Brottspåföljder och brottmålsförfarandet — rättsutvecklingen i Finland och iSverige under femtio år
Av professor P. O. TRÄSKMAN
1. Från 1734 års lag till ny strafflag
Missgärningsbalken och straffbalken är förmodligen de balkar i 1734 års lag som sämst svarar mot dagens rättsideologi. Lagens straff framstår mätta med en modern måttstock som orimligt stränga, upprörande grymma och socialt starkt diskriminerande. På straffrättens område är det enklare och vanligare att åberopa 1734 års lag som ett exempel på råheten i äldre dagars straffsystem än som en produkt av sådan legislativ vishet som framstår som föredömlig bedömd även i ett historiskt långtidsperspektiv.
Då 200-årsminnet av 1734 års lag firades för femtio år sedan presenterades rättsutvecklingen på straffrättens område med tillfredsställelse till den del det var fråga om 1800-talets stora straffrättsreformer. De tvåhundra år som förflutit utmärktes på straffrättens område av en fortgående liberalisering. I fråga om straffsystemet var skillnaden mellan 1734 års lag och de lagar som ersatte denna, strafflagen av år 1864 i Sverige och strafflagen av år 1889 i Finland, ansenlig. I 1734 årslag intog dödsstraffet en central plats, i flera fall därtill förenat med stympning eller andra skärpande tillsatser. I många fall föreskrevs olika kroppsstraff eller vanhedrande skamstraff. De övriga straffen var konfiskation i olika former samt bötesstraff — frihetsstraffens roll var rätt obetydlig.1
I de nya strafflagarna hade tyngdpunkten helt förskjutits. Dödsstraffet bibehölls visserligen, men för rätt få av de allra allvarligaste brotten. Straffsystemets stomme utgjordes nu av frihetsstraffen, i Sverige straffarbete och fängelse och i Finland tukthus och fängelse. Också bötesstraffets roll var stor; böter var den till antalet vanligaste straffarten i lagarnas särskilda delar. De övriga straffens och straffrättsliga skyddsåtgärdernas betydelse var avgjort mindre.2
I praktiken innebar de nya strafflagarna framför allt att fångvårdens ställning blev en annan än förr. De straff- och korrektionsanstalter som fanns sedan tidigare svarade ej mot de nya behoven. Den ökade användningen av frihetsstraff och de nya syftemål som allt mer markerat uppställdes för straffsystemet förutsatte flera och annorlunda straffanstalter. Både i Sverige och i Finland byggdes under 1800 talet ett stort antal fängelser. Dessa utgjorde den konkreta bekräftelsen på att de två länderna kommit in i det som kallats frihetsstraffens storhetstid.3
2. Reformarbetet efter 1800-talets nya strafflagar
De nya strafflagarna i Sverige och i Finland bedömdes en förvånansvärt kort tid såsom ändamålsenliga. Vid sekelskiftet stod det klart att de två lagarna borde ersättas med en helt ny lagstiftning. I Sverige togs det första steget mot detta mål genom att Johan Thyrén åtagit sig att utarbeta principer för en strafflagsreform och utkast till en ny strafflagstiftning. Thyréns arbete resulterade inte som sådant i en ny strafflag, men hans ofullbordade verk var dock en grund för det fortsatta lagarbetet. Efter en beredning i flera olika organ fullbordades detta lagarbete år 1962 genom den nya brottsbalken.4
I Finland gjordes det första försöket till en totalreform av strafflagen genast sedan landet blivit självständigt, då Allan Serlachius på uppdrag av justitieministeriet i två delar presenterade ett fullständigtförslag till ny strafflag. Ej heller detta förslag resulterade i en totalreform och det fortsatta arbetet på denna skulle i Finland visa sig bli ännu mer långvarigt än det i Sverige.
Efter diverse halvdana försök att revidera den gamla strafflagen under 1950- och 1960-talet kom arbetet på en totalreform åter i gång på allvar år 1972. Den straffrättskommitté som då tillsattes presenterade sitt principbetänkande för en helhetsreform av strafflagen år 1976, varpå arbetet fortsattes inom ramen för en projektorganisation vid justitieministeriet. I detta nu har det första utkastet till en regeringsproposition för ett första steg mot en totalreform färdigställts —när det sista steget kan tas är däremot ännu oklart.5
Under tiden har arbetet på nya reformer av den svenska brottsbal-
ken åter vidtagit.6 Trots att syftet med dessa än så länge ej är en totalrevision av strafflagstiftningen visar detta på en väsentlig skillnad mellan dagens strafflagstiftning och den som tillkom år 1734. 1734 års lag stiftades för att vara en varaktig lag "som ej behövde ofta ändras".7 Idag är tanken på en varaktig strafflag en illusion. Det är nu lika riskabelt att spå en lag en giltighetstid på femtio år som det år 1734 var att spå en människa denna livslängd.
