När excellenserna processade — tyska brottmål under kejsartiden

 

Under många års samlande av böcker om brott och rättegångar startade jag med svenska böcker och fortsatte med engelska och amerikanska sådana. Däremot har jag mycket få böcker på tyska inom detta område, men för något år sedan köpte jag ett omfattande tyskt verk, som visade sig vara mycket intressant ur flera synpunkter. Det var Hugo Friedländer, Interessante Kriminal-Prozesse, utkommen i 12 delar mellan 1910 och 1919 på Verlag Herman Barsdorff i Berlin. Författaren betecknas på titelbladet som Gerichts Berichterstatter, en titel utan officiell betydelse. Av boken att döma var det en avsevärd skillnad mellan en sådan rättegångsreferent och en polisreporter av modern typ. Referaten beröra endast i förbigående förundersökningarna och koncentrera sig på huvudförhandlingarna men äro därvid så utförliga att pläderingar o.d. måste ha upptecknats stenografiskt. I en rättegång i nuvarande Polen, där en godsägarinna var åtalad för att ha anstiftat godsförvaltaren till mord på hennes man, höll rätten syn på brottsplatsen. Beskrivningen på den tilltalade kvinnans klädsel och uppträdande därunder påminner starkt om ett modernt kriminalreportage, vilket är ett undantag från bokens allmänt nyktra ton.
    Friedländer nämner, att han själv övervarit samtliga de refererade rättegångarna. Förutom två icke-tyska brottmål, ett från Österrike och ett från Italien, innehåller verket 62 brottmål från åren 1872—1913, där antalet tilltalade dock självfallet var betydligt högre. I vissa fall skildras vidare flera rättegångar i ett referat, därför att följdmål förekommit.
    Givetvis är urvalet av de refererade rättegångarna snedvridet genom att Friedländer liksom andra författare i samma genre koncentrerat sig på de grova våldsbrotten, vissa sensationella brottmål av andra typer och några kuriositeter. Sålunda är det karakteristiskt, att det enda "vanliga" stöldbrottet var högst ovanligt. Det gällde en pensionerad rysk gardesöverste, som avfalska vittnen blev anmäld för stöld ur en damväska på en gata i Berlin, men som i stället visade sig vara "frotteur". Ett av de två "vanliga" misshandelsåtalen gällde vidare en ung man, som var hårfetischist och klippte flätorna av blonda skolflickor. Flätorna använde han sedan att stryka sig i ansiktet med.
    Ur straffprocessrättslig synpunkt får man en klar uppfattning om hur långt fram Tyskland befann sig genom sin Gerichtsverfassungsgesetz och Strafprozessordnung av 1877, som båda trädde i kraft den 1/10 1879. De gällde alltså under större delen av den behandlade perioden. Endast några få av de 62 fallen härröra nämligen från tiden före sistnämnda datum. Nästan samtliga mål utom enstaka enskilda åtal för förtal genom tryckt skrift voro grundade på allmänna åtal, som utfördes av åklagare med olika titlar. Utom de fortfarande förekommande åklagar titlarna förekom även titeln Staatsanwaltschaftsrat, som troligen ungefär motsvarar dagens Oberstaatsanwalt¹. I det i III:124 refererade fallet förekommer f.ö. i en åklagares plädering det ståtliga

 

¹ Se beträffande åklagarorganisationen Lithner, Rättegångsförfarandet i brottmål i Förbundsrepubliken Tyskland, SvJT 1969 s. 674—687. 

