även av söndringsprincipen togs genom en liten ändring år 1968 i GB 11:1 om hemskillnad på makars gemensamma ansökan. Kravet på att makarna skulle uppge lång och varaktig söndring som grund för sin önskan att skiljas togs då bort ur lagtexten. Regeln ifråga kom att under några år ha lydelsen, att makar kunde få dom på hemskillnad, om de var ense om att ej fortsätta sammanlevnaden. Enligt departementschefen hade kravet på djup och varaktig söndring knappast någon självständig betydelse i detta sammanhang. Lagstiftaren hade visserligen velat markera, att hemskillnad bara fick komma till stånd efter moget övervägande från makarnas sida, men det tillkom makarna själva att bedöma om sammanlevnaden skulle fortsätta. Enligt departementschefen fick inte domstol gå in på någonprövning av förhållandet mellan parterna; det uppgavs också att gemensam ansökan om hemskillnad i praktiken utnyttjades i många fall då hemskillnadsorsaken var en annan än djup och varaktig söndring. — Som departementschefen framhöll hade väl den vidtagna omformuleringen av lagtexten inte någon praktisk betydelse. De återgivna motiveringarna för ändringen tycks dock innebära en något annan grundinställning än den som låg bakom lagstiftningen år 1915.

 

⁴⁴ Se NJA II 1978 s. 431 ff.

⁴⁵ Se NJA II 1950 s. 98 ff.

⁴⁶ Jfr prop. 1981/82: 156 s. 18 f och LU 1981/82:41 s. 13 ff. (Regeln fick sitt slutliga innehåll i lagutskottet.) 

Som berörts ovan var nämligen den ursprungliga tanken, att gemensam ansökan om hemskillnad kunde godtas som tillräckligt bevis för djup och varaktig söndring; öppna kringgåenden hade nog knappast godtagits när lagen var ny. Hur man än tolkar 1968 års detaljändring om hemskillnad på grund av makars gemensamma ansökan, innebar den dock inte något försök till ny principiell grundsyn beträffande möjligheten till äktenskapsskillnad.⁴⁷
    Genom lagstiftningen 1973 om ingående och upplösning av äktenskap blev emellertid söndringsprincipen som grund för äktenskapsskillnad principiellt övergiven till förmån för en än liberalare tanke, nämligen att vardera makens vilja att skiljas alltid skall respekteras och att några särskilda skäl inte skall behöva redovisas.⁴⁸ Även de nya skilsmässoreglerna har dock moment, som vill slå vakt om familjestabiliteten genom motverkande av förhastade skilsmässor särskilt om makarna har barn eller bara ena maken vill skiljas. Dom på äktenskapsskillnad måste nämligen i så fall föregås av en betänketid på sex månader (GB 11:1 och 2). Övergången från söndringsprincipen till principiell rätt för make att få äktenskapsskillnad markerar dock en ny grundvärdering. I praktiken är kanske förändringen inte så stor med tanke på de tidigare liberala möjligheterna till hemskillnad. — Som uttryck för en liberaliserande tendens i lagändringarna år 1973 om äktenskapsskillnad bör för övrigt även noteras avskaffande av kravet på medling eller medlingsförsök som förutsättning för hemskillnad. Som skäl angavs främst att medlingens obligatoriska karaktär var ägnad att göra makarna negativt inställda, och att medlingen kunde upplevas både som en onödig formalitet och som ett opåkallat intrång i personliga angelägenheter. I stället borde par med samlevnadsproblem erbjudas stöd genom en utbyggd familjerådgivning; med tanke på dennas otillräckliga resurser behölls vissa regler om medling somen service enligt en särskild lag (1973: 650) om medling mellan samlevande.⁴⁹
    I samband med 1973 års lagstiftning om ingående och upplösning av äktenskap gjordes vidare rent hus med värdering fyra, d.v. s. med

 

⁴⁷ Se om ändringen av GB 11: 1 NJA II 1968. - En samtidig ändring av GB 11:8 om äktenskapsskillnad på grund av samlag med annan än make gick i annan riktning. Möjligheten till omedelbar äktenskapsskillnad beskars nämligen, och en möjlighet till dom på hemskillnad infördes, om hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl talade emot äktenskapsskillnad. Se a. a. s. 627 ff. Denna lagändring uttrycker väl emellertid också att det sexuella trohetskravet i äktenskapet inte längre uppfattades som lika absolut som tidigare. Som ett kuriosum i sammanhanget kan påpekas, att straffet för horsbrott avskaffades först år 1937. Så skedde under hänvisning till att allmänt åtal praktiskt taget aldrig skedde, att enstaka enskilda åtal kom till stånd av hämndbegär och att samhällets moraliska ogillande av äktenskapsbrott borde komma tillräckligt och på sin rätta plats till uttryck i Giftermålsbalken. Se NJA II 1937 s. 352 f.