3. Kampen mellan allmänprevention och individualprevention
Både den svenska strafflagen av år 1864 och den finska av år 1889 hade sin ideologiska grund i den klassiska straffrättsskolan. För straffutmätningens vidkommande innebar detta krav på rättvisa och proportionalitet. Straffet skulle fastställas utgående från den brottsliga gärningen och stå i rättvis proportion till denna.
På den europeiska kontinenten hade den sociologiska straffrättsskolan börjat sitt segertåg på 1880-talet.8 Vid sekelskiftet hade skolan sina anhängare även i Sverige och i Finland. Krav på sådan differentiering och kategorisering av lagbrytarna som var utmärkande för den sociologiska skolan gjorde sig också här gällande i den kriminalpolitiska debatten och ledde även småningom till konkreta resultat i lagstiftningen. Tyngdpunkten i straffmätningen försköts från den brottsliga gärningen till gärningsmannen: vid straffmätningen skulle framför allt beaktas brottslingens asocialitet, hans sinnesart eller samhällsfarlighet etc. I stället för en så jämlik behandling som möjligt av olika brottslingar blev idealet en så individualiserad behandling som möjligt. De straffrättsliga säkerhetsåtgärderna fick en viktig ställning, då de bättre än straffen kunde erbjuda ett effektivt skydd av samhället.9 Utvecklingen i Finland och i Sverige gick till en början rätt parallellt. Genom separata reformer ändrades straffsystemet så att det blev enklare än tidigare att vid val av påföljd beakta individualpreventiva krav. Villkorlig dom infördes i Sverige år 1906 som ett alternativ förde lagöverträdare som bedömdes vara tillfällighetsförbrytare. I Finland dröjde det till år 1918 innan motsvarande reform genomfördes, även om de första förslagen framställdes redan i slutet av 1800-talet.
Då villkorlig frigivning togs i bruk i Sverige samma år som villkorlig dom, var även detta nya institut främst avsett för de tillfälliga förbrytarna. I Finland hade stadganden om villkorlig frigivning intagits redan i den förordning om verkställighet av straff som utfärdades i samband med strafflagen år 1889. Förutsättningarna för villkorlig frigivning ändrades dock år 1921, varvid institutets betydelse blev större.10
Dagsbotssystemet togs i bruk i Finland år 1921 och i Sverige tio år senare. En av grunderna till detta (kanske ej den viktigaste) var de möjligheter till differentiering som det nya systemet innebar. Av betydligt större betydelse än dagsbotssystemet för de ideal som den sociologiska straffrättsskolan uppsatt för sin verksamhet var dock de reformer som gällde kroniska förbrytare och unga lagöverträdare.
I den nya straffrättsskolans program hade redan från början ingått åtgärder för att "oskadliggöra de kroniska förbrytarna". I Sverige realiserades denna programpunkt genom den lagstiftning som år 1927 införde påföljderna förvaring och internering. I Finland skedde motsvarande reform år 1932 genom att lagen om internering av farliga återfallsförbrytare antogs. De nya påföljderna motiverades uttryckligen med samhällets behov av skydd för de kroniska förbrytare som upprepat gör sig skyldiga till brott och som därför anses farliga för allmän eller enskild trygghet. Den nya påföljden betecknades ej såsom straff utan som en straffrättslig skyddsåtgärd.11
För unga lagöverträdare infördes en särskild påföljd i Sverige år 1935 genom att ungdomsfängelse infördes. I Finland infördes motsvarande påföljd något senare, år 1940, genom att lagen om unga förbrytare antogs.