uttalandet: "Meine Herren! Ein preussischer Staatsanwalt kennt keine Furcht!" Två åtal för högförräderi och ett åtal för landsförräderi (spionage) måste på grund av brottens art behandlas vid Reichsgericht i Leipzig inför två sammanslagna avdelningar av denna (Strafsenate), och det var därifrån jag fick titeln "När excellenserna processade". 1884 förekom där nämligen ett mål mot åtta personer för högförräderi, bestående i att de förberett ett sprängattentat mot kejsar Wilhelm I, ett stort antal andra regerande furstar, Bismarck, Moltke m. fl., då segermonumentet från fransk-tyska kriget 1883 skulle invigas i Niederwald. Åklagare i målet voro "Oberreichsanwalt Excellenz Dr. Freiherr von Seckendorff und der Erste Staatsanwalt bei der Reichsanwaltschaft Treplin". Förstnämnda befattning hade nämligen så hög rang att den automatiskt medförde excellensvärdighet. T. o. m. domstolens protokollförare var "Obersekretär, Kanzleirat". Såvitt framgår av referatet, var excellensen von Seckendorff ganska passiv och yttrade sig endast kortfattat under pläderingen, medan nästan allt arbetet utfördes av hans underordnade. Även i andra brottmål förekommo två åklagare. Vid den nedan nämnda Hardenrättegången hade von Seckendorff f. ö. avancerat till president i Reichsgericht. Domstolarna i övriga mål utgjordes efter processreformen av Amtsgericht, Schwurgericht, Landgericht och Oberlandesgericht. Processledningen var i allmänhet fast, och ordföranden höll ofta ingående förhör med de tilltalade eller vittnena, ibland med förmaningar att tala sanning, men han kunde även tillåta sig att skämta med dem. En lång rättegång om mordbrand (IX:39) höll första dagen på till kl. 01.45 på natten. Ett av de få skämtsamma inslagen förekom vid en rättegång i Berlin om ett sexualmord på en liten flicka. Där hade ett vittne strax efter mordet iakttagit en man med en liten hund, som kastade ett paket i den kanal där offrets styckade kropp något senare anträffades. Den tilltalade ägde en liten svart pudel, och vid huvudförhandlingen skulle vittnet konfronteras med den tilltalade och hans hund. Ordföranden befallde, att hunden skulle föras in, och en vaktmästare upplyste, att hunden inte fanns utanför rättssalen, och ordföranden utbrast då "Men hunden skulle ju förhöras idag", vilket väckte "allgemeine Heiterkeit". Som en kuriositet kan vidare nämnas, att i en rättegång i Essen 1907 om ett mord i en park i stadens utkant rätten höll syn på brottsplatsen. Därvid åkte juristdomarna och åklagaren bil dit, medan juryn hade hyrt en vurst och alltså åkte efter häst. Vittnen, journalister och intresserad allmänhet åkte däremot spårvagn, vilket visade en tydlig klasskillnad.
    Vad angår den tilltalades försvar, förekommo försvarare i praktiskt taget samtliga brottmål, men det framgår inte, om de voro offentliga eller privata. Vid rättegångar ute i landet var det ibland en brottmålsspecialist från Berlin och en lokal advokat, som uppträdde tillsammans. I enstaka mål förekommo t. o. m. tre försvarare för en tilltalad. Påfallande många av de medverkande juristerna i alla tre yrkeskategorierna betecknas som dr., vilket givetvis betydde Doktor Juris. Enligt upplysning voro kraven på en doktorsavhandling i den tidens Tyskland högre än i Sverige under motsvarande period, men lägre än idag. I flera uppseendeväckande brottmål framhöll försvararen i inledningen till sin plädering, att det var hans uppgift att försvara brottslingen, inte brottet, tydligen för att allmänheten inte skulle förväxla honom med hans huvudman.
    I enstaka brottmål förekom det sammanstötningar mellan åklagare och försvarare, vilket dock var mera ovanligt än sådana mellan ordförande och

 