⁴⁸ Se NJA II 1973 s. 118 f.

⁴⁹ Se SOU 1972:41 kap. 8 och NJA II 1973 s. 193 ff.

 

alla regler som knutit rättsverkningar till makes etiskt klandervärda beteende. Som skäl för den nya grundinställningen åberopades, att det kan vara nästintill en omöjlig uppgift att avgöra vem av två makar som djupare sett bär skuld, liksom att det för ett nutida betraktelsesätt är stötande, att en domstol skall tvingas avgöra frågan. Det framhölls också att ett blottläggande av makarnas personliga förhållanden kan skärpa motsättningarna mellan dem på ett för framtiden och även för barnen olyckligt sätt. Följaktligen upphävdes reglerna om fördel vid bodelning och om skadestånd vid äktenskapsskillnad. Även möjligheterna att beakta skuld borttogs ur reglerna om underhåll och om vårdnad över barnen.⁵⁰
    Familjelagssakkunniga hade i själva verket velat gå längre i utmönstrandet av etiska normer ur lagstiftningen genom ett förslag till upphävande även av stadgandet i GB 5: 1 om makarnas ömsesidiga skyldighet till trohet och bistånd. Förslaget hade underbyggts av ett utförligt resonemang om att vi lever i ett pluralistiskt samhälle, och att det inte längre var möjligt att bygga lagregler på föreställningen att det finns en enhetlig uppfattning om det sedliga innehållet i mannens och kvinnans förbindelse. Sedan man borttagit kravet på särskilda grunder för äktenskapsskillnad, hade enligt de sakkunniga behovet bortfallit av en beskrivning av skyldigheterna makarna emellan på det personliga planet.⁵¹ Förslaget att upphäva GB 5: 1 föranledde dock invändningar från åtskilliga remissinstanser och godtogs inte heller i propositionen. Där uttalades att trohetskravet i lagrummet var liktydigt med lojalitet och ömsesidig hänsyn och inte begränsat till sexuelltrohet; mot ett allmänt krav av det slaget kunde knappast någon ha invändningar i sak.⁵²
    I anslutning till vad som här sagts om förskjutningarna i fråga om värderingarna 4 och 5, d.v. s. att makes önskan att skiljas blivit principiell grund för äktenskapsskillnad och att etiska bedömningar inte längre medför rättsverkningar, kan göras en liten utvikning tillnågra rättspolitiska frågor, som blivit aktuella genom den starkt ökade skilsmässofrekvensen men som inte kan fångas in enbart med utgångspunkt i värderingarna på 1910-talet eller förändrade värderingar i och för sig.
    Ökningen av skilsmässorna har sålunda aktualiserat behovet av att minska makes giftorätt i den andre makens egendom, särskilt efter ett kortäktenskap. Eftersom giftorätten, när det inte finns äktenskapsförord, gäller även i egendom, som make ägt före äktenskapet eller ärvt, har

 

⁵⁰ Se till det sagda NJA II 1973 s. 117, 140, 159 och 186.

⁵¹ Se SOU 1972:41 s. 97 ff.

⁵² Se NJA II 1973 s. 117 f.