Denna parallella utveckling i Finland och i Sverige bröts dock vid tiden för det andra världskriget. I Sverige drevs individualiseringstanken allt längre för att slutligen ta sig uttryck i den extrema kriminalpolitiska åsiktsriktning som kallats behandlingsideologin (eller vårdideologin). Avgörande för alla kriminalpolitiska åtgärder var brottslingens behov av behandling: varje brottsling skulle behandlas på det förhonom ändamålsenligaste sättet och påföljdssystemet förutsattes därför vara utformat på ett sådant sätt att lämpligt behandlingsalternativ alltid fanns att tillgå.12
I Finland inträffade åter en viss kriminalpolitisk reaktion. Kriminalpolitiska reformer som motiverades med individualpreventiva motiv hade en rätt begränsad krets av förespråkare. En stark allmänprevention med betoning av behovet av tillräckligt stränga straff och med straffets berättigande som en rättvis vedergällning för brottet försvarades däremot starkt av en inflytelserik grupp kriminalpolitiskt aktiva. Framför allt kan här nämnas professorn i straffrätt Bruno A. Salmiala som upprepat i nordiska sammanhang betecknade sig själv som "den siste mohikanen" och "den siste lansdragaren för vedergällningstanken".13 En konsekvens av att kriminalpolitiken i Sverige och i Finland utvecklades åt skilda håll blev att Finland under närmare tre decennier ansågs som hemvist för en reaktionär och Sverige för en radikal kriminalpolitik i Norden.
En ny omvärdering har i detta fall inträffat under de senaste decennierna. Den extrema behandlingsideologin har knappast längre någraförespråkare och även företrädarna för en moderat individualprevention har svårt att försvara sin ståndpunkt. Framför allt med stöd avgenomförd kriminologisk forskning, som inte kunnat påvisa några väsentliga skillnader i fråga om effekten mätt i återfallssannolikhet mellan olika påföljder utformade som individualpreventiva handlingsprogram, har allmänpreventionen slagit igenom.14
Särskilt 1970-talet har i alla nordiska länder inneburit en återgång till en allmänpreventiv markering och en "nyklassisk straffrätt".15 Straffsystemet baseras på och legitimeras med allmänprevention. Den klassiska straffrättens tankar om proportionalitet mellan brott och straff har tagits till heders igen. För Finlands del innebär detta att det åter finns överensstämmelse mellan den nationella kriminalpolitiken och de allmänna nordiska strömningarna. Då landet aldrig helt hunnit med i den utveckling mot individualprevention som skedde i andra nordiska länder betydde allmänpreventionens nya frammarsch i dessa att Finland t. o. m. kunde förefalla som ett föregångsland.
Den rådande situationen betyder dock knappast att den långvariga kampen mellan företrädare för allmänprevention och företrädare för individualprevention bilagts för gott. Även den nyklassiska straffrättskolan och den starka betoning av straffets allmänpreventiva betydel-
se som är vanlig idag har sina kritiker. Dessa har framför allt varnat för faran för ett alltför hårt och känslolöst straffsystem.16 Det är inte förvånande om de politiska riktningar som för fram ett mjukare samhälle med ökad framgång kan föra fram tankar om ett mjukare straffsystem — eller ett samhälle helt utan straffsystem.17
4. Frihetsstraffen — straffsystemets stomme
Brottspåföljderna har ibland förliknats vid en arsenal av reaktionsmedel.18 Under de senaste femtio åren har denna arsenal ej undergått några dramatiska förändringar. Stommen i påföljdssystemet har under hela denna tid bildats av olika frihetsstraff. Till en början var tilltron till frihetsstraffen mycket stor. Ifall man sörjde för att strafftiderna var tillräckligt långa och för att påföljdernas innehåll kunde utformas på ett sådant sätt som bäst tjänade just ifrågavarande interns rehabiliteringsbehov räknade man med att uppnå goda behandlingsresultat.
Den utveckling mot olika specialpåföljder för skilda kategorier av lagöverträdare som ovan redan berörts (avsnitt 3) var en konsekvens av denna övertygelse. En annan konsekvens var möjligheten att i vissa fall förordna om en tidsobestämd påföljd. Särskilt i fråga om de kroniska förbrytarna ansåg man det vara nödvändigt att anstaltsvården kunde utsträckas tills den intagne ej längre bedömdes såsom samhällsfarlig. I Sverige fanns till en början två skilda skyddsåtgärder av detta slag, förvaring och internering, vilka dock senare i Brottsbalken sammanslogs till en åtgärd under den gemensamma benämningen internering.19 Motsvarande åtgärd i Finland har hela tiden varit internering av farlig återfallsförbrytare.