försvarare. Någon mera utpräglad konflikt förekom dock endast i ett par mål. I målet I:31 dömdes sålunda en försvarare till böter för att han beskyllt domstolen för att vara partisk i antisemitisk riktning. I något mål gick också en försvarare till angrepp mot en annan domare än ordföranden med påståendet att han framställt sådana frågor att det var uppenbart, att han var partisk.
    Alla rättegångar voro offentliga utom sådana, som gällde rikets säkerhet, eller i sådana delar, som voro sedlighetssårande. Detta begrepp tolkades tydligen mera vidsträckt än idag. Som exempel härpå kan nämnas en rättegång i Braunschweig 1906 mot en ung musiklärare, som mördat två kvinnliga elever. Som bevisning åberopades bl. a. en på domarbordet framlagd "osedlig apparat, som anständigtvis ej kunde närmare beskrivas". Troligen var den av samma slag som öppet skyltas i affärer i Klarakvarteren i Stockholm.
    Av referaten att döma verkade det som åhörarna reagerade livligare än idag, och ej sällan förekomma inom parentes i referaten sådana upplysningar som "rörelse bland allmänheten, fortsatt stark rörelse, allmän munterhet" eller — den allra starkaste graden — vid redogörelsen för ett mord, där det ännu levande offrets huvud sågats av med en slö såg — "utrop av motvilja i åhörarbåset". Ordförandena hotade ofta i sådana situationer med att låta utrymma salen, men detta skedde endast en gång. Det var i den nedan nämnda mordrättegången mot Karl Hau (II:9), där militär dessutom måste tillkallas för att upprätthålla ordningen i dornstolsbyggnaden, och upprorslagen måste läsas högt.
    I rättegångarna förekommo ett stort antal kända personer som parter eller i andra egenskaper. Ett åtal om högförräderi 1872 inför Reichsgericht i Leipzig gällde sålunda de kända socialistiska politikerna August Bebel och Wilhelm Liebknecht jämte en tredje, mindre känd person. Liebknecht var tidigare dömd för "Bannbruch", d.v.s. olovligt återvändande från landsförvisning. Ett allmänt åtal mot den berömde klassiske historikern professor Theodor Mommsen, Nobelpristagare i litteratur 1902, som bl. a. var liberal medlem av preussiska lantdagen, gällde ärekränkning mot rikskanslern furst Bismarck under 1882 års valkampanj. Det framgick f.ö. i målet, att Bismarck hade tryckta angivelseblanketter för just sådana ofta förekommande brott. I ett annat tryckfrihetsmål från 1903, där brottet direkt riktats mot hovet och indirekt mot kejsaren, hördes som vittne den dåvarande journalisten vid den socialdemokratiska tidningen Vorwärts Kurt Eisner, ledare för den separatistiska revolutionen i Bayern 1918 och mördad 1919 av en politisk meningsmotståndare. Ett ganska ovanligt åtal vid Amtsgericht i Potsdam 1911 för bedrägeri mot en juvelerare riktades mot en manlig transvestit. Han hade nämligen utgivit sig för hovdam hos kejsarinnan och fått juveler till påseende för hennes dotter. Rättegången övervars av kejsarens fjärde son, dr. juris prins August Wilhelm, kallad Auwi, som i egenskap av "Referendar" just fullgjorde motsvarigheten till tingstjänstgöring vid en Landgericht, likaledes förlagd till Potsdam.
    Det mest omskrivna målet och det med de mest berömda medverkande var dock förtalsåtalet i Berlin 1907 mot utgivaren av veckotidskriften Zukunft Maximilian Harden för tryckfrihetsbrott mot generallöjtnanten i reserven, förutvarande kommendanten i Berlin, kejsarens flygeladjutant, greve Kunovon Moltke. Harden hade beskyllt honom och hans bäste vän sedan barndomen, förutvarande ambassadören i Wien, furst Philipp von Eulenburg, för att vara i varje fall psykiskt homosexuella och ingå i en "kamarilla", som utövade

 

