Europeiskt justitieministermöte i Rom
Den 12 maj 1983 hölls ett europeiskt justitieministermöte i Rom. Detta möte hade en mindre officiell karaktär än vad som vanligen är fallet i fråga om europeiska justitieministermöten. Tidigare har hållits tretton officiella justitieministermöten, det senaste i Atén år 1982 (SvJT 1983 s. 149). Dessutom har fyra inofficiella möten ägt rum tidigare, det senaste i Montreux år 1981 (SvJT 1982 s. 350).
    I Rommötet deltog Belgiens, Cyperns, Danmarks, Frankrikes, Greklands, Irlands, Italiens, Liechtensteins, Nederländernas, Norges, Portugals, Schweiz', Spaniens, Sveriges och Österrikes justitieministrar. Från Storbritannien deltog the Attorney General. Cypern företräddes också av sin riksåklagare. Finland, Förbundsrepubliken Tyskland och Luxemburg var företrädda av departementstjänstemän. Som observatör deltog en representant från Vatikanstaten.
    Från Sverige deltog justitieminister Ove Rainer och statssekreteraren Harald Fält.
    Vid mötet diskuterade ministrarna framför allt två ämnen, nämligen de rättsliga problem som uppkommer till följd av inflationen och vilka åtgärder som kan vidtas för att få allmänheten att samarbeta med myndigheterna för att beivra brott. Till grund för diskussionerna låg rapporter som hade utarbetats av Italiens justitieminister.
    Vid det informella justitieministermötet antogs enligt stadgad praxis inte några resolutioner eller rekommendationer.
    Nästa europeiska justitieministermöte kommer att äga rum i Madrid i maj 1984.
 

M.J.

 

Processrättssymposium i Uppsala
För tre år sedan bildades Nordisk förening för rättsskipning, vars syfte är att sammanföra nordiska jurister till informations- och meningsutbyte rörande frågor om rättsskipningen i de nordiska länderna samt om forskning och undervisning i processrätt. Den 6 och 7 maj 1983 höll föreningen symposium i Uppsala över ämnena summarisk civilprocess samt skatte- och skattebrottsprocess. Symposiet räknade ett 40-tal deltagare och leddes av föreningens ordförande, professor Per Olof Ekelöf.
    Symposiet var upplagt så, att en representant för vart och ett av de nordiska länderna inledde angående förhållandena i sitt land, varefter följde allmän diskussion. Inledare den första dagen, som ägnades åt den summariska civilprocessen, var høyesterettsdommer Hans Michelsen, Norge, universitetslektor Peter Møgelvang Hansen, Danmark, professor Stéfan Mar Stéfansson, Island, justitierådet Per Lindholm, Finland, och professor Per Olof Ekelöf, Sverige.
    Enighet rådde om att behovet av en summarisk civilprocess är föranlett av att det finns en stor mängd mål, vilkas uppkomst inte är orsakad av någon rättstvist utan av att gäldenären saknar förmåga eller vilja (eller bådadera) att göra rätt för sig. I denna typ av mål är det önskvärt att åstadkomma ett snabbt och billigt avgörande. Borgenären bör genom en högst begränsad insats av tid och pengar få sin exekutionstitel. Häremot står emellertid kravet på rättssäkerhet. I den summariska masshanteringen följer ju även egentliga rättstvister med, och det gäller att tillse att förfarandet är så anordnat, att dessa kan fångas upp i den summariska slasktratten och överföras till det ordinära tvistemålsförfarandet.

 