 

det gällt att hindra make från att, som saken ibland uttrycks, skilja sig till pengar. Behovet härav uppmärksammades faktiskt redan i förarbetena till Giftermålsbalken. Lagberedningen framhöll att det efter ett kort äktenskap kunde vara stötande med likadelning av egendom, som införts huvudsakligen av ena maken. Vid den tiden var dock antalet skilsmässor så litet, att det praktiska problemet var begränsat. Enligt lagberedningen kunde regeln om skadestånd vid äktenskapsskillnad på grund av grov kränkning från ena makens sida användas till undvikande av en likadelning, när den kränkte maken infört den större förmögenheten.⁵³ I rättspraxis kom också regeln om skadestånd vid äktenskapsskillnad att tillämpas på detta sätt.⁵⁴
    I takt med uppgången av antalet skilsmässor ökade emellertid det praktiska behovet att kunna frångå likadelningsprincipen efter kortvariga äktenskap. Familjerättskommittén föreslog år 1964 en anknytning av bodelningen i sådana fall till reglerna om återgång av äktenskap. Institutet återgång (avskaffat år 1978 som sällan tillämpat och överflödigt vid sidan av de nya skilsmässoreglerna) användes för att upplösa äktenskap som ingåtts i strid med vissa äktenskapshinder. Från bodelningen av giftorättsgodset undantogs egendom, som make ägt vid vigseln eller senare förvärvat genom arv, gåva eller testamente. Den s. k. återgångsdelningen tillgodosåg tydligen önskemålet, att bodelningen skulle omfatta bara sådan förkovran av egendom, som beror på äktenskapet. Enligt familjerättskommitténs förslag skulle återgångsdelning tillämpas om skilsmässa kom till stånd inom fem år efter vigseln.⁵⁵ Förslaget blev dock aldrig förverkligat.
    I samband med 1973 års lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning avskaffades, som nämnts ovan, regeln om skadestånd vid äktenskapsskillnad på grund av ena makens grova kränkning av den andra maken. Därmed bortföll den speciella möjligheten att tillämpa skadeståndsregeln som ett bodelningskorrektiv. I stället infördes som ett uttalat provisorium vad som kommit att kallas för skevdelningsregeln i GB 13: 12a, d.v. s. en möjlighet att till förmån för den make, som infört mest egendom i boet, genom en skälighetsbedömning frångå likadelningen vid äktenskapsskillnad efter ett kort äktenskap, såvida vanlig hälftendelning av giftorättsgodset "skulle framstå som uppenbart obillig med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och den tid äktenskapet varat".⁵⁶ I familjelagssakkunnigas betänkande från 1981 har som en av huvudfrågorna behandlats möjligheterna

 

⁵³ Se NJA II 1921 s. 63 ff.

⁵⁴ En monumental undersökning av tillämpningen utgör Saldeen, Skadestånd vid äktenskapsskillnad. En rättssociologisk och jurimetrisk studie, 1973.

⁵⁵ Se SOU 1964:35 s. 248 ff.

⁵⁶ Se NJA II 1973 s. 163 ff.

 

att utforma en mera permanent lösning. På grund av det framlagda förslagets komplexitet och osannolikheten för att det ograverat leder till lagstiftning, må innebörden här lämnas därhän; ramarna för denna framställning skulle eljest överskridas allt för mycket.⁵⁷
    På tal om de ekonomiska konsekvenserna av äktenskapsskillnadkan det vidare påpekas, att reglerna om underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad år 1978 fått en utformning, som principiellt markerar värderingen, att en äktenskapsskillnad bör klippa av alla ekonomiska band mellan parterna. Som huvudregel anges nu, att vardera maken förutsätts försörja sig själv efter en skilsmässa; underhållsbidrag skall betalas bara i undantagsfall (GB 11:14). Lagrummets ändrade lydelse ansluter till vad som redan tidigare tillämpats i praxis som följd av den ökade frekvensen av förvärvsarbete bland gifta kvinnor.⁵⁸
    Den höga skilsmässofrekvensen — och i viss mån avdramatiseringen av skilsmässan som social företeelse — har lett till en helt annan värdering när det gäller barnen, nämligen att ett fortsatt samarbete mellan de frånskilda makarna bör eftersträvas. Sålunda infördes år 1976 en möjlighet för frånskilda — liksom för ogifta föräldrar, samboende eller ej — att ha gemensam rättslig vårdnad om sina barn. Även om tanken på gemensam vårdnad diskuterats redan tidigare, kan nog förverkligandet ses som en efterdyning till de nya skilsmässoreglerna. Som skäl för gemensam vårdnad anfördes bl. a. att det redan av känslomässiga skäl kunde vara viktigt att båda föräldrarna kunde bibehålla samma rättsliga ställning i förhållande till barnet. När resonemanget väl godtagits för frånskilda par kom det som en konsekvens att införas även för ogifta föräldrar.⁵⁹ — Sedan gemensam vårdnad blivit en möjlighet har den f. ö. snart nog understötts ytterligare, nämligen i samband med lagstiftning 1983 om vårdnad. För skilsmässofall borttogs då det tidigare kravet på domstolens prövning av vårdnadsfrågan; efter dom på äktenskapsskillnad kvarstår en gemensam vårdnad utan vidare, om annan lösning inte särskilt aktualiserats (FB 6:3 st. 2). Och ogifta föräldrar gavs möjlighet att få gemensam vårdnad genom anmälan till pastorsämbetet som alternativ till ansökan hos domstol (FB 6: 4 st. 2).⁶⁰
    Återstår värdering nummer fem, d. v. s. strävandena omkring år 1920 att förstärka den familjerättsliga underhållsskyldigheten och att markera dess primära karaktär i förhållande till statens ekonomiska ansvar för