ett ofördelaktigt inflytande på kejsar Wilhelm II genom att dels isolera honom från hans konstitutionella rådgivare och dels vid alla tillfällen gynna varandra. Sedan åklagarmyndigheten vägrat väcka allmänt åtal, väckte Moltke enskilt åtal. Han levde 1847-1923 och var avlägsen släkting till den berömde generalfältmarskalken Helmuth von Moltke (1800-1891)². Kuno von Moltke hänvisade f. ö. till honom i sin plädering, som råkade infalla på 107-årsdagen av Helmuths födelse. Sedan det enskilda åtalet ej bifallits och domen i anledning härav överklagats av målsäganden, ändrade sig åklagarmyndigheten och väckte allmänt åtal. Harden dömdes till fängelse, men sedan han överklagat, sänktes detta till ett obetydligt bötesbelopp efter en förlikning, som slöts, återkallades och slöts på nytt. Innan ännu målet var avgjort, gjorde Harden f.ö. en mycket kuriös juridisk manöver. Ur hans synpunkt var nämligen von Eulenburg och icke von Moltke huvudmotståndaren, men den förrehade icke väckt åtal för förtal, varför han ej kunde höras som målsägande. Harden ansåg, att han kunde bevisa att Eulenburg flera år tidigare övat homosexuell otukt med två män i Bayern. Om han anmälde Eulenburg för detta, skulle denne höras som tilltalad och inte ha sanningsplikt. Därför animerade han en bekant journalist i Bayern att förtala Harden i sin tidning för en sak som berörde Eulenburg. Harden stämde honom och åberopade Eulenburg som vittne. Sedan denne hörts under ed, skulle det gå att styrka, att det var fråga om en mened, gällande just de homosexuella förbindelserna. Genom att forum förlades till Bayern, hoppades också Harden, att domstolen där skulle sätta tilltro till de lokala vittnen som skulle höras mot Eulenburg. Åtal mot Eulenburg för mened väcktes sedan i Berlin, men på grund av hans hälsotillstånd blev rättegången aldrig avslutad. Redan i samband med den ursprungliga publiciteten hade Moltke, Eulenburg och flera andra personer ur samma krets entledigats från sina tjänster och hedersuppdrag.³ Efter domen mot Harden fick denne i hemlighet 40000 Mark ur statskassan som bidrag till ersättning för sina kostnader, då han ansågs ha utfört en samhällsnyttig gärning. Att döma av Hardens egna pläderingar led han av svårartad överskattning av sin egen betydelse. Bakom de åtalade artiklarna låg säkerligen den gamla striden mellan kejsar Wilhelm II och Bismarck i samband med den senares avgång, där Harden stod på Bismarcks sida och betraktade sigsom förvaltare av arvet från denne.
    Bland sakkunniga, som hördes i olika rättegångar i frågor om rättsmedicin, rättspsykiatri och sexologi, märktes de kända namnen Hoffmann, Kraepelien, Aschaffenburg, Hirschfeldt och Schrenck-Notzing. I en rättegång 1911 (VI:132) var en av försvararna den kände advokaten i Berlin Max Alsberg (1877-1933), också framstående rättsvetenskaplig författare.
    Frånsett ett par uppenbart sinnessjuka tilltalade var förmodligen den mest egendomlige tilltalade i de 62 målen advokat Karl Hau, som 1907 i Karlsruhe var åtalad för mord på sin förmögna svärmor förmodligen av ekonomiska motiv.⁴ Han hade nämligen enligt uppgift efter juridiska studier i Tyskland och USA vid 23 års ålder blivit professor i romersk rätt vid det ansedda

 

² Se Genealogisches Handbuch der Gräflichen Häuser, A Band III, Glücksburg, 1958, s. 289.

³ Om hela rättegången se Helmuth Rogge, Holstein und Harden, München 1959, s.157-358.

⁴ Om rättegången mot Hau, se Rogge s. 180-199.

 

George Washingtonuniversitetet i Washington i USA. Något senare hade han för affärer vistats i Konstantinopel och därunder haft en förbindelse med den berömda kurtisanen "la belle Otero", en av de s. k. "grandes horizontales" från Paris under kung Edvard VII:s epok. En annan mycket känd person,som förekom i ett av målen, var den för stölder på hotell i Berlin år 1901 åtalade rumänen Georg Manolescu. Han kallades hotelltjuvarnas konung men utgav sig själv för furst Lahovary, en värdighet, som skulle ha gått i arv i hans släkt sedan år 1160. Manolescu förekommer bl. a. omnämnd i Thomas Manns Svindlaren Felix Krulls bekännelser.
    En praktisk demonstration av att Tyskland före första världskriget omfattade stora minoriteter får man av flera referat av brottmål från Ostpreussen, Pommern och Schlesien, där polska tolkar anlitades i stor utsträckning.Däremot har Friedländer inte refererat några rättegångar från Schleswig Holstein eller Elsass-Lothringen med dansk eller fransk tolk, trots att även sådana rimligtvis borde ha förekommit. De refererade målen härröra också från alla delar av Tyskland.
    Ett ur processuell synpunkt mycket intressant mål, där juridiska knäckfrågor hela tiden döko upp, förekom 1903 i Oldenburg, huvudstad i den lilla delstaten med samma namn. Det började med ett åtal för tryckfrihetsbrott mot utgivaren av en lokal skandaltidning. Han hade nämligen beskyllt stadens honoratiores för att ha bedrivit högt hasardspel på stadens kasino. Det visade sig efterhand, att flera av stadens och delstatens jurister, även domare, deltagit i spelet. Den tilltalade gjorde hela tiden jävsinvändningar mot domstolens och överinstansens ledamöter på grund av att de voro kolleger med utpekade domare. Invändningarna avvisades regelbundet. När en av kyparna vid kasinot hördes som vittne uppgav han, att tre av rättens ledamöter jämte åklagaren deltagit i hasardspelet "Lustige Sieben" på kasinot. En av målsägandena var delstatens justitie- och kulturminister, tidigare Oldenburgs "Erster Staatsanwalt". Han blev anmäld för mened av den åtalade redaktören, bestående i att han förnekat sitt deltagande i spelet.
    Målet föranledde flera följdåtal mot efterföljande ansvariga utgivare och flera menedsåtal. Tydligen tillämpade tidningens ägare samma system som Lars Johan Hierta beträffande Aftonbladet i Stockholm på 1830-talet med bulvaner som ansvariga utgivare och avtjänare av fängelsestraff.
    Ett annat ur processrättslig synpunkt intressant mål förekom 1901 i Gumbinnen, den ostpreussiska gränsorten mot Ryssland, som var stor garnisonsort. Gumbinnen nämndes stundom i skildringar av spioneriet före första världskriget. Det var nämligen vanligt, att spionerna postade sina rapporter där på resa från Berlin till S:t Petersburg eller tvärtom. Två underofficerare vid "elfte pommerska kavalleriregementet von Wedel" åtalades för mord på överordnad, vilket samtidigt rubricerades som myteri. De påstodos i ridbanan ha skjutit sin skvadronchef, ryttmästare friherre von Krosigk. De frikändes av krigsrätten i Gumbinnen, varefter åklagaren överklagade till "das Oberkriegsgericht" i Königsberg, som fällde dem. Båda parter begärde revision hos "das Reichsmilitärgericht", som återförvisade målet till krigsöverrätten på grund av ett formellt fel vid ett vittnesförhör. Vid den nya rättegången där frikändes de tilltalade. Vid denna domstol tjänstgjorde egendomligt nog ett "Oberkriegsgerichtsrat", d. v. s. en medlem av domstolen, som åklagare.
    Man får också genom referaten en god uppfattning om kejsarens, adelns, officersståndets och rangens betydelse i kejsartidens Tyskland. När kejsaren