Idag är bedömningen en annan. De straffrättsliga påföljderna kan inte längre motiveras med ett behov av vård och behandling hos lagöverträdaren. Undersökningar har visat att många lagöverträdareej har andra behov av vård och behandling än dem som skapas ellerförstärks av påföljdssystemet självt, och där vård och behandling erfordras är påföljdssystemet snarare ett hinder än ett medel för att tillgodose behoven.20 Flera av de tidigare specialpåföljderna har därför helt avskaffats eller åtminstone har användningen av dem inskränkts.
Särskilt de tidsobestämda påföljderna har starkt kritiserats. Man har i denna kritik betonat det inhumana och orättfärdiga i en påföljd vars varaktighet ej på förhand bestämts och "som vid behov" kan utsträckas till att bli livslång. Man har även påpekat att påföljder av detta slag är orättvisa, därför att de uppfattas som och i själva verket utgör bestraffning för ännu icke förövade brott. Människor spärras in, inte på grund av sitt förflutna, men på grund av sin framtid.21
I Sverige har denna kritik lett till att de tidsobestämda påföljder som funnits nu har avskaffats.22 I Finland fortsätter däremot tvångsinrättningen för internerade återfallsförbrytare sin verksamhet, men med ett rätt ringa antal intagna — alla flerfaldiga våldsförbrytare. Även om denna grupp av brottslingar utgör en särskild problemgrupp, finns det ej skäl att utsätta dem för åtgärder som är oförenliga med de principer som eljest tillämpas inom straffsystemet. Ett avskaffande av interneringsinstitutet är därför även i Finland en reform att arbeta för.
Under de senaste decennierna har man både i Finland och i Sverige övergått från två skilda arter av frihetsstraff till en enda. Då brottsbalken infördes i Sverige infördes ett enhetligt frihetsstraff, fängelse, istället för de tidigare straffen straffarbete och fängelse. En av de största lagreformerna i Finland under 1970-talet var övergången från tukthus och fängelse till en enda straffart, fängelse. I detta sammanhang lämnade man även officiellt det s. k. progressivsystemet som dock redan tidigare förlorat sin betydelse i praktiken.
Övergången till en enda art av frihetsstraff motiverades allmänt taget med att det ej längre befanns vara ändamålsenligt att upprätthålla en gradering av frihetsstraffen och att i praktiken genomföra den kategorisering av fångar som uppdelningen på två arter förutsatte.23 I ett straffsystem som grundar sig på tanken att straff nyttjas av hänsyn till allmän laglydnad och där frihetsstraffets syftemål uttryckligen ärsjälva frihetsberövandet är det följdriktigt att likställa alla fångar. I mycket finns denna likvärdighet dock endast på papperet. I vissa avseenden är skillnaden mellan olika fångkategorier idag t. o. m. större än tidigare.
De fängelser som uppfördes under det senaste århundradet var tänkta för fångar som avtjänade sitt straff huvudsakligen i sluten cell. Både i Sverige och i Finland kom cellstraffet att dominera bilden av fångvården långt in på detta sekel. Småningom öppnades cellens dörr
för fangen för allt flera ändamål och för allt längre tidsperioder. Till en början bröts hans isolering för deltagande i gudstjänst, för skolundervisning, gymnastik och viss friluftsvistelse, för tillåtelse att uträtta angelägenheter utanför anstalten och slutligen även för gemensamt arbete inom anstalten.24
Olika omständigheter ledde även fram till öppna anstalter och öppna anstaltsavdelningar samt till s. k. frigång, d. v. s. arbete utanför anstalten hos enskild arbetsgivare eller studier utanför anstalten. Idag fungerar vissa anstalter både i Finland och i Sverige som nattfängelser, där de intagna vistas endast under sin fritid och där uppsikten av dem begränsats till minsta möjliga. Samtidigt har dock vissa anstalter bibehållits som hårt bevakade slutna anstalter med alla den slutna anstaltens traditionella attribut kombinerade med den nya teknologins metoder för kontinuerlig bevakning.