 

⁵⁷ Se närmare SOU 1981:85 kap. 4.

⁵⁸ Se om lagändringen NJA II 1978 s. 444 ff.

⁵⁹ Se NJA II 1976 s. 456 ff. — Familjelagssakkunniga föreslog redan år 1972 att ogifta och samboende föräldrar skulle kunna fa gemensam vårdnad; se SOU 1972:41 s. 208 f. Detta separatförslag godtogs dock inte som grund för lagstiftning; se NJA II 1973 s.188.

⁶⁰ Se prop 1981/82: 168 s. 28 ff och LU 1982/83: 17 s. 12 ff.

 

medborgarna. År 1978 gjordes omfattande lagändringar i reglerna om underhåll. Samhällsutvecklingen har i olika avseenden medfört nya förutsättningar. Det har redan berörts att den ökade förvärvsverksamheten bland kvinnor medfört en lindring av underhållsskyldigheten mellan makar efter äktenskapsskillnad. Antalet fall, då betalning av underhållsbidrag till barn aktualiseras har emellertid ökat mycket kraftigt genom det ökade antalet skilsmässor och separationer och anses gälla omkring 450 000 barn. Samtidigt har underhållets betydelse för den enskilde minskat jämfört med sociala förmåner av olika slag för barn, för sjuka och för gamla.⁶¹
    Sistnämnda förhållande ledde år 1978 till upphävandet av den ömsesidiga underhållsskyldigheten mellan vuxna barn och föräldrar.⁶² Delvis av konsekvensskäl upphävdes också reglerna i Ärvdabalken om sjukt eller oförsörjt barns rätt till underhåll ur förälders kvarlåtenskap; i den delen betonades att regler om barnpension m. m.ger skydd för efterlevande barn.⁶³ Existensen av en socialförsäkringsförmån åberopades för övrigt även ett par år tidigare, 1976, vid upphävandet av skyldigheten för en far till barn utom äktenskap att bidra till moderns underhåll i samband med förlossningen.⁶⁴
    Också i övrigt har föräldrars underhållsskyldighet mjukats uppgenom 1978 års lagstiftning. Sålunda upphör numera underhållsskyldigheten när barnet fyllt 18 år eller vid den senare tidpunkt, då barnet avslutat gymnasieutbildning (FB 7: 1 st. 2). Föräldrar kan aldrig åläggas skyldighet att bekosta sina barns högre utbildning, något som motiverats med förekomsten av studiemedelssystemet för detta ändamål.⁶⁵ Genom regler om förbehållsbelopp (FB 7:3) har en förälder vidare tillförsäkrats, att han alltid själv — liksom den nya familj med vilken han sammanbor — skall vara garanterad att få egna grundbehov täckta, innan han kan åläggas utge underhållsbidrag till ett barn med vilket han inte sammanbor. Den gamla ovillkorligheten hos underhållsskyldigheten mot barn under 16 år har sålunda försvunnit.⁶⁶ Mildringen av förälders skyldighet att betala underhållsbidrag har byggt på att barnets behov ändå tillgodoses upp till en garanterad miniminivå, nämligen genom det allmänna barnbidraget samt socialförmånen bidragsförskott, som utan inkomstprövning på mottagarsidan utgår med 41 % av basbeloppet, d.v.s. för närvarande knappt 700 kr/mån.⁶⁷

 

⁶¹ Ett pionjärabete för analysen av detta samband betr. olika typer av sociala förmåner utgör den senare delen av Jacob Sundbergs bok Familjerätt i omvandling, 1969.