 

6-43-161 Sv Juristtidning

 

omnämndes i något brottmål, skedde det med krypande vördnad, och även de personer som åtalats för ovannämnda högförräderi 1884 avhöllo sig från personliga angrepp mot kejsaren under rättegången. I anslutning till kejsar Wilhelm II kan nämnas ett tryckfrihetsmål i Berlin 1896, som sammanhängde med maktkampen efter Bismarcks avgång och förhållandet Tyskland-Ryssland. Utgångspunkten var ett tal, som kejsaren höll i Breslau samma år vid ett statsbesök av tsar Nikolaus II av Ryssland. En viktig punkt i talet återgavs oriktigt av en bland de närvarande journalisterna. Under den därav föranledda rättegången blev det mycket tal om kejsarhovets inre organisation. Det framgick därunder, att under Inrikesministeriet lydde en särskild "kunglig litterär byrå", som bl. a. sysslade med att utforska anonyma författare till politiska tidningsartiklar. Det framgick också, att kejsarens tal passerade det hemliga civilkabinettet, icke hovmarskalksämbetet, och att kejsaren inom landet brukade tala utan koncept, vilket kan förklara en del av hans mera oöverlagda yttranden.
    I de många mål där Bismarck förekom som målsägande omtalades han med nästan samma vördnad, och i ett mål om landsförräderi (VII: 5) upplästes en tjänsteskrivelse från honom som bevisning under "stark rörelse bland åhörarna".
    Vad angår rangfrågor, hördes i ett mål om falskspel och dobbleri (VII: 116) som vittne den 23-årige löjtnanten prins Max av Thurn und Taxis med stor vördnad från rättens och åklagarens sida. Han titulerades "Ew. Durchlaucht", d. v. s. Ers Höghet.
    I ett mål om spiritistiskt bedrägeri framhölls särskilt, att det åtalade mycket enkla mediet samt grevinnan och generalskan von Moltke, som besökt seanserna, duade varandra och kysste varandra till avsked efteråt. I ett annat mål om yrkesmässigt bedrägeri genom falskspel, ocker och dobbleri, där ett mycket stort antal yngre officerare hördes som vittnen, hade ryttmästaren i kavalleriets reserv, friherre von Meyerinck, tjänstgjort som spelarnas medhjälpare, "steerer" i amerikansk spelarslang, genom att uppspåra lämpliga offer. I ett annat mål var greve Gisbert von Wolff-Metternich, brorson till tyske ambassadören i London, åtalad för vårdslöshet mot borgenärer genom slösaktigt levnadssätt och stiftande av ny gäld. Han försvarade sig med att han skulle gifta sig med den frånskilda dottern till den judiske miljonären Wolff Wertheim, ägare till det stora varuhuset Wertheim i Berlin, som praktiskt taget kastat dottern i hans armar i utbyte mot hans titel. Greven levde fortfarande ännu 1952 efter fyra äktenskap, dock icke med denna kvinna, men hade ingen yrkesbeteckning eller tidigare militär rang⁵. Den tilltalade åberopade f. ö. som "allmänt karaktärsvittne" den vördnadsvärde "General majora. D." Pauli, vilket givetvis gjorde ett förtroendeingivande intryck. Vid närmare kontroll visade det sig emellertid, att Pauli slutat sin militära bana i Preussen som major i samband med fransk-tyska kriget och förvärvat generalstiteln, dels som instruktör och dels som "legoknekt" i Kina, Peru och Honduras. Släkten von Wolff-Metternichs gemensamma härstamning med furst Clemens von Metternichs förfäder var redan på 1300-talet⁶.