Det är ett välkänt faktum (åtminstone bland fångarna själva) att vissa anstalter upplevs (och i verkligheten uppenbarligen är) strängare än andra, trots att någon formell skillnad mellan dem inte finns. Det råder ej heller något tvivel om att anstalter av olika typ i verkligheten är olika stränga trots att man formellt sett avtjänar samma typ av straff vid dem. En fånge som avtjänar sitt fängelsestraffi en öppen anstalt med rätt att lämna anstalten t. ex. för studier vid högskola har i verkligheten helt andra förhållanden än en fånge som avtjänar sitt fängelsestraff i en nersliten sluten anstalt. Inför lagen är de dock lika genom att de bägge avtjänar det enda fängelsestraff som lagen känner.
Medan lagstiftningen gjorde skillnad mellan två arter av frihetsstraff ankom det vanligen på domstolen att vid straffmätningen fastställa vilken art som skulle användas. Idag sker placeringen i viss anstalt huvudsakligen genom försorg av fångvårdsmyndigheterna, tillen del i enlighet med riktlinjer som fastställts i lag, förordning eller direktiv utfärdade av justitieministeriet. Den enskilda domaren saknar möjligheter att påverka valet av anstalt för verkställighet avstraffet i ett enskilt fall. Vid domstillfället har domaren som utdömer straffet inte ens reell möjlighet att känna till vad straffet i verklighetenkommer att inbegripa. Domstolarnas möjligheter att påverka det konkreta innehållet i ett utdömt straff har de facto minskat ansenligt under de senaste decennierna samtidigt med att fångvårdsmyndigheternas befogenheter har ökat.
Denna förskjutning i faktisk makt att fatta beslut från domstolarna till de exekutiva myndigheterna märks även i samband med andra
avgöranden rörande påföljderna för ett brott. De exekutiva myndigheterna har rätt stora möjligheter att fastställa när ett utdömt fängelsestraff bör avtjänas och de har framför allt möjligheter att besluta närverkställigheten i anstalt skall upphöra. Genom att reglerna för villkorlig frigivning tillåter mycket stor diskretion kan fångvårdsmyndigheterna påverka anstaltsvistelsens längd, d.v. s. den enda del av straffpåföljden som av allmänheten anses som ett straff.
Det är ej min avsikt att här ifrågasätta det ändamålsenliga i denna maktförskjutning, utan endast att notera denna utvecklingstendens. En viss skepsis i fråga om det rationella i den skeva överensstämmelsen mellan uppfattningen hos allmänheten om en fängelsedom och domen i verkligheten önskar jag dock ge uttryck för. Det som bedömt på basen av domstolens avgörande antas vara ett års fängelse bakom galler och grind, kan i själva verket vara sex månaders fängelse i det fria.
5. Utvecklingen mot mildare straff
I flera undersökningar av straffets utveckling har man uppmärksammat hur systemet med tiden förefaller att ha blivit mildare. Detta gäller även för Sverige och för Finland.
För hundra år sedan var lagens strängaste straff i båda dessa länder fortfarande dödsstraff. I Finland hade visserligen inget dödsstraff verkställts efter år 1826, då kejsaren och storfursten förklarat att han ej avsåg att tillåta en exekution i andra fall än då dödsstraffet utdömts för lands- och högförräderi.25 I verkligt bruk har dödsstraffet efter detta år varit i Finland endast under kris- och krigstid. Den sista avrättningen i Sverige ägde rum år 1910 (för övrigt den enda gången då giljotin använts i någotdera av dessa länder).26
Denna vid en internationell jämförelse positiva utveckling bort från dödsstraffet följdes upp genom att detta straff avskaffades ur straffsystemet i både freds- och krigstid i Finland år 1972 och i Sverige år 1973. I ett nationellt korttidsperspektiv kan reformen förefalla trivial.I ett internationellt eller i ett historiskt perspektiv har den däremot en stor humanitär betydelse. Starka skäl kan t. o. m. anföras för att detta är den viktigaste av alla kriminalpolitiska reformer under de senaste decennierna. Tyvärr har Finland ej följt upp reformen genom att konsekvent ställa sig negativt till bistånd vid användning av dödsstraff
genom att alltid vägra utlämning av förbrytare till stat där han hotas av detta straff.27
Efter dödsstraffets avskaffande är fängelse lagens strängaste straff. Genom att tilltron till möjligheterna att påverka brottsligheten genom straffrättsliga påföljder har minskat har det blivit ett viktigt mål i sig att hålla antalet straffrättsliga frihetsberövanden så lågt som möjligt. De icke frihetsberövande påföljderna har givits prioritet. Samtidigt har inställningen till de korta fängelsestraffen förändrats. Under 1930 och 1940-talet kritiserades dessa starkt. De befanns vara för lindriga för att verkligen avskräcka från brott och alltför korta för att tillåta en framgångsrik resocialiserande behandling. Nu uppmuntras användningen av så korta frihetsstraff som möjligt, bl. a. genom ett lågt allmänt minimum för fängelsestraff (både i Sverige och i Finland 14 dagar fängelse) och genom möjlighet att använda straffkombinationer där kort frihetsstraff förenas med en icke frihetsberövande påföljd.