⁶² Se prop. 1978/79: 12 s. 86 och 146.

⁶³ A. a. s. 89.

⁶⁴ Se NJA II 1976 s. 470.

⁶⁵ A. prop. s. 85 f.

⁶⁶ I själva verket försvann den redan genom HD: s avgörande i NJA 1977 s. 748.

⁶⁷ Prop. 1978/79:12 s. 79 f.

 

    Sammanfattningsvis råder det numera ett så pass invecklat, ömsesidigt beroendeförhållande mellan reglerna om underhållsbidrag till barn och olika sociala förmåner, att det inte reservationslöst kan påstås att föräldrarnas ansvar är primärt och statens ansvar sekundärt.⁶⁸

 

Beroendeförhållandet mellan underhållsskyldighet och socialförmån är särskilt starkt i fråga om bidragsförskott. Det förhållandet, att bidragsförskottet kan vara större än underhållsbidraget, har medfört åtskilliga rättstekniska samordningsproblem. Ett sådant är att det underhållsberättigade barnet genom sin vårdnadshavare visserligen är den underhållsskyldiges formella motpart. På den underhållsberättigades sida kommer man emellertid, i den mån fullt bidragsförskott utgår, att sakna eget intresse av underhållsbidragets storlek. Detta intresse finns i stället hos försäkringskassan, som efter förskottets utgivande inträder i kravet på underhållsbidrag (se 15 § lagen om bidragsförskott). Dessa omständigheter har medfört att försäkringskassan kan bli överdrivet benägen att vägra bidragsförskott på grund av för lågt fastställda underhållsbidrag (jfr 4 § 4 st.). Den icke-behovsprövade garantifunktion hos bidragsförskottet står vidare i en grundläggande motsättning till principen att underhållsbidrag till barn skall fastställas med hänsyn till barnets behov (med beaktande av dess tillgångar) och en avvägning mellan båda föräldrarnas förmåga. Garantifunktionen innebär nämligen att s. k.utfyllnadsbidrag (skillnaden mellan betalt underhållsbidrag och fullt bidragsförskott) kommer att utgå med högre belopp, om underhållsbidraget blir lägre på grund av barnets eller vårdnadshavarens inkomster. Men det kan knappast vara rimligt, att en socialförmån ökar därför att man på mottagarsidan får bättre inkomster.

 

    Den s.k. ensamförälderkommittén har i sitt betänkande från 1983 velat i huvudsak behålla bidragsförskottets nuvarande konstruktion. I stället har man sökt komma till rätta med inadvertenserna i systemet genom att ändra reglerna om underhållsbidrag. Det föreslås sålunda att prövningen av underhållsbidrag till barn skall flyttas från domstolarna till försäkringskassorna.Vidare har man velat ändra särlevande föräldrars gemensamma ansvar för barnets underhåll till att varje förälder i princip skall svara för hälften var av barnets underhållsbehov. Därigenom skulle man komma ifrån den nyss påtalade egendomligheten i förhållandet mellan utfyllnadsbidrag och beräkningen av underhållsbidrag.⁶⁹

 

⁶⁸ Jfr lydelsen av FB 7: 1 st. 1 samt prop. 1978/79: 12 s. 84. Värt att notera är att den nya socialtjänstlagen (1980:620) inte innehåller några regler om skyldighet att återbetala socialbidrag, som en anhörig uppburit. En sådan skyldighet förelåg däremot enligt lagen (1956:2) om socialhjälp, dels för make (35 §), dels för föräldrar till barn under 16 år (36 §). Avsaknaden av motsvarande regler i 1980 års lag skall dock inte tolkas så, att rätten till socialhjälp skulle vara primär i förhållande till den familjerättsliga underhållsskyldigheten. Återbetalningsskyldigheten för föräldrar har avskaffats med den särskilda motiveringen att, när socialhjälp utgått till barn, det måste förutsättas, att behovet inte har kunnat tillgodoses av föräldrarna. Ifråga om socialhjälp till make har däremot anförts den något annorlunda motiveringen, att reglerna om makars inbördes underhållskyldighet blivit så uttunnade att det inte finns någon anledning att ålägga make ersättningsskyldighet för utgivet bistånd. Se prop. 1979/80:1 s. 367 f. Den senare motiveringen är väl dock mindre övertygande än den förra med tanke på bestående äktenskap.