 

    Ett mål, som var särskilt belysande för den militära mentaliteten, förekom

 

⁵ Se Genealogisches Handbuch des Adels, Gräfliche Häuser A Band I, Glücksburg 1952, s. 503.

⁶ Se Heinrich Kneschke, Neues allgemeines Deutsches Adels-Lexikon, Leipzig, 1930, Band VI, s. 259-261. 

1903 i Essen. En fänrik vid flottan, som tagit sin officersexamen, men ännu inte formellt utnämnts till officer, var hemma på påskpermission. Han ingrep och tillrättavisade på gatan en berusad värnpliktig vid artilleriet, som likaledes var hemma på permission. Han beordrade sedan denne att medfölja till närmaste polisstation. Då den värnpliktige försökte fly, förföljde fänriken honom och högg honom med sin stickert så olyckligt att han dog. Som grund för sitt bestridande av ansvar åberopade fänriken dels sin tjänsteplikt att uppehålla disciplinen, dels sin officersära.
    I flera mål om hasardspel nämndes det, att förmögna unga män, uppenbarligen berusade och kanske även påverkade av bedövningsmedel, förlorat stora summor på en natts spel, t. ex. 40000 resp. 160000 mark, medan en yrkesspelare påstods ha vunnit 400000 mark, likaledes på en natt. I stor utsträckning betalade man dock i sådana sammanhang sina skulder med skuldsedlar, som satsades på nytt eller överlätos men aldrig infriades.
    Förundersökningarna voro tydligen i allmänhet mycket ingående, men förvånansvärt många vittnen, som hördes under rättegångarna, hade intet av värde att berätta. Bevisningen framlades i många fall på ett osystematiskt sätt. I vissa fall lånades kriminalkommissarier från Berlin ut för förundersökningar ute i landet på begäran av de lokala myndigheterna eller i ett par av de nedan nämnda antisemitiska målen efter framställning av lokala judiska organisationer. Det framgick vidare, att kriminalpolisen i Berlin tydligen hade en mycket strängt specialiserad organisation med särskilda "Dezernate", eller med dagens svenska terminologi rotlar eller kommissioner, för t. ex. utpressning, hasardspel, homosexualitet, politiska brott och övervakning av pressen. Ansvarig för hasardspel och falskspel där under många år var sålunda kriminalkommissarien och kaptenen i artilleriets reserv von Manteuffel, som även hördes som sakkunnig i ett par sådana mål, fastän hans kompetens bestreds från motpartens sida. I en förundersökning, där ett antal yngre reservofficerare hördes som vittnen, förefaller det dock, som om von Manteuffel använde sin ställning som äldre officerskollega för att få fram uppgifter till förundersökningen. En av de kriminalkommissarier som sysslade med sedlighetsbrott var dr. Kopp, där titeln förmodligen betyder Doktor Juris. I flera fall hördes vidare vid rättegångarna undersökningsdomaren som vittne för att styrka, vad hörda personer uppgivit eller t. o. m. vilket intryck de gjort på honom.
    I anslutning till polisverksamheten kan också nämnas, att år 1897 blev chefen för ordningspolisen i Berlin, som var polisöverste och tjänat sig upp från konstapelgraden, utsatt för mordförsök i bostaden av en anarkist med hjälp av en helvetesmaskin. Polisöversten hade tjänstebostad på den kända adressen Alexanderplatz i Berlin. I ett par fall visade det sig emellertid finnas brister i den tyska polisens allmänt erkända höga standard. Under en förundersökning mot en pedofil miljonär för sedlighetsbrott hade sålunda en polisintendent och en kriminalkommissarie hjälpt honom att undertrycka bevisning, fastän det inte framgick, om det var mot ersättning. Den förre avstängdes och avled hastigt, dock utan att ordet självmord nämndes, medan den senare åtalades för tjänstemissbruk. I ett mål om tryckfrihetsbrott i Berlin 1896, som också sammanhängde med de tidigare nämnda striderna vid Bismarcks avgång, häktade domstolen vidare på eget initiativ en kriminalkommissarie som misstänkt för mened. Han var chef för kommissionen för press- och politiska brott. Han misstänktes att ha lämnat ut uppgifter till en journalist för att få fördelaktig publicitet och förbättra sina utsikter till befordran.