I fråga om frihetsstraffens innehåll har målmedvetna försök gjorts för att minska oskäliga inslag i verkställigheten och negativa effekterav en anstaltsvistelse. Man strävar till att utforma förhållandena under strafftiden så att de så långt som möjligt svarar mot förhållandena i frihet. För att begränsa det punitiva i frihetsstraffen till själva frihetsberövandet avstår man från åtgärder under straffverkställigheten som syftar till eller som i verkligheten innebär tilläggsstraff. Skärpning av den typ som i Sverige togs i bruk år 1906 i form av hårt nattläger och mörkt enrum för fångar som genom sitt brott visat synnerlig råhet, ondska eller förhärdelse eller av den typ som i Finland realiserades år 1930 i form av fängelse på vatten och bröd, vore idag helt otänkbar. Även straff som innebär en fullständig isolering har med fog starkt kritiserats.28
Utmärkande för straffsystemen både i Sverige och i Finland var tidigare en möjlighet att förena det egentliga huvudstraffet med ett bistraff. Det kanske viktigaste bistraffet, förlust av medborgerligt förtroende, avskaffades definitivt i Sverige år 1936. I Finland bibehölls detta och övriga bistraff betydligt längre, trots att en reform för straffens avskaffande anhängiggjordes redan på 1920-talet. Först år 1969 avlägsnades ur straffsystemet bistraffen förlust av medborgerligt förtroende, ovärdighet att nyttjas i landets tjänst och ovärdighet att föra annans talan vid domstol eller inför annan myndighet. Härigenom avskaffades slutligen en egendomlig grupp av straff som ofta
okontrollerat och oskäligt bidrog till att den dömdes sociala liv försvårades.
Tidigare var de lagliga möjligheterna att lämna ett uppdagat brottoåtgärdat små. Trots att det faktiska behovet av åtgärder i det enskilda fallet av respektive rättsskipningsorgan kunde bedömas som litet eller helt obefintligt, förutsatte lagen att viss bestraffning ägde rum. Först reglerna om olika typer av eftergifter ändrade på detta förhållande. Både i Sverige och i Finland har möjlighet att bevilja eftergift givits såväl åt polismyndigheterna och åklagarmyndigheterna som åt domstolarna.29 Straffsystemets lindrigaste straff är m. a. o. idag medvetet avstående från påföljd.
6. Brottslighetsnivå och straffnivå
För femtio år sedan fanns en tydligt uttalad oro för den ökade brottsligheten. I sin presentation av rättsutvecklingen i Finland efter skilsmässan från Sverige vid 1734 års 200-årsjubileum beklagade sig R.A.Wrede över att gällande strafflag ej förmådde skydda samhället för den alltjämt tilltagande brottsligheten.30 Vid en stort upplagd antibrottslighetsvecka i Helsingfors tidigare år 1934 beskrevs brottslighetssituationen än mer dramatiskt: samhället hade drabbats av en brottslighetens flodvåg som inte kunde uppdämmas utan ett starkare grepp från lagstiftarens och rättskiparens sidor förenat med en kraftansträngning från hela folkets sida.31 Långtgående repressiva åtgärder till hela samhällets skydd befanns vara nödvändiga för att avvärja en ytterligare ökning av brottsligheten.
Idag är brottsligheten i samhället långt större än för femtio år sedan. Det absoluta antalet brott är flerfaldigt större än år 1934 och även i förhållande till befolkningsmängd är brotten inom de flesta brottskategorierna vanligare nu än då.32 Trots detta är kraven på minskad repressivitet i straffsystemet ett av de mest utmärkande dragen i den seriösa kriminalpolitiska debatten. Detta visar mycket klart den omvärdering och attitydförändring som skett: påföljdssystemets inverkan på brottsligheten antas vara rätt minimal. En tidigare
strävan till effektivitet har därför ersatts av en strävan att betona och realisera humanitet och rättfärdighet.