⁶⁹ Se till det sagda SOU 1983: 51. Ensamföräldrarna och deras barn. Betänkande från ensamförälderkommittén. 

    I anledning av förslaget om uppdelning av barnets försörjningsbehov med hälften var på föräldrarna kan noteras, att en sådan modell förekom i praxis under seklets början men förkastades av lagberedningen redan i förslaget till 1917 års lag om barn utom äktenskap med motivering, att en uppdelning var orättvis mot modern, som normalt hade sämre betalningsförmåga än fadern.⁷⁰ Oavsett denna reflexion innebär ensamförälderkommitténs förslagenligt min mening, att man vill låta utformningen av en socialförmån, som med nutida, rörliga familjebildning nog borde omkonstrueras eller överges, på ett olyckligt sätt styra de familjerättsliga underhållsreglerna. — Efter remissbehandling övervägs förslagen i socialdepartementet.

 

5. Avslutning
Sammanfattningsvis tycks grundvärderingarna i familjerättslagstiftningen från 1910-talet till i dag ha förändrats till ett läge
    där skillnaden mellan barn i och utom äktenskap blivit rättspolitiskt ganska ointressant (både på grund av den rättsliga utjämning som skett och med tanke på de förändrade vanorna för familjebildning),
    där det formella äktenskapet inte heller i övrigt har någon ideologisk eller social särställning,
    där jämlikheten mellan man och kvinna är fullt genomförd, där etiska bedömningar av personligt uppträdande inte längre tillmäts någon betydelse,
    där individens frihet även i övrigt satts i centrum jämfört med tanken på familjestabilitet,
    och där familjeenhetens ekonomiska betydelse minskat jämfört med varje vuxens egna inkomster och förekommande sociala förmåner.
    Inom ramen för denna uppsats i familjerätt finns det två frågor som är socialt viktiga på längre sikt. Dels kan det ifrågasättas om inte familjestabiliteten i samhället blivit oroande svag till nackdel för både barns och vuxnas psykiska trygghet. Dels föreligger problemet hur man i lagstiftningen bör agera med hänsyn till samboende mellan man och kvinna utan äktenskap. I viss mån hänger frågorna naturligtvis ihop. Så som familjebildningsvanorna utvecklats, är samboende utan äktenskap det verkligt stora, rättspolitiska problemet.
    Vad familjestabiliteten angår är det nog omöjligt — och är heller inte önskvärt — att genom restriktiva regler söka hindra makar, som önskar få äktenskapsskillnad.⁷¹ Vad som möjligen har försummats i svensk rätt vid och efter 1973 års lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning är en uppföljning av familjerådgivningens möjligheter

 

⁷⁰ Se NJA II 1917 s. 385.

⁷¹ Jfr Ulla Bondeson, Lagens effekter och funktioner. En rättssociologisk analys av lagändringar beträffande äktenskaps upplösning. I Festskrift till Per Stjernquist (Juridiska föreningen i Lund), 1978, s. 225 ff. 