 

    Ett åtal med anknytning till rättsväsendet förekorn vidare 1906 i Beuthen i Schlesien, då ett Oberlandesgerichtsrat stod åtalad för tagande av muta, brott mot tystnadsplikt, bedrägerier och förskingringar, olovligt förfogande över gods, inköpt på avbetalning, och överträdelse av myndighets bud, gällande utmätta lösören. Han hade gamla studieskulder, levde högt och anlitade flera äktenskapsbyråer för att söka sanera sin ekonomi genom ett rikt giftermål. Ur kriminologisk synpunkt förekommo flera intressanta brott, varå några exempel skola anföras. En våldtäkt med efterföljande mord på en liten flicka i norra Berlins fattiga arbetarkvarter gav sålunda en god inblick i gatuprostitutionen och koppleriet där, en "änglamakerska" åtalades för mord på flera oönskade fosterbarn, en katolsk präst av hög rang åtalades för otukt med konfirmander och ett par rånmordsfall av gammaldags stråtrövartyp förekommo på landsbygden. Vidare åtalades det polska greveparet Kwilecki (Kwileccy) för det ovanliga brottet förvanskande av familjeställning ("undansticker eller förbyter man barn"), för att deras fideikommiss ej skulle ärvas av släktingar, som man var ovän med. Rättegången varade 20 dagar, och 200 vittnenhördes. Domstolen utsåg en sakkunnig kommission för att jämföra det omtvistade barnet och ett annat barn, som eventuellt var dess syskon. Kommissionen bestod av två rättsläkare, en porträttmålare och professor vid Konstakademien samt en kriminalpolisman, som var specialist på Bertillons signalementssystem. Föräldrarna blevo emellertid frikända, och deras barn godtogs sålunda som legitimt, men han är icke upptagen i den senaste polska adelskalendern⁷.
    En typ av brott, som kanske var vanligare under denna period än i våra dagar, gällde brott mot personer, som voro intagna på olika anstalter och antingen berövats sin frihet eller utsatts för misshandel, i vissa fall med dödlig utgång. Ett par av tryckfrihetsmålen gällde också påståenden om sådana brott. Till denna kategori av anstalter hörde ett arbetshem, två sinnessjukhus, varav ett offentligt och ett privat, anslutet till ett kloster, samt en uppfostringsanstalt för pojkar i Polen, tillhörig staden Berlin. Två av brotten hade riktats mot katolska präster, som av disciplinära skäl placerats i anstalt, därför att de varit uppstudsiga. Det internationella samarbetet beträffande brottsbekämpningen hade tydligen kommit ganska långt, eftersom bland derefererade målen funnos fall, där utlämning skett till Tyskland från Österrike, Italien, England, USA och Brasilien. En österrikisk medborgare, som flytt till hemlandet i ett av "spelmålen", dömdes vidare där på begäran av tysk myndighet. En för koppleri misstänkt person, som flytt till USA, kom hemdärifrån med fri lejd och på det allmännas bekostnad för att vittna mot huvudmannen.
    Man märker vidare tydliga föregångare till 1930-talets antisemitism och svåra judeförföljelser. I tre mordfall, ett vid holländska gränsen, och två i östligaste Tyskland, där antisemitismen antagligen var starkast, mördades ungdomar på våren utan att brotten genast uppklarades. Det uppstod rykten, att liken voro tomma på blod. Detta i sin tur ledde efterhand till misstanken, att offren ritualmördats av traktens judar och tappats på blod för att detta skulle användas vid bakning av det osyrade brödet till den stundande påskhögtiden. Kravaller med misshandel och förstörande av fastigheter förekommo. Vidare inleddes förundersökningar mot på platsen boende judar, som ledde till både häktningar och åtal men huvudsakligen byggde på rykten

 

⁷ Se Adam Boniecki, Herbarz Polski, Vol. XIII, Warszawa 1909, s. 309.