Repressionsnivån i Finland har varit ansenligt mycket högre än i Sverige. I Finland dömer man fortfarande mycket oftare än i Sverige till frihetsberövande påföljd och för många kategorier av brott till längre påföljder. Antalet fångar i Finland är som en följd härav mycket större än i Sverige.33 Det stora fångantalet är ett av den finska kriminalpolitikens stora problem. För att uppnå en nordisk nivå borde det finska fångantalet i stort sett halveras.34
De medvetna försök som gjorts i denna riktning har ej varit utan framgång. Särskilt 1970-talets straffrättsreformer har i detta avseende varit betydelsefulla. Enligt en beräkning är fångantalet idag med beaktande av den brottslighetsökning som skett enbart en tredjedel av vad det skulle vara om en liberalisering ej hade ägt rum.35
7. Småbrott och brott begångna av juridiska sammanslutningar
En mycket stor del av brotten i samhället är i sig rätt oansenliga. De enskilda brotten medför inte någon stor skada eller fara för samhället och även utredningen av dem är rätt enkel. Problemet med dem är därför framför allt deras påfallande vanlighet: småbrotten är på grund av sitt stora antal en besvärlig belastning för alla brottskontrollerande myndigheter.
I Finland och i Sverige har man sökt lösningen på problemet med småbrotten framför allt genom att ta i bruk olika former av förenklat rättegångsförfarande. En normal handläggning av ett vart brott vid domstol framstod redan i början av detta sekel som en onödigt omständlig procedur — onödigt betungande för parterna och alltför arbetsdryg för domstolarna. Det stora antalet brott befanns därtill medföra en fara för rättssäkerheten: tiden mellan brottets begående och lagföring blev lång och bristande resurser tillät ej en tillräckligt noggrann behandling av de mer komplicerade brott som förutsatte detta.36
I stället för åtal och normal handläggning vid domstol används numera i Sverige strafföreläggande i fråga om en stor grupp mindre
allvarliga brott.37 I Finland åter har ett motsvarande system realiserats genom lagstiftningen om strafforder.38
Med tiden har dock även dessa förenklade sätt för handläggning av småbrott framstått som en otillräcklig lösning. Särskilt trafikförseelsernas starkt ökade antal har skapat behov av påföljder som snabbt och enkelt kan påföras personer som gjort sig skyldiga till förseelser. Detta har både i Sverige och i Finland lett till att man tagit i bruk särskilda straffrättsliga påföljder som på ett schematiskt sätt fastställs i ett summariskt förfarande. Därtill har man genom depenalisering begränsat området för straffbart beteende och i stället introduceratolika typer av administrativa påföljder. Exempel på det förra är ordningsbot och på det senare parkeringsbot.39
Både i Sverige och i Finland saknas dock ett genomarbetat administrativt straffrättssystem. De påföljder som på olika begränsade områden tagits i bruk i stället för straff har även varit svåra att klart klassificera. Detta i sin tur har medfört osäkerhet om de normala straffrättsliga säkerhetsgarantiernas giltighet vid tillämpning av de nya påföljderna. Osäkert är t. ex. i vilken utsträckning kravet på personlig skuld gäller i dessa fall. Det förefaller vara en angelägen uppgift i båda länderna att överväga i vilken omfattning de straffrättsliga påföljderna bör ersättas med andra typer av påföljder och utreda vilken typ av ersättande påföljdssystem som härvid är ändamålsenligast.
Under de senaste åren är det dock ej småbrotten utan en annan brottsgrupp — i vissa avseenden med egenskaper helt motsatta småbrottens — som har tilldragit sig det största kriminalpolitiska intresset. Av orsaker som till en del har varit rent pragmatiska och till en del ideologiska har tyngdpunkten både i det praktiska kriminalpolitiska arbetet och i den kriminalvetenskapliga forskningen alltmer förskjutits från de traditionella brotten mot den moderna ekonomiska brottsligheten. Detta har även medfört vissa konsekvenser för de överväganden som gäller påföljdssystemet.