    Mot denna bakgrund diskuterades bl. a. vilken form av summarisk civilprocess som är att föredra. I Danmark och Norge är denna muntlig medan den i Finland och Sverige är skriftlig. Av diskussionen framgick att båda formerna har såväl för- som nackdelar. För att nämna några: Det skriftliga förfarandet är billigare och i regel snabbare än det muntliga, som förutsätter att parterna inställer sig till förhandling. Den senare lösningen på problemet har å andra sidan den fördelen att förlikning lättare kan uppnås och att muntlig bevisning omedelbart kan förebringas.
    Vad gäller den summariska civilprocessen tilldrog sig situationen i Sverige särskilt intresse. Rättegångsutredningen har där nyligen framlagt ett betänkande, vari föreslås att betalningsföreläggande, lagsökning och handräckning integreras i en och sammaprocessform. Den nu gällande s. k. småmålslagen kommer att upphöra om förslaget genomförs. Samtidigt som den senare lagen utarbetades i Sverige, arbetade man emellertid i Danmark med att avskaffa ett liknande förfarande. Och i Norge har nyligen föreslagits införandet av en särskild småmålsprocess. Som ytterligare exempel på hur lagstiftningsarbetet i de olika länderna är i otakt anfördes att det i Danmark för 10 årsedan framlades ett förslag liknande det som nu lagts av rättegångsutredningen i Sverige. Det danska förslaget avstyrktes emellertid av remissinstanserna, bl.a. av det skälet att gäldenären borde ha möjlighet att dra in borgenären inför rätta för att få diskutera möjligheterna till upprättandet av en avbetalningsplan. Bärkraften av detta argument diskuterades. Vidare diskuterades om rättshjälp bör kunna utgå vid summarisk process. En annan fråga som dryftades var om myndigheterna borde, för att göra det summariska förfarandet snabbare och effektivare, införa blanketter för stämning och svaromål innehållande råd och anvisningar.
    Den andra dagen, som alltså ägnades åt skatte- och skattebrottsprocess, hölls inledningsanförandena av landsdommer Peter Rørdam, Danmark, professor Stéfan Mar Stéfansson, Island, høyesterettsdommer Hans Michelsen, Norge, professor Per Olof Träskman, Finland, och hovrättsassessor Lars Eklycke, Sverige. Beträffande förfarandet kunde även här principiella skillnader mellan de nordiska länderna konstateras. I Sverige och Finland finns två separata förfaranden. Förvaltningsdomstolarna prövar skattebeslutets riktighet, medan de allmänna domstolarna prövar frågan om skattebrott. I Danmark och Norge finns däremot inga förvaltningsdomstolar, utan de administrativa instansernas beslut kan överklagas till allmän domstol. En förutsättning för att ett sådant överklagande skall kunna bifallas är dock att den administrativa instansens rättstillämpning framstår som uppenbart felaktig. Vad gäller Island är det möjligt att gå direkt till allmän domstol och där få skatten fastställd.
    För- och nackdelar med respektive system diskuterades. Som ett gemensamt problem, oavsett system, framhölls skatte- och skattebrottsprocessens långsamhet, vilken är särskilt besvärande i brottmålet, där straffet, som en följd av den långdragna handläggningen, kan komma lång tid efter gärningen, något som är olägligt ur rättssäkerhetssynpunkt. Den långsamma handläggningen beror på att brottmålsprocessen måste avvakta det slutliga avgörandet i skattemålet. Och då såväl skatte- som brottmålet kan överklagas i flera instanser blir långa tidsutdräkter oundvikliga. Trots att man i Danmark och Norge inte har två separata domstolsförfaranden, uppstår där samma problem, beroende på att brottmålsprocessen likväl förutsätter att en skatterättslig bedömning gjorts.
    Mot bakgrund av vad som ovan anförts rådde enighet om att det i vissa fall skulle vara fördelaktigt med en integrerad processform, i vilken frågor om skatt och brott kunde prövas samtidigt. Vid diskussionen av möjligheterna till en sådan integration påpekades dock att svårigheterna härvidlag är betydande. Det framhölls bl. a. att delvis olika frågor är föremål för bedömning i de två processerna, att olika beviskrav gäller, att

 

de utredningar, som ligger till grund för respektive bedömning, har olika syfte och inriktning, och att olika förfaranderegler gäller. Häremot anfördes att olikheterna inte borde överskattas och att en integration trots allt borde vara möjlig att genomföra. Vad t. ex. gäller de organisatoriska svårigheterna nämndes att dessa borde kunna lösas genom att en representant från skattemyndigheterna biträder åklagaren som målsägande i skattebrottsprocessen.
    Avslutningsvis kan konstateras att de nordiska länderna har gemensamma problem på de områden som behandlats under symposiet. En god och ändamålsenlig lösning avdessa och andra processuella problem befrämjas av ett nordiskt samarbete. Föreningen, som bildades därför att det inte fanns något nordiskt forum för samarbete på processrättens område, ansågs därför fylla en viktig funktion. Den är emellertid nybildad, varför det återstår att se vad den kan uträtta. En förhoppning är att den kan bidra till att åstadkomma bättre samarbete vid bl.a. lösningen av de problem som är förknippade med en eventuell integration av skatte- och skattebrottsprocessen än vad som blivit fallet i fråga om den summariska civilprocessen. Ett samarbete förutsätter emellertid att vi vet vad som händer i våra grannländer. Föreningen planerar därför att utge en årlig bulletin innehållande uppgifter om ny lagstiftning, betänkanden och propositioner, som framlagts i de nordiska länderna på processrättens område. Huruvida dessa planer kommer att realiseras får vi — om inte förr — veta om två år, då nästa möte kommer att hållas i Helsingfors.
 

Bengt Lindell