 

och lögner. Flera av de kända försvararna från Berlin uppträdde i sådana mål ute i landet. Det framgår emellertid inte av referaten, att de av domstolarna behandlades på samma fientliga sätt som liberala försvarsadvokater från andra delar av USA i rättegångar mot negrer i Södern, utan domarna uppträdde tydligen helt korrekt. Det enda undantaget i ord var en rättegång om ett dråp under ett krogslagsmål, där en jude blivit dödad och ordföranden hela tiden omtalade honom som "juden" i stället för att nämna hans namn. Sistnämnda mål var ett följdbrott till ett av de ovannämnda påstådda ritualmorden. En kringvandrande judisk gesäll från Berlin råkade nämligen i ett värdshus på en av brottsorterna i ordväxling med några stamgäster om det tidigare brottet, varefter han blev slagen och sparkad till döds. I en av "ritualmordsprocesserna" hördes en sakkunnig för att styrka, att Talmud icke innehåller några sådana regler eller rekommendationer om blod, som ryktet gjort gällande. Den sakkunnige upplyste f. ö., att denna vidskepelse var känd sedan i varje fall 1220-talet. Till den antisemitiska kategorien hörde också ett åtal mot flera medlemmar av en judisk församling i Pommern för mordbrand i synagogan i påstått syfte att lägga skulden på de kristna. Dessa rättegångar föranledde också flera följdåtal för mened. Fällande dom för sådant brott medförde f. ö., att man blev obehörig att avlägga ed vid domstol. Två av tryckfrihetsåtalen sammanhängde vidare med antisemitiska politikers verksamhet i riksdagen, där den ene riksdagsmannen var tilltalad och den andre målsägande.
    Straffen voro inte påfallande stränga jämförda med dagens förhållanden. Detta kan dock bero på att referaten inte innehålla några mål om återfallstjuvar o.d. 19 personer dömdes till döden i de refererade målen, därav 16 för mord och 3 för högförräderi. 12 av dem avrättades, 4 benådades och i 3 fallvar verkställighetsfrågan ännu oavgjord, när boken avslutades. När två personer 1885 avrättades på fängelsegården i Halle för det ovannämnda högförräderiet mot kejsar Wilhelm I, skedde detta i närvaro av en åklagare, "der Reichsanwalt", och två domare ur Reichsgericht, alla tre klädda i ämbetsdräkt. När de dömda fördes till avrättningsplatsen, ljöd "die Armesünderglocke", som förekommer även i Goethes Faust. Den ledande av de båda dömda uppehöll sin åskådning in i det sista genom att ropa "Leve anarkismen" ögonblicket innan bilan föll. Därefter anmälde skarprättaren högtidligt för åklagaren, att domen verkställts. Tre av de avrättade voro kvinnor. Några ytterligare personer hade säkerligen blivit dödsdömda för mord, om de inte varit under 18 år, då brotten förövades. De dömdes i stället till 15 års tukthus, som var maximistraffet för deras åldersgrupp. Ett par personer, som dömts tilllånga frihetsstraff, förövade självmord efter domen. Den ovannämnde fänriken, som var åtalad för misshandel med dödlig utgång, dömdes till 2 år och 7 dagar av den särskilda, icke vanhedrande straffarten "Festungshaft", som avtjänades på en fästning, icke i ett fängelse. Denna straffart tillämpades även beträffande en duellant och en landsförrädare, som var polack och handlat av patriotiska motiv till förmån för ett fritt Polen.
    Allt som allt giva böckerna alltså en intressant och belysande bild av ett högt stående rättssystem i ett närliggande land under en ej alltför avlägsen period, som samtidigt verkar ytterst fjärran⁸.
 

Klas Lithner

 

⁸ För värdefulla upplysningar tackar jag universitetslektor Hans-Heinrich Vogel, Juridiska institutionen, Lund.