De existerande straffen har uppstått och utvecklats framför allt som påföljder för traditionella brott förövade av fysiska personer. Den ekonomiska brottsligheten är åter (åtminstone i sin mest utpräglade form) en lagstridig förlängning av normal ekonomisk verksamhet som bedrivs inom ramen för ett företag eller ett annat juridiskt kollektiv. Ett primärt straffrättsligt ansvar för juridiska personer och lämpliga
straffrättsliga påföljder för kollektiv har därför blivit en aktuell fråga även i stater som av tradition byggt sitt straffrättsliga ansvarssystem uteslutande på ett individuellt ansvar.
I flera europeiska länder som tidigare avvisat ett straffrättsligt ansvar för juridiska personer har ett ansvar av detta slag realiserats under de senaste åren. I Norden har möjlighet att bestraffa kollektiva enheter funnits sedan tidigare i Danmark och i Norge, men ej i Finland och i Sverige.40 I olika offentliga utredningar har man nu även i dessa länder presenterat förslag som i större eller mindre utsträckning fört fram ett straffansvar för samfund. I Finland föreslog t. ex. Straffrättskommittén i sitt betänkande av år 1976 införande av ett allmänt straffrättsligt ansvar för juridiska personer av olika slag och som påföljder för dessas brott samfundsbot och straffvarning.41
Både i Finland och i Sverige är frågan om ett kollektivt straffrättsligt ansvar än så länge oavgjord. De existerande förslagen har bemötts med kritik på både praktiska och teoretiska grunder. Uppenbart är dock att något system med påföljder som direkt kan riktas mot juridiska kollektiv kommer att utvecklas även här. En möjlighet är en ytterligare utveckling av de existerande stadgandena om konfiskation och av de sanktionsavgifter av olika typ som redan nu tagits i bruk i Sverige.42
Detta antyder en tendens till ny specificering. Det tidigare rättenhetliga straffsystemet håller på att delas upp på tre skilda delsystem: ett som tillämpas på småbrott förövade av enskilda personer, ett som gäller för ekonomiska brott förövade inom kollektiv och ett som endast gäller traditionella brott förövade av sådana personer som vi blivit vana vid att se som brottslingar. Det ligger ett mycket stort intresse i att slå vakt om att utvecklingen ej för dessa tre system alltför långt från varandra.
8. Brottmålsförfarandet — ett problem i ständig väntan pålösning
Rättegångsbalken i 1734 års lag förblev med senare företagna ändringar i Sverige i kraft fram till år 1948. I Finland är 1734 års rättegångsbalk fortfarande "gällande rätt". Lagen är visserligen till stora delar reviderad, men den normala rättegångens huvuddrag är fortfarande på många punkter desamma som för 250 år sedan.43
Då R.A. Wrede vid lagjubileet år 1934 presenterade rättsutvecklingen i Finland beklagade han sig över att en nödvändig revision av den processrättsliga lagstiftningen ej genomförts. Han påtalade bl. a. att rättegångsförfarandet ej moderniserats, att åklagarväsendet ej ombildats och att förundersökningen i brottmål fortfarande var bristfälligt reglerad.44
Professor Wrede hade säkerligen i detta fall skäl att till en del ge uttryck för en personlig besvikelse. Han hade själv lett den utredning som initierades på 1890-talet och som syftade till en fullständig revision av rättegångsordningen och en ny organisation av domstols- ochåklagarväsendet.45 Utredningsarbetet hade ej lett till resultat, men Wrede var försiktigt optimistisk. Han trodde på en totalreform inom en rimlig termin.
Vi vet att denne i många avseenden framstående rättsvetare på denna punkt misstog sig. De brister som han påtalade år 1934 i den finska processlagstiftningen kan fortfarande kritiseras med samma argument. Efter 1930-talet har visserligen många viktiga delreformer genomförts på processrättens område i Finland,46 men totalreformen är fortfarande orealiserad.
Med hederliga argument går det knappast att bestrida att en processreform är en av de mest angelägna reformerna på lagstiftningens område i Finland i detta nu. Jag har ej någon anledning att förneka att 1734 års rättegångsbalk i många avseenden var en föredömlig lag i sin tid. Jag hade dock gärna sett att detta varit ett tillfälle för att värdigt ihågkomma vad som varit och ej ett tillfälle för att klandra det som är. För att undgå att krossa denna önskebild blir min framställning om brottmålsförfarandet ej längre än detta.