som en service för lösandet eller åtminstone förståelsen av samlevnadsproblem. Effekterna av både medling och familjerådgivning har i en del sammanhang bedömts ha ganska gynnsamma resultat,⁷² men någon slutlig organisation eller verksamhetsplan finns knappast, trotsflera utredningar i ämnet.⁷³
    Medling eller familjerådgivning i samband med formell äktenskapsskillnad har inget omedelbart intresse för samboende par som överhuvudtaget inte gift sig, men familjerådgivning kan naturligtvis vara av värde även för dem. Med tanke på ogifta samboende möter emellertid frågan, om inte redan själva giftermålet kan ha en vissfamiljestabiliserande effekt. Neutralitetsideologin i fråga om samboende medför otvivelaktigt en värdekonflikt därvidlag. Ett ointresse för frågan om samboende par gifter sig går nämligen inte ihop med den försiktiga strävan att värna om familjestabiliteten, särskilt när det finns barn, som kommer till uttryck i reglerna om betänketid vid äkenskapsskillnad.
    Problemet hur samboende utan äktenskap bör behandlas i lagstiftningen gäller i övrigt ett antal frågor, som är — eller åtminstone borde vara— av mera praktisk än ideologisk natur. Neutralitetsideologins totala accepterande i Sverige sammanhänger möjligen med att man i allmänhet utgått från att det är fråga om moraliska överväganden. För min del har jag i olika sammanhang pekat på svårigheterna för enskilda par att över hela det rättsliga fältet uppfatta skillnaderna mellan äktenskap och samboende, på svårigheterna att vid tillämpningen avgöra, om ett samboende är äktenskapsliknande, och på riskerna för missbruk av sociala förmåner genom döljande av ett samboende.⁷⁴
    Sociologiskt kan den växande gruppen av ogifta samboende grovt indelas i ett par mindre delgrupper som av olika skäl inte vill gifta sig, och det stora flertalet samboende, som gör som alla andra utan kunskap om konsekvenserna. Med tanke på par inom den senare kategorin, som levt samman länge, skulle det i och för sig vara naturligt med fullt ut samma rättsverkningar som för gifta, inkl. t. ex. rätt till underhåll, arv och änkepension från ATP. Ett fullt jämställande är emellertid oacceptabelt för par som medvetet valt att inte gifta sig.
    Men om full likabehandling inte föreligger och heller inte eftersträ-

 

⁷² Se SOU 1964:35 s. 311 ff och SOU 1972:42 s. 173 ff. Familjelagssakkunniga tänkte sig t. o. m. (a. a. s. 176), att domstolarna skulle kunna underrätta familjerådgivningsbyråerna om inkomna ansökningar om äktenskapsskillnad, och att byråerna skulle ha möjlighet att under betänketiden ge makarna tillfälle till rådgivning.

⁷³ Se senast DsS 1983:8. Familjerådgivning, verksamhet och organisation. Delbetänkande från BFU-81.

⁷⁴ Se särskilt Samboende utan äktenskap kap. 3 och 4.

 

vas, är det missvisande att staten ger medborgarna intrycket av att det är likgiltigt om de gifter sig eller att man påstår, som i 1969 årsdirektiv, att man inte skall skapa onödiga svårigheter för dem som bildar familj utan att gifta sig. Skillnaderna finns där och kan inte trollas bort. Trots att familjelagssakkunniga emfatiskt hävdat, att lagstiftningen normalt inte kan påverka giftermålsfrekvensen, talar sannolikheten rimligen för att neutralitetsideologin medför en förstärkning av den attityden i samhället, att äktenskap är onödigt.⁷⁵ Det borde i stället göras klart, att långvarigt samboende par bör gifta sig för att komma in under det fullständiga regelsystem, som utformats för sådana fall. Jag tror också att en sådan attityd kan bli framtvingad på lång sikt som konsumentinformation till eljest missnöjda medborgare. Något tvång till giftermål kan det däremot självfallet inte bli fråga om.
    En alternativ utveckling skulle i och för sig kunna vara, att det formella äktenskapet så töms på rättsverkningar, att det blir ointressant. Den utvecklingen tycks dock inte vara aktuell f. n. Det är inte lätt att förutspå vad som kan hända på lång sikt. Relativt snart får vi dock se om lagstiftning kommer till stånd beträffande samboendes egendomsförhållanden; frågan blir om detta ytterligare kan sänka giftermålsfrekvensen. Neutralitetsideologiens totala accepterande i lagstiftningen på olika rättsområden — och det är många — innebär i varje fall, att man kan sätta ett frågetecken för hur mycket gehör det finns i det svenska riksdagen för den monumentala innebörden av följande ord i det borgerliga vigselformuläret:
    "Äktenskapets ändamål är enskildas väl och samhällets bestånd."

 

⁷⁵ Se SOU 1981:85 s. 97 och 115 f. Jfr Agell a. a. s. 116 ff. 152 ff. Se även Saldeen i SvJT 1983 s. 373 ff. 

48—43-170 Svensk Juristtidning